Soul Surfer (2011)

Genre: Drama, Biografi, Sportfilm
Produktionsland: USA
Manus: Sean McNamara, Deborah Schwartz, Douglas Schwartz, Michael Berk, Matt Allen, Caleb Wilson, Brad Grann (baserad på en biografisk bok av Bethany Hamilton, Sheryl Berk och Rick Bundschuh)
Regi: Sean McNamara
Längd: 106 min
Skådespelare: AnnaSophia Robb, Helen Hunt, Dennis Quaid, Lorraine Nicholson, Kevin Sorbo, Carrie Underwood, Ross Thomas, Chris Brochu, Jeremy Sumpter, Craig T. Nelson, Branscombe Richmond, Cody Gomes, Titus Kinimaka, Tiffany Hofstetter

When you come back from a loss, beat the odds, and never say never, you find a champion.

Soul Surfer är den otroliga men sanna historien om tonåringen Bethany Hamilton som förlorar sin arm i en hajattack när hon surfar med sina vänner på Hawaii. Med hjälp av sina föräldrar Tom och Cheri påbörjar Bethany den långa resan tillbaka till livet inom surfeliten. Soul Surfer är en inspirerande film med välkända skådespelare samt idolvinnaren Carrie Underwood som här gör sin första (och sista) film som skådespelare. Bethanys beslutsamhet och envisa vägran att ge upp ger henne styrka att vända sin tragedi till framgång och samtidigt ge hopp åt andra.

Soul Surfer är en olidligt sentimental, kristen och moralkakig verklighetsbiografi om 13-åriga surfartjejen Bethany Hamilton som förlorar armen i ett möte med en haj men beslutsamt kämpar på för att leva som hon vill och fortsätta surfa. Jag har uppenbarligen svårt för att uppleva konstruerat sentimentala uttryck. Gester som ska kommunicera kärlek på ett predikande sätt istället för genuina uttryck. Soul Surfer kryllar av detta, men också mossiga konventioner om familjens betydelse, mäns och kvinnors roller och annat religiöst simplifierande av den perfekta, amerikanska familjen och ödets roll i meningen med våra liv.

Som tur är står den verkliga livsutmaningen för en vanlig tjej ändå konkret i förgrunden och även om mina kräkreflexer stinger till gång efter varannan ser jag en uppriktig genuinitet i detta, emellanåt. AnnaSophia Robb (Bridge to Terabithia, Jack of the Red Hearts) tar ner min cynism en aning och förtjänar en eloge för att hon tillför spelad ärlighet som känns trovärdigt, medan Helen Hunt och Dennis Quaid får det att klia genom deras banala såpoperagestaltning av den amerikanska drömmens frälsta idealföräldrar.

Kolla sedan på manusförfattarlistan, som nästan är fetare än skådespelarantalet – 10 stycken inblandade i historiens utformning. Många manusförfattare är oftast ett exempel på en sämre, själlös, mer kompromissfylld film och Soul Surfer tycks vara skriven av hela den lokala kyrkoförsamlingen. En vanskligt fjäderlätt film som lever farligt och framkallar viss tourettes, trots goda avsikter.

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
1 – Hjärna (komplext värde)
5 – Hjärta (emotionellt värde)
5 – Sentimentalitet/Romantik
1 – Barnförbjudet
5 – Feelgood
5 – Budskap
1 – Obehag
3 – Humor
3 – Action
3 – Prat

Betyg:
2 – Atmosfär
2 – Dramaturgi
1 – Dialog
2 – Skådespelare
2 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
1 – Musik
1 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
1 – Lekfullhet (experimentiell lust)
1 – Omtittningsvärde
————
16/50 – Totalt

Die Marquise von Sade (1976)

Genre: Erotik, Drama, Vampyrfilm
Produktionsland: Schweiz
Alternativ titel: Doriana Grey (felstavad internationell titel), Das Bildnis der Doriana Gray (västtyska X-rated), Marquise de Sade (västtysk videotitel)
Manus: Jesús Franco
Regi: Jesús Franco
Längd: 79 min | 75 min (Tyskland)
Budget: Lågbudget
Skådespelare: Lina Romay, Monica Swinn, Raymond Hardy, Olivier Mathot, Renato Romano, Pamela Stanford

Ung, vacker kvinna behåller sin odödlighet genom att erhålla andra kvinnors liv genom oralsex.

En ensam aristokrat kallad Miss Gray har en tvillingsyster på mentalsjukhus. Dom delar ett märkligt band till varandra. Miss Gray är rationell men ändå frigid, medan hennes syster är sinnesjuk men känner den sexuella tillfredställelsen för dem bägge. En kvinnlig reporter anländer till fästningen för att skriva om den mystiska Miss Gray.

Det roliga är att den kvinnliga reportern är ditskickad på order av en kvinnoorganistation, som är fascinerad över hur Miss Gray lyckas leva ett rikt liv i ensamhet, helt utan kontakt med män eller sexuellt begär efter dem. Precis som den nästan oförskämt tydliga handlingspremissen ovanför (hämtad från Filmtipset) lyder, bär Miss Gray bär på en sällsynt förmåga att förlänga sitt eget liv genom suga ut livet ur andra människor, genom oralsex. I huvudsak andra kvinnor, då detta är en klassisk Jess Franco-film där lesbiskt sex är än viktigare än kvinnliga vampyrer.

Det antydande beteendet hos Miss Gray tyder dock på att hon – trots avsaknad av vassa tänder, definitivt är en vampyr. Uråldrig människa ensamt boende i stort slott avskilt från omvärlden och med våldsamt sug efter människors liv är skäl nog.

Detta är dock en av Francos mer renodlade porrfilmer. Handlingen jag beskriver är ett oerhört simpelt upplägg löst inspirerat av Oscar Wildes ”Dorian Grays Porträtt”, samt ökände De Sades författarämnen. och någon egentlig utveckling på den sker inte under filmens speltid. Istället ser vi Doriana Gray föra oralsex på ett flertal kvinnor samt en man. Parallellt ser vi hennes identiska tvillingsyster åma sig och stöna i sin säng och nå klimax tack vare Doriana Greys sexuella dominansakter. Allt utspelas inomhus i ganska tråkiga rum och kameran fokuserar tyvärr mestadels rakt ner i dom inblandades skrev.

Dubbningen (jag såg den i huvudsak dubbad från tyska till engelska) är genomgående oerhört komisk och överspelad. Alla stönanden – som mestadels är hämtade från det tyskspråkiga originalljudet, är så överdrivet spelade att jag skrattar högt flera gånger. Dom få utemiljöbilderna är egentligen en och samma svepande tagning på Doriana Grey, gåendes utanför slottet. Det blir snabbt tjatigt och tillför ingen egentlig stämning. Ett till roligt ögonblick i filmen är en ganska tyst scen med tålmodigt utdragna bilder på den kvinnliga reportern när hon äter mat vid ett bord. Jess Franco verkar ha en fetish för glupska kvinnor även bokstavligen.

Ett stort plus – det enda filmen egentligen bär på utöver den finurliga premissen, är Lina Romay (Female Vampire, Barbed Wired Dolls och ett hundratal ytterligare Franco-filmer) i dubbelrollen som Doriana Grey-tvillingarna. Inte så mycket i rollen i sig, men hennes fantastiskt pageklippta frisyr och stora, hypnotiska ögon, i stundtals utsökt förföriska positioner, är francoeskt innehåll när det är som bäst.

Kvinnlig ytlighet som behöver gourmetvarning och Lina Romays ansikte är nästan i klass med Soledad Mirandas närvaro (Francos tidigare stjärnaktris). Jag behöver knappast se mer än Lina Romays ansikte för att njuta av filmen rent visuellt och då är bakgrunden mindre viktig. Som film snarare än statisk bild betraktat, är dock Die Marquise von Sade en ganska fattig och fantasilös film.

Lina Romay blev för övrigt Jess Francos livskamrat fram till hennes död i cancer vid blott 57 års ålder 2012, även om dom gifte sig först på ålderns höst på grund av vissa olämpligheter – förmodligen främst åldersskillnadsmässigt. Franco själv dog 82 år gammal endast ett år efter henne, vilket tyder på att hon i verkligheten bar på en stor del av hans livsenergi och deras relation är ganska rörande.

1 – Manus
2 – Skådespelare
2 – Atmosfär
2 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
2 – Musik
————
12/30 – Totalt

 

The Expendables 3 (2014)

Genre: Action, Nostalgi
Produktionsland: USA, Frankrike
Manus: Sylvester Stallone, Creighton Rothenberger, Katrin Benedikt
Regi: Patrick Hughes
Längd: 127 min
Skådespelare: Sylvester Stallone, Jason Statham, Jet Li, Antonio Banderas, Wesley Snipes, Dolph Lundgren, Mel Gibson, Harrison Ford, Arnold Schwarzenegger, Kellan Lutz, Terry Crews, Kelsey Grammer, Robert Davi, Randy Couture, Glen Powell, Ronda Rousey, Victor Ortiz

New team. New attitude. New mission.

Barney, Christmas och resten av The Expendables ställs ansikte mot ansikte med Conrad Stonebanks, som för många år sedan var med och grundade The Expendables. Conrad blev senare en hänsynslös vapenhandlare och någon som Barney tvingades att döda… trodde han i alla fall. Conrad, som redan undvikit döden en gång, gör det nu till sitt uppdrag att sätta stopp för The Expendables en gång för alla. Men Barney har andra planer, och bestämmer sig för att det åldrande gänget behöver lite nytt blod. Han rekryterar en samling yngre individer som är kvickare och mer tekniskt kunniga för att kunna matcha sin gamle partner.

Det här är verkligen inte min typ av film. Lufttunt manus som går att skriva över en kafferast (och skicka över till ett par praktikanter att späda ut rent bokstavsmässigt). En ensemble av muskulösa, rynkiga män med maskingevär som pratar som att dom leker att dom är muskulösa, rynkiga män med maskingevär. Jättekul att höra deras tillgjorda, hårda röster. Beundransvärda stunts och actionproduktion rent tekniskt. Mitt engagemang väcks inte nämnvärt av det, men det syns inte till några CGI-luftslott bland fordon och bråte som flyger och flänger utan det känns som äkta vara och det förtjänar beröm.

Mel Gibsons antagonistkaraktär är kronan på verket över filmens b-filmsaura och dom inblandade siktar givetvis inte heller på något högre, så det är ingen dålig kritik. Men inte min typ av underhållning, eftersom pengarna kunde lagts på hög, brännas upp och det hade engagerat mig lite mer faktiskt.

1 – Manus
1 – Skådespelare
2 – Stämning
3 – Foto
2 – Musik
———-
9 – Totalt

Scream 4 (2011)

Genre: Skräck, Slasher, Kriminalmysterium, Metarysare
Produktionsland: USA
Manus: Kevin Williamson
Regi: Wes Craven
Längd: 111 min
Skådespelare: Neve Campbell, David Arquette, Courteney Cox, Emma Roberts, Hayden Panettiere, Alison Brie, Adam Brody, Rory Culkin, Marielle Jaffe, Marley Shelton, Nico Tortorella, Anna Paquin, Kristen Bell, Lucy Hale, Britt Robertson, Aimee Teegarden, Shenae Grimes, Roger Jackson, Marielle Jaffe, Justin Michael Brandt, Erik Knudsen, Anthony Anderson, Mary McDonnell

Efter över ett årtionde av hoppfull förväntan från fansen kom äntligen en till Scream-film ut. Wes Craven var tillbaka bakom kameran och framför den hade han Neve Campbell, David Arquette och Courteney Cox som Sidney, Dewey och Gale. Manuset var skrivet av Kevin Williamson som skrev de första två filmerna. Allt verkade vara som på den gamla goda tiden.

Många år har gått sedan de senaste Ghostfacemorden. Sidney Prescott har skrivit en bästsäljande bok om sina traumatiska upplevelser. Dewey och Gale är gifta. Dewey är polissheriff i Woodsboro och Gale försöker desperat att skriva en ny bok, något bitter över Sidneys framgång. Just som Sidney ska återvända till Woodsboro för att föreläsa om sin bok börjar tonåringar mördas i den lilla staden. Sidney får bo hos sin moster och hennes dotter Jill så länge hon är kvar i staden. Alla undrar vem denna nya mördare är, som verkar fast besluten att göra en ”remake” av de usprungliga morden. Nytt årtionde, nya regler.

Scream 4 är den sämsta filmen i serien. Den har inte alls samma känsla som de första tre hade, vilket är konstigt med tanke på att det är samma regissör, manusförfattaren till de två första och Neve Campbell, David Arquette och Courteney Cox. Jag antar att det var det långa tidsglappet efter trean som gör att filmen har en sådan annorlunda känsla. Inledningen känns som att den försöker vara smart, men är istället bara irriterande och något förvirrande om man ser filmen för första gången.

Filmen har inte med låten ”Red Right Hand” trots att alla de tidigare filmerna hade det, och det finns minst ett tillfälle i filmen där den hade passat in. Det känns nästan som att alla involverade glömde bort att låten hör serien till. Det största problemet med filmen för mig är att de nya tonårskaraktärerna, ledda av Sidneys kusin Jill, är filmens fokus. När man väl har lyckats få tillbaka alla skådespelarna bakom seriens tre huvudkaraktärer borde väl fokuset ligga på dem? Det tycker iallafall jag att det borde ha gjort.

Trots att Dewey och Gale nu är gifta är personkemin som var så stark och påtaglig i de första tre filmerna som bortblåst. De har dessutom ytterst få scener tillsammans och jag misstänker att allt detta berodde på att paret var osams över något i verkligheten. De nya karaktärerna är betydligt sämre än i de tidigare filmerna, och det är tyvärr de flesta av skådespelarna också. Klimaxet är inte alls lika spännande och effektfullt som tidigare, men det är åtminstone ganska överraskande. Sammanfattningsvis är Scream 4 något av en besvikelse för mig, även om det är en helt okej film som kunde ha varit mycket sämre.

Nu ska jag ta upp ett par bra grejer som gäller hela serien som jag har glömt att nämna tidigare;
För det första så har alla fyra filmerna bilder på karaktärerna samtidigt som det står vad skådespelarna heter, ackompanjerat av bra låtar. Detta är något jag alltid har gillat med filmerna, och jag tittar alltid på eftertexterna tills de delarna är över.

Den andra grejen är Roger Jackson, som gör rösten till Ghostface i alla filmerna. Han gör ett jättebra jobb och förtjänar mycket mer uppmärksamhet och beröm än vad han får. Det är naturligtvis inte lika lätt att bli uppmärksammad när man ”bara” röstskådespelar och aldrig syns, men jag tycker iallafall att Jackson är värd en eloge.

Visste du att:

• Regissören Wes Craven hade usprungligen en cameo i filmen som en rättsläkare, men den scenen togs bort.
• Polismannen Hoss, spelad av Adam Brody, säger att det suger att vara polis i en film om man inte är Bruce Willis. Adam Brody och Bruce Willis spelade poliser i filmen Cop Out ett år tidigare.
• I den första Scream-filmen fanns filmen Clerks på VHS i Stu Machers hus. I den här filmen finns uppföljaren Clerks II på DVD i Kirbys hus.

Tack för att ni har läst mina recensioner. Jag hoppas att jag får möjlighet att bidra med fler skriverier i framtiden. Glad Halloween, allihopa!

/Gästrecension av Christer Hedström

Friday the 13th (2009)

Genre: Skräck, Slasher, Remake Produktionsland: USA
Manus: Damian Shannon, Mark Swift
Regi: Marcus Nispel
Längd: 99 min
Skådespelare: Jared Padalecki, Danielle Panabaker, Travis van Winkle, Derek Mears, Amanda Righetti, Aaron Yoo, Arlen Escarpeta, Julianna Guill, Willa Ford, Ryan Hansen, Jonathan Sadowski, Ben Feldman, Nick Mennell, America Olivo, Nana Visitor, Richard Burgi, Kyle Davis, Rosemary Knower, Stephanie Rhodes, Chris Coppola, Bob King, Travis Davis, Kathleen Garrett, Caleb Guss

Tjugonio år efter originalfilmen gjordes det en remake av Fredagen den 13:e (läs recensionen här). Filmen regisserades av Marcus Nispel, som tidigare regisserat en annan skräckfilmsremake: The Texas Chainsaw Massacre (2003). Denna remake återvände till seriens rötter genom att utspela sig vid Crystal Lake och ha en mer mänsklig och mindre zombie-aktig Jason Voorhees som mördare.

För många år sedan mördade den vansinniga Mrs. Voorhees ett antal lägerledare på Camp Crystal Lake. Hon höll dem ansvariga för att hennes son, Jason, drunknade i sjön. Till slut lyckades en av lägerledarna döda Mrs. Voorhees i självförsvar. Nu är ett gäng ungdomar ute i skogen vid Crystal Lake och tältar. Det visar sig att Jason Voorhees lever och han dyker upp och mördar ungdomarna brutalt, bortsett från Whitney Miller, som han tar med sig för att hon påminner honom om hans avlidna mor. Whitneys bror, Clay, vägrar att sluta leta efter sin syster. Ett gäng tonåringar åker till en stuga vid Crystal Lake för att festa, men Jason dyker återigen upp och mördar dem. Alla dör de på de mest ohyggliga sätt, utom Clay som lyckas hitta Whitney vid liv. Tillsammans tar syskonen upp kampen mot Jason.

Den här filmen är faktiskt helt okej för att vara en remake. Istället för att vara en exakt kopia som Psycho (1998), en kontroversiell omtolkning som Halloween (1978) eller en fullständigt värdelös förolämpning till både fans och någorlunda intelligenta människor överhuvudtaget som A Nightmare on Elm Street (2010) är filmen istället en hyfsat underhållande popcornrulle, som kombinerar delar av de första tre filmerna i originalserien istället för att tynga ned sig med den plågsamma uppgiften att återberätta originalet utan att ändra på för mycket eller för lite.

Jason Voorhees är en ”vanlig” människa, vilket han inte har varit sedan Fredagen den 13:e del 4 (läs recensionen här), och det är ganska intressant att se honom vara snabb, vig och till och med lite smart (så smart han nu kan vara åtminstone). Det är nästan något djuriskt eller grottmansliknande över hur han jagar sina offer och Derek Mears gör ett bra jobb i rollen. Jason är lite som Batman i den här filmen, för han har ett verktygsbälte på sig och han har underjordiska tunnlar under Camp Crystal Lake vilket skulle kunna liknas vid The Batcave om man vill vara långsökt.

Skådespeleriet i övrigt är väldigt upp och ned, vissa är bra medan andra är mindre bra. Filmens största problem enligt mig är att de två grupperna av tonåringar i filmen borde ha bytt plats med varandra. Jag tycker mycket mer om det första gänget, som bara är med i ungefär tjugo minuter, än det andra gänget som större delen av filmen handlar om. Mordscenerna är överlag okej, men två av morden är riktigt bra. Det första för att det kommer så oväntat (jag tänker inte berätta när eller hur) och det andra, som jag kallar ”bryggmordet” för att det är så kreativt. Detta är kort och gått den skräckfilmsremake som jag tycker är bäst, eller ”minst dålig” är kanske ett mer passande ordval.

Visste du att:

• Karaktären Sheriff Bracke är döpt efter Peter Bracke som skrev boken Crystal Lake Memories: The Complete History of Friday the 13:th och karaktärerna Clay och Whitney Miller är döpta efter Victor Miller som skrev manuset till den ursprungliga Fredagen den 13:e-filmen.
• Travis Van Winkles karaktär heter Trent DeMarco. Det gör också hans karaktär i Transformers. Båda filmerna producerades av Michael Bay, och det ska tydligen vara samma karaktär.
• Till skillnad från de flesta remakes är filmen inspirerad av de första tre Fredagen den 13:e-filmerna, istället för bara den första. Det finns även element från andra uppföljare i den.

/Gästrecension av Christer Hedström