Etikettarkiv: Film

Halloweenkavalkaden 2015

Halloween-banner-2015

Idag är det första dagen i OKTOBER, vilket betyder att det är första dagen på min skräckkavalkad på bloggen med halloweenrelaterade inlägg hela månaden ut.

What

Det blir en del italiensk skräck med fokus på MARIO BAVA, DARIO ARGENTO och LUCIO FULCI utöver dom mer alldagliga rysarna. Hoppas någon hakar på och läser, även om du inte gillar skräck. Fördelen med recensioner är att du får ta del av allt bra utan att för den delen bli skrämd, vilket väl är bra på något vis.

En bonus! Kan någon gissa vart bilden ovanför kommer från för film? Den som gissar rätt först ger jag en unik plats i himmelen. Trevlig halloween allihop

Prrrrst #3: Mina intresseområdens fantastiska orgie

Prousit-header

Jag har kommit fram till att jag har fem intresseområden i livet:

Filosofi
Psykologi
Konstnärligt skapande
Musik
Film

Det fantastiska med intresseområdena musik och än mer film är, att dom förbinder övriga tre.

Jag vill inte ens gå in på ifall tänkande, lyssnande, skrivande och läsande är intresseområden, då dom är så omfattande och övertäckande utövanden. Då kan jag nästan lika gärna dra det så långt att andning, hjärtrytm, vakenhet och sömn också är intresseområden jag föredrar att utöva.

I'm Not There - Bob Dylan

Tänkande, lyssnande, skrivande och läsande är trots allt just utövanden – verktyg, för att kunna utforska filosofi, psykologi, konstnärligt skapande, musik och film.

Vilket får mig att tänka på att musik och film är verktyg för att utforska filosofi, psykologi och konstnärligt skapande. Liksom filosofi och psykologi är verktyg för att utforska konstnärligt skapande.

Förbindelserna dessa fem intresseområden emellan är slående fantastiska. För att allt består av förbindelser och just dessa förbindelser är så uppenbara och levande.

Prousit #1: Vi sover på dagen och drömmer om natten

Prousit-header

filmspanarna

Månadens filmspanartema är ”Natten”. Jag tänkte därför kicka igång min nya, regellösa skriftserie som behandlar korta eller långa betraktelser inom film såväl som utanför filmen, med den enda regeln att jag inte får fastna i regler för hur jag formar dessa texter. Tydligen är det vad som kan kallas ”prosa” – ett forntida ord för bloggtext kan man säga. Denna gång blev det en lång text då friheten att sätta punkt utan regel öppnar upp för det. Prosans gudfader Marcel Proust hade tydligen vissa problem med att sätta punkt han med på sin tid. Det är en ”början” trots allt. Jag får se var jag sätter punkten framöver men vetskapen att den kan landa var som helst är en kittlande känsla. Jag har alltid föredragit distansskytte framför straffsparkar, trots allt …


aokigahara-and-fuji-san-at-night

Det är utan tvekan så att natten är en magisk period i människans liv. Hur värdelösa eller händelserika våra drygt sjuttio procent i vakenhet än ter sig vara så kommer dom knappa trettio procenten av sömn vara långt mer händelserika vare sig vi minns dem eller inte. I vilket fall är det min egen erfarenhet, då drömmarna sveper över mig under nattetid. Den yttre världen får stå tillbaka när den inre världen träder fram. Dagens repetition byts ut mot ett tillstånd där allt kan hända utan att den tar någon som helst hänsyn till logik, kontinuitet eller struktur. Ja, precis allt kan hända.

Det fanns en tid för ett par år sedan då jag grämde mig över att dom drömtyngda dagarna från min barndom sedan länge var förbi och att jag i vuxen ålder fick vara glad över dom få nätterna varje månad då jag över huvud taget mindes en enda dröm från nattens sömn. Sedan började min dagtid bli allt mer hopplös. Harmonin haltade. Stressen lämnade märken trots att jag utåt sett inte på något vis kan ha haft anledning att vara stressad. Plötsligt var dom tillbaka igen ”with a vengeance” – drömmarna.

Idag består nattens föreställningar inte längre lika uteslutande av mardrömmar, så som dom gjorde när jag var ett litet barn. Drömmarna idag är knappast muntra och rofyllda, men jag kan inte säga att jag trots deras bisarra och hotfulla innehåll är särskilt rädd för dem, i dem. Jag välkomnar som av ett spirituellt uppvaknande deras komplexitet och de resor dom bjuder mig på, då det ger mig mer mening – ja, mening, i den i övrigt meningslösa livstillvaro vi lever. För i en meningslös värld kan vi inte annat än leva för drömmarna, om dom så visar sig på dagen eller på natten.

På så vis tror jag att vidden av ditt drömliv på natten har en del att säga om ditt drömliv på dagen. Hur ser det ut för dig?

Jag har nog en hel del att tacka min fascination av David Lynchs filmberättande för mitt idag mer konstruktiva utforskande av drömlivet – liksom jag har mardrömslivet i min barndom att tacka i sin tur, för min fascination av David Lynchs filmberättande.

20120521e1977db

Hur mycket jag än älskar film, kan dock inte upplevelsen av filmer överträffa upplevelsen av en riktigt stark dröm.

Härom natten drömde jag att jag var på släktträff och stressat hällde i mig någon slags spenatsoppa med ingredienser från min tygpåse, tills jag plötsligt märkte att jag av misstag tillsatt soppan med ett dussin LSD-preparerade pappersstickers och att ett par redan var på väg att slinka ner i mitt svalg. I samband med den kaotiska insikten tänkte jag att detta tankspridda felsteg trots allt kan generera en slags positiv utveckling, då min närvaro på släktkalaset utan tvekan skulle explodera och bli något extraordinärt. Då jag drygt en vecka tidigare deltagit i en släktfylld begravning (i vaket tillstånd) kan förklaringen till denna dröm mycket väl vara mitt undermedvetnas bearbetande av dom socialt ångestfyllda känslor jag hade i och med begravningen. Själva känslorna dramatiserades och projicerades som en slags scen ur en märklig film.

En annan natt drömde jag – efter en mer omtumlande mardrömskavalkad, att jag stod på en antik hiss gjord av träd och rep, på väg upp för ett jättelikt stentorn stort och brett som en jättelik skyskrapa, beläget över ett ökenliknande landskap. Även om det inte var en medveten reflektion just i drömmen så påminde tornet om det mytiska Babels torn. På något vis fick jag en utomstående överblick av tornet parallellt som jag hissades upp för dess väldiga, rundade vägg på utsidan. Det var flera hundra meter högt! Hissen jag stod på hade inget skyddsräcke utan jag kunde enbart hoppas att jag inte skulle falla genom att på något sätt luta mig mot fasaden med jag strävade uppåt. Slutdestinationen på toppen skulle dock vara värd risken och det lugnade mig. Väl där uppe möttes jag av tomma stenkorridorer som cirklade sig runt, runt, med avvägar som ledde mer direkt inåt mitten. Där inne mötte jag en flintskallig, naken kvinna men likt någon slags faraon även ståtlig och respektingivande i sin närvaro. Jag kände henne sedan tidigare och – kanske överraskande, kanske fullständigt logiskt, påbörjade vi omedelbart en sexakt i ett intilliggande badrum utan omvägar. Det var också det sista jag gjorde för sedan vaknade jag. Och nej, jag tror inte att det är en medveten metafor för 50 Shades of Grey då det här inte var kring tiden för denna film.

tower_of_babel_2_s

Även om drömmar ytterst sällan repeteras på samma sätt som vardagens strukturerade vanor, så har vissa teman alltid återkommit i mitt drömliv. Jag vandrar alltid igenom stora komplex jag gått vilse i, genom korridorer där jag då och då möter bekanta människor från mitt liv och många gånger stöter på faror. Jag befinner mig nästan alltid i min farmor och farfars hus vid något tillfälle i drömmen. Deras hus blir ofta en utgångspunkt i det normala, som sedan visar sig leda till mycket mer märkliga platser eller händelser än vad huset bjuder på dagligen. Det ska sägas att min farmor och farfars egenbyggda timmerhus – beläget uppe på en höjd och omgiven av björkar i en liten by i Dalarna, är det närmaste en plats kan sägas vara ett ”hem” för min egen del. Då jag bott på mer än en handfull ställen under mitt liv är det den mest stabila platsen i mitt liv. Det är även där min kreativitet har fått blommat som mest under min uppväxt, genom ritande, modellerande och lekande. Om min kreativitet har kopplats till en fysisk plats så är det där. Jag minns att jag kunde bli frustrerad över hur lite fantasi jag hade när jag inte befann mig där.

Idag är kreativiteten inte kopplad till en fysisk plats, utan liksom för många andra får den utlopp under själva natten. När mörkret lägger sig och tystnaden tar över löper känslorna i kroppen som av en drog i amok och vill sprudla ut som fyrverkerier. Det galopperar i bröstkorgen – ibland av glädjerus, ibland av den mer vanligt återkommande melankolin som för mig inte på något sätt är ovälkommen. Den må vara olustig, men den ger så mycket mer än den vaga känsla som jag är så van vid att utstå under dom ljusa timmarna.

Starka känslor vänjer jag mig dock inte vid, även om det länge var en skräck i sig – att jag skulle bli så van av olika sorters känslorus att jag till slut förätit mig av hela känslosortimentet. Idag tror jag inte det är möjligt så länge jag strävar efter konstruktivitet. Den där sortens inbillning tillhör den destruktiva hjärnans rädsla för att springa in i en känslomässig återvändsgränd och vända om tomhänt, vilket i sig blir en självuppfyllande profetia då själva rädslan för känslor endast leder till att du upphör att känna och likväl står där tom på glädje. Depression.

The Nightmare 2015 Sundance

I vilket fall finns det även intressanta mellanlägen på väg från dagens strypta vakenhet till nattens fria drömmande. Sömnparalyser är ett helt eget kapitel, meditation och hypnos är ytterligare några och klardrömmande – förmågan att drömma så kallade lucida drömmar, är även det ett kapitel för sig.

Men jag tror att alla dessa egna kapitel har sin beskärda del i det som jag själv nästan på ren vilja då och då försätter mig i när nattens sömn vakas in. Jag talar om det ögonblick då jag ser en svävande, atmosfäriskt drömsk film samtidigt som jag själv håller på att falla in i mina egna sömniga drömmar. Där kan det uppstå ett magiskt mellanläge som enligt människans egen forskning närmast kan betraktas som just ett meditativt tillstånd – själva vaggan mellan vakenhetens strypta fokus och sömnens fria avslappning.

Om jag hamnar i det tillståndet när jag ser på en film som i sig berättas i samma sömniga harmoni så är det som om upplevelsens gränser mellan film och dröm suddas ut och den projiceras rätt in i mitt undermedvetna. Jag nådde den upplevelsen när jag för första gången såg Lars Von Triers besynnerliga, psykologiska mardrömsskildring Antichrist. Jag satt uppe sent en natt och försökte envist ta mig igenom hela filmen i ett svep, trots att jag började bli trött. Flera gånger kom jag på mig själv med att falla in i sömn, för att sedan kvickna till och göra mig varse om att jag följde med i filmupplevelsen.

ac1

Till slut var det som om jag sov och filmen i sig var min dröm. Jag kunde somna i en sekvens för att med klarhet tro mig vakna upp men inse att jag var kvar i samma sekvens. Ljudbilden lindade in mig och tillsammans med bilderna kunde filmen skrämma mig så att ögonen var uppspärrade, men kroppen var lugn och orörlig. Inte orörlig som i en skräckinjagande sömnparalys, utan orörlig som i total harmoni. En slags mystisk upplevelse av sällan skådat slag, men när du känner att något projiceras rakt in i dig och du tar emot det med totalt lugn – som om du hade en osynlig kontakt med källan till någon slags visdom, så minns du den för evigt. Den här formen av väckelse sker dock oftast först när jag närmar mig den sömn som varje natt i avslappnat tillstånd kan erbjuda mig.

Jag tror att vi som människor behöver värna om våra starka känslor och mystiska upplevelser – och om natten är en sådan kraftfull nyckel och färdväg till det tillståndet som jag själv har upplevt att den är, så innebär det att vi drar nytta av att värna om natten i sig. Hur mycket vi än kniper vårt medvetande och fokuserar på det som är ”viktigt” för att klara av dagen, så borde var och en av oss lära sig hur våra sinnen arbetar när dagen väl är slut, återspegla det på dagen och se hur frånvaron eller närvaron av nattens öppna sinnesförmåga kan säga vad vi behöver ändra i våra dagar.

Jag själv har tänkt på några saker lite mer än andra. Jag har en oerhörd fantasi – en hejdlös kreativitet på natten och i mina drömmar, men den får inte alls samma utlopp när jag är vaken. Jag söker mig alltid tillbaka till kärnan för min egen kreativitet, vilket många gånger symboliseras av min farmor och farfars timmerhus. Eller söker jag mig tillbaka till tryggheten, kort och gott? Jag strävar genom okända platser i mina drömmar – vandrar vilsen genom dem. I verkligheten är jag alltför sällan utanför mitt eget hem. Dock har jag en vilja att utforska platser utanför mitt huvud betydligt oftare än vad jag någonsin gjort. Platserna i mitt eget huvud vandrar jag dock sällsynt självsäkert igenom varje dag – men inte varje natt. Fast med betydligt större nyfikenhet och mod än när jag var ett barn.

maxresdefault (1)

Oavsett vad drömmar än kan säga, så ställer dom så många frågor. Något jag dock nu tror allt mer på tack vare mitt reflekterande över nattens sinnestillstånd är just slutsatsen jag själv indirekt försökte demonstrera;

Att det nattens drömmar faktiskt säger, är vad jag inte får utlopp för på dagen. Stirrar vi oss blinda på alla frågor drömmarna ger går vi också vilse i frågorna, men runt, mellan och bakom mängden av frågor kan vi hitta några desto tydligare svar – ledtrådar till självklarheter. När jag ställer drömmarna i relation till dagen ser jag vad dessa ledtrådar säger om mina beteenden – och vill jag sträva framåt mer beslutsamt mot harmoni i dagen så tar jag itu med dessa beteenden som natten berättar för mig. Svaret på var harmonin ligger – denna självklarhet till dagdröm, finns till stor del besvarad i mina nattdrömmar.

Det får bli nattens insikt för mig. Klockan på min datorskärm visar nu 04.34. Dags att sova.


filmspanarna bred

Vill du läsa vad månadens övriga filmspanare ser i temat ”Natten” är det bara att följa länkarna här under och hugga in på deras texter.

Rörliga bilder och tryckta ord

Flmr

Filmitch

Fripps filmrevyer

Jojjenito

Fiffis filmtajm

Har du inte sett den (bloggen)

Jason X (2001)

Halloween-banner-2014jason_x_poster_01Genre: Slasher, Action, Science-Fiction, Komedi
Produktionsland: USA
Manus: Todd Farmer
Regi: James Isaac
Längd: 93 min
Skådespelare: Lexa Doig, Lisa Ryder, Chuck Campbell, Jonathan Potts, Kane Hodder, Dov Tiefenbach, David Cronenberg, Robert A Silverman, Peter Mensah, Melyssa Ade, Derwin Jordan, Melody Johnson

Åtta år efter den senaste filmen kom den tionde filmen ut. Det var och är fortfarande det längsta mellanrummet mellan två filmer i serien. Trots att fansen ivrigt hade förväntat sig en konfrontation mellan Jason Voorhees och Freddy Krueger sedan slutscenen i Jason Goes to Hell skulle de få vänta ett par år till. Den tionde filmen blev istället Jason X, en science fiction-slasher regisserad av James Isaac och med Kane Hodder i sin roll som Jason Voorhees för vad som blev hans sista gång.

Jason X 8

Militären har gripit den legendariske seriemördaren Jason Voorhees och håller honom fängslad i en högteknologisk institution, men Jason lyckas rymma och tillsammans med en av institutionens forskare blir han kryogeniskt nedfryst. Över 400 år senare upptäcks de två nedfrysta kropparna av en lärare, några av hans elever och en av elevernas android, Kay-Em 14. De tar med sig Jason och forskaren ombord på sitt rymdskepp, Grendel. Forskaren, Rowan, blir upptinad och varnar läraren för Jason, men det är för sent. Jason har självtinat och stryker nu omkring på skeppet och gör det han gör bäst: dödar tonåringar.

Nu måste Rowan och alla de andra passagerarna stoppa Jason, eller åtminstone undkomma honom med livet i behåll. De har teknologin på sin sida, men den visar sig även vara gynnsam för Jason, som efter att ha blivit totalt sönderskjuten av Kay-Em hamnar i en läkarmaskin som uppgraderar honom till Über-Jason, en om möjligt ännu mer ostoppbar mördarmaskin.

Jason X 3

Många fans hatar Jason X och tycker att det är en dum film, och det kan jag förstå. Det är ju trots allt Jason i rymden, men å andra sidan är det ju faktiskt Jason i rymden! Hade filmen tagit sig själv på allvar hade nog jag också haft svårt för den, men tack vare att den är så självmedveten så funkar den. Filmen vet exakt hur dum den egentligen är. Den har glimten i ögat, och humorn är klyschig och överdriven. Dessutom: Über-Jason. Kom igen. Hälften Jason, hälften Terminator och det faktum att han faktiskt heter Über-Jason, även om namnet aldrig sägs i filmen (Kane Hodder står listad som Jason Voorhees / Über-Jason i eftertexterna). Hur kan man inte älska den idén?

Science fiction-delarna i filmen är faktiskt inte alls dumma för att vara en slasherfilm, även om de inte precis är originella (förutom möjligtvis ”nanomyrorna” som läker skador, något som jag iallafall aldrig har sett i någon annan sci-fi-film eller serie). Kane Hodder har inte varit bättre som Jason sedan sjuan, men hans look tar ett tag att vänja sig vid. Hans mask ser ut som en Hannibal Lecter-mask som har byggts på uppåt och han har mer hår på huvudet än vad han brukar ha.

jason_x_rivers_of_grue-3

Jason X lyckas faktiskt med något som de flesta andra Fredagen den 13:e-filmer inte har lyckats med; Den får mig att bry mig om karaktärerna. Rowan, Tsunaron, Sergeant Brodski och Kay-Em är alla karaktärer som det är lätt att tycka om och sympatisera med och Professor Lowe är en typ som man älskar att hata, i stil med Doctor Crews från sjuan och Charles McCulloch från åttan. Jag kan faktiskt inte komma på något att klaga på, eftersom det som är dåligt känns som att det är dåligt med flit, och bidrar till filmens ostiga känsla.

Jason X är underskattad och underhållande, och man bör vara förberedd på vilken typ av film det är innan man ser den. Dessutom är början och slutet två av filmens starkaste delar, och det är ju (som jag säkert nämnt förut) bra för helhetsintrycket att ha en stark inledning och ett starkt avslut eftersom det är de delarna som ramar in filmen.

Jason X 13

Visste du att:

  • Jason Voorhees mördar fler människor i den här filmen än i någon annan film i serien.
  • Todd Farmer, som skrev manuset, medverkar även i filmen i rollen som Dallas, vars namn är en referens till Captain Dallas från Alien.
  • Den kände skräck- och science fiction-regissören David Cronenberg har en liten roll i början av filmen.

HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2

/Gästrecension av Christer Hedström

Jag gästar filmpodcasten ”Har Du Inte Sett Den?” …för att prata skräck och Monsters of Film

Halloween-banner-2014 Tusk by Kevin Smith

I lördags var jag med bloggnätverket Filmspanarna och såg två filmer på filmfestivalen Monsters of Film i Stockholm.  I samband med detta gästade jag filmpodcasten Har Du Inte Sett Den? för andra gången (första gången var i somras och då dravlade vi om X-Men: Days of Future Past och Edge of Tomorrow bl.a. – lyssna här).

Jag, Erik och Markus babblade om en handfull pinfärska filmer från festivalen – bland annat Död Snö 2, Tusk (Kevin Smiths nya), Starry EyesAmong The Living, Argento-influerade Strange Colors Of The Bodys Tears samt Ethan Hawke-tidsreserullen Predestination!

Dead-Snow-2

Jag tyckte att det efter min darriga start blev ett intressant samtal om den egentliga kvaliteten med att se skräckfilm och hur viktigt det egentligen är att förstå en films handling.

Lyssna på det drygt timslånga avsnittet genom att följa länken här!

Har Du Inte Sett Den? är inte heller enbart en podcast, utan gänget där skriver flitiga recensioner och insiktsfulla krönikor om film också, vilket jag rekommenderar alla att slå en extra kik på.

Läs även övriga filmspanares recensioner av Monsters of Film-filmen Predestination här under:
Jojjenito
The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den
The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm

The Town That Dreaded Sundown (1976)

Halloween-banner-2014the-town-that-dreaded-sundown-movie-poster-1977-1020193683Genre: Thriller, Slasher, True Crime
Produktionsland: USA
Manus: Earl E Smith
Regi: Charles B Pierce
Längd: 87 min
Skådespelare: Ben Johnson, Andrew Prine, Dawn Wells, Jimmy Clem, Jim Citty, Charles B Pierce, Robert Aquino

Texarkana i Arkansas terroriseras strax efter 2:a världskriget av en mördare med huva, som beger sej ut på jakt efter offer nattetid. Unga par attackeras och den lokala polisen får jobba hårt för att komma mördaren på spåren.

När det talas om tidiga gräsrötter till den så dominerande slashergenren inom skräckfilm så nämns oftast titlar som Peeping Tom (1960), Motorsågsmassakern (1974) och Black Christmas (1974). Jag brukar även slå ett slag för den bortglömda b-filmen Sisters of Death (1972/1977 – läs min recension!), även om den fick en utdragen release. The Town That Dreaded Sundown är dock en annan obskyr pärla som bör räknas i samma grad som Black Christmas när det kommer till likheter med Halloween (1978 – läs Christer Hedströms recension!) – filmen som två år senare blåste igång slashergenrens regelbok på riktigt.

”In 1946 this man killed five people… Today he still lurks the streets of Texarkana, Ark.”

TheTownThatDreadedSundown5

Handlingen bygger på verkliga händelser om en seriemördare som härjade i ett pittoreskt Arkansas-samhälle i amerikansk ”post-World War II”-era (introduktionen av samhället är kvävande gullig!) och fick namnet ”Texarkana moonlight murders”, eftersom dåden som även titeln antyder skedde vid nattetid. I verkligheten fångades aldrig den mystiske mördaren och manusförfattaren till filmen hade faktiskt inte heller skrivit något slut på filmen när den väl fick stöd för att göras.

Filmen bygger snabbt upp en riktigt tät stämning där kvällens mörker får en tung innebörd och den hotfulla atmosfären byggs upp. Även om filmen utspelas på 40-talet har filmen en stark 70-talsanda med det fylliga lågbudgetfotot som får den amerikanska södermiljöns skarpa färger att svälla ut likt technicolor. Det är så har riktigt filmfoto ska vara i konsistensen! Handlingen pyr upp tålmodigt i klassisk anda och till och med dom råbarkade morden får paradoxalt nog en kusligt stillsam känsla emellanåt. Om det beror på faktumet att fotografen James W. Roberson hade en bruten fot under inspelningen och därmed begränsad rörelseförmåga lämnar jag åt fantasin.

TheTownThatDreadedSundown11

Efter att mördaren har etablerats övergår dock filmen mer åt att bli en polisjakt där fokus läggs på dom cowboyhattbeklädda gubbarna vid stationen och en auktoritär Texas Ranger. När sedan filmen tar till farsartade tonskiften gång på gång, med slapstick och klämkäck musik får jag dåliga minnen av hur det våldtog även en annan stilbildande skräckfilm från samma tid, nämligen The Last House on the Left (1972 – läs min korta recension längst ner i mitt gigantiska exploitationinlägg!). Tonskiftet att bryta av det mörka med lättsam humor funkar i princip aldrig och det skördar ytterligare ett filmoffer med denna film.

Trots detta är filmen sevärd för sin tidiga form av slashergrepp, innan konventionerna höggs i sten endast en handfull år senare.  Filmens största behållning måste jag säga är porträtterandet av den maskerade mördaren (vars mask en viss Jason Vorhees snodde i Friday the 13th Part II, 1981).  Känslan av att han kan vara precis vem som helst och med dom verkliga händelserna i bagaget gör honom betydligt mer autentisk och nyanserad än det typiska, övernaturliga monstret som sedermera blev signumet för slashergenrens mördare.

TheTownThatDreadedSundown12

En viss känsla av Zodiac (2007) får jag faktiskt också – mest tack vare ingredienserna ”true crime”, jakten på en oidentifierad ritualmördare som inte går att fånga samt 70-talsfeelingen.  Sedan bjuder ”The Phantom Killer” som han kallas även på ett av dom mest originella, lustiga mord som skett i slashergenrens långa lista över mord som begåtts genom historien.

I år kommer faktiskt en remake av denna film och av den – enligt mig, väldigt atmosfäriska trailern att döma kan den ha en ambition att ta vara på originalets kvaliteter och inte enbart bli ännu en opersonlig skräckremake. Det är vanskligt att hoppas för mycket men jag håller tummarna…

HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2

/Jimmy Björktorp