Spegelreflektion: Ondskan i naturen

Filmbloggen Kindertrauma väcker genom texten om häxfilmen Eyes of Fire (1983 – läs min recension här) ett för mig oerhört intressant perspektiv att ha som ingång när det kommer till skildrandet av skräck; Ondska – den inom skräckgenren fundamentala kraften, skildras genom religion som något vi moraliskt ska fördöma, likt hur moralen visar hur ondskan fördömer oss. Att istället för att måla upp ondska som en ond kraft, underbyggd av Satan och Helvetet, går det dock att se den som en naturkraft som verkar olika beroende på din subjektiva plats i naturen. En räv är inte ond i sig självt (som hon skriver om), men för en kanin kan räven ses som ondskan i fysisk form.

Människan ser sig som det högst stående djuret på jorden, men för vissa människor är vargen eller ormen mörkrets lakejer och onda av naturen. Och om djuren begåvats eller förbannats med människans komplexa definitionsramar (är det en gåva eller ett straff?) hade människodjuret kunnat vara ondskan som behandlar deras djurart på sätt som ger termen ”det mänskliga helvetet” en helt annan innebörd.

Vi människor kan bli oerhört sorgsna över hur vi behandlade varann under Andra Världskrigets förintelseläger eller vilka liv som förspills i traffickingindustrins mörkaste korridorer, men dagligen skövlar vi djur med principen att dom är goda att äta och accepterade på vår jord, men endast om antalet hålls nere med vapen och slaktyxa. Får vi flå dom och stycka dom i småbitar för att tillaga deras kroppar över öppen eld och avnjuta deras hull som människans gourmetfrukt, då kan vi också acceptera att dom springer i våra skogar emellanåt. Men dom får hålla sig på avstånd, för Guds skull. Kommer dom nära barnen så attackerar vi, för det pågår ett otalat krig mellan människan och djuren om vilka som bestämmer över naturen. Glöm inte kriget. Glöm inte att rusta er, för snart kommer vargen ta över städerna vi byggt med vår mänskliga stolthet.

Hotet finns alltid nära för den som fruktar och inget djur i naturen är lika bra på att frukta än människan. Vi fruktar vår natur därför att den verkar främmande för oss. Vi separerar oss eller förgör det vi inte kan hantera, inom och utom flocken. Har vi inte kontroll över naturen, har den kontroll över oss. Så lyder våra resonemang under fruktan. Våra egon är starka under den och människan är som svagast när egot är som starkast. Är ett steg tillbaka till naturen så farligt, om den sker på en existentiellt förenad nivå snarare än ”naturens lagar”? För naturen har ingen lag. Det är människan som stiftat dem i en gest av kontroll över naturen vi anser oss stå separerad från och över.

Det tål att tänkas på en dag som denna. Halloween är i mångt och mycket grundat i dom paganistiska traditionerna om att dyrka naturen som den gudomliga kraften i sig, men ”natur” som fenomen är ett begrepp vi är så vana att definiera med gudabenämningar (”den gudomliga naturen” ”Gud är naturen”, Gud finns i naturen” osv). Dom mer moderna religionerna som exempelvis kristendomen, väljer att knyta naturen till en ensam Gud och naturen som en slags jordisk prövning för att nå denna Gud. Gud i sin tur besitter en ”Naturen 2.0” i form av Paradiset, som du kan förtjäna din plats i om du under tiden i ”Naturen 1.0” inte avviker från din tro på Gud framför naturen oberoende av Gud. Det är kusligt men behändigt att plantera fruktan i det som önskas kontrolleras. Att polarisera trygghet gentemot osäkerhet gör den åtminstone på en skala värderingsbar och enklare att sälja.

Var står du i din tro eller icketro? Och hur – var – i denna bild tolkar du ditt förhållande till naturen? Är du en del av naturen eller känner du dig särpräglad? Finns det en ondska i naturen du ser ett behov i att kontrollera? Och var placerar du då godheten?

Fear and Desire (1953) eller: Hur Stanley Kubrick skildrade vårt förhållande till framtiden

Genre: Antikrigsfilm, Krigsfilm, Drama
Produktionsland: USA
Manus: Stanley Kubrick, Howard Sackler
Regi: Stanley Kubrick
Längd: 58 min
Budget: 33 000 dollar
Skådespelare: Paul Mazursky, Frank Silvera, Kenneth Harp, Stephen Coit, Virginia Leith, David Allen

Trapped… 4 Desperate Men and a Strange Half-Animal Girl!

Fear and Desire utspelar sig under ett fiktivt krig i ett oidentifierat land. Fyra soldater överlever en kraschlandning och upptäcker att de är fångna bakom fiendens linjer.

”We have nothing to loose but our future.”

Den mest absoluta rädslan för människan är inte döden, utan att förlora sin framtid. Själva livet skapar en paradoxal föreställning i våra hjärnor om vad vi hade varit utan det. Detta citat från Stanley Kubricks obskyra debutlångfilm Fear and Desire (1953) och titeln citatet anknyter till, definierar hela Kubricks filmskapande och går tillsammans med det manliga våldet som en röd tråd genom samtliga hans filmer, från rädslan över att ha dom bästa åren bakom sig i Lolita (1962 – läs min recension), till kärnvapenhotet i Dr. Strangelove or: How I Learned to Stop Worrying and Love the Bomb (1964) och människans bristande kontroll över sin framtid i 2001: A Space Odyssey (1968) och A Clockwork Orange (1971).

Innan du får barn och har ett liv större än dig själv att bevara, är driften att forma din egen framtid den som håller dig på tårna. För många är det mer än en drift – det är en rädsla. Denna dödsångest är egentligen rädslan att förlora ditt liv. Ditt liv är alltid i nuet, men för våra avancerade människohjärnor eskalerar livet från nuet till att också bli en dåtid och en framtidsbild. Förlusten av ditt liv är förlusten av din framtid. Och när vi får barn, är inte rädslan för att förlora dem – rent undermedvetet på ett mer existentiellt plan, rädslan att förlora den framtid vi just förlängt?

Överlevnadsinstinkten är naturens tydligaste programmering. Mönstret jag försöker belysa är därför vattentätt oavsett vilka filmer jag försöker tolka in mönstret i. Själva skapandet – inte bara av våra mänskliga avkommor, utan det kreativa skapandet i stort, är ett led i människans upprätthållande av sin existens. Upprätthållandet av det ”nu” som distanserar oss från den ofrånkomliga förlusten av oss själva. Kubrick hade dock ambitioner och kreativ drivkraft på en så pass hög intellektuell nivå att detta tunga ämne kallat ”osäkerheten för framtiden”, ”rädslan för en framtid utan framtid” eller rentav ”ren dödsångest”, togs upp till ytan på ett helt annat sätt än genom den konventionella filmskaparen.

”Fear and desire – two sides of the same coin”, som det talesätt vilket namngav Stanley Kubricks första film säger. Rädslan och önskan är två sidor av samma mynt. Om längtan inför framtiden leder till rädslan inför den – och om rädslan inför framtiden är detsamma som rädslan för att den förväntade gången ska gå förlorad, vad händer då om en person upphör att bry sig om sin framtid?

Conspirator: Do you still feel suicidal?

Alex: Well, put it this way, I feel very low in myself. I can’t see much in the future, and I feel that any second something terrible is going to happen to me.

Efter framtidsfilmernas framtidsfilm – 2001: A Space Odyssey, var det som att ett skifte skedde i Kubricks fixering vid framtidsparanoian. Hans filmer övergick från och med 70-talets anarkistiska framtidskommentar A Clockwork Orange att skildra människans relation till den absoluta rädslan med betydligt mycket mer anomiska drag. Framtiden stod fortfarande på spel, men dödsrädslan övergick till en mer depressiv, hopplös fas. Eller kanske var det en kreativ reaktion på Kubricks ökade vilja att förlika sig med den?

Alex DeLarges drömmar kretsade kring hedonism, Beethoven och ultravåld utan varken mål eller mening. Döden var blott en kittlande tanke. Barry Lyndon löpte fritt utan varken längtan efter framtiden eller rädsla för att dö, tills dåtiden kom ikapp honom. Jack Torrance tappade bort sig själv i ett hotell och hittade sin framtid i det förlutna. ”Joker” och soldatynglingarna i Full Metal Jacket (1987) övertygades inte av meningen med deras uppgift i Vietnam och i denna meningslöshet frodades endast kaos. I Kubricks sista film Eyes Wide Shut (1999) skildrade han återigen den hedonism som uppstår när viljan att sträva framåt sviktar, men allra mest hur begäret och oförmågan att kontrollera sin utnämnda andra hälft riskerar att brisera ett svartsjukt handlande där framtiden börjar rasa som dominobrickor.

I filmerna efter rymdodyssén hade hoppet bytts ut mot allt mer uppgivenhet inför att begreppet ”framtid” trots allt får ses som ett luftslott lika hämmande som kittlande. Varför hänga upp sig så fatalt på framtiden, när den aldrig upphör att vara något annat än människans drömska fantasi eller maniska tvångstanke? Ett önskebarn för vissa. En sjuklig, dödfödd avkomma för andra.

Är min tes lösgrundad om Stanley Kubricks fascination för människans relation till framtiden? Kanske, men jag tror bestämt att Kubricks egen rädsla för döden – hans egen rädsla för att förlora det vi kallar framtiden, har präglat hans filmer lika mycket som den präglade honom själv. Kubrick flög aldrig i flygmaskiner. Han såg med alla medel till att spela in sina filmer på så pass tryggt avstånd från sitt hem att han aldrig behövde sätta sig i en flygmaskin, då han var livrädd för risken att förolyckas. Detta var endast en av en rad excentriska principer han praktiserade för att ta det säkra före det osäkra.

Högintelligenta människor delar fascinerande nog ofta en betydande rädsla för konsekvenser, då det är ett av dom vanligaste aktiviteterna en högintelligent hjärna arbetar med att tänka på. Något som lätt kan gå till överdrift och bilda monumental paranoia. I en intervju med Playboy daterad 1968 svarar Kubrick på frågan om hans flygrädsla och hans svar leder omedelbart in på människans unika relation till döden;

”I suppose it comes down to a rather awesome awareness of mortality. Our ability, unlike the other animals, to conceptualize our own end creates tremendous psychic strains within us; whether we like to admit it or not, in each man’s chest a tiny ferret of fear at this ultimate knowledge gnaws away at his ego and his sense of purpose. We’re fortunate, in a way, that our body, and the fulfillment of its needs and functions, plays such an imperative role in our lives; this physical shell creates a buffer between us and the mind-paralyzing realization that only a few years of existence separate birth from death. If man really sat back and thought about his impending termination, and his terrifying insignificance and aloneness in the cosmos, he would surely go mad, or succumb to a numbing sense of futility. Why, he might ask himself, should he bother to write a great symphony, or strive to make a living, or even to love another, when he is no more than a momentary microbe on a dust mote whirling through the unimaginable immensity of space?”

”[…] The very meaninglessness of life forces man to create his own meaning. Children, of course, begin life with an untarnished sense of wonder, a capacity to experience total joy at something as simple as the greenness of a leaf; but as they grow older, the awareness of death and decay begins to impinge on their consciousness and subtly erode their joie de vivre, their idealism — and their assumption of immortality. As a child matures, he sees death and pain everywhere about him, and begins to lose faith in the ultimate goodness of man. But, if he’s reasonably strong — and lucky — he can emerge from this twilight of the soul into a rebirth of life’s elan. Both because of and in spite of his awareness of the meaninglessness of life, he can forge a fresh sense of purpose and affirmation. He may not recapture the same pure sense of wonder he was born with, but he can shape something far more enduring and sustaining. The most terrifying fact about the universe is not that it is hostile but that it is indifferent; but if we can come to terms with this indifference and accept the challenges of life within the boundaries of death — however mutable man may be able to make them — our existence as a species can have genuine meaning and fulfillment. However vast the darkness, we must supply our own light.”

Att acceptera livets prövningar inom dödens begränsningar. Att fokusera på nuet när framtiden rinner oss ur händerna, istället för att insistera på att släppa kontrollen. Eller att övertygas om tanken på en kommande existens i harmoni, om inte det nuvarande livet ger tillfredsställelse för din kontroll. Hanterandet av döden är många och upphörandet av framtiden – undergången, kan te sig mörk. Så länge du kan hitta åtminstone ett ljus i nuet, är väl mörkret endast en skugga.

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
4 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
2 – Sentimentalitet/Romantik
2 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
4 – Budskap
2 – Obehag
1 – Humor
2 – Action
3 – Prat

Betyg:
3 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
3 – Dialog
2 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
3 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
32/50 – Totalt

---

PPPPPP #10: Reflektioner kring nuet och allt existerande

Jag har skrivit en lång, djupt reflekterande text om nuet och allt existerande, som kan vara intressant att läsa för varje persons existentiella intresse och i längden allas vår positiva utveckling och därför delar jag med mig den. Jag tycker att den ger ganska bra inblick i ett konstruktivt tänkande i teorin för att lättare släppa egots bojor, hitta meditationen och harmonin i livet och därigenom hitta nuet i allt som görs.

När detta teoretiska tänkande känns av i varandet, uppstår harmonin – ”the void”, ”the unified field”, ”the flow”, ”rörelsen” och allt som den brukar kallas, allt oftare.

…

”The High Calling: Do you view your work as an astronomer as a high calling from God? If so, how?

Jennifer Wiseman: Yes, I view the study of nature as a high calling, because we believe God is responsible for all of creation and that creation itself glorifies God. To learn more about it is in some way learning more about God and being appreciative of his wonderful work.”

Se naturen som Gud och allt i den. Se dig själv som en del av Gud och i förlängningen är du lika mycket gud som naturen. Därför är allt och alla Gud inklusive dig själv. Du är inte ens en del när du förstår det, för Du upphör då att vara Du och Då är inte Då utan det är Nu. Och det du levt i är Då. Och Gud är inte längre det du ser som Gud. Varför?

För det är inte ens monoteism. I monoteismen står Gud över allt annat vilket etablerar att det finns något annat, men Nuet, Existensen är inte exkluderande för Det Gudomliga här är allt existerande. Panteism. Det sista som inte existerar är det som inbillas – allt utöver Nuet. Allt utöver Existensen. Allt utöver Det Gudomliga. Allt utöver Alltet. Och det existerar – och existerar utöver, endast när tanken separeras från Nuet – det som existerar.

”The High Calling: Do you view your work as an astronomer as a high calling from God (from yourself, the God, the Nature, All Existing)? If so, how?

Jennifer Wiseman: Yes, I view the study of nature as a high calling, because we believe God (, Yourself, the Nature, All Existing) is responsible for all of creation and that creation itself glorifies (You, the holy part of) God (, which is the Nature, All Existing). To learn more about it is in some way learning more about God and being appreciative of his (- which is your) wonderful work (which is the Nature, All Existing).”

Jag, du och varje individ är den heliga delen av Gud, vilket är Naturen. Gud är Naturen – Existensen. Och existensen är helig – allt som existerar, vilket gör varje separerad del och individ en del av existensen (alltet, Gud, naturen eller vad du än väljer att kalla allt existerande). Men så länge du ser dig som en separerad del i helheten, snarare än helheten självt, är du oförmögen att känna den verkliga harmonin. För är du separerad från allt annat, är du du en del av det som inte existerar. Du separerar dig från resten av existensen och blir något ickeexisterande. Det som bryter det hela och definierar det ena och det andra. Det som inte existerar är det som inte är. Det som separerar är det som inte existerar.

Du är inte ”du”. ”Du” är existensen. Existensen är Nuet. ”Du” är någon annanstans. Du är en ickeexisterande illusion, med tro på att ”Du” existerar, ensam.

Och först när ”Du” blir Gud och Gud blir Existensen och Existensen är allt, utan separationer – gränser – begränsningar, är ”Du” verkligen i nuet och ”Du” är inte något annat än alltet. Att kalla alltet gudomligt är att begränsa sig till det mänskliga språkets definitioner. ”Gud” är inte tillräckligt i sammanhanget, för ”Gud” är endast stöpt i en annan form av ”Du”.

För människans sätt att se och tolka går genom separationsseende – att se tingen i helheten – dra gränser. Däri ligger alla människans bekymmer, då människan begränsar sig själv från ”allt det andra”. Ur det skapas allt som inte existerar. Ur ”Den Första Illusionen” – den som separerar Helheten och gör den till ”Den Andra Illusionen”, föds det första problemet. Allt som grumlar ut bilden av Nuet, det hela, allt som existerar.

Ingenting är ingenting annat än en ”del” av allt som existerar – alltså existerar även ingenting i formen av allting, det hela, men när tron på något annat kommer in, föds problem efter problem. Så för att leva i Nuet – i Existensen (eller vad ”Du” än kallar det) gäller det att sluta tvivla men också att sluta tro. Det gäller att vara.

Pro-life #7: Börja meditera, påbörja din egoupplösning och bidra till en bättre värld (OBS! Inget mumbo jumbo!)‏

Glöm krig, terror och död. Människans största rädsla är den för sitt personliga rykte. Rädslan för sitt anseende. Det är en monumental osäkerhet du bär på. Och det har eskalerat kraftigt i en så socialt öppen tid som vi numera lever i. Det märks när du söker bekräftelse och när du tar avstånd.

Det är så absurt många i dagens samhälle som upprätthåller detta bekräftelsebeteende och avståndstagarsbeteende att det är tillräckligt för att göra hela jorden mörkrädd. Drömma livslånga mardrömmar både natt och dag. För mig är avståndstagande inte en konstruktiv handling. Det är på sin höjd en passiv handling, men då sådana handlingar är något motsägelsefullt i sig vill jag kalla det en destruktiv handling. En egoistisk handling. En omedveten handling för att rädda ditt eget skinn. Rädda ditt ego och sedan få bekräftelse för det. Upprätthålla det separerande tänkandet.

Jag önskar som dom flesta en konstruktiv värld med mer harmoni. Jag vill därför uppmana dig som läser det här att öka din självkänsla inifrån. Övervinn din rädsla och oro genom konstruktiv handling och flytta fokus från ditt bekräftelsesökande och avståndstagande. Du brottas enbart med bilden av dig själv och du håller på att förlora allt genom tron på att den bilden har någon betydelse för din överlevnad. Att söka bekräftelse och ta avstånd gör dig inget gott.

Stärk dig inifrån, känn harmonin och låt den kraften växa utåt tills den passerat skalet du kallar dig och strålar vidare till skalen i din omgivning, tills du känner att du och omgivningen är samma. Vi är inte separerade. Du är lika mycket det du ser som det blickarna riktade mot dig ser. Det finns ingen konkret vägg däremellan. Du är din omgivning och omgivningen är du. Du kan inte fly den, enbart röra dig genom den, som en del av den.

Det låter i många öron som naivt mumbo jumbo sprunget ur nidbilden av den desillusionerade, fredsfrälsta hippien som talar i gåtor inte ens hon själv kan nysta upp, men ingenting hindrar utvecklingen av harmoni mer än det antibeteendet. Avståndstagande. Separation. Gränsdragande.

Så övervinn det utåtriktade bekräftelsesökandet och avståndstagandet genom att skala av dina masker och fokusera på att stärka din självkänsla, så kommer du till slut inte ha någon anledning att behöva söka varken bekräftelse eller avståndstagande för att lindra din rädsla och må bättre.

Du kommer inte längre vara den statiska prick i tillvaron du emellanåt kan känna att du är. Du kommer lära dig att känna friheten i att falla fritt och det kommer vara förlösande för din kropp. Din rädsla över vem DU är i andras ögon kommer minska i takt med att EGOT försvinner och din kropp växer sedermera samman med allt runt dig. Börja med det du förstår och låt sedan förståelsen om ALLTINGS FÖRENADE RÖRELSE öka i takt med att ditt ego minskar.

Igår lärde jag mig att egots upprätthållande i grunden styrs av muskulär anspänning. Det är den givna punkten att börja på. Meditation. Du gör det förmodligen redan idag till en viss grad, men du har allt att vinna genom att meditera mer. Sluta spänn din så kallade kropp och ditt så kallade psyke och du kommer steg för steg komma närmare upplösningen av ditt ego och en större harmoni förenad med allt det andra runt det du kallar din omgivning.

Meditation kan verka svårt, men svårigheten i det är att det är så oerhört enkelt. Det handlar i grund och botten enbart om att slappna av och upphöra anspänningen av muskler tills du i längden lyckas sluta lokalisera dig själv som en kropp – eller snarare lyckas känna förbindelsen med allt utom det du sett som din kropp.

Då kommer du inte längre behöva spänna dig inför vem du är och inte är inför din omgivning, för du och din omgivning är samma. Det råder inga tvivel om det; Du och din omgivning är samma och den enda gränsen som separerat det faktumet är ditt EGO. Börja inifrån och sudda ut gränserna.

Peace out, folks!!!!

FOTNOT: Detta skrevs i svallvågorna efter det offentliga avståndstagandet av Kristoffer ”Kringlan” aka ”K” Svensson, dom uppmärksammade terrorattentaten i Paris, mitt personliga mörker efter radiodokumentären ”Självmordet på Flashback” (P3 Dokumentär), lyssning av Gustaf Noréns senaste framträdanden i offentligheten samt han och Göran Greiders podcast ”Brännässlor”, lyssning av Alan Watts och speciellt den med Watts inspelade föreläsningen kallad ”The Quaking Mess (Ego, Problems of Life)”, personliga samtal med bekanta och vändningen i och med påbörjandet av regelbunden meditation. Inga droger har än så länge använts utöver ovanstående.