Spegelreflektion: Ondskan i naturen

Filmbloggen Kindertrauma väcker genom texten om häxfilmen Eyes of Fire (1983 – läs min recension här) ett för mig oerhört intressant perspektiv att ha som ingång när det kommer till skildrandet av skräck; Ondska – den inom skräckgenren fundamentala kraften, skildras genom religion som något vi moraliskt ska fördöma, likt hur moralen visar hur ondskan fördömer oss. Att istället för att måla upp ondska som en ond kraft, underbyggd av Satan och Helvetet, går det dock att se den som en naturkraft som verkar olika beroende på din subjektiva plats i naturen. En räv är inte ond i sig självt (som hon skriver om), men för en kanin kan räven ses som ondskan i fysisk form.

Människan ser sig som det högst stående djuret på jorden, men för vissa människor är vargen eller ormen mörkrets lakejer och onda av naturen. Och om djuren begåvats eller förbannats med människans komplexa definitionsramar (är det en gåva eller ett straff?) hade människodjuret kunnat vara ondskan som behandlar deras djurart på sätt som ger termen ”det mänskliga helvetet” en helt annan innebörd.

Vi människor kan bli oerhört sorgsna över hur vi behandlade varann under Andra Världskrigets förintelseläger eller vilka liv som förspills i traffickingindustrins mörkaste korridorer, men dagligen skövlar vi djur med principen att dom är goda att äta och accepterade på vår jord, men endast om antalet hålls nere med vapen och slaktyxa. Får vi flå dom och stycka dom i småbitar för att tillaga deras kroppar över öppen eld och avnjuta deras hull som människans gourmetfrukt, då kan vi också acceptera att dom springer i våra skogar emellanåt. Men dom får hålla sig på avstånd, för Guds skull. Kommer dom nära barnen så attackerar vi, för det pågår ett otalat krig mellan människan och djuren om vilka som bestämmer över naturen. Glöm inte kriget. Glöm inte att rusta er, för snart kommer vargen ta över städerna vi byggt med vår mänskliga stolthet.

Hotet finns alltid nära för den som fruktar och inget djur i naturen är lika bra på att frukta än människan. Vi fruktar vår natur därför att den verkar främmande för oss. Vi separerar oss eller förgör det vi inte kan hantera, inom och utom flocken. Har vi inte kontroll över naturen, har den kontroll över oss. Så lyder våra resonemang under fruktan. Våra egon är starka under den och människan är som svagast när egot är som starkast. Är ett steg tillbaka till naturen så farligt, om den sker på en existentiellt förenad nivå snarare än ”naturens lagar”? För naturen har ingen lag. Det är människan som stiftat dem i en gest av kontroll över naturen vi anser oss stå separerad från och över.

Det tål att tänkas på en dag som denna. Halloween är i mångt och mycket grundat i dom paganistiska traditionerna om att dyrka naturen som den gudomliga kraften i sig, men ”natur” som fenomen är ett begrepp vi är så vana att definiera med gudabenämningar (”den gudomliga naturen” ”Gud är naturen”, Gud finns i naturen” osv). Dom mer moderna religionerna som exempelvis kristendomen, väljer att knyta naturen till en ensam Gud och naturen som en slags jordisk prövning för att nå denna Gud. Gud i sin tur besitter en ”Naturen 2.0” i form av Paradiset, som du kan förtjäna din plats i om du under tiden i ”Naturen 1.0” inte avviker från din tro på Gud framför naturen oberoende av Gud. Det är kusligt men behändigt att plantera fruktan i det som önskas kontrolleras. Att polarisera trygghet gentemot osäkerhet gör den åtminstone på en skala värderingsbar och enklare att sälja.

Var står du i din tro eller icketro? Och hur – var – i denna bild tolkar du ditt förhållande till naturen? Är du en del av naturen eller känner du dig särpräglad? Finns det en ondska i naturen du ser ett behov i att kontrollera? Och var placerar du då godheten?

Soul Surfer (2011)

Genre: Drama, Biografi, Sportfilm
Produktionsland: USA
Manus: Sean McNamara, Deborah Schwartz, Douglas Schwartz, Michael Berk, Matt Allen, Caleb Wilson, Brad Grann (baserad på en biografisk bok av Bethany Hamilton, Sheryl Berk och Rick Bundschuh)
Regi: Sean McNamara
Längd: 106 min
Skådespelare: AnnaSophia Robb, Helen Hunt, Dennis Quaid, Lorraine Nicholson, Kevin Sorbo, Carrie Underwood, Ross Thomas, Chris Brochu, Jeremy Sumpter, Craig T. Nelson, Branscombe Richmond, Cody Gomes, Titus Kinimaka, Tiffany Hofstetter

When you come back from a loss, beat the odds, and never say never, you find a champion.

Soul Surfer är den otroliga men sanna historien om tonåringen Bethany Hamilton som förlorar sin arm i en hajattack när hon surfar med sina vänner på Hawaii. Med hjälp av sina föräldrar Tom och Cheri påbörjar Bethany den långa resan tillbaka till livet inom surfeliten. Soul Surfer är en inspirerande film med välkända skådespelare samt idolvinnaren Carrie Underwood som här gör sin första (och sista) film som skådespelare. Bethanys beslutsamhet och envisa vägran att ge upp ger henne styrka att vända sin tragedi till framgång och samtidigt ge hopp åt andra.

Soul Surfer är en olidligt sentimental, kristen och moralkakig verklighetsbiografi om 13-åriga surfartjejen Bethany Hamilton som förlorar armen i ett möte med en haj men beslutsamt kämpar på för att leva som hon vill och fortsätta surfa. Jag har uppenbarligen svårt för att uppleva konstruerat sentimentala uttryck. Gester som ska kommunicera kärlek på ett predikande sätt istället för genuina uttryck. Soul Surfer kryllar av detta, men också mossiga konventioner om familjens betydelse, mäns och kvinnors roller och annat religiöst simplifierande av den perfekta, amerikanska familjen och ödets roll i meningen med våra liv.

Som tur är står den verkliga livsutmaningen för en vanlig tjej ändå konkret i förgrunden och även om mina kräkreflexer stinger till gång efter varannan ser jag en uppriktig genuinitet i detta, emellanåt. AnnaSophia Robb (Bridge to Terabithia, Jack of the Red Hearts) tar ner min cynism en aning och förtjänar en eloge för att hon tillför spelad ärlighet som känns trovärdigt, medan Helen Hunt och Dennis Quaid får det att klia genom deras banala såpoperagestaltning av den amerikanska drömmens frälsta idealföräldrar.

Kolla sedan på manusförfattarlistan, som nästan är fetare än skådespelarantalet – 10 stycken inblandade i historiens utformning. Många manusförfattare är oftast ett exempel på en sämre, själlös, mer kompromissfylld film och Soul Surfer tycks vara skriven av hela den lokala kyrkoförsamlingen. En vanskligt fjäderlätt film som lever farligt och framkallar viss tourettes, trots goda avsikter.

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
1 – Hjärna (komplext värde)
5 – Hjärta (emotionellt värde)
5 – Sentimentalitet/Romantik
1 – Barnförbjudet
5 – Feelgood
5 – Budskap
1 – Obehag
3 – Humor
3 – Action
3 – Prat

Betyg:
2 – Atmosfär
2 – Dramaturgi
1 – Dialog
2 – Skådespelare
2 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
1 – Musik
1 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
1 – Lekfullhet (experimentiell lust)
1 – Omtittningsvärde
————
16/50 – Totalt

Exodus: Gods and Kings (2014)

Genre: Drama, Action, Äventyr
Produktionsland: Storbritannien, USA, Spanien
Manus: Adam Cooper, Bill Collage, Jeffrey Caine, Steven Zaillian
Regi: Ridley Scott
Längd: 142 min
Skådespelare: Christian Bale, Joel Edgerton, Aaron Paul, María Valverde, Sigourney Weaver, Ben Kingsley, Ben Mendelsohn, Indira Varma, John Turturro, Golshifteh Farahani, Dar Salim, Hiam Abbass, Kevork Malikyan, Tara Fitzgerald

En tolkning av berättelsen om Moses och hur han ledde de israelitiska slavarna ut ur Egypten. Moses och Ramses är söner till faraon Seti, som härskar över Egypten. Ramses är den naturlige tronarvingen då Moses är ett adoptivbarn, men Moses är den som besitter både det klokaste huvudet och största stridstalangen samt faderns tillit. När sanningen kommer fram att Moses är född som hebré och inte egyptier spricker bandet mellan bröderna och Moses kastas ut i öknen för att fortsätta sitt liv med döden runt fötterna, i ödemarken.

När Moses får kontakt med den Gud han alltid förnekat tar hans liv ytterligare en vändning och hans övertygelse leder honom tillbaka till samhället han kastades ut ifrån. Han måste befria hebréerna från deras liv i slaveri och jämna ut villkoren för hans folk. För att lyckas måste han övertyga sin bror, vilket är underlaget för en av de bibliska skrifternas mest episka kamp.

Jag tänker inte ödsla bokstäver på att förklara varför Exodus: Gods and Kings är relativt ointressant och blek i sitt varande som klassiskt drama mellan två bröder, som skådespel mellan flera i grunden skickliga aktörer samt som mastodontpackat actionäventyr av bibliska mått rent visuellt och tekniskt. Den ger ingenting som den inflammerade blockbusterkulturen inte redan gett oss dom senaste åren utan Ridley Scott (Alien, Thelma and Louise, Gladiator och Prometheus – läs min recension samt ”second thoughts”) följer instruktionsboken väl men utan anledning att höja på ögonbrynen eller engagemanget inför filmen som filmisk underhållning.

Jag förväntade mig väldigt lite, men hoppades på en stabil rollprestation av Christian Bale (American Psycho, The Dark Knight Returns, American Hustle) som Moses och att få den klassiska och trevliga berättelsen från Gamla Testamentet återberättad på ett okej sätt för att åtminstone bli påmind om hur den var i stort. Jag kunde bocka av dessa förhoppningar och känner därför inte att jag blev blåst på konfekten. Visst hade jag hoppats på mer fokus i karaktärsdramat mellan filmens bröder Moses och Ramses, som tyvärr kändes väldigt statiska i sina karaktärslägen utan några riktiga växlingar. Moses var rak och beslutsam och Ramses var rak och beslutsam. Sällan var någon av dem tvivlande på samma vis som Russell Crowes och Joaquin Phoenixs brödraspel i Gladiator (2000), men jag förväntade mig inte heller någon ny sådan film så risken att det skulle göra mig besviken fanns aldrig riktigt där.

Jag tog däremot med mig ett par positiva överraskningar och det var ett budskap bortom det förväntade samt en uppfriskande vilja från Ridley Scotts sida att frångå religiösa förklaringar och istället förhålla sig opartisk till det mesta av religiösa värden för att istället fokusera på äventyret – och en mer cynisk slutsats av det, om man vill se det så.

I min umgängeskrets genom åren och även i olika texter på nätet har gamle Ridley Scott fått tagit emot en del återkommande kritik om att vara alldeles för kristet och religiöst insnöad i sitt skildrande av sina filmer. Jag har själv inte sett var det negativt kritiska i det ligger eller varför han ska belastas för att Gladiator kan ses som en biblisk berättelse oavsett om Maximus är Jesus, Moses eller någon annan eller varför dom kristna tolkningarna av Prometheus är negativ. Bibeln och andra religiösa berättelser är dom mest uråldriga och precis alla berättelser återanvänder dramaturgier och karaktärer från dessa uråldiga berättelser vare sig dom vill det eller inte. En berättelse eller karaktär går nämligen inte i stort att forma på något sätt som inte redan gjorts i dom uråldriga mytologierna. Det är just därför mytologier är så intressanta, för att dom innehåller skelettet för varje berättelse vi därefter fått höra i andra tappningar, kött och kläder.

Jag brukar inte förvänta mig extraordinära inlidningar av dessa historier och kanske är det därför jag i nio fall av tio kan bli minst lika underhållen av baksidesinformationen på en bok eller det urvattnade innehållet i en wikipedia-artikel, lika mycket som en detaljerad skildring av samma innehåll på flera timmars speltid eller textläsning.

I varje fall ler jag nästan lite ondskefullt över ironin att Ridley Scott i och med denna miljarddyra blockbusterpjäs lämnar den underhållningstörstande publiken otillfredställda likt publiken i hans Gladiator (2000), men samtidigt svarar på kritiken från dem som därefter trodde att han snöat in sig på Jesus och Bibeln. Han låter dem som osvikligt tror på gudar få behålla den tron om dom så gärna vill, men än mer låter han dem (inklusive jag själv) som valt att avstå tron på gudar att slappna av en aning och istället njuta av effektsökeriet (vilket jag enbart gjorde till måttlig grad) eller reflektera över dom mer existentiella frågorna bortom religionens lagar (vilket jag oväntat nog tog med mig av den här filmen).

Budskapet är inte att Gud existerar, ej eller att det finns något slags hopp varken för israeliter, judar eller människan som existerande varelse. Filmen undviker predikande och sentimentalitet och det ger enligt mig heder åt filmen. Istället är budskapet att hoppet för människan som en enad varelse är orimligt i det långa loppet – att människan behöver fly för att enas. För att fly krävs det en konflikt att fly ifrån och den paradoxala men ack så sanna slutsatsen blir därför att konflikter såsom krig och stundande undergång enar mer effektivt än den orimliga lösningen att människan skulle enas av en konfliktlös jord.

Människan som grupp leds lättare i krig än i fred och så länge människan är jordens mäktigaste varelse riktas kriget mot andra mänskliga grupper. Så en enad människogrupp är en krigande människogrupp men en krigande människogrupp delar samtidigt människan som helhet.

Summan av kardemumman är att människans strävan efter en enad grupp blir just en strävan efter att bryta ned människan som enad grupp.  Mänsklighetens mest enade stund kommer otvekligt ske först när vi samlar oss inför den gemensamma undergången.

Angående Christian Bales uttalanden om Moses:

”I think the man was likely schizophrenic and was one of the most barbaric individuals that I ever read about in my life.” – Christian Bale

Christian Bale uttalade sig inför filmens premiär att Moses är en barbar utan dess like som förmodligen var schizofren. Eftersom Bale liksom mig saknar religiös tro är det inte svårt att hålla med angående Moses schizofrena drag – oavsett vilken skildring vi går efter. Han tror sig få meddelanden av den Gud han tidigare påstått inte finns och i just denna skildring visar sig Gud (eller Guds sändebud) vara en liten pojke.

Att Moses skulle vara en barbar är dock intressantare att reflektera vidare kring. Visst kan jag se honom  som lite ignorant mot sin fru och son som han lämnar i övertygelsen om att han fått kontakt med Gud och måste uträtta hans ärenden. Han är övertygad om att egypterna behöver genomgå deras plågor i Guds namn men det görs ändå i stegrande grymhet just eftersom Ramses brister i insikt i sin roll som allmäktig diktator snarare än på grund av Moses barbara sida. Moses uppmanar hebréerna att offra ett lamm per hushåll och måla blodet på deras dörrar. Där börjar det kännas ganska grymt om vi utgår från att han uppmanar detta på grund av sin schizofrena vanföreställning.

Sedan ”lurar” han ut både tusentals hebréer och egyptiska soldater i röda havets öppnade gap i övertygelse om att det är Guds vilja och räddning. Ett tusental egypter dör på kuppen, men samtidigt hade dom åtminstone ett aktivt val att stanna kvar på torra land. Dock är det desto mer bisarrt att en besatt och schizofren Moses hade mage att mana ut hela sitt folk på det öppna havet då det (om vi utgår från att det skett vill säga) lika gärna hade kunnat gått ”åt helvete” för alla dessa människor om naturkrafterna stängde havet och slukade dem alla bara för att dom trodde på Moses hallucinationer.

Jag tycker ändå att stämplingen av Moses som en av dom mest barbariska människorna (som Christian Bale personligen läst om) är att ta i, även om han enligt sin egen utsago läst dom fyra största skrifterna om Moses utan och innan. Moses var trots allt förmodligen en sjuk människa, OM vi utgår från att Gud inte finns.

 

Filmspanarkollegan Fiffis Filmtajm har också recenserat Exodus: Gods and Kings och ger ett helt annat perspektiv på upplevelsen av filmen, som klår filmen i sig. Hennes recension hittas här.