Eyes of Fire | Absurd Cinema

Filmbloggen Kindertrauma väcker genom texten om häxfilmen Eyes of Fire (1983 – läs min recension här) ett för mig oerhört intressant perspektiv att ha som ingång när det kommer till skildrandet av skräck; Ondska – den inom skräckgenren fundamentala kraften, skildras genom religion som något vi moraliskt ska fördöma, likt hur moralen visar hur ondskan fördömer oss. Att istället för att måla upp ondska som en ond kraft, underbyggd av Satan och Helvetet, går det dock att se den som en naturkraft som verkar olika beroende på din subjektiva plats i naturen. En räv är inte ond i sig självt (som hon skriver om), men för en kanin kan räven ses som ondskan i fysisk form.

Människan ser sig som det högst stående djuret på jorden, men för vissa människor är vargen eller ormen mörkrets lakejer och onda av naturen. Och om djuren begåvats eller förbannats med människans komplexa definitionsramar (är det en gåva eller ett straff?) hade människodjuret kunnat vara ondskan som behandlar deras djurart på sätt som ger termen ”det mänskliga helvetet” en helt annan innebörd.

Vi människor kan bli oerhört sorgsna över hur vi behandlade varann under Andra Världskrigets förintelseläger eller vilka liv som förspills i traffickingindustrins mörkaste korridorer, men dagligen skövlar vi djur med principen att dom är goda att äta och accepterade på vår jord, men endast om antalet hålls nere med vapen och slaktyxa. Får vi flå dom och stycka dom i småbitar för att tillaga deras kroppar över öppen eld och avnjuta deras hull som människans gourmetfrukt, då kan vi också acceptera att dom springer i våra skogar emellanåt. Men dom får hålla sig på avstånd, för Guds skull. Kommer dom nära barnen så attackerar vi, för det pågår ett otalat krig mellan människan och djuren om vilka som bestämmer över naturen. Glöm inte kriget. Glöm inte att rusta er, för snart kommer vargen ta över städerna vi byggt med vår mänskliga stolthet.

Hotet finns alltid nära för den som fruktar och inget djur i naturen är lika bra på att frukta än människan. Vi fruktar vår natur därför att den verkar främmande för oss. Vi separerar oss eller förgör det vi inte kan hantera, inom och utom flocken. Har vi inte kontroll över naturen, har den kontroll över oss. Så lyder våra resonemang under fruktan. Våra egon är starka under den och människan är som svagast när egot är som starkast. Är ett steg tillbaka till naturen så farligt, om den sker på en existentiellt förenad nivå snarare än ”naturens lagar”? För naturen har ingen lag. Det är människan som stiftat dem i en gest av kontroll över naturen vi anser oss stå separerad från och över.

Det tål att tänkas på en dag som denna. Halloween är i mångt och mycket grundat i dom paganistiska traditionerna om att dyrka naturen som den gudomliga kraften i sig, men ”natur” som fenomen är ett begrepp vi är så vana att definiera med gudabenämningar (”den gudomliga naturen” ”Gud är naturen”, Gud finns i naturen” osv). Dom mer moderna religionerna som exempelvis kristendomen, väljer att knyta naturen till en ensam Gud och naturen som en slags jordisk prövning för att nå denna Gud. Gud i sin tur besitter en ”Naturen 2.0” i form av Paradiset, som du kan förtjäna din plats i om du under tiden i ”Naturen 1.0” inte avviker från din tro på Gud framför naturen oberoende av Gud. Det är kusligt men behändigt att plantera fruktan i det som önskas kontrolleras. Att polarisera trygghet gentemot osäkerhet gör den åtminstone på en skala värderingsbar och enklare att sälja.

Var står du i din tro eller icketro? Och hur – var – i denna bild tolkar du ditt förhållande till naturen? Är du en del av naturen eller känner du dig särpräglad? Finns det en ondska i naturen du ser ett behov i att kontrollera? Och var placerar du då godheten?

Genre: Rysare, Western
Produktionsland: USA
Alternativ titel: Cry Blue Sky
Manus: Avery Crounse
Regi: Avery Crounse
Längd: 90 min
Budget: 2 600 000 dollar (USA)
Skådespelare: Dennis Lipscomb, Guy Boyd, Rebecca Stanley, Sally Klein, Karlene Crockett, Fran Ryan, Rob Paulsen, Kerry Sherman, Caitlin Baldwin

When America was young and Spirits of Evil reigned in a Forest of Darkness.

En skara nybyggare flyr ut i vildmarken sen de blivit anklagade för brott mot gud. De beslutar sig för att starta ett nytt samhälle i vildmarken men en häxa och osaliga själar gör livet svårt för dem.

Temacheck: Det här är en lysande spik! ”Witches” förekommer i form av filmens tema som är häxkraften, om den finns och i så fall var den finns – och hur når den oss människor? ”Bitches” förekommer det gott om, då den ”tveksamma” kvinnan alltid är misstänkt när det talas om häxor och särskilt en kvinna i filmen är extra utsatt, då hon blivit mer djurisk än mänsklig i sitt beteende. Filmens triumf är dock att ha med små barn på ett enligt mig kreativt och vackert sätt, då barnen får stå föremål för den rådande häxstämpeln. Filmen innehåller ett barn som vuxit upp i det vilda och blickarna mot detta naturbarn är inte alltid så nådiga.

Eyes of Fire är en film som det tidigare endast talades om i dom undergroundkretsar av skräckfilmvärlden som letat under stock och sten (läs; smalskräckfilmsforum, nischade filmbloggar eller gömda hyrvideohyllor) för att hitta dom där högintressanta, udda filmerna som aldrig riktigt fick en chans att säljas. Under ett årtionde som 80-talet kom otaliga skräckfilmer och försökte bryta sig genom isen för att nå hem till dig vid hyrvideobutiken genom en sunkigt inramad VHS-kassett. Dom allra flesta följde dock naturens sannolikhetslära och försökte likna varann för att locka den publik som ville ha mer av det dom kunde begripa, eftersom dom sett något liknande förut och tyckte det var ”helt okej” eller kanske till och med ”rätt najs”. Annars gick det givetvis att krossa isen med säljargument som ”lemmarna flyger!” eller ”blodigare än motorsågsmassakern!” Vilka filmer hade inte mer blod än The Texas Chainsaw Massacre på 80-talet? Men visst lät det som ett givet argument om du ville ha terror för hela slanten.

Under denna tid hade inte en psykologisk, ambitiös och historiskt dramafylld rysare inte en chans att nå publiken. Kraftfullt psykedeliska skildranden av hur häxkrafter kom från träden själva snarare än som pomperipossor eller sexiga förförerskor var att ta skräcken alldeles för långt ifrån vad som var definitionsramarna inom marknaden. Endast några hundratal har betygsatt Eyes of Fire, men idag kan du se den i stämningsfull VHS-kvalitet på både youtube och vimeo om du inte redan äger den sällsynta VHS:en som faktiskt fick release till slut 1987 – fyra år efter filmens tillfälliga cirkulation på några amerikanska biografer premiäråret 1983. Kanske hittar du liksom mig en ny alternativ rysarpärla i Eyes of Fire från det inte så nådiga 80-talets bortglömda vrår. En avart långt mycket bättre än sitt öde. Sedan den ambitiösa, intressanta The Witch: A New-England Folktale (2015 – läs min recension) fick release har Eyes of Fire äntligen fått en antydan till nytt liv åtminstone inom den ack så smala smalskräckfilmsbubblan, tack vare innehållsmässiga likheter.

Vad gör denna film så briljant till skillnad från det mesta som kom under samma tid som den? Varför hyllar jag denna framför alla dom där blockbusterklassikerna och videovåldssnackisarna som sedan färgat rysarproduktionen från alla andra årtionden likt karamellfärg som inte går att tvätta bort?

Den audiovisuella atmosfären. Filmkompositören Brad Fiedel (som ligger bakom musiken till Terminator 1 & 2) hade vid det här laget redan präglat den obskyra skogsslashern Just Before Dawn (1981) med ETT ENDA atmosfäriskt ambient ljudspår som lyfte den filmen till att inneha ett av skräckfilmhistoriens allra mest effektiva ljudbilder någonsin! Här – utan att jag på förhand hade en aning om att han medverkat igen, får han mig i samma dovt invaggande atmosfärer. Som att du håller på att somna av utmattning lutandes mot en stubbe i skogen, samtidigt som naturen självt smyger sig fram och snärjer dig, sakta, så att du kan vakna upp till ett liv i bojor, medan ormar, myror och rovfåglar gnager ur din benmärgssaft tills du somnar om på din bädd av mossa en sista gång. Eller för all del en atmosfär som passar utmärkt att glida på en centimeternära, spegelblank vattenyta till, iakttagandes nybyggare i Nordamerikas vilda storskogar som ser möjligheternas land men inte hur motståndet väntar dem, från håll dessa ”civiliserade” lyckosökare tidigare endast hört i folksägner och mytologiska skrifter.

Denna atmosfär, tillsammans med ett visuellt flippigt magielement och briljant komponerat foto, gifter sig underbart med filmens suggestiva dramaturgi, fri från konkreta slutsatser. Där konventionella filmer hade sänkts av liknande effekter och vattnats ur av ambient musik som klätt av konventionberättandets fattiga bidrag till åskådarens inlevelse genom egen fantasi, frodar Eyes of Fire. Du måste sudda ut gränserna mellan realism, feberdröm och filmisk effektkomposition för att smälta den subtila galenskap filmen besitter, men har du förmågan att göra det har du en häxfilm som besitter guldet från Antichrist (2009), nämnda The Witch samt typ spexet i Rovdjuret / Predator (1987) men försätter det i en handling som mer liknar Terrence Malicks Days of Heaven (1978 – läs min recension), The New World (2004) eller kanske ännu mer Nicolas Winding Refns Valhalla Rising (2009). Känn på den mixen! En till film från senare år som väl också måste nämnas tillsammans med Eyes of Fire är nog ändå oscarsbelönade The Revenant (2015 – läs mina två recensioner här och här). Vågar jag nämna Twin Peaks ännu en gång, också? Ja, filmen har vibbar av Twin Peaks mer maniska sidor.

Vissa kanske skulle kalla Eyes of Fire för spretig för sitt eget bästa, men det är samma person som värdesätter en publik framgång hellre än ett intressant innehåll. Mänskligheten kommer ställas inför ett mandomsprov i mötet med Eyes of Fire och förmodligen kommer 80 procent gå därifrån med en längtan efter att runka av ABBA Teens och Marie Serneholt till tonerna av Britney Spears ”I’m a slave for you” för att över huvud taget rena sig från det märkliga fyrverkeri i slow-motion dom just bevittnat. Dom övriga 20 procenten – den visa minoriteten, kommer inte ångra att dom sett en häxfilm som tillför något speciellt till den i övrigt väldigt fyrkantiga skräckgenren.

I alla dessa filmer som andas samma luft som Eyes of Fire är det på ett oerhört fundamentalt skildrat sätt – rentav urmytologiskt, Människan mot Naturen och var Gud ska placeras in i den duellen. Människan förenad med naturen – hur den värderas som människans ägodel men visar sig ha själva greppet om människan. Människan slår snubbelben på sig själv och ur detta svullna människoego separerar sig människan alltmer från naturen och startar blint krig mot den.

Under detta fundamentala förhållande mellan människa och natur kan du som yttre betraktare inte vara riktigt säker på vilken sida du står på, eftersom hela kriget verkar ha uppkommit ur ett missförstånd om att det finns en spricka i en helhet och det vi ser är helheten som slåss mot sig själv. En splittrad Gud. Eller är det ondskan som sipprar fram ur något gott och kriget vi utkämpar handlar inte om några egoistiska missförstånd, utan en viktig balans mellan gott och ont? Om detta ämne skriver jag mer om på bloggen senare idag…

Betyg:
4 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
38/50 – Totalt