Årets bästa filmer 1984

Filmåret 1984 får verkligen sägas vara ett av dom absolut starkaste filmåren på 80-talet och står sig nog oerhört väl till i konkurrensen mot dom bästa åren genom hela filmhistorien om jag får säga det själv.

Min kärlek till 80-talet i stort kan inte sägas vara så där särskilt hög om jag jämför med den 80-talsfeber och nostalgihets många av dom som är några år äldre än mig besitter. Min smak trogen brukar filmerna jag gillar mest istället bestå av idel knepiga och inte så muntra auteurverk. Mer bittert än ljuvt och ganska så egendomligt.

Denna årslista är också utan tvekan den enda jag kommer göra som ratar en film av David Lynch av dom år han släppt filmer. Hans fantasy/sci-fi-flopp till adaption av Frank Herberts roman Dune blev en strypt vision, när Dino De Laurentiis studiostyre hindrade Lynch från att göra sin egen tolkning av romanen. Mycket pengar hade satsats och då kan en vid det laget relativt oprövad men framför allt vågad regissör som David Lynch inte tillföra något i närheten av så personligt avtryck på sin film, som han hade drömt om.

Istället blev det en viktig lärdom för Lynch som efter en tids djup depression paradoxalt nog kan ha räddat hans fortsatta karriär. Han krävde efter Dune att ha ”final cut” på samtliga framtida projekt och tack vare den betydligt mer småskaliga och billigare deckarfilmen Blue Velvet tog han revansch på sig själv två år senare.

Back on track. Här är min filmlista över det i övrigt succérika, George Orwellska året 1984.

---

Dom här vill jag ju se:
Crimes of Passion, The Toxic Avenger, Efter Repetitionen, Maria’s Lovers, Les Trottoirs de Bangkok, 1984, Razorback, Birdy, The Adventures of Buckaroo Banzai Across the 8th Dimension, Impulse, Repo Man, Night of the Comet, Åke och hans Värld, 2010: The Year We Make Contact, Mannen från Mallorca, Gremlins, Top Secret!, Starman, This Is Spinal Tap, The Bounty, Cloak & Dagger, Tightrope, Splash, Sixteen Candles, Flashpoint, Beverly Hills Cop, The Killing Fields, Dreamscape, Broadway Danny Rose, A Private Function, Conan the Destroyer, Breakin’, Wheels on Meals, Red Dawn

---

Nämnvärda filmer som inte riktigt höll:
Indiana Jones and the Temple of Doom, Ghostbusters, The Karate Kid, Footloose, Friday the 13th: The Final Chapter, Children of the Corn, Firestarter, Streets of Fire, Silent Night Deadly Night, Dune

---

 

10. A Nightmare on Elm Street

Genre: Skräck
Regi: Wes Craven

Fyra tonåringar i Los Angeles har samma mardröm om att de jagas och mördas av en man i slokhatt.

Läs gästrecensenten Christer Hedströms recension från halloweenrundan 2014, av denna välkända skräckklassiker.

---

 

9. The Company of Wolves

Genre: Folksaga, Surrealism, Rysare
Regi: Neil Jordan

En flicka drömmer om en sagovärld där en äldre kvinna berättar sedelärande historier för sitt barnbarn, om män med kraftiga ögonbryn som man bör akta sig för.

---

 

8. Die Unendliche Geschichte / The Neverending Story

Genre: Äventyr, Fantasy, Familjefilm
Regi: Wolfgang Petersen

Ett händelserikt och spännande äventyr som utspelar sig i landet Fantasien, där pojken Bastian och den unge krigaren Atreyu kämpar mot onda krafter som vill ta makten.

---

 

7. Body Double

Genre: Thriller
Regi: Brian De Palma

Jake Scully är fascinerad av en kvinna som varje kväll tar av sig kläderna framför sitt fönster. Snart finner han sig själv vara medelpunkten i ett rörigt morddrama och han blir tvungen att försöka lösa fallet utan polisens assistans.

---

 

6. Ronja Rövardotter

Genre: Drama, Äventyr, Familjefilm
Regi::/strong> Tage Danielsson

En stormig natt får två rivaliserande rövarfamiljer tillökning. De båda barnen, Ronja och Birk, växer upp och blir kamrater till sina fäders stora förtret. Baserad på Astrid Lindgrens bok med samma namn.

---

 

5. Amadeus

Genre: Biografi, Drama
Regi: Milos Forman

En novembernatt 1823 ropar en förvirrad gammal man en bekännelse från sitt fönster för att hela Wien ska höra den. ”Förlåt mig, Mozart. Förlåt mig för att jag dödade dig.” Ett ögonblick senare försöker han ta sitt eget liv, men räddas och förs genom den snötäckta staden till centralsjukhuset, en deprimerande byggnad som rymmer alla typer av sjuklingar. Här blir mannen kvar, och besöks i sitt enskilda rum ett par veckor senare av sjukhusprästen, Fader Vogler. Trots att den gamle mannen visar sitt tydliga förakt för prästen och det denne representerar, bestämmer han sig ändå för att bikta sig. Den gamle mannen är Antonio Salieri, en gång en av de mest berömda musikerna i Wien…

---

 

4. The Terminator

Genre: Thriller, Science-fiction
Regi: James Cameron

År 2029 ligger planeten jorden i ruiner efter ett kärnvapenkrig. Maskinerna har tagit över makten och människorna förvisats till underjorden. Men maskinernas makt hotas av en stark och växande motståndsrörelse. En ung kvinna, Sarah Connor, styr framtiden utan att hon själv vet om det. Hon bär på det barn som ska leda kampen mot maskinernas makt. Hon måste dö innan hon föder sitt barn. En robot – Terminatorn – skickas tillbaka i tiden för att döda Sarah. Den känner varken fruktan, medkänsla eller smärta. Den är en perfekt dödsmaskin. Men Sarah har en beskyddare – en ung soldat, som skickats av människorna från framtiden. Världens öde ligger i deras händer och de måste besegra Terminatorn innan han dödar dem.

Läs min färska recension som jag skrev i samband med denna films listplacering, som jag publicerar på bloggen imorgon.

---

 

3. Paris, Texas

Genre: Drama
Regi: Wim Wenders

Travis vandrar från öknen in i en bar, äter lite is och däckar. Han vägrar att prata men genom en lapp med ett telefonnummer får byns läkare tag på hans bror. Travis har varit borta i fyra år, hans son är snart åtta och mamman är borta…

Kom tillbaka och läs min nyskrivna recension, som släpps på bloggen på lördag.

---

 

2. Once Upon a Time in America

Genre: Krönika, Drama
Regi: Sergio Leone

Berättelsen om några gangsters i New York och deras liv från barndomen i början av 1900-talet fram till 1960-talet. I centrum står Noodles och Max och det komplexa band som binds dem emellan.

---

 

1. Blood Simple.

Genre: Neo-noir, Thriller
Regi: Bröderna Coen

Marty misstänker att hans fru är otrogen och anlitar en privatdetektiv för att undersöka saken närmare. Efter att detektiven bekräftat hans misstankar blir han galen av svartsjuka och allt tar en otrevlig vändning.

Läs min recension av bröderna Coens debutfilm tillika ”vinnare” i kategorin 1984 års bästa film, som jag publicerar på bloggen på söndag.

---

 

Här hittar du även övriga filmspanares filmrika filmlistor för filmåret 1984. Är jag den enda som ratat Indiana Jones andra äventyr och har någon värderat Lynch högre än mig detta år?

Fripps filmrevyer
Jojjenito
Movies-Noir
Filmitch
Rörliga bilder och tryckta ord
Flmr
Filmmedia
Fiffis Filmtajm
Filmfrommen

The Last House on the Left (1972)

Genre: Rape and Revenge, Terror, Exploitation, Home Invasion, Thriller
Produktionsland: USA
Alternativ titel: Grim Company, Krug & Company, Night of Vengeance, Sex Crime of the Century
Manus: Wes Craven
Regi: Wes Craven
Längd: 84 min | 64 min (heavily cut) | 91 min (original cut) | 82 min (R-rated)
Skådespelare: David Hess, Lucy Grantham, Sandra Peabody, Marc Sheffler, Jeramie Rain, Fred J Lincoln, Richard Towers, Cynthia Carr, Martin Kove

Mari, 17, is dying. Even for her the worst is yet to come.

Två tonårstjejer är på väg till en rockkonsert men kidnappas av en liten grupp förrymda fångar ledda av mördaren Krug med sadisten Fred i spetsen. De misshandlas, utnyttjas sexuellt, våldtas och mördas brutalt i en skog nära huset där en av tjejerna bor. Fångarnas bil får sedan punktering och de söker skydd från nattregnet, i huset där en av flickornas föräldrar bor. Ovetande tar föräldrarna in de fyra brottslingarna i sitt hus, men det går inte länge förrän de anar att något inte står rätt till…

Jag tog mig friheten att länka samman en recension av denna på 21 dagar inspelade picknickklassikern från två tidigare bloggtexter jag skrivit, vilket ger texten något av en ”Frankensteins monster”-prägel.

Den här ”rape and revenge”-lågbudgetfilmen av slasherkungen Wes Craven (A Nightmare on Elm Street, Scream, The Hills Have Eyes) är en exploitationmässig omtolkning av Ingmar Bergmans medeltidsthriller Jungfrukällan (1961), som i sin tur var Bergmans försök att göra en svensk tolkning av Akira Kurosawas (Rashomon, Yojimbo, Ran) samurajfilmer.

To avoid fainting, keep repeating: ”It’s only a movie, only a movie, only a movie…”.

Filmen är väldigt grov – särskilt för sin tid men även nu, då den handlar om två 17-åriga ”all-american girls” som beger sig ut på ungdomsäventyr och springer på ett pundargäng som förstör dem fysiskt och framför allt psykiskt. Det effektfullt dynamiska pundargänget åker sedan vidare för att hitta någonstans att övernatta och får rum för natten hos en vänlig man och fru, ovetandes om att det är föräldrarna till en av dom våldtagna tjejerna. Du bör vara familjär med dom förutsättningarna vid det här laget och på pappret är den här intrigen fullständigt mästerlig – ja, mästerlig – vilket vi kan tacka gamle Bergman för.

Vad gäller denna films egenhändiga kvaliteter ligger den största behållningen i den olycksbådande atmosfären. Stundtals väldigt, väldigt obehaglig främst tack vare den 60-tals-emo/country/popartade musiken, vilket jag skrivit lite om förr. Jag kan nog inte beskriva känslan mycket bättre idag så jag citerar mig själv från då;

”Vad jag framförallt tagit med mig från filmen är dock musiken och speciellt ledmotivstycket  av David Hess, som har en tung känsla av oskuldsfull förväntan på väg att krossas i en fälla som kommer förändra allt. Refrängen sammanfattar den olustiga känslan mycket poetiskt.

”And the road leads to nowhere…” ”

Sedan några år tillbaka avlidne skaparen av filmen musik, David Hess (House on the Edge of the Park), tillför inte tyngd enkom på det planet utan briljerar dessutom i skådespelarrollen som den vedervärdige, ”manson”-eska pundaren ”Krug”, vilken han främst blivit ihågkommen som. Hess dog kusligt nog senare samma dag som jag publicerade nyss reciterade inlägg, där jag hyllade hans musikaliska bidrag till filmen. Det var inte mitt fel, jag lovar!

Han ärades nyligen vackert av Quentin Tarantino i hans westernkammarspel The Hateful Eight (2015) genom planterandet av det vibrerande vackra musikstycket ”Now You’re All Alone” – i en scen som definitivt förde tankarna till The Last House on the Left och hans karaktär där. Det är här värt att anmärka likheterna Last House (…) har karaktärsdramaturgiskt med Tarantinos egna terrorrulle tillika en av mina favoritfilmer, Death Proof (2007 – läs min hyllning till filmen och maten). Bägge filmer (tillsammans med Hitchcocks hyfsat kända slasherklassiker Psycho och även Rob Zombies Halloween) skiftar berättarfokus på kreativa vis för deras genrer.

Utöver en mästerlig grundintrig, ljuvligt och förrädiskt invaggande filmmusik och en ikonisk skurkkaraktär är detta en film med stora problem som oftast glöms bort under dess oerhörda kultstatus. För att citera mig själv återigen;

”Det är en kluven film enligt mig, med en mycket stark första akt som osar obehag och känslan av att filmens skapare är kapabla att utforska vad som helst som får publiken att rygga bakåt. Andra akten är dock till viss del en märklig, malplacerad buskis som stadigt sänker filmens realism och kvalitet.”

Handlingsutvecklingen presenterar två buskisaktiga alternativt farsefterblivna poliskonstaplar (eller vad sjutton dom ska föreställa) långt under Kling och Klangs nivå, som med sin slapstick och tjofadderittanhumor förstör mycket av den obehagliga stämningen för mig, i utbyte mot en heeelt annan form av dålig känsla. En ojämnhet för kontrastfylld för den här typen av film och något som distraherar förutsättningarna för en annars mäktig avslutning, enligt min mening. För att kontra den ensidiga, gamla videovåldsdebatten (tillsätt rollen av en moralpolitiker som gnäller på söderkismål); och det finns människor där ute som frivilligt söker sig till filmer med enahanda denna typ av vedervärdiga sadism! Stoppa dessa fasansfulla buskisfilmer omedelbart!

Och jag pratar inte om den typen av buskis.

Jag köpte för övrigt en 3-discutgåva av Last House (…) för många år sedan – Metrodome Three-Disc DVD Ultimate Edition, där det fanns en ”bakom kulisserna”-dokumentär som var väldigt sevärd.

I den berättas det bland mycket annat att filmen bokstavligen kom till genom blod, svett och tårar som ett kreativt avstamp från den lukrativa porrfilmsbranschen, att den sociala stämningen på inspelningen var allt annat än harmonisk och att långfilmsmanuset i själva verket bestod av endast 30 sidor och till största del bestod av svordomar och andra olämpliga ord. Mysigt!

Satan Welcomes You to Helville, U.S.A.

Trivia:

• Filmkopiorna av Last House (…) som nådde biografhaken runtom USA blev ”hacked to pieces” på grund av det våldsamma innehållet. Enligt Wes Craven fanns det även ett flertal berättelser om kränkta personer som snodde filmkopior av Last House (…) från biografer för att kunna bränna dem.

• Det finns ett knippe påtvingat lesbiska scener mellan filmens huvudkaraktärer som aldrig släppts integrerade med filmen på en officiell utgåva. Anledningen att dom inte finns med är inte på grund av att innehållet kunde anses kontroversiellt, utan eftersom Wes Craven tyckte att filmen var för lång och han behövde offra en bit av filmen som han ansåg mer eller mindre överflödig. Valet föll på dom lesbiska scenerna. Dessa scener går dock att se i den 3-discutgåva av filmen jag nämner ovan, samt på blu-ray-utgåvan från 2011.

2 – Manus
3 – Skådespelare
4 – Stämning
3 – Foto
4 – Musik
———-
16 – Totalt

Bonusmaterial: Här är en alternativ poster till filmen, som jag tycker är riktigt vacker. Den bär på en mörk symmetri och laddad undertext som posters sällan brukar göra vanligtvis. Underbar filmtextur också…

Scream 4 (2011)

Genre: Skräck, Slasher, Kriminalmysterium, Metarysare
Produktionsland: USA
Manus: Kevin Williamson
Regi: Wes Craven
Längd: 111 min
Skådespelare: Neve Campbell, David Arquette, Courteney Cox, Emma Roberts, Hayden Panettiere, Alison Brie, Adam Brody, Rory Culkin, Marielle Jaffe, Marley Shelton, Nico Tortorella, Anna Paquin, Kristen Bell, Lucy Hale, Britt Robertson, Aimee Teegarden, Shenae Grimes, Roger Jackson, Marielle Jaffe, Justin Michael Brandt, Erik Knudsen, Anthony Anderson, Mary McDonnell

Efter över ett årtionde av hoppfull förväntan från fansen kom äntligen en till Scream-film ut. Wes Craven var tillbaka bakom kameran och framför den hade han Neve Campbell, David Arquette och Courteney Cox som Sidney, Dewey och Gale. Manuset var skrivet av Kevin Williamson som skrev de första två filmerna. Allt verkade vara som på den gamla goda tiden.

Många år har gått sedan de senaste Ghostfacemorden. Sidney Prescott har skrivit en bästsäljande bok om sina traumatiska upplevelser. Dewey och Gale är gifta. Dewey är polissheriff i Woodsboro och Gale försöker desperat att skriva en ny bok, något bitter över Sidneys framgång. Just som Sidney ska återvända till Woodsboro för att föreläsa om sin bok börjar tonåringar mördas i den lilla staden. Sidney får bo hos sin moster och hennes dotter Jill så länge hon är kvar i staden. Alla undrar vem denna nya mördare är, som verkar fast besluten att göra en ”remake” av de usprungliga morden. Nytt årtionde, nya regler.

Scream 4 är den sämsta filmen i serien. Den har inte alls samma känsla som de första tre hade, vilket är konstigt med tanke på att det är samma regissör, manusförfattaren till de två första och Neve Campbell, David Arquette och Courteney Cox. Jag antar att det var det långa tidsglappet efter trean som gör att filmen har en sådan annorlunda känsla. Inledningen känns som att den försöker vara smart, men är istället bara irriterande och något förvirrande om man ser filmen för första gången.

Filmen har inte med låten ”Red Right Hand” trots att alla de tidigare filmerna hade det, och det finns minst ett tillfälle i filmen där den hade passat in. Det känns nästan som att alla involverade glömde bort att låten hör serien till. Det största problemet med filmen för mig är att de nya tonårskaraktärerna, ledda av Sidneys kusin Jill, är filmens fokus. När man väl har lyckats få tillbaka alla skådespelarna bakom seriens tre huvudkaraktärer borde väl fokuset ligga på dem? Det tycker iallafall jag att det borde ha gjort.

Trots att Dewey och Gale nu är gifta är personkemin som var så stark och påtaglig i de första tre filmerna som bortblåst. De har dessutom ytterst få scener tillsammans och jag misstänker att allt detta berodde på att paret var osams över något i verkligheten. De nya karaktärerna är betydligt sämre än i de tidigare filmerna, och det är tyvärr de flesta av skådespelarna också. Klimaxet är inte alls lika spännande och effektfullt som tidigare, men det är åtminstone ganska överraskande. Sammanfattningsvis är Scream 4 något av en besvikelse för mig, även om det är en helt okej film som kunde ha varit mycket sämre.

Nu ska jag ta upp ett par bra grejer som gäller hela serien som jag har glömt att nämna tidigare;
För det första så har alla fyra filmerna bilder på karaktärerna samtidigt som det står vad skådespelarna heter, ackompanjerat av bra låtar. Detta är något jag alltid har gillat med filmerna, och jag tittar alltid på eftertexterna tills de delarna är över.

Den andra grejen är Roger Jackson, som gör rösten till Ghostface i alla filmerna. Han gör ett jättebra jobb och förtjänar mycket mer uppmärksamhet och beröm än vad han får. Det är naturligtvis inte lika lätt att bli uppmärksammad när man ”bara” röstskådespelar och aldrig syns, men jag tycker iallafall att Jackson är värd en eloge.

Visste du att:

• Regissören Wes Craven hade usprungligen en cameo i filmen som en rättsläkare, men den scenen togs bort.
• Polismannen Hoss, spelad av Adam Brody, säger att det suger att vara polis i en film om man inte är Bruce Willis. Adam Brody och Bruce Willis spelade poliser i filmen Cop Out ett år tidigare.
• I den första Scream-filmen fanns filmen Clerks på VHS i Stu Machers hus. I den här filmen finns uppföljaren Clerks II på DVD i Kirbys hus.

Tack för att ni har läst mina recensioner. Jag hoppas att jag får möjlighet att bidra med fler skriverier i framtiden. Glad Halloween, allihopa!

/Gästrecension av Christer Hedström

Scream 3 (2000)

Genre: Skräck, Slasher, Kriminalmysterium, Metarysare
Produktionsland: USA
Manus: Ehren Kruger
Regi: Wes Craven
Längd: 116 min
Skådespelare: Neve Campbell, David Arquette, Courteney Cox, Patrick Dempsey, Scott Foley, Liev Schreiber, Parker Posey, Emily Mortimer, Deon Richmond, Matt Keeslar, Jenny McCarthy, Lance Henriksen, Jamie Kennedy, Carrie Fisher, Kelly Rutherford

Scream 3 kom ut tre år efter tvåan, och förblev i över tio år den sista filmen i serien. I vanlig ordning regisserades filmen av Wes Craven, men trots att Kevin Williamson skrev ett manus för den valdes detta manus bort och filmen skrevs istället av Ehren Kruger. Neve Campbell, David Arquette och Courteney Cox var återigen tillbaka i rollerna som Sidney, Dewey och Gale.

Sidney Prescott lever ett isolerat liv och jobbar på en telefonjour för kvinnor. Dewey jobbar som kreativ konsult vid inspelningen av Stab 3, den nya uppföljaren till filmerna baserade på morden i Woodsboro och på Windsor College. Gale balanserar sitt författande med sitt arbete som reporter. När folk börjar mördas och Stab 3-produktionen terroriseras av en ny mördare förs trion återigen samman för att gå till botten med ännu ett mysterium. Mördaren lämnar ledtrådar som har med Sidneys mor att göra efter sig, och ingen förstår varför.

Jag tycker att Scream 3 är ganska underskattad, även om den helt klart ligger en bra bit under de första två filmerna. Jag älskar trilogin som helhet. De seriösa delarna av trean är djupare och allvarligare än de seriösa delarna i ettan och tvåan, men samtidigt är de humoristiska delarna nästan för överdrivna (Jay och Silent Bob är med i en scen), vilket gör att filmen blir en underlig blandning av psykologisk deckarthriller och skräckkomedi, som jag till skillnad från många andra inte har några problem med.

De tre huvudkaraktärernas utveckling är tyvärr betydligt sämre än i tvåan: Sidney är inte med särskilt mycket, och när hon väl är med är hon ungefär likadan som hon var i tvåan. Dewey känns lite mer avdankad och tillbakalutad och Gale verkar ha utvecklats bakåt till hur hon var i ettan. Liev Schreiber är tyvärr bara med i filmens inledning, men Jamie Kennedy är iallafall tillbaka i en oväntad cameo, som är ganska rolig.

Nytillkomna skådespelare i filmen är bland andra Patrick Dempsey, kultskådisen Lance Henriksen, Patrick Warburton (Joes röst i Family Guy) och Josh Pais (som spelade Raphael i en av mina favoritfilmer: Teenage Mutant Ninja Turtles – den från 1990, inte den nya) som alla gör bra insatser. Framemot slutet av filmen känns stämningen plötsligt som ett gammalt Scooby Doo-avsnitt, vilket kan vara bra eller dåligt beroende på vilken smak man har. Personligen tycker jag att det är roligt, men så är jag ju ett fan av Scooby Doo också.

Filmen håller liv i de föregående filmernas traditioner genom att ha med Nick Caves låt Red Right Hand (även om det är en alternativ version med annan text) och genom att ha ett klimax där mördarens identitet avslöjas som är välskrivet, spännande och min favoritdel av filmen. För att sammanfatta det hela så tycker jag att Scream 3 är den svagaste delen i den gamla trilogin, men den är ändå väldigt bra och mycket bättre än Scream 4…

Visste du att:

• Courteney Cox och David Arquette träffades under inspelningen av Scream, var ihop under inspelningen av Scream 2 och gifte sig en månad innan Scream 3 började spelas in.
• Den komiska duon Jay och Silent Bob från Kevin Smiths filmer (spelade av Jason Mewes och Smith själv) är med i en scen. I filmen Jay and Silent Bob Strike Back är Wes Craven med som sig själv och håller på att spela in en Scream-film.
• När Kevin Williamsons originalmanus för filmen fortfarande var aktuellt var det tänkt att Matthew Lillard skulle komma tillbaka som sin karaktär Stu Macher från den första filmen.

/Gästrecension av Christer Hedström

Scream 2 (1997)

Genre: Skräck, Slasher, Kriminalmysterium, Metarysare
Produktionsland: USA
Manus: Kevin Williamson
Regi: Wes Craven
Längd: 120 min
Skådespelare: Neve Campbell, David Arquette, Courteney Cox, Jamie Kennedy, Liev Schreiber, Jerry O’Connell, Timothy Olyphant, Elise Neal, Laurie Metcalf, Jada Pinkett Smith, Omar Epps, Roger Jackson (röst), Heather Graham, Sarah Michelle Gellar, David Warner

Bara ett år efter att Scream (läs recensionen här) blev en stor hit kom uppföljaren. Liksom den första filmen regisserades Scream 2 av Wes Craven efter ett manus av Kevin Williamson. Neve Campbell, David Arquette och Courteney Cox återvände till sina roller som Sidney, Dewey och Gale, tillsammans med Jamie Kennedy som återvände till sin roll som Randy Meeks.

Sidney Prescott studerar på college. Hon har nya vänner, en ny pojkvän och mår bra med tanke på omständigheterna, men premiären av filmen ”Stab”, som baseras på händelserna i Woodsboro för med sig busringningar som påminner Sidney om de hemska händelserna. Plötsligt börjar mord inträffa, begådda av någon som bär Ghostfacedräkten och som terroriserar Sidney per telefon. Sidneys vän Dewey kommer till hennes skola, och det gör även reportern Gale Weathers. Mysteriet som alla undrar över är; Vem är denne nye mördare som verkar så fast besluten att återskapa morden i Woodsboro?

Jag tycker att Scream 2 är en av de bästa tvåorna som någonsin gjorts (tillsammans med X2: X-Men United och Terminator 2: Judgment Day) och den är nästan lika bra som ettan. På vissa sätt är den faktiskt bättre än ettan. Den är bättre regisserad och har inte lika många irriterande missar som ettan hade. Den enda irriterande missen är att Randy (som ju ska vara en filmnörd) rättar en annan elev med ett felaktigt citat från Aliens, efter att eleven sade rätt citat. Detta var dock inte Jamie Kennedys fel, utan det var den andre skådisen som sade rätt replik av misstag och Kennedy fann sig snabbt och rättade honom med fel replik. Wes Craven borde ha gjort en omtagning på det, men det är som det är.

Det som särskiljer Scream-filmerna från andra slasherserier (förutom den klipska självironin om genren) är att våra hjältar är karaktärerna vi följer genom filmerna. I andra slasherserier, som Halloween, Terror på Elm Street och Fredagen den 13:e är det mördarna som är seriens ständigt återkommande karaktärer, medan hjältarna oftast är olika karaktärer från film till film. I Scream-filmerna är det istället Sidney, Dewey och Gale som vi får följa, och det är väldigt intressant att se hur de utvecklas från film till film.

I den här filmen har Sidney genomgått ungefär samma utveckling som Sarah Connor i Terminator 2, om än på en mindre extrem skala. Hon är tuffare och bättre förberedd. Dewey känns äldre och något mer erfaren, även om han fortfarande behåller sitt klantiga och något naiva sätt. Gale är mer sympatisk och lite mer omtänksam, samtidigt som hon fortfarande är kompromisslös och karriärdriven.

Skådespeleriet är väldigt bra, och det är kul att Liev Schreiber, som är en av mina favoritskådespelare, har en större roll (i ettan var han bara med på tv i en kort scen och hade inga repliker). Musiken är bra och både filmmusiken och låtarna av bland andra The Eels och Everclear passar bra in i filmen. Låten ”Red Right Hand” av Nick Cave and the Bad Seeds används också, vilket gör den till något av seriens temalåt eftersom den var med i ettan också.

Den här filmen innehåller den mest spännande scenen jag någonsin sett. Jag tänker inte spoila scenen, men bara så att ni vet vilken det är kan jag säga att den involverar en polisbil. Liksom i ettan tycker jag att filmens starkaste del är klimaxet där mördaren avslöjas.

Båda dessa första två filmer i serien är med bland mina hundra favoritfilmer. De var åtminstone det senaste gången jag uppdaterade den listan.

Visste du att:

• Filmen hade ursprungligen ett helt annat slut med andra karaktärer som mördare, men efter att manuset läckte på internet skrevs hela slutet om.
• När nakenbilder av Gale Weathers (spelad av Courteney Cox) nämns, försvarar sig Gale med att det bara var hennes ansikte på Jennifer Anistons kropp. Cox och Aniston medverkade i tv-serien Friends tillsammans.
• Robert Rodriguez regisserade ett par av scenerna i Stab, filmen i filmen baserad på händelserna i den första Scream-filmen.

/Gästrecension av Christer Hedström

Jimmys fotnot: Det korrekta citatet från Aliens som Joshua Jackson säger är ”Get away from her, you bitch” och det citat som Randy Meeks felaktigt korrigerar Joshua med är ”Stay away from her, you bitch”. Nu vet du det.