Etikettarkiv: Halloween

Spegelreflektion: Ondskan i naturen

halloween-banner-2016-ny69275336e72f6dec02bd03f13977027e

Filmbloggen Kindertrauma väcker genom texten om häxfilmen Eyes of Fire (1983 – läs min recension här) ett för mig oerhört intressant perspektiv att ha som ingång när det kommer till skildrandet av skräck; Ondska – den inom skräckgenren fundamentala kraften, skildras genom religion som något vi moraliskt ska fördöma, likt hur moralen visar hur ondskan fördömer oss. Att istället för att måla upp ondska som en ond kraft, underbyggd av Satan och Helvetet, går det dock att se den som en naturkraft som verkar olika beroende på din subjektiva plats i naturen. En räv är inte ond i sig självt (som hon skriver om), men för en kanin kan räven ses som ondskan i fysisk form.

maxresdefault-3

Människan ser sig som det högst stående djuret på jorden, men för vissa människor är vargen eller ormen mörkrets lakejer och onda av naturen. Och om djuren begåvats eller förbannats med människans komplexa definitionsramar (är det en gåva eller ett straff?) hade människodjuret kunnat vara ondskan som behandlar deras djurart på sätt som ger termen ”det mänskliga helvetet” en helt annan innebörd.

lindsay-woman

Vi människor kan bli oerhört sorgsna över hur vi behandlade varann under Andra Världskrigets förintelseläger eller vilka liv som förspills i traffickingindustrins mörkaste korridorer, men dagligen skövlar vi djur med principen att dom är goda att äta och accepterade på vår jord, men endast om antalet hålls nere med vapen och slaktyxa. Får vi flå dom och stycka dom i småbitar för att tillaga deras kroppar över öppen eld och avnjuta deras hull som människans gourmetfrukt, då kan vi också acceptera att dom springer i våra skogar emellanåt. Men dom får hålla sig på avstånd, för Guds skull. Kommer dom nära barnen så attackerar vi, för det pågår ett otalat krig mellan människan och djuren om vilka som bestämmer över naturen. Glöm inte kriget. Glöm inte att rusta er, för snart kommer vargen ta över städerna vi byggt med vår mänskliga stolthet.

the-witch

Hotet finns alltid nära för den som fruktar och inget djur i naturen är lika bra på att frukta än människan. Vi fruktar vår natur därför att den verkar främmande för oss. Vi separerar oss eller förgör det vi inte kan hantera, inom och utom flocken. Har vi inte kontroll över naturen, har den kontroll över oss. Så lyder våra resonemang under fruktan. Våra egon är starka under den och människan är som svagast när egot är som starkast. Är ett steg tillbaka till naturen så farligt, om den sker på en existentiellt förenad nivå snarare än ”naturens lagar”? För naturen har ingen lag. Det är människan som stiftat dem i en gest av kontroll över naturen vi anser oss stå separerad från och över.

255f40d4823a3b9e23e41d7e66878311

Det tål att tänkas på en dag som denna. Halloween är i mångt och mycket grundat i dom paganistiska traditionerna om att dyrka naturen som den gudomliga kraften i sig, men ”natur” som fenomen är ett begrepp vi är så vana att definiera med gudabenämningar (”den gudomliga naturen” ”Gud är naturen”, Gud finns i naturen” osv). Dom mer moderna religionerna som exempelvis kristendomen, väljer att knyta naturen till en ensam Gud och naturen som en slags jordisk prövning för att nå denna Gud. Gud i sin tur besitter en ”Naturen 2.0” i form av Paradiset, som du kan förtjäna din plats i om du under tiden i ”Naturen 1.0” inte avviker från din tro på Gud framför naturen oberoende av Gud. Det är kusligt men behändigt att plantera fruktan i det som önskas kontrolleras. Att polarisera trygghet gentemot osäkerhet gör den åtminstone på en skala värderingsbar och enklare att sälja.

Var står du i din tro eller icketro? Och hur – var – i denna bild tolkar du ditt förhållande till naturen? Är du en del av naturen eller känner du dig särpräglad? Finns det en ondska i naturen du ser ett behov i att kontrollera? Och var placerar du då godheten?

Oktober är en skräckmånad

halloween-banner-2015

Imorgon är det äntligen dags att skjuta av startskottet för den bästa tiden på året, nämligen halloweentemat. Det innebär skräckfilm och höstmys hela långa oktober.

1d44baf12a7b40c6c0649b3a6b12eb46

I år känner jag mig i extra bra form och siktar på att skriva om en hel del film utkommen framför allt före 70-talet. Jag siktar på att lyfta fram all den där skräcken som börjat glömmas bort av framför allt alla unga människor. Dom under typ 55 år. Michael Myers, Damien Thorn, Jigsaw, Freddy Krueger, och Annabelle i all ära, men det finns äldre skelett som rasslar.

Jag tänker i första hand inte på dom klassiska ikonerna Dracula, Frankenstein, The Mummy eller Wolf Man utan jag försöker även se bortom dem. Just nu är jag väldigt förälskad i häxor så det kommer säkerligen komma en del på det temat. Årets något höftande undertitel täcker nog det mesta jag kommer skriva om, även om det mest är en efterhandskonstruktion alltihop.

charlie-brown-2-800

Jag var väldigt bestämd på att skaffa mig en undertitel i år. Sju år av mer och mindre späckade halloweenteman gör att lite personlighet piffar upp. Vi får se hur många spadtag jag tar i dom gamla gravarna, men jag börjar gräva från och med imorgon. Hoppas du hakar på mitt dödgrävartåg.

halloween-banner-2016

Rocky Horror Music: From Her to Eternity (Nick Cave and the Bad Seeds)

Halloween-banner-2015
nick-cave-and-the-bad-seeds_81-e1362538149842-1440x564_c

En stor del av oktober för mig är att lyssna på stämningshöjande temamusik. En av låtarna jag lyssnar på och som jag vill belysa i text är titelspåret från Nick Cave and the Bad Seeds första platta, From Her to Eternity (1984).

spotify:track:57tgjwCa87PIsR0fPy7xsq

Det är en manisk låt som bankar fram Bad Seeds mest galna ögonblick, tydligt influerat av Nick Caves tidigare band The Birthday Party, som Bad Seeds blev en evolvering av. Rent stämningsmässigt får jag tydliga vibbar av skräckmästaren Edgar Allan Poes berättarkonst, när Cave berättar om en flicka som bor i rum 29, rakt ovanför hans eget. Hur han fantiserar kring vad hon gör där uppe. Hur han hör ljuden av hennes steg. Hur hon gråter om nätterna och hur han fångar hennes tårar i hans mun. Det är ett av Nick Caves mästerverk både poetiskt och rent musikaliskt kreativt.

c23a1ed31f1e825e1f02a2506b1af282

Stycket tar mer formen av karaktärer, sceneri och manin som uppstår mellan rummen. Det är större pjäspoesi än vad dom flesta pjäser har i sig självt. Och ljudbilden ger känslan av ett förkylt öra som pulserar knastrigt. Som med så många andra av Bad Seeds låtar ser jag den visuella dramatiken så tydligt framför mig – som en film, och samtidigt vet jag att inget visuellt kan klå bilderna som enkommer från själva musiken. Perfekt poesi.

This desire to possess her is a wound
and its naggin at me like a shrew
but, Ah know, that to possess her
Is, therefore, not to desire her.
O o o then ya know, that lil girl would just have to go!
Go! Go-o-o! From her to eternity!

Av någon dum anledning var jag inte mogen nog att ha med detta spår i min avstannade Nick Cave and the Bad Seeds-special jag gjorde för några år sedan. Dom två delar jag hittills gjort av den kan du hitta här, där jag går igenom favoritlåtar av Bad Seeds, från första skivan och framåt …

NICK CAVE AND THE BAD SEEDS 1984-1986 (I JUKEBOXEN: HALLOWEEN-SPECIAL)

NICK CAVE AND THE BAD SEEDS 1986 (I JUKEBOXEN: HALLOWEEN-SPECIAL)

Halloweenkavalkaden 2015

Halloween-banner-2015

Idag är det första dagen i OKTOBER, vilket betyder att det är första dagen på min skräckkavalkad på bloggen med halloweenrelaterade inlägg hela månaden ut.

What

Det blir en del italiensk skräck med fokus på MARIO BAVA, DARIO ARGENTO och LUCIO FULCI utöver dom mer alldagliga rysarna. Hoppas någon hakar på och läser, även om du inte gillar skräck. Fördelen med recensioner är att du får ta del av allt bra utan att för den delen bli skrämd, vilket väl är bra på något vis.

En bonus! Kan någon gissa vart bilden ovanför kommer från för film? Den som gissar rätt först ger jag en unik plats i himmelen. Trevlig halloween allihop

Scream 4 (2011)

Halloween-banner-2014Scream 4 Scre4m 2011 posterGenre: Skräck, Slasher, Kriminalmysterium, Metarysare
Produktionsland: USA
Manus: Kevin Williamson
Regi: Wes Craven
Längd: 111 min
Skådespelare: Neve Campbell, David Arquette, Courteney Cox, Emma Roberts, Hayden Panettiere, Alison Brie, Adam Brody, Rory Culkin, Marielle Jaffe, Marley Shelton, Nico Tortorella, Anna Paquin, Kristen Bell, Lucy Hale, Britt Robertson, Aimee Teegarden, Shenae Grimes, Roger Jackson, Marielle Jaffe, Justin Michael Brandt, Erik Knudsen, Anthony Anderson, Mary McDonnell

Efter över ett årtionde av hoppfull förväntan från fansen kom äntligen en till Scream-film ut. Wes Craven var tillbaka bakom kameran och framför den hade han Neve Campbell, David Arquette och Courteney Cox som Sidney, Dewey och Gale. Manuset var skrivet av Kevin Williamson som skrev de första två filmerna. Allt verkade vara som på den gamla goda tiden.

Scream4_23

Många år har gått sedan de senaste Ghostfacemorden. Sidney Prescott har skrivit en bästsäljande bok om sina traumatiska upplevelser. Dewey och Gale är gifta. Dewey är polissheriff i Woodsboro och Gale försöker desperat att skriva en ny bok, något bitter över Sidneys framgång. Just som Sidney ska återvända till Woodsboro för att föreläsa om sin bok börjar tonåringar mördas i den lilla staden. Sidney får bo hos sin moster och hennes dotter Jill så länge hon är kvar i staden. Alla undrar vem denna nya mördare är, som verkar fast besluten att göra en ”remake” av de usprungliga morden. Nytt årtionde, nya regler.

Scream4_1

Scream 4 är den sämsta filmen i serien. Den har inte alls samma känsla som de första tre hade, vilket är konstigt med tanke på att det är samma regissör, manusförfattaren till de två första och Neve Campbell, David Arquette och Courteney Cox. Jag antar att det var det långa tidsglappet efter trean som gör att filmen har en sådan annorlunda känsla. Inledningen känns som att den försöker vara smart, men är istället bara irriterande och något förvirrande om man ser filmen för första gången.

Scream4_3

Filmen har inte med låten ”Red Right Hand” trots att alla de tidigare filmerna hade det, och det finns minst ett tillfälle i filmen där den hade passat in. Det känns nästan som att alla involverade glömde bort att låten hör serien till. Det största problemet med filmen för mig är att de nya tonårskaraktärerna, ledda av Sidneys kusin Jill, är filmens fokus. När man väl har lyckats få tillbaka alla skådespelarna bakom seriens tre huvudkaraktärer borde väl fokuset ligga på dem? Det tycker iallafall jag att det borde ha gjort.

Scream4_21

Trots att Dewey och Gale nu är gifta är personkemin som var så stark och påtaglig i de första tre filmerna som bortblåst. De har dessutom ytterst få scener tillsammans och jag misstänker att allt detta berodde på att paret var osams över något i verkligheten. De nya karaktärerna är betydligt sämre än i de tidigare filmerna, och det är tyvärr de flesta av skådespelarna också. Klimaxet är inte alls lika spännande och effektfullt som tidigare, men det är åtminstone ganska överraskande. Sammanfattningsvis är Scream 4 något av en besvikelse för mig, även om det är en helt okej film som kunde ha varit mycket sämre.

Scream4_20

Nu ska jag ta upp ett par bra grejer som gäller hela serien som jag har glömt att nämna tidigare;
För det första så har alla fyra filmerna bilder på karaktärerna samtidigt som det står vad skådespelarna heter, ackompanjerat av bra låtar. Detta är något jag alltid har gillat med filmerna, och jag tittar alltid på eftertexterna tills de delarna är över.

Den andra grejen är Roger Jackson, som gör rösten till Ghostface i alla filmerna. Han gör ett jättebra jobb och förtjänar mycket mer uppmärksamhet och beröm än vad han får. Det är naturligtvis inte lika lätt att bli uppmärksammad när man ”bara” röstskådespelar och aldrig syns, men jag tycker iallafall att Jackson är värd en eloge.

Scream4_30_A

Visste du att:

  • Regissören Wes Craven hade usprungligen en cameo i filmen som en rättsläkare, men den scenen togs bort.
  • Polismannen Hoss, spelad av Adam Brody, säger att det suger att vara polis i en film om man inte är Bruce Willis. Adam Brody och Bruce Willis spelade poliser i filmen Cop Out ett år tidigare.
  • I den första Scream-filmen fanns filmen Clerks på VHS i Stu Machers hus. I den här filmen finns uppföljaren Clerks II på DVD i Kirbys hus.

HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2

Tack för att ni har läst mina recensioner. Jag hoppas att jag får möjlighet att bidra med fler skriverier i framtiden. Glad Halloween, allihopa!

/Gästrecension av Christer Hedström

Mixtapes: Den bästa halloweenmusiken (spotify)

Halloween-banner-2014halloween-mix-tape

Här bjuder jag på min egen personliga mixtape på det aktuella temat ”halloween”. Något jag tänkte göra fler gånger framöver, då det är så fruktansvärt roligt att knåpa ihop tematiserade spellistor!

Detta ”halloween-blandband” innehåller 55 spår med 3 timmar av handplockad musik från dom senaste 100 åren som jag älskar var och en för sig. Det finns förhoppningsvis många spår du inte har hört förut och som nu kan få en plats även i din egen halloweenmusik-blandning (för en sådan har du väl?). Annars har du nu fått ett ultimat blandband helt gratis.

Det är både så kallad partymusik och mer stämningsfylld, långsam musik men mestadels lättlyssnat och kvalitet rakt igenom. 

Det finns förhoppningsvis en hel del låtar du kan spela på helgens halloweentillställningar. Jag föredrar dock att lyssna på sådan här musik ensam, när jag exempelvis tar en promenad, åker bil eller bara sitter inne och bevittnar regnet och blåsten utanför fönstret.

Trevlig lyssning!

5 i Topp: Halloween-skivor!

Halloween-banner-2014

Inför fredagens halloweenfirande kan det behövas en del musik. Det mesta som spelas brukar vara en blandad kompott av skräckrelaterad partymusik, men jag vill slå ett extra slag för dom regelrätta musikalbumen – alltså skivor av ett och samma band eller artist. Inga blandskivor!

Här kommer därför min ”5 i topp”-lista över dom bästa skivorna av en och samma akt att spela under halloween, före halloween eller efter halloween om du är ute efter en ryslig, mysig stämning.

5. Dead Man’s Bones (Dead Man’s Bones, 2009)

71B6w83w9EL._SL1080_

Skådespelaren Ryan Gosling och Zach Shields projekt Dead Man’s Bones, där dom tillsammans med en helt underbar barnkör och ekande vibrationer framför texter om spöken, gravar och zombies, är både som lugn, atmosfäriskt melankolmusik och en poppig, lekfull föreställning i ett. Gosling och Shields skapade skivan ur deras gemensamma besatthet vid spöken och hela skivan är inspelad med imperfektionen som målsättning. Max tre tagningar för varje inspelning och dom själva spelar samtliga instrument – även dem dom inte rört vid dessförinnan. Resultatet är en oväntad independentklassiker.

Bästa spår: Dead hearts

4. The Evil One (Roky Erickson & The Aliens, 1981)

Roky_EvilOne

The Evil One är det stora comebackalbumet som aldrig blev någon riktigt comeback. Roky Erickson är en levande kultlegend som i mitten av 60-talet banade väg för den psykedeliska musiken, med det abnormt influerande psych-bandet The 13th Floor Elevators – ett av mina absoluta favoritband. Rokys öde blev dock tragiskt, när han blev gripen av polisen för drogpåverkan. På grund av sin rädsla för att hamna i fängelse hävdade han dock att han var sinnesjuk och sattes istället på psyksjukhus där han behandlades med elschocker – en behandling som i sin tur gjorde att han drabbades av en fruktansvärd schizofreni. The Evil One är en monumental revansch som tyvärr aldrig uppmärksammades i sin samtid. Rokys jätteenkla sånger om demoner av alla dess slag är hookiga metalklassiker som trots sin simplicitet bjuder på ett kusligt visuellt djup från dom allra innersta visionerna av en omskakad själ.

Bästa spår: I think of demons

3. Murder Ballads (Nick Cave and the Bad Seeds, 1996)

Murder-Ballads2-768x768

Det är ingen hemlighet att Nick Caves band är mitt favoritband inom musiken. Detta nionde album av Nick Cave and the Bad Seeds är enligt mig deras ”Magnum opus”, då det triumferar i allt som Bad Seeds står för. Nick Cave får gå loss totalt i sin förmåga att berätta mördande berättelser i en karaktäristisk spoken word. Sångerna är nytolkade folksånger blandat med nyskrivna alster och jag blir alltid fullkomligt trollbunden av den blöttunga musiken. Det känns verkligen som att sitta i en isolerad stuga mitt ute i skogen (som på skivomslaget) och höra kusliga, förbjudna, galna berättelser om blodtörstiga mördare. På skivans 10 spår dör totalt 65 personer och Bob Dylan-covern ”Death is not the end” som avslutar albumet är ett av musikhistoriens mest absurda albumögonblick.

Bästa spår: Song of Joy

2. Black Earth (Bohren & der Club of Gore, 2002)

1298307658_bohren-der-club-of-gore

Jag vet inte riktigt hur jag kom i kontakt med detta obskyra, übermörka jazzband från Tyskland, men jag har för mig att det var i samband med att jag sökte efter musik i samma anda som Angelo Badalamentis atmosfärsstycken från David Lynchs filmer. Det ger en bra föraning om vad Bohrens karaktär är, om du därpå lägger till en rejäl ytterligare dos helvetisk domedagsmörker från den allra svartaste sjöbotten i den allra mörkaste skogen på vår jord. Så här ska riktig jazz låta enligt mig. Det är ångest i kubik. Basgångar så långsamma att du hinner steka ägg emellan dem och piano-, synth- eller jazzblåstoner som får all misär runtomkring att omsluta dig tills du känner dig hemma i den. Det hade inte spelat så stor roll vilket album jag valt från Bohrens resumé, men jag tycker Black Earth har dom starkaste spåren och det överlag mest definitiva Bohren-soundet för min smak. Det är sorgsen, uppgiven dödslängtan i musikform. Lana Del Rey skulle ge upp sin karriär om hon hörde det här. Skulle Nalle Puhs åsnevän Ior bo i Underlandet skulle det här vara musiken han hade i öronen.

Bästa spår: Maximum black

1. The Misfits Box Set 1977-1986 (Misfits, 1996)

54

Svårigheten att hitta en definitiv skiva med Misftis är omöjlig, eftersom dom dels har en sådan lång rad av fantastiska, rockabilly-influerade punkrocksånger som gjordes över en väldigt intensivt osystematisk tid och dels eftersom några av dom bästa låtarna endast släpptes som singlar från början. Inte ens Collection I och II samlar ihop en stimulerande hög utan vill du lyssna på Misfits är det bara att slå på stort och införskaffa den kompletta Misftis-boxen – eller snarare kistan, med det samlade materialet från 1977 till 1986 då ursprungssångaren Glenn Danzig ledde bandet. Då kan du vara säker att du både får ”måste”-sångerna Halloween I och Halloween II, men också andra mästerverk såsom Some kinda hate, London dungeon, Hybrid moments, Last caress och Die, die my darling. Skräckfilmsreferenserna är givna på varenda spår och låttitel och tillsammans med den lättfotade farten och frenesin som Misfits besatt under sin storhetstid är dom det ultimata husbandet på en halloweenfest, utan minsta tvekan.

Bästa spår: Halloween II