Etikettarkiv: Recension

Twin Peaks (2017) | Part 3: Call for help

Jag skriver om dom 18 nya timmarna av Twin Peaks. Reflektion och spekulation – timme för timme.  Givetvis kryllar texterna av livsfarliga spoilers.

Manus av David Lynch och Mark Frost. Regi av David Lynch.


Alla tidigare reflektioner av säsong 3 hittas (snart) här.

Vidare analys & tolkning av säsong 3 hittas här.


Part 3: Call for help

Dale Cooper gör en resa genom nya rum för att ta sig ur den 25 år långa limbon mellan två världar, men någonting tappas på vägen. FBI-agenterna Tammy Preston, Albert Rosenfield och Gordon Cole utreder glasboxmorden när ett oväntat samtal meddelar att en sedan länge försvunnen person återfunnits.

Utflykt i det okända
Timmen inleds med runda halvtimmen av ren lynchisk surrealism. Dale Cooper irrar omkring från rum till rum av dom mest besynnerliga karaktär och karaktärer. Industriella ekon och avant garde. Jag älskar det. Det för tankarna direkt till hans tidigaste filmdagar med The Grandmother (1970) och Eraserhead (1977). Jag tänker mycket på klassisk surrealism från stumfilmens dagar. Inte minst dom vackra Jean Cocteaus Le Sang d’un Poète / En Poets Blod (1930) och Germaine Dulacs La Coquille et le Clergyman / The Seashell and the Clergyman (1928). En kvinna utan ögon sitter i ett av rummen. Hon är oroad. Hon låter enligt mig som ljudet i Jättens grammofontratt. ”It’s in our house now”, som han sade. Någon/något dunkar på dörren utifrån och vill in. Dom klättrar upp och kommer ut ur en spis, trumma eller industriell farkost som svävar ute i rymden, men med ett varmt ljus. En varm rymd. Avant garde och lo-fi effekter. Kvinnan ramlar ut i rymden. Falling in space, som Ronette en gång frågade Laura Palmer om hur det skulle vara. Vad symboliserar hon. Oro? Offer? Rädsla? Säkerhet? Josie Packard?

Blue rose
Cooper ser Major Garland Briggs huvud flyga förbi. Vad betyder hans meddelande? ”Blue rose”. Vi vet ju givetvis inte vad ”blue rose” står för, men om jag utgår från att ”red rose” står för äkthet och ”blue rose” kan stå för dubbelgångare, tänker jag att Major Briggs meddelar Cooper något som han känner till; att det finns dubbelgångare i hans värld. Coopers dubbelgångare, Major Briggs – eller Phillip Jeffries? Jag tolkar det som att Major Briggs varnar Cooper. Att det endast är huvudet stärker teorin om att det faktiskt ÄR Major Briggs kropp som hittades i Buckhorn, South Dakota, tillsammans med Ruths huvud. Tillhör kroppen alltså den riktige Major Briggs, som gått under jorden sedan Coopers försvinnande och inträdet av Coopers dubbelgångare? Major Briggs är en av ytterst få tillsamans med Cooper som kan veta vad ett ”blue rose case” faktiskt innebär. Dubbelgångare, tror jag.

My mother’s coming
Cooper kryper ner i rummet igen – som är ett annat nu. Där sitter en ny kvinna, spelad av Phoebe Augustine som spelade Ronette Pulaski i säsong 1, 2 och Fire Walk With Me. Hon krediteras i eftertexten som ”American Girl”. Samband till Ronette? Hon förklarar att Cooper ska skynda sig ut till hans värld, för ”my mother’s coming”. Vad eller vem är ”Mother”? En ny symbol för ondskan? Laura Palmers mörker? Vad? Vad?

When you get there, you will already be there
Cooper försvinner ut genom ett litet hål när klockan slår 2.53 och Coopers dubbelgångare upplever elektriska störningar i hans bil. Vibbar av Lost Highway. En kluven man på väg. Coopers dubbelgångare skulle in i Black Lodge igen, men verkar ha lurat ”systemet” genom att plantera en ytterligare dubbelgångare till världen. Dougie Jones. En hustrubedragande affärsman med uggleringen på fingret – och en bortdomnad arm. Fantastisk scen när han kryper ut till rumsmattan och spyr ut smutsig garmonbozia (Pain & Sorrow) som en ynklig hund med en hårboll i magen. Coopers dubbelgångare fullkomligen sprutkräks ut garmonbozia. Ironiskt nog åt han ju stuvad majs dagen innan, i Part 2. Den riktige Cooper tycks skifta plats med Dougie Jones istället för Coopers ”riktiga” dubbelgångare (som har BOB med sig). Hur detta sker med hjälp av eluttaget är underbar surrealistisk anda. Kopplingen till elektricitet är ständigt återkommande. ”The Lodge Spirits” färdas och skickar signaler genom energierna. Främst elektricitet. Cooper har dock blivit snudd på blank i minnet och har absurt svårt att orientera sig i det vanliga samhället. Medvetandet har gått förlorat.

Someone manufactured you for a purpose, but I think now that’s been fulfilled
The Arm / Trädets dubbelgångare i The Lodge förvirrade Cooper inuti The Waiting Room, men har han någon del i Coopers förlorade medvetande? Helt klart är att Dougie Jones var skapad för ett syfte – att ta Coopers dubbelgångares returbiljett till Black Lodge. Detta har nu skett. Den riktige Cooper tog i sin tur Dougies plats istället för Mr. C:s (Coopers ”riktiga” dubbelgångare).  BOB är kvar ute i världen, med en kropp. Omhändertagen av polisen. Kritiskt för utvecklingen förstås, men vi vet att Mr. C har scannat av den hemlighetsstämplade infon om det närliggande fängelset och ligger steget före. Dougie i sin tur har uggelringen i The Waiting Room och has arm försvinner. MIKE fick nog inte sin garmonbozia trots allt, med denna odugling framför sig. Istället förvandlas Dougies huvud till ett svar moln som blir någon form av guldkula. Coopers medvetande, koncentrerad?

Tur i kontroll
Riktige Cooper anländer genom absurda tillfälligheter till Las Vegas och Silver Mustang Casino. Där tycks vad jag tolkar som MIKE leda Cooper till multivinster på casinots enarmade banditer. Ganska ironiskt eftersom MIKE:s fysiska kropp är enarmad. Är det MIKE eller The Arm som leder Cooper till rikedom genom att kontrollera det som för oss definieras som tur? Jag uppskattar verkligen, verkligen, verkligen den absurda energin nya Twin Peaks plötsligt får i och med inträdet av Cooper utan medvetande till vår värld. En ny färg till det pågående narrativets palett.

The absurd mystery of the strange forces of existence
Vi är tillbaka i FBI:s högkvarter efter 25 år (minus boken Secret History of Twin Peaks). Underbart att se Albert Rosenfield och Gordon Cole igen. Miguel Ferrer och David Lynch spelar sina roller så oerhört bra. Intressant med färskingen Tammy Preston, som var en viktig del av Secret History of Twin Peaks. Henne har jag skrivit betydligt mer om här. Den lynchiska absurdismen med brottsledtrådarna på bordet är briljant. ”A congressman’s dilemma!” Allvaret som uppkommer i och med samtalet angående Cooper är briljant. Allt med FBI är briljant. Det Albert säger; ”The absurd mystery of the strange forces of existence”, är undertitleln på David Lynchs nedlagda långfilmsprojekt Ronnie Rocket. Han ville göra den som sin andra långfilm efter Eraserhead, men stödet för projektet har aldrig varit tillräckligt. Istället har många av idéerna från denna film varit frön i hans senare projekt och främst i Twin Peaks. Elektriciteten, dvärgen, noirmysteriet med en detektiv vilse i surrealistiska rum… Denna undertitel passar också in på allt Lynch skildrat någonsin. Det absurda mysteriet gällande existensens märkliga krafter.

Twin Peaks (2017) | Part 2: The stars turn and a time presents itself

Jag skriver om dom 18 nya timmarna av Twin Peaks. Reflektion och spekulation – timme för timme.  Givetvis kryllar texterna av livsfarliga spoilers.

Manus av David Lynch och Mark Frost. Regi av David Lynch.


Alla tidigare reflektioner av säsong 3 hittas (snart) här.

Vidare analys & tolkning av säsong 3 hittas här.


20 - Twin Peaks Part 2

Part 2: The stars turn and a time presents itself

Hawk söker efter något i skogarna. Cooper upptäcker efter 25 år att hans öde i ”The Lodge” möjligen inte är låst i slutändan. 

It was a dream, I swear!
Bill Hastings sitter ordentligt i klistret inne i cellen. Hans fru Phyllis får en pratstund med honom. Skådespelarna Matthew Lillard och Cornelia Guest ger situationen underbart smutsig laddning med intensiv energi. Frun insinuerar att hon känner till mannens otrohetsaffärer och han vet i sin tur att hon vänsterprasslar med deras gemensamma familjeadvokat. Det verkar som att hon velat sätta dit honom och Ruths huvud i Ruths lägenhet verkar inte enbart vara Bills verk utan även frun kan vara inblandad, utan Bills vetskap. Hon och advokaten George försökte kanske sätta dit Bill då han redan hade en koppling till Ruth. Bill i sin tur hade en dröm att han var inblandad i mordet på något vis. Kan han ha deltagit i mordritualen? Men under BOB/Mr. C:s våld, med hjälp av frun Phyllis – och advokaten? Och om det är Major Garland Briggs huvudlösa kropp snos allt åt ett varv ytterligare. Skitiga händer på alla inblandade. Såpopera möter kriminalmysterium på en betydligt mer makaber och organisk nivå än det mesta i originalserien – gamla Twin Peaks i all ära. Mark Frost är i sitt esse.

You followed human nature perfectly
Mr. C dödar i all enkelhet Phyllis Hastings när hon satt punkt för makens möjligheter att snåra sig ur denna mordhistoria skuldfri. Mr C är hjärnan bakom allt. Herr och fru Hastings var bönder. George? Förmodligen har han ingen koppling alls till Mr. C.  Det Mr. C sade till Phyllis – ”You followed human nature perfectly”… Det visar dels att han haft kontakt med Phyllis innan morden, samt BOB/Mr. C:s cyniska syn på människodjurets mer kallsinta sidor för att röja undan bihang i deras egoistiska planer för inflytande i naturen. Kan BOB ha besuttit Bill Hastings likt Leland? Med tanke på drömmen han haft om någon slags mystisk inblandning.  Är den påverkan vi sett av BOB i nya Twin Peaks skildrad mer som en parallell- och multibesättande kraft? En fysisk person som likt en mäktig djävul styr flera människor – utnyttjelsebara ”bönder” med tillräckligt sviktande mod/godhet, till handlingar som gynnar hans större plan? En demon som inte besätter en person i taget utan så många han behagar, samtidigt. Vad är hans större plan? Det är i högsta grad en fråga att fundera på. En fråga som lär bjuda på ett svar någonstans i andra änden av Coopers dubbelgångares onda ark.

The Woodsman?
Vi ser en svart man med långt hår och skägg. En hobo – eller förkolnad skogshuggare? Är det Log Ladyns skogshuggare till man som dog i en skogsbrand för massor av decennier sedan? Vars själ befinner sig i hennes vedträ? Karaktären ”The Woodsman” skymtar förbi i rummet ”above the convenience” i Phillip Jeffries förvirrande återberättanden i Fire Walk With Me, tillsammans med bland annat BOB, Man From Another Place, The Jumping Man samt tanten och pojken Tremonds/Chalfonts. Om ”The Woodsman” är Log Ladyns man är svårt att säga, men vad hans ”lodge spirit” skulle göra i en cell nära Bill Hastings är ännu svårare att säga. Var Bill Hastings besutten av denna nattmara i sin dröm? Han löses upp och hans ansikte flyger ut genom gallret. Jag ser en koppling till Bill Hastings i vart fall. En vild gissning är att han är en symbol för det mörker som påverkat Bill och som nu utfört sin uppgift och flugit sin kos. Möjligen dyker han upp igen i framtiden. Kanske inte.

Never get involved with people like ”him”
Patrick Fischler – ihågkommen främst för den ikoniska scenen i Mulholland Drive (2001), befinner sig nu mitt i en annan mardröm. Han heter Duncan Todd och verkar vara en  mycket rik affärsman. Kopplingar till rummet med glasboxen? Han säger åt sin assistent Roger att säga åt ”henne” att hon fått jobbet. När Roger tar upp en man kallad ”him” känns det plötsligt som att dom talar om Satan själv. Duncan Todd blir väldigt ansträngd och hopplös i sin närvaro. Intressant skådespeleri. Todd rekommenderar Roger att ”never get involved with people like ‘him'”. Vem är ”han”? Instinkten att det är någon av Satans proportion får mig förstås att tänka på BOB eller Mr. C. Vem är ”hon”? Tracey som snokade sig in i rummet med glasboxen och detta möte sker innan Traceys död? Eller syftar han på en kvinna som ska döda Mr. C? Har Mr. C en hållhake på Duncan Todd  – eller verkar til hans nackdel, och Todd tar nu till en lönnmördare för att få ryggen fri från denna hotfulla vålnad? Menar han Darya – som ju faktiskt skulle få pengar för att hjälpa till att döda Mr. C? Eller någon annan?

The stars turn and a time presents itself
Log Ladyn lämnar ett meddelande via telefon till Hawk, samtidigt som Hawk äntrar den ödesfyllda platsen kallad Glastonbury Grove. Platsen där Cooper försvann in i The Lodge och sedan återfanns för 25 år sedan. ”The stars turn and a time presents itself”. Är detta det sista vi får höra från Margaret ”The Log Lady” Lanterman? Är detta det sista vi får höra från hennes vedträ? Hon/det antyder helt klart att timmen snart är slagen för porten till The Lodge att återigen öppnas. Hawk ser till och med dom tolv sykamorträden, den frostiga oljepölen och slutligen dom röda draperierna. Han verkar av nästa scen med honom inte ha nämnt något om detta till dom andra på polisstationen. Han verkar hålla det för sig själv. Har han någon aning om vad han såg? Berättade Harry S. Truman något om dom röda draperierna för honom 25 år tidigare? Jag hoppas verkligen att Hawk kommer förbi och äter paj och dricker kaffe med henne. Hon får inte sitta där och vänta in i döden.

Laura Palmer
Cooper får se Laura Palmer igen, 25 år senare. Hon meddelar att han kan gå ut nu. Jag får rysningar av dom orden från Laura. Eller ÄR det Laura Palmer? Scenen är dels en återkoppling till hans dröm 25 år tidigare, men Laura delger även nya saker. Hon är både död och levande. Hon har ett bländande ljus bakom hennes ansikte. Hon kysser Cooper och viskar något till honom. Han hajar till. Det verkar obehagligt. Är det svaret på vem som mördade henne återigen? Cooper är överraskad, så förmodligen inte. Sedan får Laura panik och försvinner upp i luften. Sugs ut ur The Lodge. Cooper ser rummets väggar skälva. Dom röda draperierna försvinner och visar mörker och den vita hästen. En galen teori jag ser som högst rimlig är att Laura skulle kunna leva någonstans. Hon byttes symboliskt ut mot sin mörka dubbelgångare i samband med hennes dröm (i Fire Walk With Me) dagarna innan hon mördades. Den riktiga Laura förpassades till The Waiting Room, medan dubbelgångaren mördades. The Blue Rose Case syftar enligt mig på det återkommande mönstret med dubbelgångare i världen.  Kommer BOB besätta den riktiga Laura? Kommer Coopers dubbelgångare mörda henne? Vad viskade Laura i Coopers öra. Jag blir inte klokare av att spekulera, det är ett som är säkert. Innan och efter Laura får Cooper träffa The One-Armed Man – Philip Gerrard. Is it future, or is it past? Är mötet med Laura en flashback 25 år tidigare? En resumé på vad som redan hänt?

The Evolution of The Arm
Utvecklingen av ”The Arm” – dvärgen, visar sig. Ett elektriskt träd med en talgbollsliknande, köttaktig klump till huvud. Som pratar. Helt rimligt enligt Lynchs fantasi, förstås. The Arm känns ettrigare och mer mörkertyngd nu, tycker du inte? 25 år av evolution – har det fått The Arm mer beslutsam och kanske mer samarbetsvillig med BOB? Om vi ska tolka The Arm som både The One-Armed Man/Philip Gerrard och The Arm som en del av MIKE – demonen som samarbetat med BOB, är The Arm en rebellisk del av MIKE i verkande maskopi med BOB och Philip Gerrard den del av MIKE som försöker hindra honom? Försöker The Arm/MIKE hjälpa Coopers dubbelgångare/BOB, medan Philip Gerrard/MIKE försöker hjälpa Cooper själv?

You’re going back in tomorrow and I will be with BOB again
Och när vi talar om trollen… BOB/Mr. C läser uppenbarligen av bilgubben Franks inre hemligheter – genom att massera hans ansikte. Han får reda på att Ray och Darya försöker mörda honom för 250 000 dollar vardera. Han mördar då förrädaren Darya på ett motellrum med ett BOB-mässigt rovdjursslag mot huvudet och ett säkerhetsskott genom hjärnan. Innan detta avslöjar han för henne att han förväntas återvända till en viss plats kallad ”Black Lodge”, men att han har en plan för detta. Han besöker ett annat motellrum där Chantall (Jennifer Jason Leigh) befinner sig. Hon och hennes man ska tydligen hjälpa honom om två dagar vid vad som verkar vara fängelset han kollade upp i FBI-systemet på datorn. Innan detta tar han kontakt med en röst som han nämner ”Phillip Jeffries”. Är detta den riktige Phillip Jeffries? Mr. C är själv misstänksam. Rösten som är eller inte är Phillip Jeffries är minst på samma nivå som BOB eller i vart fall Coopers dubbelgångare – om inte till och med i auktoritet över honom. Rösten har träffat Major Garland Briggs från Twin Peaks. Windom Earle? Någon ”på andra sidan” som träffade Major Briggs under hans tillfälliga försvinnande till ”White Lodge” 25 år tidigare? Min teori; i samma veva som den riktige FBI-agenten Phillip Jeffries försvann för drygt 25 år sedan fastnade den riktige Phillip Jeffries likt Cooper i ett ”Waiting Room”, medan Jeffries dubbelgångare tog hans plats. Denna dubbelgångare till Jeffries har sedan begått handlingar för något ändamål i vår värld.

Alternativ 1 – denna dubbelgångare styrs av MIKE (likt Coopers dubbelgångare styrs av BOB). Mr. C hör MIKE:s egna röst (trädet i The Lodge?). BOB och MIKE var partners en gång, men detta förhindrades när Philip Gerrard befriade sig själv från MIKE genom att skära av sig ena armen. Sedan dess har MIKE eventuellt sökt efter en ny kropp i vår värld och fann en kropp genom dubbelgångaren till Phillip Jeffries, när han likt Cooper gick vilse i en motsvarighet till The Black Lodge. Alternativ 2 – eller så har Phillip Jeffries dubbelgångare varit BOB och inte MIKE, men när BOB skiftade till Coopers dubbelgångare (som hade ännu högre potential) blev Phillip Jeffries dubbelgångare förpassad till MIKE eller endast i BOB:s tjänst mer självmant. Den påstådde Phillip Jeffries säger nämligen detta; ”You’re going in and I will be with BOB again”. Coopers dubbelgångare skulle in i The Black Lodge. Skulle BOB då TILLBAKA till Phillip Jeffries dubbelgångares kropp? Eller kan vi glömma en dubbelgångare i fallet Jeffries? Är det den riktige Phillip Jeffries som ville träffa BOB i en annan form? En annan teori är att rösten tillhör Laura Palmer – eller den mörka sidan av Laura Palmer, som skulle kunna vara ännu mer ond än BOB. ”I will be with BOB again” kan syfta till att Laura eller Lauras dubbelgångare ”var med BOB” för 25 år sedan innan han vandrade över till Coopers dubbelgångare. Ytterligare en teori är att rösten rentav tillhör Leland Palmers dubbelgångare. Den gode Leland befann sig i The Lodge och yttrade orden ”Find Laura” till Cooper. Lelands dubbelgångare sågs senast i The Black Lodge i avsnitt 29, för 25 år sedan. Kan Lelands dubbelgångare befinna sig ute i världen  någonstans och samverka med BOB/Coopers dubbelgångare?

Non-exist-ent
Plötsligt får The Arms uppenbart ondskefulla dubbelgångare Cooper att gå vilse inuti The Lodge, likt hur BOB:s dubbelgångare fick honom att göra 25 år tidigare.  The Lodge skälvar återigen och Cooper susar iväg. Jag kan inte förklara det tydligare än så. Det är ganska förvirrande allting. Dubbelgångaren utbrister; ”Non-exist-ent”. Jag utgår från att han syftar på Coopers öde/utsikter. Cooper förpassas till ett ickeexisterande tillstånd, som om inte hans plats i The Lodge / The Waiting Room redan var det. Jag utgår ännu mer från att det dubbelgångarträdet säger är surrealistiskt och saknar bestämd betydelse. Det kan lika gärna vara en förklaring av negativitet – det vi fruktar. Ickeexisterande. Antitesen till energi.

Sarah Palmer
Jag nämner för sällan hur mycket jag älskar scenerna som utspelas framför mina ögon. Mest eftersom det radas upp så många i nya Twin Peaks att det vore att handplocka mellan en flock av ens egna barn. Scenen med Sarah Palmer är så extreeeemt laddad i all sin vardaglighet. Att få se Sarah Palmer igen – Lauras mor och Lelands förblindade maka. Emotionellt. Hur hon sitter ensam i det stora skräckhuset och bevittnar bestialiska rovdjur – lejon, äta upp en oxe – bytet. Hennes nuvarande underhållning, i sällskap med ett besvärande tragiskt bord alkohol tillsammans med hennes nikotin. Hur den blodiga akten i mörkersyn reflekteras – likt BOB:s ondska, i speglarna bakom henne. Hur hon ser ut att gå igång på det. Ett djupt sorgligt post-trauma i full aktion, fortfarande, 25 år senare. Intressant trivia; Det här är inte första gången en karaktär under regi av David Lynch sitter ensam och ser rovdjur på ett naturprogram. Harry Dean Stantons karaktär Johnnie Faragut sysslade med detta i Wild at Heart (min recension från tidigare i år).

James has always been cool
Sedan leds vi över till Twin Peaks ”Roadhouse” – The Bang Bang Bar. En perfekt emotionell peak utspelas här. Något som The Roadhouse har en speciell förmåga till. Chromatics spelar på scenen. Shadow. Musik som gifter sig. Shelly sitter med ett gäng väninnor och shottar. James Hurley kommer in. Han ser Shelly. Allt är så perfekt. Jag svämmar över av känslor. Återseenden blir plötsligt så känslomässiga. Flera har analyserat den här scenen som en metakommentar på fansens ogillande av James som karaktär. Tagit upp hur Jacques Renault syns till  vid bardisken trots att han är död (hans kusin). Låt oss lägga analyspennan lite åt sidan för en stund. Ögonblicket är rent känslomässigt det mest träffande för mig hittills från den nya säsongen. James Marshall tar fram essensen av James – en missuppfattad, snäll kille med mycket känslor, som försökte fly från sitt emotionella bagage som han placerade i olika saker i samhället. Det går inte att fly från sånt på det viset. Allt finns i hans ansikte när han ser Shelly och minnen från det förflutna väcks till liv. Shelly i sin tur berättar att hon har en dotter – Becky, som går i mammas fotspår. Har ihop det med en kille som är trubbel. Och Shelly – har hon ihop det med Bobby fortfarande? Visst känns det inte riktigt så alls? Hon verkar intresserad av mannen vid baren. Spelad av Balthazar Getty – pojken från Lost Highway.  Ett potentiellt problem ytterligare. En ny Leo. En ny Bobby. Likt Normas Hank. Gamla mönster går inte ur, på flera sätt.

Twin Peaks (2017) | Part 1: My log has a message for you

Jag skriver om dom 18 nya timmarna av Twin Peaks. Reflektion och spekulation – timme för timme.  Givetvis kryllar texterna av livsfarliga spoilers.

Manus av David Lynch och Mark Frost. Regi av David Lynch.


Part 1: My log has a message for you

En man bevakar en mystisk glasbox. Polisen i South Dakota upptäcker ett bisarrt brott. Hawk tar emot ett kryptiskt meddelande rörande FBI-agenten Dale Cooper.

Meanwhile
Twin Peaks öppnas med en återblick in i röda rummet, där Laura berättar för Cooper att dom kommer ses igen om 25 år. Jag har inte tänkt tidigare att hennes gest med händerna faktiskt snarast föreställer ett träd. Har sett det som att hon håller en flaska vin likt en servitris, konstigt nog. Fränt att en av bilderna från det stämningsfulla montaget i låååååångsamt tempo som sakta leder oss in i nutiden visar den skrikande flickan på skolgården, när nyheten att Laura Plamer dött. Jag har alltid gillat just den detaljen i pilotavsnittet väldigt, väldigt mycket.

It is in our house now. You are far away…
The Giant sitter i en fotölj mitt emot Cooper i ett svartvitt rum, i svartvitt. Det verkar inte vara samma jätte som förr. Han är i samma storlek som Cooper nu. Ger Cooper tre ”ledtrådar” återigen, tillsammans med flera kryptiska antydanden. Underbart otydliga. Lyssna till ljuden. Ljudet är svårt att förstå. Vad är i deras hus? Vilkas hus? Vilket hus? Vad kan inte sägas högt? Vad, vilkas, vilket, kanske. Cooper är långt borta från svaren. ”I understand”. På något fantastiskt sätt förstår Cooper vad jätten säger. Jag tror åtminstone att Cooper förstår vinken. Ledtrådar som kan leda honom rätt om han är uppmärksam på dom mystiska vägarna. Tre gåtor var det. 430. Richard and Linda. Two birds with one stone. Richard och Linda Thompson är i amerikansk kultur en gammal musikduo från 70-talet. Richard spelade gitarr och Linda sjöng. Mycket rimlig koppling. ”Two birds with one stone” är tydligen en amerikansk motsvarighet till uttrycket ”två flugor i en smäll”.

Vignetteformen
David Lynchs filmfortsättning av Twin Peaks – Fire Walk With Me (1992), blev kritiserad för sin vignettebetonade struktur – denna ljuvliga berättarform. Många händelser och karaktärer vi lärde känna från TV-serien fick inte mer än en scen eller två och mycket av detta klipptes sedan bort för att återuppstå i The Missing Pieces (2014). Denna vignettestruktur är något Lynch håller varmt om hjärtat och har använt sig av både förr och nu i sin karriär. I nya Twin Peaks syns detta i full form. Tålmodiga nedkast i tålmodiga ögonblick, ibland utan uppenbar payoff. Sällan mer tydlig än just i samhället Twin Peaks. Dr Jacoby får en leverans spadar till sin trailer ute i skogen. Lucy BRENNAN samtalar med vissa kommunikativa svårigheter med en kostymklädd man som söker ”sheriff Truman”. Bröderna Ben och Jerry Horne träffas på kontoret efter vad som verkar vara en lång tid ifrån varann. Jerry har blivit fullfjädrad hippie och investerat i Washingtons legaliserade drogindustri, medan Ben harvar med gnagare och den underskattade lilla hotellvardagen. Det mesta som händer i Twin Peaks verkar vara småstadslivets högst vanliga egenheter. Tiden rullar fortfarande på i sin egen takt i det lilla, amerikanska samhället. Utanför händer det saker.

The Glass Box
I vad som upplevs som ”katakomber ovan jord” tittar vi till i en brutalistisk skyskrapa mitt i New York. Här går allt i rostens nyanser. Dova ljud. Dov tystnad. Riktigt slick möbelanordning helt i Lynchs modernistiska smak. En ung man – Sam, bevakar meditativt och diciplinerat vad som verkar vara ett mystiskt experiment. En glasbox omringad av ett multum kameror. Så oerhört mycket David Lynch över miljön och tålamodet. En ung kvinna – Tracy, är nyfiken och charmar sig in efter att vakten mystiskt försvunnit. ”Mystiskt” är ordet för vardagen. Visst var det något mystiskt med kvinnan? Visst var det något mer än bara nyfikenhet? Jag tror hon var anlitad av någon eller några för att ta sig in där. Frågan är varför. Hon beter sig som att hon har dolda avsikter men döljer det med charm. ”You’re a bad girl, Tracy”. Det unga paret andas klassisk, lynchisk ”unga voujerister/detektiver snokandes bakom gränden i något mycket större än deras lilla värld. Plötsligt fylls lådan av en svärta och en minst sagt skum varelse uppenbarar sig. Kroppen är androgyn och huvudet liknar bebisen från Eraserhead (1977). Helheten är klassiskt lynchillustrativ. Så mycket Lynch. Ungdomarna har sex och saker börjar hända. Förvånade, skrämda, köttade. Ingen fattar någonting. Är den ryckiga figuren något likt BOB? Är det rädslans form?

It’s a world of truck drivers
My god. Presentationen av Dale Coopers dubbelgångare… jag menar Mr. C… Musik i form av Muddy Magnolias ”American Woman”, i remix av David Lynch, spelas. Gåshud av hänförelse och rysningar av rädsla turas om att få min kropp i totalt intrigerad. Mr. C. ger intrycket av djävulen själv. Som Linogue i Storm of the Century, fast med ett tyngre mörker som mantel och redo att hugga som en orm – rappt. Senast han sågs slog han huvudet i en spegel och var uppenbart desillusionerad… och nu… hur han övermannar vaktaren av redneckhålan, bägge gångerna. Wow BOB, wow. En håla bebodd av en minnesvärd radda ansikten med karaktär, minst sagt. Djävulsk ambiens hönskackel i bakgrunden. Lynchs kärleksbrev till redneck country! Tänk att vistas här. Familjen Motorsågsmassaker eller familjen Devils Rejects är åtminstone socialt kvicka. Dessa urholkade ögon och munnar är bara så obehagligt tysta och avvaktande. Beulla. Brrrrrr… Jag behöver en varm filt. Ray och Darya följer med Mr. C., men inte innan dom tagit farväl av den besynnerliga krymplingen och den pinnige järkan intill väggen. Den förstnämnde ges två vita kort. Sjukt.

My log has a message for you
Hawk får ett samtal av Margaret Lanterman. The Log Lady. Känslan av att se en tunn och svag Catherine E. Coulson i denna roll, någon vecka innan hon avled i cancer. Mycket berörande. Log Ladyns vedträd har ett meddelande till Twin Peaks-polisen Hawk och utan att ifrågasätta det minsta lyssnar han och försöker verkställa det Log Ladyns vedträd sätter i rullning. Något saknas och Hak måste hitta det. Det har att göra med Dale Cooper och det har också något att göra med Hawks ursprung. Han är en amerikansk urinvånare och om du sett runorna i Owl Cave samt läst The Secret History of Twin Peaks (2016) känner du till att Twin Peaks urinvånarrötter har kännedom om allt från små dvärgar till stora jättar, ugglor och gudalika krfter från naturen. Bilder av gamla indianmönster visar mer än sällan zickzackmönster – något som interiörerna både i Twin Peaks och ett visst rött rum visat förr.

”Hawk, if I ever get lost, I hope you’re the man they send to find me.”

(från Twin Peaks, avsnitt 16, 1990)

The Davenport Case
Jag älskar verkligen den utdragna soppan som utspelas utanför Ruths hotellrum i Buckhorn, South Dakota. En fet kvinna med en chihuahua känner en unken doft utanför rummet och polisen kopplas in. Den feta kvinnan har minne som en guldfisk och en absurd sekvens uppstår när hon ska hjälpa dem in i det låsta rummet och en lurigt paranoid vaktmästare vid namn Hank Fillmore bjuder poliserna på påfrestande missförstånd. Frost och Lynch är i absolut högform! Så oerhört amerikanskt iscensatt absurd humor! Poliserna lyckas till slut beträda lägenheten och ledande utredaren/detektiven Dave McKay tar hand om utredningen, spelad av karaktärsskådisen Brent Briscoe (som Lynch castade i Mulholland Drive). Brent Briscoe är bara för underbar. Så glad att han får briljera med Lynch på riktigt nu. Hans skådespel sitter i detaljerna – hur han för sin lugna figur, klassiska profil, som skapt för en trygg noirdetektiv. Hans svårtydda hundögon. Gesten med plasthandskarna. Jag smälter. Han lyckas se bufflig, ondsint och hemtrevligt småstadsgemytlig ut i en och samma manöver.

Kroppen dom hittar på sängen har varit med om ett och annat. Någon har byggt ett Frankensteins monster och jag kan bara ana vem, vilket gett mig en teori. Men var sak har sin tid. Ett kvinnligt huvud med ett hål genom ansiktet, som tillhör Ruth Davenport. Kroppen är oidentifierad, men enligt mig ser den inte ordinär ut, svullen i hettan eller ej. Kroppen i glassboxen – den hade en skarv mellan kropp och huvud, inte sant? Skulle kroppen kunna tillhöra Ruth Davenport – men framför allt – skulle eraserheadbebishuvudet kunna tillhöra den mysko kroppen i sängen? Kan det vara ett ”frankensteinmord” avsett att framkalla en ondskefull kraft på något sätt? Som vi kanske såg tecken på i glasboxen? ÄR hjärnan bakom detta Mr. C., snarare än skolrektorn Bill Hastings, som häktas för mordet? Jo, jag vet, brottsplatsen kryllar av hans fingeravtryck, men om vi tänker bort logik för en stund? Det här är ändå en lynchproduktion.

Bill Hastings (formidabelt spelad av Matthew Lillard från Scream och… Scooby Doo) verkar vara en reko kille i övre medelklass med fru, villa, respektabelt jobb och glad uppsyn. Det ringer Leland-varningstecken här. Varghuvudet på dörrknackaren var mörk humor. Visst har han något lurt i bagaget, men frågan är vad. Lillard är briljant i förhöret. Han spelar ansträngd, darrigt nervös och flackigt paranoid. Skärrad. Svårt att avgöra hur på för vis han är skyldig. Han verkar ju ha vänsterprasslat med Betty i skolpersonalen tycker jag. Underbar scen på underbar scen. Starka vibbar av Mulholland Drive allt som allt. Det är så vackert att Briscoes utredare Detective Dave Mackley är en vän till familjen och allt. Och att det identifierade avhuggna huvudet tillhör bibliotekarien på Bill Hastings skola. Det är så skevt trevligt ”Small town, America” det kan bli. Morden i Midsomer filterat genom Lynchs absurdland och Frosts utsökta känsla för att sno om dramat flera varv runt sig själv och för säkerhets skull ge det dubbelrosetter. Men värre blir det. En liten bit kött i bakluckan på rektorns bil…?

Nya rum i ny rymd
Allt hittills har präglats av det tålmodiga tempot som får oss att dels sjunka in i upplevelsen och dels vässa sinnena. Så mycket bisarrt händer i scen för scen och samtidigt… så lugnt och stilla. Frånvaro av musik och närvaro av just sådan experimentiell ljudläggning som jag älskar med Lynch. Det är definitivt film framför TV. Det är inte filmisk TV. Det ÄR filmiskt i hela utförandet, men utvidgat till 18 timmar eftersom det är en del som ska vecklas ut. Den vidgade scenen med nya rum bortom Red Room, nya landskap bortom Twin Peaks. Nu – New York, South Dakota och Texas eller vem vet vad. Det är en metakosmisk roadmovie som sträcker sig över hela USA och in i konstiga, abstrakta skrymslen på samma gång. Det är surrealistisk krim (alla karaktärer som för handlingen framåt är kriminalare). Det är absurd humor. Det är skräck. Det är Mark Frost 2.0. Det är Lynchs hela filmiska katalog och visuella konst nerhackat i samma sallad. Det är underbart.

Twin Peaks – avsnitt 11 (1990) eller: M.T. Wentz is coming to Twin Peaks

Manus: Jerry Stahl, Mark Frost, Harley Peyton, Robert Engels
Regi: Todd Holland
Episodtitel: Laura’s Secret Diary
Säsong: 2
Sändes: Lördag 20 oktober, 1990
Tittare (USA): 12, 8 miljoner
Tidigare: Avsnitt 10

Cooper and Truman arrest Leland after he confesses to the crime of murdering Jacques Renault in the hospital. Hank asks Norma to tidy up the Double R Diner when he is informed that a shady food critic named M.T. Wentz may be visiting Twin Peaks. Meanwhile, Jean Renault shows a videotape of Audrey Horne being held captive to Ben, demanding a $125,000 ransom for her return, and Cooper to be the drop-off man. Upon returning to One-Eyed Jacks, Jean murders Emory Battis for mistreating Audrey. With help from Truman, Cooper prepares to investigate Audrey’s kidnapping. Josie returns, claiming to have been in Seattle on business, learning from Pete that Catherine died in the sawmill fire. Later, a Japanese businessman, Mr. Tojamura, checks into the Great Northern Hotel.

I Brad Dukes bok Reflections: An Oral History of Twin Peaks berättar Mark Frost om sitt katastrofala samarbete med då destruktiva, heroinmissbrukande manusförfattaren Jerry Stahl som medförfattade dom erotik-expressionistiska undergroundfilmerna Nightdreams (1981), Café Flesh (1982), Dr. Caligari (1989) samt TV-serien Alf och senare CSI. I samband med skrivansvaret av detta avsnitt 11 var han oerhört svårmedgörlig. Eller som Mark Frost uttryckte det; ”an absolute car wreck… He turned in a completely incomprehensible, unusable, incomplete script a few days late and as I recall there were blood stains on it.” Frost fick tillsammans med dom trogna manusförfattarna Harley Peyton och Robert Engels skriva om i stort sett allting i sista minuten för att lösa situationen.

Dick Tremayne: $650. I’ve called around, I’ve been told it’s more than adequate.
Lucy Moran: For what?
Dick Tremayne: For the… to take care of… you know, the… little problem.
Lucy Moran: Richard, here’s what you’re going to do. Take your money, put it back in your wallet, or your pocket, turn around, walk through both sets of doors, the second one sticks sometimes, go out into the parking lot, get in your car, turn the key, and never, ever speak to me again as long as you live! Say one more word and I’ll scream. Leave, please.
Dick Tremayne: [starts to speak]
Lucy Moran: [screams]

Avsnittet som det sedan blev visar inga markanta svagheter, så manusteamet ska ha en eloge. Jag tycker att geisten efter Lynchs inledande två avsnitt av denna andra säsong fortfarande ringer kvar några avsnitt in. Inledningen i form av en bildteknisk färd från ett av hålen på akustikväggen och ut i förhörsrummet där Leland Palmer sitter paralyserad är en kreativ detalj som sätter färg. Ett försök att tillföra något mer än det som finns på pappret i lynchisk anda, helt klart influerat av resan in i örat i Blue Velvet (1986) som Lynch gjorde fyra år tidigare.

En narrativ tråd som gör att det här avsnittet sticker ut från tidigare i serien är kryddan att låta diverse av Twin Peaks invånare surra om matkritikern M.T. Wents besök i Twin Peaks. Det gör att episoden liksom får ett eget narrativ och inte enbart drivs av seriens långsiktiga. Jag tycker faktiskt att det skapar en behaglig, rent ut sagt mysig inramning – och då har jag inte mycket till övers för dramaserier med episodbundna dramainslag mitt i en större berättelse. Normalt sett gör det mig allt för medveten om den dramaturgiskt skrivna strukturen, men det här undantaget gör mig på bra humör. Inte så att jag direkt önskar mer sånt, men för den här gången. Scenerna mellan Hank, Norma, Toad och den okände gästen är en feelgood Twin Peaks inte haft tidigare.

Judge Clinton Sternwood: The law provides us structure to guide us through paralyzing and trying times. But it requires us a vision to its procedures and higher purposes. Before we assume our respective roles in this enduring drama just let me say that when these frail shadows we inhabit now have quit the stage we’ll meet and raise a glass again together in Valhalla.

Domare Sternwood är ett karismatiskt inslag jag gillar skarpt. Trygghet och känsla. Fin dynamik med Cooper och polishuset. Det dundrande regnovädret och åskdundret som kastar blåa ljus utanför polisteamets göranden kring behandlingen av Leland Palmer! Underbar atmosfär där! Det höjer utförandet ytterligare. Även om detta är ett avsnitt som puttrar och inte riktigt har samma höga intrigpuls som föregående tre avsnitt, lyckas regissör Todd Holland att göra det bättre och mer trivsamt än det är på pappret. Det kunde varit ett blekar avsnitt än det är, men är nu ganska trevligt tack vare dom små, små detaljerna. Credd till honom.


 

Betyg – intrig: 6 av 10 (-1)
Betyg – atmosfär: 7 av 10 (+/- 0)
Helhetsbetyg – avsnitt 10: 7 av 10 (+/- 0)

 

Twin Peaks – avsnitt 10 (1990) eller: A mystery in her life

Manus: Robert Engels
Regi: Lesli Linka Glatter
Episodtitel: The Man Behind the Glass
Säsong: 2
Sändes: Lördag 13 oktober, 1990
Tittare (USA): 13, 7 miljoner
Tidigare: Avsnitt 9

Blackie holds Audrey hostage and plots with Jean Renault. A brother of Jacques and Bernard, he plans to blackmail Ben Horne for the release of Audrey. James and Madeleine become close, to Donna’s dismay. Lucy lunches with snobby, not-so-gentleman Dick Tremayne. Dr. Jacoby undergoes hypnosis, leading to an arrest. Meanwhile, Nadine wakes from her coma a changed woman. Leland gets arrested because of the murder of Jacques Renault. Donna meets with Harold Smith, a shut-in who had befriended Laura. She finds a diary of Laura’s at Harold’s house.

Avsnitt 11 går snabbt in på Coopers nystande kring jätten, ringen och alla dom märkliga ledtrådarna och till vilka han kan dra linjer. Flummigt detektivarbete 1A, men svaren är få. Albert ger en minnesvärd bekännelse öga mot öga med den rakryggat konfronterande Truman. Jag gillar verkligen Alberts sätt och den intressant trätande relationen till den lokala poliskåren och Truman som här får en härlig twist. Synd bara att klipparen överröstar skådespelets egna känslor genom musik som i sammanhanget blir överoperett och rentav skäl situationen – på fel sätt. ”Skär” kanske är ett bättre ord för att beskriva musik som inte matchar känsloläget och därför saknar harmoni, hur bra musiken i sig än är komponerad.

Leland får kontakt med Cooper och Truman för att berätta att han känner igen mannen på fantombilden från hans barndom. En granne till hans farföräldrar som talades vid med honom och kastade tändstickor omkring sig. Hur kan denna man kopplas till fantombilden rent konkret? Hur kan mannen kopplas till fantombilden om vi frångår det logiska för ett ögonblick? Med tanke på allt som hänt känns det rimligt att även räkna in viss brist på logik i sammanhanget. En vision, likt hans fru Sarah, Maddie, Cooper och vad det verkar – Ronette.

Special Agent Dale Cooper: [mycket seriös] Fellas, let’s stand together for a moment. It’s time I mentioned something. Now, I’m not sure, but I believe I was visited by a giant. Twice. In my room. He left me three clues. The first had to do with Jacques Renault in a body bag. It came true almost immediately. The second was, ”The owls are not what they seem.” The third was about a man who points without chemicals.
Sheriff Harry Truman: [konfunderad] You were visited… by a giant?
Special Agent Dale Cooper: [nickar positivt]
FBI Agent Albert Rosenfield: Any relation to the dwarf?

Vi får bekanta oss med den mystiske enslingen Harold Smith för första gången efter hans gensvar till Donna. Ett mycket givande inslag som skapar mycket intressant nerv. En komplex ung man. Lätt att fastna för, trots att han bär på något – utöver en viss dagbok. Ett mysterium i sin blotta närvaro. Fascinerande. Harold spelas av Lenny von Dohlen (Electric Dreams, Home Alone 3) och jag kan inte annat än berömma sättet han gör det på. Hans närvaro ger andra säsongen något starkt att bygga vidare. Donna gör mycket nytta utan hennes detektivteam.

En annan karaktär som gör entré är gangsteröverhuvudet med det fransk-kanadensiskbrutna uttalet – Jean Renault. Spelad av den smått mytiske och fruktade 60-talstalangen Michael Parks, som då var populär genom TV-serien Then Came Bronson (1969-1970), hans attityd och kompromisslösa sätt att gå dit han själv ville. Övriga skådespelare i casten beskrev honom som en ”Marlon Brando-typ” och förebild. Han insisterade på att spela karaktären Jean Renault med fransk-kanadensisk brytning trots att det inte förhöll sig logiskt till faktorerna runtikring, men det var det uttalet som fick honom att vilja spela rollen och ingen sade emot. Givetvis talade han så även mellan tagningarna. Varför inte liksom?

Donna: As much as I love you, Laura, most of the time we were trying to solve your problems. And you know what? We still are. Not mine or James’ or Maddy’s. Yours. You’re dead Laura, but your problems keep hanging around!

Dom inblandade överraskades tydligen även av hans väldigt lågmälda sätt att tala och spela, som var så tyst att dom knappt hörde honom på inspelningsplatsen. Jag tycker det funkar finfint i slutresultatet. Han ger liksom Harold en karaktäristisk aura som kommer genuint, hur överdriven än hans brytning är. Det känns som att vad som helst kan hända runt honom och det är mest i det subtila som det ger sig uttryck. Du känner förmodligen igen honom som en av Quentin Tarantinos återkommande favoritskådisar, i små fixroller – främst som old school-sheriffen Earl McGraw i From Dusk till Dawn, Kill Bill Vol. 1 och Death Proof, men även som sydamerikansk, mytisk hitmanmentor till Bill i Kill Bill Vol. 2. Underbar skådespelare.

Avsnitt 10 som helhet är mest puttrande och fokuserar på Donnas (Lara Flynn Boyle) kaosartade triangeldrama som liksom eldar på sig själv gång på gång på gång. Mycket ungdomssåpa. Harold är definitivt höjdpunkten och välbehövlig i sammanhanget, för att få Donna att hämta andan från hennes melankoliska passion kring James. Donnas öppna bekännelse vid Laura Palmers gravsten mot slutet må inleda ganska krystat, men jädrar i min låda vad den tar sig när känslorna bubblar över för henne. Donna och peakar här. Blommar ut som karaktär, om än för ett ögonblick.


 

Betyg – intrig: 7 av 10 (-2)
Betyg – atmosfär: 7 av 10 (-2)
Helhetsbetyg – avsnitt 10: 7 av 10 (-2)

 

Twin Peaks – avsnitt 9 (1990) eller: Some strange and twisted dream

Manus: Harley Peyton
Regi: David Lynch
Episodtitel: Coma
Säsong: 2
Sändes: Lördag 6 oktober, 1990
Tittare (USA): 14, 4 miljoner
Tidigare: Avsnitt 8

In the midst of the murder investigation and the aftermath of his shooting, Cooper receives the grim news that his insane former partner, Windom Earle, has escaped from a mental asylum. Meanwhile, Donna’s first day as a Meals on Wheels volunteer leads to an eerie meeting with an old woman and her grandson. Audrey uncovers more about Laura’s double life at One Eyed Jacks, while her investigation becomes increasingly dangerous.

David Lynch regisserar för andra avsnittet i rad och det är ”Lynch Show” all the way. Utan att gå in på någonting specifikt alls kring Twin Peaks-uppföljande långfilmen Fire Walk With Me (1992) skulle jag säga att detta avsnitt har flera paralleller till den filmen – kanske mer än något annat avsnitt av Lynch, men det är mer en känsla än baserat på sakligt innehåll.

Audrey Horne: I’m insane? Well, I’m Audrey Horne and I get what I want.

Cooper och Albert sitter i The Great Northern och samtalar över en kopp kaffe. Cooper talar inledningsvis om harmoniska ämnen, men samtalet leds över till en viss Windom Earle, som från ena stunden till den andra får Cooper att växla över hela scenen till bekymrande stämning.

Albert Rosenfield: Senor Droolcup has, shall we say, a mind that wanders.

Kameran glider tåååålmooodigt (det går aldrig att understrykas tillräckligt när det kommer till Lynchs tempo) över till ett annat bord och med denne Windom Earle instucken i vårt medvetande sitter där istället en asiatisk, inte så gladhågsen man i kostym. Sekvenserna stiger gång på gång in i mystiska banor som här och nu är förvirrande men allt som ofta nattsvart kittlande. Doppade i en mörk atmosfär nästan enbart byggd på händelseförloppet i sig och rytmen, snarare än stämningsmusik.

Avsnittet drivs av detta pendlande från vardaglig harmoni till mörker, likt sömnparalysens förrädiska spratt på den som faller in i den. Om du någon gång drabbats av sömnparalys förstår du precis vad jag menar. Lynch vaggar fram och tillbaka, fram och tillbaka… Till slut är det nästan så att du slumrar till i det högst vardagliga, sparsmakade… Där faller du sedan in i en mörk passage som stramar åt och rätt var det är har den högst bekanta situationen eller miljön inkräktats av hotfull stämning.

Mrs. Tremond: My grandson is studying magic!

Rädsla. Oro. Den finns hela tiden runt hörnet redo att göra entré. Den trygga tillvaron är som en kuliss, som för en paranoid schizofren. Log Ladyn tar kontakt med Major Briggs angående ett meddelande. Leland Palmer känner entusiastiskt igen mannen på fantombilden från hans barndoms dagar vid sommarhuset i Pearl Lake. Donna besöker i hennes ledstrådssökande extraknäck för ”Meals on wheels” en främmande tant och hennes barnbarn – en magiker sägs det.

Spänningen stiger när Donna tycks få meddelanden från pojken. Finns det någon mening i vad som sägs eller vad handlar det om? Major Briggs meddelande levereras till Dale Cooper – en topphemlig rappakalja av ord som plötsligt börjar säga saker, riktade till honom personligen. Många meddelanden på samma dag.

En gråhårig, jeansklädd man smyger fram längst bak från rummet och närmar sig utan att du kan röra dig en millimeter framför TV:n. The owls are not what they seem. En serie lynchiska passager.

Jerry Horne: Is this real, Ben? Or some strange and twisted dream?


Betyg – intrig: 9 av 10 (+1)
Betyg – atmosfär: 9 av 10 (+/-0)
Helhetsbetyg – avsnitt 9: 9 av 10 (+1)

Twin Peaks – avsnitt 8 (1990) eller: The owls are not what they seem

Manus: Mark Frost (efter en story av Mark Frost och David Lynch)
Regi: David Lynch
Episodtitel:
May the Giant Be with You
Säsong: 2
Sändningsdatum (USA):
Söndag 30 september, 1990
Tittare (USA): 19, 1 miljoner
Tidigare: Avsnitt 7

As Cooper lies bleeding from a serious gunshot wound, he has a vision of a mysterious giant who helps him with the investigation. Albert Rosenfield arrives in Twin Peaks the next morning to assist Cooper and to investigate his attack. Meanwhile, Leland Palmer’s hair has suddenly turned white and he continues to act in an unusual way. James remains in jail after being framed by Bobby, who plants Leo’s stash of cocaine in James’s motorcycle. Big Ed maintains a close watch on Nadine, who, after a suicide attempt, is left in a comatose state. Leo also remains in a coma after being shot by Hank. The sawmill burns down, leaving Catherine and Josie missing and Shelly and Pete in the hospital after barely escaping the fire. Donna, after receiving some advice from the Log Lady, decides to look into the Meals on Wheels that Laura worked at.

Jag hade i princip glömt hur bra det här långfilmslånga avsnittet är och vilken tät stämning det faktiskt har. Det skiljer sig avsevärt från det lika långa pilotavsnittet och just jämförelserna med pilotens unika inramning är nog det som reserverat mig för var kvaliteterna i premiäravsnittet av säsong 2 ruvar.

David Lynch är tillbaka som regissör efter fem avsnitts frånvaro och det här är det tredje avsnittet han regisserat hittills. Hans distinkta lek med dramat – och ännu mer detaljerna som potentiellt uppstår i det, manifesteras här mer än någonsin tidigare. Karaktärerna agerar och konverserar som om dom driver med deras egna handlingar och strävanden.

Sheriff Truman: Lucy, you better bring Agent Cooper up to date.
Lucy Moran: Leo Johnson was shot, Jacques Renault was strangled, the mill burned, Shelly and Pete got smoke inhalation, Catherine and Josie are missing, Nadine is in a coma from taking sleeping pills.
Dale Cooper: How long have I been out?
Dr. Will Hayward: It’s 7:45 in the morning. We haven’t had this much action in one night since the Elks Club fire of ’59.

Laddningen är starkare än någonsin i trion Donna, James och Maddy. Lynch får dem och lyfta i handlingen från allvarligt ungdomsbestyr till en weird mix av vatten bakom öronen, revolterande, åtrå och vad som närmast kan beskrivas som dramaturgisk schizofreni. Den psykotiska stämningen när Donna och Maddy sitter på Double R Diner och Maddy bryter sina egna glasögon är ett på ytan obetydligt ögonblick men som jag fastnar för. Donna ser ut att ifrågasätta allvaret i livet för ett ögonblick och deras märkliga samspel signalerar en kollektiv vilja att bara andas ut och gå loss i hela den galna tillvaron dom vandrar i. Deras plötsligt avslappnade attityd i skuggan av alla olyckor viskar; ”Vi lever i en märklig tillvaro så vi kan lika gärna spela med”.

Sedan dyker Donna upp vid polisstationen med solglasögon och en abrupt påhängd femme fatale-attityd och djurisk vilja att ha sex med James genom gallret. Dessförinnan har Maddy skrämt skiten ur sig själv genom ekot av en dröm hon drömde på natten. En blodfläck visar sig på golvet. Allt med dessa ungdomar är väldigt, väldigt psykotiskt och det är en elektricitet mycket mer energigivande än enkelspåriga samtal och kramar kring ömma punkter dom bär på.

Detta med att nå ömma punkter görs däremot underbart i den intima pratstunden mellan Bobby och hans far, Major Briggs. Den biter verkligen tack vare Don S. Davis berättarförmåga och Bobby var inte ensam om att bli berörd.

Major Garland Briggs: This was a vision, fresh and clear as a mountain stream, the mind revealing itself to itself. In my vision, I was on the veranda of a vast estate, a palazzo of some fantastic proportion. There seemed to emanate from it a light from within, this gleaming, radiant marble. I’d known this place. I had in fact been born and raised there. This was my first return. A reunion with the deepest well-springs of my being. Wandering about, I noticed happily that the house had been immaculately maintained. There’d been added a number of additional rooms, but in a way that blended so seamlessly with the original construction, one would never detect any difference. Returning to the house’s grand foyer, there came a knock at the door. My son was standing there. He was happy and carefree, clearly living a life of deep harmony and joy. We embraced, a warm and loving embrace, nothing withheld. We were, in this moment, one. My vision ended and I awoke with a tremendous feeling of optimism and confidence in you and your future. That was my vision of you. I’m so glad to have had this opportunity to share it with you. I wish you nothing but the very best in all things.

Känner jag Lynch rätt är denna timing i stunderna jag tidigare nämnde mer utspel han plockat fram med sin fingertoppskänsla på plats, snarare än genom förinställda skiften i manus. Han ser vanliga situationer och förvränger dem effektivt genom att tänja på vad som förväntas ur situationen. Logiken ruckas på i detaljerna för att skapa en känsla och den känslan färgar av sig även på det vanliga.

På tal om färg… Lelands hår är vitt! Han har uppenbarligen genomgått en skiftning över natten – och han är positiv till bristningsgränsen. Myten brukar väl säga att du kan få grått hår av rädsla eller möjligen av överansträngning. Lauras pappa må ha genomgått några ytterst turbulenta dygn och att döma av hans instabilitet tog det hårt på honom. Till råga på det hämnades han sin dotter genom att i beslutsam desperation kväva Jacques Renault till döds i föregående avsnitt. Hans glädje verkar vara en slags övergång från hans trauma och sorgearbete till en återsamlad man som återfått sin livsglädje – men kan detta också färga hår? Bara i Twin Peaks, förmodligen. Familjen Packards middag tillsammans med familjen Palmer sedan. Ibland hoppar upprymdheten upp och biter en i arslet – men vilket drama!

Och alla tycks ligga på sjukhus. Nästan hela avsnittet utspelas på sjukhuset och ger tydliga indikationer på var Lars von Trier fick inspiration till hans egen TV-serie Riket, fyra år senare. Jag skrev i recensionen av föregående avsnitt om den härliga atmosfären som uppstår genom att rama in händelseutvecklingen i något. Här fortsätter avsnittet in i natten, men förflyttar sig från One Eyed Jacks skumma luft till sjukhusets kalla, isolerade väggar och dom där rysligt stämningsfulla, långa sjukhuskorridorerna. Även Halloween 2 (1981) drog en del nytta av den speciella sjukhusstämningen och enligt mig är det ett triumfkort för denna säsongspremiär.

En viss Teresa Banks omnämns av FBI-utredare Albert Rosenfield i samtal med Dale Cooper. Dom hjälps åt att leta efter foton på henne i dom tre senaste årens nummer av Flesh World och det ser ut som att Lucy och Andy kommer få hålla på ett tag. Den nedskjutne Leo tycks ha alibi för mordet på denna kvinna – ett mord som skedde ett år tidigare.

Ett intressant faktum är att regissör Steven Spielberg (E.T., Jaws, Jurassic Park) var förfrågad om att regissera detta första, längdmässigt dubbellånga avsnitt av säsong 2, på inrådan av medskapare Mark Frost och producent Harley Peyton.  Spielberg som var ett stort fan av serien hoppades få göra detta, men Lynch ville bestämt regissera första avsnittet och undrade om Spielberg var intresserad av att regissera ett annat avsnitt istället. Något han möjligen inte var eller åtminstone hade möjlighet till, eftersom detta aldrig skedde.

När Lynch regisserar har han ett väldigt personligt sätt att sätta just tempot. Han föredrar sina scener långa och oftast med ytterst få bildväxlingar. Inte mycket alls behöver hända för att jag ska vara fast och sugas in i det absurda skeendet. En slags ”old hollywood” i tempotekniken blandat med ett frammanande av att tiden står stilla, som i en dröm. En intensivt laddad dröm ska sägas, för när detta tålmodiga sätt slår frukt blir det mer krypande eller nervöst märkligt än vad motsatsen åstadkommer.

The Giant: The owls are not what they seem.

Ingen scen i denna episod skildrar detta bättre än öppningsscenens ton. Vissa klagar på dess utdragenhet, men jag kan inte annat än applådera. Dale Cooper ligger skjuten på golvet i hans hotellrum. I denna akuta situation vacklar en hotellvärd från The Great Northern in – igen och igen och igen och igen. När sedan en jättelik man sedan uppenbarar sig på ett vad som verkar vara ett rent övernaturligt vis så är jag som åskådare redan i drömtillstånd. Det sätter bokstavligen tonen för hela avsnittet – och för fortsättningen. En knapp handfull ledtrådar och sedan en försvunnen ring. På sjukhuset är Ronette i hennes egen limbo och även den skapar uppenbarelser.

Betyg – intrig:SYD-Betyg-08-1

Betyg – atmosfär:
+1

Helhetsbetyg – avsnitt 8:
SYD-Betyg-08+/- 0