Halloween 2 (2009)

Genre: Skräck, Slasher, Psykologisk Ultravåldsdramatik
Produktionsland: USA
Manus: Rob Zombie
Regi: Rob Zombie
Längd: 119 min (Unrated Director’s Cut)
Skådespelare: Tyler Mane, Malcolm McDowell, Danielle Harris, Brea Grant, Brad Dourif, Scout Taylor-Compton, Sheri Moon Zombie, Richard Riehle, Margot Kidder, Howard Hesseman, Mark Boone Junior, Daniel Roebuck, Mary Birdsong, Octavia Spencer, Jeff Daniel Phillips

Trots att han tidigare hade sagt att han aldrig ville göra en fortsättning på sin remake av Halloween (läs Christers recension här och Jimmys här) kom Rob Zombie tillbaka som både regissör och författare till denna kontroversiella uppföljare.

Tyler Mane, Malcolm McDowell, Scout Taylor Compton, Danielle Harris, Brad Dourif och regissörens hustru Sheri Moon Zombie var alla tillbaka i sina roller från den föregående filmen, vilket (åtminstone för Halloweenfilmerna) är ett rekord i antal återkommande skådespelare för en film. Filmen är inte en remake av Halloween 2 från 1981 (läs recensionen här), utan istället en uppföljare till den första remaken som har en helt ny och egen handling.

Laurie Strode bor numera hos sin vän Annie och hennes far. Hon är fortfarande traumatiserad av Michael Myers blodiga Halloweenfirande och går regelbundet till en psykolog. Doctor Loomis har skrivit en ny bok om Michael Myers och lever ett liv av berömmelse och lyx som han njuter av till fullo. Föga anar någon av dem att Michael, vägledd av sin döda mors vålnad, är på väg tillbaka till Haddonfield för att avsluta det han påbörjat.

Jag har väldigt blandade känslor om den här filmen. Det finns väldigt många som hatar den och det har jag full förståelse för, sen finns det även många som älskar den och det har jag viss förståelse för. Jag kan börja med att gå igenom vad jag tycker är bra med den: I min recension av Rob Zombies första Halloweenfilm nämnde jag att Zombie är mycket bättre som regissör än som författare, och Halloween 2 (2009) är ett praktexempel på detta. Filmen skulle vara perfekt att ha på en stor tv-skärm med ljudet avstängt och musik spelande som bakgrund på en Halloweenfest, för rent visuellt sett är filmen häpnadsväckande.

En annan sak jag nämnde i min förra recension är att Malcolm McDowells insatser alltid är som starkast när han får spela arrogant, och det är också något som filmen tar vara på. Zombie har fullständigt omskapat Doctor Loomis till en karaktär som jag kallar ”Doctor Douchemis”, och han är skräddarsydd för McDowells skådespel som en girig, överlägsen och framför allt just arrogant man som dock lyckligtvis får lite upprättelse i slutändan.

Både Danielle Harris och Brad Dourif får också mycket mer att jobba med den här gången, och Dourif fullkomligt lyser i varenda scen han är med i, särskilt de mer känsloladdade scenerna som han får flera av framemot filmens slut. Weird Al Yankovic är med i filmen som sig själv, och det tycker jag är helt underbart, om än något opåkallat.

De negativa delarna utgörs mest av konstiga kontinuitetsval; om Michael hela tiden har sett sin döda mamma och en vit häst, varför fick vi inte se det i den första filmen? Varför skriker Michael varje gång han knivhugger folk när han aldrig har gjort det förut? Sedan har vi gestaltningen av Laurie Strode. Om omtolkningen av Doctor Loomis var något som fungerade för mig så är omtolkningen av Laurie Strode raka motsatsen. Hon är hela tiden arg på ett irriterande sätt, och denna ilska går oftast ut över Annie, som minst av alla förtjänar den medan Laurie beter sig relativt normalt runt sina nya vänner.

I ytterligare ett fall av självservice av Rob Zombie har Laurie en stor affisch av Charles Manson uppsatt i sitt sovrum. Varför skulle någon som nätt och jämt har överlevt en attack av en seriemördare helt plötsligt börja idolisera Charles Manson, och varför skulle en rättskaffens polis som Sheriff Brackett ens tillåta en sådan väggdekor i sitt hus? Filmens handling blir dessutom lidande av att Zombie var tvungen att återigen skriva in sin fru i filmen, då denna roll leder till att handlingen blir onödigt flummig och olik sin föregångare. De nykomna skådespelarna gör så intetsägande rollprestationer att det knappt är värt att nämna dem, bortsett från att Lauries pyskolog spelas av Margot Kidder (Lois Lane från de första fyra Supermanfilmerna).

Jag har gått från att hata den här filmen, till att på något konstigt sätt älska den, till att vara väldigt skeptiskt, så det är tydligt att filmen väcker en hel del omväxlande känslor.

Visste du att?

• Doctor Loomis replik ”Let me make things nice and sparkling clear” är en referens till repliken ”Let’s get things nice and sparkling clear” som uttalades av samme skådespelare (Malcolm McDowell) i A Clockwork Orange.
• Daeg Faerch som spelade Michael Myers som liten i den första remaken blev utbytt i denna uppföljare för att han hade vuxit för mycket mellan inspelningarna.
• Rob Zombie erbjöd John Carpenter (som regisserade den ursprungliga Halloweenfilmen) en cameo i filmen, men Carpenter tackade nej.

/Gästrecension av Christer Hedström

Jimmys fotnot: Jag har också recenserat denna för några år sedan och precis som Christer har även jag pendlat kraftigt i min kritik av filmen. Sedan jag skrev recensionen har det dock varit en film jag uppskattar mer och mer som ett av dom mest särpräglade skräckfilmsförsöken och min recension hittar du här.

Behind The Mask: The Rise of Leslie Vernon (2006)

Genre: Mockumentär, Slasher, Komedi, Skräck
Regi: Scott Glosserman
Manus: Scott Glosserman, David J Stieve
Längd: 92 min
Skådespelare: Angela Goethals, Nathan Baesel, Robert Englund, Scott Wilson, Krissy Carlson, Kate Lang Johnson, Zelda Rubinstein, Ben Pace, Britain Spellings, Hart Turner

Leslie Vernon – inspirerad av mördare som Michael Myers, Jason Vorhees och Freddy Krueger, hoppas bli nästa stora massmördare och låter ett team dokumentärfilmare följa honom medan han skapar sin legend i den lilla staden Glen Echo.

Jag har sedan filmen om Leslie Vernon släpptes varit medveten om dess existens och att den uppskattats mycket i skymundan av de mer påkostade skräckfilmerna. I alla år har jag dock missat vad som var det alternativa med just denna film.

I och med att jag själv är i tagen med att skriva manuset till en kommande skräckfilmsbaserad kortfilm kom dock Behind The Mask på tal, då det dels är en fin kärleksförklaring till slashergenren (Halloween, Friday the 13th, A Nightmare on Elm Street, Scream, m.m, m.m.) och dels en alternativ variant på en slasherfilm.

Behind The Mask börjar nämligen som en mockumentär – en fejk-dokumentär, där vi följer en ung man som vigt sitt liv åt att bli en minst lika effektiv mördare som filmlegenderna Jason, Freddy Krueger, Michael Myers och co.

I denna films universum antyds det till och med att dessa mördare inte är filmkaraktärer utan att dom faktiskt existerat och utfört sina respektive massakrer i hålor som Haddonfield, Elm Street och Crystal Lake.

Ännu roligare är att Robert Englund som spelade Freddy Krueger dyker upp i en liten biroll som Dr. Loomis/Donald Pleasence-inkarnation och Kane Hodder som är den mest populära Jason-skådespelaren dyker upp i en grannskaplig cameo just utanför huset som syntes i A Nightmare on Elm Street. Och ni vet den där läskiga lilla spåkärringen i Poltergeist? Hon dyker också upp i en biroll som bibliotekarie. Inte illa alls.

Det bästa med filmen tillsammans med det ganska fräscha upplägget är titelskådespelaren, Nathan Baesel, som imponerar med sitt frispelande agerande som den maniskt sprallige och samtidigt påträngande obehaglige Leslie Vernon. Han påminner verkligen om en nedtonad, mörkare Jim Carrey eller varför inte American Pie-filmernas Sean William Scott? Fast i mörkare, mer fokuserad form då förstås.

Jag skulle till och med kunna dra till med att han påminner om Heath Ledgers Joker-inkarnation emellanåt. Passionen och glädjen i rollen Nathan Baesel spelar lyser sannerligen igenom på ett charmerande sätt och det är tråkigt att se hur pass lite roller han gjort efter denna film. I samma veva som den här filmen gjordes hade han dock en fast biroll i den nedlagda sci-fi/rysar-tv-serien Invasion (2005-2006) som en polisutredare.

Regissören/manusförfattaren Scott Glosserman då? Han har i övrigt gjort en dokumentär om Wikipedia kallad Truth in Numbers? Everything, According to Wikipedia (2010) och en psykologisk thriller – The Truth Below (2011) utspelandes i alpin miljö och som jag av en händelse sett utdrag av och lika delar tyckt varit en frisk fläkt samt ännu en rysare med många logiska luckor.

Så är även fallet med Behind the Mask, som trots sin vilja att skildra storyn som en fejk-dokumentär trots det går över en hel del väl fantastiska gränser och dessutom struntar i ologiken att ett filmteam utan någon egentlig eftertanke tycker att det känns okej att följa en mördares förberedelser inför sina mord, eller att dom trots frånvaron av dem själva alltid lyckas ha en kameraman distansplacerad för att ge bästa klippningsflöde i bilderna.

Jag får därför ta allt med en nypa salt och distans, men det förtar inte så jättemycket då jag i första hand leds in i att filmen är en mörk, mörk komedi som granskar slasher-genren, liksom Kevin Williamson och Wes Craven gjorde med Scream på 90-talet.

Dom rent filmiska inslagen i Behind The Mask känns glättiga och oäkta då filmskaparna går efter en typiskt filmisk look som lågbudetfilmare ofta gör men som paradoxalt nog sänker produktionsvärdet då inte förutsättningarna för ett högre produktionvärde än det dom har helt enkelt inte finns där.

Det tillsammans med klyschigt billig skräckfilmsmusik och ganska lamt och naivt skådespeleri från både den kvinnliga huvudrollen (Angela Goethals) och övriga biroller av mer okänd karaktär gör att filmen blir en mixad upplevelse, men med goda intentioner som jag tar med mig.

Hjärtat finns trots allt verkligen där och det är nyckeln till efterliv inom skräckgenren.

En uppföljare är dessutom på gång med arbetsnamnet ”B4TM” (Before The Mask), tack vare efterfrågningar från engagerade fans och i sin tur till stor del tack vare ett uppenbart passionerat filmskaparteam.

H2: Halloween II – Unrated Director’s Cut (2009)

Genre: Ultra-slasher, Psykologiskt drama
Regi: Rob Zombie
Manus: Rob Zombie
Längd: 119 min
Skådespelare: Tyler Mane, Malcolm McDowell, Danielle Harris, Brea Grant, Brad Dourif, Scout Taylor-Compton, Sheri Moon Zombie, Jeffrey Daniel Phillips, Richard Riehle, Margot Kidder, Howard Hesseman, Mark Boone Junior, Daniel Roebuck

Halloween 2 fortsätter natten då Michael Myers kom tillbaka. Nu är han ute efter hämnd för vad som hände tidigare samma kväll. Laurie har tagits till stadens sjukhus där hon vaknar upp till en mardröm.

Rob Zombie (House of 1000 Corpses, The Devil’s Rejects) fick i och med Halloween-remaken från 2007 göra sitt drömprojekt och öste på med en hyllning/bearbetning/white trash-slakt i sann RZ-anda, och gav den ett riktigt slut istället för att fresta med en eventuell uppföljare, eftersom han inte kände att det var nödvändigt en åttonde gång.

Han var nöjd och glad, men givetvis finns det producenter och filmbolag som alltid ser en ny chans till pengaklirr och erbjöd Zombie att få göra uppföljaren som givetvis redan var bestämd oavsett hur fan  Zombie avslutade förra filmen. Zombie tackade nej trots chansen att direkt få hoppa på ett förmögenhetsprojekt, men när producenterna erbjuder totalt fria händer gissar jag att Zombie tänkte ”fan, fria händer och låga krav för ett projekt som skulle ge mig mer pengar än någon av mina tidigare filmer är ändå ett hyggligt tidsfördriv”.

Ett varningens ord är att jag inte recenserar ”theatrical cut”-versionen utan Zombies personliga ”unrated director’s cut”, som är den version som släpptes på dvd/blu-ray. Vissa tyckte att Halloween-remaken var för annorlunda då den la ner en tredjedel av filmen på att skildra mördaren Michael Myers barndom och varför han blev som han blev. Det är barnmat jämfört vad Zombie introducerar i uppföljaren.

Han skiter i princip helt i tanken på att göra en remake på Halloween II – originalet, bortsett från att filmens första minuter tar vid på ett sjukhus. Istället tar han historien helt dit han vill. Michael Myers flyttar ut i skogen, byter klädsel, låter skägget växa och skiter i masken.

Han låter oss få ta del av den enorma mördarbestens förvridna psyke, där han styrs av andebilden från sin döda moder (Sheri Moon-Zombie i ny skepnad), en vit häst och inbillningen av att han själv fortfarande är det lilla barnet han var innan han gick in i sin känsloapati och enbart började drivas av målet att utrota alla spår av sitt eget blod. De freudianska arketyperna och symbolismen är intressanta till skillnad från Thorn-kulten som var den bespottade utvecklingen på Myers-karaktären i de äldre filmerna.

Rob Zombie låter oss också få följa Laurie Strodes psykiska sår och bearbetning av morden som hon upplevde två år tidigare. I och med det får skådespelerskan Scout Taylor-Compton betydligt mer att jobba med än i hennes halvdana basicinsats från förra filmen, då karaktären här håller på att tappa fattningen i sin paranoia. Enligt mig gör hon det mycket bra och visar på ett trovärdigt och psykiskt påfrestande sätt att det här inte är en typisk filmkaraktär som lyckas skaka av sig massmord på familj och vänner utan vidare. 

Även den unga kultskräckskådisen Danielle Harris som återkommer från förra filmen i rollen som Annie Brackett, får visa ett långt mer äkta skådespeleri än vad hon fått gjort som enbart klyschig scream queen under hennes övriga, vuxna år som skådespelerska. Hon har inte varit så här bra sedan Halloween 5 då hon var 9 år gammal. Även fadern, spelad av Brad Dourif, återvänder och spelar väldigt, väldigt trovärdigt och uppriktigt faderligt med ett register som matchar de bästa i betydligt mer prestigefulla familjedraman. Harris och Dourif är filmens starkaste beståndsdel.

Valet i hur Zombie väljer att skilja karaktärernas psykiska tillstånd, med hallucinationer, instängdhet och tung frustration är kusligt och stundtals väldigt hjärtslitande – och jag som älskar skildringar av människans olika mentala tillstånd blir mycket imponerad av den här filmen – både de humana och de surrealistiska inslagen.

Malcolm McDowell – som jag tyckte var förra filmens utropstecken skådespelarmässigt, återvänder här som Dr. Loomis med också han en förändrad mentalitet. Han har blivit girig och lämnat sina humana drag åt fanders efter bakslaget med Myers, för att istället tjäna sitt levebröd genom lanserandet av sin subjektiva analysbok om mannen, monstret och mördaren Michael Myers. Viljan att tjäna pengar får honom att skita i offren och de anhöriga från de tidigare händelserna och skriva en så smaskig bok som möjligt, vilket gör att han återigen tvingas ställas öga mot öga med Haddonfield-massakerns anhöriga. Han är crazy och all sympati för honom är bortblåst åt fanders.

Men framför allt är den här filmen en överextrem, ultra-våldsam masslakt. Tyler Mane i rollen  som Michael Myers är ett storväxt, hårigt monster som hamrar in köttknivar 40 gånger för mycket i varenda offer, så att chansen att sympatisera med honom det minsta är dödsdömd. Jag har aldrig sett en film med större risk att väcka mördaren inom en psykiskt instabil stackars människa med viljan att explodera i hämningsfullt raseri. Rob Zombie eldar på med fortsatt mycket intressanta musikval och tillsammans med kompositören Tyler Bates får filmen ett suggestivt, eerie soundtrack och depressionen hos karaktärerna kokar verkligen över så att en  konstant klump i halsen oroar mig genom hela filmen.

John Carpenters klassiska musik är även den borta för att ge filmen ytterligare egen prägel. Sångerskan Nan Vernon återkommer från första filmens soundtrack med en tårdrypande sorgsen version av Nazareths ”Love hurts”. Filmen är verkligen en överdos manodepression så chansen att det för de flesta blir för mycket för att klara av är vanskligt stor, men Zombie har aldrig brytt sig om det och ger någon honom fria tyglar så kastar man sprängmedel på en öppen eld.

Filmens återkommande tema är ”familjen” och det berör både karaktären Laurie och hennes hanterande av att ha förlorat en familj på grund av hennes äkta familjemedlem som är ett psycho, Michael Myers surrealistiska relation till sin moder, Dr. Loomis idé om sig själv som Myers fadersfigur och inte minst Lauries barndomsvän Annie och hennes far, som tagit hand om Laurie sedan händelserna i förra filmen men ändå gjort att vänskapen blivit alltmer distanserad på grund av Lauries instabila psyke. Ett återkommande visuellt tema i filmen är de otroligt vackra, drömska landskapsbilderna som sveper förbi med skickligt kameraarbete i frostig miljö. De sätter sig verkligen i det undermedvetna.

När jag såg denna helt egna uppföljare första gången så blev jag besviken och vemodig, eftersom jag tyckte att Zombie medvetet struntade i att engagera sig i uppföljaren och bara ville pissa i ögonen på alla som hoppades på en uppföljare på den upphottade Halloween-remaken. Allt i H2 var så vemodigt det fanns till slut ingen att sympatisera med då alla var helt fucked up. Zombie har talang nog att satsa helt på originella filmprojekt istället för att grisa för pengarna, var den inpräntade meningen i mitt huvud.

Den första omtitten fick mig dock att se filmen med mer kravlösa ögon och göra en omvärdering, vilket gjorde att jag nu ser den som ett modigt och kompromisslöst försök att utveckla åt ett annat håll än vad de gamla filmerna gjorde, till mångas bedrövelse. Och han cementerade chansen att få stänga igen historien ännu en gång.

Trots det, och trots att filmen floppade hos biopublik och kritiker så planerades direkt efter releasen en ytterligare uppföljare – Halloween 3D, vilken han utan vidare eftertankar tackade bestämt ”nej” till. Den negativa kritiken mot Zombie är stor, men jag tycker han i och med denna film gjort det som vilken stigande filmregissör som inte nått den oberoende statusen skulle gjort, och han gjorde det på ett modigt och kompromisslöst sätt – helt enkelt på det sättet han alltid gjort sina filmer och musik.

Ingen ska ge honom mer skit än de som gjorde de gamla Halloween 4-8-filmerna, för vad är det vi mest av allt vill ha? Originalitet eller samma historia igen och igen och igen?

7/10

Halloween (2007)

Genre: Slasher, Psykologiskt drama
Regi: Rob Zombie
Manus: Rob Zombie, John Carpenter & Debra Hill (originalmanus)
Skådespelare: Malcolm McDowell, Scout Taylor-Compton, Tyler Mane, Daeg Faerch, Sheri Moon Zombie
Längd: 121 min

En psykotisk mördare dödar sin syster på alla helgons natt när han är tio år gammal. Han spärras in men 15 år senare rymmer han. Remake av filmen ”Halloween” från 1978.

Efter att Rob Zombie underhållit skräckfilmsälskare med sina två första filmer, House of 1000 corpses (2003) och The Devils Rejects (2005), så kom han för tre år sedan ut med sitt drömprojekt – en remake av hans favoritfilm, Alla helgons blodiga natt (Halloween). Det har gjort remakes på otaliga klassiska skräckfilmer under den senaste tiden och Hollywood verkar aldrig få nog. Men skillnaden med remaken på Halloween är att den gjorts av en regissör (Zombie) med en mer personlig stil och som hyllats av vissa för sitt sätt att göra skräckfilm. Istället för att göra nya, moderna Halloween till en rip-off utan överraskningar eller större kärlek till originalet så har han – i alla fall delvis, gjort det motsatta. Zombie väljer att gå sin egen väg och inte göra en kopia av originalfilmen, vilket också var det råd han fick av John Carpenter när filmen fick grönt ljus.

Rob Zombies Halloween fokuserar mer på Michael Myers och vi får under första delen av filmen följa med i hans liv från en utstött pojke, till hans första mord och hur han sedan sluter in sig från omvärlden när alla som han en gång älskade har lämnat honom. Vi får för första gången en psykologiskt välgjord inblick i hur en liten pojke (nämnvärt bra spelad av unge Daeg Faerch) bryts ner och växer upp till en storväxt (läs; enorm) mördarmaskin utan hjärta och själ, driven av ”pure animal instinct”. Det här har aldrig tagits upp tidigare och det har tidigare ökat mystiken kring Myers, men också sänkt medkänslan för honom. För det är faktiskt så att jag får en klump i halsen av att följa hans smärtsamma barndom och uppleva de bakslag som slutligen gör att det ”klickar till”. Man får tänka sig in i hur han tänker.

Dessutom gör Zombies fru, Sheri Moon Zombie, en överraskande bra prestation som Michaels sorgliga och ömma moder. I remaken har Michaels psykiatriker också fått en närmare och mänskligare relation till sin klient. Rob Zombie valde Malcolm McDowell (A Clockwork Orange) i rollen som Dr. Samuel Loomis, och jag tycker att han är mer än utmärkt och ett stort utropstecken i filmen. Faktum är att jag gillar honom ännu mer än vad jag gillar Donald Pleasence i originalet då McDowell känns minst lika human både vad gäller karaktärens styrkor och svagheter.

I den andra delen av filmen låter Zombie oss få en snabbare inblick i Haddonfields lyckligt ovetande invånare och huvudkaraktären från förra filmen, Laurie Strode (Scout Taylor-Compton), är mest en karaktär bland alla andra utan större karaktärsfördjupning och är mycket mer ”bitchig tonåring” än i originalet. Det finns dock ingen större tid att fördjupa sig på henne eftersom det här är Michael Myers historia, så jag tycker Zombie gör rätt, förutom att Laurie kunde vara lite mer mogen likt originalet. Andra delen av filmen följer originalet mycket väl både vad gäller bildutsnitt och händelseförlopp, men filmen är väldigt mycket mer brutal med blod och naket och det blir ungefär som tonårsslashers är i regel idag – fast med mer krydda av Rob Zombies ocensurerade skitighet och hans kärlek till förlagan. Jag gillar hur hans dialog gör skådespelarna mer intressanta och särskilt hur charmig unge pojken Tommy Doyle är i filmen.

Flera andra mindre roller är också alla sevärda, med intressanta namn som Brad Dourif som polis, Danny Trejo som stöttande fångvaktare, kultskådisen Udo Kier som mentalanstaltens chef och Danielle Harris (som skickligt spelade flickebarnet Jamie Lloyd i Halloween 4-5) som en av Lauries tonårsvänner. Danny Trejo är bättre än jag någonsin sett honom, i en roll som skiljer sig mot de kaxiga mex-brottslingar han annars spelar. Och Tyler Mane (X-men, )ska inte glömmas bort, för det är han som spelar den vuxne Michael Myers och med sin väldiga fysik och enkla, filmiska grepp blir han extremt hotfull och överglänser samtliga tidigare versioner av Michael ”The Shape” Myers. Allt som allt är rollistan i denna remake lång, men ovanligt många hinner sätta ett värdigt intryck under sin korta tid i rampljuset.

Musiken är också en kär favorit för min del, då jag tycker att det är ett av de mest skickligt sammansatta soundtracken jag vet (i klass med bland annat Tarantinos filmer och Lost in translation), där Zombie, precis som Quentin Tarantino, har plockat bland sina favoriter från förr. Låtar av Misfits, Rush, Nazareth och Alice Cooper förgyller den här filmen ännu lite extra. Att den dessutom innehåller Carpenters originalmusik i en ”upphottad” variant av kompositören Tyler Bates (300, Dawn of the Dead remake) är inte heller någon nackdel.

Jag tycker att Halloween anno 2007 är en av väldigt, väldigt få remakes som kan kalla sig lyckad och jag gillar denna film precis lika mycket som originalet. Ska du se denna film så föreslår jag Director’s cut, då den har det bästa från workprinten (som jag såg först) och bioversionen (som jag såg andra gången). Rob Zombies Halloween är en av mina favoritskräckfilmer och jag rekommenderar den till alla som gillar skräck eller film över huvud taget – och som kan acceptera en remake av en klassisk film, som inte följer originalet utan vågar göra något eget.

Den är minst lika spännande som originalet, den är mycket mer brutalare och hjärntorterande än originalet, och sist men absolut inte minst – den är gjord med mycket kärlek till originalet. Jag vet att det finns många motståndare till den här filmen och som det svider i ögonen på när de ser en klassiker förvandlas till ”white trash”, men jag anser den vara en av de mest lyckade remakes som gjorts de senaste tio åren – minst – och då älskar jag originalet.

8/10

Halloween: Resurrection (2002)

Genre: Slasher
Regi: Rick Rosenthal
Manus: Larry Brand, Sean Hood
Längd: 94 min

Ett tragiskt sista andetag på Halloween-filmerna (innan remaken kom), och regissören till denna är faktiskt Rick Rosenthal som också regisserade Halloween II (originalet alltså).

Filmen skyltar mycket fult med Jamie Lee Curtis medverkan för att snabbt skriva av henne och börja med en mycket daterad historia om några ungdomar ska spendera natten i Michael Myers barndomshem under självaste halloween – och allt ska sändas på nätet som en dokusåpa. Självklart passar Michael Myers på att visa vem som bestämmer och någon idé varför finns det knappast inte.

Filmen är ytlig och förutsägbar med det fasansfulla dragplåstret Tyra Banks i en värdelös roll och det minst lika fasansfulla dragplåstret Busta Rhymes som en kungfu-sparkande producent som lärt sig sina moves från gamla b-filmer. Det måste ha varit hans egen patetiska (om än komiska) idé att möta Michael Myers i en karateduell för att ha någonting att skryta om på kändisfesterna efter inspelningen.

Det enda positiva jag kan säga om filmen är att DTS-ljudet är högklassigt och att det var lite kul att se de fyra alternativa sluten där alla givetvis är värdelösa, men ett slut där Busta Rhymes antagligen gick in med lite kreativ kungfu-kreativitet var ganska roligt. Det var först meningen att filmen skulle ha olika slut på olika biografer när den visades på bio – det om något visar hur pass låg standard filmen besitter.

Det här är den överlägset sämsta och mest usla Halloween-filmen någonsin och det står skrivet i sten då Busta Rhymes komiska kapacitet tydligen ska behöva vara en skräckfilms behållning…

1/10