Soul Surfer (2011)

Genre: Drama, Biografi, Sportfilm
Produktionsland: USA
Manus: Sean McNamara, Deborah Schwartz, Douglas Schwartz, Michael Berk, Matt Allen, Caleb Wilson, Brad Grann (baserad på en biografisk bok av Bethany Hamilton, Sheryl Berk och Rick Bundschuh)
Regi: Sean McNamara
Längd: 106 min
Skådespelare: AnnaSophia Robb, Helen Hunt, Dennis Quaid, Lorraine Nicholson, Kevin Sorbo, Carrie Underwood, Ross Thomas, Chris Brochu, Jeremy Sumpter, Craig T. Nelson, Branscombe Richmond, Cody Gomes, Titus Kinimaka, Tiffany Hofstetter

When you come back from a loss, beat the odds, and never say never, you find a champion.

Soul Surfer är den otroliga men sanna historien om tonåringen Bethany Hamilton som förlorar sin arm i en hajattack när hon surfar med sina vänner på Hawaii. Med hjälp av sina föräldrar Tom och Cheri påbörjar Bethany den långa resan tillbaka till livet inom surfeliten. Soul Surfer är en inspirerande film med välkända skådespelare samt idolvinnaren Carrie Underwood som här gör sin första (och sista) film som skådespelare. Bethanys beslutsamhet och envisa vägran att ge upp ger henne styrka att vända sin tragedi till framgång och samtidigt ge hopp åt andra.

Soul Surfer är en olidligt sentimental, kristen och moralkakig verklighetsbiografi om 13-åriga surfartjejen Bethany Hamilton som förlorar armen i ett möte med en haj men beslutsamt kämpar på för att leva som hon vill och fortsätta surfa. Jag har uppenbarligen svårt för att uppleva konstruerat sentimentala uttryck. Gester som ska kommunicera kärlek på ett predikande sätt istället för genuina uttryck. Soul Surfer kryllar av detta, men också mossiga konventioner om familjens betydelse, mäns och kvinnors roller och annat religiöst simplifierande av den perfekta, amerikanska familjen och ödets roll i meningen med våra liv.

Som tur är står den verkliga livsutmaningen för en vanlig tjej ändå konkret i förgrunden och även om mina kräkreflexer stinger till gång efter varannan ser jag en uppriktig genuinitet i detta, emellanåt. AnnaSophia Robb (Bridge to Terabithia, Jack of the Red Hearts) tar ner min cynism en aning och förtjänar en eloge för att hon tillför spelad ärlighet som känns trovärdigt, medan Helen Hunt och Dennis Quaid får det att klia genom deras banala såpoperagestaltning av den amerikanska drömmens frälsta idealföräldrar.

Kolla sedan på manusförfattarlistan, som nästan är fetare än skådespelarantalet – 10 stycken inblandade i historiens utformning. Många manusförfattare är oftast ett exempel på en sämre, själlös, mer kompromissfylld film och Soul Surfer tycks vara skriven av hela den lokala kyrkoförsamlingen. En vanskligt fjäderlätt film som lever farligt och framkallar viss tourettes, trots goda avsikter.

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
1 – Hjärna (komplext värde)
5 – Hjärta (emotionellt värde)
5 – Sentimentalitet/Romantik
1 – Barnförbjudet
5 – Feelgood
5 – Budskap
1 – Obehag
3 – Humor
3 – Action
3 – Prat

Betyg:
2 – Atmosfär
2 – Dramaturgi
1 – Dialog
2 – Skådespelare
2 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
1 – Musik
1 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
1 – Lekfullhet (experimentiell lust)
1 – Omtittningsvärde
————
16/50 – Totalt

Furries: An Inside Look (2011)

Genre: Dokumentär, Kortdokumentär, Indie
Produktionsland: USA
Manus: Curt Pehrson, ”niteskunk”
Regi: Curt Pehrson, ”niteskunk”
Längd: 37 min
Medverkande: ”Thibby”, ”Daisuke”, ”LeoAngelo”, Douglas ”Giza” Muth, Matt ”2 Gryphon” Davis, Bryan ”Smash” Manternach, Dr. Samuel ”Uncle Kage” Conway

Denna dokumentär ger en inblick i den märkliga och intressanta subkulturen kända som ”furries”. Kulturen förklaras utifrån personer som är en del av dem och med deras egna ord. 

Furrykulturen innefattar dem som har en passion för inslag av ”furries” inom olika områden som litteratur, konst och underhållning. ”Furry fandom” är communityn för den grupp av of konstnärer, författare, rollspelare och allmänna fans av furrykonstformen, som förenas på nätet och conventions.

Deltagare av denna ”furry fandom” – kända som furryfans, gillar särskilt fiktionell media innehållandes människoliknande djurkaraktärer med mänskliga personligheter och egenskaper. Exempel på mänskliga attribut kan vara mänsklig intelligens och mänskliga ansiktsuttryck, förmågan att tala, gå på två ben och bära kläder. Karaktärer som omvandlas mellan djurisk och mänsklig form kan också vara av intresse för furryfansen, liksom superhjältar med djurliknande egenskaper.

Furries: An Inside Look är en amatörutformad lågbudgetdokumentär med regelrätta intervjuobjekt flyktigt placerade framför kameran för att berätta om furrykulturen under en årlig happening för denna intressanta form av alternativa nördentusiaster.

En så kallad furry är alltså en person som trivs i att klä ut sig i lekfulla djurdräkter och vara en karaktär eller revoltera mot konventioner. Fritt tolkat, som sig bör.

Motivet är förstås högst olika och likt ”brony”-kulturen (My Little Pony-nördar – men vad jag fått för mig måste vara män) svävar vissa fördomar om perversion och sexuell drivkraft kring dessa entusiaster, vilket ger en oförtjänt mörk (men i mitt fall absurt lockande) vibb då kulturen handlar om så mycket annat, precis som alla kulturer gör. Detta tas upp en del och det är trevligt att höra deras perspektiv på vad sex har och inte har att göra med furrykulturen.

Den nollbudgetmässiga dokumentären är dock som helhet oerhört simpelt utförd berättarmässigt och tekniskt, med ljudupptagning i väsnande miljöer på olika nivå och tyvärr rätt ointressanta personer. Även om jag är lockad av kulturen i sig sålde inte dokun in mig på människorna bakom dom luddiga kramgoa djurdräkterna, tyvärr. Sökandet fortsätter…

2 – Ämne
1 – Berättargrepp
2 – Visuell stil
1 – Stämning
———-
6 – Totalt

Scream 4 (2011)

Genre: Skräck, Slasher, Kriminalmysterium, Metarysare
Produktionsland: USA
Manus: Kevin Williamson
Regi: Wes Craven
Längd: 111 min
Skådespelare: Neve Campbell, David Arquette, Courteney Cox, Emma Roberts, Hayden Panettiere, Alison Brie, Adam Brody, Rory Culkin, Marielle Jaffe, Marley Shelton, Nico Tortorella, Anna Paquin, Kristen Bell, Lucy Hale, Britt Robertson, Aimee Teegarden, Shenae Grimes, Roger Jackson, Marielle Jaffe, Justin Michael Brandt, Erik Knudsen, Anthony Anderson, Mary McDonnell

Efter över ett årtionde av hoppfull förväntan från fansen kom äntligen en till Scream-film ut. Wes Craven var tillbaka bakom kameran och framför den hade han Neve Campbell, David Arquette och Courteney Cox som Sidney, Dewey och Gale. Manuset var skrivet av Kevin Williamson som skrev de första två filmerna. Allt verkade vara som på den gamla goda tiden.

Många år har gått sedan de senaste Ghostfacemorden. Sidney Prescott har skrivit en bästsäljande bok om sina traumatiska upplevelser. Dewey och Gale är gifta. Dewey är polissheriff i Woodsboro och Gale försöker desperat att skriva en ny bok, något bitter över Sidneys framgång. Just som Sidney ska återvända till Woodsboro för att föreläsa om sin bok börjar tonåringar mördas i den lilla staden. Sidney får bo hos sin moster och hennes dotter Jill så länge hon är kvar i staden. Alla undrar vem denna nya mördare är, som verkar fast besluten att göra en ”remake” av de usprungliga morden. Nytt årtionde, nya regler.

Scream 4 är den sämsta filmen i serien. Den har inte alls samma känsla som de första tre hade, vilket är konstigt med tanke på att det är samma regissör, manusförfattaren till de två första och Neve Campbell, David Arquette och Courteney Cox. Jag antar att det var det långa tidsglappet efter trean som gör att filmen har en sådan annorlunda känsla. Inledningen känns som att den försöker vara smart, men är istället bara irriterande och något förvirrande om man ser filmen för första gången.

Filmen har inte med låten ”Red Right Hand” trots att alla de tidigare filmerna hade det, och det finns minst ett tillfälle i filmen där den hade passat in. Det känns nästan som att alla involverade glömde bort att låten hör serien till. Det största problemet med filmen för mig är att de nya tonårskaraktärerna, ledda av Sidneys kusin Jill, är filmens fokus. När man väl har lyckats få tillbaka alla skådespelarna bakom seriens tre huvudkaraktärer borde väl fokuset ligga på dem? Det tycker iallafall jag att det borde ha gjort.

Trots att Dewey och Gale nu är gifta är personkemin som var så stark och påtaglig i de första tre filmerna som bortblåst. De har dessutom ytterst få scener tillsammans och jag misstänker att allt detta berodde på att paret var osams över något i verkligheten. De nya karaktärerna är betydligt sämre än i de tidigare filmerna, och det är tyvärr de flesta av skådespelarna också. Klimaxet är inte alls lika spännande och effektfullt som tidigare, men det är åtminstone ganska överraskande. Sammanfattningsvis är Scream 4 något av en besvikelse för mig, även om det är en helt okej film som kunde ha varit mycket sämre.

Nu ska jag ta upp ett par bra grejer som gäller hela serien som jag har glömt att nämna tidigare;
För det första så har alla fyra filmerna bilder på karaktärerna samtidigt som det står vad skådespelarna heter, ackompanjerat av bra låtar. Detta är något jag alltid har gillat med filmerna, och jag tittar alltid på eftertexterna tills de delarna är över.

Den andra grejen är Roger Jackson, som gör rösten till Ghostface i alla filmerna. Han gör ett jättebra jobb och förtjänar mycket mer uppmärksamhet och beröm än vad han får. Det är naturligtvis inte lika lätt att bli uppmärksammad när man ”bara” röstskådespelar och aldrig syns, men jag tycker iallafall att Jackson är värd en eloge.

Visste du att:

• Regissören Wes Craven hade usprungligen en cameo i filmen som en rättsläkare, men den scenen togs bort.
• Polismannen Hoss, spelad av Adam Brody, säger att det suger att vara polis i en film om man inte är Bruce Willis. Adam Brody och Bruce Willis spelade poliser i filmen Cop Out ett år tidigare.
• I den första Scream-filmen fanns filmen Clerks på VHS i Stu Machers hus. I den här filmen finns uppföljaren Clerks II på DVD i Kirbys hus.

Tack för att ni har läst mina recensioner. Jag hoppas att jag får möjlighet att bidra med fler skriverier i framtiden. Glad Halloween, allihopa!

/Gästrecension av Christer Hedström

Undergångshyllning: Take Shelter (2011)

Genre: Psykologiskt drama
Regi: Jeff Nichols
Manus: Jeff Nichols
Längd: 120 min
Skådespelare: Michael Shannon, Jessica Chastain, Tova Stewart, Shea Whigham, Katy Mixon, Natasha Randall, Ron Kennard, Scott Knisley, Robert Longstreet, Heather Caldwell, Kathy Baker, LisaGay Hamilton, Ray McKinnon

Idag är jordens undergång, enligt den populära tolkningen av det antika Mayafolkets mångtusenåriga kalender. Det måste ju firas på något vis, när jag med en smula spänning har gått och väntat på utgången av detta dygn och vad det innebär för jordens befolkning.

Hemma hos mig har det mest inneburit en rejäl julstädning (aka dödsstädning), men för att markera denna ”ödesdag” brassar jag på med en liten filmrecension med undergångstema. Många filmer har skildrat mänsklighetens inväntande av undergången; Deep Impact, Armageddon, The Day of the Triffids, Melancholia och 2012, för att inte tala om ett antal zombiefilmer.

Jag har dock valt en mer subtil tolkning av denna filmgenre, i och med den psykologiska dramaskildringen Take Shelter, från 2011. Likt Melancholia har undergången ingen bokstavlig betydelse för handlingen, men betyder ändå väldigt mycket då den säger något om huvudkaraktärens psykiska tillstånd.

Take Shelter handlar om Curtis LaForche. Han bor i en liten stad i Ohio med sin fru Samantha och dottern Hannah, en sexårig ​​döv flicka. När Curtis börjar få skrämmande drömmar håller han visionerna för sig själv och kanaliserar sin ångest genom att tvångsmässigt bygga ett stormskydd på bakgården.

Hans till synes oförklarliga beteende förvirrar de närmaste omkring honom men belastningen på hans äktenskap och spänningarna i området där han bor kan inte jämföras med Curtis egen rädsla för vad hans drömmar verkligen kan betyda.

Jag är extremt fascinerad av psykologiska skildringar på film. Filmer om människors mentala tillstånd och ohälsa – tvångstankar, maniskhet, paranoia, dödsångest, depression. Tillstånd som med de simplas ordförråd kan kallas ”galenskap”.

Om vi går efter det simpla ordförrådet så är karaktären Curtis defintivt jättegalen. Han går igenom samtliga dessa steg i sitt mentala tillstånd och hans omgivning hanterar problemet på skilda sätt. Vissa med total brist på empati och andra med en vilja att förstå och hjälpa honom.

Hans tillstånd är dock – som alla allvarliga, psykiska sjukdomar, inte helt lätt att hantera även om man förstår hans problem och känslor.

Jag har själv lidit av tvångssyndrom under min uppväxt och känner väldigt mycket för karaktären Curtis. Jag har tagit mig igenom tvångstankarna, men gudarna ska veta att det är svårt, trots att man vet hur det fungerar och varför man känner som man känner.

Jag vet att det låter helt sjukt att jag känner en vilja att vidröra handfatet i badrummet efter ett mönster med vänster hand och nudda unika punkter fyra gånger endast för att jag annars skulle må dåligt och tro att min mamma eventuellt kan råka illa ut på vägen hem från jobbet samma dag om jag inte utför denna tvångstanke.

Trots att jag vet det orimliga i att mina handlingar avgör ödet för mina närstående så gör jag det helst ändå, eftersom slumpen kan spela mig ett spratt och min mamma råkar ut för en olycka oavsett, vilket skulle göra att jag skulle behöva älta ångern över att jag borde ha utfört min tvångstanke ”bara för att”, för att slippa känna skuld över saker jag egentligen inte kan påverka.

Curtis spelas av Michael Shannon (Revolutionary Road, Bug, The Ice Man). En av mina absoluta favoritskådisar och han övertygade mig särskilt förra året, tack vare den här fenomenala rollprestationen! Han besitter kunskapen och passionen att hänge sig helt åt sina karaktärers allra innersta känslor och det syns i minsta blick.

Karaktären syns även i kroppsspråket där han kan signalera på både stora och små sätt. Han kan hänga med ryggen, darra med ena handen eller vara orörlig där han står, men alltid på ett sätt så att han maximerar sin karaktär. Hans röst är så känslig att man kan blunda och ändå känna hur han spelar ut sin karaktärs känsloregister otroligt bra!

För mig var hans arbete i denna film den bästa skådespelarprestationen år 2011 – endast med manlig konkurrens av en annan favorit och psykologisk favoritprestation, närmare bestämt namnen Michael Fassbender i sexmissbruksskildringen Shame (2011).

Michael Shannon är dock knappast ensam om att arbeta på toppen av hans förmåga i Take Shelter. Dom är många som presterar, men särskilt förra årets starkast lysande kvinnliga skådespelare – Jessica Chastain (The Tree of Life, The Help, Zero Dark Thirty), spelar Curtis sympatiska fru känslomaxat och suveränt från början till slut.

Hon ventilerar verkligen hur en familjemedlem kan känna över en närståendes psykiska problem. Hon, tillsammans med familjens stumma dotter (ett genialiskt manusdrag) bildar ett starkt karaktärsband till Curtis och det är rörande att se.

För mig är Take Shelter en väldigt fokuserad och vackert lågmäld film från början till slut. Min kärlek är total. Den levererar en utsökt manusidé med kontrollerad regi, jättebra klippningsval, fantastisk ljudarbete och till och med högklassiga effekter av många olika slag.

Jag minns att jag var väldigt nöjd med hur filmen arbetade med en mycket selektiv ljudbild för att dela med sig av Curtis oro ända in under huden på mig, när jag såg den. Tystnad varvades med jättebra känslohookar i ljud och oljud.

Take Shelter är en mycket, mycket vacker film på alla sätt och vis. Så många scener är minnesvärda och sitter fastetsade i mitt huvud tillsammans med vemod.

Regissör samt manusförfattare Jeff Nichols (Shotgun Stories) har bearbetat fram en för mig väldigt tilltalande meditativ, intim filmstil och hans nästa film – Mud (2012), ska bli väldigt intressant att se. Också den, liksom hans debut, med Michael Shannon i en av rollerna.

Filmen har en omtalad upplösning, vilken vissa kritiserar och andra gillar. Jag älskar den då den får mig att verkligen tvingas hantera konflikten av hur Curtis problem bör hanteras inombords.

Med förstånd och förståelse, eller med avhållsamhet och distans till de starka känslorna?

Tema: Halloween – samlingsplats för 2010, 2011 och 2012

Jag har sedan denna bloggs start fokuserat extra mycket på att temaskriva kring Halloween-perioden. Runt oktober månad recenserar jag skräckfilmer, tipsar om ”halloweenig” musik och förkovrar mig rent allmänt i den höstiga, blöta, mörka och bästa av årets alla högtider – Halloween!

Detta är jag fullt sysselsatt med även det här året, vilket redan märks och kommer märkas ännu mer den kommande perioden.

Därför ”lanserar” jag en tredelad samlingsplats för mina tidigare års inlägg kring det här temat. Dom är till för dig som vill läsa ännu mer kring skräck eller få tips på vad man kan se – och kanske inte se, inför årets skräckfilmshöst.

I bloggens högerspalt här bredvid finns tre bildlänkar för de halloween-teman jag gjort under år 2010 och 2011 samt även årets halloween-tema, samlat på ett och samma ställe. Läs bland annat om i stort sett alla filmer i Halloween-franchisen (1978-2009), zombies, Dario Argento, Masters of Horror-avsnitt, skräckeffekter och skräckmusikens klassiker.

Bilderna jag syftar på i högerspalten ser alltså ut si så här…