Spegelreflektion: C’era Una Volta Il West / Once Upon a Time in the West (1968) eller: Leone och Morricone i en dödsdans

Avslutningen på westerntemat för denna gång blir genom en kavalkad av Once Upon a Time in the West. En spegelreflekterande recensionstext samt ett par inlägg som behandlar fotot utifrån min serie ”Visuella mästerverk”.

Sergio Leones mästerverk är till skillnad från övriga filmer i mitt westerntema ingen amerikansk western. Trots detta är det en spaghetti western som förflyttar sig väldigt monumentalt (no pun intended) till Amerika. Det är Sergio Leones farväl till den genre han förändrade för alltid.

There were three men in her life. One to take her… one to love her… and one to kill her.

Farmaren Pat McBain och hans tre barn skjuts ner av ett gäng bovar alldeles innan hans nya hustru Jill (Claudia Cardinale) anländer till farmen för giftermålet. Den fruktade banditen Frank (Henry Fonda) söker komma åt farmen, men får två motståndare i ”Harmonica” (Charles Bronson) – en ensamvarg som hellre spelar munspel än pratar, och Cheyenne (Jason Robards) – en fruktad desperado. Filmens rytm skulle frammana känslan av en döende människans sista flämtande andetag. Once upon a time in the west var från början till slut en dödsdans. 

Övriga texter i månadstemat 30 dagar av Western hittas här.

---

För att skriva om Sergio Leones mäktiga farväl till westerngenren – C’era Una Volta Il West / Once Upon a Time in the West (1968), har jag valt att spegelreflektera kring recensionen från filmspanarbloggen Fripps filmrevyer från 2014 – ett kraftigt negativt utlåtande. Samt recensionen från filmspanarbloggen Movies-Noir från 2008 – ett kraftigt positivt utlåtande.

Reflektion 1:

Det är helt korrekt – Once Upon a Time in the West skulle hämmas ganska rejält av att ses på liten TV och framför allt med svagt ljud. När jag själv såg den för första gången i mitt liv, som Sergio Leone-besatt cirka 10-åring, såg jag den på en förhållandevis enkel tjock-TV om än med rätt hög standard på ljudet, som var ett flerhögtalarsystem och ganska ovanligt på den tiden 1998. Jag hade sett Leones dollatrilogi på ännu enklare filmsystem och dom hade poppat igenom rutan och in i mina sinnen, men Harmonica – En Hämnare (svenska titeln) gick inte riktigt in för mig. Jag engagerades inte och saknade firma Clint Eastwood/Lee Van Cleef. Dessa två och Eli Wallach skulle tillsammans skjutas ihjäl i inledningen av Harmonica, men Eastwood var upptagen och Leone skrotade dom övriga för en helt annan trio istället.

I varje fall var det nog inte filmsystemet som hämmade Harmonica för mig utan jag var nog för ung och underutvecklad i sinnet för att ta in briljansen i Harmonica som 10-åring – åtminstone den briljansen jag upplever så starkt i vuxen ålder. På den tiden var filmen utmanande seg och saknade simpla antihjältar. Allt var så bundet vid affärer och vikten vid järnvägen. Jag var som 10-åring varken affärsman, strateg eller trainspotter.

Fruktansvärt att Henke (från Fripps filmrevyer) trots bra hemmabioupplevelse var så bestämt ovän med filmen redan efter dom fyra första scenerna! Okej, en knappt timme senare, men ändå. För mig radar Leone upp ikoniskt mästerliga scener efter varann – framför allt inledningsvis. Sedan flyter handlingen mer scenlöst. Inledningsscenen är knappt 15 minuter av Leones essens. Sedan bara avancerar han som ett lokomotiv, i låååångsam hastighet. Leones tålamod är filmhistoriens mest avundsvärda. Gubben gjorde western till Zen!

Och sågar du Ennio Morricones musik?! ”Oharmonisk”? Aj aj aj… Det är inte bara filmmusik – det är den bästa MUSIK som framförts av en orkester någonsin! Morricone får Mozart, Beethoven och Brahms att framstå som hissmusiker för sjutton! Leones patenterat skramliga ljudeffekter och efterdubbning sedan. Dom är klassiska. Som i Dario Argentos Suspiria. Argento skrev manuset tillsammans med Bernardo Bertolucci för övrigt – snacka om italienskt toppad kedja där. Jag bara antar att Fellini var korrekturläsare då det låter fullt rimligt med den infon i vetskap.

Ljudet ja. Klassiskt för italiensk film (övrig western, giallo och skräck), men det är Leones spaghetti western alla tänker på när den upplevs. Detta typiska och enligt mig högst charmiga ljud är betydligt mer uppenbart i hans dollartrilogi, men om det mot förmodan märks av mer här är det för att Leone för första gången låter karaktärerna tala och inte bara vara tysta. ”Once Upon” är ett operett drama med dialog, medan dollartrilogin är den tyngsta lättsamma underhållningen som gjorts. Visst, musiken när Harmonica spelar munspel är tydligt pålagd (liksom all musik i film i regel är) men han spelar aldrig något annat än munspel. Harmonicas tema är liksom namnet, ”harmonica”. Encryable my ass!

Henke, att bestämma sig är detsamma som att ge upp. Du hade bestämt dig att filmen inte höll efter dom fyra första scenerna, men du påstod att du inte gav upp eftersom du såg resten av filmen. Men du bestämde dig. Du gav upp! Det är livsfarligt att vara bestämd i en värld i ständig rörelse. Men det är du som står kvar på perrongen. Jag rekommenderar dig att se om denna någon annan gång, efter att du sett om dollartrilogin – med risk för att du kommer sänka dem också. Du får inte ge upp, Henke! Never let go.

Henke: I’ll never let go, Jack. I’ll never let go. I promise.

Reflektion 2:

Movies-Noir: Bara inledningsscenerna får en att njuta av välbehag där vi introduceras av tre män som väntar på en järnvägsstation. De tre männen väntar på Harmonica, mannen med munspelet. Vad som följer sen är filmhistoria.

HÄR har vi en som fattar. Total kontrast mot Henke. Blixtkrigen vanns med tålamod och i det här kriget tar jag rygg på Movies-Noir.

När Movies-Noir skriver att Morricones musik förmodligen är ”den vackraste, sorgligaste och mest passande som någonsin gjorts till en film, då har vi totala kontraster här. Kan en och samma film slå så olika? Svaret är förstås positivt – och det är ändå tur.

Något mer på det? Fotot är bland det bästa – bästa – bästa jag någonsin njutit av. Hur Leone jobbar med kontraster som ”långt borta” och ”högst nära”, så att du får uppleva dom vidaste landskapsvyerna och dom mest intima, svettiga ansiktena… hur en skäggig man leker med en liten, liten fluga så jag nästan kan känna andedräkten flåsa på mig, för att i samma scen flyga över prärien och staden som en fågel. Flugperspektiv och fågelperspektiv. Det är mikrokosmos och makrokosmos i en och samma rörelse. Men det är inte allt. Leone toppar sig här. Varje ögonblick är fylld av perfektion. Jag blir mållös. Se denna fotografiska genomgång av endast en scen av filmens foto – en möjligen för vissa på ytan blott stabil standardscen fotomässigt, för att förstå hur mycket skräddarsydd perfektion ett otränat öga kan missa.

Det var underbart att uppleva denna Once Upon a Time in the West igen, som en avslutning på mitt westerntema. När jag skulle se om den för X:e gången för några kvällar sedan var klockan närmare midnatt. Normalt sätt kan jag inte hålla ögonen öppna på en film vid denna tid. Men jag ville så gärna avrunda dagen med min barndomsidol Sergio Leones (andra) magnum opus (av tre). Jag laddade upp med svart te för att palla natten. Jag räknade med att se andra halvan av filmen nästföljande morgon. Pausa i mitten.

Jag behövde inget te. Jag var hypnotiserad av filmen utan att röra tekoppen. En timme gick. Två timmar gick. Jag behövde inte pausa. Ville inte. En av dom djupaste filmupplevelserna jag haft framför en TV. När filmen var slut och klockan passerat vargtimmen kunde jag knappast sova. Upplevelsen ringde kvar. Jag handtvättade kläder i någon timme innan jag gjorde ett nytt försök att sova. Vilken natt. Helt enkelt perfekt. Så ska film vara.

Betyg:
5 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
5 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
5 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
49/50 – Totalt

Spegelreflektion: Ondskan i naturen

Filmbloggen Kindertrauma väcker genom texten om häxfilmen Eyes of Fire (1983 – läs min recension här) ett för mig oerhört intressant perspektiv att ha som ingång när det kommer till skildrandet av skräck; Ondska – den inom skräckgenren fundamentala kraften, skildras genom religion som något vi moraliskt ska fördöma, likt hur moralen visar hur ondskan fördömer oss. Att istället för att måla upp ondska som en ond kraft, underbyggd av Satan och Helvetet, går det dock att se den som en naturkraft som verkar olika beroende på din subjektiva plats i naturen. En räv är inte ond i sig självt (som hon skriver om), men för en kanin kan räven ses som ondskan i fysisk form.

Människan ser sig som det högst stående djuret på jorden, men för vissa människor är vargen eller ormen mörkrets lakejer och onda av naturen. Och om djuren begåvats eller förbannats med människans komplexa definitionsramar (är det en gåva eller ett straff?) hade människodjuret kunnat vara ondskan som behandlar deras djurart på sätt som ger termen ”det mänskliga helvetet” en helt annan innebörd.

Vi människor kan bli oerhört sorgsna över hur vi behandlade varann under Andra Världskrigets förintelseläger eller vilka liv som förspills i traffickingindustrins mörkaste korridorer, men dagligen skövlar vi djur med principen att dom är goda att äta och accepterade på vår jord, men endast om antalet hålls nere med vapen och slaktyxa. Får vi flå dom och stycka dom i småbitar för att tillaga deras kroppar över öppen eld och avnjuta deras hull som människans gourmetfrukt, då kan vi också acceptera att dom springer i våra skogar emellanåt. Men dom får hålla sig på avstånd, för Guds skull. Kommer dom nära barnen så attackerar vi, för det pågår ett otalat krig mellan människan och djuren om vilka som bestämmer över naturen. Glöm inte kriget. Glöm inte att rusta er, för snart kommer vargen ta över städerna vi byggt med vår mänskliga stolthet.

Hotet finns alltid nära för den som fruktar och inget djur i naturen är lika bra på att frukta än människan. Vi fruktar vår natur därför att den verkar främmande för oss. Vi separerar oss eller förgör det vi inte kan hantera, inom och utom flocken. Har vi inte kontroll över naturen, har den kontroll över oss. Så lyder våra resonemang under fruktan. Våra egon är starka under den och människan är som svagast när egot är som starkast. Är ett steg tillbaka till naturen så farligt, om den sker på en existentiellt förenad nivå snarare än ”naturens lagar”? För naturen har ingen lag. Det är människan som stiftat dem i en gest av kontroll över naturen vi anser oss stå separerad från och över.

Det tål att tänkas på en dag som denna. Halloween är i mångt och mycket grundat i dom paganistiska traditionerna om att dyrka naturen som den gudomliga kraften i sig, men ”natur” som fenomen är ett begrepp vi är så vana att definiera med gudabenämningar (”den gudomliga naturen” ”Gud är naturen”, Gud finns i naturen” osv). Dom mer moderna religionerna som exempelvis kristendomen, väljer att knyta naturen till en ensam Gud och naturen som en slags jordisk prövning för att nå denna Gud. Gud i sin tur besitter en ”Naturen 2.0” i form av Paradiset, som du kan förtjäna din plats i om du under tiden i ”Naturen 1.0” inte avviker från din tro på Gud framför naturen oberoende av Gud. Det är kusligt men behändigt att plantera fruktan i det som önskas kontrolleras. Att polarisera trygghet gentemot osäkerhet gör den åtminstone på en skala värderingsbar och enklare att sälja.

Var står du i din tro eller icketro? Och hur – var – i denna bild tolkar du ditt förhållande till naturen? Är du en del av naturen eller känner du dig särpräglad? Finns det en ondska i naturen du ser ett behov i att kontrollera? Och var placerar du då godheten?

Spegelreflektion – en filmreflektion av en filmreflektion

Mitt skrivande om filmer har relativt tidigt gått från omdömen och kritik till rena reflektioner. Filmen kan väcka en tanke som jag vill utveckla. Min vana trogen att se filmer som en godisoåse detaljer framför en helhet enkel att onådigt hissa eller dissa är sedan länge avlägsen för mig om jag inte är på ett humör där jag går in i själva rollen av domare av den mer objektiva domen, teknisk rådgivare eller -vilket dom flesta recensenter/filmtyckare (är vi inte det allihopa?), förmedlare av varför jag tycker som jag tycker.

Oftast blir det dock reflektioner från min sida. Vad är filmens undertext? Varför fixerade fotot så mycket på huvudkaraktärens läppar? Hur hade berättarlinjen kunnat dras om för ett alternativt förlopp. Det kan med fördel bli en spegling – en högst tillfällig reflektion som ljuset i en speglande yta, av mitt tyckande. Det kan då snarare än rent ”filmen var seg” eller ”skådespelaren var asdålig”, ta formen av konstruktiv kritik rakt ut i publiklandet för folk att hålla med om eller i sin tur kritisera, eller inte spinna vidare på alls. Min åsikt blir något mer än jag själv, då den blir exempel på hur saker kan göras annorlunda, slipas eller utvecklas, istället för att nöja sig med ”filmen var kanon/hästskit” och räkna med att läsaren ska vara okritisk och nöja sig med sådana omdömen.

Hellre väcka en intressant ingång eller detaljstudie i en allmänt kass film, än att svinga domhammaren åt andra över vad som är värt och inte värt att se. Allt är värt att se, av olika anledningar. Olika detaljer har olika värden för olika människor, men att plocka fram en konstruktiv ingång i en filmtext för människor att ta med sig något reflektivt av filmen, framför en bedömning rangordnad i ”bra” eller ”dåligt” – objektivt eller negativt värderat för folk att mer eller mindre okritiskt ta som riktlinje för vad dom ska se, är något mitt jag föredrar.

Jag tänkte då och då föra in ett format i mitt filmskrivande jag skulle kunna kalla ”spegelreflektion”. En reflektion född ur någon annans reflektioner eller tankar om en film. En kommentar, för all del, på någon annans filmrecension. Ofta blir mina kommentarer på andras filmtexter ändå så pass mastiga och vidareutvecklande från startpunkten att jag många gånger tyckt att dom borde figurera som egna, separata texter på bloggen snarare än att ligga dolda bland en rad andra kommentarer. Du kan lugnt hävda att jag föredrar att spinna loss.

Det skymtar ett egostyrt motiv till att jag vill att MINA texter i regel ska begränsas till MIN blogg, men mitt motiv är snarare att få dem läsarvänliga i rätt forum, där ett kommentarfält bland 30 korta kommentarer i allra högsta grad äter upp mina kommentarer, som tynger ner mängdvärdet som rena essäer i längd. Ingen orkar koncentrera sig på en essä när motivationen är att beta av ett plural kommentarer. På min blogg kan kommentarerna presenteras som spegelreflektioner av andras reflektioner och på så vis nås enklare i ett forum där läsaren är mer förberedd på att jag kan sticka iväg längdmässigt. Istället hänvisar jag reflektionen jag återkopplar till genom en länk och ett omnämnande.

Det intressanta med det här ”utökade kommentarsformatet” jag nog väljer att kalla ”spegelreflektion”, är att jag inte nödvändigtvis ens har sett filmerna jag vidarereflekterar kring personligen. Snarare än en reflektion på en film jag sett kan det vara en reflektion på en reflektion på en film jag INTE vet något om, annat än föregående ”reflektörs” egna ord. Där om något slutar den bokstavliga motiveringen för mig att kalla min text för recension framför reflektion. Extra intressant är det om min reflektion är en reflektion på en reflektion av en films reflektion av något. Här börjar definieringen av vad vi egentligen har åsikter om att bli riktigt filosofisk. Tycker vi om en film, eller tycker vi om en films detaljer som associerar något annat vi tycker om? Och vad är det då vi bedömer, EGENTLIGEN? ”Speglingar av reflektioner” är en dubbelbetydelse lika underbart förvirrande som VAD jag egentligen tycker om. Så spegelreflektioner blir det.

Till filmtyckaren: Förhoppningsvis kan kommentarerna nå sitt medium bättre på Absurd Cinema, hellre än att tynga ner era kommentarfält – dom sällsynta ögonblick jag får tummen ur röven och kommenterar på din filmblogg eller ditt medium. Detta om något kan jag se integrerar mig mer med andra filmtyckares skrivande, då jag är oerhört talanglös på att bidra med frekventa kommentarer och kommentaruppföljning. Spegelreflektionerna kommer nog många gånger hålla formuleringsnivån av just den kommentar den föddes ur. Jag kan inte beskatta stora journalistpriser för att inbilla någon att jag skapat en form som egentligen är grunden till det konstruktiva med alla sociala medium i det digitala universumet. Jag tar bara ett steg närmare förhållandet gentemot min filmtänkande omvärld – mitt ”eget” universum, där jag utöver det kreativa universumet trivs som bäst. Det tänkande och det handlande. När bägge dessa universum krockar uppstår emellanåt intressanta uttryck.