Etikettarkiv: Nick Cave & The Bad Seeds

Musikrecension: Skeleton Tree (Nick Cave and the Bad Seeds, 2016)

nick-cave-album

The Bad Seeds 16:e studioalbum Skeleton Tree (2016) är en helhet större än varje del och omöjlig att inte känna utan närvaron av Nick Caves stora förlust av 15-årige sonen Arthur, som för drygt ett år sedan föll från ett 20 meters stup och slets från sin familj, inklusive tvillingbrodern Earl. Bandet och frontfiguren är ikoniska för det rika spektrat av bleckmörk musik dom gett ut under mer än 30 år, men jag undrar om inte Skeleton Tree är det svartaste kapitlet hittills?

You fell from the sky
Crash landed in a field
Near the river Adur
Flowers spring from the ground
Lambs burst from the wombs of their mothers
In a hole beneath the bridge

Laddningen i sig är stark på ett sätt jag knappt kan begripa – än mindre jämföra med något annat musikalbum leveransmässigt, men det påverkar mig att föreställa något jag inte ser fram emot. Jag känner en medvetenhet om döden som kan träffa oss och en tacksamhet för dessa liv som föregår den.

And if you want to leave, don’t breathe
And if you want to leave, don’t breathe
And if you want to leave, don’t breathe a word
And let the world turn

nick-cave

Låtlista:

  1. Jesus Alone
  2. Rings of Saturn
  3. Girl in Amber
  4. Magneto
  5. Anthrocene
  6. I Need You
  7. Distant Sky
  8. Skeleton Tree
Annonser

Rocky Horror Music: From Her to Eternity (Nick Cave and the Bad Seeds)

Halloween-banner-2015
nick-cave-and-the-bad-seeds_81-e1362538149842-1440x564_c

En stor del av oktober för mig är att lyssna på stämningshöjande temamusik. En av låtarna jag lyssnar på och som jag vill belysa i text är titelspåret från Nick Cave and the Bad Seeds första platta, From Her to Eternity (1984).

spotify:track:57tgjwCa87PIsR0fPy7xsq

Det är en manisk låt som bankar fram Bad Seeds mest galna ögonblick, tydligt influerat av Nick Caves tidigare band The Birthday Party, som Bad Seeds blev en evolvering av. Rent stämningsmässigt får jag tydliga vibbar av skräckmästaren Edgar Allan Poes berättarkonst, när Cave berättar om en flicka som bor i rum 29, rakt ovanför hans eget. Hur han fantiserar kring vad hon gör där uppe. Hur han hör ljuden av hennes steg. Hur hon gråter om nätterna och hur han fångar hennes tårar i hans mun. Det är ett av Nick Caves mästerverk både poetiskt och rent musikaliskt kreativt.

c23a1ed31f1e825e1f02a2506b1af282

Stycket tar mer formen av karaktärer, sceneri och manin som uppstår mellan rummen. Det är större pjäspoesi än vad dom flesta pjäser har i sig självt. Och ljudbilden ger känslan av ett förkylt öra som pulserar knastrigt. Som med så många andra av Bad Seeds låtar ser jag den visuella dramatiken så tydligt framför mig – som en film, och samtidigt vet jag att inget visuellt kan klå bilderna som enkommer från själva musiken. Perfekt poesi.

This desire to possess her is a wound
and its naggin at me like a shrew
but, Ah know, that to possess her
Is, therefore, not to desire her.
O o o then ya know, that lil girl would just have to go!
Go! Go-o-o! From her to eternity!

Av någon dum anledning var jag inte mogen nog att ha med detta spår i min avstannade Nick Cave and the Bad Seeds-special jag gjorde för några år sedan. Dom två delar jag hittills gjort av den kan du hitta här, där jag går igenom favoritlåtar av Bad Seeds, från första skivan och framåt …

NICK CAVE AND THE BAD SEEDS 1984-1986 (I JUKEBOXEN: HALLOWEEN-SPECIAL)

NICK CAVE AND THE BAD SEEDS 1986 (I JUKEBOXEN: HALLOWEEN-SPECIAL)

Scream 3 (2000)

Halloween-banner-2014Scream 3 2000 PosterGenre: Skräck, Slasher, Kriminalmysterium, Metarysare
Produktionsland: USA
Manus: Ehren Kruger
Regi: Wes Craven
Längd: 116 min
Skådespelare: Neve Campbell, David Arquette, Courteney Cox, Patrick Dempsey, Scott Foley, Liev Schreiber, Parker Posey, Emily Mortimer, Deon Richmond, Matt Keeslar, Jenny McCarthy, Lance Henriksen, Jamie Kennedy, Carrie Fisher, Kelly Rutherford

Scream 3 kom ut tre år efter tvåan, och förblev i över tio år den sista filmen i serien. I vanlig ordning regisserades filmen av Wes Craven, men trots att Kevin Williamson skrev ett manus för den valdes detta manus bort och filmen skrevs istället av Ehren Kruger. Neve Campbell, David Arquette och Courteney Cox var återigen tillbaka i rollerna som Sidney, Dewey och Gale.

Scream3_24

Sidney Prescott lever ett isolerat liv och jobbar på en telefonjour för kvinnor. Dewey jobbar som kreativ konsult vid inspelningen av Stab 3, den nya uppföljaren till filmerna baserade på morden i Woodsboro och på Windsor College. Gale balanserar sitt författande med sitt arbete som reporter. När folk börjar mördas och Stab 3-produktionen terroriseras av en ny mördare förs trion återigen samman för att gå till botten med ännu ett mysterium. Mördaren lämnar ledtrådar som har med Sidneys mor att göra efter sig, och ingen förstår varför.

Scream3_3

Jag tycker att Scream 3 är ganska underskattad, även om den helt klart ligger en bra bit under de första två filmerna. Jag älskar trilogin som helhet. De seriösa delarna av trean är djupare och allvarligare än de seriösa delarna i ettan och tvåan, men samtidigt är de humoristiska delarna nästan för överdrivna (Jay och Silent Bob är med i en scen), vilket gör att filmen blir en underlig blandning av psykologisk deckarthriller och skräckkomedi, som jag till skillnad från många andra inte har några problem med.

Scream3_18

De tre huvudkaraktärernas utveckling är tyvärr betydligt sämre än i tvåan: Sidney är inte med särskilt mycket, och när hon väl är med är hon ungefär likadan som hon var i tvåan. Dewey känns lite mer avdankad och tillbakalutad och Gale verkar ha utvecklats bakåt till hur hon var i ettan. Liev Schreiber är tyvärr bara med i filmens inledning, men Jamie Kennedy är iallafall tillbaka i en oväntad cameo, som är ganska rolig.

Scream3_33

Nytillkomna skådespelare i filmen är bland andra Patrick Dempsey, kultskådisen Lance Henriksen, Patrick Warburton (Joes röst i Family Guy) och Josh Pais (som spelade Raphael i en av mina favoritfilmer: Teenage Mutant Ninja Turtles – den från 1990, inte den nya) som alla gör bra insatser. Framemot slutet av filmen känns stämningen plötsligt som ett gammalt Scooby Doo-avsnitt, vilket kan vara bra eller dåligt beroende på vilken smak man har. Personligen tycker jag att det är roligt, men så är jag ju ett fan av Scooby Doo också.

Scream3_29

Filmen håller liv i de föregående filmernas traditioner genom att ha med Nick Caves låt Red Right Hand (även om det är en alternativ version med annan text) och genom att ha ett klimax där mördarens identitet avslöjas som är välskrivet, spännande och min favoritdel av filmen. För att sammanfatta det hela så tycker jag att Scream 3 är den svagaste delen i den gamla trilogin, men den är ändå väldigt bra och mycket bättre än Scream 4

Scream3_32

Visste du att:

  • Courteney Cox och David Arquette träffades under inspelningen av Scream, var ihop under inspelningen av Scream 2 och gifte sig en månad innan Scream 3 började spelas in.
  • Den komiska duon Jay och Silent Bob från Kevin Smiths filmer (spelade av Jason Mewes och Smith själv) är med i en scen. I filmen Jay and Silent Bob Strike Back är Wes Craven med som sig själv och håller på att spela in en Scream-film.
  • När Kevin Williamsons originalmanus för filmen fortfarande var aktuellt var det tänkt att Matthew Lillard skulle komma tillbaka som sin karaktär Stu Macher från den första filmen.

HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2

/Gästrecension av Christer Hedström

5 i Topp: Halloween-skivor!

Halloween-banner-2014

Inför fredagens halloweenfirande kan det behövas en del musik. Det mesta som spelas brukar vara en blandad kompott av skräckrelaterad partymusik, men jag vill slå ett extra slag för dom regelrätta musikalbumen – alltså skivor av ett och samma band eller artist. Inga blandskivor!

Här kommer därför min ”5 i topp”-lista över dom bästa skivorna av en och samma akt att spela under halloween, före halloween eller efter halloween om du är ute efter en ryslig, mysig stämning.

5. Dead Man’s Bones (Dead Man’s Bones, 2009)

71B6w83w9EL._SL1080_

Skådespelaren Ryan Gosling och Zach Shields projekt Dead Man’s Bones, där dom tillsammans med en helt underbar barnkör och ekande vibrationer framför texter om spöken, gravar och zombies, är både som lugn, atmosfäriskt melankolmusik och en poppig, lekfull föreställning i ett. Gosling och Shields skapade skivan ur deras gemensamma besatthet vid spöken och hela skivan är inspelad med imperfektionen som målsättning. Max tre tagningar för varje inspelning och dom själva spelar samtliga instrument – även dem dom inte rört vid dessförinnan. Resultatet är en oväntad independentklassiker.

Bästa spår: Dead hearts

4. The Evil One (Roky Erickson & The Aliens, 1981)

Roky_EvilOne

The Evil One är det stora comebackalbumet som aldrig blev någon riktigt comeback. Roky Erickson är en levande kultlegend som i mitten av 60-talet banade väg för den psykedeliska musiken, med det abnormt influerande psych-bandet The 13th Floor Elevators – ett av mina absoluta favoritband. Rokys öde blev dock tragiskt, när han blev gripen av polisen för drogpåverkan. På grund av sin rädsla för att hamna i fängelse hävdade han dock att han var sinnesjuk och sattes istället på psyksjukhus där han behandlades med elschocker – en behandling som i sin tur gjorde att han drabbades av en fruktansvärd schizofreni. The Evil One är en monumental revansch som tyvärr aldrig uppmärksammades i sin samtid. Rokys jätteenkla sånger om demoner av alla dess slag är hookiga metalklassiker som trots sin simplicitet bjuder på ett kusligt visuellt djup från dom allra innersta visionerna av en omskakad själ.

Bästa spår: I think of demons

3. Murder Ballads (Nick Cave and the Bad Seeds, 1996)

Murder-Ballads2-768x768

Det är ingen hemlighet att Nick Caves band är mitt favoritband inom musiken. Detta nionde album av Nick Cave and the Bad Seeds är enligt mig deras ”Magnum opus”, då det triumferar i allt som Bad Seeds står för. Nick Cave får gå loss totalt i sin förmåga att berätta mördande berättelser i en karaktäristisk spoken word. Sångerna är nytolkade folksånger blandat med nyskrivna alster och jag blir alltid fullkomligt trollbunden av den blöttunga musiken. Det känns verkligen som att sitta i en isolerad stuga mitt ute i skogen (som på skivomslaget) och höra kusliga, förbjudna, galna berättelser om blodtörstiga mördare. På skivans 10 spår dör totalt 65 personer och Bob Dylan-covern ”Death is not the end” som avslutar albumet är ett av musikhistoriens mest absurda albumögonblick.

Bästa spår: Song of Joy

2. Black Earth (Bohren & der Club of Gore, 2002)

1298307658_bohren-der-club-of-gore

Jag vet inte riktigt hur jag kom i kontakt med detta obskyra, übermörka jazzband från Tyskland, men jag har för mig att det var i samband med att jag sökte efter musik i samma anda som Angelo Badalamentis atmosfärsstycken från David Lynchs filmer. Det ger en bra föraning om vad Bohrens karaktär är, om du därpå lägger till en rejäl ytterligare dos helvetisk domedagsmörker från den allra svartaste sjöbotten i den allra mörkaste skogen på vår jord. Så här ska riktig jazz låta enligt mig. Det är ångest i kubik. Basgångar så långsamma att du hinner steka ägg emellan dem och piano-, synth- eller jazzblåstoner som får all misär runtomkring att omsluta dig tills du känner dig hemma i den. Det hade inte spelat så stor roll vilket album jag valt från Bohrens resumé, men jag tycker Black Earth har dom starkaste spåren och det överlag mest definitiva Bohren-soundet för min smak. Det är sorgsen, uppgiven dödslängtan i musikform. Lana Del Rey skulle ge upp sin karriär om hon hörde det här. Skulle Nalle Puhs åsnevän Ior bo i Underlandet skulle det här vara musiken han hade i öronen.

Bästa spår: Maximum black

1. The Misfits Box Set 1977-1986 (Misfits, 1996)

54

Svårigheten att hitta en definitiv skiva med Misftis är omöjlig, eftersom dom dels har en sådan lång rad av fantastiska, rockabilly-influerade punkrocksånger som gjordes över en väldigt intensivt osystematisk tid och dels eftersom några av dom bästa låtarna endast släpptes som singlar från början. Inte ens Collection I och II samlar ihop en stimulerande hög utan vill du lyssna på Misfits är det bara att slå på stort och införskaffa den kompletta Misftis-boxen – eller snarare kistan, med det samlade materialet från 1977 till 1986 då ursprungssångaren Glenn Danzig ledde bandet. Då kan du vara säker att du både får ”måste”-sångerna Halloween I och Halloween II, men också andra mästerverk såsom Some kinda hate, London dungeon, Hybrid moments, Last caress och Die, die my darling. Skräckfilmsreferenserna är givna på varenda spår och låttitel och tillsammans med den lättfotade farten och frenesin som Misfits besatt under sin storhetstid är dom det ultimata husbandet på en halloweenfest, utan minsta tvekan.

Bästa spår: Halloween II

Skivrecension: Push The Sky Away (Nick Cave & The Bad Seeds / 2013)

Push%20The%20Sky%20Away%20CD

I’ve got a feeling
I just can’t shake
I’ve got a feeling
That just won’t go away

Det är dom första orden Nick Cave predikar från titelspåret ”Push the Sky Away”, på det kusligt vackra, nya albumet från Cave och hans Bad Seeds som äntligen släpptes idag. Borta är Blixa Bargeld. Borta är Mick Harvey. Bestående är framför allt Nick Cave – mörkare än på länge, samt Warren Ellis – hjärtat och den svärtade handen som gungar varje text med sina fantomiska toner. Eller som Cave själv beskrivit albumet;

“Well, if I were to use that threadbare metaphor of albums being like children, then Push The Sky Away is the ghost-baby in the incubator and Warren’s loops are its tiny, trembling heart-beat.”

Skivan har enligt Cave själv kommit till genom nerskrivna anteckningar från internet, googlande och kuriositeter han fastnat för på Wikipedia.

Det kanske kan förklara någonting. För det är minst sagt överraskande när han på sången ”Higgs Boson Blues” börjar nämna att ”Hannah Montana does the African savannah” och hur Miley Cyrus flyter omkring i en pool. Det absurda ger mig mer än en rysning längs med ryggraden.

Lekfullheten är det inget fel på, alltså. Efter ett antal år med sidoprojektet Grinderman, ett antal filmmanus och filmsoundtracks så är fantasin det minsta att oroa sig över hos Nick Cave.

Nick-Cave-And-The-Bad-Seeds-Jubilee-Street-video-608x373

Albumets blott nio spår är alla fascinerande utan dalar och idel toppar. Som det tunga, svarta pillret ”Jubilee Street” för att nämna endast en.

But here I come up the hill pushing my wheel of love
I got love in my tummy and a tiny little pain
And a 10 ton catastrophe on a 60 pound chain
Pushing my wheel of love up Jubilee Street

Den ofta förekommande avsaknaden av trummor gör dessutom under för Nick Caves sound och det visar inte minst den senaste samlingen sånger som istället lugnt kan luta sig tillbaka på Warren Ellis konster med instrumenten.

Det är lite tidigt att säga för mycket, men det kan vara det bästa Bad Seeds gjort på över 10 år. Det känns åtminstone som den bästa helhet dom släppt sedan mästerverket Murder Ballads, 1995. Det visuella känsloberättandet sätter grillor i mitt huvud. Caves sånger lockar fram känslor som gör mig rädd och nyfiken på samma gång.

Skivan sänker ner mig till en mörk, hotfull havsbotten – eller är det en natthimmel också där nere, som frammanar mitt livs alla döda änglar. Långt in i mörkret ser jag den förvunna flickan Laura Palmer flyta omkring i ett slags lynchiskt landskap. Jag ser Edie Sedgwick förlora sig själv på New Yorks svunna konstnärshak, i neon, pärlor och amfetamin.

Avlägset hör jag hur Nick Cave fortsätter sjunga vad som måste göras. Hur himlen måste motas bort, innan den slukar dig. Hur livet kan vara så enkelt som ”rock and roll” men ändå äta sig in i din själ. När du närmar dig ljuset, vänd om. Push the sky away…