Etikettarkiv: Italien

Tristana (1970)

Mkrorecensioner-headerposter tristana bunuel dvd review

Genre: Drama
Produktionsland: Frankrike, Italien, Spanien
Manus: Luis Buñuel (regibearbetning), Julio Alejandro (efter en roman av Benito Pérez Galdós)
Regi: Luis Buñuel
Längd: 95 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Catherine Deneuve, Fernando Rey, Franco Nero, Lola Gaos, Antonio Casas, Jesús Fernández, Vicente Solar, José Calvo, Fernando Cebrián

Somewhere between the innocent girl and the not so innocent mistress is the bizarre, sensuous story of Tristana

Tristanas mor dör och hon tas om hand av den gamle kvinnotjusaren Don Lope. På Don Lopes initiativ inleder de snart ett förhållande. Samtidigt som banden mellan de två växer starkare, ökar emellertid Tristanas förakt för sin förmyndare och ett brott verkar oundvikligt.

large_tristana_blu-ray_05

Catherine Deneveue (Repulsion, Un Flic, Les Demoiselles de Rochefort / Flickorna i Rochefort) spelar Tristana – en ung, vacker kvinna som blivit nedstämd sedan hennes mors död och som får arbeta som hushållerska på gården hos hennes nye förmyndare Don Lope, under det spanska 1900-talets början. Den skäggige, äldre herren Don Lope (spelad av veteranen Fernando Rey) tar hand om missanpassade barn på sin gård och låter dem arbeta och utvecklas under hans vingar. Han förklarar för Tristana hur han ”alltid skyddar de svaga i alla lägen”. På gården lär Tristana känna den dövstumme pojken Saturno och hennes mor Saturna, som arbetat som hushållerska åt Don Lope i många år.

Husets herre, Don Lope, visar sig till en början vara rättvis och vänlig, men med bestämda åsikter om mycket och vill gärna sprida sin filosofi till de unga på gården. Han förklarar för Tristana hur han anser äktenskapet som något negativt – ”passionen måste vara fri, utan band, papper eller välsignelser”. Religionen och kyrkan är något som han över huvud taget ser negativt på. Don Lope faller snabbt för Tristanas oskuld och glada utsida och börjar närma sig henne allt mer. Tristana själv är ovan i situationen och vågar inte säga ifrån till sin herre. Tristana börjar få återkommande mardrömmar om att en av klocktornets klockpinglor tagit formen av Don Lopes huvud, som ropar på Tristana.

large_tristana_blu-ray_subs

Tiden går vidare för Tristana och hon känner sig alltmer fjättrad av Don Lope, som visar mer och mer av sina tränga sida. Han predikar hela tiden om människans frihet, men försöker samtidigt binda Tristana till sig, utan att lyssna på hennes åsikter. Tristana berättar alltmer för Saturna om hur hon vill bli fri från Lope. Han har fått total makt över henne, som både hennes man och fader. Han behandlar henne efter hans egen vilja. Tristana börjar i hemlighet att träffa en annan man, Horacio (spelad av FrancoDjangoNero) och Lopes misstänksamhet gör honom svartsjuk. Då tar plötsligt allt en oanad vändning och förändringarnas vindar börjar blåsa kallt…

Tristana är ett vanligt drama utan surrealism och tempot går i samma tecken som regissör Luis Buñuels (Borgarklassens Diskreta Charm, Den Andalusiska Hunden, Mordängeln) och Deneveues samarbete Belle de Jour (1967 – läs min recension), med ytterst lite musik.

large_tristana_blu-ray_01

Jag kände till en början inget extraordinärt för filmen som tuffade på med en och samma växel utan några speciella tempohöjningar. Jag gillade dock hur relationen mellan Lope och Tristana visade på skillnaden mellan vilja, snack och agerande och hur filmen tog upp ämnen som makt och frihet. Lopes snack och agerande väcker tankar och funderingar på ett rakt och tydligt sätt.

Jag fascinerades över hur tydlig Lope var med sin vilja och ambition och hur han verkligen ville få Tristana att tycka likadant – och att hans egen behandling av henne sedan helt talade emot vad han sagt, men att han var för blind för att se det. Och när Tristana ville lära hennes herre något så kunde han inte lyssna. Som när Tristana försöker förklara att (inget och) ingen är den andra lik, utan att vi alla är unika. Herren förstår inte vad hon menar och viftar bara bort hennes visdomsord.

large_tristana_blu-ray_03

Efter drygt halva filmen känner jag ändå fortfarande inte så mycket för filmen och intresset börjar svalna, men då sker en utveckling i filmen och historien blir oväntat kraftfull. Här höjs allt i filmen flera snäpp. Skådespeleriet griper helt plötsligt tag i mig på ett sätt jag inte varit med om särskilt ofta och min syn på filmen höjs betydligt. Både Catherine Deneveue och Fernando Rey griper tag om mig, speciellt med kroppsspråket av Rey. Det är svårt att inte tänka på Erland Josephson när jag ser Fernando Rey för övrigt. Filmen får ett helt nytt värde och träffar mig ordentligt som bara riktigt speciella filmer kan göra.

Det jag värderar högst med filmen är hur den på ett så underbart sätt visar hur vi människor inte är ensidiga – utan ses på olika sätt beroende på vilken sida av människan vi ser. Hur oförstånd beror på bristen att vilja se, snarare än en oförmåga.

large_tristana_blu-ray_x03

Luis Buñuel har skapat en rak historia utan hans kännetecknande tankefällor och absurditeter, men Tristana är det bästa jag hittills sett av Buñuel och han visar att han inte bara är en extraordinär och nyskapande regissör, utan också en mästare av det enkla och träffsäkra.

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
2 – Hjärna (komplext värde)
2 – Hjärta (emotionellt värde)
2 – Sentimentalitet/Romantik
2 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
3 – Budskap
1 – Obehag
1 – Humor
1 – Action
3 – Prat

title_tristana_blu-ray_

Betyg:
3 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
2 – Omtittningsvärde
————
32/50 – Totalt

SYD-Betyg-08

Annonser

Belle de Jour (1967)

Denna film recenserade jag 2008 i en temaspecial kring surrealistregissören Luis Buñuel (Le Charme Discret de la Bourgeoisie / Borgarklassens Diskreta CharmUn Chien Andalou / Den Andalusiska Hunden, Cet Obscur Objet du Désir / Begärets Dunkla Mål).

Då tyckte jag att filmen höll tillbaka på det surrealistiska berättandet, men jag undrar om jag inte hade sett mer av dom intentionerna med dagens ögon. Nog för att jag redan då föredrog flummigt berättande, men all surrealism uttrycks inte alltid tydligt.


Artsy-Fartsy-headeriq24ocfe

Genre: Drama, Surrealism
Produktionsland: Frankrike, Italien
Svensk titel: Belle de Jour – Dagfjärilen
Manus: Luis Buñuel, Jean-Claude Carrière (efter en roman av Joseph Kessel)
Regi: Luis Buñuel
Längd: 101 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Catherine Deneuve, Jean Sorel, Michel Piccoli, Geneviève Page, Pierre Clémenti, Françoise Fabian, Macha Méril, Muni, Maria Latour, Claude Cerval, Michel Charrel, Iska Khan, Bernard Musson, Marcel Charvey, François Maistre, Francisco Rabal

Luis Bunuel’s Masterpiece of Erotica!

Den unga hemmafrun Séverine prostituerar sig, inte för att tjäna pengar utan för att komma över sina sexuella hämningar. Hon tar sig arbetsnamnet Belle de jour.

large_belle_de_jour_blu-ray_5x

Den unga Severine (Catherine Deneuve) är lyckligt gift med en ung doktor som hon älskar – och han älskar henne. Hon har dock psykiska problem med intimitet och det förföljer hennes i hennes drömmar, där hon lever ut sina annorlunda, sexuella fantasier. Hon försöker bli kvitt sitt problem och uppsöker i absolut största hemlighet en bordell, där hon möter de mest besynnerliga människor som rentav skulle kunna vara hämtade ur hennes fantasier. På bordellen kan Severine dock bara arbeta på eftermiddagen och får då smeknamnet Belle de jour – dagfjärilen Direkt översatt från franska blir betydelsen snarare ”vacker kvinna av dagen” som kontrast till den prostituerades fördomsroll som ”vacker kvinna av natten” eller för den delen, en ”nattfjäril”. Dagarna går och med tiden utvecklas dagfjärilen i sin nya miljö.

Denna film av Luis Buñuel är i princip en rak historia och sparsmakat med surrealism, trots att det är den surrealistiska filmens mästare som gjort filmen. Eftersom jag inte sett något mer av Buñuel än stumkortfilmen Un Chien Andalou / Den Andalusiska Hunden (1929) sedan tidigare vet jag ju inte vilken nivå han lägger surrealismen på i normala fall – men det är betydligt mindre av det än vad det är i nyss nämnda ”hundfilm”.

large_belle_de_jour_blu-ray_1x

Dessutom har filmen i princip ingen musik alls att luta sig tillbaka på – något som jag dock egentligen aldrig tänkte något på, och det är ju ett positivt betyg. Lyckas du förmedla film utan musik har du ju lyckas med något. Jag kommer in i Belle de jours handling ganska snabbt och tycker inte att filmen stannar av ju längre in i filmen jag kommer, utan det tillkommer hela tiden någonting nytt som får mig att hålla kvar intresset vid handlingen. Vissa svagheter finns det på sina ställen i dialogen, där det som sägs låter lite krystat emellanåt, men det är små detaljer och plumpar som finns i de flesta filmer.

Catherine Deneuve (Les Parapluies de Cherbourg / Paraplyerna i Cherbourg, The Hunger) i titelrollen känner jag igen från Polanskis kanonfilm Repulsion (1965) och karaktären i Belle de jour är förvillande lik. Deneuve är i alla fall ingen skådespelerska som är rädd för att utnyttja sin skönhet i filmerna hon spelar i. Och hon är ju otroligt vacker.

tumblr_n1oe3hZSws1r7xatro1_1280

En sak som jag tycker Buñuel har glömt i filmen är Deneuves karaktär Severines fästman. Han är inte med speciellt mycket i filmen och hade behövts mer för att få fram mer kraft i händelserna som sker. Jag hinner inte riktigt ta till mig honom och då tror jag ändå att visionen var att vi ska känna sympati för den karaktären. Det kunde Bunuel ha förstärkt.

En annan sak i filmen som kunde gjorts annorlunda är Deneuves dagdrömsscener från barndomen. Jag tycker att dessa scener är överflödiga och tillför inte något märkvärt. Dom kanske får mer utrymme i boken som filmen är baserad på, men i filmen behövs inget utrymme alls för dessa tillbakablickar och det känns onödigt att ens ha med det lilla som finns där. Dock så är det enkla men effektfulla övergångar till just dessa scener och jag får en liten, liten glimt av Buñuels egenskaper.

a-bela-da-tarde

Spoiler! Markera textstycket.

I de övriga drömmarna som filmen bjuder på har Buñuel mer att visa och jag gillar hur han leder in åskådaren i förvirring och inte talar om att det är en dröm förrän drömmen är över. Han lyckas speciellt i början av filmen att göra mig frågande av vad det är som händer – och då tänker jag på den absolut första scenen, den med hästvagnen och den absurda bestraffningen. Det är ju passande att inleda med en dröm, eftersom åskådaren då ser det som verklighet, då han inte har någon verklighet att jämföra med och då heller inte vet hur det egentligen borde vara.

Det var fascinerande och kusligt att se hur alla de olika kunderna på bordellen är perfektionister när det kommer till hur deras ”möten” ska gå till, men så är det nog ofta i verkligheten.

belledejour4big

Det jag lade märke till mest i filmen är Buñuels val att låta Deneuves kläder symbolisera hennes inre känslor. Ju längre vi får följa hennes karaktär ser vi att hennes kläder övergår mer och mer från helt rena, vita klädesplagg till att bli svarta. Ju mer skam som hon bär på inom sig, ju svartare blir klädvalen på utsidan. Som när hon redan vid sitt första möte med bordellen anländer i en svart mössa. Och mot slutet, när hennes fästman börjar misstänka hennes hemligheter, så har hon övergått till helt klädd i svart – med svart rock, svart lädermössa och svarta stövlar. Slutligen går hon i en blänkande svart läderjacka.

Det är då också intressant hur Buñuel har valt att låta den unga älskaren (som besöker Deneuve på bordellen) att gå klädd som en svart plump och blir nästan som nån slags shakespearesque karaktär med kroppsspråk och allt. Kanske är han en skammens vålnad – om jag får uttrycka mig lite svävande? Just det här knepet att ”tala” genom kläderna är ju ett grepp som används både förr och senare i filmhistorien – inte minst Hitchcock. I Psycho (1960) lät han Vivien Leigh skifta sina underkläder från vitt till svart, efter hennes fiffel med pengarna .

Hur som helst tycker jag att filmen har det där lilla extra på slutet som får mig att fortsätta tänka på vad det är jag sett.

Spoiler slut.

tumblr_m68py677of1qmr9rao1_1280

Det är ödets ironi att fästmannen blir helt uttrycksförlamad och att Severine tvingas ta hand om en man som innanför han uttryckslösa ansikte vet att hon förrått honom och att hon aldrig kan se vad han känner för henne efter att den skamliga hemligheten slutligen avslöjades. Den sista twisten är dock svår att tolka vad Buñuel egentligen menar?

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
4 – Hjärna (komplext värde)
2 – Hjärta (emotionellt värde)
2 – Sentimentalitet/Romantik
3 – Barnförbjudet
2 – Feelgood
2 – Budskap
2 – Obehag
2 – Humor
1 – Action
2 – Prat

title_belle_de_jour_blu-ray

Betyg:
3 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
35/50 – Totalt

SYD-Betyg-08


Fler filmbloggare som skrivit intressanta reflektioner med olika utfall om Belle de Jour är:

Filmitch
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Svart noir

8½ (1963)

Artsy-Fartsy-headerbff32e098cf293037fd79eee138b8ded

Genre: Drama, Surrealism, Absurdism, Fantasy
Produktionsland: Italien, Frankrike
Manus: Federico Fellini, Ennio Flaiano, Tullio Pinelli, Brunello Rondi
Regi: Federico Fellini
Längd: 138 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Marcello Mastroianni, Claudia Cardinale, Rossella Falk, Guido Alberti, Anouk Aimée, Sandra Milo, Mario Conocchia, Barbara Steele, Madeleine Lebeau, Caterina Boratto, Eddra Gale, Cesarino Miceli Picardi, Jean Rougeul, Mario Pisu, Mino Doro

A picture that goes beyond what men think about – because no man ever thought about it in quite this way!

Guido arbetar som filmregissör och medan han försöker hitta uppslag för nya filmer, kommer han att tänka på de kvinnor i sitt liv som han har älskat, men lämnat…

8 1-2

Såg såg slutligen en av Federico Fellinis (Amaracord, La Strada, Fellini – Satyricon) och filmhistoriens allra största klassiker med ganska lättat och svävande huvud, men ändå med fin inlevevelse. Jag ansträngde mig inte för att hänga med och analysera allting som någon slags filmtolk, utan tog ett steg tillbaka och njöt av resan likt en dov dröm. Det visade sig vara en underbar inställning till en underbar filmupplevelse, då filmen i sig förstås berättas betydligt mer likt den ologiska dramaturgin av en dröm snarare än den så meningsfullt dirigerade och av människans kontroll skrivna verkligheten.

Filmen följer en regissör – spelad av Marcello Mastroianni (La Dolce Vita / Det Ljuva Livet, La Notte / Natten), men det är givetvis en självbiografisk spegling av Fellini själv i ett av dom tydligaste exemplen på den auteuriska andan. Han vandrar genom inspelningsplatser, genom fester, ensliga rum, kvinnorika minnen eller fantasier – vilket genom en makalöst kreativt frikopplad dramaturgi blir en existentiell vandring genom hans eget huvud. Realism kastas åt sidan för ett mycket mer surrealistiskt berättande som åtminstone för mig både innefattar mer aktion, tempo och underhållning än den regelstyrda konventionen vi förväntar oss att en film ska ha.

DYycj

Ovissheten om nästa ögonblick utspelas tillsammans med en kypare eller en clown, en dansös eller din egen mor återuppstånden, i din barndom eller i din plötsligt påkomna framtid, det sätter både en spänning och en experimentiell skaparnerv på högvarv. Filmen är för sin tid och genre (?) mäktiga 2 timmar och 18 minuter lång men det känns inte som måttet på upplevelsen. Gör inte misstaget att backa från bort från den och börja knyta ihop allt detta absurdistiska fragmentskapande till logiska meningar, för då missar du hela frukten av upplevelsen, slutar med känslan ”jag fattade inte” och analysen ”filmen sade mig ingenting”. Var inte så enformig i ditt synsätt att du värderar den utifrån logikens värden. Det är en film som spränger logikvallen och pekar finger till allt sånt!

DVD Snap 1#33

Sex symbolSexspalten: Emellanåt kommer även jag på mig med att ta ett steg tillbaka in i mitt kontrollsinne, när jag reagerar på att filmens huvudkaraktär – filmskaparen, bygger hela sitt liv kring att smita från verkligheten och förlora sig i alla kvinnorna i hans liv. Jag börjar tänka att han lägger oerhört stor vikt vid att smeka och bli smekt av en hel uppställning kvinnor som cirkulerar kring honom som om han är en Gud.

Han reflekterar konstant kring vad kvinnorna gör med honom och hur dom präglat hans liv, tills jag faller ur mig själv och in i upplevelsen igen – förstår att det här inte är en uppvisning i egots smaskande på gourmeter utan en stjärnas försök att hela tiden forma sig själv genom att låta ljuset studsa på planeterna runt honom, tills planeterna snarare visar sig vara han själv. Hur allt runt honom är speglingar av han själv eller friktion i dom yttre rummen av det han tror är hans omgivning. Allt är en och samma själ som han försöker navigera sig igenom i tron om att han är en mittpunkt i en separerad värld, när han egentligen endast är omgivningen han ser och alltid har inbillat sin egen existens som egen.

Fellini-2

Det ser ut som en film om en uppburen regissör och hyllad – men inte tillräckligt förstådd, konstnär som också är en man med smak för vackra kvinnor och ett behov av att bli omhändertagen av dem, men formen löser upp sig och visar hur allt är ett låtsasskådespel. Det finns ingen ”man”. Det finns inga ”kvinnor”. Det finns ingen ”film”. Allt är påhittade symboler vi försöker sätta mening på för att enklare definiera och göra begripliga och ur detta fyrkantiga sökeri skapar vi kropparna vi ser oss som och vikten vi lägger i det vi åstadkommer. Allt vi ser blir plötsligt materia vi tror att vi ska kontrollera och ur detta hoppas vi kontrollera våra liv till framgång, när allt egentligen är en allvarsam lek sprungen ur överenskommet symboltydande.

8½ är en formupplösande inspirationskälla för att få dig att se ditt liv och din omgivning lite lättare – med mindre allvar vid sökandet efter mening och viktigheter, för att istället leva det med kreativt, öppet sinne och känna den obegränsade möjligheten att skapa och förgöra där inget är skrivet på förhand och allt flyter ihop. Det kan låta läskigt att släppa den kontrollen, men det är själva kärnan allt består av och det verkligt läskiga är det vi försöker göra just verkligt, genom att definiera i fast form och allvarsamt tonläge. Förena dig och se hur din form och begränsningar finns i det du ser, men friheten i det du inte kan tyda!

ladda ned (13)

Vill du se fler gränstänjande filmupplevelser av det absurdistiskt kreativa slaget rekommenderar jag samtliga av galningen Quentin Dupieuxs filmer (som jag skrivit mer om här och här än så länge). Inledningsscenen i hans existentiella bildäckslasher Rubber (2010) är en tydlig blinkning till denna film samt förstås viss struktur i hans senaste, Réalité (2014), men listan kan göras oerhörd lång när det kommer till filmskapare som inspirerats till egna galenskaper och mindfucks, efter att ha sett 8½. Den går att återspegla i David Lynchs hela surrealistramverk och alla världens nya filmvågor hade 8½ som en ledstjärna. Det är väl tecknet på en schysst rulle, när den kan få andra att vilja vara kreativa och släppa på förutfattade tyglar?

Målgruppschecklist:
5 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
2 – Sentimentalitet
1 – Barnförbjudet
3 – Feelgood
2 – Budskap
1 – Obehag
3 – Humor
1 – Action
4 – Prat

ladda ned (10)

Betyg:
4 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
4 – Dialog
3 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
5 – Ljudform (nyttjande av ljud)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
44/50 – Totalt

SYD-Betyg-09

 

The Editor (2014)

Halloween-banner-2015the-editor-dude-designs-poster-thomas-hodge

Genre: Pastisch, Komedi, Mysterium, Skräck, Giallo, Parodi
Produktionsland: Kanada
Manus: Matthew Kennedy, Conor Sweeney, Adam Brooks
Regi: Matthew Kennedy, Adam Brooks
Längd: 95 min
Budget: Cirka 130 000 dollar (CAN)
Skådespelare: Paz de la Huerta, Adam Brooks, Matthew Kennedy, Conor Sweeney, Udo Kier, Laurence R Harvey, Jerry Wasserman, Samantha Hill, Kevin Anderson, Brett Donahue, Dan Bern, Sheila Campbell, Brent Neale, Jasmine Mae

Filmklipparen Rey Ciso har förlorat fyra fingrar på högerhanden. Utrustad med en träprotes har han nu nedgraderats till en nobody i 70-talets italienska filmindustri. När skådespelare, från filmen han arbetar med, mördas brutalt är Rey huvudmisstänkt och han måste nu kämpa för att rentvå sitt namn.

The-Editor-2k115687 The-Editor-2k28196

Några kanadensiska, indiefilmande entusiaster (ett filmkollektiv som går under namnet Astron-6) har gjort en pastisch/parodi – tillika hyllning, av främst 70-talets italienska giallos och annat med euroskräckrötter. Sergio Martinos, Lucio Fulcis, Dario Argentos filmer och framför allt alla dess mer ofrivilligt komiska element.

Dom har verkligen gjort sin nördläxa och överfört det i hantverket. Så pass att det både är absurt fånigt på ett hysteriskt sätt vilket med rätt humör lätt omvandlas till den bästa formen av humor. Deras sinne för detaljer är inte riktigt på Edgar Wrights nivå (Shaun of the Dead), men inte långt ifrån. Som en blandning av Den Nakna Pistolen (1988) och Evil Ed (1995) ungefär. Det ska sägas att det är betydligt mer pastisch än parodi på denna, så du inte förväntar dig skämtintensiteten av en Scary Movie-film eller ren parodi.

the-editor-2 The-Editor-2k69891

Komplett med riktigt b-charmig efterdubbning och oförargliga inslag av nakna kroppar så fort minsta möjlighet ges och huvudkaraktären Rey Ciso har snott Donald Sutherlands stil rakt av från venedigmysteriet Don’t Look Now (1973 – läs min recension). The Beyond / …E tu Vivrai nel Terrore! L’aldilà (1981) och Inferno (1980) är andra filmer som spoofas träffsäkert.

Ju mer filmen utvecklas, ju mer ambitiös känns den på gott och ont. Humor övergår till hysteria och slutligen ett pussel i ett pussel och en dröm inuti en dröm. Underhållande och lekfullt skådespeleri, med en cameo av kultveteranen Udo Kier och synthtrippig musik av starke retrosynthartisten Carpenter Brut. Utöver det dyker Paz de la Huerta (från Enter the Void) upp i en… väldigt… annorlunda roll.

The-Editor-2k125625 The-Editor-2k118047

Trots det är jag inte riktigt lika tillfredsställd andra gången jag ser den gentemot den totala överraskningen filmen blev för mig i den risiga, trånga bakgatehakbiografen ReflexenStockholm Filmfestival 2014. Då förväntade jag mig faktiskt en seriös film i stil med giallohomaget Amer (2009), men det blev som att vandra in på en sunksalong på 42th Street i New York på 70-talet och få sig en rejäl dos b-underhållning. Och en liten, öppen publik som är med på noterna gör alltid sitt till!

Men jag rekommenderar den varmt om du vill se något märkligt komiskt. Särskilt om du är bekant med giallos och kan följa med i referenserna. En present till dom initierade och en av dom mest roliga och flippigaste filmerna året 2014. Det går inte annat än att gilla spårat lågbudgetskapande och jag rekommenderar att köpa den för att stötta personerna som ligger bakom allt.

3 – Manus
3 – Skådespelare
3 – Atmosfär
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
————
21/30 – Totalt

SYD-Betyg-07

Mon Oncle (1958)

Mkrorecensioner-headerMon Oncle poster

Genre: Komedi, Feelgood, Absurdism, Slapstick
Produktionsland: Frankrike, Italien
Svensk titel: Min Onkel
Manus: Jean L’Hôte, Jacques Lagrange, Jacques Tati
Regi: Jacques Tati
Längd: 110 min | 117 min
Budget: Cirka 250 000 franc (FRF)
Skådespelare: Jacques Tati, Lucien Frégis, Jean-Pierre Zola, Alain Bécourt, Adrienne Servantie, Jean Meyet, Betty Schneider, Jean-François Martial, Dominique Marie, Yvonne Arnaud, Adelaide Danieli, Régis Fontenay

Mr. Hulot Ventures Into Suburbia… And Disrupts… Disassembles… And Demolishes With His Very Subtle Satire

Herr och Fru Arpel är de modernaste av människor. Deras hem är ett formfulländat verk proppat med mekaniska uppfinningar, radar och miljontals knappar. En dröm för vissa. Men en mardröm för lille sonen Gérard. Inte konstigt då att han flyr den steriliserade världen in i famnen på sin onkel, Monsieur Hulot. Hos honom upplever han obeskrivliga stunder av glädje och befrielse. Allt kan hända, allt är tillåtet. Som alltid i världar byggda på fantasi. Men så kommer föräldrarna på dem. Hulot måste stoppas! I deras värld äger han det farligaste vapnet av allt. Ett hjärta.

Mon_Oncle_Hulot_Arpel__Large_

Jacques Tati (Semestersabotören, Playtime, Trafic) gjorde inte många filmer i sitt liv, men dom han gjorde skapade han med en personlig stil och hjärta som motsvarar mer än vad dom flesta kvantitetsmässigt flitigare filmskapare hinner förmedla på en hel karriär. Hans touch är genomgående i alla hans verk, från 40-tal till 70-tal.

Så även i Mon Oncle (Min Onkel). Stort fokus på humoristiska absurditeter grundat i slapstick som uppstår när människa kommer i kontakt med samhällets maskineri. Stumfilmsdrivet, men där ljudet blir ett tydligt effektelement i sig, som jag skrattar åt flera gånger. Allt är utformat på ett väldigt funktionellt vis, oftast i mycket vackert och finurligt välkomponerade helbilder där karaktärerna går in och ut, fram och tillbaka och skildrar trevligt vardagens gång utan någon alltför uppenbar röd tråd. Däremot får en lång, röd gummislang dock mycket utrymme. Symboliskt … eller?

mo2

Film driven genom mise-en-scène – scenen, estetiken och tempot innanför kameran oberoende av klipp. Det är alltid väldigt fina kompositioner med njutbar färgbalans och obalans i en fyndigt stiliserad miljö. Stil och olycka – ordning och kaos. Det är inte bara tidsepoken och landet Frankrike i sig som får filmens visuella form att påminna mig starkt om den surrealistiske konstnären Guy Bourdins färgstarka fotografier.

vlcsnap-9090518

Jacques Tati spelar alltid huvudkaraktären – allt som oftast den med hatt och rock beprydde Monsieur Hulot, lika utpräglat tydlig som Charlie Chaplins, Buster Keatons och Laurel & Hardys stumfilmsfigurer. Hulot – en man som inte riktigt passar in någonstans och gör tvärtemot vad du ska göra (mannen som gör vad som faller honom in, för all del) och av sin naturliga läggning skapar oordning i miljöer där allt ska vara ordnat och strukturerat – kontrollerat till perfektion. Han är den felande länken i det mänskliga maskineriet.

01_mon_oncle_cc

Hulot får i denna film fin kontrast att röra om i, i form av det strukturerade, materialistiskt moderna designparet och deras bekantskapskrets. Dom beter sig som folk gör mest och filmen tar fram hur fånigt det är. Hulot blir den mest sansade i sammanhanget, tillsammans med parets son Gérard, som är trött på sina föräldrars fantasikvävande ordning och reda. Hulot, busiga barn och hundar som sorglöst flyr människornas fåniga diciplin skildras alla som lekfulla och fria varelser medan resten symboliserar ett strikt samhälle styrt av status, modern materialism och andra värdelösa luftslott.

Ofta händer mycket i bilden på samma gång. Några pratar, ett oväsen försiggår bakom och Hulot är i fullt tag med att fixa något i ett annat hörn. Du som tittare får välja var du ska fokusera. Trots få bilder är det ibland mer intensivt än en actionladdad musikvideo just genom simultanskildrandet. Som verkligheten är – men det absurdistiska skildrandet av verkligheten.

00a47481758b5a1dc29c2cd36763f43a1a078eba-700

Tati skildrar den på ett sätt som till ytan är långt ifrån den ”realism” vi är vana vid, men under den speciella ytdistansen sägs många sanningar, mer träffsäkra än allt det den tunga realismen ambitiöst försöker säga sin åskådare. Mon Oncle är precis som en Roy Andersson-film, men med barnboksmålad feelgood som plattform istället för dammgrå depression. Trevligt och charmig kritik av samhället med hjälp av underbar a-b-s-u-r-d-i-s-m, med andra ord.

3 – Manus
4 – Skådespelare
4 – Atmosfär
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
3 – Musik
————
24/30 – Totalt

SYD-Betyg-07


jacques-tati-quote-05-on-hulot-1959

Week End (1967)

Mkrorecensioner-headerWeek End Poster

Genre: Experimentfilm, Avant Garde, Franska Nya Vågen, New Wave, Absurdism, Surrealism, Free Form Filmmaking, Drama, Road Movie, Katastroffilm, Undergångsskildring
Produktionsland: Frankrike, Italien
Alternativ titel: Weekend
Svensk titel: Utflykt i Det Röda
Manus: Jean-Luc Godard
Regi: Jean-Luc Godard
Längd: 100 min
Budget: $250 000
Skådespelare: Mireille Darc, Jean Yanne, Jean-Pierre Kalfon, Valérie Lagrange, Jean-Pierre Léaud, Karl Marx

Allmänt ansedd som Godards formmässigt mest radikala film sedan debuten Till sista andetaget. I form av en borgerlighetens apokalypsvision ger filmen en svidande kritik av ett konsumtionssamhälle som löpt amok. Den surrealistiska ramhandlingen gäller en arvstvist som snart kommer att involvera allt från radikala kanibalterrorister till allmänt suspekta förbipasserande. Kanske mest känd för sin fantastiska trafikstockningsscen, där folk spelar schack, bilar brinner bland döda kroppar och förare tutar kakafoniskt.

Week End 3

[översatt från franska]
Kvinna i bil: Är ni i en film eller i verkligheten?
Roland: I en film.

Aldrig hade jag hoppats på att få reagera på en film av den nya vågens och dom allra torraste intellektcineasternas alfahanne – Jean-Luc Godard (Breathless, Band á Part, Masculin Féminin), på detta besynnerliga sätt. Jag förväntade mig ett visst intresse för efteranalys kring filmens pretentiösa (som det brukar kallas när du i otakt med åskådaren planterar) intentioner. Jag förväntade mig inte att stimuleras även på ett känslomässigt underhållande plan medan jag väl såg filmen.

Resultatet blev som något av en förtrollning. Jag lyftes åtminstone tillfälligt upp ur en flera veckor lång period av depression och nötande panikångest. Jag känner glädje igen! Genom filmens kompromisslösa vilja att bryta mot åskådarens konventioner och själva ”filmkonsten”, belyser den vår meningslösa tillvaro genom att spela efter absurdistisk ologik. Och klär av den konventionella människans föreställning om hur saker ”ska vara”.

Jag framstår givetvis som ett pretto förblindad i min egen flyktiga illusion och mani när jag säger det, men du kan inte ana hur befriande det är att se alla former av regler och konventioner kastas omkring och plockas sönder med den frihet som vi oftast tillskriver just antingen barn, galningar eller ”pretton” som du anser vill vara mer än dom är. Om det så är ett barn eller en galning, men oftast lutar du åt teorin om ett misslyckat försök att spela ”den stora konstnären”. Jag ser endast själar fria från den diciplin som den ”vuxna” skolans regler lär oss, om hur du genom mognad (hyckleri!) och ökad lärdom (hyckleri!) förväntas vara.

Week End 2

Endast små barn och galningar accepteras för sina regelbrott, men när en vuxen människa med sitt dresserade överlevnadssinne bryter mot den mänskliga lagen om konvention skriker församlingen i beklämd kör; ”Usch, vad pretentiöst och ointressant!”. Nej, inte ens ett utropstecken – snarare; ”Det var bara pretentiöst och ointressant. Bortkastad tid jag hellre offrat för något av värde…”

[översatt från franska]
Roland: Vilken rutten film. Det enda vi möter är galna människor.

När jag tänker tillbaka på den här filmen ser jag givetvis drivor av bilolyckor. Något är mycket vackert med detta, på ett oförklarligt vis. Jag kommer att tänka på ett exempel jag spontant presenterade för min mor för en vecka sedan. Hur politiska förbud hanteras baserad på ett sådant bekräftelsebehov kring rädsla och ett unisont förenande kring den, hellre än att eftersträva något konstruktivt. Hur försiktigheten kring nya politiska initiativ kring drogförbud, medicinsk hjälp och arbetstid ses som alldeles för risktagande och rent ut sagt livsfarligt.

Att vi är så perspektivlösa att vi med samma logik borde förbjuda människans rätt till körkort totalt, då riskerna i trafiken är alldeles för kolossala för att äventyra. Du kan ju dö! Eller döda någon annan! Människan löper ständigt risk att misslyckas med sin hjärndöda ordning och diciplin. Varför äventyra den med den frihet som ett livsfarligt körkort kan bringa dem?

Week End 4

Jag kommer då att tänka på filmens alla bilolyckor. Är det Godards kommentar på den mänskliga ordningens kollaps? Han har själv uttryckt sin irritation på ”söndagsåkares” oförmåga att bete sig i trafiken – och vem med ett körkort har inte det? Förbittrat sig och skällt ut någon annan förare för dess inkompetens att följa ordning? Dessa mänskliga utbrott sker dock skyddade, innanför bilens stängda väggar, men tar sig sedermera (för att recitera Roger Eberts beröring vid ämnet anno 1969) uttryck i rent fysisk, ”djurisk” ilska med hjälp av bilkroppen. Godard kanske skildrar människans totala avbrott från sin så heliga ordning. Att döma av karaktärernas övriga kaos – mord, våldtäkt, kannibalism, får jag nästan anta det.

Men det kan lika mycket vara Godards rent riktade kritik mot hela samhällets orderliga kugghjulsmaskineri i sig. Bilkrascherna symboliserar människans kollektiva brist på intelligens. Hela mänskligheten beter sig som ”söndagsåkare”.

[översatt från franska]
Saint-Just: [mitt i en borgerlig bilkrasch] Från franska revolutioner till gaullistiska helger – frihet är våld.

Vad vill herr Godard säga om människans så ytliga, egenskapade och vackert dirigerade konsumtionssamhälle? Kanske är det en kritik mot beteendet som håller oss i leden och som vi söker oss till för att droga oss, så vi kan fortsätta överleva i en inbillad tro på mening? Kapitalism som trygghetssökande, konsumtion som drog. Kanske är det en ”poor man’s religion” för oss rika, då en meningssökande tid är en ständigt osäker tid och vi behöver vår ”fix” – konsumtionen, för att hålla fötterna på jorden, iklädda ett par skor från Nike eller Christian Louboutin.

Week End 5

Det finns inga värden annat än våra illusioner. Och även det påståendet är en illusion. Inbillning om värde kan endast komma ur en absurd verklighet. En meningslös rörelse. Jag är oerhört positiv över att Godard med sin gränslöshet om så för endast en stund lyckades dra upp mig ur den tvångsmässiga, viktiga vardagen igen så jag återigen fick se det paradoxala ”värdet” av det meningslösa, istället för att pina mig bort från den och krampaktigt – i ett svagt sinnestillstånd, hålla fast vid den så kallade ”meningen” med varför vi lever våra liv.

Varför vill vi tro på våra värdefulla roller som vuxna av ordning och reda, när vi som barn kunde vara galningar och det fortfarande var lek? Ju mer vuxna vi tror att vi är, desto mer dresserade och urbota fucking dumma i huvudet blir vi. Länge leve absurdisterna och dom positiva nihilisterna. Länge leve barnen.

5 – Manus
4 – Skådespelare
5 – Atmosfär
5 – Produktionsdesign  (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
4 – Musik
————
28/30 – Totalt

SYD-Betyg-GULD

Halloweenkavalkaden 2015

Halloween-banner-2015

Idag är det första dagen i OKTOBER, vilket betyder att det är första dagen på min skräckkavalkad på bloggen med halloweenrelaterade inlägg hela månaden ut.

What

Det blir en del italiensk skräck med fokus på MARIO BAVA, DARIO ARGENTO och LUCIO FULCI utöver dom mer alldagliga rysarna. Hoppas någon hakar på och läser, även om du inte gillar skräck. Fördelen med recensioner är att du får ta del av allt bra utan att för den delen bli skrämd, vilket väl är bra på något vis.

En bonus! Kan någon gissa vart bilden ovanför kommer från för film? Den som gissar rätt först ger jag en unik plats i himmelen. Trevlig halloween allihop