Etikettarkiv: Recension

Twin Peaks – avsnitt 11 (1990) eller: M.T. Wentz is coming to Twin Peaks

Manus: Jerry Stahl, Mark Frost, Harley Peyton, Robert Engels
Regi: Todd Holland
Episodtitel: Laura’s Secret Diary
Säsong: 2
Sändes: Lördag 20 oktober, 1990
Tittare (USA): 12, 8 miljoner
Tidigare: Avsnitt 10

Cooper and Truman arrest Leland after he confesses to the crime of murdering Jacques Renault in the hospital. Hank asks Norma to tidy up the Double R Diner when he is informed that a shady food critic named M.T. Wentz may be visiting Twin Peaks. Meanwhile, Jean Renault shows a videotape of Audrey Horne being held captive to Ben, demanding a $125,000 ransom for her return, and Cooper to be the drop-off man. Upon returning to One-Eyed Jacks, Jean murders Emory Battis for mistreating Audrey. With help from Truman, Cooper prepares to investigate Audrey’s kidnapping. Josie returns, claiming to have been in Seattle on business, learning from Pete that Catherine died in the sawmill fire. Later, a Japanese businessman, Mr. Tojamura, checks into the Great Northern Hotel.

I Brad Dukes bok Reflections: An Oral History of Twin Peaks berättar Mark Frost om sitt katastrofala samarbete med då destruktiva, heroinmissbrukande manusförfattaren Jerry Stahl som medförfattade dom erotik-expressionistiska undergroundfilmerna Nightdreams (1981), Café Flesh (1982), Dr. Caligari (1989) samt TV-serien Alf och senare CSI. I samband med skrivansvaret av detta avsnitt 11 var han oerhört svårmedgörlig. Eller som Mark Frost uttryckte det; ”an absolute car wreck… He turned in a completely incomprehensible, unusable, incomplete script a few days late and as I recall there were blood stains on it.” Frost fick tillsammans med dom trogna manusförfattarna Harley Peyton och Robert Engels skriva om i stort sett allting i sista minuten för att lösa situationen.

Dick Tremayne: $650. I’ve called around, I’ve been told it’s more than adequate.
Lucy Moran: For what?
Dick Tremayne: For the… to take care of… you know, the… little problem.
Lucy Moran: Richard, here’s what you’re going to do. Take your money, put it back in your wallet, or your pocket, turn around, walk through both sets of doors, the second one sticks sometimes, go out into the parking lot, get in your car, turn the key, and never, ever speak to me again as long as you live! Say one more word and I’ll scream. Leave, please.
Dick Tremayne: [starts to speak]
Lucy Moran: [screams]

Avsnittet som det sedan blev visar inga markanta svagheter, så manusteamet ska ha en eloge. Jag tycker att geisten efter Lynchs inledande två avsnitt av denna andra säsong fortfarande ringer kvar några avsnitt in. Inledningen i form av en bildteknisk färd från ett av hålen på akustikväggen och ut i förhörsrummet där Leland Palmer sitter paralyserad är en kreativ detalj som sätter färg. Ett försök att tillföra något mer än det som finns på pappret i lynchisk anda, helt klart influerat av resan in i örat i Blue Velvet (1986) som Lynch gjorde fyra år tidigare.

En narrativ tråd som gör att det här avsnittet sticker ut från tidigare i serien är kryddan att låta diverse av Twin Peaks invånare surra om matkritikern M.T. Wents besök i Twin Peaks. Det gör att episoden liksom får ett eget narrativ och inte enbart drivs av seriens långsiktiga. Jag tycker faktiskt att det skapar en behaglig, rent ut sagt mysig inramning – och då har jag inte mycket till övers för dramaserier med episodbundna dramainslag mitt i en större berättelse. Normalt sett gör det mig allt för medveten om den dramaturgiskt skrivna strukturen, men det här undantaget gör mig på bra humör. Inte så att jag direkt önskar mer sånt, men för den här gången. Scenerna mellan Hank, Norma, Toad och den okände gästen är en feelgood Twin Peaks inte haft tidigare.

Judge Clinton Sternwood: The law provides us structure to guide us through paralyzing and trying times. But it requires us a vision to its procedures and higher purposes. Before we assume our respective roles in this enduring drama just let me say that when these frail shadows we inhabit now have quit the stage we’ll meet and raise a glass again together in Valhalla.

Domare Sternwood är ett karismatiskt inslag jag gillar skarpt. Trygghet och känsla. Fin dynamik med Cooper och polishuset. Det dundrande regnovädret och åskdundret som kastar blåa ljus utanför polisteamets göranden kring behandlingen av Leland Palmer! Underbar atmosfär där! Det höjer utförandet ytterligare. Även om detta är ett avsnitt som puttrar och inte riktigt har samma höga intrigpuls som föregående tre avsnitt, lyckas regissör Todd Holland att göra det bättre och mer trivsamt än det är på pappret. Det kunde varit ett blekar avsnitt än det är, men är nu ganska trevligt tack vare dom små, små detaljerna. Credd till honom.


 

Betyg – intrig: 6 av 10 (-1)
Betyg – atmosfär: 7 av 10 (+/- 0)
Helhetsbetyg – avsnitt 10: 7 av 10 (+/- 0)

 

Twin Peaks – avsnitt 10 (1990) eller: A mystery in her life

Manus: Robert Engels
Regi: Lesli Linka Glatter
Episodtitel: The Man Behind the Glass
Säsong: 2
Sändes: Lördag 13 oktober, 1990
Tittare (USA): 13, 7 miljoner
Tidigare: Avsnitt 9

Blackie holds Audrey hostage and plots with Jean Renault. A brother of Jacques and Bernard, he plans to blackmail Ben Horne for the release of Audrey. James and Madeleine become close, to Donna’s dismay. Lucy lunches with snobby, not-so-gentleman Dick Tremayne. Dr. Jacoby undergoes hypnosis, leading to an arrest. Meanwhile, Nadine wakes from her coma a changed woman. Leland gets arrested because of the murder of Jacques Renault. Donna meets with Harold Smith, a shut-in who had befriended Laura. She finds a diary of Laura’s at Harold’s house.

Avsnitt 11 går snabbt in på Coopers nystande kring jätten, ringen och alla dom märkliga ledtrådarna och till vilka han kan dra linjer. Flummigt detektivarbete 1A, men svaren är få. Albert ger en minnesvärd bekännelse öga mot öga med den rakryggat konfronterande Truman. Jag gillar verkligen Alberts sätt och den intressant trätande relationen till den lokala poliskåren och Truman som här får en härlig twist. Synd bara att klipparen överröstar skådespelets egna känslor genom musik som i sammanhanget blir överoperett och rentav skäl situationen – på fel sätt. ”Skär” kanske är ett bättre ord för att beskriva musik som inte matchar känsloläget och därför saknar harmoni, hur bra musiken i sig än är komponerad.

Leland får kontakt med Cooper och Truman för att berätta att han känner igen mannen på fantombilden från hans barndom. En granne till hans farföräldrar som talades vid med honom och kastade tändstickor omkring sig. Hur kan denna man kopplas till fantombilden rent konkret? Hur kan mannen kopplas till fantombilden om vi frångår det logiska för ett ögonblick? Med tanke på allt som hänt känns det rimligt att även räkna in viss brist på logik i sammanhanget. En vision, likt hans fru Sarah, Maddie, Cooper och vad det verkar – Ronette.

Special Agent Dale Cooper: [mycket seriös] Fellas, let’s stand together for a moment. It’s time I mentioned something. Now, I’m not sure, but I believe I was visited by a giant. Twice. In my room. He left me three clues. The first had to do with Jacques Renault in a body bag. It came true almost immediately. The second was, ”The owls are not what they seem.” The third was about a man who points without chemicals.
Sheriff Harry Truman: [konfunderad] You were visited… by a giant?
Special Agent Dale Cooper: [nickar positivt]
FBI Agent Albert Rosenfield: Any relation to the dwarf?

Vi får bekanta oss med den mystiske enslingen Harold Smith för första gången efter hans gensvar till Donna. Ett mycket givande inslag som skapar mycket intressant nerv. En komplex ung man. Lätt att fastna för, trots att han bär på något – utöver en viss dagbok. Ett mysterium i sin blotta närvaro. Fascinerande. Harold spelas av Lenny von Dohlen (Electric Dreams, Home Alone 3) och jag kan inte annat än berömma sättet han gör det på. Hans närvaro ger andra säsongen något starkt att bygga vidare. Donna gör mycket nytta utan hennes detektivteam.

En annan karaktär som gör entré är gangsteröverhuvudet med det fransk-kanadensiskbrutna uttalet – Jean Renault. Spelad av den smått mytiske och fruktade 60-talstalangen Michael Parks, som då var populär genom TV-serien Then Came Bronson (1969-1970), hans attityd och kompromisslösa sätt att gå dit han själv ville. Övriga skådespelare i casten beskrev honom som en ”Marlon Brando-typ” och förebild. Han insisterade på att spela karaktären Jean Renault med fransk-kanadensisk brytning trots att det inte förhöll sig logiskt till faktorerna runtikring, men det var det uttalet som fick honom att vilja spela rollen och ingen sade emot. Givetvis talade han så även mellan tagningarna. Varför inte liksom?

Donna: As much as I love you, Laura, most of the time we were trying to solve your problems. And you know what? We still are. Not mine or James’ or Maddy’s. Yours. You’re dead Laura, but your problems keep hanging around!

Dom inblandade överraskades tydligen även av hans väldigt lågmälda sätt att tala och spela, som var så tyst att dom knappt hörde honom på inspelningsplatsen. Jag tycker det funkar finfint i slutresultatet. Han ger liksom Harold en karaktäristisk aura som kommer genuint, hur överdriven än hans brytning är. Det känns som att vad som helst kan hända runt honom och det är mest i det subtila som det ger sig uttryck. Du känner förmodligen igen honom som en av Quentin Tarantinos återkommande favoritskådisar, i små fixroller – främst som old school-sheriffen Earl McGraw i From Dusk till Dawn, Kill Bill Vol. 1 och Death Proof, men även som sydamerikansk, mytisk hitmanmentor till Bill i Kill Bill Vol. 2. Underbar skådespelare.

Avsnitt 10 som helhet är mest puttrande och fokuserar på Donnas (Lara Flynn Boyle) kaosartade triangeldrama som liksom eldar på sig själv gång på gång på gång. Mycket ungdomssåpa. Harold är definitivt höjdpunkten och välbehövlig i sammanhanget, för att få Donna att hämta andan från hennes melankoliska passion kring James. Donnas öppna bekännelse vid Laura Palmers gravsten mot slutet må inleda ganska krystat, men jädrar i min låda vad den tar sig när känslorna bubblar över för henne. Donna och peakar här. Blommar ut som karaktär, om än för ett ögonblick.


 

Betyg – intrig: 7 av 10 (-2)
Betyg – atmosfär: 7 av 10 (-2)
Helhetsbetyg – avsnitt 10: 7 av 10 (-2)

 

Twin Peaks – avsnitt 9 (1990) eller: Some strange and twisted dream

Manus: Harley Peyton
Regi: David Lynch
Episodtitel: Coma
Säsong: 2
Sändes: Lördag 6 oktober, 1990
Tittare (USA): 14, 4 miljoner
Tidigare: Avsnitt 8

In the midst of the murder investigation and the aftermath of his shooting, Cooper receives the grim news that his insane former partner, Windom Earle, has escaped from a mental asylum. Meanwhile, Donna’s first day as a Meals on Wheels volunteer leads to an eerie meeting with an old woman and her grandson. Audrey uncovers more about Laura’s double life at One Eyed Jacks, while her investigation becomes increasingly dangerous.

David Lynch regisserar för andra avsnittet i rad och det är ”Lynch Show” all the way. Utan att gå in på någonting specifikt alls kring Twin Peaks-uppföljande långfilmen Fire Walk With Me (1992) skulle jag säga att detta avsnitt har flera paralleller till den filmen – kanske mer än något annat avsnitt av Lynch, men det är mer en känsla än baserat på sakligt innehåll.

Audrey Horne: I’m insane? Well, I’m Audrey Horne and I get what I want.

Cooper och Albert sitter i The Great Northern och samtalar över en kopp kaffe. Cooper talar inledningsvis om harmoniska ämnen, men samtalet leds över till en viss Windom Earle, som från ena stunden till den andra får Cooper att växla över hela scenen till bekymrande stämning.

Albert Rosenfield: Senor Droolcup has, shall we say, a mind that wanders.

Kameran glider tåååålmooodigt (det går aldrig att understrykas tillräckligt när det kommer till Lynchs tempo) över till ett annat bord och med denne Windom Earle instucken i vårt medvetande sitter där istället en asiatisk, inte så gladhågsen man i kostym. Sekvenserna stiger gång på gång in i mystiska banor som här och nu är förvirrande men allt som ofta nattsvart kittlande. Doppade i en mörk atmosfär nästan enbart byggd på händelseförloppet i sig och rytmen, snarare än stämningsmusik.

Avsnittet drivs av detta pendlande från vardaglig harmoni till mörker, likt sömnparalysens förrädiska spratt på den som faller in i den. Om du någon gång drabbats av sömnparalys förstår du precis vad jag menar. Lynch vaggar fram och tillbaka, fram och tillbaka… Till slut är det nästan så att du slumrar till i det högst vardagliga, sparsmakade… Där faller du sedan in i en mörk passage som stramar åt och rätt var det är har den högst bekanta situationen eller miljön inkräktats av hotfull stämning.

Mrs. Tremond: My grandson is studying magic!

Rädsla. Oro. Den finns hela tiden runt hörnet redo att göra entré. Den trygga tillvaron är som en kuliss, som för en paranoid schizofren. Log Ladyn tar kontakt med Major Briggs angående ett meddelande. Leland Palmer känner entusiastiskt igen mannen på fantombilden från hans barndoms dagar vid sommarhuset i Pearl Lake. Donna besöker i hennes ledstrådssökande extraknäck för ”Meals on wheels” en främmande tant och hennes barnbarn – en magiker sägs det.

Spänningen stiger när Donna tycks få meddelanden från pojken. Finns det någon mening i vad som sägs eller vad handlar det om? Major Briggs meddelande levereras till Dale Cooper – en topphemlig rappakalja av ord som plötsligt börjar säga saker, riktade till honom personligen. Många meddelanden på samma dag.

En gråhårig, jeansklädd man smyger fram längst bak från rummet och närmar sig utan att du kan röra dig en millimeter framför TV:n. The owls are not what they seem. En serie lynchiska passager.

Jerry Horne: Is this real, Ben? Or some strange and twisted dream?


Betyg – intrig: 9 av 10 (+1)
Betyg – atmosfär: 9 av 10 (+/-0)
Helhetsbetyg – avsnitt 9: 9 av 10 (+1)

Twin Peaks – avsnitt 8 (1990) eller: The owls are not what they seem

Manus: Mark Frost (efter en story av Mark Frost och David Lynch)
Regi: David Lynch
Episodtitel:
May the Giant Be with You
Säsong: 2
Sändningsdatum (USA):
Söndag 30 september, 1990
Tittare (USA): 19, 1 miljoner
Tidigare: Avsnitt 7

As Cooper lies bleeding from a serious gunshot wound, he has a vision of a mysterious giant who helps him with the investigation. Albert Rosenfield arrives in Twin Peaks the next morning to assist Cooper and to investigate his attack. Meanwhile, Leland Palmer’s hair has suddenly turned white and he continues to act in an unusual way. James remains in jail after being framed by Bobby, who plants Leo’s stash of cocaine in James’s motorcycle. Big Ed maintains a close watch on Nadine, who, after a suicide attempt, is left in a comatose state. Leo also remains in a coma after being shot by Hank. The sawmill burns down, leaving Catherine and Josie missing and Shelly and Pete in the hospital after barely escaping the fire. Donna, after receiving some advice from the Log Lady, decides to look into the Meals on Wheels that Laura worked at.

Jag hade i princip glömt hur bra det här långfilmslånga avsnittet är och vilken tät stämning det faktiskt har. Det skiljer sig avsevärt från det lika långa pilotavsnittet och just jämförelserna med pilotens unika inramning är nog det som reserverat mig för var kvaliteterna i premiäravsnittet av säsong 2 ruvar.

David Lynch är tillbaka som regissör efter fem avsnitts frånvaro och det här är det tredje avsnittet han regisserat hittills. Hans distinkta lek med dramat – och ännu mer detaljerna som potentiellt uppstår i det, manifesteras här mer än någonsin tidigare. Karaktärerna agerar och konverserar som om dom driver med deras egna handlingar och strävanden.

Sheriff Truman: Lucy, you better bring Agent Cooper up to date.
Lucy Moran: Leo Johnson was shot, Jacques Renault was strangled, the mill burned, Shelly and Pete got smoke inhalation, Catherine and Josie are missing, Nadine is in a coma from taking sleeping pills.
Dale Cooper: How long have I been out?
Dr. Will Hayward: It’s 7:45 in the morning. We haven’t had this much action in one night since the Elks Club fire of ’59.

Laddningen är starkare än någonsin i trion Donna, James och Maddy. Lynch får dem och lyfta i handlingen från allvarligt ungdomsbestyr till en weird mix av vatten bakom öronen, revolterande, åtrå och vad som närmast kan beskrivas som dramaturgisk schizofreni. Den psykotiska stämningen när Donna och Maddy sitter på Double R Diner och Maddy bryter sina egna glasögon är ett på ytan obetydligt ögonblick men som jag fastnar för. Donna ser ut att ifrågasätta allvaret i livet för ett ögonblick och deras märkliga samspel signalerar en kollektiv vilja att bara andas ut och gå loss i hela den galna tillvaron dom vandrar i. Deras plötsligt avslappnade attityd i skuggan av alla olyckor viskar; ”Vi lever i en märklig tillvaro så vi kan lika gärna spela med”.

Sedan dyker Donna upp vid polisstationen med solglasögon och en abrupt påhängd femme fatale-attityd och djurisk vilja att ha sex med James genom gallret. Dessförinnan har Maddy skrämt skiten ur sig själv genom ekot av en dröm hon drömde på natten. En blodfläck visar sig på golvet. Allt med dessa ungdomar är väldigt, väldigt psykotiskt och det är en elektricitet mycket mer energigivande än enkelspåriga samtal och kramar kring ömma punkter dom bär på.

Detta med att nå ömma punkter görs däremot underbart i den intima pratstunden mellan Bobby och hans far, Major Briggs. Den biter verkligen tack vare Don S. Davis berättarförmåga och Bobby var inte ensam om att bli berörd.

Major Garland Briggs: This was a vision, fresh and clear as a mountain stream, the mind revealing itself to itself. In my vision, I was on the veranda of a vast estate, a palazzo of some fantastic proportion. There seemed to emanate from it a light from within, this gleaming, radiant marble. I’d known this place. I had in fact been born and raised there. This was my first return. A reunion with the deepest well-springs of my being. Wandering about, I noticed happily that the house had been immaculately maintained. There’d been added a number of additional rooms, but in a way that blended so seamlessly with the original construction, one would never detect any difference. Returning to the house’s grand foyer, there came a knock at the door. My son was standing there. He was happy and carefree, clearly living a life of deep harmony and joy. We embraced, a warm and loving embrace, nothing withheld. We were, in this moment, one. My vision ended and I awoke with a tremendous feeling of optimism and confidence in you and your future. That was my vision of you. I’m so glad to have had this opportunity to share it with you. I wish you nothing but the very best in all things.

Känner jag Lynch rätt är denna timing i stunderna jag tidigare nämnde mer utspel han plockat fram med sin fingertoppskänsla på plats, snarare än genom förinställda skiften i manus. Han ser vanliga situationer och förvränger dem effektivt genom att tänja på vad som förväntas ur situationen. Logiken ruckas på i detaljerna för att skapa en känsla och den känslan färgar av sig även på det vanliga.

På tal om färg… Lelands hår är vitt! Han har uppenbarligen genomgått en skiftning över natten – och han är positiv till bristningsgränsen. Myten brukar väl säga att du kan få grått hår av rädsla eller möjligen av överansträngning. Lauras pappa må ha genomgått några ytterst turbulenta dygn och att döma av hans instabilitet tog det hårt på honom. Till råga på det hämnades han sin dotter genom att i beslutsam desperation kväva Jacques Renault till döds i föregående avsnitt. Hans glädje verkar vara en slags övergång från hans trauma och sorgearbete till en återsamlad man som återfått sin livsglädje – men kan detta också färga hår? Bara i Twin Peaks, förmodligen. Familjen Packards middag tillsammans med familjen Palmer sedan. Ibland hoppar upprymdheten upp och biter en i arslet – men vilket drama!

Och alla tycks ligga på sjukhus. Nästan hela avsnittet utspelas på sjukhuset och ger tydliga indikationer på var Lars von Trier fick inspiration till hans egen TV-serie Riket, fyra år senare. Jag skrev i recensionen av föregående avsnitt om den härliga atmosfären som uppstår genom att rama in händelseutvecklingen i något. Här fortsätter avsnittet in i natten, men förflyttar sig från One Eyed Jacks skumma luft till sjukhusets kalla, isolerade väggar och dom där rysligt stämningsfulla, långa sjukhuskorridorerna. Även Halloween 2 (1981) drog en del nytta av den speciella sjukhusstämningen och enligt mig är det ett triumfkort för denna säsongspremiär.

En viss Teresa Banks omnämns av FBI-utredare Albert Rosenfield i samtal med Dale Cooper. Dom hjälps åt att leta efter foton på henne i dom tre senaste årens nummer av Flesh World och det ser ut som att Lucy och Andy kommer få hålla på ett tag. Den nedskjutne Leo tycks ha alibi för mordet på denna kvinna – ett mord som skedde ett år tidigare.

Ett intressant faktum är att regissör Steven Spielberg (E.T., Jaws, Jurassic Park) var förfrågad om att regissera detta första, längdmässigt dubbellånga avsnitt av säsong 2, på inrådan av medskapare Mark Frost och producent Harley Peyton.  Spielberg som var ett stort fan av serien hoppades få göra detta, men Lynch ville bestämt regissera första avsnittet och undrade om Spielberg var intresserad av att regissera ett annat avsnitt istället. Något han möjligen inte var eller åtminstone hade möjlighet till, eftersom detta aldrig skedde.

När Lynch regisserar har han ett väldigt personligt sätt att sätta just tempot. Han föredrar sina scener långa och oftast med ytterst få bildväxlingar. Inte mycket alls behöver hända för att jag ska vara fast och sugas in i det absurda skeendet. En slags ”old hollywood” i tempotekniken blandat med ett frammanande av att tiden står stilla, som i en dröm. En intensivt laddad dröm ska sägas, för när detta tålmodiga sätt slår frukt blir det mer krypande eller nervöst märkligt än vad motsatsen åstadkommer.

The Giant: The owls are not what they seem.

Ingen scen i denna episod skildrar detta bättre än öppningsscenens ton. Vissa klagar på dess utdragenhet, men jag kan inte annat än applådera. Dale Cooper ligger skjuten på golvet i hans hotellrum. I denna akuta situation vacklar en hotellvärd från The Great Northern in – igen och igen och igen och igen. När sedan en jättelik man sedan uppenbarar sig på ett vad som verkar vara ett rent övernaturligt vis så är jag som åskådare redan i drömtillstånd. Det sätter bokstavligen tonen för hela avsnittet – och för fortsättningen. En knapp handfull ledtrådar och sedan en försvunnen ring. På sjukhuset är Ronette i hennes egen limbo och även den skapar uppenbarelser.

Betyg – intrig:SYD-Betyg-08-1

Betyg – atmosfär:
+1

Helhetsbetyg – avsnitt 8:
SYD-Betyg-08+/- 0

Musikrecension: Lil Empire (Petite Meller, 2016)

petite-meller-lil-empire-2016-2480x2480

Albumtitel: Lil Empire
Artist: Petite Meller
Genre: Europop, La Nouveau Jazzy Pop
Speltid: 42 min
Utgivningsår: 2016

Driven av modebranschens alternativa utsvävningar (eller ytsvävningar?) ger den pastellfärgglada fransyskan Petite Mellers musik mig energier som känns LÄTTSAMT frigörande. Hon anspelar tydligt på en lek med barnets energi och även om det ofrånkomligen viftas med lolitakortet hör jag i själva musiken ett avstånd bort från sexinfluenser och till inspirerande skaparglädje. Tyvärr känns hennes dyra målarfärger lite väl materialistiska, men det går inte att komma ifrån att resultatet är trevligt.


Konsonans: Väldigt mycket pop men trots det smått tidlöst kreativt uppfriskande, eller som hon själv beskriver det; la nouveau jazzy pop

Dissonans: Kan kännas väl mycket ”rika överklassbarn leker intellektuella konstnärer” emellanåt


SYD-Betyg-07


Musikrecension: Long Ambients 1: Calm. Sleep. (Moby, 2016)

long_ambients_1_calm_sleep

Albumtitel: Long Ambients 1: Calm. Sleep.
Artist: Moby
Genre: Ambient
Speltid: 04:04:47
Utgivningsår: 2016

over the last couple of years i’ve been making really really really quiet music to listen to when i do yoga or sleep or meditate or panic. i ended up with 4 hours of music and have decided to give it away.

Moby tycks ha uppfyllt mina drömmar efter den ambienta versionen av 2009 års album Wait for Me, genom att skapa ett renodlat ambient album med organiskt lugnande effekt, fri från beats och popambitioner. Äntligen – en fyra timmar lång, levande ljudmatta som lägger sig över min påträngande hjärnas respektlöshet gentemot tomrummet och vaggar den till ro.


Konsonans: Dom djupa atmosfärernas längd uppmuntrar stabilitet

Dissonans: Long Ambients 1 kräver att du vill uppnå just stabilitet och har en omslutande ljudkälla, eftersom ytliga hörlurar/högtalare förtar atmosfärsspektrat


SYD-Betyg-09


Du kan ladda hem eller lyssna på Long Ambients 1: Calm. Sleep. helt gratis, på Mobys initiativ. Följ bara länken.

Spegelreflektion – en filmreflektion av en filmreflektion

only-god-forgives-gosling-mirror

Mitt skrivande om filmer har relativt tidigt gått från omdömen och kritik till rena reflektioner. Filmen kan väcka en tanke som jag vill utveckla. Min vana trogen att se filmer som en godisoåse detaljer framför en helhet enkel att onådigt hissa eller dissa är sedan länge avlägsen för mig om jag inte är på ett humör där jag går in i själva rollen av domare av den mer objektiva domen, teknisk rådgivare eller -vilket dom flesta recensenter/filmtyckare (är vi inte det allihopa?), förmedlare av varför jag tycker som jag tycker.

jean_cocteau_orphee_gallery_7

Oftast blir det dock reflektioner från min sida. Vad är filmens undertext? Varför fixerade fotot så mycket på huvudkaraktärens läppar? Hur hade berättarlinjen kunnat dras om för ett alternativt förlopp. Det kan med fördel bli en spegling – en högst tillfällig reflektion som ljuset i en speglande yta, av mitt tyckande. Det kan då snarare än rent ”filmen var seg” eller ”skådespelaren var asdålig”, ta formen av konstruktiv kritik rakt ut i publiklandet för folk att hålla med om eller i sin tur kritisera, eller inte spinna vidare på alls. Min åsikt blir något mer än jag själv, då den blir exempel på hur saker kan göras annorlunda, slipas eller utvecklas, istället för att nöja sig med ”filmen var kanon/hästskit” och räkna med att läsaren ska vara okritisk och nöja sig med sådana omdömen.

jack-mirror

Hellre väcka en intressant ingång eller detaljstudie i en allmänt kass film, än att svinga domhammaren åt andra över vad som är värt och inte värt att se. Allt är värt att se, av olika anledningar. Olika detaljer har olika värden för olika människor, men att plocka fram en konstruktiv ingång i en filmtext för människor att ta med sig något reflektivt av filmen, framför en bedömning rangordnad i ”bra” eller ”dåligt” – objektivt eller negativt värderat för folk att mer eller mindre okritiskt ta som riktlinje för vad dom ska se, är något mitt jag föredrar.

dragonbrucelee_mirrors

Jag tänkte då och då föra in ett format i mitt filmskrivande jag skulle kunna kalla ”spegelreflektion”. En reflektion född ur någon annans reflektioner eller tankar om en film. En kommentar, för all del, på någon annans filmrecension. Ofta blir mina kommentarer på andras filmtexter ändå så pass mastiga och vidareutvecklande från startpunkten att jag många gånger tyckt att dom borde figurera som egna, separata texter på bloggen snarare än att ligga dolda bland en rad andra kommentarer. Du kan lugnt hävda att jag föredrar att spinna loss.

tumblr_o56jbwbawg1rtb0moo1_1280

Det skymtar ett egostyrt motiv till att jag vill att MINA texter i regel ska begränsas till MIN blogg, men mitt motiv är snarare att få dem läsarvänliga i rätt forum, där ett kommentarfält bland 30 korta kommentarer i allra högsta grad äter upp mina kommentarer, som tynger ner mängdvärdet som rena essäer i längd. Ingen orkar koncentrera sig på en essä när motivationen är att beta av ett plural kommentarer. På min blogg kan kommentarerna presenteras som spegelreflektioner av andras reflektioner och på så vis nås enklare i ett forum där läsaren är mer förberedd på att jag kan sticka iväg längdmässigt. Istället hänvisar jag reflektionen jag återkopplar till genom en länk och ett omnämnande.

black-swan-mirror-reflections

Det intressanta med det här ”utökade kommentarsformatet” jag nog väljer att kalla ”spegelreflektion”, är att jag inte nödvändigtvis ens har sett filmerna jag vidarereflekterar kring personligen. Snarare än en reflektion på en film jag sett kan det vara en reflektion på en reflektion på en film jag INTE vet något om, annat än föregående ”reflektörs” egna ord. Där om något slutar den bokstavliga motiveringen för mig att kalla min text för recension framför reflektion. Extra intressant är det om min reflektion är en reflektion på en reflektion av en films reflektion av något. Här börjar definieringen av vad vi egentligen har åsikter om att bli riktigt filosofisk. Tycker vi om en film, eller tycker vi om en films detaljer som associerar något annat vi tycker om? Och vad är det då vi bedömer, EGENTLIGEN? ”Speglingar av reflektioner” är en dubbelbetydelse lika underbart förvirrande som VAD jag egentligen tycker om. Så spegelreflektioner blir det.

neon-demon-the-2016-003-girl-looks-in-mirror-covered-in-blood-original

Till filmtyckaren: Förhoppningsvis kan kommentarerna nå sitt medium bättre på Absurd Cinema, hellre än att tynga ner era kommentarfält – dom sällsynta ögonblick jag får tummen ur röven och kommenterar på din filmblogg eller ditt medium. Detta om något kan jag se integrerar mig mer med andra filmtyckares skrivande, då jag är oerhört talanglös på att bidra med frekventa kommentarer och kommentaruppföljning. Spegelreflektionerna kommer nog många gånger hålla formuleringsnivån av just den kommentar den föddes ur. Jag kan inte beskatta stora journalistpriser för att inbilla någon att jag skapat en form som egentligen är grunden till det konstruktiva med alla sociala medium i det digitala universumet. Jag tar bara ett steg närmare förhållandet gentemot min filmtänkande omvärld – mitt ”eget” universum, där jag utöver det kreativa universumet trivs som bäst. Det tänkande och det handlande. När bägge dessa universum krockar uppstår emellanåt intressanta uttryck.