Etikettarkiv: Nick Cave and The Bad Seeds

Musikrecension: Skeleton Tree (Nick Cave and the Bad Seeds, 2016)

nick-cave-album

The Bad Seeds 16:e studioalbum Skeleton Tree (2016) är en helhet större än varje del och omöjlig att inte känna utan närvaron av Nick Caves stora förlust av 15-årige sonen Arthur, som för drygt ett år sedan föll från ett 20 meters stup och slets från sin familj, inklusive tvillingbrodern Earl. Bandet och frontfiguren är ikoniska för det rika spektrat av bleckmörk musik dom gett ut under mer än 30 år, men jag undrar om inte Skeleton Tree är det svartaste kapitlet hittills?

You fell from the sky
Crash landed in a field
Near the river Adur
Flowers spring from the ground
Lambs burst from the wombs of their mothers
In a hole beneath the bridge

Laddningen i sig är stark på ett sätt jag knappt kan begripa – än mindre jämföra med något annat musikalbum leveransmässigt, men det påverkar mig att föreställa något jag inte ser fram emot. Jag känner en medvetenhet om döden som kan träffa oss och en tacksamhet för dessa liv som föregår den.

And if you want to leave, don’t breathe
And if you want to leave, don’t breathe
And if you want to leave, don’t breathe a word
And let the world turn

nick-cave

Låtlista:

  1. Jesus Alone
  2. Rings of Saturn
  3. Girl in Amber
  4. Magneto
  5. Anthrocene
  6. I Need You
  7. Distant Sky
  8. Skeleton Tree
Annonser

Rocky Horror Music: From Her to Eternity (Nick Cave and the Bad Seeds)

Halloween-banner-2015
nick-cave-and-the-bad-seeds_81-e1362538149842-1440x564_c

En stor del av oktober för mig är att lyssna på stämningshöjande temamusik. En av låtarna jag lyssnar på och som jag vill belysa i text är titelspåret från Nick Cave and the Bad Seeds första platta, From Her to Eternity (1984).

spotify:track:57tgjwCa87PIsR0fPy7xsq

Det är en manisk låt som bankar fram Bad Seeds mest galna ögonblick, tydligt influerat av Nick Caves tidigare band The Birthday Party, som Bad Seeds blev en evolvering av. Rent stämningsmässigt får jag tydliga vibbar av skräckmästaren Edgar Allan Poes berättarkonst, när Cave berättar om en flicka som bor i rum 29, rakt ovanför hans eget. Hur han fantiserar kring vad hon gör där uppe. Hur han hör ljuden av hennes steg. Hur hon gråter om nätterna och hur han fångar hennes tårar i hans mun. Det är ett av Nick Caves mästerverk både poetiskt och rent musikaliskt kreativt.

c23a1ed31f1e825e1f02a2506b1af282

Stycket tar mer formen av karaktärer, sceneri och manin som uppstår mellan rummen. Det är större pjäspoesi än vad dom flesta pjäser har i sig självt. Och ljudbilden ger känslan av ett förkylt öra som pulserar knastrigt. Som med så många andra av Bad Seeds låtar ser jag den visuella dramatiken så tydligt framför mig – som en film, och samtidigt vet jag att inget visuellt kan klå bilderna som enkommer från själva musiken. Perfekt poesi.

This desire to possess her is a wound
and its naggin at me like a shrew
but, Ah know, that to possess her
Is, therefore, not to desire her.
O o o then ya know, that lil girl would just have to go!
Go! Go-o-o! From her to eternity!

Av någon dum anledning var jag inte mogen nog att ha med detta spår i min avstannade Nick Cave and the Bad Seeds-special jag gjorde för några år sedan. Dom två delar jag hittills gjort av den kan du hitta här, där jag går igenom favoritlåtar av Bad Seeds, från första skivan och framåt …

NICK CAVE AND THE BAD SEEDS 1984-1986 (I JUKEBOXEN: HALLOWEEN-SPECIAL)

NICK CAVE AND THE BAD SEEDS 1986 (I JUKEBOXEN: HALLOWEEN-SPECIAL)

Scream 3 (2000)

Halloween-banner-2014Scream 3 2000 PosterGenre: Skräck, Slasher, Kriminalmysterium, Metarysare
Produktionsland: USA
Manus: Ehren Kruger
Regi: Wes Craven
Längd: 116 min
Skådespelare: Neve Campbell, David Arquette, Courteney Cox, Patrick Dempsey, Scott Foley, Liev Schreiber, Parker Posey, Emily Mortimer, Deon Richmond, Matt Keeslar, Jenny McCarthy, Lance Henriksen, Jamie Kennedy, Carrie Fisher, Kelly Rutherford

Scream 3 kom ut tre år efter tvåan, och förblev i över tio år den sista filmen i serien. I vanlig ordning regisserades filmen av Wes Craven, men trots att Kevin Williamson skrev ett manus för den valdes detta manus bort och filmen skrevs istället av Ehren Kruger. Neve Campbell, David Arquette och Courteney Cox var återigen tillbaka i rollerna som Sidney, Dewey och Gale.

Scream3_24

Sidney Prescott lever ett isolerat liv och jobbar på en telefonjour för kvinnor. Dewey jobbar som kreativ konsult vid inspelningen av Stab 3, den nya uppföljaren till filmerna baserade på morden i Woodsboro och på Windsor College. Gale balanserar sitt författande med sitt arbete som reporter. När folk börjar mördas och Stab 3-produktionen terroriseras av en ny mördare förs trion återigen samman för att gå till botten med ännu ett mysterium. Mördaren lämnar ledtrådar som har med Sidneys mor att göra efter sig, och ingen förstår varför.

Scream3_3

Jag tycker att Scream 3 är ganska underskattad, även om den helt klart ligger en bra bit under de första två filmerna. Jag älskar trilogin som helhet. De seriösa delarna av trean är djupare och allvarligare än de seriösa delarna i ettan och tvåan, men samtidigt är de humoristiska delarna nästan för överdrivna (Jay och Silent Bob är med i en scen), vilket gör att filmen blir en underlig blandning av psykologisk deckarthriller och skräckkomedi, som jag till skillnad från många andra inte har några problem med.

Scream3_18

De tre huvudkaraktärernas utveckling är tyvärr betydligt sämre än i tvåan: Sidney är inte med särskilt mycket, och när hon väl är med är hon ungefär likadan som hon var i tvåan. Dewey känns lite mer avdankad och tillbakalutad och Gale verkar ha utvecklats bakåt till hur hon var i ettan. Liev Schreiber är tyvärr bara med i filmens inledning, men Jamie Kennedy är iallafall tillbaka i en oväntad cameo, som är ganska rolig.

Scream3_33

Nytillkomna skådespelare i filmen är bland andra Patrick Dempsey, kultskådisen Lance Henriksen, Patrick Warburton (Joes röst i Family Guy) och Josh Pais (som spelade Raphael i en av mina favoritfilmer: Teenage Mutant Ninja Turtles – den från 1990, inte den nya) som alla gör bra insatser. Framemot slutet av filmen känns stämningen plötsligt som ett gammalt Scooby Doo-avsnitt, vilket kan vara bra eller dåligt beroende på vilken smak man har. Personligen tycker jag att det är roligt, men så är jag ju ett fan av Scooby Doo också.

Scream3_29

Filmen håller liv i de föregående filmernas traditioner genom att ha med Nick Caves låt Red Right Hand (även om det är en alternativ version med annan text) och genom att ha ett klimax där mördarens identitet avslöjas som är välskrivet, spännande och min favoritdel av filmen. För att sammanfatta det hela så tycker jag att Scream 3 är den svagaste delen i den gamla trilogin, men den är ändå väldigt bra och mycket bättre än Scream 4

Scream3_32

Visste du att:

  • Courteney Cox och David Arquette träffades under inspelningen av Scream, var ihop under inspelningen av Scream 2 och gifte sig en månad innan Scream 3 började spelas in.
  • Den komiska duon Jay och Silent Bob från Kevin Smiths filmer (spelade av Jason Mewes och Smith själv) är med i en scen. I filmen Jay and Silent Bob Strike Back är Wes Craven med som sig själv och håller på att spela in en Scream-film.
  • När Kevin Williamsons originalmanus för filmen fortfarande var aktuellt var det tänkt att Matthew Lillard skulle komma tillbaka som sin karaktär Stu Macher från den första filmen.

HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2

/Gästrecension av Christer Hedström

5 i Topp: Halloween-skivor!

Halloween-banner-2014

Inför fredagens halloweenfirande kan det behövas en del musik. Det mesta som spelas brukar vara en blandad kompott av skräckrelaterad partymusik, men jag vill slå ett extra slag för dom regelrätta musikalbumen – alltså skivor av ett och samma band eller artist. Inga blandskivor!

Här kommer därför min ”5 i topp”-lista över dom bästa skivorna av en och samma akt att spela under halloween, före halloween eller efter halloween om du är ute efter en ryslig, mysig stämning.

5. Dead Man’s Bones (Dead Man’s Bones, 2009)

71B6w83w9EL._SL1080_

Skådespelaren Ryan Gosling och Zach Shields projekt Dead Man’s Bones, där dom tillsammans med en helt underbar barnkör och ekande vibrationer framför texter om spöken, gravar och zombies, är både som lugn, atmosfäriskt melankolmusik och en poppig, lekfull föreställning i ett. Gosling och Shields skapade skivan ur deras gemensamma besatthet vid spöken och hela skivan är inspelad med imperfektionen som målsättning. Max tre tagningar för varje inspelning och dom själva spelar samtliga instrument – även dem dom inte rört vid dessförinnan. Resultatet är en oväntad independentklassiker.

Bästa spår: Dead hearts

4. The Evil One (Roky Erickson & The Aliens, 1981)

Roky_EvilOne

The Evil One är det stora comebackalbumet som aldrig blev någon riktigt comeback. Roky Erickson är en levande kultlegend som i mitten av 60-talet banade väg för den psykedeliska musiken, med det abnormt influerande psych-bandet The 13th Floor Elevators – ett av mina absoluta favoritband. Rokys öde blev dock tragiskt, när han blev gripen av polisen för drogpåverkan. På grund av sin rädsla för att hamna i fängelse hävdade han dock att han var sinnesjuk och sattes istället på psyksjukhus där han behandlades med elschocker – en behandling som i sin tur gjorde att han drabbades av en fruktansvärd schizofreni. The Evil One är en monumental revansch som tyvärr aldrig uppmärksammades i sin samtid. Rokys jätteenkla sånger om demoner av alla dess slag är hookiga metalklassiker som trots sin simplicitet bjuder på ett kusligt visuellt djup från dom allra innersta visionerna av en omskakad själ.

Bästa spår: I think of demons

3. Murder Ballads (Nick Cave and the Bad Seeds, 1996)

Murder-Ballads2-768x768

Det är ingen hemlighet att Nick Caves band är mitt favoritband inom musiken. Detta nionde album av Nick Cave and the Bad Seeds är enligt mig deras ”Magnum opus”, då det triumferar i allt som Bad Seeds står för. Nick Cave får gå loss totalt i sin förmåga att berätta mördande berättelser i en karaktäristisk spoken word. Sångerna är nytolkade folksånger blandat med nyskrivna alster och jag blir alltid fullkomligt trollbunden av den blöttunga musiken. Det känns verkligen som att sitta i en isolerad stuga mitt ute i skogen (som på skivomslaget) och höra kusliga, förbjudna, galna berättelser om blodtörstiga mördare. På skivans 10 spår dör totalt 65 personer och Bob Dylan-covern ”Death is not the end” som avslutar albumet är ett av musikhistoriens mest absurda albumögonblick.

Bästa spår: Song of Joy

2. Black Earth (Bohren & der Club of Gore, 2002)

1298307658_bohren-der-club-of-gore

Jag vet inte riktigt hur jag kom i kontakt med detta obskyra, übermörka jazzband från Tyskland, men jag har för mig att det var i samband med att jag sökte efter musik i samma anda som Angelo Badalamentis atmosfärsstycken från David Lynchs filmer. Det ger en bra föraning om vad Bohrens karaktär är, om du därpå lägger till en rejäl ytterligare dos helvetisk domedagsmörker från den allra svartaste sjöbotten i den allra mörkaste skogen på vår jord. Så här ska riktig jazz låta enligt mig. Det är ångest i kubik. Basgångar så långsamma att du hinner steka ägg emellan dem och piano-, synth- eller jazzblåstoner som får all misär runtomkring att omsluta dig tills du känner dig hemma i den. Det hade inte spelat så stor roll vilket album jag valt från Bohrens resumé, men jag tycker Black Earth har dom starkaste spåren och det överlag mest definitiva Bohren-soundet för min smak. Det är sorgsen, uppgiven dödslängtan i musikform. Lana Del Rey skulle ge upp sin karriär om hon hörde det här. Skulle Nalle Puhs åsnevän Ior bo i Underlandet skulle det här vara musiken han hade i öronen.

Bästa spår: Maximum black

1. The Misfits Box Set 1977-1986 (Misfits, 1996)

54

Svårigheten att hitta en definitiv skiva med Misftis är omöjlig, eftersom dom dels har en sådan lång rad av fantastiska, rockabilly-influerade punkrocksånger som gjordes över en väldigt intensivt osystematisk tid och dels eftersom några av dom bästa låtarna endast släpptes som singlar från början. Inte ens Collection I och II samlar ihop en stimulerande hög utan vill du lyssna på Misfits är det bara att slå på stort och införskaffa den kompletta Misftis-boxen – eller snarare kistan, med det samlade materialet från 1977 till 1986 då ursprungssångaren Glenn Danzig ledde bandet. Då kan du vara säker att du både får ”måste”-sångerna Halloween I och Halloween II, men också andra mästerverk såsom Some kinda hate, London dungeon, Hybrid moments, Last caress och Die, die my darling. Skräckfilmsreferenserna är givna på varenda spår och låttitel och tillsammans med den lättfotade farten och frenesin som Misfits besatt under sin storhetstid är dom det ultimata husbandet på en halloweenfest, utan minsta tvekan.

Bästa spår: Halloween II

Skivrecension: Push The Sky Away (Nick Cave & The Bad Seeds / 2013)

Push%20The%20Sky%20Away%20CD

I’ve got a feeling
I just can’t shake
I’ve got a feeling
That just won’t go away

Det är dom första orden Nick Cave predikar från titelspåret ”Push the Sky Away”, på det kusligt vackra, nya albumet från Cave och hans Bad Seeds som äntligen släpptes idag. Borta är Blixa Bargeld. Borta är Mick Harvey. Bestående är framför allt Nick Cave – mörkare än på länge, samt Warren Ellis – hjärtat och den svärtade handen som gungar varje text med sina fantomiska toner. Eller som Cave själv beskrivit albumet;

“Well, if I were to use that threadbare metaphor of albums being like children, then Push The Sky Away is the ghost-baby in the incubator and Warren’s loops are its tiny, trembling heart-beat.”

Skivan har enligt Cave själv kommit till genom nerskrivna anteckningar från internet, googlande och kuriositeter han fastnat för på Wikipedia.

Det kanske kan förklara någonting. För det är minst sagt överraskande när han på sången ”Higgs Boson Blues” börjar nämna att ”Hannah Montana does the African savannah” och hur Miley Cyrus flyter omkring i en pool. Det absurda ger mig mer än en rysning längs med ryggraden.

Lekfullheten är det inget fel på, alltså. Efter ett antal år med sidoprojektet Grinderman, ett antal filmmanus och filmsoundtracks så är fantasin det minsta att oroa sig över hos Nick Cave.

Nick-Cave-And-The-Bad-Seeds-Jubilee-Street-video-608x373

Albumets blott nio spår är alla fascinerande utan dalar och idel toppar. Som det tunga, svarta pillret ”Jubilee Street” för att nämna endast en.

But here I come up the hill pushing my wheel of love
I got love in my tummy and a tiny little pain
And a 10 ton catastrophe on a 60 pound chain
Pushing my wheel of love up Jubilee Street

Den ofta förekommande avsaknaden av trummor gör dessutom under för Nick Caves sound och det visar inte minst den senaste samlingen sånger som istället lugnt kan luta sig tillbaka på Warren Ellis konster med instrumenten.

Det är lite tidigt att säga för mycket, men det kan vara det bästa Bad Seeds gjort på över 10 år. Det känns åtminstone som den bästa helhet dom släppt sedan mästerverket Murder Ballads, 1995. Det visuella känsloberättandet sätter grillor i mitt huvud. Caves sånger lockar fram känslor som gör mig rädd och nyfiken på samma gång.

Skivan sänker ner mig till en mörk, hotfull havsbotten – eller är det en natthimmel också där nere, som frammanar mitt livs alla döda änglar. Långt in i mörkret ser jag den förvunna flickan Laura Palmer flyta omkring i ett slags lynchiskt landskap. Jag ser Edie Sedgwick förlora sig själv på New Yorks svunna konstnärshak, i neon, pärlor och amfetamin.

Avlägset hör jag hur Nick Cave fortsätter sjunga vad som måste göras. Hur himlen måste motas bort, innan den slukar dig. Hur livet kan vara så enkelt som ”rock and roll” men ändå äta sig in i din själ. När du närmar dig ljuset, vänd om. Push the sky away…

I Backspegeln #7: Cineasten som föddes i perversionens stjärntecken

I-Backspegeln

Om perversion är en kvalitet är jag definitivt en outnyttjad talang. Det finns få saker jag lockas av så mycket och blir så genuint glad utav som perversa inslag i film.

Fick jag identifiera mig med en (vanskapt) handfull regissörer skulle det vara David Lynch, Quentin Tarantino, Brian De Palma, Gaspar Noé, Gregg Araki, Harmony Korine och Stanley Kubrick. Den gemensamma nämnaren? Alla har alltid gillat att behandla perversionens magi på film genom deras karriärer!!

Skulle jag säga en författare skulle det bli Edgar Allan Poe och den bläcksvarta perversionen lyser även där. Med musik likaså, då favoritbandet Nick Cave & The Bad Seeds drivs av sagolikt vacker perversion. Ingenting är ett större kreativt bränsle som hjärnans alla perversioner! Glöm saker som spel eller kärlek.

I denna försenade backspegel (det är fortfarande meningen att den ska dyka upp på söndagar) kommer jag rabbla lite om tre trailers och filmer som definitivt kittlar mina perversa nerver på olika sätt. Folkmusik är väl den felande länken möjligtvis, men min förkärlek för Bob Dylans person kan nästan räknas som en perversion…

Spring Breakers (2012, Harmony Korine)

spring-breakers-posterDen visionäre independent-kungen Harmony Korine (Gummo, Julien Donkey-Boy, Trash Humpers) är tillbaka med sin mest publikvänliga film hittills, tillsammans med några av tween-publikens gudinnor – Vanessa Hudgens (High School Musical) och Selena Gomez (något annat Disney Channel-fluff).

Faktumet att den största publiken till den här filmen kommer var typ naiva tonårsflickor är så fruktansvärt underhållande.

Några tonårsfjortisar tar lagen i egna händer för att fira årets ”Spring break” på det mest maxade vis, men allt spårar ur ännu mer när de kommer i kontakt med den pårökte knarkwigga-profilen Alien (spelad av en lika pårökt James Franco!).

Filmen är en barnförbjuden häxblandning av Natural Born Killers, avant garde-nörden Nicolas Winding Refns filmer (Fear X, Bronson, Drive), provokatören Gaspar Noés fantastiska filmer (I Stand Alone, Irreversible, Enter The Void) och givetvis Harmony Korines kompromisslösa samhällskildrande öga.

Efter att ha betat av The Dark Knight Rises, Call Girl och Django Unchained är det bara den här filmen kvar under det närmaste halvåret som jag längtar till med en nästan okontrollerad entusiasm! Det är amerikansk samhällssatir vs. Disney (channel) on drugs med Cliff Martinez (The Lincoln Lawyer, Contagion, Drive) och dubstep-stjärnan Skrillex som soundtrack-DJ’s!

Efter Peace & Love i somras blir jag härligt snurrig bara vid tanken på Skrillex i kombination med den här glettiga provokationsbomben…

Inside Llewyn Davis (2013, Joel Coen, Ethan Coen)

Inside-Llewyn-Davis-Invite-PosterBröderna Coen (Blood Simple, Fargo, no Country for Old Men) är äntligen tillbaka! Lite gråare, lite vardagligare.

Inside Llewyn Davis är deras ”New York folk music-scene in the 60’s”-skildring, med ganska ofrånkomliga blinkningar åt Bob Dylans tidiga harvande innan han signades och fick sitt genombrott.

Oscar Isaac (Drive, W.E, Sucker Punch) spelar folkmusikern Llewyn Davis och extra trevligt är att se underbara Drive-parhästen Carey Mulligan (An Education, Shame, The Great Gatsby) som hans gamla kärlek.

Att privatlivets mer jobbigare sidor verkar få större betydelse för handlingen än någon banal flörtsaga gör mig extra intresserad, tillsammans med den fascinerande miljön och tidsperioden som väl knappast kan överträffas i den moderna musikhistorien.

Enda frågetecknet är väl dels det udda Coen-valet av Justin Timberlake i en av huvudrollerna, samt ifall det sparsmakade dramat kan eka av saknad efter Coen-brödernas mer galna grepp.

Jag har dock alltid gillat Coen som mest när de håller sig mer kravlöst ”lagom” faktiskt. Känns som en potentiell öppningsfilm för Cannes-festivalen senare i vår.

The Lords of Salem (2012, Rob Zombie)

LordsOfSalem posterRob Zombie (The House of 1000 Corpses, The Devil’s Rejects, Halloween) är en av mina personliga favoritregissörer då han alltid bjuder på någonting extra, oavsett hur bra filmen är.

Han är en av extremt få regissörer som fortfarande vill leverera någonting av den kalibern i den så trött strukturerade och uträknade skräckfilmsgenren och nu kommer han med sin första egenskrivna film sedan psycho-kalaset The Devil’s Rejects!

Lords of Salem handlar kortfattat om hur en 300 år gammal kult av häxor börjar uppenbara sig i den lilla staden Salem, Massachusetts.

Den första trailern (det finns även en ytterligare, mer mainstream variant) får mig inte helt oväntat att tänka på Pier Paolo Pasolinis Saló, eller Sodoms 120 dagar (1975) och surrealistkreatören Alejandro Jodorowskys filmer (El Topo, The Holy Mountain).

Nu är jag säker på att Rob Zombie inte går så pass långt vad gäller visuellt flum, men det som skymtas visar att han tagit ett kliv längre åt det hållet än tidigare.

Dessutom har den dokumentära handkameran bytts ut mot mer statiskt, old-school-skräckfoto och han har själv uttalat sig om att vilja berätta med ett långsammare tempo än den hardcore-white-trash-ADHD-hädelse-stil han tidigare terroriserat sin publik med (till min stora njutning).

Jag ser väldigt mycket fram emot den här då minsta tecken på fräschör i rysargenren bör tas emot med öppen famn.

We’ve been waiting … we’ve always been waiting.

Premiär: I backspegeln #1

I-Backspegeln

Jag har saknat ett upplägg på min blogg där jag kan skriva lite mer fritt kring vad som berört och intresserat mig under vardagarna – saker som är svåra att göra till specifika inlägg men som jag känner för att skriva om.

Fiffi – på den suveräna, hyperaktiva filmbloggen Fiffis Filmtajm, har kört med ett jättebra koncept för det ändamålet. Något hon döpt till ”Fredagsfemman”, där hon listar aktuella saker hon känner för att raljera kring kortfattat och det här gör hon varje fredag. Den minoritet som fortfarande inte läser hennes fredagsfemmor bör göra det för dom är alltid underhållande och läsvärda i alla sin enkelhet.

Jag hoppas inte jag trampar på dina tår nu Fiffi (eller någon annans tår som kör en liknande grej på sin blogg), men konceptet är så pass bra att jag tänker härma dig för att stilla mina behov att uttrycka mig om aktuella ting i min vardag och för att bjuda på något som är frekvent och hyfsat kortfattat på min blogg framöver – tre saker som jag sällan uppfyller vanligtvis!

Jag har bestämt mig för att kalla listan för det lagom klassiska namnet ”I backspegeln”, för att dra en parallell till min ”Kommande filmprojekt”-följetong ”I spåkulan”. Det får heta så till en början i alla fall.

Så här får ni nu min första I backspegeln-lista och jag kommer fortsätta publicera den varje söndag – sista dagen i veckan, framöver…

 

Gnällande bland filmpublik/filmbloggare/filmpodcastare

618011-clockwork_horror

Jessica på filmbloggen The Velvet Café lyfte för drygt en vecka sedan fram ett inlägg där hon kritiserade filmpubliken för att mer och mer leta fel och uttrycka sig alltför negativt om filmerna som kommer, istället för att uttrycka det som gör filmerna bra.

Jag håller helt med i hennes resonemang, för är det något som växt fram mer och mer i blogg- och podcastvärlden så är det ett fokus på att diskutera det dåliga i aktuella filmer.

Alla verkar vilja krama sig in i den gemenskap som består av dom som aldrig blir nöjda och som alltid påstår att de går in i biosalongen med jättehöga förväntningar och som kommer ut med byxorna nerdragna. För att inte tala om dem som redan ”gett upp hoppet” men ändå fortsätter se filmer som de uppenbarligen inte tycker om.

Skärpning till alla er som känner igen er, som känner att ni lägger ner mer än hälften av er kritik på missnöje över filmen ni skriver/talar om, trots att filmen inte är botten.

 

Nick Cave & The Bad Seeds laddar om med ny ammunition

Nick_Cave_II_by_p0m

Nick Cave och hans grupp The Bad Seeds är på gång igen efter fem års uppehåll sedan förra skivan. I februari 2013 släpper bandet albumet Push The Sky Away och det talas om ett album som inte liknar något album de gjort tidigare.

De har redan släppt den första singeln denna månad – ”We No Who U R” (lyssna på den här!) och den har en märklig atmosfär och en text som andas något slags tvetydigt hopp och omen – saker som Nick Cave är expert på att få fram i musiken.

Jag har lyssnat på den de senaste dagarna och jag har förbokat albumet i en slags presentutgåva med en massa kul extramaterial, så jag ser fram emot 2013 lite mer nu!

 

Influensa hela veckan

Shining_246Pyxurz

I precis en vecka har jag nu gått förkyld och sjuk med feber mer eller mindre varenda dag. När jag försöker tänka blir jag för trött och att koncentrera mig tillräckligt för att kunna se en film var inledningsvis inte att tänka på. Nu hoppas jag att det dröjer några år innan jag är lika sjuk igen, men samtidigt är jag väldigt glad över att det inte inträffade runt jul och mellandagarna. Phuh…

 

Rättsskandaler som filmatiseras upptar mitt liv för tillfället

Johan Falk spelets regler

Jag fortsätter göda filmen Call Girl genom att läsa vidare om verklighetens politiska sexköparskandal som den bygger på, med ministrar som köper sex av minderåriga prostituerade på Stockholms gator. Jag fortbildar mig om detta med hjälp av bland annat boken Bordellhärvan: Makten, Männen, Mörkläggningen.Det har ni kunnat läsa mer om i tidigare inlägg.

Sedan kommer nyheten att svenska Alicia Wikander är klar för en roll i en kommande filmatisering om Julian Assange, kring händelserna då hans Wikileaks uppmärksammas för att ha läckt topphemlig information om USA:s regeringsaktiviteter och hur han själv sedan misstänks för våldtäkt i Sverige och håller sig undan. Politiska skandaler, komplotter och ännu mer skandaler avlöser varandra och jag får anledning att läsa mer om saken.

Sedan ser jag de sista Johan Falk-filmerna och fortsätter med att läsa om den verkliga polisskandalen som filmerna bygger på, där svensk polis anställt massor med infiltratörer och informatörer som ska bli ett med svenska maffiagäng för att sedan – som i bland annat Peter Rätz fall, bli röjda sina identiteter och inte få något skydd av polisen när de tvingas fly landet och leva anonymt i okänt land med sina familjer tills någon kriminell organisation till slut hittar dem. Detta går bland annat att läsa om i Dick Sundevalls bok Peter Rätz: Nio År Som Undercoveragent.

Sedan avslöjas det att min favoritskådis David Dencik ska spela Thomas Quick i en kommande dramasatsning som ska bygga på avlidne journalisten Hannes Råstams avslöjande bok – Fallet Thomas Quick: Att Skapa En Seriemördare, som handlar om Quicks knappt 40 morderkännanden, mordutredningarna som blev en masspykos och den största och pinsammaste rättsskandal som Sverige upplevt. Nu sitter jag och läser för fullt i den boken.

Rättsskandaler staplas på hög i mitt film- och läshuvud just nu och det är lika skrämmande som det är underhållande!

 

Skolskjutningen orsakar vapenprotester bland hollywoodstjärnor

killing-them-softly_brad_pitt

Ännu en fruktansvärd skolmassaker har inträffat och ännu en gång sker det i USA.

Denna är kanske den värsta sortens skolskjutning jag hört talas om dessutom, då gärningsmannen tyckte det var helt rimligt att skjuta ner så många små, små lågstadiebarn han kunde. Det var små personer som inte kunde stoppat honom hur mycket de än skulle velat, men ändå var de givna dödsmål för hans vapen, i hans huvud.

Hollywoodstjärnor i USA (Susan Sarandon, Ben Stiller m.fl.)  har uttryckt nya protester mot USA:s bristande vapenlagar i och med denna skolskjutning. Att USA:s regering så länge har känt det rimligt att låta alla äga tunga vapen hemma enbart för att skydda sig mot hot utifrån är skrattretande dåligt.

Tidigare under året gick Brad Pitt ut och sade att han stöttade USA:s vapenlagar eftersom han inte kände sig säker i sitt hem utan ett vapen till hands. All heder åt dig Brad Pitt, men du fattar inte att det är därför du känner dig osäker utan vapen?

Hade du och ditt land varit lika obeväpnad som svenska medborgare så hade du inte löpt större risk att dödas i ditt eget hem, men eftersom alla i USA ska ha en revolver under huvudkudden så är det väl givet att man är lite mer försiktig innan man lämnar in den till pantbanken?

En enkel lag skulle göra det så mycket enklare för Pitt och hans medborgare att sluta känna rädsla, precis som de säkert skulle kunna spola deras kärnvapen om en trollkarl rent hypotetiskt trollade bort alla andra länders kärnvapengömmor. Anledningen till att de finns kvar är ju för att… de finns kvar.

Svin göder svin. Paranoia och rädsla frammanar våld, inte försiktighet.