Kategoriarkiv: Halloween 2012

Top 5: Filmögonblick som skrämde skiten ur mig

5. När jag upptäckte The Blair Witch Project

Jag är besviken på att så många människor har struntat i att ge found footage-rysaren The Blair Witch Project (1999) en ärlig chans. Det är en originell, fascinerande och välgjord skräckis som sticker ut i det moderna skräckfilmutbudet.

Den är helt och hållet psykologisk och krypande, istället för att försöka schockera de otålmodiga tittare som vant sig vid att skräckfilmer måste vara blodiga, innehålla människor som dör och där det läskiga ska vara uppenbart och synligt.

Istället hör jag unga människor som hånar filmen och uttrycker saker som att ”hände det ens nåt i den?” och att ”jag skrattade mest för att den var så fånig”.

Jag såg The Blair Witch Project själv när den gick på TV för första gången. Jag var nog 12 år gammal. Jag spelade in den på min farmor och farfars TV utan att nämna något för mina föräldrar. Visst, jag var hela 12 år gammal, men jag hade frekventa problem med rädslor och mardrömmar.

Dessutom bodde jag på landet och för att ta mig från mitt hem och till min farmor och farfar var jag tvungen att gå genom skogen.

Jag började kolla på den mitt på ljusa dagen i ett ensamt, stort rum på en liten TV-apparat. Ja satt som på nålar och såg hur filmkaraktärernas färd bar ut i skogen, där myterna frodades om en häxa som rövade bort människor som aldrig kom tillbaka levande.

Jag tror aldrig att jag vågade se klart den själv. Däremot kom min kusin Christian på besök en dag och jag föreslog att vi skulle se The Blair Witch Project. Vi började kolla, men cirka 30 minuter in i filmen avbröt vi den, eftersom min kusin inte gillade tanken på att gå hem till mig genom skogen med filmen på minnet.

När jag var yngre var jag alltid rädd för att gå själv i skogen. The Blair Witch Project gjorde mig några nivåer ännu räddare, men samtidigt är det ett av de första stegen av många i mitt liv som jag ”lärde mig” att konfrontera mina rädslor.

Jag var ju tvungen att gå genom den där skogen ensam många fler gånger och till slut lärde jag mig att tycka om det.

4. Dagen jag äntligen fick se ”riktiga” dinosaurier

Dinosaurier kan ha varit min första besatthet i livet (tillsammans med Teenage Mutant Ninja Turtles förstås). Landet för Länge Sedan och Jurassic Park är de filmer som mer än något annat har fattat eld på den besattheten.

När Jurassic Park väl släpptes på VHS var jag sex år gammal. Jag och min far åkte till OK-macken på releasedagen och där vällde filmhyllorna över av Jurassic Park-VHS:er i olika förpackningar. Originalomslag och något slags exklusivt ”stenklumpomslag” minns jag särskilt väl.

Jag fick tillåtelse att äga och se filmen redan i den här åldern tack vare mitt intresse och att leksaksaffärerna dessutom fylldes med leksaker från filmen hjälpte ju sådana som mig att erövra den rättigheten. Filmen satte givetvis avtryck.

När jag skulle gå på toaletten samma dag vågade jag inte det, men efter att jag fattat mod så lyckades jag klara persen om jag lät toalettdörren stå vidöppen hela tiden. Jag var rädd att en velociraptor skulle komma fram och äta upp mig annars.

Det ologiska i att det skulle vara enklare att bli överfallen av en dinosaurie på toaletten med öppen dörr istället för stängd är svår att förklara för en sexåring, men samtidigt visar ju Jurassic Park att du inte ens går säker inne på ett stängd toalett…

3. Irreversible och mardrömmen som filmen orsakade

Filmen Irreversible (2003), av argentinsk-franske Gaspar Noé, är en av de bästa och mest intressanta filmer jag någonsin sett, men första gången jag såg den hade ryktet om filmen föregått den och jag beredde mig på en traumatisk upplevelse. Ryktet om framför allt den där våldsscenen som höll på i alla oändlighet och hur blotta fotot i filmen gjorde publiken illamående gjorde att jag tog till de åtgärder som krävdes för att kunna fullfölja filmen ”i lugn och ro”.

Jag köpte den på dvd vid ungefär 18 års ålder, men med tanke på filmens provocerande innehåll ville jag inte se den på familje-TV:n, så jag bänkade mig på mitt rum med min lilla, portabla dvd-spelare med skärm och hörlurar. Filmupplevelsen var både paralyserande, omskakande och nyskapande vacker på samma gång.

Samma natt upplevde jag dock den värsta och mest abstrakta mardröm jag någonsin drömt. Den går knappt att beskriva. Jag var som fixerad i en svävande punkt och bombarderades med fruktansvärda känslor och det kändes som att det pågick hela natten och aldrig ville ta slut.

När jag till slut vaknade så satt jag helt desillusionerad och kunde inte röra mig ur fläcken och bara stirrade på min sittande kroppshållning. Det var som om den obeksrivliga mardrömmen hade satt mig i ett schocktillstånd när jag väl vaknade och det pågick under lång tid. Det kan ha varit en lång kvart, men det kan också ha varit mer än en timme.

Jag är övertygad om att mardrömmen var ett intensivt undermedvetet bearbetande av filmen efter dagar av grubblande och förberedelse för att se den omtalade filmen. Sedan dess har jag återsett Irreversible flera gånger och har aldrig upplevt samma sak igen. Min erfarenhet av denna film måste var det mest slående svaret jag kan ge till alla som har svårt att tycka om en film som de mår dåligt av att se.

2. Första gången jag såg Pet Sematary II

När jag började lågstadiet hade jag en kompis på andra sidan byns sjö som hette Stefan. Han tittade alltid på dom värsta filmerna; Terminator 1 och 2GhostbustersHanden som Gungade Vaggan och Huset som Gud glömde var några av dem. Hans pappa var dessutom läkare på ett mentalsjukhus och hundar sprang alltid på deras gård. Jag var väldigt hundrädd när jag var liten så det var alltid en pärs att ta sig förbi sådana ”hinder”.

En dag när jag följde med Stefan hem efter skolan började vi kolla på Jurtjyrkogården 2 (Pet Sematary II), eftersom den skulle vara jättevidrig med blod och en farlig hund som kommer tillbaka från de döda.

Vi såg hela filmen, men få saker har genererat så många mardrömmar som den filmen har gjort i mitt liv. Jag blev rädd för landsmiljön jag bodde på, för styvfarsor, blodiga papper, levande döda och ännu mer rädd för hundar. Jag lärde mig att upp-och-ner-vända kors betyder att djävulen varit närvarande och framför allt lärde jag mig att passa sig för att se läskiga filmer. Nåja, det sistnämnda glömde jag bort ganska snabbt.

När jag nu ser om filmen är det lättare att skratta åt saken, men i den åldern var det verkligen allvar. Jurtjyrkogården 2 är definitivt den läskigaste filmen jag sett.

1. Den svenska TV-reklamen för The Exorcist: The Version You’ve Never Seen

Jag kan inte hitta den TV-reklam som vevades på svenska kabelkanaler år 2000, men jag minns med fasa hur satans rädd jag var så fort den dök upp i reklampauserna mellan underhållningsprogrammen och kvällsfilmerna jag såg. Min kanske mest konkreta skräckfilmsupplevelse är alltså en reklamsnutt ännu mer än själva filmen i sig.

Jag satte andan i halsen när jag fick se Regans nattspasmer genom övervakningskameran från sjukhuset och allra mest den ökända spindelgångscenen! Jag visste att jag – 12 år gammal, inte skulle kunna sova med släckt lampa om jag såg reklamen, men trots det kunde jag inte släppa blicken från den när den gång på gång dök upp på TV:n.

Den lyckades nå mina innersta fasor på ett sätt som nästan ingen annan film – eller ännu mer reklam, har gjort någonsin.

Annonser

Paranormal Activity (2007/2009)

Genre: Psykologisk rysare, ”Found footage”-film
Regi: Oren Peli
Manus: Oren Peli
Längd: 98 min
Skådespelare: Katie Featherston, Micah Sloat, Mark Fredrichs, Ashley Palmer, Amber Armstrong, Randy McDowell

Ett ungt par misstänker att deras hus är hemsökt och för att skaffa bevis installerar de en övervakningskamera som ska registrera allt som händer när de sover. Det dröjer inte länge innan tecknen de befarade visar sig.

Denna upphausade lilla stjärna på rysarhimlen gjordes faktiskt redan 2007, men fick efter två år av kämpande att ta sig in på biomarknaden ett stort uppsving hösten 2009 tack vare att Steven Spielberg stöttade filmens lansering och den blev en snabb biosuccé i USA när den hade premiär på riktigt.

Paranormal Activity är ju för övrigt en slags modern version av Spielberg-producerade 80-talsrysaren Poltergeist (1982), kan man säga.

Filmens budget ligger på den minimala summan $15 000 och är filmad som en autentisk amatördokumentation med budgetkamera och endast i huvudpersonernas hem (regissörens eget), vilket ökar realismen i sann Cannibal Holocaust– och Blair Witch Project-stil.

Detta förklarar varför filmens budget lyckats blivit så låg och filmen är en mycket lyckad independent-produktion.

Parets (Katie Featherston och Randy McDowells) skådespeleri är imponerande verklighetstroget och trots att de ”bara” spelar sig själva så finns det egentligen inget att klaga på där. Det ska sägas att endast Katie Featherson har medverkat i en riktig film tidigare och inte mer än en gång.

Filmen är en lyckad psykologisk rysare utan blodtortyr, nakenfrestelser och ”hoppa till”-tricks som de flesta filmerna i skräckgenren förlitat sig på genom åren – speciellt under 00-decenniet, och realismen är konstant hög.

Det är något speciellt med ljud som hörs på nätterna och sömngång är bland det läskigaste jag vet, vilket skaparna av filmen har tagit fasta på.

Det är mycket uppfriskande att se skräck som skickligt bygger upp en kuslig känsla och som bekräftar att receptet för en bra skräckfilm inte ligger i hur mycket pengar som pumpats in i filmen och hur ”flashig” ytan är, utan att det ligger i att använda fantasin med små medel. Ju mindre pengar, ju större potential har en skräckfilm.

Filmen får mig att tänka på stämningspackade höjdare som Polanskis psykbrytare Repulsion (1965) och – självklart, The Exorcist (1973). Filmen är inte den första att använda ”amatörkamera”-greppet (genren som kallas ”found footage”).

I takt med att den här filmen blivit en så framgångsrik lågbudgetfilm har bevakningskameragreppet blivit ett föremål för en hel del rip-offs och klichéartade, liknande filmer inom rysargenren – inklusive två lyckade uppföljare som jag ännu ej sett.

Hårdare än så kan jag dock inte döma Paranormal Activity, även om jag på förhand var lite pessimistisk på grund av filmens snabba popularitet runt om i världen, vilket när det gäller skräckfilmer ofta brukar vara överskattning hos en mindre van skräckfilmspublik snarare än att filmen är så värst läskig.

Paranormal Activity är ingen lång film och det funkar utmärkt så. Jag känner aldrig att den är för utdragen eller att den behövt mer tid på sig, utan skrämmer stundtals skiten ur mig ändå och spårade inte ut på det sätt jag fruktade att den skulle göra.

Jag har sällan ”mysryst” så mycket av en skräckis från 2000-talet som av denna film och även om den inte är ett inferno av skräck (för vilken film är det?) så sitter jag dödstyst och iakttar parets oro.

Jag känner hur pass otäckt nära det ligger saker som jag själv tänker på när jag ligger ensam i min säng och allting är alldeles tyst – tills man hör ett knarr i ett skåp eller steg av någon, trots att man är helt ensam… tror man…

 Att amatörkameragreppet fungerar så pass bra och väcker en så krypande spänning hos mig, trots att det egentligen händer väldigt lite med moderna skräckfilmsmått mätt. Dessutom välspelad, autentisk känsla hos skådespelarna!
Filmens upplösning är inte riktigt lika fräsch och överraskande som resten av filmen.

Ingen halloween utan en halloweenplaylist…

Härmed delar jag med mig av den mest ultimata halloween-playlisten du hittar på Spotify, som innehåller handplockade låtar av mig själv för att lyfta upp stämningen i din ensamhet eller på halloweenfesten. Det här är i stort sett hela utbudet av den musik jag spelar i dessa fantastiska skräckfilmstider.

Min smak vad gäller halloweenmusik är bred, men allra mest föredrar jag den musik som andas retro 50- och 60-tal, med klassiska, svartvita skräckreferenser och en nostalgisk ton. Blandningen jag gjort innehåller det mesta jag alltid brukar lyssna på under halloween, samt några nya favoriter.

Mycket lyssningsnöje på halloween önskar jag er!

Top 5: Halloweenmusik

Här kommer min topplista på de sånger du bara måste lyssna på under dessa halloweentider! De framkallar helt enkelt de bästa halloweenkänslorna för mig personligen och därför förtjänar de att topplistas.

Jag vet att jag har publicerat majoriteten av dessa sånger var för sig under tidigare halloweenår på den här bloggen, men det har gått minst ett år sedan dess och våra minnen räcker ju knappt ens så långt.

Imorgon publicerar jag min stora halloween-playlist, där ni får ta del av i stort sett hela utbudet av den musik jag lyssnar på under halloween. Fortsättning följer…

5. Bobby ”Boris” Picket & The Crypt-Kickers – Monster Mash
4. Lord Luther – Teenage Creature
3. Misfits – Halloween II
2. John Carpenter – Halloween Theme
1. Blue Öyster Cult – (Don’t Fear) The Reaper

Rocky Horror Music: Dead Man’s Bones

Skådespelaren Ryan Gosling (The Notebook, Half-Nelson, Drive) bildade ett band med vännen och musikern Zack Shields, efter att de träffades genom deras flickvänner (skådespelerskan Rachel McAdams och hennes syster). Bandet fick namnet Dead Man’s Bones och bygger på deras gemensamma kärlek för musik, skräckfilm och läskiga saker. Gitarrer var inte tillåtna och ingen låt fick spelas in med mer än tre tagningar.

Mysig independent-musik, helt klart.

A Nightmare on Elm Street 4: The Dream Master (1988)

Genre: Skräck, Slasher
Regi: Renny Harlin
Manus: Brian Helgeland, Jim Wheat, Ken Wheat
Längd: 99 min
Skådespelare: Robert Englund, Lisa Wilcox, Danny Hassel, Rodney Eastman, Andras Jones, Ken Sagoes, Tuesday Knight, Toy Newkirk, Brooke Theiss, Brooke Bundy

Terror på Elm Street 4 tar vid strax efter där 3:an avslutades. Kristen drömmer fortfarande mardrömmar och förmågan att dra in andra i dessa drömmar har inte upphört. Då Alice blir indragen ser Freddy möjligheten att komma åt ungdomar utanför Elm Street…

Elm Street-serien må vara den kanske starkast lysande färgklicken i slasher-genren, men jag tyckte inte originalet var mer än bra och av uppföljarna så gillar jag 2:an mest, just för att det känns som den driver med konceptet.

Dock är idén med att hålla sig vaken för att inte dö av sina mardrömmar ett spännande och ganska skrämmande ämne.

Invånarna på Elm Street lever, trots gatans blodiga förflutna, fortfarande i sin korkade idyll då en udda tjej i skolan börjar hemsökas i sina drömmar av en lustig gubbe vid namn Freddy.

Det fjärde kapitlet regisseras av finske Renny Harlin (Die Hard 2, The Long Kiss Goodnight, Exorcist: The Beginning), som tillför en väldigt påtaglig 80-talskänsla. Jag kan inte undgå att tycka om filmens mysighetskänsla stundtals. Filmen är bagatellartad rakt igenom och att jag tar den med en nypa salt är en rejäl underdrift.

Renny Harlin har dock ett hjärta som klappar för lågbudgetfilmskapandet där han kommer ifrån och det gör att jag uppskattar hans försök att göra filmen intressant så gott det går (detta arbete får vi en inblick i genom dokumentären Never Sleep Again: The Elm Street Legacy [2009], som tar upp historien bakom samtliga Freddy Krueger-filmers tillkomst på ett mycket fint och ingående sätt).

Dessutom är filmmusiken i A Nightmare on Elm Street 4 mystisk och faktiskt riktigt stämningsfylld, vilket sticker ut i en annars tunn film. Freddy Krueger medverkar också – på gott och ont, ganska mycket och effekterna som filmen bär på är för det mesta snaskigt snygga!

Det överträffar en hel del av CGI:n som finns i dagens effektfilmer.

Både Wes Craven (grundaren av A Nightmare on Elm Street) och Robert Englund – som spelar Freddy Krueger, har uttryckt att de gillar Renny Harlins film i serien. Englund tycker till och med att det är den bästa och den som var mest underhållande att göra – antagligen eftersom han själv får mycket utrymme i denna fjärde film.

Valet att centrera filmens engagemang mer kring Freddy Krueger själv och inte filmens protagonister gör dock tyvärr mycket för mitt engagemang kring vad som händer.

Elm Street 4 blir i slutändan mest en effektfilm med ointressanta ungdomskaraktärer och för lite skräck.

Renny Harlin ska ha credit för sitt arbete att göra något mer av denna slätstrukna film, men det är inte dessa kvaliteter som har hållit hans karriär på banan i första hand och det säger också en del om Hollywood-mallen.

Renny Harlins fantasi kring effektarbetet och skräckmomenten som är de bäst utförda i hela franshisen. Den mysiga känslan är också ett stort plus!
Filmens intrig gör mig tyvärr mest likgiltig och jag blir aldrig särskilt ”drabbad” av filmen på det karaktärsmässiga planet, särskilt eftersom mer fokus läggs på antagonisen än på protagonisterna.

A Nightmare on Elm Street 3: Dream Warriors (1987)

Genre: Skräck
Regi: Chuck Russell
Manus: Wes Craven, Bruce Wagner, Frank Darabont, Chuck Russell
Längd: 96 min
Skådespelare: Laurence Fishburne, Patricia Arquette, John Saxon, Craig Wasson, Heather Langenkamp, Robert Englund, Rodney Eastman, Priscilla Pointer, Jennifer Rubin, Ken Sagoes

Några ungdomar är intagna för vård. I deras drömmar figurerar Freddy. En läkare och en psykolog försöker med gruppterapi rädda dem.

Efter att ha schockats över charmen i den första uppföljaren till Terror på Elm Street, så var det 2008 dags för mig att för första gången se den tredje delen, där Wes Craven (The Last House on the Left, A Nightmare on Elm Street, Scream) återvände för att skriva manuset. 3:an brukar också nämnas som den enda bra Elm Street-filmen efter originalet.

Manuset är inte enbart Wes Cravens skapelse, utan en blandning av så mycket som fyra olika manusförfattares visioner. En av dem är ingen mindre än en ung Frank Darabont (Shawshank Redemption, The Green Mile, The Majestic, The Mist) – mannen som haft en minst sagt lyckad karriär som regissör till några av Stephen Kings mindre skräckfokuserade berättelser.

Wes Cravens manus skrevs delvis om av Darabont och Chuck Russel, som sedan fick regirollen för filmen. Cravens första önskan var att göra en film som handlade om hur en Elm Street-film spelades in och hur filmteamet plötsligt blev terroriserade av Freddy Krueger som tagit sig in i deras verklighet genom deras drömmar. Ett minst sagt intressant skräckfilmsupplägg vilket är Cravens största styrka.

Idén blev dock av i Wes Cravens återkomst och avsked till Elm Street-franchisen, nämligen Wes Craven’s New Nightmare (1994).

A Nightmare on Elm Street 3: Dream Warriors blev dock lite av en besvikelse, då filmen självklart inte är ett dugg läskig utan bara fånigt rolig och fullproppad med effekter. Varenda litet bus som Freddy Krueger hittar på ska fyllas med flashiga effekter som säkert fick ungdomar på 80-talet att höja på ögonbrynen, men idag blir det bara leksakssoppa av alltihop.

Ungarna i filmen – inga mindre än bland andra Patricia Arquette (Medium, True Romance, Lost Highway) och Laurence Fishburne (Matrix-trilogin, Apocalypse Now), är dock roliga med sina nördiga stereotyper och lockar till ett och annat skratt, men Elm Street 3 är inte lika bra som sina föregångare utan påminner mig mer om dess slappa uppföljare.

Kul dock att Heather Langenkamp och John Saxon repriserar sina roller från första filmen här! Det både breddar Elm Street-universumet gynnande och får mig att tänka tillbaka på det jag gillade från originalet.

Allt som allt är tredje Nightmare on Elm Street-filmen trots allt mysig som kvantitativt halloween-tidsfördriv och som det rekommenderar jag den. Inte fy skam det heller.

 Mysskräckis från 80-talet med nostalgisk känsla och kända ansikten i tidiga roller, tillsammans med Freddy Krueger i lektagen.
 Inte det minsta läskig vilket kan vara ett minus i en rysare. Dessutom alldeles för mycket fokus på flashiga effekter endast för tillfälliga, ögonbrynhöjande reaktioner – som för min del aldrig kommer.

 

Efterord: Här hittar du även min recension på föregångaren A Nightmare on Elm Street 2: Freddy’s Revenge (1985).