Årets bästa filmer 1984

Filmåret 1984 får verkligen sägas vara ett av dom absolut starkaste filmåren på 80-talet och står sig nog oerhört väl till i konkurrensen mot dom bästa åren genom hela filmhistorien om jag får säga det själv.

Min kärlek till 80-talet i stort kan inte sägas vara så där särskilt hög om jag jämför med den 80-talsfeber och nostalgihets många av dom som är några år äldre än mig besitter. Min smak trogen brukar filmerna jag gillar mest istället bestå av idel knepiga och inte så muntra auteurverk. Mer bittert än ljuvt och ganska så egendomligt.

Denna årslista är också utan tvekan den enda jag kommer göra som ratar en film av David Lynch av dom år han släppt filmer. Hans fantasy/sci-fi-flopp till adaption av Frank Herberts roman Dune blev en strypt vision, när Dino De Laurentiis studiostyre hindrade Lynch från att göra sin egen tolkning av romanen. Mycket pengar hade satsats och då kan en vid det laget relativt oprövad men framför allt vågad regissör som David Lynch inte tillföra något i närheten av så personligt avtryck på sin film, som han hade drömt om.

Istället blev det en viktig lärdom för Lynch som efter en tids djup depression paradoxalt nog kan ha räddat hans fortsatta karriär. Han krävde efter Dune att ha ”final cut” på samtliga framtida projekt och tack vare den betydligt mer småskaliga och billigare deckarfilmen Blue Velvet tog han revansch på sig själv två år senare.

Back on track. Här är min filmlista över det i övrigt succérika, George Orwellska året 1984.

---

Dom här vill jag ju se:
Crimes of Passion, The Toxic Avenger, Efter Repetitionen, Maria’s Lovers, Les Trottoirs de Bangkok, 1984, Razorback, Birdy, The Adventures of Buckaroo Banzai Across the 8th Dimension, Impulse, Repo Man, Night of the Comet, Åke och hans Värld, 2010: The Year We Make Contact, Mannen från Mallorca, Gremlins, Top Secret!, Starman, This Is Spinal Tap, The Bounty, Cloak & Dagger, Tightrope, Splash, Sixteen Candles, Flashpoint, Beverly Hills Cop, The Killing Fields, Dreamscape, Broadway Danny Rose, A Private Function, Conan the Destroyer, Breakin’, Wheels on Meals, Red Dawn

---

Nämnvärda filmer som inte riktigt höll:
Indiana Jones and the Temple of Doom, Ghostbusters, The Karate Kid, Footloose, Friday the 13th: The Final Chapter, Children of the Corn, Firestarter, Streets of Fire, Silent Night Deadly Night, Dune

---

 

10. A Nightmare on Elm Street

Genre: Skräck
Regi: Wes Craven

Fyra tonåringar i Los Angeles har samma mardröm om att de jagas och mördas av en man i slokhatt.

Läs gästrecensenten Christer Hedströms recension från halloweenrundan 2014, av denna välkända skräckklassiker.

---

 

9. The Company of Wolves

Genre: Folksaga, Surrealism, Rysare
Regi: Neil Jordan

En flicka drömmer om en sagovärld där en äldre kvinna berättar sedelärande historier för sitt barnbarn, om män med kraftiga ögonbryn som man bör akta sig för.

---

 

8. Die Unendliche Geschichte / The Neverending Story

Genre: Äventyr, Fantasy, Familjefilm
Regi: Wolfgang Petersen

Ett händelserikt och spännande äventyr som utspelar sig i landet Fantasien, där pojken Bastian och den unge krigaren Atreyu kämpar mot onda krafter som vill ta makten.

---

 

7. Body Double

Genre: Thriller
Regi: Brian De Palma

Jake Scully är fascinerad av en kvinna som varje kväll tar av sig kläderna framför sitt fönster. Snart finner han sig själv vara medelpunkten i ett rörigt morddrama och han blir tvungen att försöka lösa fallet utan polisens assistans.

---

 

6. Ronja Rövardotter

Genre: Drama, Äventyr, Familjefilm
Regi::/strong> Tage Danielsson

En stormig natt får två rivaliserande rövarfamiljer tillökning. De båda barnen, Ronja och Birk, växer upp och blir kamrater till sina fäders stora förtret. Baserad på Astrid Lindgrens bok med samma namn.

---

 

5. Amadeus

Genre: Biografi, Drama
Regi: Milos Forman

En novembernatt 1823 ropar en förvirrad gammal man en bekännelse från sitt fönster för att hela Wien ska höra den. ”Förlåt mig, Mozart. Förlåt mig för att jag dödade dig.” Ett ögonblick senare försöker han ta sitt eget liv, men räddas och förs genom den snötäckta staden till centralsjukhuset, en deprimerande byggnad som rymmer alla typer av sjuklingar. Här blir mannen kvar, och besöks i sitt enskilda rum ett par veckor senare av sjukhusprästen, Fader Vogler. Trots att den gamle mannen visar sitt tydliga förakt för prästen och det denne representerar, bestämmer han sig ändå för att bikta sig. Den gamle mannen är Antonio Salieri, en gång en av de mest berömda musikerna i Wien…

---

 

4. The Terminator

Genre: Thriller, Science-fiction
Regi: James Cameron

År 2029 ligger planeten jorden i ruiner efter ett kärnvapenkrig. Maskinerna har tagit över makten och människorna förvisats till underjorden. Men maskinernas makt hotas av en stark och växande motståndsrörelse. En ung kvinna, Sarah Connor, styr framtiden utan att hon själv vet om det. Hon bär på det barn som ska leda kampen mot maskinernas makt. Hon måste dö innan hon föder sitt barn. En robot – Terminatorn – skickas tillbaka i tiden för att döda Sarah. Den känner varken fruktan, medkänsla eller smärta. Den är en perfekt dödsmaskin. Men Sarah har en beskyddare – en ung soldat, som skickats av människorna från framtiden. Världens öde ligger i deras händer och de måste besegra Terminatorn innan han dödar dem.

Läs min färska recension som jag skrev i samband med denna films listplacering, som jag publicerar på bloggen imorgon.

---

 

3. Paris, Texas

Genre: Drama
Regi: Wim Wenders

Travis vandrar från öknen in i en bar, äter lite is och däckar. Han vägrar att prata men genom en lapp med ett telefonnummer får byns läkare tag på hans bror. Travis har varit borta i fyra år, hans son är snart åtta och mamman är borta…

Kom tillbaka och läs min nyskrivna recension, som släpps på bloggen på lördag.

---

 

2. Once Upon a Time in America

Genre: Krönika, Drama
Regi: Sergio Leone

Berättelsen om några gangsters i New York och deras liv från barndomen i början av 1900-talet fram till 1960-talet. I centrum står Noodles och Max och det komplexa band som binds dem emellan.

---

 

1. Blood Simple.

Genre: Neo-noir, Thriller
Regi: Bröderna Coen

Marty misstänker att hans fru är otrogen och anlitar en privatdetektiv för att undersöka saken närmare. Efter att detektiven bekräftat hans misstankar blir han galen av svartsjuka och allt tar en otrevlig vändning.

Läs min recension av bröderna Coens debutfilm tillika ”vinnare” i kategorin 1984 års bästa film, som jag publicerar på bloggen på söndag.

---

 

Här hittar du även övriga filmspanares filmrika filmlistor för filmåret 1984. Är jag den enda som ratat Indiana Jones andra äventyr och har någon värderat Lynch högre än mig detta år?

Fripps filmrevyer
Jojjenito
Movies-Noir
Filmitch
Rörliga bilder och tryckta ord
Flmr
Filmmedia
Fiffis Filmtajm
Filmfrommen

Born on the Fourth of July (1989)

PROLOG: Av någon anledning publicerade jag aldrig denna recension av mysiga dramat Born on the Fourth of July för några år sedan, när filmspanarna körde det intressant vrickade temat ”Män som springer”. Ingen idé att vänta på sig. Jag publicerar detta nu istället, i sin fulla originalform! RUUUUUUUUUUN!!!

---

 

Månadens filmspanartema är ”Män som springer”, vilket får mig att se många bilder i huvudet hämtat från filmer genom historien.

Givetvis ser jag Forrest Gump spurta ifrån traktens mobbare och en löksvettig Rocky besegra trappsteg i filmerna med samma namn, men även en enormt taggad Will Smith i inledningen av Men in Black kuta med armarna formade som pilar och Al Pacino smygfly från lakejer på en centralstation i Brian De Palmas Carlitos Way.

Jag tänker också på Daniel Day-Lewis som amerikanske urinvånaren Hawkeye springa kors och tvärs genom belägrade skogar i The Last of the Mohicans, vitklädda löpare kuta på en blaskig strand till Vangelis bombastiska musik i Chariots of Fire och Gian Maria Volontés skitiga flykt från den franska polisstyrkan i mästerliga Melville-filmen Le Cercle Rouge – en jakt så spännande att den slår det mesta som skildrats på film.

När det kommer till själva löparen finns det dock en person som tagit fler individuella spurtpriser än någon annan på den vita duken. Han har blivit själva definitionen av ”den springande mannen”. Jag tänker självklart på Tom Cruise.

Jag kunde ha gjort en hyllning till alla gånger han kutat utav bara sjutton i filmer som Risky Business, War of the Worlds, Collateral, Mission Impossible 1-4, The Last Samurai, Minority Report och ett dussin ytterligare friska fläktar. Det tänker jag dock inte göra, utan istället riktar jag mitt temainlägg på den film där Tom Cruise istället förlorade förmågan att springa.

I Born on the Fourth of July (1989) spelar nämligen Tom Cruise en vietnamveteran som blir rullstolsbunden och Cruises frustration och uppgivenhet har väl aldrig varit så uppenbar som i den rollen.

För många krigsveteraner blev filmen en upprättelse för all skit dom fick utstå när dom lämnades i sticket av USA och för Tom Cruise blev det ett genombrott som ”riktig” skådespelare och inte bara det snygga ansiktet från Top Gun.

…

Genre: Drama, Biografi
Produktionsland: USA
Svensk titel: Född den Fjärde Juli
Manus: Oliver Stone, Ron Kovic, (baserad på självbiografi av) Ron Kovic
Regi: Oliver Stone
Längd: 145 min
Skådespelare: Tom Cruise, Willem Dafoe, Kyra Sedgwick, Tom Berenger, Frank Whaley, Stephen Baldwin, Bryan Larkin, Raymond J Barry, Caroline Kava, Josh Evans, Tom Sizemore, Andrew Lauer, Michael Wincott, Lili Taylor, Jessica Prunell

När Ron åkte till Vietnam vinkade hans amerikanska vänner med flaggorna; när han kom tillbaka, lam från midjan och nedåt, brände dom flaggorna. Ron måste skapa sig ett nytt och meningsfullt liv trots att han är rullstolsbunden.

Oliver Stone är en filmskapare som i sina bästa stunder gör modiga, intellektuella filmer som luckrar upp den patriotiska idealbilden av USA för att visa det få amerikaner vågar ta i med tång av rädsla för att förråda sitt älskade fosterland. JFK (1991) är en av dom tätaste, smartaste och mest angelägna drygt tre timmar som regisserats för film och tillsammans med Natural Born Killers (1994), Wall Street (1987) och The Platoon (1986) dom mest kritiska skildringarna av det så kallade ”Förlovade landet”.

Dessutom har han i skymundan skrivit manusen till dom vitt skilda klassikerna Midnight Express (1978), Conan the Barbarian (1982), Scarface (1983) och Year of the Dragon (1985). En sån där fräsig parentes.

Men han har även hunnit med att regissera några mindre lyckade rullar. I Jim Morrison-biografin The Doors (1991) var det inte mycket som andades Stones skicklighet och Morrison framstår mest som en alkad drummel inlindad av omvärldens idolstatus, vilket är en ful riktning att ta i skildrandet av Morrison enligt min mening. På senare tid har Oliver Stone fått en stämpel på sig om att ha tappat motivationen och gnistan i dom teman han valt vilket tidigare varit själva bränslet i hans filmer. Det där med motivation går dock att tolka och omtolka i och med att han nu släpper sin tredje omklippning av misslyckade biografin Alexander (2004).

Born on the Fourth of July gjordes dock på toppen av hans karriär och med ett av hans absoluta kärnämnen i botten, nämligen USA och hanterandet av Vietnamkriget.

Tom Cruise spelar den verklighetsbaserade unge mannen Ron Kovic, som växer upp i en kristen familj med stor vördnad för deras land och där familjemedlemmar har tjänstgjort för militärkåren med stolthet i flera generationer. Ron uppmuntras redan som barn av sina föräldrar att han ska bli en betydelsefull person som ska utföra viktiga saker.

”People say that if you don’t love America, then get the hell out. Well, I love America.”

Han tar värvning som marinsoldat och färdas till Vietnam för att göra alla där hemma stolta, men återvänder till sitt land förlamad från bröstkorgen och nedåt, med stukad självkänsla. Steg för steg blir han utfryst i sitt eget hemland som anklagar honom för medansvarig till ett affärsstyrt krig byggt på oärligheter och manipulation.

Oliver Stone och Tom Cruise demonstrerar Ron Kovics personliga resa genom kärlek och fördärv så pass innerligt och brutalt att det för mig blir till en klassisk berättelse utan skygglappar. Stone räds inte för att visa krigets så kallade baksida ur perspektivet av en patriots ögon och skala av fasaden så att det blir förståeligt för vem som helst med någon form av förnuft.

Trots att filmen inleds i glimrande 50-talspastell och pampigt romantiserad filmmusik av John Williams blir utvecklingen en förlösning som heter duga, som verkligen inte håller tillbaka för dem som suckar och spottar så fort en amerikansk flagga vajar till ljudet av fanfarer och glada barn.

Just John Williams musik är långt ifrån karaktäristisk för hans välkända resumé tillsammans med Spielberg, Lucas med flera, utan lutar sig mot just kårmässiga trumpettoner och utnyttjar temat väl till bilderna.

”I’m serious, man, you gotta read some books. There’s a revolution going on, Kovic. Brothers are gettin’ it together, and if you ain’t part of the solution, man, then you’re part of the problem.”

För mig är filmen ett välberättat, starkt slag i magen stundtals jämförbart med den andra USA-uppgörelsen 12 Years a Slave från förra året och Stone levererar över förväntan. Born on the Fourth of July visar hur viktigt det är att känna tilltro till samhället man lever i och vilka skador samhället ger sina invånare när tilltron hotas.

Anomin bryter ut, folk grupperar sig inom sitt eget samhälle och inbördeskrig delar folket där dom utstötta måste slå tillbaka för att inte kvävas och implodera. Det blir väldigt uppenbart vad som händer och Stone visar det utan att ens behöva förklara det särskilt mycket i ord. Det kan vara en av dom bästa anomiskildringar jag sett och slutsekvenserna som binder ihop filmen är nervös filmmagi.

Tom Cruise har aldrig varit en dålig skådespelare men hans fagra utseende, hans passion för scientologin och hans stundtals enformiga val av idealistiska hjälteroller har gjort honom till en underskattad skådespelare. I denna film visar han ett djup som han inte ens blottat i mina två tidigare Cruisefavoriter Eyes Wide Shut (1999) och Collateral (2004). Han brister på dom bästa sätt och gråten är framme ett flertal gånger hos mig då han släpper på hämningarna.

Han har dock alltid imponerat just när det kommer till att ge allt motivationsmässigt för sina roller och det lyser minst sagt igenom även i en dramabaserad roll som här.

För att ge ett exempel på hans hängivenhet i relation till andra hängvina aktörer som Christian Bale och Daniel Day-Lewis; Oliver Stone och Tom Cruise var ense om att testa en nervinjektion som skulle paralysera Cruises ben på riktigt, tillfälligt. Risken var dock för stor för att täcka upp försäkringar och dom tvingades avstå den uppoffringen, men det säger lite om nivån han lägger sin ribba gentemot andra ”snygga lead actors” i filmvärlden.

Trots bakslaget med nervgiftsinjeceringen så hindrade det inte Cruise från att hålla sig i rullstol även mellan tagningarna och verklighetens Ron Kovic som han porträtterade gav Cruise sina tapperhetsmedaljer för rollprestationen. Filmen är en enmansshow av Cruise och en triumf på i stort sett alla punkter.

”It’s my leg! I want my leg, you understand? Can’t you understand that? All’s I’m sayin’ is that I want to be treated like a human being! I fought for my country! I am a Vietnam veteran! I fought for my country!”

5 – Manus
4 – Skådespelare
4 – Stämning
3 – Foto
4 – Musik
———-
20 – Totalt

---

 

Här hittar du övriga filmspanares texter under parollen ”män som springer” så det är bara att börja förkovra dig i detta något nischade filmämne, en gång för alla.

Fiffis filmtajm
Filmitch
Fredrik on film
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
The Nerd Bird
The Velvet Café

Filmspanartema ”semester”: Wet Hot American Summer (2001)

När det är dags för Filmspanarna att filmblogga på temat ”semester” så tar jag semester från min semester från bloggande. Väldigt passande. Jag lät intuitionen välja vilken semesterrelaterad film det skulle bli och lotten föll på humorbastarderna David Wains och Michael Showalters somriga Wet Hot American Summer (2001).

Genre: Komedi, Satir, Pastiche
Produktionsland: USA
Manus: David Wain, Michael Showalter
Regi: David Wain
Längd: 97 min
Skådespelare:
Janeane Garofalo, Molly Shannon, Paul Rudd, David Hyde Pierce, Michael Showalter, Marguerite Moreau, A.D. Miles, Michael Ian Black, Zak Orth, Christopher Meloni, Joe Lo Truglio, Amy Poehler, Bradley Cooper, Elizabeth Banks, Ken Marino, Marisa Ryan, Judah Friedlander

It was the last day of summer camp. It was the first day of the third week in August.

Året är 1981 på sommarlägret Camp Firewood. Under lägrets sista dygn får vi följa lägerledarnas och lägerbarnens gruppaktiviteter. Bad, forsränning, hångel, sex, rymdforskning och andra bisarra upptåg hinner avverkas innan hösten och verkligheten återigen tar vid. Wet Hot American Summer är en satir/hyllning till 70- och 80-talets skruvade ungdomslägerfilmer som Meatballs (1979), Screwballs (1983) och Sleepaway Camp (1983) – med viss reservation för den sistnämnda.

Det här var en film som tog mig på sängen. Jag eftersökte en klassiskt somrig lägerfilm med eventuell kultstatus från tiden då det begav sig för genren. Gärna något med skräpigt, exploativt popcornvärde. Så såg jag omslaget till Wet Hot American Summer och såg att filmen efterliknat precis det jag sökte på den tidstypiskt serietidningstecknade posterdesignen.

I och med att filmen var från tidigt 2000-tal blev jag imponerad över hängivenheten, men räknade med att innehållet å andra sidan skulle stinka äckligt försök till cheesy ungdomssexfilm direkt på köpvideo i svallvågorna av American Pie (1999) och Road Trip (2000), trots tidiga rollinhopp av idag kända stjärnor som Bradley Cooper, Amy Poehler, Paul Rudd och Elizabeth Banks. Jag räknade alltså med att det skulle vara precis vad ungdomslägerfilmerna var på sin tid, minus det mer överblommade nostalgivärdet från den tiden.

Wet Hot American Summer är istället en rakt igenom passionerad, smart hyllning och satir på gränsen till parodi men med en humor som inte lutar sig mot parodikonventionerna. Humorn lutar sig faktiskt inte mot konventioner över huvd taget och det är det som får den att jäsa. Regler som enkelspåriga, lättköpta berättarlinjer för att hålla tittaren trygg är utkastade i utbyte mot en gravt absurd anti-dramaturgi och humor som leker med koncepten helt frikostigt några varv extra. När du tror att det är över så görs det en gång till och en gång till och som tittare får du hela tiden vara på tårna om du tror att du ska köpa strukturen på förväg.

Bäst är givetvis att bara njuta av färden istället för att känna dig säker och kontrollerad för det är det som är det fantastiska med det absurda; syftet är utbytt mot meningslösa händelser som i sitt absurdum ifrågasätter värdets värde och om det det över huvud taget existerar eller endast är en illusion? Jag har sedan länge själv hävdat denna brist på värde i våra liv men det är inget som tas på större allvar i min omgivning och det om något är väl själva beviset på vår naturs absurdhet. Livet ska inte tas på allvar oavsett värdet som vi sätter på den.

Absurd humor fungerar i alla lägen på mig, oavsett stämningsläge. När jag mår som bäst söker jag mig dit i eufori och när jag mår som sämst simmar jag hopplöst i det absurda och finner tryggheten i det för att kunna flyta. För mig är det en form av överlevnad och samtidigt ett fantastiskt sätt att leva på.

Några få gyllene detaljer i Wet Hot American Summer som demonstrerar en gnutta av den absurda galenskapen är hur filmen vrider på åldrarna och våra förväntningar på barn, unga och vuxna. Filmen innehåller flera generationer och ungdomarna är uppenbart spelade av betydligt vuxnare skådespelare (ett grepp som var och varannan ungdomsfilm brukar bjuda på av mer praktiska skäl men inte lika uppenbart som här).

Dom äldre dras å andra sidan tillbaka mot ungdomens ansvarsflyende nöjen och bekymmer och dom små barnen får å sin sida stötta dom vuxna och ta över vuxenroll efter vuxenroll. Filmens barnskådespelare är enligt mig sällsynt avslappnade och fria i sina ageranden och det är en höjdpunkt, liksom i Spielbergs E.T. (1982) och Moodyssons Vi Är Bäst! (2013). Deras attityd är en spegling av hela filmens tillvägagångssätt.

Det är just en film som frodas av ett myller av detaljer – små gester i bakgrunden eller skeva ljudeffekter och jag tror det är den enda filmen som placerat ett så kallat ”wilhelm scream” på en småunge och i bild dessutom. Några fler höjdpunkter är när filmen lika sorglöst som plötsligt sticker iväg i märkligt spännande intriger, som räddningsaktionen som utvecklas till en hisnande jaktduell, ett hemligt homoäktenskap och hot från yttre rymden.

Sedan har filmen en underbar förmåga att driva nördroller till sin spets så pass ständigt och i sådant plural att det skulle fylla en hel vedbod. Det är inte bara endygnsberättandet som för mina tankar till Dazed and Confused (1993) för Wet Hot levererar utan problem på samma nivå på dom flesta punkter. Det är inte så konstigt att filmen förärat kultstatus flera år efter sin misslyckade kommersiella sejour när den först kom, men då var den en monumental flopp både publikmässigt och kritikermässigt och Roger Ebert skrev sin sågning på vers till Alan Sherman-melodin ”Hello Muddah, hello Fadduh” (Brev från kolonien) innan han gav filmen en ynka tumme upp.

Jag må vara en torrboll och jag ser ytterst, ytterst sällan komedier som jag verkligen uppskattar – jag skrattar oftast mer åt ”seriösa” filmer än åt riktig humor (dels av absurda skäl och dels av komedins oförmåga att överraska), men den här hämningslösa fröjdfesten fick mig att skratta mer än jag gjort på flera år. Jag har räknat ut att sannolikheten för att jag ska bli förälskad i en annan levande människa har runnit mig ur händerna genom mina egna självinsikter, men jag kan fortfarande bli förälskad i filmer lyckligt nog och jag är störtförälskad Wet Hot American Summer!

(5/5 Syd Barrett eller 10/10 poäng – oavsett högsta betyg)

Som av en extrem slump har Netflix precis i dagarna (31 juli) släppt en miniserie om 8 avsnitt – Wet Hot American Summer: The First Day of Camp, som är en prequel av originalfilmen, skapad av originalgänget. Michael Showalter och David Wain är tillbaka som författare och regissör och den dysfunktionellt fantastiska ensemblen återvänder – inklusive superhjälteaktuelle Paul Rudd, flerfaldigt oscarsnominerade Bradley Cooper och komedistjärnan Amy Poehler. Den förtjänar mer uppmärksamhet, helt klart. Det fantastiska är just att det är en prequel som utspelar sig i början av samma 1981 års läger, vilket gör att dom 15 år äldre skådespelarna fortfarande ska föreställa lika gamla. Allt är tillåtet i David Wains absurda värld och serien kom lägligt för att tillfredställa mitt nyfunna Wet Hot American Summer-begär.

Här hittar du länkarna till vad övriga filmspanare har skrivit på semestertemat …

Har du inte sett den

Movies-Noir

The Nerd Bird

Fripps filmrevyer

Rörliga bilder och och tryckta ord

Filmitch

Jojjenito

Fiffis filmtajm

Vilda Westernrullar: 25 i topp & en handfull i botten

Den nya Västern monteras upp för fulla muggar. Kommer skina för full gloria här senare idag … typ …

Läs övriga filmspanares texter kring temat ”Western” så länge:

Rörliga bilder och tryckta ord

Movies-Noir

Filmmedia

Fiffis filmtajm

Jojjenito

Flmr

Filmitch

The Nerd Bird

Fripps filmrevyer

Prousit #1: Vi sover på dagen och drömmer om natten

Månadens filmspanartema är ”Natten”. Jag tänkte därför kicka igång min nya, regellösa skriftserie som behandlar korta eller långa betraktelser inom film såväl som utanför filmen, med den enda regeln att jag inte får fastna i regler för hur jag formar dessa texter. Tydligen är det vad som kan kallas ”prosa” – ett forntida ord för bloggtext kan man säga. Denna gång blev det en lång text då friheten att sätta punkt utan regel öppnar upp för det. Prosans gudfader Marcel Proust hade tydligen vissa problem med att sätta punkt han med på sin tid. Det är en ”början” trots allt. Jag får se var jag sätter punkten framöver men vetskapen att den kan landa var som helst är en kittlande känsla. Jag har alltid föredragit distansskytte framför straffsparkar, trots allt …

---

Det är utan tvekan så att natten är en magisk period i människans liv. Hur värdelösa eller händelserika våra drygt sjuttio procent i vakenhet än ter sig vara så kommer dom knappa trettio procenten av sömn vara långt mer händelserika vare sig vi minns dem eller inte. I vilket fall är det min egen erfarenhet, då drömmarna sveper över mig under nattetid. Den yttre världen får stå tillbaka när den inre världen träder fram. Dagens repetition byts ut mot ett tillstånd där allt kan hända utan att den tar någon som helst hänsyn till logik, kontinuitet eller struktur. Ja, precis allt kan hända.

Det fanns en tid för ett par år sedan då jag grämde mig över att dom drömtyngda dagarna från min barndom sedan länge var förbi och att jag i vuxen ålder fick vara glad över dom få nätterna varje månad då jag över huvud taget mindes en enda dröm från nattens sömn. Sedan började min dagtid bli allt mer hopplös. Harmonin haltade. Stressen lämnade märken trots att jag utåt sett inte på något vis kan ha haft anledning att vara stressad. Plötsligt var dom tillbaka igen ”with a vengeance” – drömmarna.

Idag består nattens föreställningar inte längre lika uteslutande av mardrömmar, så som dom gjorde när jag var ett litet barn. Drömmarna idag är knappast muntra och rofyllda, men jag kan inte säga att jag trots deras bisarra och hotfulla innehåll är särskilt rädd för dem, i dem. Jag välkomnar som av ett spirituellt uppvaknande deras komplexitet och de resor dom bjuder mig på, då det ger mig mer mening – ja, mening, i den i övrigt meningslösa livstillvaro vi lever. För i en meningslös värld kan vi inte annat än leva för drömmarna, om dom så visar sig på dagen eller på natten.

På så vis tror jag att vidden av ditt drömliv på natten har en del att säga om ditt drömliv på dagen. Hur ser det ut för dig?

Jag har nog en hel del att tacka min fascination av David Lynchs filmberättande för mitt idag mer konstruktiva utforskande av drömlivet – liksom jag har mardrömslivet i min barndom att tacka i sin tur, för min fascination av David Lynchs filmberättande.

Hur mycket jag än älskar film, kan dock inte upplevelsen av filmer överträffa upplevelsen av en riktigt stark dröm.

Härom natten drömde jag att jag var på släktträff och stressat hällde i mig någon slags spenatsoppa med ingredienser från min tygpåse, tills jag plötsligt märkte att jag av misstag tillsatt soppan med ett dussin LSD-preparerade pappersstickers och att ett par redan var på väg att slinka ner i mitt svalg. I samband med den kaotiska insikten tänkte jag att detta tankspridda felsteg trots allt kan generera en slags positiv utveckling, då min närvaro på släktkalaset utan tvekan skulle explodera och bli något extraordinärt. Då jag drygt en vecka tidigare deltagit i en släktfylld begravning (i vaket tillstånd) kan förklaringen till denna dröm mycket väl vara mitt undermedvetnas bearbetande av dom socialt ångestfyllda känslor jag hade i och med begravningen. Själva känslorna dramatiserades och projicerades som en slags scen ur en märklig film.

En annan natt drömde jag – efter en mer omtumlande mardrömskavalkad, att jag stod på en antik hiss gjord av träd och rep, på väg upp för ett jättelikt stentorn stort och brett som en jättelik skyskrapa, beläget över ett ökenliknande landskap. Även om det inte var en medveten reflektion just i drömmen så påminde tornet om det mytiska Babels torn. På något vis fick jag en utomstående överblick av tornet parallellt som jag hissades upp för dess väldiga, rundade vägg på utsidan. Det var flera hundra meter högt! Hissen jag stod på hade inget skyddsräcke utan jag kunde enbart hoppas att jag inte skulle falla genom att på något sätt luta mig mot fasaden med jag strävade uppåt. Slutdestinationen på toppen skulle dock vara värd risken och det lugnade mig. Väl där uppe möttes jag av tomma stenkorridorer som cirklade sig runt, runt, med avvägar som ledde mer direkt inåt mitten. Där inne mötte jag en flintskallig, naken kvinna men likt någon slags faraon även ståtlig och respektingivande i sin närvaro. Jag kände henne sedan tidigare och – kanske överraskande, kanske fullständigt logiskt, påbörjade vi omedelbart en sexakt i ett intilliggande badrum utan omvägar. Det var också det sista jag gjorde för sedan vaknade jag. Och nej, jag tror inte att det är en medveten metafor för 50 Shades of Grey då det här inte var kring tiden för denna film.

Även om drömmar ytterst sällan repeteras på samma sätt som vardagens strukturerade vanor, så har vissa teman alltid återkommit i mitt drömliv. Jag vandrar alltid igenom stora komplex jag gått vilse i, genom korridorer där jag då och då möter bekanta människor från mitt liv och många gånger stöter på faror. Jag befinner mig nästan alltid i min farmor och farfars hus vid något tillfälle i drömmen. Deras hus blir ofta en utgångspunkt i det normala, som sedan visar sig leda till mycket mer märkliga platser eller händelser än vad huset bjuder på dagligen. Det ska sägas att min farmor och farfars egenbyggda timmerhus – beläget uppe på en höjd och omgiven av björkar i en liten by i Dalarna, är det närmaste en plats kan sägas vara ett ”hem” för min egen del. Då jag bott på mer än en handfull ställen under mitt liv är det den mest stabila platsen i mitt liv. Det är även där min kreativitet har fått blommat som mest under min uppväxt, genom ritande, modellerande och lekande. Om min kreativitet har kopplats till en fysisk plats så är det där. Jag minns att jag kunde bli frustrerad över hur lite fantasi jag hade när jag inte befann mig där.

Idag är kreativiteten inte kopplad till en fysisk plats, utan liksom för många andra får den utlopp under själva natten. När mörkret lägger sig och tystnaden tar över löper känslorna i kroppen som av en drog i amok och vill sprudla ut som fyrverkerier. Det galopperar i bröstkorgen – ibland av glädjerus, ibland av den mer vanligt återkommande melankolin som för mig inte på något sätt är ovälkommen. Den må vara olustig, men den ger så mycket mer än den vaga känsla som jag är så van vid att utstå under dom ljusa timmarna.

Starka känslor vänjer jag mig dock inte vid, även om det länge var en skräck i sig – att jag skulle bli så van av olika sorters känslorus att jag till slut förätit mig av hela känslosortimentet. Idag tror jag inte det är möjligt så länge jag strävar efter konstruktivitet. Den där sortens inbillning tillhör den destruktiva hjärnans rädsla för att springa in i en känslomässig återvändsgränd och vända om tomhänt, vilket i sig blir en självuppfyllande profetia då själva rädslan för känslor endast leder till att du upphör att känna och likväl står där tom på glädje. Depression.

I vilket fall finns det även intressanta mellanlägen på väg från dagens strypta vakenhet till nattens fria drömmande. Sömnparalyser är ett helt eget kapitel, meditation och hypnos är ytterligare några och klardrömmande – förmågan att drömma så kallade lucida drömmar, är även det ett kapitel för sig.

Men jag tror att alla dessa egna kapitel har sin beskärda del i det som jag själv nästan på ren vilja då och då försätter mig i när nattens sömn vakas in. Jag talar om det ögonblick då jag ser en svävande, atmosfäriskt drömsk film samtidigt som jag själv håller på att falla in i mina egna sömniga drömmar. Där kan det uppstå ett magiskt mellanläge som enligt människans egen forskning närmast kan betraktas som just ett meditativt tillstånd – själva vaggan mellan vakenhetens strypta fokus och sömnens fria avslappning.

Om jag hamnar i det tillståndet när jag ser på en film som i sig berättas i samma sömniga harmoni så är det som om upplevelsens gränser mellan film och dröm suddas ut och den projiceras rätt in i mitt undermedvetna. Jag nådde den upplevelsen när jag för första gången såg Lars Von Triers besynnerliga, psykologiska mardrömsskildring Antichrist. Jag satt uppe sent en natt och försökte envist ta mig igenom hela filmen i ett svep, trots att jag började bli trött. Flera gånger kom jag på mig själv med att falla in i sömn, för att sedan kvickna till och göra mig varse om att jag följde med i filmupplevelsen.

Till slut var det som om jag sov och filmen i sig var min dröm. Jag kunde somna i en sekvens för att med klarhet tro mig vakna upp men inse att jag var kvar i samma sekvens. Ljudbilden lindade in mig och tillsammans med bilderna kunde filmen skrämma mig så att ögonen var uppspärrade, men kroppen var lugn och orörlig. Inte orörlig som i en skräckinjagande sömnparalys, utan orörlig som i total harmoni. En slags mystisk upplevelse av sällan skådat slag, men när du känner att något projiceras rakt in i dig och du tar emot det med totalt lugn – som om du hade en osynlig kontakt med källan till någon slags visdom, så minns du den för evigt. Den här formen av väckelse sker dock oftast först när jag närmar mig den sömn som varje natt i avslappnat tillstånd kan erbjuda mig.

Jag tror att vi som människor behöver värna om våra starka känslor och mystiska upplevelser – och om natten är en sådan kraftfull nyckel och färdväg till det tillståndet som jag själv har upplevt att den är, så innebär det att vi drar nytta av att värna om natten i sig. Hur mycket vi än kniper vårt medvetande och fokuserar på det som är ”viktigt” för att klara av dagen, så borde var och en av oss lära sig hur våra sinnen arbetar när dagen väl är slut, återspegla det på dagen och se hur frånvaron eller närvaron av nattens öppna sinnesförmåga kan säga vad vi behöver ändra i våra dagar.

Jag själv har tänkt på några saker lite mer än andra. Jag har en oerhörd fantasi – en hejdlös kreativitet på natten och i mina drömmar, men den får inte alls samma utlopp när jag är vaken. Jag söker mig alltid tillbaka till kärnan för min egen kreativitet, vilket många gånger symboliseras av min farmor och farfars timmerhus. Eller söker jag mig tillbaka till tryggheten, kort och gott? Jag strävar genom okända platser i mina drömmar – vandrar vilsen genom dem. I verkligheten är jag alltför sällan utanför mitt eget hem. Dock har jag en vilja att utforska platser utanför mitt huvud betydligt oftare än vad jag någonsin gjort. Platserna i mitt eget huvud vandrar jag dock sällsynt självsäkert igenom varje dag – men inte varje natt. Fast med betydligt större nyfikenhet och mod än när jag var ett barn.

Oavsett vad drömmar än kan säga, så ställer dom så många frågor. Något jag dock nu tror allt mer på tack vare mitt reflekterande över nattens sinnestillstånd är just slutsatsen jag själv indirekt försökte demonstrera;

Att det nattens drömmar faktiskt säger, är vad jag inte får utlopp för på dagen. Stirrar vi oss blinda på alla frågor drömmarna ger går vi också vilse i frågorna, men runt, mellan och bakom mängden av frågor kan vi hitta några desto tydligare svar – ledtrådar till självklarheter. När jag ställer drömmarna i relation till dagen ser jag vad dessa ledtrådar säger om mina beteenden – och vill jag sträva framåt mer beslutsamt mot harmoni i dagen så tar jag itu med dessa beteenden som natten berättar för mig. Svaret på var harmonin ligger – denna självklarhet till dagdröm, finns till stor del besvarad i mina nattdrömmar.

Det får bli nattens insikt för mig. Klockan på min datorskärm visar nu 04.34. Dags att sova.

---

Vill du läsa vad månadens övriga filmspanare ser i temat ”Natten” är det bara att följa länkarna här under och hugga in på deras texter.

Rörliga bilder och tryckta ord

Flmr

Filmitch

Fripps filmrevyer

Jojjenito

Fiffis filmtajm

Har du inte sett den (bloggen)