Suspiria (1977)

Genre: Skräck, Surrealism, Mysterium
Produktionsland: Italien
Manus: Dario Argento, Daria Nicolodi
Regi: Dario Argento
Längd: 98 min
Skådespelare: Jessica Harper, Joan Bennett, Stefania Casini, Alida Valli, Flavio Bucci, Barbara Magnolfi, Susanna Javicoli, Eva Axén, Udo Kier, Miguel Bosé, Rudolf Schündler, Margherita Horowitz, Jacopo Mariani

En amerikansk student anländer till Europa för att påbörja en balettutbildning. Allt eftersom tiden går och nätterna sätter sin prägel på henne inser hon att hennes skola är platsen för något betydligt mer ondskefullt och overkligt än vad som borde vara möjligt.

Mardrömmar framkallar syner och skeenden som blir till intensiva, olustiga upplevelser du inte vill kännas vid. För det vi drömmer är i sin renaste, mest nakna form endast en känsla som vi undermedvetet färglägger och regisserar för att bearbeta den där känslan på ett mer förståeligt sätt. Känslan i sig är alltid brutalt obehaglig, men vår ”färgläggning” är alltid skevt absurd och när vi efterhand återberättar händelseförloppet för en närstående inser vi ofta hur urbota fånig den är som konkret berättelse utan den där känslan som drev vår konstruktion. Den där känslan – atmosfären som lyfte upplevelsen av drömmens händelser är alltid kritisk för hur drömmen mottas, men känslan är givetvis för abstrakt för att beskriva.

Det är enligt mig någonting som indirekt även förkarar den speciella upplevelsen som Dario Argentos guldkorn Suspiria bjuder på. Suspiria är ren känsla, stämning, atmosfär, ja kalla det vad du vill. Den ÄR som en suggestiv mardröm som direkt attackerar det undermedvetna istället för att bjuda på konkreta skräckkvaliteter.

Och Suspiria håller verkligen inte tillbaka när den attackerar. Argento (Ljudet från Kristallfågeln, Tenebre, Profondo Rosso) går emot dom flesta rysare på så vis att istället för att lägga grundläget i form av avvaktande, avskalad tystnad som för att invänta nästa ”jump scare” och hålla publiken på tårna, så lägger han grunden genom skränande, dånande experimentmusik från kultbandet Goblin (där Argento själv medverkade).

Löst strängade gitarrer som skramlar fram anti-melodier och ett allmänt obekvämt men effektivt oväsen. Musiken spelades in före filmen så att Argento kunde spela den utan bromsar under själva inspelningen för att inge önskad rytm och stämning – precis som landsmannen Sergio Leone och hans ständige kompositör Ennio Morricone gjorde i deras spaghettiwesternfilmer.

Handlingen är mysig och karaktärerna är okomplicerade och väldigt klassiska. Skådespeleriet är också det precis som i en spaghettiwestern. Det sägs inte så mycket och när det väl händer är det mestadels totalt överspel. Karaktärerna drivs av ett enda läge och det märks allra tydligast på balettakademins minst sagt barska lärarinna, i sann hitlerjügenddiciplin.

I ursprungsmanuset ville Dario Argento att alla eleverna på skolan skulle vara 12 år som äldst, men detta skulle hindrat filmen att bli godkänd med tanke på det våldamma innehållet. Argento höjde åldern till högst 20 år istället, men skrev inte om karaktärernas repliker vilket är förklaringen till deras naiva dialog och beteenden. Dessutom lät han placera dörrhandtagen i huvudhöjd så att karaktärerna var tvungna att sträcka på sig för att kunna öppna filmens dörrar, precis som små barn.

Det säger en del om den alternativa riktningen Argento tar sina karaktärer utan att göra det invecklat. Precis som en riktigt stark spaghettiwestern drivs filmen istället av det visuella tillsammans med symfonin av ljud och oljud. Suspirias scenografi lär vara den mest brutala orgie av färger och mönster jag någonsin bevittnat på film. Bilden tar över så mycket att karaktärerna är högst sekundära.

Istället blir huvudaktören – den vackra Jessica Harper (som axlade huvudrollen i Brian De Palmas skräckmusikal Phantom of the Paradise tre år tidigare), mer av ett ansiktslöst föremål som får leda vägen genom den visuellt briljanta resan längre och längre in i den drömska spiralen där jag istället för att hoppa till av läskiga skuggor och plötsliga falluckor blir helt hypnotiserad av skolans tapeter, korridorer och kvävande ljuskällor i rött, grönt, gult och blått.

Det finns ingenting subtilt i det bakomliggande i Suspiria utan här är förgrunden det mest subtila och bakgrunden får agera huvudroll. Alla dessa tapeter och rum lyckas verkligen träffa g-punkterna under min hud på precis samma sätt som mina drömmar och mardrömmar är oöverträffade mästare på. För mig, som avgudar filmers atmosfär, är det förmodligen det finaste en film kan åstadkomma. Argento frossar i sådan surrealism som Kenneth Anger påbörjade och David Lynch tagit vidare till nästa nivå. Filmens visuella karta är så fängslande att allt det andra, som handling, skådespeleri och dramaturgi är oväsentligt – varje filmruta skulle kunna bli en oemotståndlig tavla och allt det där…

För det är så, att det finns knappt någon skräckfilm som är så briljant och överlägsen på en punkt i sin filmskapelse – om det så är skådespeleri, historia, ljud, eller musik, så pass att den överglänser det jag faktiskt ser med mina två ögon i Suspiria. När filmen är slut är det som att ha drömt en dröm, där det konkreta händelseförloppet är banalt men känslan den ingav är obeskrivligt drabbande.

Argento har lyckats med konsten att dramatisera reaktionen av LSD – en inre, omvälvande upplevelse som överträffar all logik. Och genom det skapat känslan drömmar framkallar.  Det – hur omedveten han än är om det, är beviset på någon slags genialitet.

Trivia:

• Filmens färgschema var inspirerad av Disneys Snövit och de sju dvärgarna (1937), som Argento lät filmens fotograf Luciano Tovoli studera.
• Filmen var redan under inspelning uppenbart tänkt att dubbas helt i efterhand, men det var inte konstigt att amerikanska skådespelerskan Jessica Harper fann det märkligt att agera ut sina repliker samtidigt som byggare hamrade kulisser på en inspelningsplats längre bort.
•  Suspiria är den första italienska filmen som utnyttjade det nya kameraverktyget steadicam, som Stanley Kubrick tre år senare utnyttjade till perfektion i The Shining.

Kolla in Trailers From Hell-serien på youtube, där passionerat filmfolk från förr och nu diskuterar trailers för deras flera av deras favoritfilmer. Här diskuterar ADHD-filmskaparen Edgar Wright (Shaun of the Dead, Scott Pilgrim vs The World) om just den amerikanska och internationella trailern för Suspiria!

Scream 4 (2011)

Genre: Skräck, Slasher, Kriminalmysterium, Metarysare
Produktionsland: USA
Manus: Kevin Williamson
Regi: Wes Craven
Längd: 111 min
Skådespelare: Neve Campbell, David Arquette, Courteney Cox, Emma Roberts, Hayden Panettiere, Alison Brie, Adam Brody, Rory Culkin, Marielle Jaffe, Marley Shelton, Nico Tortorella, Anna Paquin, Kristen Bell, Lucy Hale, Britt Robertson, Aimee Teegarden, Shenae Grimes, Roger Jackson, Marielle Jaffe, Justin Michael Brandt, Erik Knudsen, Anthony Anderson, Mary McDonnell

Efter över ett årtionde av hoppfull förväntan från fansen kom äntligen en till Scream-film ut. Wes Craven var tillbaka bakom kameran och framför den hade han Neve Campbell, David Arquette och Courteney Cox som Sidney, Dewey och Gale. Manuset var skrivet av Kevin Williamson som skrev de första två filmerna. Allt verkade vara som på den gamla goda tiden.

Många år har gått sedan de senaste Ghostfacemorden. Sidney Prescott har skrivit en bästsäljande bok om sina traumatiska upplevelser. Dewey och Gale är gifta. Dewey är polissheriff i Woodsboro och Gale försöker desperat att skriva en ny bok, något bitter över Sidneys framgång. Just som Sidney ska återvända till Woodsboro för att föreläsa om sin bok börjar tonåringar mördas i den lilla staden. Sidney får bo hos sin moster och hennes dotter Jill så länge hon är kvar i staden. Alla undrar vem denna nya mördare är, som verkar fast besluten att göra en ”remake” av de usprungliga morden. Nytt årtionde, nya regler.

Scream 4 är den sämsta filmen i serien. Den har inte alls samma känsla som de första tre hade, vilket är konstigt med tanke på att det är samma regissör, manusförfattaren till de två första och Neve Campbell, David Arquette och Courteney Cox. Jag antar att det var det långa tidsglappet efter trean som gör att filmen har en sådan annorlunda känsla. Inledningen känns som att den försöker vara smart, men är istället bara irriterande och något förvirrande om man ser filmen för första gången.

Filmen har inte med låten ”Red Right Hand” trots att alla de tidigare filmerna hade det, och det finns minst ett tillfälle i filmen där den hade passat in. Det känns nästan som att alla involverade glömde bort att låten hör serien till. Det största problemet med filmen för mig är att de nya tonårskaraktärerna, ledda av Sidneys kusin Jill, är filmens fokus. När man väl har lyckats få tillbaka alla skådespelarna bakom seriens tre huvudkaraktärer borde väl fokuset ligga på dem? Det tycker iallafall jag att det borde ha gjort.

Trots att Dewey och Gale nu är gifta är personkemin som var så stark och påtaglig i de första tre filmerna som bortblåst. De har dessutom ytterst få scener tillsammans och jag misstänker att allt detta berodde på att paret var osams över något i verkligheten. De nya karaktärerna är betydligt sämre än i de tidigare filmerna, och det är tyvärr de flesta av skådespelarna också. Klimaxet är inte alls lika spännande och effektfullt som tidigare, men det är åtminstone ganska överraskande. Sammanfattningsvis är Scream 4 något av en besvikelse för mig, även om det är en helt okej film som kunde ha varit mycket sämre.

Nu ska jag ta upp ett par bra grejer som gäller hela serien som jag har glömt att nämna tidigare;
För det första så har alla fyra filmerna bilder på karaktärerna samtidigt som det står vad skådespelarna heter, ackompanjerat av bra låtar. Detta är något jag alltid har gillat med filmerna, och jag tittar alltid på eftertexterna tills de delarna är över.

Den andra grejen är Roger Jackson, som gör rösten till Ghostface i alla filmerna. Han gör ett jättebra jobb och förtjänar mycket mer uppmärksamhet och beröm än vad han får. Det är naturligtvis inte lika lätt att bli uppmärksammad när man ”bara” röstskådespelar och aldrig syns, men jag tycker iallafall att Jackson är värd en eloge.

Visste du att:

• Regissören Wes Craven hade usprungligen en cameo i filmen som en rättsläkare, men den scenen togs bort.
• Polismannen Hoss, spelad av Adam Brody, säger att det suger att vara polis i en film om man inte är Bruce Willis. Adam Brody och Bruce Willis spelade poliser i filmen Cop Out ett år tidigare.
• I den första Scream-filmen fanns filmen Clerks på VHS i Stu Machers hus. I den här filmen finns uppföljaren Clerks II på DVD i Kirbys hus.

Tack för att ni har läst mina recensioner. Jag hoppas att jag får möjlighet att bidra med fler skriverier i framtiden. Glad Halloween, allihopa!

/Gästrecension av Christer Hedström

Mixtapes: Den bästa halloweenmusiken (spotify)

Här bjuder jag på min egen personliga mixtape på det aktuella temat ”halloween”. Något jag tänkte göra fler gånger framöver, då det är så fruktansvärt roligt att knåpa ihop tematiserade spellistor!

Detta ”halloween-blandband” innehåller 55 spår med 3 timmar av handplockad musik från dom senaste 100 åren som jag älskar var och en för sig. Det finns förhoppningsvis många spår du inte har hört förut och som nu kan få en plats även i din egen halloweenmusik-blandning (för en sådan har du väl?). Annars har du nu fått ett ultimat blandband helt gratis.

Det är både så kallad partymusik och mer stämningsfylld, långsam musik men mestadels lättlyssnat och kvalitet rakt igenom. 

Det finns förhoppningsvis en hel del låtar du kan spela på helgens halloweentillställningar. Jag föredrar dock att lyssna på sådan här musik ensam, när jag exempelvis tar en promenad, åker bil eller bara sitter inne och bevittnar regnet och blåsten utanför fönstret.

Trevlig lyssning!

Scream 3 (2000)

Genre: Skräck, Slasher, Kriminalmysterium, Metarysare
Produktionsland: USA
Manus: Ehren Kruger
Regi: Wes Craven
Längd: 116 min
Skådespelare: Neve Campbell, David Arquette, Courteney Cox, Patrick Dempsey, Scott Foley, Liev Schreiber, Parker Posey, Emily Mortimer, Deon Richmond, Matt Keeslar, Jenny McCarthy, Lance Henriksen, Jamie Kennedy, Carrie Fisher, Kelly Rutherford

Scream 3 kom ut tre år efter tvåan, och förblev i över tio år den sista filmen i serien. I vanlig ordning regisserades filmen av Wes Craven, men trots att Kevin Williamson skrev ett manus för den valdes detta manus bort och filmen skrevs istället av Ehren Kruger. Neve Campbell, David Arquette och Courteney Cox var återigen tillbaka i rollerna som Sidney, Dewey och Gale.

Sidney Prescott lever ett isolerat liv och jobbar på en telefonjour för kvinnor. Dewey jobbar som kreativ konsult vid inspelningen av Stab 3, den nya uppföljaren till filmerna baserade på morden i Woodsboro och på Windsor College. Gale balanserar sitt författande med sitt arbete som reporter. När folk börjar mördas och Stab 3-produktionen terroriseras av en ny mördare förs trion återigen samman för att gå till botten med ännu ett mysterium. Mördaren lämnar ledtrådar som har med Sidneys mor att göra efter sig, och ingen förstår varför.

Jag tycker att Scream 3 är ganska underskattad, även om den helt klart ligger en bra bit under de första två filmerna. Jag älskar trilogin som helhet. De seriösa delarna av trean är djupare och allvarligare än de seriösa delarna i ettan och tvåan, men samtidigt är de humoristiska delarna nästan för överdrivna (Jay och Silent Bob är med i en scen), vilket gör att filmen blir en underlig blandning av psykologisk deckarthriller och skräckkomedi, som jag till skillnad från många andra inte har några problem med.

De tre huvudkaraktärernas utveckling är tyvärr betydligt sämre än i tvåan: Sidney är inte med särskilt mycket, och när hon väl är med är hon ungefär likadan som hon var i tvåan. Dewey känns lite mer avdankad och tillbakalutad och Gale verkar ha utvecklats bakåt till hur hon var i ettan. Liev Schreiber är tyvärr bara med i filmens inledning, men Jamie Kennedy är iallafall tillbaka i en oväntad cameo, som är ganska rolig.

Nytillkomna skådespelare i filmen är bland andra Patrick Dempsey, kultskådisen Lance Henriksen, Patrick Warburton (Joes röst i Family Guy) och Josh Pais (som spelade Raphael i en av mina favoritfilmer: Teenage Mutant Ninja Turtles – den från 1990, inte den nya) som alla gör bra insatser. Framemot slutet av filmen känns stämningen plötsligt som ett gammalt Scooby Doo-avsnitt, vilket kan vara bra eller dåligt beroende på vilken smak man har. Personligen tycker jag att det är roligt, men så är jag ju ett fan av Scooby Doo också.

Filmen håller liv i de föregående filmernas traditioner genom att ha med Nick Caves låt Red Right Hand (även om det är en alternativ version med annan text) och genom att ha ett klimax där mördarens identitet avslöjas som är välskrivet, spännande och min favoritdel av filmen. För att sammanfatta det hela så tycker jag att Scream 3 är den svagaste delen i den gamla trilogin, men den är ändå väldigt bra och mycket bättre än Scream 4…

Visste du att:

• Courteney Cox och David Arquette träffades under inspelningen av Scream, var ihop under inspelningen av Scream 2 och gifte sig en månad innan Scream 3 började spelas in.
• Den komiska duon Jay och Silent Bob från Kevin Smiths filmer (spelade av Jason Mewes och Smith själv) är med i en scen. I filmen Jay and Silent Bob Strike Back är Wes Craven med som sig själv och håller på att spela in en Scream-film.
• När Kevin Williamsons originalmanus för filmen fortfarande var aktuellt var det tänkt att Matthew Lillard skulle komma tillbaka som sin karaktär Stu Macher från den första filmen.

/Gästrecension av Christer Hedström

5 i Topp: Halloween-skivor!

Inför fredagens halloweenfirande kan det behövas en del musik. Det mesta som spelas brukar vara en blandad kompott av skräckrelaterad partymusik, men jag vill slå ett extra slag för dom regelrätta musikalbumen – alltså skivor av ett och samma band eller artist. Inga blandskivor!

Här kommer därför min ”5 i topp”-lista över dom bästa skivorna av en och samma akt att spela under halloween, före halloween eller efter halloween om du är ute efter en ryslig, mysig stämning.

…

5. Dead Man’s Bones (Dead Man’s Bones, 2009)

Skådespelaren Ryan Gosling och Zach Shields projekt Dead Man’s Bones, där dom tillsammans med en helt underbar barnkör och ekande vibrationer framför texter om spöken, gravar och zombies, är både som lugn, atmosfäriskt melankolmusik och en poppig, lekfull föreställning i ett. Gosling och Shields skapade skivan ur deras gemensamma besatthet vid spöken och hela skivan är inspelad med imperfektionen som målsättning. Max tre tagningar för varje inspelning och dom själva spelar samtliga instrument – även dem dom inte rört vid dessförinnan. Resultatet är en oväntad independentklassiker.

Bästa spår: Dead hearts

4. The Evil One (Roky Erickson & The Aliens, 1981)

The Evil One är det stora comebackalbumet som aldrig blev någon riktigt comeback. Roky Erickson är en levande kultlegend som i mitten av 60-talet banade väg för den psykedeliska musiken, med det abnormt influerande psych-bandet The 13th Floor Elevators – ett av mina absoluta favoritband. Rokys öde blev dock tragiskt, när han blev gripen av polisen för drogpåverkan. På grund av sin rädsla för att hamna i fängelse hävdade han dock att han var sinnesjuk och sattes istället på psyksjukhus där han behandlades med elschocker – en behandling som i sin tur gjorde att han drabbades av en fruktansvärd schizofreni. The Evil One är en monumental revansch som tyvärr aldrig uppmärksammades i sin samtid. Rokys jätteenkla sånger om demoner av alla dess slag är hookiga metalklassiker som trots sin simplicitet bjuder på ett kusligt visuellt djup från dom allra innersta visionerna av en omskakad själ.

Bästa spår: I think of demons

3. Murder Ballads (Nick Cave and the Bad Seeds, 1996)

Det är ingen hemlighet att Nick Caves band är mitt favoritband inom musiken. Detta nionde album av Nick Cave and the Bad Seeds är enligt mig deras ”Magnum opus”, då det triumferar i allt som Bad Seeds står för. Nick Cave får gå loss totalt i sin förmåga att berätta mördande berättelser i en karaktäristisk spoken word. Sångerna är nytolkade folksånger blandat med nyskrivna alster och jag blir alltid fullkomligt trollbunden av den blöttunga musiken. Det känns verkligen som att sitta i en isolerad stuga mitt ute i skogen (som på skivomslaget) och höra kusliga, förbjudna, galna berättelser om blodtörstiga mördare. På skivans 10 spår dör totalt 65 personer och Bob Dylan-covern ”Death is not the end” som avslutar albumet är ett av musikhistoriens mest absurda albumögonblick.

Bästa spår: Song of Joy

2. Black Earth (Bohren & der Club of Gore, 2002)

Jag vet inte riktigt hur jag kom i kontakt med detta obskyra, übermörka jazzband från Tyskland, men jag har för mig att det var i samband med att jag sökte efter musik i samma anda som Angelo Badalamentis atmosfärsstycken från David Lynchs filmer. Det ger en bra föraning om vad Bohrens karaktär är, om du därpå lägger till en rejäl ytterligare dos helvetisk domedagsmörker från den allra svartaste sjöbotten i den allra mörkaste skogen på vår jord. Så här ska riktig jazz låta enligt mig. Det är ångest i kubik. Basgångar så långsamma att du hinner steka ägg emellan dem och piano-, synth- eller jazzblåstoner som får all misär runtomkring att omsluta dig tills du känner dig hemma i den. Det hade inte spelat så stor roll vilket album jag valt från Bohrens resumé, men jag tycker Black Earth har dom starkaste spåren och det överlag mest definitiva Bohren-soundet för min smak. Det är sorgsen, uppgiven dödslängtan i musikform. Lana Del Rey skulle ge upp sin karriär om hon hörde det här. Skulle Nalle Puhs åsnevän Ior bo i Underlandet skulle det här vara musiken han hade i öronen.

Bästa spår: Maximum black

1. The Misfits Box Set 1977-1986 (Misfits, 1996)

Svårigheten att hitta en definitiv skiva med Misftis är omöjlig, eftersom dom dels har en sådan lång rad av fantastiska, rockabilly-influerade punkrocksånger som gjordes över en väldigt intensivt osystematisk tid och dels eftersom några av dom bästa låtarna endast släpptes som singlar från början. Inte ens Collection I och II samlar ihop en stimulerande hög utan vill du lyssna på Misfits är det bara att slå på stort och införskaffa den kompletta Misftis-boxen – eller snarare kistan, med det samlade materialet från 1977 till 1986 då ursprungssångaren Glenn Danzig ledde bandet. Då kan du vara säker att du både får ”måste”-sångerna Halloween I och Halloween II, men också andra mästerverk såsom Some kinda hate, London dungeon, Hybrid moments, Last caress och Die, die my darling. Skräckfilmsreferenserna är givna på varenda spår och låttitel och tillsammans med den lättfotade farten och frenesin som Misfits besatt under sin storhetstid är dom det ultimata husbandet på en halloweenfest, utan minsta tvekan.

Bästa spår: Halloween II