Kategoriarkiv: Halloween 2010

The Exorcism of Emily Rose (2005)

Genre: Psykologisk rysare, Rättegångsdrama
Regi: Scott Derickson
Manus: Paul Harris Boardman, Scott Derickson
Skådespelare: Laura Linney, Tom Wilkinson, Jennifer Carpenter, Campbell Scott
Längd: 119 min

En präst står anklagad för att ha utfört exorcism på en ung student, som slutade med den unga kvinnans död. En ung advokat tar sig an att försvara prästen. Hon utmanar i och med det både kyrkan och staten. Hon måste kämpa mot en stöddig åklagare och på samma gång sin egen ensamhet. Bitterheten tar mer och mer över. Snart inser hon att karriären är allt hon har och den är långt ifrån vad hon en gång hoppats på.

Jag såg den här filmen när den kom ut och tyckte bara bitvis om den då – och för två år sedan var det alltså dags att se den igen. Intresset för exorcism och Anneliese Michel-fallet (den verkliga händelsen) som The Exorcism of Emily Rose baseras på har vuxit hos mig sedan jag utforskade ämnet i gymnasiet och jag tycker att den här filmen skildrar historien på ett skickligt sätt där den både tar upp de otäcka och märkliga händelserna som verkligen inträffade i Tyskland, och de vetenskapliga förklaringarna till varför det hände.

Vi får i tillbakablickar följa Emily Rose genom hennes plågor ända fram till hennes död, men huvuddelen av filmen utspelas i rättegångssalen, där Emilys mordanklagade präst ska rentvås med hjälp av hans försvarsadvokat som inte heller hon vet vad hon ska tro. Utvecklingen blir en fråga om personliga ställningstaganden bortom den juridiska logiken och vi tittare får genomgå försvarsadvokatens resa utan att skriva oss på näsan.

Rättegångsbiten blir inte tråkig utan engagerar mig och får mig att tänka till mycket under filmen. Dessutom är tillbakablickarna med Emily Rose ruskigt läskiga och det är psykologisk skräck på högsta nivå. Vissa scener är till och med bland det äckligaste jag har sett på film. Tom Wilkinson spelar prästen på ett imponerande, helt suveränt sätt, och Laura Linney som försvarsadvokaten samt Jennifer Carpenter som Emily Rose är också mycket välspelade och trovärdiga – idel välcastade namn som utlovar kvalitet och lyckas leverera det.

Regiarbetet, det kyliga fotot och stämningen filmen igenom är också skickligt gjort och jag förstår inte varför jag inte gillade den här filmen lika mycket första gången, men den fungerar uppenbarligen bra att se fler gånger. Det är en kanonfilm som balanserar mycket bra mellan rättegångsprocessen och Emily Roses historia. Just rättegångsdelen gör att den slipper kopiera Exorcisten-konceptet fullt ut, som alla andra filmer som behandlar exorcism alltid gör. Att den baseras på verkliga händelser gör att stämningen blir extra olustig och får åtminstone mig att läsa på ytterligare kring det verkliga fallet.

Resultatet blir ett högt och välförtjänt betyg – och gav mig några kvällar då jag fick sova med ögonen mot rumsdörren – för säkerhets skull.


8/10

Här är en ganska skrämmande inblick i vilket skick Anneliese Michel (verklighetens Emily Rose) befann sig i innan hennes död. Bilderna och de hemska inspelningarna (hämtade från rättegångens bevismaterial) när hon får sina utbrott är minst sagt obehagliga.

Annonser

Halloween 6: The Curse of Michael Myers (1995)

Genre: Slasher, Sektskräck
Regi: Joe Chappelle
Manus: Daniel Farrands
Skådespelare: Donald Pleasence, Paul Rudd, Marianne Hagan
Längd: 88 min

För sex år sedan, på alla helgons natt, försvann Michael och hans systerdotter Jamie spårlöst. De flesta tror att de dödats, men sanningen ligger på en annan nivå. Michael och Jamie har gömts undan av någon som vill beskydda och kontrollera ondskan själv. Men ondska kan aldrig kontrolleras. I deras hemstad Haddonfield har Halloweenfirande varit förbjudet i ett antal år, nu vill traktens ungdomar att det återinförs…

Den sjätte filmen i Halloween-serien är den klart sämsta, om man räknar bort Halloween: Resurrection (som du verkligen kan göra!). Filmen släpptes 1995, precis innan slasher-genren fick nytt liv i och med succén med Sream. Klippningen är stundtals usel och handlingen är för skruvad och urartar med för mycket grävande i legenden om Michael Myers. Handlingen är dock mycket mer komplex än de andra filmerna i serien och filmen hade varit bättre om den hade existerat som den Producer’s cut som släppts i efterhand med dålig kvalitet av fansen.

Anledningen till att den officiella versionen verkligen suger i klippningen (speciellt märkvärt i slutet) beror på att skådespelaren Donald Pleasence avled strax efter inspelningen och då valde regissören att klippa om slutet så att Pleasences karaktär Dr. Loomis inte kunde dyka upp i eventuella uppföljare. Varför, frågar jag mig? Uppföljarna blev alltså viktigare än Pleasence sista prestation och han fick försvinna i dunkel. Donald Pleasence sköter sig dock bra i filmen och är intressantare här än i 5:an, eftersom han inte spårar ur på samma sätt.

Skådespeleriet är för övrigt inte dåligt bland de andra heller, och Paul Rudd som den comebackande karaktären Tommy Doyle är ganska intressant och värd att se, enligt mig – han är faktiskt riktigt bra. Det är dock synd att Jamie Lee Curtis inte kunde vara med som Laurie Strode och är istället utbytt mot en annan karaktär som ska föreställa en kusin till Laurie, men skådisen till henne funkar dock ganska bra om man bortser från karaktärsbytet. Men som ni hör så är historien ganska förstörd av olika anledningar.

Danielle Harris spelade karaktären Jamie i föregångarna, men här har hon ersatts av en okänd skådis. Vissa påstår att Harris tackade nej till att reprisera rollen eftersom hon tyckte att historien spårat ur, men andra påstår att de ville ha en äldre skådespelerska i rollen, som får en kontroversiell vändning i denna sjätte film. Harris fick dock sin comeback som en ny karaktär i Rob Zombies remake 12 år senare.

För fansens skull vill jag att man kunde spola tillbaka tiden och släppa Producer’s cut officiellt, för den gör Halloween-serien mer rättvisa och allting får en större logik – även om den sjätte filmen är alltför ”over the top” hur man än vrider och vänder på det. Men all respekt åt Donald Pleasence och jag hoppas att du vilar i frid. Att filmen är dålig är inte ditt fel.


2/10

Rocky Horror Music: (Don’t Fear) The Reaper

En av mina största favoriter att lyssna på under höstsäsongen. Blue Öyster Cults ”(Don’t Fear) The Reaper” kan mycket väl kallas en av världens bästa låtar. Lättlyssnad och djup på samma gång. Musikalisk och enhetlig. Dessutom används den i Halloween – både i originalet och remaken, vad jag minns. Går att lyssna på hur många gånger som helst.

Masters of horror: Pick Me Up (2006)

Genre: Rysare, Vägterror
Regi: Larry Cohen
Manus: David J. Schow
Skådespelare: Fairuza Balk, Warren Cole, Michael Moriarty
Längd: 58 min

Pick Me Up är ett timslångt avsnitt från skräckserien Masters of Horror. Avsnitten varierar i kvalitet, men här har vi ett utropstecken – regisserat av erfarne regissören och framför allt manusförfattaren Larry Cohen (It’s Alive, Maniac Cop, Phone Booth). Manuset till denna episod är dock skrivet av David J. Schow, som baseras på hans egna bok med samma namn.

Filmen utspelar sig långt ute i ingenstans, på en vägled i de amerikanska skogarna där en hårdkokt lasbilschaufför (stensäkre Michael Moriarty) stannar till vid några vänliga turister som fått motorstopp. Vad dom inte vet är att lastbilschauffören är av den mordiska sorten och alltid dödar dem som sätter sig i lastbilen. En bit därifrån vandrar även en ensam, slemmig liftare (Warren Cole) med onda avsikter. Han dödar nämligen alla som ger honom skjuts. Vad vi alla undrar är vad som kommer hända om – eller när, deras vägar möts. Handlingen är barnenkel, men minst lika intressant.

Skådespeleriet övertygar rejält och de färgstarka karaktärerna tar ett fast grepp om en. Moriarty leker verkligen fram dialogen och är helt hemma som skrockande sociopat. Unge Warren Cole känns ganska harmlös från början, men övertygar ju mer tid karaktären får. Fairuza Balk spelar kvinnan som hamnar i kläm och hon är lätt att relatera till, då hon har betydligt mer skinn på näsan än många andra kvinnoroller i genren. Hon leder dessutom berättelsen så hon ska ha mycket cred.

Så denna helvetesresa blir faktiskt riktigt pirrig och manuset med dialog och utveckling övertygar. Jag sitter på helspänn, men njuter samtidigt av den förvånansvärt höga kvaliteten. För Pick Me Up är inte bara spänning, utan också komisk, men en väldigt mörk humor. Death Proof:s Stuntman Mike får passa sig, för han är inte ensam om att sprida skräck i oskyldiga människor på vägarna…

7/10

Children of the Corn (1984)

Genre: Rysare
Regi: Fritz Kiersch
Manus: George Goldsmith, Stephen King (novell)
Skådespelare: Peter Horton, Linda Hamilton
Längd: 92 min

En dag anländer en ondskefull pojkpredikant till den lilla staden Gatlin med ett budskap till barnen: ”Endast människoblod kan göra marken fruktbar igen och rädda skörden”.

Stephen Kings korta novell blev till en hel långfilm som lämnar en del att önska. Novellens koncept är bra, med djävulska barn som vänt sig över de vuxna och skapat ett eget folk. Jag läste novellen när jag var yngre och vet att jag kände av den där typiska, kusliga stämningen som Kings alster ger och som filmatiseringarna extremt sällan lyckas få till.

I Children of the corn blir det aldrig läskigt och jag höll på att somna mitt på dagen när jag såg den. Effekterna är också under alla kritik med dagens mått mätt. Skådespeleriet är dock mycket bra från i stort sett samtliga och det är ganska imponerande, då majoriteten av skådisarna är ungar. Men den här historien gör sig bara bra som novell och jag kan för allt i världen inte fatta att det gjorts typ 7-8 uppföljare efter denna.


4/10

Fredrik Strage om Banksy och halloween-tips

Fredrik Strage på Nyhetsmorgon pratade om dokumentären som följer en fransk dokumentärfilmare som följer street art/graffittimålaren Banksy. Låter som en intressant vinkling av en dokumentär, men också nödvändig då Banksy inte vill visa sig offentligt. Frågan är ju som sagt ifall Banksey kokat ihop allt själv. Ett nytt intressant kapitel för dokumentärfilmsanalytikerna (och satan vad pretentiös jag låter nu).  

Han snackar också om electrogruppen Salem (måste kollas upp!) och rysaren Splinter (2008). På tal om satan alltså.

Bra tips allt som allt och han sålde mig på Splinter, som jag tidigare har ignorerat i tron om att det bara var en skräckfilm i mängden – vilket det kanske i och för sig är, men det återstår för mig att se med egna ögon.

Se allt detta här!