Etikettarkiv: Reflektion

Twin Peaks (2017) | Part 7: There’s a body all right

Jag skriver om dom 18 nya timmarna av Twin Peaks. Reflektion och spekulation – timme för timme.  Givetvis kryllar texterna av livsfarliga spoilers.

Manus av David Lynch och Mark Frost. Regi av David Lynch.


Alla tidigare reflektioner av säsong 3 hittas här.

Vidare analys & tolkning av säsong 3 hittas här.


Part 7: There’s a body all right

Cooper and Janey-E are in for a violent surprise at the Lucky 7 office. Meanwhile, Gordon and Albert try enlisting Diane to figure out the mystery of the man they believe to be Cooper in jail.

I think I’m high!
David Lynch gör en absurdistisk stonerkomedi med Jerry Horne i huvudrollen. Det är tragikomiskt att uppleva hur Jerry i pårökt skick inte minns vad som sades i föregående mening. Hur sammanhanget suddas ut i realtid för honom. Hans bil är borta. Samtidigt är det en mysig blinkning till oss åskådare som med all rätta är någorlunda vilsna kring ett och annat i denna flummiga följetong.

The good Dale is in the lodge and he can’t leave
Det är bekräftat! Annies meddelande till Laura från drömmen i Fire Walk With Me (1992) har nått fram. Hawk resumerar situationen kring Cooper oerhört konkret, men givetvis är det inte helt lätt att reda ut vad meddelandet egentligen betyder. Hawk tror att Leland gömt dom urrivna dagbokssidorna i polisstationen källartoaletter. Många har snurrat in sig i förvirring kring kontinuitetsproblem och utredning kring logiken i allt detta. Jag ser det inte som något särskilt invecklat. Hawk hävdar att sidorna kommer från den hemliga dagbok dom hittade hos Harold Smith, som saknade fyra sidor. Leland rev uppenabrligen ur sidor både ur dagboken Laura lämnade till Harold, men också från den hemliga samt ”ickehemliga” dagbok hon fortsatte skriva i efter detta. Annie bad henne ju att skriva ner hennes meddelande så det är inte precis märkligt att Laura påbörjade en ny hemlig dagbok ett par dagar innan hon mördades. En dagbok Leland länsade helt. Leland rev ut en av dessa sidor samma dygn som Laura mördades. På denna sida konstaterar hon att hon vet vem BOB är. Vi vet vad han gjorde sedan.

Beat this thing
Jag har spekulerat i om Harrys frånvaro och tillstånd i nya Twin Peaks återspeglar Michael Ontkeans? Att Frost och Lynch är subtilt ärliga mot både Harry och Ontkean på så sätt och att dom återkommande sjukdomsantydningarna och Franks hälsning ”Beat this thing” är lika mycket riktat till Ontkean personligen, borta i Hawaii. Finns dock ingen som bekräftat om Ontkean faktiskt har cancer, men det är vad jag trott hela tiden, sedan han tvingades tacka nej till återkomsten. Inte alla vill skylta med en cancerinsjuknad offentligt av förståeliga skäl.

4.30 AM
Andy har hittat mordbilen som dödade pojken vid korsningen, men ägaren till bilen är märkbart rädd för att leda polisen till Richard Horne. Paranoian visar hur mycket skräck Richard Horne uppenbarligen kan sprida, som även vi själva bevittnat. Andy skulle möta bilägaren nära Sparkwood and 21, vilket är en mytisk plats i Twin Peaks historia. Där Laura tog farväl av James natten hon dog. Klockslaget dom skulle mötas var 4.30 AM. 430 var ett nummer som Cooper skulle komma ihåg, i samtalet med mannen som liknade The Giant. Tveksamt om det har något med detta att göra. Snarare en vilseledning? Bilägaren verkar ha undanröjts av Richard eller någon. Alternativt tagit sitt liv. För övrigt ser bilägaren nästan ut som den svarta skuggfiguren, men jag tror inte det finns något konkret att hämta där.

I saw that strange face again
Vi får se Dr Hayward igen genom Skype spelad av Mark Frosts avlidna far Warren Frost. Han minns hur underlig Cooper betedde sig morgonen efter han hittades vid Glastonbury Grove. Han nämner att Cooper inte var sig själv och lämnade sjukhuset utan ett ord, men anmärkningsvärt nämner han att Audrey Horne låg i koma på samma intensivavdelning (efter bankexplosionen) och att han funderade ifall Cooper hade besökt hennes rum eftersom han befann sig på intensiven. Detta späder helt klart på farhågorna att Coopers dubbelgångare kan ha våldtagit den medvetslöse Audrey och att Richard Horne rentav skulle kunna vara dubbelgångarens avkomma. Såpopera deluxe möter Stephen King. Märkligt dock att Dr Hayward inte misstänkte att Cooper hade besökt Annie, som senast vi såg henne (i Fire Walk With Me: The Missing Pieces, 1992/2014) låg på intensiven efter skadorna hon hade när både hon och Cooper hittades vid Glastonbury Grove samma natt. Dog hon? Vi vet fortfarande ingenting om detta, mer än att en sjuksköterska tog ”The Owl Ring” från Annie efter att Annie i transtillstånd skickat det ödestunga meddelandet till Laura bakåt i tiden, om var den gode Cooper befinner sig.

When did this man die?
Löjtnant Cynthia Knox får bekräftat att den huvudlösa kroppen tillhör den sedan 25 år tillbaka försvunne Major Garland Briggs. Kroppens ålder är dock i sena 40-årsåldern, men mördades för endast 5-6 dagar sedan. Det är givetvis högst mystiskt. Skulle Major Briggs ha absorberats i The Lodge efter ankomsten av Coopers dubbelgångare för 25 år – och sedan återvänt av någon oviss orsak? För att sedan ha mördats av just BOB/Mr. C aka Coopers dubbelgångare? Huvudet svävade ute i den märkliga rymden som gode Cooper befann sig i under Part 3.  Har BOB dragit ur kroppen från ”andra sidan” på något vis? Slutsatsen jag vågar dra är att det inte rör sig om någon dubbelgångare till Major Garland Briggs. Fingeravtrycken har inte nämnts som spegelvända.

”I don’t think this is going to be your investigation for too much longer.”

The head is missing
Den helsvarta skuggfiguren återkommer! Som självaste Fantomas (den surrealistiske antihjälten) vandrar han bakom Löjtnant Knox i bårhuset. Det är så mycket i denna fantastiska Part 7 som plockar fram det som gjorde pilotavsnittet och originalserien av Twin Peaks så fantastiskt stämningsfullt. En höjdartimme. Den här skuggfiguren som vandrar i korridoren känns som den enarmade mannen liksom. Han bevakar vad som sker i utredningen. Luktar väldigt mycket Tremonds/Chalfonts över honom dessutom, hur han kan dyka upp och försvinna så mystiskt.

This is the spiritual mound … the spiritual finger
Jag tänker inte ens försöka gå in på kodteorierna kring dom blinkande flygplansfönstren. Gordon Cole bekräftar att den Cooper dom talade med i fängelseförhöret faktiskt uttalade det andra ordet baklänges i meningen ”It’s very, very good to see you again, old friend”. YREV. Det spirituella fingret benämner han Tammys ringfinger som. Ringfinger alltså. The Spirit Mound är ett uttryck som bär en historia innehållandes indianer, småväxta människodjävlar och en topphemlig plats i South Dakota där Coopers dubbelgångare vistats under nya Twin Peaks. Från Wikipedia:

Stories and religious beliefs about ”Little People” are common to many if not most Native American tribes in the West. In 1804, the Lewis and Clark Expedition stayed for a time with a band of Wičhíyena Sioux on the Vermillion River in modern-day South Dakota. On August 25, Meriwether Lewis, William Clark, and 10 other men traveled about 9 miles (14 km) north of the river’s junction with the Missouri River to see the ”mountain of the Little People”. Lewis wrote in his journal that the Little People were ”deavals” (devils) with very large heads, about 18 inches (46 cm) high, and very alert to any intrusions into their territory. The Sioux said that the devils carried sharp arrows which could strike at a very long distance, and that they killed anyone who approached their mound. The Little People so terrified the local population, Lewis reported, that the Maha (Omaha), Ottoes (Otoe), and Sioux would not go near the place. The Lakota people who came to live near the ”Spirit Mound” after the Wičhíyena Sioux have a story no more than 250 years old which describes how a band of 350 warriors came near the mound late at night and were nearly wiped out by the ferocious Little People (the survivors were crippled for life).

Inte nog med detta har den bortkomne Cooper – ”Dougie Cooper”, fått hjälp av en viss The Arm som tidigare haft skepnaden av en liten människa. Inte minst just för att avväpna en annan liten man – en liten djävul, från att döda bortkomne Cooper. Och The Arm är en del av MIKE, som bekräftar ägorätt till döda människors andar – garmonbozia, genom att få dem att bära en viss ugglering.

Who are you?
Diane är spydigt tuff och okonventionellt charmig. Laura Dern glänser fullständigt. Hon är perfekt i den mörka scenen i förhörsrummet. Magnifik. Hon märker direkt att Coopers dubbelgångare saknar något essentiellt. Hjärta, värme, liv. Hans svarta ögon säger allt till henne. Något skedde när dom möttes senast. Mr. C vet att hon är besviken på honom, eller känner sig sviken. Jag får känslan av att deras senaste möte antingen var himmel eller helvete. Coopers dubbelgångare kan rentav ha förfört henne för att sedan våldtagit henne på något sätt. Kan hon rentav fått ett barn som heter Linda? Hon ville tala med Gordon Cole om detta möte hon haft med Cooper senast. Fick någon mer än mig vibbar av Mystery Man från Lost Highway när Mr. C att senast dom möttes var ”At your house”? Och när hon säger ”Who are you?” Det känns som när Laura blev våldtagen av BOB/Leland och konfronterar honom i sängen. Det här är ytterligare en scen för minnesalbumet. Alla moment med FBI – Gordon, Albert, Tammy och nu Diane, är för mig dom mest brännande stunderna i nya Twin Peaks. Dom borrar sig direkt in i nervsystemet på mig. Briljant. Extraordinärt.

Cheers. To the F.B.I.

Squeeze his hand off!
Dougie Cooper avväpnar som sagt mirakulöst den lilla djävulsdvärgen ”like a cobra” med några manövrar som satt så pass långt in i ryggmärgen på Cooper att dom inte sinats bort under hans lobotimisering. Det luriga pojkleendet han får dessförinnan i samtalet med dom rultiga poliserna visar också på den gamle Cooper. Leendet han har gång på gång i pilotavsnittet, inte minst. Detta får mig att börja tro på att oddsen kan sjunka vad gäller Coopers chans att överleva sin dubbelgångare. The Evolution of The Arm hjälper honom och skriker att han ska trycka av mördardvärgens hand. Vi ser att handen bränns fast mot revolvern. Jag älskar det urflippade nyhetsmontaget därpå när vittnen intervjuas på platsen. En liten flicka kände att ”han luktade konstigt”. Burned engine oil, månne? Den lilla köttbiten var snarlik den köttbit som låg i Bill Hastings bils baklucka i Part 1 tillsammans med boxen som Ruth Davenports huvud förmodligen förvarats i. I situationen efter att polisen hittat Major Briggs kropp. Har The Arm bränt fler revolverhänder?

Just listen carefully
Jag fullkomligen älskar denna scen. Ren och skär atmosfär. Ljudet som kommer från väggarna i det redan makalöst atmosfäriska Great Northerns timmerväggar. Ytterligare en scen i Part 7 som träffar själva hjärtat av Twin Peaks. Många gissar att det är Josies ande som hummar (liksom hon gjorde fgörsta gången vi såg henne, i spegeln i pilotavsnittets första scen). Ljudet är snarlikt det som hörs när fågelskuggan svävar över dom röda draperierna när vi för första gången såg The Waiting Room i originalserien. Jag tror att ljudet kan vara Josie i betydligt bättre tappning än det CGI-huvud som fastnade i dörrknoppen senast hon sågs. Jag väljer dock att tolka det som en ljuvlig representation av den (oroliga) andevärlden i stort, vars närvaro sitter i väggarna på särskilt hemsökta byggnader och platser. Listen to the sounds. En ledtråd? Just ja… Höll nästan på att glömma… Ben Horne får nyckel 315 som varit försvunnen sedan Cooper senast sågs till i Twin Peaks. Gamla minnen väcks till liv. Andarna kanske varslade om att Twin Peaks-borna bör vara uppmärksamma på sakerna som börjar hända.

You drive
Mr. C lyckas med planen att i rätt stund efter gripandet utpressa sig själv och kompanjonen Ray till frihet igen, genom att skrämma fängelsedirektör Warden om sin kännedom om Joe McCluskey och ”Mr. Strawberry”. Om detta kommer ingen berätta, men med dessa två i frihet igen och Jennifer Jason Leighs karaktär väntandes där någonstans ute i öknen så kan vi förvänta oss att saker kommer trappas upp… Något jag tänkt på sedan första stund med Mr. C – och som sedan bara stigit mer och mer för mig, är hans snarlikhet med karaktären André Linoge från Stephen Kings briljant skrivna miniserie Storm of the Century (1999). Samma djävulska, beräknande överlägsenhet och medvetenhet om allt som sker runt honom. Samma svarta ögon. En annan fantastisk karaktär och TV-produktion jag rekommenderar. Närapå högsta betyg.

They were straight ”A” whores
Jean-Michel Renault – Jacques Renaults tvilling till kusin, talar i telefon och avslöjar för oss att The Roadhouse inte bara ägts av Reanult-familjen i 57 år, utan numera står för prostitutionsaffärerna i Twin Peaks. Renault har tagit One Eyed Jacks plats med andra ord. Walter Olkewicz spelar honom lika naturligt vidrigt som han spelade Jacques i originalserien. Scenen inleds med golvsopande i minut efter minut utan att något annat händer. Jag var knappast den enda som tänkte att Lynch rentav skulle låta scenen fortgå på detta sätt i ytterligare minuter för att sedan avrunda med eftertext, men så roligt skulle vi inte ha det (till vissas lättnad). Jag ser oavsett Lynchs absurdistiska poäng med att låta ”ingenting” hända väldigt länge. Antingen sväljer åskådaren det och köper tålamod som belöning, eller så kastas dom otåliga, bortskämda, stresskvalstrande tidsknarkarna av tåget här. Scenen på Double R Diner därefter visar ännu mer av komedin i detta vardagstrampande. Ingen tillrättalagd, rövslickande TV-underhållning här. Du kan inte förvänta dig att bli kliad på ryggen likt andra serier.

”Hey! Has anyone seen Bing?”

Annonser

Twin Peaks (2017) | Part 6: Don’t die

Jag skriver om dom 18 nya timmarna av Twin Peaks. Reflektion och spekulation – timme för timme.  Givetvis kryllar texterna av livsfarliga spoilers.

Manus av David Lynch och Mark Frost. Regi av David Lynch.


Alla tidigare reflektioner av säsong 3 hittas här.

Vidare analys & tolkning av säsong 3 hittas här.


Part 6: Don’t die

Gordon Cole instruerar Albert att möta upp en gammal kontakt till Cooper. Hawk gör en upptäckt rörande det ”något” som saknas och som kan hjälpa honom hitta Cooper. Janey-E löser Dougies spelskuld, medan Cooper i Dougies skor anstränger sig för att samla ihop bitarna kring vad han vet om sitt förflutna och Black Lodge. Tragedi inträffar efter en droguppgörelse. 

Wake up
Vi får mycket tid med bortkomna Cooper. Emotionellt och vilset. Scenen vid statyn fortsätter och Cooper känns som ett kvarlämnat, förvuxet småbarn. Jag får stor empati för ”Dougie Jones” där han står och rycker i sin kavajärm. En slags förhöjd autism över honom. Det finns en del av publiken som förstås har dåligt tålamod och vill se riktiga Cooper komma tillbaka. Ha tålamod var vad jag sade innan serien började. Inte för att få det du förväntar dig, men för att kunna njuta i stunden och inte ha bråttom till just den där stunden du förväntar dig. Gamle Cooper tror inte jag dyker upp förrän efter halva vägen – åtminstone. Bortkomna Cooper är i sin Jacques Tati-artade tysta dråplighet spännande på dom mest paradoxala sätt. Hans fru Janey-E dirigerar och domderar. Naomi Watts briljerar. Vissa har klagat över att en så talangfull skådespelare har fått en så begränsad hemmafrusroll, men Janey-E har blivit en karaktär som blivit både färgstark i hennes ageranden och spännande i vad dom leder till. Hon agerar handfast och är essentiell för Coopers öde. Scenen när hon läxar upp dom två utpressarna utan att ge dem en millimeter… i ett film/TV-klimat där alla tycks agera med extraordinära förutsättningar blir hennes vardagliga, mänskliga men ändå upphöjt realistiska hjältehandlingar sällsynt inspirerande. På ett absurt sätt, givetvis.

Make sense of it
Cooper i sin tur får kontakt med MIKE i The Lodge igen, som verkar uppriktigt orolig för Coopers framtid. ”Don’t die!” Vi får se Cooper likt just ett småbarn kladda stegar, streck och trappor i filialerna och jag hänger inte med alls i vad det kan betyda, annat än att det är absurdism in action. Ännu mindre fattar jag hur hans chef lyckas dra någon som helst konkret slutsats av det, men efter att ha smakat på det stora frågetecknet dinglande ovanför mitt huvud älskar jag det. Jag älskar hur det verkar som att Cooper med hjälp av MIKE genom obegriplig (och om jag får upprepa det igen – absurd) magi får chefens intuition att se samband som hade varit osynliga för en sansad människa, men för sådana som är öppna för intuitionens märkliga vägar (Cooper för 25 år sedan inte minst) guidar magin individen ”rätt”.

Diane…

”I have been assigned a secretary. Her name is Diane … She seems an interesting cross between a saint and a cabaret singer.”

– Dale Cooper i The Autobiography of Special Agent Dale Cooper: My Life, My Tapes (1991)

Albert tar sig till Max Von’s Bar (koppling till svenska skådespelaren Max Von Sydow förstås), där vi äntligen får se den livs levande kvinnan, myten, legenden… Diane. Dale Coopers sekreterare Diane Evans. Spelad av ingen annan än Laura Dern. Diane omnämns i Coopers självbiografi som en korsning mellan ett helgon och en kabaretsångerska. Bra beskrivning av kvinnan vi får se här minst sagt. Jag får även känslan av en kvinnlig hemlig agent i klassisk anda. Tänk Agent X9 Modesty Blaise eller äldre bondbrud med aktning.

Did you ever see the movie ‘The King and I’?
En bisarr scen. Typiskt obegriplig Lynch som sätter publiken på den osäkra sitsen. Red spelas mycket inlevelsefullt kokainstissigt av Balthazar Getty från Lost Highway (1997). Det skulle kunna sägas att Getty spelar ungefär så där manisk som han ger uttryck för i verkligheten. Lite ”Nicolas Cage på kokain”-vibbar. Underbart. Och Richard Horne sänks ner till en liten skit av Red. Med oförklarlig magi. Jag tror inte Red har några övernaturliga krafter utan det här är ett sätt för Lynch att skildra Richard Hornes drogpåverkade upplevelse av ett absurt mysterium som får honom ”on the edge”. Som gör att han inte har något att sätta emot Red. För mig är det här en extra minnesvärd scen. Väldigt Wild at Heart (1990).

Kollisionen
Carl Rodd! Äntligen får jag ”träffa” honom igen. Harry Dean Stanton. Den mannen har sympati strålandes genom porerna. När Richard kommer rusandes med bilen förstår vi som åskådare att en olycka är på väg att ske, men det dramaturgiska greppet att göra oss osäkra på om det är Carl, den lilla pojken eller hans mamma som kommer förolyckas … ruskigt. Det lilla ögonblicket när Carl sitter i bilen på väg till parken och talar om hur han rökt i 75 år och fortfarande lever … det goda leendet han har när han säger det vilar kvar i mig när döden runt hörnet tycks skena allt närmare honom.  När olyckan väl är framme blir jag riktigt emotionellt tagen, första gången jag ser Part 6. Kanske inte oväntat, i och för sig. Blod ser extra otäckt ut när det är utsmetat i hår. Särskilt på barn. Den nya musiken av Angelo Badalamenti och den gamle mannen Carl Rodds spirituella ögonblick och stöd i situationen är känslomässigt kämpigt att uppleva.

You stole the corn!
Vilka ringar på vattnet ger kollisionen? Inte nog med att Richards olycka mycket starkt återkopplar till hysterin i Fire Walk With Me (1992) när Leland/BOB konfronteras av Gerrard/MIKE vid exakt samma vägkorsning. Genom Mark Frosts bok Secret History of Twin Peaks (2016) får vi veta att Carl Rodd delar historia och spirituella förmågor med Log Ladyn Margaret Lanterman. I Fire Walk With Me uttrycker han diffust; ”I’ve already gone places. I just want to stay where I am”. Jag vill gärna se mer av Carl Rodd. Det känns som att ögonblicket kan få honom att omvärdera sin tillbakadragna situation, åtminstone en aning. Han kan se saker. Log Ladyn har fått stenar i rullning. Vad skulle Carl kunna göra? Han såg pojkens garmonbozia flyga upp i elmasten. Du såg säkert också att den desertglada kvinnan från Double R Diner såg att det var Richard Horne som körde bilen. Jag är tveksam till att hon vet vem han är, men om hon ser honom igen, någonstans, så är han redo att pekas ut likt Leland blev av MIKE. Om det finns någon rättvisa.

Ike ”The Spike” – den mordiska dvärgen
En yrkesmördande dvärg får i uppdrag av affärsmannen Duncan Todd att dels döda den dåvarande beställningsmordmellanhanden och dels döda Dougie Jones. Den förstnämnda för att hon uppenbarligen inte lyckats få hennes underhuggare att döda Dougie trots flera försök. Den sistnämnda för att han uppenbarligen verkar vara väldigt viktig att få död på. Undanröja, möjligen till Coopers och eventuellt Phillip Jeffries dubbelgångares fördel. Är det någon av dom som beställt mordet i första hand, eller är det mer komplicerat än så? Är det Dougies eller Coopers fiender som vill döda Dougie Cooper?

Missing pages
Äntligen! Hawk leds fram av Log Ladyns vedträs ledtrådar och hittar vad som uppenbarligen är urrivna sidor från en av Laura Palmers dagböcker. Ett stort, stort genombrott i det stora narrativet.

He couldn’t take being a soldier
Chad är ett empatilöst, kaxigt litet svin.

Twin Peaks (2017) | Part 3: Call for help

Jag skriver om dom 18 nya timmarna av Twin Peaks. Reflektion och spekulation – timme för timme.  Givetvis kryllar texterna av livsfarliga spoilers.

Manus av David Lynch och Mark Frost. Regi av David Lynch.


Alla tidigare reflektioner av säsong 3 hittas (snart) här.

Vidare analys & tolkning av säsong 3 hittas här.


Part 3: Call for help

Dale Cooper gör en resa genom nya rum för att ta sig ur den 25 år långa limbon mellan två världar, men någonting tappas på vägen. FBI-agenterna Tammy Preston, Albert Rosenfield och Gordon Cole utreder glasboxmorden när ett oväntat samtal meddelar att en sedan länge försvunnen person återfunnits.

Utflykt i det okända
Timmen inleds med runda halvtimmen av ren lynchisk surrealism. Dale Cooper irrar omkring från rum till rum av dom mest besynnerliga karaktär och karaktärer. Industriella ekon och avant garde. Jag älskar det. Det för tankarna direkt till hans tidigaste filmdagar med The Grandmother (1970) och Eraserhead (1977). Jag tänker mycket på klassisk surrealism från stumfilmens dagar. Inte minst dom vackra Jean Cocteaus Le Sang d’un Poète / En Poets Blod (1930) och Germaine Dulacs La Coquille et le Clergyman / The Seashell and the Clergyman (1928). En kvinna utan ögon sitter i ett av rummen. Hon är oroad. Hon låter enligt mig som ljudet i Jättens grammofontratt. ”It’s in our house now”, som han sade. Någon/något dunkar på dörren utifrån och vill in. Dom klättrar upp och kommer ut ur en spis, trumma eller industriell farkost som svävar ute i rymden, men med ett varmt ljus. En varm rymd. Avant garde och lo-fi effekter. Kvinnan ramlar ut i rymden. Falling in space, som Ronette en gång frågade Laura Palmer om hur det skulle vara. Vad symboliserar hon. Oro? Offer? Rädsla? Säkerhet? Josie Packard?

Blue rose
Cooper ser Major Garland Briggs huvud flyga förbi. Vad betyder hans meddelande? ”Blue rose”. Vi vet ju givetvis inte vad ”blue rose” står för, men om jag utgår från att ”red rose” står för äkthet och ”blue rose” kan stå för dubbelgångare, tänker jag att Major Briggs meddelar Cooper något som han känner till; att det finns dubbelgångare i hans värld. Coopers dubbelgångare, Major Briggs – eller Phillip Jeffries? Jag tolkar det som att Major Briggs varnar Cooper. Att det endast är huvudet stärker teorin om att det faktiskt ÄR Major Briggs kropp som hittades i Buckhorn, South Dakota, tillsammans med Ruths huvud. Tillhör kroppen alltså den riktige Major Briggs, som gått under jorden sedan Coopers försvinnande och inträdet av Coopers dubbelgångare? Major Briggs är en av ytterst få tillsamans med Cooper som kan veta vad ett ”blue rose case” faktiskt innebär. Dubbelgångare, tror jag.

My mother’s coming
Cooper kryper ner i rummet igen – som är ett annat nu. Där sitter en ny kvinna, spelad av Phoebe Augustine som spelade Ronette Pulaski i säsong 1, 2 och Fire Walk With Me. Hon krediteras i eftertexten som ”American Girl”. Samband till Ronette? Hon förklarar att Cooper ska skynda sig ut till hans värld, för ”my mother’s coming”. Vad eller vem är ”Mother”? En ny symbol för ondskan? Laura Palmers mörker? Vad? Vad?

When you get there, you will already be there
Cooper försvinner ut genom ett litet hål när klockan slår 2.53 och Coopers dubbelgångare upplever elektriska störningar i hans bil. Vibbar av Lost Highway. En kluven man på väg. Coopers dubbelgångare skulle in i Black Lodge igen, men verkar ha lurat ”systemet” genom att plantera en ytterligare dubbelgångare till världen. Dougie Jones. En hustrubedragande affärsman med uggleringen på fingret – och en bortdomnad arm. Fantastisk scen när han kryper ut till rumsmattan och spyr ut smutsig garmonbozia (Pain & Sorrow) som en ynklig hund med en hårboll i magen. Coopers dubbelgångare fullkomligen sprutkräks ut garmonbozia. Ironiskt nog åt han ju stuvad majs dagen innan, i Part 2. Den riktige Cooper tycks skifta plats med Dougie Jones istället för Coopers ”riktiga” dubbelgångare (som har BOB med sig). Hur detta sker med hjälp av eluttaget är underbar surrealistisk anda. Kopplingen till elektricitet är ständigt återkommande. ”The Lodge Spirits” färdas och skickar signaler genom energierna. Främst elektricitet. Cooper har dock blivit snudd på blank i minnet och har absurt svårt att orientera sig i det vanliga samhället. Medvetandet har gått förlorat.

Someone manufactured you for a purpose, but I think now that’s been fulfilled
The Arm / Trädets dubbelgångare i The Lodge förvirrade Cooper inuti The Waiting Room, men har han någon del i Coopers förlorade medvetande? Helt klart är att Dougie Jones var skapad för ett syfte – att ta Coopers dubbelgångares returbiljett till Black Lodge. Detta har nu skett. Den riktige Cooper tog i sin tur Dougies plats istället för Mr. C:s (Coopers ”riktiga” dubbelgångare).  BOB är kvar ute i världen, med en kropp. Omhändertagen av polisen. Kritiskt för utvecklingen förstås, men vi vet att Mr. C har scannat av den hemlighetsstämplade infon om det närliggande fängelset och ligger steget före. Dougie i sin tur har uggelringen i The Waiting Room och has arm försvinner. MIKE fick nog inte sin garmonbozia trots allt, med denna odugling framför sig. Istället förvandlas Dougies huvud till ett svar moln som blir någon form av guldkula. Coopers medvetande, koncentrerad?

Tur i kontroll
Riktige Cooper anländer genom absurda tillfälligheter till Las Vegas och Silver Mustang Casino. Där tycks vad jag tolkar som MIKE leda Cooper till multivinster på casinots enarmade banditer. Ganska ironiskt eftersom MIKE:s fysiska kropp är enarmad. Är det MIKE eller The Arm som leder Cooper till rikedom genom att kontrollera det som för oss definieras som tur? Jag uppskattar verkligen, verkligen, verkligen den absurda energin nya Twin Peaks plötsligt får i och med inträdet av Cooper utan medvetande till vår värld. En ny färg till det pågående narrativets palett.

The absurd mystery of the strange forces of existence
Vi är tillbaka i FBI:s högkvarter efter 25 år (minus boken Secret History of Twin Peaks). Underbart att se Albert Rosenfield och Gordon Cole igen. Miguel Ferrer och David Lynch spelar sina roller så oerhört bra. Intressant med färskingen Tammy Preston, som var en viktig del av Secret History of Twin Peaks. Henne har jag skrivit betydligt mer om här. Den lynchiska absurdismen med brottsledtrådarna på bordet är briljant. ”A congressman’s dilemma!” Allvaret som uppkommer i och med samtalet angående Cooper är briljant. Allt med FBI är briljant. Det Albert säger; ”The absurd mystery of the strange forces of existence”, är undertitleln på David Lynchs nedlagda långfilmsprojekt Ronnie Rocket. Han ville göra den som sin andra långfilm efter Eraserhead, men stödet för projektet har aldrig varit tillräckligt. Istället har många av idéerna från denna film varit frön i hans senare projekt och främst i Twin Peaks. Elektriciteten, dvärgen, noirmysteriet med en detektiv vilse i surrealistiska rum… Denna undertitel passar också in på allt Lynch skildrat någonsin. Det absurda mysteriet gällande existensens märkliga krafter.

Twin Peaks (2017) | Part 2: The stars turn and a time presents itself

Jag skriver om dom 18 nya timmarna av Twin Peaks. Reflektion och spekulation – timme för timme.  Givetvis kryllar texterna av livsfarliga spoilers.

Manus av David Lynch och Mark Frost. Regi av David Lynch.


Alla tidigare reflektioner av säsong 3 hittas (snart) här.

Vidare analys & tolkning av säsong 3 hittas här.


20 - Twin Peaks Part 2

Part 2: The stars turn and a time presents itself

Hawk söker efter något i skogarna. Cooper upptäcker efter 25 år att hans öde i ”The Lodge” möjligen inte är låst i slutändan. 

It was a dream, I swear!
Bill Hastings sitter ordentligt i klistret inne i cellen. Hans fru Phyllis får en pratstund med honom. Skådespelarna Matthew Lillard och Cornelia Guest ger situationen underbart smutsig laddning med intensiv energi. Frun insinuerar att hon känner till mannens otrohetsaffärer och han vet i sin tur att hon vänsterprasslar med deras gemensamma familjeadvokat. Det verkar som att hon velat sätta dit honom och Ruths huvud i Ruths lägenhet verkar inte enbart vara Bills verk utan även frun kan vara inblandad, utan Bills vetskap. Hon och advokaten George försökte kanske sätta dit Bill då han redan hade en koppling till Ruth. Bill i sin tur hade en dröm att han var inblandad i mordet på något vis. Kan han ha deltagit i mordritualen? Men under BOB/Mr. C:s våld, med hjälp av frun Phyllis – och advokaten? Och om det är Major Garland Briggs huvudlösa kropp snos allt åt ett varv ytterligare. Skitiga händer på alla inblandade. Såpopera möter kriminalmysterium på en betydligt mer makaber och organisk nivå än det mesta i originalserien – gamla Twin Peaks i all ära. Mark Frost är i sitt esse.

You followed human nature perfectly
Mr. C dödar i all enkelhet Phyllis Hastings när hon satt punkt för makens möjligheter att snåra sig ur denna mordhistoria skuldfri. Mr C är hjärnan bakom allt. Herr och fru Hastings var bönder. George? Förmodligen har han ingen koppling alls till Mr. C.  Det Mr. C sade till Phyllis – ”You followed human nature perfectly”… Det visar dels att han haft kontakt med Phyllis innan morden, samt BOB/Mr. C:s cyniska syn på människodjurets mer kallsinta sidor för att röja undan bihang i deras egoistiska planer för inflytande i naturen. Kan BOB ha besuttit Bill Hastings likt Leland? Med tanke på drömmen han haft om någon slags mystisk inblandning.  Är den påverkan vi sett av BOB i nya Twin Peaks skildrad mer som en parallell- och multibesättande kraft? En fysisk person som likt en mäktig djävul styr flera människor – utnyttjelsebara ”bönder” med tillräckligt sviktande mod/godhet, till handlingar som gynnar hans större plan? En demon som inte besätter en person i taget utan så många han behagar, samtidigt. Vad är hans större plan? Det är i högsta grad en fråga att fundera på. En fråga som lär bjuda på ett svar någonstans i andra änden av Coopers dubbelgångares onda ark.

The Woodsman?
Vi ser en svart man med långt hår och skägg. En hobo – eller förkolnad skogshuggare? Är det Log Ladyns skogshuggare till man som dog i en skogsbrand för massor av decennier sedan? Vars själ befinner sig i hennes vedträ? Karaktären ”The Woodsman” skymtar förbi i rummet ”above the convenience” i Phillip Jeffries förvirrande återberättanden i Fire Walk With Me, tillsammans med bland annat BOB, Man From Another Place, The Jumping Man samt tanten och pojken Tremonds/Chalfonts. Om ”The Woodsman” är Log Ladyns man är svårt att säga, men vad hans ”lodge spirit” skulle göra i en cell nära Bill Hastings är ännu svårare att säga. Var Bill Hastings besutten av denna nattmara i sin dröm? Han löses upp och hans ansikte flyger ut genom gallret. Jag ser en koppling till Bill Hastings i vart fall. En vild gissning är att han är en symbol för det mörker som påverkat Bill och som nu utfört sin uppgift och flugit sin kos. Möjligen dyker han upp igen i framtiden. Kanske inte.

Never get involved with people like ”him”
Patrick Fischler – ihågkommen främst för den ikoniska scenen i Mulholland Drive (2001), befinner sig nu mitt i en annan mardröm. Han heter Duncan Todd och verkar vara en  mycket rik affärsman. Kopplingar till rummet med glasboxen? Han säger åt sin assistent Roger att säga åt ”henne” att hon fått jobbet. När Roger tar upp en man kallad ”him” känns det plötsligt som att dom talar om Satan själv. Duncan Todd blir väldigt ansträngd och hopplös i sin närvaro. Intressant skådespeleri. Todd rekommenderar Roger att ”never get involved with people like ‘him'”. Vem är ”han”? Instinkten att det är någon av Satans proportion får mig förstås att tänka på BOB eller Mr. C. Vem är ”hon”? Tracey som snokade sig in i rummet med glasboxen och detta möte sker innan Traceys död? Eller syftar han på en kvinna som ska döda Mr. C? Har Mr. C en hållhake på Duncan Todd  – eller verkar til hans nackdel, och Todd tar nu till en lönnmördare för att få ryggen fri från denna hotfulla vålnad? Menar han Darya – som ju faktiskt skulle få pengar för att hjälpa till att döda Mr. C? Eller någon annan?

The stars turn and a time presents itself
Log Ladyn lämnar ett meddelande via telefon till Hawk, samtidigt som Hawk äntrar den ödesfyllda platsen kallad Glastonbury Grove. Platsen där Cooper försvann in i The Lodge och sedan återfanns för 25 år sedan. ”The stars turn and a time presents itself”. Är detta det sista vi får höra från Margaret ”The Log Lady” Lanterman? Är detta det sista vi får höra från hennes vedträ? Hon/det antyder helt klart att timmen snart är slagen för porten till The Lodge att återigen öppnas. Hawk ser till och med dom tolv sykamorträden, den frostiga oljepölen och slutligen dom röda draperierna. Han verkar av nästa scen med honom inte ha nämnt något om detta till dom andra på polisstationen. Han verkar hålla det för sig själv. Har han någon aning om vad han såg? Berättade Harry S. Truman något om dom röda draperierna för honom 25 år tidigare? Jag hoppas verkligen att Hawk kommer förbi och äter paj och dricker kaffe med henne. Hon får inte sitta där och vänta in i döden.

Laura Palmer
Cooper får se Laura Palmer igen, 25 år senare. Hon meddelar att han kan gå ut nu. Jag får rysningar av dom orden från Laura. Eller ÄR det Laura Palmer? Scenen är dels en återkoppling till hans dröm 25 år tidigare, men Laura delger även nya saker. Hon är både död och levande. Hon har ett bländande ljus bakom hennes ansikte. Hon kysser Cooper och viskar något till honom. Han hajar till. Det verkar obehagligt. Är det svaret på vem som mördade henne återigen? Cooper är överraskad, så förmodligen inte. Sedan får Laura panik och försvinner upp i luften. Sugs ut ur The Lodge. Cooper ser rummets väggar skälva. Dom röda draperierna försvinner och visar mörker och den vita hästen. En galen teori jag ser som högst rimlig är att Laura skulle kunna leva någonstans. Hon byttes symboliskt ut mot sin mörka dubbelgångare i samband med hennes dröm (i Fire Walk With Me) dagarna innan hon mördades. Den riktiga Laura förpassades till The Waiting Room, medan dubbelgångaren mördades. The Blue Rose Case syftar enligt mig på det återkommande mönstret med dubbelgångare i världen.  Kommer BOB besätta den riktiga Laura? Kommer Coopers dubbelgångare mörda henne? Vad viskade Laura i Coopers öra. Jag blir inte klokare av att spekulera, det är ett som är säkert. Innan och efter Laura får Cooper träffa The One-Armed Man – Philip Gerrard. Is it future, or is it past? Är mötet med Laura en flashback 25 år tidigare? En resumé på vad som redan hänt?

The Evolution of The Arm
Utvecklingen av ”The Arm” – dvärgen, visar sig. Ett elektriskt träd med en talgbollsliknande, köttaktig klump till huvud. Som pratar. Helt rimligt enligt Lynchs fantasi, förstås. The Arm känns ettrigare och mer mörkertyngd nu, tycker du inte? 25 år av evolution – har det fått The Arm mer beslutsam och kanske mer samarbetsvillig med BOB? Om vi ska tolka The Arm som både The One-Armed Man/Philip Gerrard och The Arm som en del av MIKE – demonen som samarbetat med BOB, är The Arm en rebellisk del av MIKE i verkande maskopi med BOB och Philip Gerrard den del av MIKE som försöker hindra honom? Försöker The Arm/MIKE hjälpa Coopers dubbelgångare/BOB, medan Philip Gerrard/MIKE försöker hjälpa Cooper själv?

You’re going back in tomorrow and I will be with BOB again
Och när vi talar om trollen… BOB/Mr. C läser uppenbarligen av bilgubben Franks inre hemligheter – genom att massera hans ansikte. Han får reda på att Ray och Darya försöker mörda honom för 250 000 dollar vardera. Han mördar då förrädaren Darya på ett motellrum med ett BOB-mässigt rovdjursslag mot huvudet och ett säkerhetsskott genom hjärnan. Innan detta avslöjar han för henne att han förväntas återvända till en viss plats kallad ”Black Lodge”, men att han har en plan för detta. Han besöker ett annat motellrum där Chantall (Jennifer Jason Leigh) befinner sig. Hon och hennes man ska tydligen hjälpa honom om två dagar vid vad som verkar vara fängelset han kollade upp i FBI-systemet på datorn. Innan detta tar han kontakt med en röst som han nämner ”Phillip Jeffries”. Är detta den riktige Phillip Jeffries? Mr. C är själv misstänksam. Rösten som är eller inte är Phillip Jeffries är minst på samma nivå som BOB eller i vart fall Coopers dubbelgångare – om inte till och med i auktoritet över honom. Rösten har träffat Major Garland Briggs från Twin Peaks. Windom Earle? Någon ”på andra sidan” som träffade Major Briggs under hans tillfälliga försvinnande till ”White Lodge” 25 år tidigare? Min teori; i samma veva som den riktige FBI-agenten Phillip Jeffries försvann för drygt 25 år sedan fastnade den riktige Phillip Jeffries likt Cooper i ett ”Waiting Room”, medan Jeffries dubbelgångare tog hans plats. Denna dubbelgångare till Jeffries har sedan begått handlingar för något ändamål i vår värld.

Alternativ 1 – denna dubbelgångare styrs av MIKE (likt Coopers dubbelgångare styrs av BOB). Mr. C hör MIKE:s egna röst (trädet i The Lodge?). BOB och MIKE var partners en gång, men detta förhindrades när Philip Gerrard befriade sig själv från MIKE genom att skära av sig ena armen. Sedan dess har MIKE eventuellt sökt efter en ny kropp i vår värld och fann en kropp genom dubbelgångaren till Phillip Jeffries, när han likt Cooper gick vilse i en motsvarighet till The Black Lodge. Alternativ 2 – eller så har Phillip Jeffries dubbelgångare varit BOB och inte MIKE, men när BOB skiftade till Coopers dubbelgångare (som hade ännu högre potential) blev Phillip Jeffries dubbelgångare förpassad till MIKE eller endast i BOB:s tjänst mer självmant. Den påstådde Phillip Jeffries säger nämligen detta; ”You’re going in and I will be with BOB again”. Coopers dubbelgångare skulle in i The Black Lodge. Skulle BOB då TILLBAKA till Phillip Jeffries dubbelgångares kropp? Eller kan vi glömma en dubbelgångare i fallet Jeffries? Är det den riktige Phillip Jeffries som ville träffa BOB i en annan form? En annan teori är att rösten tillhör Laura Palmer – eller den mörka sidan av Laura Palmer, som skulle kunna vara ännu mer ond än BOB. ”I will be with BOB again” kan syfta till att Laura eller Lauras dubbelgångare ”var med BOB” för 25 år sedan innan han vandrade över till Coopers dubbelgångare. Ytterligare en teori är att rösten rentav tillhör Leland Palmers dubbelgångare. Den gode Leland befann sig i The Lodge och yttrade orden ”Find Laura” till Cooper. Lelands dubbelgångare sågs senast i The Black Lodge i avsnitt 29, för 25 år sedan. Kan Lelands dubbelgångare befinna sig ute i världen  någonstans och samverka med BOB/Coopers dubbelgångare?

Non-exist-ent
Plötsligt får The Arms uppenbart ondskefulla dubbelgångare Cooper att gå vilse inuti The Lodge, likt hur BOB:s dubbelgångare fick honom att göra 25 år tidigare.  The Lodge skälvar återigen och Cooper susar iväg. Jag kan inte förklara det tydligare än så. Det är ganska förvirrande allting. Dubbelgångaren utbrister; ”Non-exist-ent”. Jag utgår från att han syftar på Coopers öde/utsikter. Cooper förpassas till ett ickeexisterande tillstånd, som om inte hans plats i The Lodge / The Waiting Room redan var det. Jag utgår ännu mer från att det dubbelgångarträdet säger är surrealistiskt och saknar bestämd betydelse. Det kan lika gärna vara en förklaring av negativitet – det vi fruktar. Ickeexisterande. Antitesen till energi.

Sarah Palmer
Jag nämner för sällan hur mycket jag älskar scenerna som utspelas framför mina ögon. Mest eftersom det radas upp så många i nya Twin Peaks att det vore att handplocka mellan en flock av ens egna barn. Scenen med Sarah Palmer är så extreeeemt laddad i all sin vardaglighet. Att få se Sarah Palmer igen – Lauras mor och Lelands förblindade maka. Emotionellt. Hur hon sitter ensam i det stora skräckhuset och bevittnar bestialiska rovdjur – lejon, äta upp en oxe – bytet. Hennes nuvarande underhållning, i sällskap med ett besvärande tragiskt bord alkohol tillsammans med hennes nikotin. Hur den blodiga akten i mörkersyn reflekteras – likt BOB:s ondska, i speglarna bakom henne. Hur hon ser ut att gå igång på det. Ett djupt sorgligt post-trauma i full aktion, fortfarande, 25 år senare. Intressant trivia; Det här är inte första gången en karaktär under regi av David Lynch sitter ensam och ser rovdjur på ett naturprogram. Harry Dean Stantons karaktär Johnnie Faragut sysslade med detta i Wild at Heart (min recension från tidigare i år).

James has always been cool
Sedan leds vi över till Twin Peaks ”Roadhouse” – The Bang Bang Bar. En perfekt emotionell peak utspelas här. Något som The Roadhouse har en speciell förmåga till. Chromatics spelar på scenen. Shadow. Musik som gifter sig. Shelly sitter med ett gäng väninnor och shottar. James Hurley kommer in. Han ser Shelly. Allt är så perfekt. Jag svämmar över av känslor. Återseenden blir plötsligt så känslomässiga. Flera har analyserat den här scenen som en metakommentar på fansens ogillande av James som karaktär. Tagit upp hur Jacques Renault syns till  vid bardisken trots att han är död (hans kusin). Låt oss lägga analyspennan lite åt sidan för en stund. Ögonblicket är rent känslomässigt det mest träffande för mig hittills från den nya säsongen. James Marshall tar fram essensen av James – en missuppfattad, snäll kille med mycket känslor, som försökte fly från sitt emotionella bagage som han placerade i olika saker i samhället. Det går inte att fly från sånt på det viset. Allt finns i hans ansikte när han ser Shelly och minnen från det förflutna väcks till liv. Shelly i sin tur berättar att hon har en dotter – Becky, som går i mammas fotspår. Har ihop det med en kille som är trubbel. Och Shelly – har hon ihop det med Bobby fortfarande? Visst känns det inte riktigt så alls? Hon verkar intresserad av mannen vid baren. Spelad av Balthazar Getty – pojken från Lost Highway.  Ett potentiellt problem ytterligare. En ny Leo. En ny Bobby. Likt Normas Hank. Gamla mönster går inte ur, på flera sätt.

Spegelreflektion: Ondskan i naturen

halloween-banner-2016-ny69275336e72f6dec02bd03f13977027e

Filmbloggen Kindertrauma väcker genom texten om häxfilmen Eyes of Fire (1983 – läs min recension här) ett för mig oerhört intressant perspektiv att ha som ingång när det kommer till skildrandet av skräck; Ondska – den inom skräckgenren fundamentala kraften, skildras genom religion som något vi moraliskt ska fördöma, likt hur moralen visar hur ondskan fördömer oss. Att istället för att måla upp ondska som en ond kraft, underbyggd av Satan och Helvetet, går det dock att se den som en naturkraft som verkar olika beroende på din subjektiva plats i naturen. En räv är inte ond i sig självt (som hon skriver om), men för en kanin kan räven ses som ondskan i fysisk form.

maxresdefault-3

Människan ser sig som det högst stående djuret på jorden, men för vissa människor är vargen eller ormen mörkrets lakejer och onda av naturen. Och om djuren begåvats eller förbannats med människans komplexa definitionsramar (är det en gåva eller ett straff?) hade människodjuret kunnat vara ondskan som behandlar deras djurart på sätt som ger termen ”det mänskliga helvetet” en helt annan innebörd.

lindsay-woman

Vi människor kan bli oerhört sorgsna över hur vi behandlade varann under Andra Världskrigets förintelseläger eller vilka liv som förspills i traffickingindustrins mörkaste korridorer, men dagligen skövlar vi djur med principen att dom är goda att äta och accepterade på vår jord, men endast om antalet hålls nere med vapen och slaktyxa. Får vi flå dom och stycka dom i småbitar för att tillaga deras kroppar över öppen eld och avnjuta deras hull som människans gourmetfrukt, då kan vi också acceptera att dom springer i våra skogar emellanåt. Men dom får hålla sig på avstånd, för Guds skull. Kommer dom nära barnen så attackerar vi, för det pågår ett otalat krig mellan människan och djuren om vilka som bestämmer över naturen. Glöm inte kriget. Glöm inte att rusta er, för snart kommer vargen ta över städerna vi byggt med vår mänskliga stolthet.

the-witch

Hotet finns alltid nära för den som fruktar och inget djur i naturen är lika bra på att frukta än människan. Vi fruktar vår natur därför att den verkar främmande för oss. Vi separerar oss eller förgör det vi inte kan hantera, inom och utom flocken. Har vi inte kontroll över naturen, har den kontroll över oss. Så lyder våra resonemang under fruktan. Våra egon är starka under den och människan är som svagast när egot är som starkast. Är ett steg tillbaka till naturen så farligt, om den sker på en existentiellt förenad nivå snarare än ”naturens lagar”? För naturen har ingen lag. Det är människan som stiftat dem i en gest av kontroll över naturen vi anser oss stå separerad från och över.

255f40d4823a3b9e23e41d7e66878311

Det tål att tänkas på en dag som denna. Halloween är i mångt och mycket grundat i dom paganistiska traditionerna om att dyrka naturen som den gudomliga kraften i sig, men ”natur” som fenomen är ett begrepp vi är så vana att definiera med gudabenämningar (”den gudomliga naturen” ”Gud är naturen”, Gud finns i naturen” osv). Dom mer moderna religionerna som exempelvis kristendomen, väljer att knyta naturen till en ensam Gud och naturen som en slags jordisk prövning för att nå denna Gud. Gud i sin tur besitter en ”Naturen 2.0” i form av Paradiset, som du kan förtjäna din plats i om du under tiden i ”Naturen 1.0” inte avviker från din tro på Gud framför naturen oberoende av Gud. Det är kusligt men behändigt att plantera fruktan i det som önskas kontrolleras. Att polarisera trygghet gentemot osäkerhet gör den åtminstone på en skala värderingsbar och enklare att sälja.

Var står du i din tro eller icketro? Och hur – var – i denna bild tolkar du ditt förhållande till naturen? Är du en del av naturen eller känner du dig särpräglad? Finns det en ondska i naturen du ser ett behov i att kontrollera? Och var placerar du då godheten?

Spegelreflektion – en filmreflektion av en filmreflektion

only-god-forgives-gosling-mirror

Mitt skrivande om filmer har relativt tidigt gått från omdömen och kritik till rena reflektioner. Filmen kan väcka en tanke som jag vill utveckla. Min vana trogen att se filmer som en godisoåse detaljer framför en helhet enkel att onådigt hissa eller dissa är sedan länge avlägsen för mig om jag inte är på ett humör där jag går in i själva rollen av domare av den mer objektiva domen, teknisk rådgivare eller -vilket dom flesta recensenter/filmtyckare (är vi inte det allihopa?), förmedlare av varför jag tycker som jag tycker.

jean_cocteau_orphee_gallery_7

Oftast blir det dock reflektioner från min sida. Vad är filmens undertext? Varför fixerade fotot så mycket på huvudkaraktärens läppar? Hur hade berättarlinjen kunnat dras om för ett alternativt förlopp. Det kan med fördel bli en spegling – en högst tillfällig reflektion som ljuset i en speglande yta, av mitt tyckande. Det kan då snarare än rent ”filmen var seg” eller ”skådespelaren var asdålig”, ta formen av konstruktiv kritik rakt ut i publiklandet för folk att hålla med om eller i sin tur kritisera, eller inte spinna vidare på alls. Min åsikt blir något mer än jag själv, då den blir exempel på hur saker kan göras annorlunda, slipas eller utvecklas, istället för att nöja sig med ”filmen var kanon/hästskit” och räkna med att läsaren ska vara okritisk och nöja sig med sådana omdömen.

jack-mirror

Hellre väcka en intressant ingång eller detaljstudie i en allmänt kass film, än att svinga domhammaren åt andra över vad som är värt och inte värt att se. Allt är värt att se, av olika anledningar. Olika detaljer har olika värden för olika människor, men att plocka fram en konstruktiv ingång i en filmtext för människor att ta med sig något reflektivt av filmen, framför en bedömning rangordnad i ”bra” eller ”dåligt” – objektivt eller negativt värderat för folk att mer eller mindre okritiskt ta som riktlinje för vad dom ska se, är något mitt jag föredrar.

dragonbrucelee_mirrors

Jag tänkte då och då föra in ett format i mitt filmskrivande jag skulle kunna kalla ”spegelreflektion”. En reflektion född ur någon annans reflektioner eller tankar om en film. En kommentar, för all del, på någon annans filmrecension. Ofta blir mina kommentarer på andras filmtexter ändå så pass mastiga och vidareutvecklande från startpunkten att jag många gånger tyckt att dom borde figurera som egna, separata texter på bloggen snarare än att ligga dolda bland en rad andra kommentarer. Du kan lugnt hävda att jag föredrar att spinna loss.

tumblr_o56jbwbawg1rtb0moo1_1280

Det skymtar ett egostyrt motiv till att jag vill att MINA texter i regel ska begränsas till MIN blogg, men mitt motiv är snarare att få dem läsarvänliga i rätt forum, där ett kommentarfält bland 30 korta kommentarer i allra högsta grad äter upp mina kommentarer, som tynger ner mängdvärdet som rena essäer i längd. Ingen orkar koncentrera sig på en essä när motivationen är att beta av ett plural kommentarer. På min blogg kan kommentarerna presenteras som spegelreflektioner av andras reflektioner och på så vis nås enklare i ett forum där läsaren är mer förberedd på att jag kan sticka iväg längdmässigt. Istället hänvisar jag reflektionen jag återkopplar till genom en länk och ett omnämnande.

black-swan-mirror-reflections

Det intressanta med det här ”utökade kommentarsformatet” jag nog väljer att kalla ”spegelreflektion”, är att jag inte nödvändigtvis ens har sett filmerna jag vidarereflekterar kring personligen. Snarare än en reflektion på en film jag sett kan det vara en reflektion på en reflektion på en film jag INTE vet något om, annat än föregående ”reflektörs” egna ord. Där om något slutar den bokstavliga motiveringen för mig att kalla min text för recension framför reflektion. Extra intressant är det om min reflektion är en reflektion på en reflektion av en films reflektion av något. Här börjar definieringen av vad vi egentligen har åsikter om att bli riktigt filosofisk. Tycker vi om en film, eller tycker vi om en films detaljer som associerar något annat vi tycker om? Och vad är det då vi bedömer, EGENTLIGEN? ”Speglingar av reflektioner” är en dubbelbetydelse lika underbart förvirrande som VAD jag egentligen tycker om. Så spegelreflektioner blir det.

neon-demon-the-2016-003-girl-looks-in-mirror-covered-in-blood-original

Till filmtyckaren: Förhoppningsvis kan kommentarerna nå sitt medium bättre på Absurd Cinema, hellre än att tynga ner era kommentarfält – dom sällsynta ögonblick jag får tummen ur röven och kommenterar på din filmblogg eller ditt medium. Detta om något kan jag se integrerar mig mer med andra filmtyckares skrivande, då jag är oerhört talanglös på att bidra med frekventa kommentarer och kommentaruppföljning. Spegelreflektionerna kommer nog många gånger hålla formuleringsnivån av just den kommentar den föddes ur. Jag kan inte beskatta stora journalistpriser för att inbilla någon att jag skapat en form som egentligen är grunden till det konstruktiva med alla sociala medium i det digitala universumet. Jag tar bara ett steg närmare förhållandet gentemot min filmtänkande omvärld – mitt ”eget” universum, där jag utöver det kreativa universumet trivs som bäst. Det tänkande och det handlande. När bägge dessa universum krockar uppstår emellanåt intressanta uttryck.

PPPPPP #10: Reflektioner kring nuet och allt existerande

Prousit-header

Jag har skrivit en lång, djupt reflekterande text om nuet och allt existerande, som kan vara intressant att läsa för varje persons existentiella intresse och i längden allas vår positiva utveckling och därför delar jag med mig den. Jag tycker att den ger ganska bra inblick i ett konstruktivt tänkande i teorin för att lättare släppa egots bojor, hitta meditationen och harmonin i livet och därigenom hitta nuet i allt som görs.

När detta teoretiska tänkande känns av i varandet, uppstår harmonin – ”the void”, ”the unified field”, ”the flow”, ”rörelsen” och allt som den brukar kallas, allt oftare.

”The High Calling: Do you view your work as an astronomer as a high calling from God? If so, how?

Jennifer Wiseman: Yes, I view the study of nature as a high calling, because we believe God is responsible for all of creation and that creation itself glorifies God. To learn more about it is in some way learning more about God and being appreciative of his wonderful work.”

Se naturen som Gud och allt i den. Se dig själv som en del av Gud och i förlängningen är du lika mycket gud som naturen. Därför är allt och alla Gud inklusive dig själv. Du är inte ens en del när du förstår det, för Du upphör då att vara Du och Då är inte Då utan det är Nu. Och det du levt i är Då. Och Gud är inte längre det du ser som Gud. Varför?

För det är inte ens monoteism. I monoteismen står Gud över allt annat vilket etablerar att det finns något annat, men Nuet, Existensen är inte exkluderande för Det Gudomliga här är allt existerande. Panteism. Det sista som inte existerar är det som inbillas – allt utöver Nuet. Allt utöver Existensen. Allt utöver Det Gudomliga. Allt utöver Alltet. Och det existerar – och existerar utöver, endast när tanken separeras från Nuet – det som existerar.

”The High Calling: Do you view your work as an astronomer as a high calling from God (from yourself, the God, the Nature, All Existing)? If so, how?

Jennifer Wiseman: Yes, I view the study of nature as a high calling, because we believe God (, Yourself, the Nature, All Existing) is responsible for all of creation and that creation itself glorifies (You, the holy part of) God (, which is the Nature, All Existing). To learn more about it is in some way learning more about God and being appreciative of his (- which is your) wonderful work (which is the Nature, All Existing).”

Jag, du och varje individ är den heliga delen av Gud, vilket är Naturen. Gud är Naturen – Existensen. Och existensen är helig – allt som existerar, vilket gör varje separerad del och individ en del av existensen (alltet, Gud, naturen eller vad du än väljer att kalla allt existerande). Men så länge du ser dig som en separerad del i helheten, snarare än helheten självt, är du oförmögen att känna den verkliga harmonin. För är du separerad från allt annat, är du du en del av det som inte existerar. Du separerar dig från resten av existensen och blir något ickeexisterande. Det som bryter det hela och definierar det ena och det andra. Det som inte existerar är det som inte är. Det som separerar är det som inte existerar.

Du är inte ”du”. ”Du” är existensen. Existensen är Nuet. ”Du” är någon annanstans. Du är en ickeexisterande illusion, med tro på att ”Du” existerar, ensam.

Och först när ”Du” blir Gud och Gud blir Existensen och Existensen är allt, utan separationer – gränser – begränsningar, är ”Du” verkligen i nuet och ”Du” är inte något annat än alltet. Att kalla alltet gudomligt är att begränsa sig till det mänskliga språkets definitioner. ”Gud” är inte tillräckligt i sammanhanget, för ”Gud” är endast stöpt i en annan form av ”Du”.

För människans sätt att se och tolka går genom separationsseende – att se tingen i helheten – dra gränser. Däri ligger alla människans bekymmer, då människan begränsar sig själv från ”allt det andra”. Ur det skapas allt som inte existerar. Ur ”Den Första Illusionen” – den som separerar Helheten och gör den till ”Den Andra Illusionen”, föds det första problemet. Allt som grumlar ut bilden av Nuet, det hela, allt som existerar.

Ingenting är ingenting annat än en ”del” av allt som existerar – alltså existerar även ingenting i formen av allting, det hela, men när tron på något annat kommer in, föds problem efter problem. Så för att leva i Nuet – i Existensen (eller vad ”Du” än kallar det) gäller det att sluta tvivla men också att sluta tro. Det gäller att vara.