Rocky Horror Music: Punky Punkin

En gammal god, naiv stämningshöjare av Rosemary Clooney.

Martin (1977)

Genre: Vampyrdrama, Psykologisk rysare
Regi: George A. Romero
Manus: George A. Romero
Längd: 95 min

Martin är 17 år gammal och tror att han är en vampyr. Han har inga huggtänder men han dricker blod. Men är han verkligen en vampyr eller bara en seriemördare?

Det här var verkligen en udda upplevelse. George A. Romero – mannen som inventerade zombiegenren i och med Night of the Living Dead och dess efterföljare, gjorde där i mellan det här ”vampyrdramat”. Att kalla det vampyrfilm är dock att förenkla filmen, för huvudkaraktären Martin liknar mest en pojke med allvarliga problem då han känner ett sug efter att överfalla människor och dricka deras blod. Hans tillvägagångssätt är riktigt kusliga och det blir desto mer kusligt då John Amplas spelar karaktären så oskyldigt och äkta, på något sätt.

Han skildras som en ensam, ung pojke där blodtörsten vuxit sig starkare än den sexuella törsten, som han har desto mindre erfarenhet av. Han påstår att han är 84 år gammal, dessutom, och filmens tema är lite som om Twilight hade följt vampyren Edward Cullen om han hade gjort samma resa som huvudkaraktären Bella Swan gör. Martin är dock mycket mer verklighetstrogen och drar inga direkta kopplingar till sagor och magi, och Amplas är ingen ”perfekt” människa. Tråkigt att Amplas inte fick så många fler chanser inom skådespeleriet, för han visar definitivt en slags äkthet i sitt framträdande.

Romero spelade in filmen med mycket liten budget och de som deltog i filmen var till stor del hans bekanta. Allt är inspelat ”on location” och det var faktiskt märkbart – på ett positivt sätt, då interiörscenerna ofta kändes trånga. Romero blandar in vissa intressanta grepp i klippningen som ger filmen en speciell touch. Hade jag önskat filmen en upplyftning någonstans så hade det varit i musiken. Filmens musik (av Donald Rubinstein) är rörigt psykedelisk vissa stunder och melodiös på andra. Det hämmar upplevelsen för mig något.

Filmen är långsamt berättad – nästan onödigt långsam på sina ställen, men som helhet känns det som jag fick ut mer än jag förlorade på den. Martin känns inte som en vanlig b-film med gotiska inslag, utan känns viktig på något sätt. Den skildrar någonting i samhället – i nutid skulle parallellerna kunna dras till emokulturen. Romero speglade sina klassiska zombiefilmer till samhällsfenomen som Vietnamkriget och konsumtionsåldern, vilket 1900-talet mer och mer utvecklades till att bli. Martin är också en samhällsspegling och jag ser faktiskt värdet i det tydligare här än i hans andra filmer. Slutet av filmen, när eftertexterna rullat, ger mig rysningar.

De som gillar Låt den rätte komma in kan säkert se något värde i den här filmen.

6/10

The Exorcism of Emily Rose (2005)

Genre: Psykologisk rysare, Rättegångsdrama
Regi: Scott Derickson
Manus: Paul Harris Boardman, Scott Derickson
Skådespelare: Laura Linney, Tom Wilkinson, Jennifer Carpenter, Campbell Scott
Längd: 119 min

En präst står anklagad för att ha utfört exorcism på en ung student, som slutade med den unga kvinnans död. En ung advokat tar sig an att försvara prästen. Hon utmanar i och med det både kyrkan och staten. Hon måste kämpa mot en stöddig åklagare och på samma gång sin egen ensamhet. Bitterheten tar mer och mer över. Snart inser hon att karriären är allt hon har och den är långt ifrån vad hon en gång hoppats på.

Jag såg den här filmen när den kom ut och tyckte bara bitvis om den då – och för två år sedan var det alltså dags att se den igen. Intresset för exorcism och Anneliese Michel-fallet (den verkliga händelsen) som The Exorcism of Emily Rose baseras på har vuxit hos mig sedan jag utforskade ämnet i gymnasiet och jag tycker att den här filmen skildrar historien på ett skickligt sätt där den både tar upp de otäcka och märkliga händelserna som verkligen inträffade i Tyskland, och de vetenskapliga förklaringarna till varför det hände.

Vi får i tillbakablickar följa Emily Rose genom hennes plågor ända fram till hennes död, men huvuddelen av filmen utspelas i rättegångssalen, där Emilys mordanklagade präst ska rentvås med hjälp av hans försvarsadvokat som inte heller hon vet vad hon ska tro. Utvecklingen blir en fråga om personliga ställningstaganden bortom den juridiska logiken och vi tittare får genomgå försvarsadvokatens resa utan att skriva oss på näsan.

Rättegångsbiten blir inte tråkig utan engagerar mig och får mig att tänka till mycket under filmen. Dessutom är tillbakablickarna med Emily Rose ruskigt läskiga och det är psykologisk skräck på högsta nivå. Vissa scener är till och med bland det äckligaste jag har sett på film. Tom Wilkinson spelar prästen på ett imponerande, helt suveränt sätt, och Laura Linney som försvarsadvokaten samt Jennifer Carpenter som Emily Rose är också mycket välspelade och trovärdiga – idel välcastade namn som utlovar kvalitet och lyckas leverera det.

Regiarbetet, det kyliga fotot och stämningen filmen igenom är också skickligt gjort och jag förstår inte varför jag inte gillade den här filmen lika mycket första gången, men den fungerar uppenbarligen bra att se fler gånger. Det är en kanonfilm som balanserar mycket bra mellan rättegångsprocessen och Emily Roses historia. Just rättegångsdelen gör att den slipper kopiera Exorcisten-konceptet fullt ut, som alla andra filmer som behandlar exorcism alltid gör. Att den baseras på verkliga händelser gör att stämningen blir extra olustig och får åtminstone mig att läsa på ytterligare kring det verkliga fallet.

Resultatet blir ett högt och välförtjänt betyg – och gav mig några kvällar då jag fick sova med ögonen mot rumsdörren – för säkerhets skull.

8/10

Här är en ganska skrämmande inblick i vilket skick Anneliese Michel (verklighetens Emily Rose) befann sig i innan hennes död. Bilderna och de hemska inspelningarna (hämtade från rättegångens bevismaterial) när hon får sina utbrott är minst sagt obehagliga.

Halloween 6: The Curse of Michael Myers (1995)

Genre: Slasher, Sektskräck
Regi: Joe Chappelle
Manus: Daniel Farrands
Skådespelare: Donald Pleasence, Paul Rudd, Marianne Hagan
Längd: 88 min

För sex år sedan, på alla helgons natt, försvann Michael och hans systerdotter Jamie spårlöst. De flesta tror att de dödats, men sanningen ligger på en annan nivå. Michael och Jamie har gömts undan av någon som vill beskydda och kontrollera ondskan själv. Men ondska kan aldrig kontrolleras. I deras hemstad Haddonfield har Halloweenfirande varit förbjudet i ett antal år, nu vill traktens ungdomar att det återinförs…

Den sjätte filmen i Halloween-serien är den klart sämsta, om man räknar bort Halloween: Resurrection (som du verkligen kan göra!). Filmen släpptes 1995, precis innan slasher-genren fick nytt liv i och med succén med Sream. Klippningen är stundtals usel och handlingen är för skruvad och urartar med för mycket grävande i legenden om Michael Myers. Handlingen är dock mycket mer komplex än de andra filmerna i serien och filmen hade varit bättre om den hade existerat som den Producer’s cut som släppts i efterhand med dålig kvalitet av fansen.

Anledningen till att den officiella versionen verkligen suger i klippningen (speciellt märkvärt i slutet) beror på att skådespelaren Donald Pleasence avled strax efter inspelningen och då valde regissören att klippa om slutet så att Pleasences karaktär Dr. Loomis inte kunde dyka upp i eventuella uppföljare. Varför, frågar jag mig? Uppföljarna blev alltså viktigare än Pleasence sista prestation och han fick försvinna i dunkel. Donald Pleasence sköter sig dock bra i filmen och är intressantare här än i 5:an, eftersom han inte spårar ur på samma sätt.

Skådespeleriet är för övrigt inte dåligt bland de andra heller, och Paul Rudd som den comebackande karaktären Tommy Doyle är ganska intressant och värd att se, enligt mig – han är faktiskt riktigt bra. Det är dock synd att Jamie Lee Curtis inte kunde vara med som Laurie Strode och är istället utbytt mot en annan karaktär som ska föreställa en kusin till Laurie, men skådisen till henne funkar dock ganska bra om man bortser från karaktärsbytet. Men som ni hör så är historien ganska förstörd av olika anledningar.

Danielle Harris spelade karaktären Jamie i föregångarna, men här har hon ersatts av en okänd skådis. Vissa påstår att Harris tackade nej till att reprisera rollen eftersom hon tyckte att historien spårat ur, men andra påstår att de ville ha en äldre skådespelerska i rollen, som får en kontroversiell vändning i denna sjätte film. Harris fick dock sin comeback som en ny karaktär i Rob Zombies remake 12 år senare.

För fansens skull vill jag att man kunde spola tillbaka tiden och släppa Producer’s cut officiellt, för den gör Halloween-serien mer rättvisa och allting får en större logik – även om den sjätte filmen är alltför ”over the top” hur man än vrider och vänder på det. Men all respekt åt Donald Pleasence och jag hoppas att du vilar i frid. Att filmen är dålig är inte ditt fel.

2/10

Rocky Horror Music: (Don’t Fear) The Reaper

En av mina största favoriter att lyssna på under höstsäsongen. Blue Öyster Cults ”(Don’t Fear) The Reaper” kan mycket väl kallas en av världens bästa låtar. Lättlyssnad och djup på samma gång. Musikalisk och enhetlig. Dessutom används den i Halloween – både i originalet och remaken, vad jag minns. Går att lyssna på hur många gånger som helst.