Etikettarkiv: Halloween

Mixtapes: Den bästa halloweenmusiken (spotify)

Halloween-banner-2014halloween-mix-tape

Här bjuder jag på min egen personliga mixtape på det aktuella temat ”halloween”. Något jag tänkte göra fler gånger framöver, då det är så fruktansvärt roligt att knåpa ihop tematiserade spellistor!

Detta ”halloween-blandband” innehåller 55 spår med 3 timmar av handplockad musik från dom senaste 100 åren som jag älskar var och en för sig. Det finns förhoppningsvis många spår du inte har hört förut och som nu kan få en plats även i din egen halloweenmusik-blandning (för en sådan har du väl?). Annars har du nu fått ett ultimat blandband helt gratis.

Det är både så kallad partymusik och mer stämningsfylld, långsam musik men mestadels lättlyssnat och kvalitet rakt igenom. 

Det finns förhoppningsvis en hel del låtar du kan spela på helgens halloweentillställningar. Jag föredrar dock att lyssna på sådan här musik ensam, när jag exempelvis tar en promenad, åker bil eller bara sitter inne och bevittnar regnet och blåsten utanför fönstret.

Trevlig lyssning!

5 i Topp: Halloween-skivor!

Halloween-banner-2014

Inför fredagens halloweenfirande kan det behövas en del musik. Det mesta som spelas brukar vara en blandad kompott av skräckrelaterad partymusik, men jag vill slå ett extra slag för dom regelrätta musikalbumen – alltså skivor av ett och samma band eller artist. Inga blandskivor!

Här kommer därför min ”5 i topp”-lista över dom bästa skivorna av en och samma akt att spela under halloween, före halloween eller efter halloween om du är ute efter en ryslig, mysig stämning.

5. Dead Man’s Bones (Dead Man’s Bones, 2009)

71B6w83w9EL._SL1080_

Skådespelaren Ryan Gosling och Zach Shields projekt Dead Man’s Bones, där dom tillsammans med en helt underbar barnkör och ekande vibrationer framför texter om spöken, gravar och zombies, är både som lugn, atmosfäriskt melankolmusik och en poppig, lekfull föreställning i ett. Gosling och Shields skapade skivan ur deras gemensamma besatthet vid spöken och hela skivan är inspelad med imperfektionen som målsättning. Max tre tagningar för varje inspelning och dom själva spelar samtliga instrument – även dem dom inte rört vid dessförinnan. Resultatet är en oväntad independentklassiker.

Bästa spår: Dead hearts

4. The Evil One (Roky Erickson & The Aliens, 1981)

Roky_EvilOne

The Evil One är det stora comebackalbumet som aldrig blev någon riktigt comeback. Roky Erickson är en levande kultlegend som i mitten av 60-talet banade väg för den psykedeliska musiken, med det abnormt influerande psych-bandet The 13th Floor Elevators – ett av mina absoluta favoritband. Rokys öde blev dock tragiskt, när han blev gripen av polisen för drogpåverkan. På grund av sin rädsla för att hamna i fängelse hävdade han dock att han var sinnesjuk och sattes istället på psyksjukhus där han behandlades med elschocker – en behandling som i sin tur gjorde att han drabbades av en fruktansvärd schizofreni. The Evil One är en monumental revansch som tyvärr aldrig uppmärksammades i sin samtid. Rokys jätteenkla sånger om demoner av alla dess slag är hookiga metalklassiker som trots sin simplicitet bjuder på ett kusligt visuellt djup från dom allra innersta visionerna av en omskakad själ.

Bästa spår: I think of demons

3. Murder Ballads (Nick Cave and the Bad Seeds, 1996)

Murder-Ballads2-768x768

Det är ingen hemlighet att Nick Caves band är mitt favoritband inom musiken. Detta nionde album av Nick Cave and the Bad Seeds är enligt mig deras ”Magnum opus”, då det triumferar i allt som Bad Seeds står för. Nick Cave får gå loss totalt i sin förmåga att berätta mördande berättelser i en karaktäristisk spoken word. Sångerna är nytolkade folksånger blandat med nyskrivna alster och jag blir alltid fullkomligt trollbunden av den blöttunga musiken. Det känns verkligen som att sitta i en isolerad stuga mitt ute i skogen (som på skivomslaget) och höra kusliga, förbjudna, galna berättelser om blodtörstiga mördare. På skivans 10 spår dör totalt 65 personer och Bob Dylan-covern ”Death is not the end” som avslutar albumet är ett av musikhistoriens mest absurda albumögonblick.

Bästa spår: Song of Joy

2. Black Earth (Bohren & der Club of Gore, 2002)

1298307658_bohren-der-club-of-gore

Jag vet inte riktigt hur jag kom i kontakt med detta obskyra, übermörka jazzband från Tyskland, men jag har för mig att det var i samband med att jag sökte efter musik i samma anda som Angelo Badalamentis atmosfärsstycken från David Lynchs filmer. Det ger en bra föraning om vad Bohrens karaktär är, om du därpå lägger till en rejäl ytterligare dos helvetisk domedagsmörker från den allra svartaste sjöbotten i den allra mörkaste skogen på vår jord. Så här ska riktig jazz låta enligt mig. Det är ångest i kubik. Basgångar så långsamma att du hinner steka ägg emellan dem och piano-, synth- eller jazzblåstoner som får all misär runtomkring att omsluta dig tills du känner dig hemma i den. Det hade inte spelat så stor roll vilket album jag valt från Bohrens resumé, men jag tycker Black Earth har dom starkaste spåren och det överlag mest definitiva Bohren-soundet för min smak. Det är sorgsen, uppgiven dödslängtan i musikform. Lana Del Rey skulle ge upp sin karriär om hon hörde det här. Skulle Nalle Puhs åsnevän Ior bo i Underlandet skulle det här vara musiken han hade i öronen.

Bästa spår: Maximum black

1. The Misfits Box Set 1977-1986 (Misfits, 1996)

54

Svårigheten att hitta en definitiv skiva med Misftis är omöjlig, eftersom dom dels har en sådan lång rad av fantastiska, rockabilly-influerade punkrocksånger som gjordes över en väldigt intensivt osystematisk tid och dels eftersom några av dom bästa låtarna endast släpptes som singlar från början. Inte ens Collection I och II samlar ihop en stimulerande hög utan vill du lyssna på Misfits är det bara att slå på stort och införskaffa den kompletta Misftis-boxen – eller snarare kistan, med det samlade materialet från 1977 till 1986 då ursprungssångaren Glenn Danzig ledde bandet. Då kan du vara säker att du både får ”måste”-sångerna Halloween I och Halloween II, men också andra mästerverk såsom Some kinda hate, London dungeon, Hybrid moments, Last caress och Die, die my darling. Skräckfilmsreferenserna är givna på varenda spår och låttitel och tillsammans med den lättfotade farten och frenesin som Misfits besatt under sin storhetstid är dom det ultimata husbandet på en halloweenfest, utan minsta tvekan.

Bästa spår: Halloween II

Scream 2 (1997)

Halloween-banner-2014Scream 2 PosterGenre: Skräck, Slasher, Kriminalmysterium, Metarysare
Produktionsland: USA
Manus: Kevin Williamson
Regi: Wes Craven
Längd: 120 min
Skådespelare: Neve Campbell, David Arquette, Courteney Cox, Jamie Kennedy, Liev Schreiber, Jerry O’Connell, Timothy Olyphant, Elise Neal, Laurie Metcalf, Jada Pinkett Smith, Omar Epps, Roger Jackson (röst), Heather Graham, Sarah Michelle Gellar, David Warner

Bara ett år efter att Scream (läs recensionen här) blev en stor hit kom uppföljaren. Liksom den första filmen regisserades Scream 2 av Wes Craven efter ett manus av Kevin Williamson. Neve Campbell, David Arquette och Courteney Cox återvände till sina roller som Sidney, Dewey och Gale, tillsammans med Jamie Kennedy som återvände till sin roll som Randy Meeks.

scream210

Sidney Prescott studerar på college. Hon har nya vänner, en ny pojkvän och mår bra med tanke på omständigheterna, men premiären av filmen ”Stab”, som baseras på händelserna i Woodsboro för med sig busringningar som påminner Sidney om de hemska händelserna. Plötsligt börjar mord inträffa, begådda av någon som bär Ghostfacedräkten och som terroriserar Sidney per telefon. Sidneys vän Dewey kommer till hennes skola, och det gör även reportern Gale Weathers. Mysteriet som alla undrar över är; Vem är denne nye mördare som verkar så fast besluten att återskapa morden i Woodsboro?

scream22

Jag tycker att Scream 2 är en av de bästa tvåorna som någonsin gjorts (tillsammans med X2: X-Men United och Terminator 2: Judgment Day) och den är nästan lika bra som ettan. På vissa sätt är den faktiskt bättre än ettan. Den är bättre regisserad och har inte lika många irriterande missar som ettan hade. Den enda irriterande missen är att Randy (som ju ska vara en filmnörd) rättar en annan elev med ett felaktigt citat från Aliens, efter att eleven sade rätt citat. Detta var dock inte Jamie Kennedys fel, utan det var den andre skådisen som sade rätt replik av misstag och Kennedy fann sig snabbt och rättade honom med fel replik. Wes Craven borde ha gjort en omtagning på det, men det är som det är.

scream29

Det som särskiljer Scream-filmerna från andra slasherserier (förutom den klipska självironin om genren) är att våra hjältar är karaktärerna vi följer genom filmerna. I andra slasherserier, som Halloween, Terror på Elm Street och Fredagen den 13:e är det mördarna som är seriens ständigt återkommande karaktärer, medan hjältarna oftast är olika karaktärer från film till film. I Scream-filmerna är det istället Sidney, Dewey och Gale som vi får följa, och det är väldigt intressant att se hur de utvecklas från film till film.

scream225

I den här filmen har Sidney genomgått ungefär samma utveckling som Sarah Connor i Terminator 2, om än på en mindre extrem skala. Hon är tuffare och bättre förberedd. Dewey känns äldre och något mer erfaren, även om han fortfarande behåller sitt klantiga och något naiva sätt. Gale är mer sympatisk och lite mer omtänksam, samtidigt som hon fortfarande är kompromisslös och karriärdriven.

Skådespeleriet är väldigt bra, och det är kul att Liev Schreiber, som är en av mina favoritskådespelare, har en större roll (i ettan var han bara med på tv i en kort scen och hade inga repliker). Musiken är bra och både filmmusiken och låtarna av bland andra The Eels och Everclear passar bra in i filmen. Låten ”Red Right Hand” av Nick Cave and the Bad Seeds används också, vilket gör den till något av seriens temalåt eftersom den var med i ettan också.

scream215

Den här filmen innehåller den mest spännande scenen jag någonsin sett. Jag tänker inte spoila scenen, men bara så att ni vet vilken det är kan jag säga att den involverar en polisbil. Liksom i ettan tycker jag att filmens starkaste del är klimaxet där mördaren avslöjas.

Båda dessa första två filmer i serien är med bland mina hundra favoritfilmer. De var åtminstone det senaste gången jag uppdaterade den listan.

scream223

Visste du att:

  • Filmen hade ursprungligen ett helt annat slut med andra karaktärer som mördare, men efter att manuset läckte på internet skrevs hela slutet om.
  • När nakenbilder av Gale Weathers (spelad av Courteney Cox) nämns, försvarar sig Gale med att det bara var hennes ansikte på Jennifer Anistons kropp. Cox och Aniston medverkade i tv-serien Friends tillsammans.
  • Robert Rodriguez regisserade ett par av scenerna i Stab, filmen i filmen baserad på händelserna i den första Scream-filmen.

HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1

/Gästrecension av Christer Hedström

Jimmys fotnot: Det korrekta citatet från Aliens som Joshua Jackson säger är ”Get away from her, you bitch” och det citat som Randy Meeks felaktigt korrigerar Joshua med är ”Stay away from her, you bitch”. Nu vet du det.

Scream (1996)

Halloween-banner-2014Scream 1996 Original PosterGenre: Skräck, Slasher, Kriminalmysterium, Metarysare
Produktionsland: USA
Manus: Kevin Williamson
Regi: Wes Craven
Längd: 111 min
Skådespelare: Neve Campbell, David Arquette, Courteney Cox, Skeet Ulrich, Rose McGowan, Matthew Lillard, Jamie Kennedy, Drew Barrymore, W Earl Brown, Henry Winkler, Joseph Whipp, Lawrence Hecht, David Booth, Liev Schreiber, Roger Jackson (röst)

Skräckmästaren Wes Craven regisserade Scream efter ett manus av Kevin Williamson. Filmen omdefinierade slasherfilmen och anses fortfarande vara en milstolpe inom genren. I filmen medverkar Neve Campbell, David Arquette och Courteney Cox som tonåringen Sidney Prescott, poliskonstapeln Dewey Riley och reportern Gale Weathers.

scream4

När två tonåringar blir brutalt mördade skakas stämningen i den lilla staden Woodsboro upp. Sidney Prescott och hennes vänner är alla nyfikna på vem som kan ha legat bakom detta illdåd. Den unge polismannen Dewey Riley, vars lillasyster Tatum är Sidneys bästa vän, försöker ambitiöst att assistera sina överordnade i att lösa mysteriet, samtidigt som reportern Gale Weathers dyker upp i Woodsboro i hopp om att få en bra story. Sidney börjar jagas av en maskerad mördare och folk börjar undra om morden kan ha en personlig koppling till henne.

scream8

Scream är en av de bästa skräckfilmerna som någonsin gjorts. Manuset är genialt, karaktärerna är lättomtyckta och filmens handling var originell och unik när filmen kom, samtidigt som filmen är en stor hyllning till hela slashergenren. Jag tycker dessutom att Scream är en av de filmer som definierar nittiotalet.

Skådespeleriet är bra, både från Neve Campbell, David Arquette och Courteney Cox som kom att bli hela filmseriens huvudkaraktär och från övriga. I ett par mindre roller ser vi Drew Barrymore och Henry Winkler (Fonzie från Happy Days). Den skådespelare som för mig stjäl föreställningen är dock Matthew Lillard, som är hysteriskt rolig. Många av hans repliker var dessutom improviserade.

scream10

Det enda problemet med filmen enligt mig är att scriptan har misskött sig. Filmen har ovanligt många kontinuitetsmissar, varav vissa kan vara ganska irriterande. En annan grej som stör mig är när några karaktärer tittar på Halloween (läs recensionen här) och en av karaktärerna klagar på att blodet är för rött, trots att scenen ifråga inte innehåller något blod.

Även om filmen är den bästa i serien så tror jag att jag gillar serien som helhet mer (förutom fyran) än vad jag gillar den här filmen, om nu det låter logiskt, och i det sammanhanget är filmen en väldigt bra grund för resten av serien utöver att vara en bra film i sig. Det talas ofta om filmens inledning, och även om jag håller med om att den är bra så tycker jag att filmen starkaste del är slutet. Då menar jag inte bara sista scenen eller så, utan hela de sista fyrtio minuterna ungefär.

scream14

Min favoritscen i filmen är scenen där mördarens identitet avslöjas. Dialogen och stämningen i den är asbra, och jag vill egentligen skriva mycket mer om den men jag vill inte spoila något. Filmen är sprängfylld med referenser till andra skräckfilmer, både visuella, i dialog och i musik. Scream är bra oavsett hur man ser den, men för att kunna uppskatta den på bästa sätt bör man ha sätt så många klassiska slasherfilmer som möjligt, framförallt Halloween och Terror på Elm Street.

Rent psykologiskt sett tycker jag nog att Scream är den läskigaste slasherfilmen någonsin.

scream21

Visste du att:

  • Karaktären Billy Loomis är döpt efter Doctor Sam Loomis från Halloween-filmerna. Detta är något av skräckfilmstradition, eftersom Doctor Loomis i sin tur var döpt efter en karaktär i Psycho som också heter Sam Loomis.
  • Filmens titel skulle ursprungligen vara ”Scary Movie”. Detta blev senare titeln för den första filmen i Scary Movie-serien, som till stor del är en parodi av Scream.
  • Regissören Wes Craven har en cameo som skolans vaktmästare. Vaktmästaren heter Fred och har samma klädsel som Freddy Krueger från Cravens tidigare film A Nightmare on Elm Street (läs recensionen här).

HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1

/Gästrecension av Christer Hedström

Jimmys fotnot: Filmens scripta som får ta emot filmens kanske största kritik av Christer heter Annie Welles. Hon kom sedermera att göra samma yrkesroll även på inspelningarna av American Pie, Erin Brockovich och återkommande scripta på Steven Soderberghs filmer såsom Traffic, Ocean-filmerna och Magic Mike. Förmodligen gjorde hon ett bättre jobb då men skriv gärna annars och påpeka eventuella scriptabrister även för dessa filmer. För att det är intressant att veta.

Jason X (2001)

Halloween-banner-2014jason_x_poster_01Genre: Slasher, Action, Science-Fiction, Komedi
Produktionsland: USA
Manus: Todd Farmer
Regi: James Isaac
Längd: 93 min
Skådespelare: Lexa Doig, Lisa Ryder, Chuck Campbell, Jonathan Potts, Kane Hodder, Dov Tiefenbach, David Cronenberg, Robert A Silverman, Peter Mensah, Melyssa Ade, Derwin Jordan, Melody Johnson

Åtta år efter den senaste filmen kom den tionde filmen ut. Det var och är fortfarande det längsta mellanrummet mellan två filmer i serien. Trots att fansen ivrigt hade förväntat sig en konfrontation mellan Jason Voorhees och Freddy Krueger sedan slutscenen i Jason Goes to Hell skulle de få vänta ett par år till. Den tionde filmen blev istället Jason X, en science fiction-slasher regisserad av James Isaac och med Kane Hodder i sin roll som Jason Voorhees för vad som blev hans sista gång.

Jason X 8

Militären har gripit den legendariske seriemördaren Jason Voorhees och håller honom fängslad i en högteknologisk institution, men Jason lyckas rymma och tillsammans med en av institutionens forskare blir han kryogeniskt nedfryst. Över 400 år senare upptäcks de två nedfrysta kropparna av en lärare, några av hans elever och en av elevernas android, Kay-Em 14. De tar med sig Jason och forskaren ombord på sitt rymdskepp, Grendel. Forskaren, Rowan, blir upptinad och varnar läraren för Jason, men det är för sent. Jason har självtinat och stryker nu omkring på skeppet och gör det han gör bäst: dödar tonåringar.

Nu måste Rowan och alla de andra passagerarna stoppa Jason, eller åtminstone undkomma honom med livet i behåll. De har teknologin på sin sida, men den visar sig även vara gynnsam för Jason, som efter att ha blivit totalt sönderskjuten av Kay-Em hamnar i en läkarmaskin som uppgraderar honom till Über-Jason, en om möjligt ännu mer ostoppbar mördarmaskin.

Jason X 3

Många fans hatar Jason X och tycker att det är en dum film, och det kan jag förstå. Det är ju trots allt Jason i rymden, men å andra sidan är det ju faktiskt Jason i rymden! Hade filmen tagit sig själv på allvar hade nog jag också haft svårt för den, men tack vare att den är så självmedveten så funkar den. Filmen vet exakt hur dum den egentligen är. Den har glimten i ögat, och humorn är klyschig och överdriven. Dessutom: Über-Jason. Kom igen. Hälften Jason, hälften Terminator och det faktum att han faktiskt heter Über-Jason, även om namnet aldrig sägs i filmen (Kane Hodder står listad som Jason Voorhees / Über-Jason i eftertexterna). Hur kan man inte älska den idén?

Science fiction-delarna i filmen är faktiskt inte alls dumma för att vara en slasherfilm, även om de inte precis är originella (förutom möjligtvis ”nanomyrorna” som läker skador, något som jag iallafall aldrig har sett i någon annan sci-fi-film eller serie). Kane Hodder har inte varit bättre som Jason sedan sjuan, men hans look tar ett tag att vänja sig vid. Hans mask ser ut som en Hannibal Lecter-mask som har byggts på uppåt och han har mer hår på huvudet än vad han brukar ha.

jason_x_rivers_of_grue-3

Jason X lyckas faktiskt med något som de flesta andra Fredagen den 13:e-filmer inte har lyckats med; Den får mig att bry mig om karaktärerna. Rowan, Tsunaron, Sergeant Brodski och Kay-Em är alla karaktärer som det är lätt att tycka om och sympatisera med och Professor Lowe är en typ som man älskar att hata, i stil med Doctor Crews från sjuan och Charles McCulloch från åttan. Jag kan faktiskt inte komma på något att klaga på, eftersom det som är dåligt känns som att det är dåligt med flit, och bidrar till filmens ostiga känsla.

Jason X är underskattad och underhållande, och man bör vara förberedd på vilken typ av film det är innan man ser den. Dessutom är början och slutet två av filmens starkaste delar, och det är ju (som jag säkert nämnt förut) bra för helhetsintrycket att ha en stark inledning och ett starkt avslut eftersom det är de delarna som ramar in filmen.

Jason X 13

Visste du att:

  • Jason Voorhees mördar fler människor i den här filmen än i någon annan film i serien.
  • Todd Farmer, som skrev manuset, medverkar även i filmen i rollen som Dallas, vars namn är en referens till Captain Dallas från Alien.
  • Den kände skräck- och science fiction-regissören David Cronenberg har en liten roll i början av filmen.

HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2

/Gästrecension av Christer Hedström