Etikettarkiv: 2011

Soul Surfer (2011)

Mkrorecensioner-headersoul-surfer-movie-poster-2011-1020688074

Genre: Drama, Biografi, Sportfilm
Produktionsland: USA
Manus: Sean McNamara, Deborah Schwartz, Douglas Schwartz, Michael Berk, Matt Allen, Caleb Wilson, Brad Grann (baserad på en biografisk bok av Bethany Hamilton, Sheryl Berk och Rick Bundschuh)
Regi: Sean McNamara
Längd: 106 min
Skådespelare: AnnaSophia Robb, Helen Hunt, Dennis Quaid, Lorraine Nicholson, Kevin Sorbo, Carrie Underwood, Ross Thomas, Chris Brochu, Jeremy Sumpter, Craig T. Nelson, Branscombe Richmond, Cody Gomes, Titus Kinimaka, Tiffany Hofstetter

When you come back from a loss, beat the odds, and never say never, you find a champion.

Soul Surfer är den otroliga men sanna historien om tonåringen Bethany Hamilton som förlorar sin arm i en hajattack när hon surfar med sina vänner på Hawaii. Med hjälp av sina föräldrar Tom och Cheri påbörjar Bethany den långa resan tillbaka till livet inom surfeliten. Soul Surfer är en inspirerande film med välkända skådespelare samt idolvinnaren Carrie Underwood som här gör sin första (och sista) film som skådespelare. Bethanys beslutsamhet och envisa vägran att ge upp ger henne styrka att vända sin tragedi till framgång och samtidigt ge hopp åt andra.

10

Soul Surfer är en olidligt sentimental, kristen och moralkakig verklighetsbiografi om 13-åriga surfartjejen Bethany Hamilton som förlorar armen i ett möte med en haj men beslutsamt kämpar på för att leva som hon vill och fortsätta surfa. Jag har uppenbarligen svårt för att uppleva konstruerat sentimentala uttryck. Gester som ska kommunicera kärlek på ett predikande sätt istället för genuina uttryck. Soul Surfer kryllar av detta, men också mossiga konventioner om familjens betydelse, mäns och kvinnors roller och annat religiöst simplifierande av den perfekta, amerikanska familjen och ödets roll i meningen med våra liv.

Som tur är står den verkliga livsutmaningen för en vanlig tjej ändå konkret i förgrunden och även om mina kräkreflexer stinger till gång efter varannan ser jag en uppriktig genuinitet i detta, emellanåt. AnnaSophia Robb (Bridge to Terabithia, Jack of the Red Hearts) tar ner min cynism en aning och förtjänar en eloge för att hon tillför spelad ärlighet som känns trovärdigt, medan Helen Hunt och Dennis Quaid får det att klia genom deras banala såpoperagestaltning av den amerikanska drömmens frälsta idealföräldrar.

87603f83bd2c335fdf47cb21f4985459

Kolla sedan på manusförfattarlistan, som nästan är fetare än skådespelarantalet – 10 stycken inblandade i historiens utformning. Många manusförfattare är oftast ett exempel på en sämre, själlös, mer kompromissfylld film och Soul Surfer tycks vara skriven av hela den lokala kyrkoförsamlingen. En vanskligt fjäderlätt film som lever farligt och framkallar viss tourettes, trots goda avsikter.

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
1 – Hjärna (komplext värde)
5 – Hjärta (emotionellt värde)
5 – Sentimentalitet/Romantik
1 – Barnförbjudet
5 – Feelgood
5 – Budskap
1 – Obehag
3 – Humor
3 – Action
3 – Prat

313394-1_1920x1080_536240195983

Betyg:
2 – Atmosfär
2 – Dramaturgi
1 – Dialog
2 – Skådespelare
2 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
1 – Musik
1 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
1 – Lekfullhet (experimentiell lust)
1 – Omtittningsvärde
————
16/50 – Totalt

SYD-Betyg-03

Furries: An Inside Look (2011)

Mkrorecensioner-header

Genre: Dokumentär, Kortdokumentär, Indie
Produktionsland: USA
Manus: Curt Pehrson, ”niteskunk”
Regi: Curt Pehrson, ”niteskunk”
Längd: 37 min
Medverkande: ”Thibby”, ”Daisuke”, ”LeoAngelo”, Douglas ”Giza” Muth, Matt ”2 Gryphon” Davis, Bryan ”Smash” Manternach, Dr. Samuel ”Uncle Kage” Conway

furriesDenna dokumentär ger en inblick i den märkliga och intressanta subkulturen kända som ”furries”. Kulturen förklaras utifrån personer som är en del av dem och med deras egna ord. 

Furrykulturen innefattar dem som har en passion för inslag av ”furries” inom olika områden som litteratur, konst och underhållning. ”Furry fandom” är communityn för den grupp av of konstnärer, författare, rollspelare och allmänna fans av furrykonstformen, som förenas på nätet och conventions.

Deltagare av denna ”furry fandom” – kända som furryfans, gillar särskilt fiktionell media innehållandes människoliknande djurkaraktärer med mänskliga personligheter och egenskaper. Exempel på mänskliga attribut kan vara mänsklig intelligens och mänskliga ansiktsuttryck, förmågan att tala, gå på två ben och bära kläder. Karaktärer som omvandlas mellan djurisk och mänsklig form kan också vara av intresse för furryfansen, liksom superhjältar med djurliknande egenskaper.

Furries 4

Furries: An Inside Look är en amatörutformad lågbudgetdokumentär med regelrätta intervjuobjekt flyktigt placerade framför kameran för att berätta om furrykulturen under en årlig happening för denna intressanta form av alternativa nördentusiaster.

En så kallad furry är alltså en person som trivs i att klä ut sig i lekfulla djurdräkter och vara en karaktär eller revoltera mot konventioner. Fritt tolkat, som sig bör.

Furries 2

Motivet är förstås högst olika och likt ”brony”-kulturen (My Little Pony-nördar – men vad jag fått för mig måste vara män) svävar vissa fördomar om perversion och sexuell drivkraft kring dessa entusiaster, vilket ger en oförtjänt mörk (men i mitt fall absurt lockande) vibb då kulturen handlar om så mycket annat, precis som alla kulturer gör. Detta tas upp en del och det är trevligt att höra deras perspektiv på vad sex har och inte har att göra med furrykulturen.

Den nollbudgetmässiga dokumentären är dock som helhet oerhört simpelt utförd berättarmässigt och tekniskt, med ljudupptagning i väsnande miljöer på olika nivå och tyvärr rätt ointressanta personer. Även om jag är lockad av kulturen i sig sålde inte dokun in mig på människorna bakom dom luddiga kramgoa djurdräkterna, tyvärr. Sökandet fortsätter…

2 – Ämne
1 – Berättargrepp
2 – Visuell stil
1 – Stämning
———-
6 – Totalt

SYD-Betyg-04

Scream 4 (2011)

Halloween-banner-2014Scream 4 Scre4m 2011 posterGenre: Skräck, Slasher, Kriminalmysterium, Metarysare
Produktionsland: USA
Manus: Kevin Williamson
Regi: Wes Craven
Längd: 111 min
Skådespelare: Neve Campbell, David Arquette, Courteney Cox, Emma Roberts, Hayden Panettiere, Alison Brie, Adam Brody, Rory Culkin, Marielle Jaffe, Marley Shelton, Nico Tortorella, Anna Paquin, Kristen Bell, Lucy Hale, Britt Robertson, Aimee Teegarden, Shenae Grimes, Roger Jackson, Marielle Jaffe, Justin Michael Brandt, Erik Knudsen, Anthony Anderson, Mary McDonnell

Efter över ett årtionde av hoppfull förväntan från fansen kom äntligen en till Scream-film ut. Wes Craven var tillbaka bakom kameran och framför den hade han Neve Campbell, David Arquette och Courteney Cox som Sidney, Dewey och Gale. Manuset var skrivet av Kevin Williamson som skrev de första två filmerna. Allt verkade vara som på den gamla goda tiden.

Scream4_23

Många år har gått sedan de senaste Ghostfacemorden. Sidney Prescott har skrivit en bästsäljande bok om sina traumatiska upplevelser. Dewey och Gale är gifta. Dewey är polissheriff i Woodsboro och Gale försöker desperat att skriva en ny bok, något bitter över Sidneys framgång. Just som Sidney ska återvända till Woodsboro för att föreläsa om sin bok börjar tonåringar mördas i den lilla staden. Sidney får bo hos sin moster och hennes dotter Jill så länge hon är kvar i staden. Alla undrar vem denna nya mördare är, som verkar fast besluten att göra en ”remake” av de usprungliga morden. Nytt årtionde, nya regler.

Scream4_1

Scream 4 är den sämsta filmen i serien. Den har inte alls samma känsla som de första tre hade, vilket är konstigt med tanke på att det är samma regissör, manusförfattaren till de två första och Neve Campbell, David Arquette och Courteney Cox. Jag antar att det var det långa tidsglappet efter trean som gör att filmen har en sådan annorlunda känsla. Inledningen känns som att den försöker vara smart, men är istället bara irriterande och något förvirrande om man ser filmen för första gången.

Scream4_3

Filmen har inte med låten ”Red Right Hand” trots att alla de tidigare filmerna hade det, och det finns minst ett tillfälle i filmen där den hade passat in. Det känns nästan som att alla involverade glömde bort att låten hör serien till. Det största problemet med filmen för mig är att de nya tonårskaraktärerna, ledda av Sidneys kusin Jill, är filmens fokus. När man väl har lyckats få tillbaka alla skådespelarna bakom seriens tre huvudkaraktärer borde väl fokuset ligga på dem? Det tycker iallafall jag att det borde ha gjort.

Scream4_21

Trots att Dewey och Gale nu är gifta är personkemin som var så stark och påtaglig i de första tre filmerna som bortblåst. De har dessutom ytterst få scener tillsammans och jag misstänker att allt detta berodde på att paret var osams över något i verkligheten. De nya karaktärerna är betydligt sämre än i de tidigare filmerna, och det är tyvärr de flesta av skådespelarna också. Klimaxet är inte alls lika spännande och effektfullt som tidigare, men det är åtminstone ganska överraskande. Sammanfattningsvis är Scream 4 något av en besvikelse för mig, även om det är en helt okej film som kunde ha varit mycket sämre.

Scream4_20

Nu ska jag ta upp ett par bra grejer som gäller hela serien som jag har glömt att nämna tidigare;
För det första så har alla fyra filmerna bilder på karaktärerna samtidigt som det står vad skådespelarna heter, ackompanjerat av bra låtar. Detta är något jag alltid har gillat med filmerna, och jag tittar alltid på eftertexterna tills de delarna är över.

Den andra grejen är Roger Jackson, som gör rösten till Ghostface i alla filmerna. Han gör ett jättebra jobb och förtjänar mycket mer uppmärksamhet och beröm än vad han får. Det är naturligtvis inte lika lätt att bli uppmärksammad när man ”bara” röstskådespelar och aldrig syns, men jag tycker iallafall att Jackson är värd en eloge.

Scream4_30_A

Visste du att:

  • Regissören Wes Craven hade usprungligen en cameo i filmen som en rättsläkare, men den scenen togs bort.
  • Polismannen Hoss, spelad av Adam Brody, säger att det suger att vara polis i en film om man inte är Bruce Willis. Adam Brody och Bruce Willis spelade poliser i filmen Cop Out ett år tidigare.
  • I den första Scream-filmen fanns filmen Clerks på VHS i Stu Machers hus. I den här filmen finns uppföljaren Clerks II på DVD i Kirbys hus.

HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2

Tack för att ni har läst mina recensioner. Jag hoppas att jag får möjlighet att bidra med fler skriverier i framtiden. Glad Halloween, allihopa!

/Gästrecension av Christer Hedström

Undergångshyllning: Take Shelter (2011)

TakeShelter posterGenre: Psykologiskt drama
Regi: Jeff Nichols
Manus: Jeff Nichols
Längd: 120 min
Skådespelare: Michael Shannon, Jessica Chastain, Tova Stewart, Shea Whigham, Katy Mixon, Natasha Randall, Ron Kennard, Scott Knisley, Robert Longstreet, Heather Caldwell, Kathy Baker, LisaGay Hamilton, Ray McKinnon

Idag är jordens undergång, enligt den populära tolkningen av det antika Mayafolkets mångtusenåriga kalender. Det måste ju firas på något vis, när jag med en smula spänning har gått och väntat på utgången av detta dygn och vad det innebär för jordens befolkning.

Hemma hos mig har det mest inneburit en rejäl julstädning (aka dödsstädning), men för att markera denna ”ödesdag” brassar jag på med en liten filmrecension med undergångstema. Många filmer har skildrat mänsklighetens inväntande av undergången; Deep Impact, Armageddon, The Day of the Triffids, Melancholia och 2012, för att inte tala om ett antal zombiefilmer.

TakeShelter10

Jag har dock valt en mer subtil tolkning av denna filmgenre, i och med den psykologiska dramaskildringen Take Shelter, från 2011. Likt Melancholia har undergången ingen bokstavlig betydelse för handlingen, men betyder ändå väldigt mycket då den säger något om huvudkaraktärens psykiska tillstånd.

Take Shelter handlar om Curtis LaForche. Han bor i en liten stad i Ohio med sin fru Samantha och dottern Hannah, en sexårig ​​döv flicka. När Curtis börjar få skrämmande drömmar håller han visionerna för sig själv och kanaliserar sin ångest genom att tvångsmässigt bygga ett stormskydd på bakgården.

Hans till synes oförklarliga beteende förvirrar de närmaste omkring honom men belastningen på hans äktenskap och spänningarna i området där han bor kan inte jämföras med Curtis egen rädsla för vad hans drömmar verkligen kan betyda.

TakeShelter13

Jag är extremt fascinerad av psykologiska skildringar på film. Filmer om människors mentala tillstånd och ohälsa – tvångstankar, maniskhet, paranoia, dödsångest, depression. Tillstånd som med de simplas ordförråd kan kallas ”galenskap”.

Om vi går efter det simpla ordförrådet så är karaktären Curtis defintivt jättegalen. Han går igenom samtliga dessa steg i sitt mentala tillstånd och hans omgivning hanterar problemet på skilda sätt. Vissa med total brist på empati och andra med en vilja att förstå och hjälpa honom.

Hans tillstånd är dock – som alla allvarliga, psykiska sjukdomar, inte helt lätt att hantera även om man förstår hans problem och känslor.

TakeShelter14

Jag har själv lidit av tvångssyndrom under min uppväxt och känner väldigt mycket för karaktären Curtis. Jag har tagit mig igenom tvångstankarna, men gudarna ska veta att det är svårt, trots att man vet hur det fungerar och varför man känner som man känner.

Jag vet att det låter helt sjukt att jag känner en vilja att vidröra handfatet i badrummet efter ett mönster med vänster hand och nudda unika punkter fyra gånger endast för att jag annars skulle må dåligt och tro att min mamma eventuellt kan råka illa ut på vägen hem från jobbet samma dag om jag inte utför denna tvångstanke.

Trots att jag vet det orimliga i att mina handlingar avgör ödet för mina närstående så gör jag det helst ändå, eftersom slumpen kan spela mig ett spratt och min mamma råkar ut för en olycka oavsett, vilket skulle göra att jag skulle behöva älta ångern över att jag borde ha utfört min tvångstanke ”bara för att”, för att slippa känna skuld över saker jag egentligen inte kan påverka.

TakeShelter9

Curtis spelas av Michael Shannon (Revolutionary Road, Bug, The Ice Man). En av mina absoluta favoritskådisar och han övertygade mig särskilt förra året, tack vare den här fenomenala rollprestationen! Han besitter kunskapen och passionen att hänge sig helt åt sina karaktärers allra innersta känslor och det syns i minsta blick.

Karaktären syns även i kroppsspråket där han kan signalera på både stora och små sätt. Han kan hänga med ryggen, darra med ena handen eller vara orörlig där han står, men alltid på ett sätt så att han maximerar sin karaktär. Hans röst är så känslig att man kan blunda och ändå känna hur han spelar ut sin karaktärs känsloregister otroligt bra!

För mig var hans arbete i denna film den bästa skådespelarprestationen år 2011 – endast med manlig konkurrens av en annan favorit och psykologisk favoritprestation, närmare bestämt namnen Michael Fassbender i sexmissbruksskildringen Shame (2011).

TakeShelter15

Michael Shannon är dock knappast ensam om att arbeta på toppen av hans förmåga i Take Shelter. Dom är många som presterar, men särskilt förra årets starkast lysande kvinnliga skådespelare – Jessica Chastain (The Tree of Life, The Help, Zero Dark Thirty), spelar Curtis sympatiska fru känslomaxat och suveränt från början till slut.

Hon ventilerar verkligen hur en familjemedlem kan känna över en närståendes psykiska problem. Hon, tillsammans med familjens stumma dotter (ett genialiskt manusdrag) bildar ett starkt karaktärsband till Curtis och det är rörande att se.

För mig är Take Shelter en väldigt fokuserad och vackert lågmäld film från början till slut. Min kärlek är total. Den levererar en utsökt manusidé med kontrollerad regi, jättebra klippningsval, fantastisk ljudarbete och till och med högklassiga effekter av många olika slag.

TakeShelter5

Jag minns att jag var väldigt nöjd med hur filmen arbetade med en mycket selektiv ljudbild för att dela med sig av Curtis oro ända in under huden på mig, när jag såg den. Tystnad varvades med jättebra känslohookar i ljud och oljud.

Take Shelter är en mycket, mycket vacker film på alla sätt och vis. Så många scener är minnesvärda och sitter fastetsade i mitt huvud tillsammans med vemod.

Regissör samt manusförfattare Jeff Nichols (Shotgun Stories) har bearbetat fram en för mig väldigt tilltalande meditativ, intim filmstil och hans nästa film – Mud (2012), ska bli väldigt intressant att se. Också den, liksom hans debut, med Michael Shannon i en av rollerna.

TakeShelter11

Filmen har en omtalad upplösning, vilken vissa kritiserar och andra gillar. Jag älskar den då den får mig att verkligen tvingas hantera konflikten av hur Curtis problem bör hanteras inombords.

Med förstånd och förståelse, eller med avhållsamhet och distans till de starka känslorna?

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhost

Tema: Halloween – samlingsplats för 2010, 2011 och 2012

Jag har sedan denna bloggs start fokuserat extra mycket på att temaskriva kring Halloween-perioden. Runt oktober månad recenserar jag skräckfilmer, tipsar om ”halloweenig” musik och förkovrar mig rent allmänt i den höstiga, blöta, mörka och bästa av årets alla högtider – Halloween!

Detta är jag fullt sysselsatt med även det här året, vilket redan märks och kommer märkas ännu mer den kommande perioden.

Därför ”lanserar” jag en tredelad samlingsplats för mina tidigare års inlägg kring det här temat. Dom är till för dig som vill läsa ännu mer kring skräck eller få tips på vad man kan se – och kanske inte se, inför årets skräckfilmshöst.

I bloggens högerspalt här bredvid finns tre bildlänkar för de halloween-teman jag gjort under år 2010 och 2011 samt även årets halloween-tema, samlat på ett och samma ställe. Läs bland annat om i stort sett alla filmer i Halloween-franchisen (1978-2009), zombies, Dario Argento, Masters of Horror-avsnitt, skräckeffekter och skräckmusikens klassiker.

Bilderna jag syftar på i högerspalten ser alltså ut si så här…

Bästa foto 2011

1. The Tree of Life
2. War Horse
3. Tinker Tailor Soldier Spy
4. Melancholia
5. We Need To Talk About Kevin

Kommentar: Foto är definitivt ett filmelement som kan höja min upplevelse av filmen avsevärt. En medelmåttig historia med bra foto kan lätt kännas som en bättre upplevelse än vad det egentligen är på pappret. Fotot gör inte filmen, men det kan definitvt få filmen att åtminstone landa snyggt.

Det intressanta är inte alltid hur pass vackert fotot är, utan hur pass effektivt det utnyttjas för att ge den rätta känslan för filmen. Det finns dock en del basgrunder som värderar ett bra foto och det ena kan väga upp det andra.

Miljön – var fotografen filmar någonstans.

Vinkeln – från vilket håll i miljön fotografen har valt att rikta kameran.

Kompositionen – vilken typ av utsnitt fotografen valt, utifrån vinkeln.

Ljussättningen – hur pass kreativt fotografen utnyttjar ljusmöjligheterna.

Metoden – fotografen kan utgå från statiska bildutsnitt, eller också rörlig kamera, handkamera och valet mellan färgfoto eller svartvitt.

Tekniken – val av kamera, objektiv och användande av dolly, steadicam, kran, flygfoto eller liknande. Är fotot filmat på film eller digitalt? IMAX, 70 mm, 35 mm, 16 mm, digitala alternativ eller 3D spelar in i fotots utseende. Och så vidare, och så vidare.

Teknikprylar är givetvis verktyg som underlättar kreativiteten, men eftersom budget spelar in och jag inte gillar att ge beröm efter hur mycket pengar någon har på fickan så är det en värderingsfråga från fall till fall, då det till största grad handlar om att jobba så kreativt som möjligt efter förutsättningarna. Miljön är heller inte alltid den mest idealiska för ”snyggt foto”, så även där värderas istället kreativiten under valda förutsättningar.

Steven Spielbergs storslagna War Horse bjöd sannerligen på ett magnifikt foto där de stor miljölandskapen fick tala för sig själva på allra, allra bästa sätt. Filmen är foad av Spielbergs vapendragare Janusz Kaminski, som fotat bland annat Schindler’s List, Saving Private Ryan och Fjärilen i Glaskupan.

Filmen fick oväntat en plats i mitt hjärta och mycket eftersom fotot lyfte känslan av att filmen kunde vara en gammal John Ford-klassiker från den gyllene hollywood-eran. Ängarna, vidderna, slagfälten och alla andra luftiga platser får mig att önska att jag var i samma fantastiska natur och gång på gång kliade jag mig i huvudet över hur de lyckats hitta så väldiga platser som bevarats så fint från urbaniseringen att de fortfarande skulle kunna höra hemma i 10-talets europa.

En sann, filmisk fotokaraktär av den gamla skolan med nostalgisk ljussättning framför realism och på det stora hela väldigt härligt utarbetat på ett sätt vi sällan ser i dagens storfilmer!

Den svenskstadgade fotografen Hoyte Van Hoytema (Lasermannen, Flickan, Låt Den Rätte Komma In, The Fighter) skapade, tillsammans med Tomas Alfredson, många fina fotosekvenser i det briljanta glansverket Tinker Tailor Soldier Spy. Väskor som glider genom mathissar, vackra nattmotiv på husaktiviteter ur dockskåpsperspektiv a’la Rear Window, allmänt krispiga kalla kriget-motiv och ett kokhett, toppsäkert rum där Gary Oldman vakar över de moderna riddarna och David Dencik stylar med sin rökarpipa.

Filmen osar av så kallad sidvändarspänning i den meningen att man väntar och väntar på genombrottet och trots sitt kliniska, långsamma tempo med gubbar i kostym så långt ögat når. Alfredson har ju filmen Fyra Nyanser Av Brunt på sitt samvete, men den titeln beskriver även tonen på Tinker Tailor Soldier Spy fotomässigt, så när som på några kallgråa inslag.Filmen fotades i just film, skiftandes mellan två kameramodeller -Fuji Eterna 35mm av standardformat och 8547 Fuji 500T Eterna.

Den är definitivt inte lättsmält att ta sig igenom filmen då det är så mycket som pågår utanför det uppenbara, men just därför bär fotot med järnhand mig igenom passager som annars kunde ha blivit alldeles för statiska eller rentav ratade i en mindre skicklig regissörs och fotografs händer. Ibland är det svårt att sätta fingret på varför man älskar vissa filmer, men fotot i Tinker Tailor var helt klart något att sätta mitt finger på.

Frågan återstår dock; när får Hoytema sin första oscarsnominering?

Danske ateuren Lars Von Trier etablerade en ny fotografisk ton i sina filmer från och med den egendomligt ruggiga Antichrist. I hans nya film Melancholia fortsätter han med den stilen, som delvis är en rörlig, dogmabesläktad handkamera för att sedan som kontrast då och då berättas med extremstatiska bilder i djup slow-motion – helt anpassad efter Wagners musik som ständigt återkommer – så pass att bilden snarare blir en tavla som sakta förändras under just dessa sekvenser.

Filmen är inspelad i svenska Trollhättan, samt vid det väldiga Tjolöholm Slott i Kungsbacka, vilket ger filmen en storslagen prägel stundtals och gör det dessutom extra kul att se filmen, precis som med Antichrist. Dansk-Chilenske Manuel Alberto Claro står för fotot men Lars Von Trier är alltid den som håller i kameran under första tagningen, för att få en känsla för hur han vill ta scenen.  Sedan repeterar fotografen hans rörelser, vilket ger oss en inblick i hur pass angelägen Von Trier är om fotot i sin film. Filmen är inspelad med digitalt foto och inte filmkamera.

Tillsammans med undergångselementen i denna film tar han fotografin till nya höjder i sin karriär, med otroligt detaljerat, skarpt foto. Han må vara en egensinnig filmskapare, men som tur är en väldigt talangfull sådan som inte låter sig fastna i konventioner och det är precis vad han säger även med fotot i sina filmer.

Det är nog ingen slump att melankoli och depression alltid skildras så fruktansvärt vackert och Von Trier har förstått den poängen.

Lynne Ramsays psykologiskt omskakande bokfilmatisering We Need To Talk About Kevin handlar om mamman som föder ett barn – en liten pojke som tidigt visar sig vara psykopatiskt lagd och bara blir äldre. Denna rafflande, otäcka och sällsynt påfrestande historia växer enormt på mig ju mer den får gro kvar i mitt huvud – och då var den redan när jag såg den första gången en av de bästa filmerna från 2011 i mitt tycke. Jag jämför den här och nu med torterande filmer som Eden Lake och Irréversbile.

Nog om filmen nu och mer om fotoprestationen istället. Filmen fotades med varierande filmkameror av den irländske, prisbelönte fotografen Seamus McGarvey, som har en framgångsrik karriär som stillbildsfotograf och dokumentärfilmfotograf, men har framför allt varit mest produktiv inom musikvideofilmande för stora artister som The Rolling Stones, U2, Paul McCartney, Robbie Williams, Dusty Springfield, PJ Harvey och Coldplay – bland annat. Hans filmresumé är inte mindre märkvärdig den heller, med högklassiga fotojobb som Atonement, World Trade Center, The Hours, High Fidelity och till och med otippade bioaktualiteten The Avengers på sitt samvete!

Fotot är stundtals väldigt kreativt och varenda bildruta förstärker känslan av distans, om det så är avståndsbilder, en extrem närbild som plötslig konrast, intressanta kompositioner med fysisk distans mellan karaktärerna eller om distansen bara ligger i kontrasten mellan två ansiktsuttryck bredvid varandra. ”Kontrast skapar distans” är filmen otalade ledord.

Bilderna säger så mycket och det är också väldigt viktigt då filmen är väldigt dialoglös. We Need To Talk About Kevin är ett undervisningsexempel på strålande kompositionskreativitet!

Den för mig oslagbara vinnaren är dock Terrence Malicks existentiella praktupplevelse The Tree of Life. Det är inte bara 2011 års snyggaste film, utan en av de snyggaste jag sett i hela mitt filmintresserade liv! Den är filmad med en mix av både 35 mm-film, specialeffektstandardformatet 65 mm-film samt det storslagna IMAX-filmformatet som vanligtivis används till selektiva naturfilmer (men som Christopher Nolan införde i fiktionfilmformatet i och med The Dark Knight, 2008).

Fotografen Emmanuel Lubezki (Children of Men, The Assassination of Richard Nixon, The New World) har fått avundsvärda möjligheter i och med det klockrena samarbetet med vår tids kanske största ateur – Terrence Malick. Inspelningen ägde rum på massor av häpnadsväckande platser, men ändå är det i första hand inte det som gör filmen så magnifik, utan hur bra Lubezki och den ultrapoetiske filosofregissören Malick utnyttjar chanserna.

Kameran flyter fram likt en meditativ flod och är ett med filmens musik och allt som rör sig i de drömska bilderna. Jag tappar hakan i sekvens efter sekvens, bildruta efter bildruta. Och djupet är stundtals så djupt att det är lätt att hånskratta åt trickfilmande som 3D-fotografi, när det går att göra fotot så här bra ”i verkligheten”.

Det är lätt att fastna vid filmens bedårande bilder och är du fotointresserad – stillbild som rörligt, så spelar det ärligt talat inte så stor roll om du ger blanka fan i handlingen eller inte, för filmen kan ses enbart för fotot.

Se dock gärna filmen för det andra också då den är väldigt bra, men var beredd att överväldigas av filmens 187 200 bildrutor i alla dess utsökta, bedårande, magnifika, ögonsköna, filosofosiskt närgångna form när de får liv i skildringen av livets flod.

Bästa komedi 2011

1. Midnight in Paris

2. 50/50

3. Crazy, Stupid, Love

4. Bridesmaids

5. Johnny English Reborn

Kommentar: Jag kan ha svårt att klassa en komedi som bättre än en bra dramafilm, då humor i sig bedöms på ett sätt och de vanliga bedömningarna som handling, karaktäriserande, realism och så vidare kan stå i bakgrunden, vilket de därmed också gör i många komedier. Jag tycker att komedier ofta brukar pricka fel på många punkter utöver humorn och då slutar det med att en bra film som knappt försökte vara rolig också blir roligare än en film som i huvudsak försökte vara rolig.

Jag tycker alltså att det är svårt att jämföra humor med allvar på film, så i ett försök att undvika det ger jag komedin en egen kategori där dessa genrefilmer får lite extra uppmärksamhet.

50/50

50/50 fick mig – trots min skepticism till den lättsamma genrefilmer, väldigt intresserad. Det gyllene receptet som fångade mig låg i att placera den korkade, obrydde buddy-skådespelaren Seth Rogen (40-year Old Virgin, Knocked Up, Pineapple Express) som den som alltid lika karaktäristiske, närmaste vännen – men denna gång är han vän till en person vars liv tar en dramatisk vändning när han får reda på att han har cancer. Det är smått genialiskt att ställa en så inpräntad hovnarr mitt i ett så pass känsligt allvar och visa fler dimensioner hos denna karaktär än bara rapande, elakheter, ironi och gräsrökande.

Dessutom har jag någon slags broderlig respekt för Seth Rogen som skådespelare och att se honom få lite mer intressant material att jobba med är, för mig, rörande.

Jag kan tycka att filmen kunde varit ännu lite mer melankolisk på sina ställen men samtidigt är jag ändå ganska tilfredställd, ju mer jag tänker tillbaka på de få riktigt rörande scenerna. Filmen ska ju ändå skildra det positiva också och den inspirerar nog många att ta sig igenom svåra perioder eller sjukdomar. Kan den ens kallas för komedi? Den ”outar” sig ju ändå som en slags relationskomedi om ett allvarligt tema, så jag tycker nog det. Feel good om kampen mot cancer – jag gillar den riktningen.

Joseph Gordon-Lewitt (500 Days of Summer, Inception, Hesher) – huvudrollen i denna film är alltid så sprudlande lättälskad och även om han går mig på nerverna ibland i den här filmen så känns det ändå rätt, för när du har cancer måste du få släppa fasaden och känna att du får vara frustrerad ibland också, med risk att det går ut över dom som älskar dig.

Filmen går inte ända in i mål på alla plan, men den har mycket av min sympati för vad den faktiskt åstadkom och kommer att åstadkomma för många av dom som ser den.

Bridemaids

Bridesmaids har jag talat om tidigare, i listan över filmer från året som på något sätt misslyckades. Publiken verkar inte vara lika petig som mig, men jag tycker att den här hyllade filmen föll på att – helt enligt komedins regler komplicera allting, men för att sedan knyta ihop allting till en alldeles för naivt lättsam film totalt. Jag mår dåligt över mycket av det som huvudkaraktärerna går igenom under filmen, så jag ser det som amerikansk hollywood-falskhet att sedan förenkla allt till en klassisk rom-com i slutändan när den gett sken av någonting annat.

Dock är det stundtals en väldigt rolig film och den förtjänar ändå sin plats här – mycket för att den skildrar kvinnliga karaktärer på ett fräscht, ohämmat sätt och bjuder på scener som är värda att se.

Crazy, Stupid, Love

Crazy, Stupid, Love var däremot en positiv överraskning. Jag gillar Steve Carrell och även om han går ner i en seriös ton – något han behärskar väldigt bra, så är han ändå skrattretande bra! Filmen i sig bjuder inte på något nytt, men den är skickligt skriven och fungerar väldigt mycket som en teaterpjäs på gränsen till fars, med ovanligt skickliga skådespelare för den här typen av film, som alla sköter sig utmärkt. Emma Stone, Ryan Gosling, Kevin Bacon, Marias Tomei och Julianne Moore backar upp Carell så att denna komedi får en ovanlig skådespelartyngd.

Regissörerna bakom filmen – Glenn Ficarra och John Requa, gjorde tidigare den hyllade Jim Carrey-filmen I Love You Philip Morris och dessutom skrev de den ännu mer hyllade Bad Santa, så det är definitivt en duo som höjt ribban för den romantiska komedin och framtiden utlovar mer.

Johnny English Reborn

Johnny English Reborn kanske ni höjer på ögonbrynen åt (ursäkta min ofrivilliga vitsighet), men den fick mig att skratta högt flertalet gånger och överträffar definitivt föregångaren. Mr.Bean-specialisten Rowan Atkinson må bjuda på en humor vi sällan ser idag och som många ser som föråldrad, men i den här filmen finner jag den väldigt rolig och det blir inte för mycket för att jag ska få nog.

Faktum är att Johnny English Reborn är den mest utpräglade komedin jag sett 2011 och skulle jag enbart bedöma efter skämten så vinner den nästan, men jag har ju redan belyst att jag brukar vilja se alla element i en komedi och därför går vinsten till en annan, lite fylligare film.

Midnight in Paris

Den film jag skrattat mest åt och mått som allra, allra bäst av i år är dock årets oslagbara feelgoodfilm, Woody Allens (Annie Hall, Manhattan, Hannah and her Sisters) promenad i midnattens Paris! Äntligen en film som lyckas vara till bredden fylld med romantik utan att hålla på och naivifiera begreppet. Midnight in Paris visar att kärlek uppstår ur en känsla och inte genom en relation mellan man och kvinna.

Någonstans ur den tanken vill jag beskriva filmen.

Visst vill vi vara med om de där stora, livsförändrande händelserna som skakar om oss och får oss att utveckla nya sätt att se på saker, men i slutändan mår vi ändå som bäst av de där små stunderna då vi egentligen inte gör något särskilt, men ändå trivs så att hela kroppen fylls av en tillfällig värme.

Som att plötsligt höra en kär gammal sång på radion, en liten rysning när vi läser en bra text, en särskilt god tugga mat eller en vacker solnedgång när vi minst anar det. Ett par sekunders meditation som får livet att stanna upp, även om det bara varar ett ögonblick.

Midnight in Paris är filmens motsvarighet till precis den känslan. En bagatell som med små medel gör mig alldeles varm i kroppen och som jag gärna upplever igen och igen. Woody Allen har gett mig ett flertal sådana stunder och för det är jag honom evigt tacksam, denna romantiska komedins mästare!