Filmspanartema ”semester”: Wet Hot American Summer (2001)

När det är dags för Filmspanarna att filmblogga på temat ”semester” så tar jag semester från min semester från bloggande. Väldigt passande. Jag lät intuitionen välja vilken semesterrelaterad film det skulle bli och lotten föll på humorbastarderna David Wains och Michael Showalters somriga Wet Hot American Summer (2001).

Genre: Komedi, Satir, Pastiche
Produktionsland: USA
Manus: David Wain, Michael Showalter
Regi: David Wain
Längd: 97 min
Skådespelare:
Janeane Garofalo, Molly Shannon, Paul Rudd, David Hyde Pierce, Michael Showalter, Marguerite Moreau, A.D. Miles, Michael Ian Black, Zak Orth, Christopher Meloni, Joe Lo Truglio, Amy Poehler, Bradley Cooper, Elizabeth Banks, Ken Marino, Marisa Ryan, Judah Friedlander

It was the last day of summer camp. It was the first day of the third week in August.

Året är 1981 på sommarlägret Camp Firewood. Under lägrets sista dygn får vi följa lägerledarnas och lägerbarnens gruppaktiviteter. Bad, forsränning, hångel, sex, rymdforskning och andra bisarra upptåg hinner avverkas innan hösten och verkligheten återigen tar vid. Wet Hot American Summer är en satir/hyllning till 70- och 80-talets skruvade ungdomslägerfilmer som Meatballs (1979), Screwballs (1983) och Sleepaway Camp (1983) – med viss reservation för den sistnämnda.

Det här var en film som tog mig på sängen. Jag eftersökte en klassiskt somrig lägerfilm med eventuell kultstatus från tiden då det begav sig för genren. Gärna något med skräpigt, exploativt popcornvärde. Så såg jag omslaget till Wet Hot American Summer och såg att filmen efterliknat precis det jag sökte på den tidstypiskt serietidningstecknade posterdesignen.

I och med att filmen var från tidigt 2000-tal blev jag imponerad över hängivenheten, men räknade med att innehållet å andra sidan skulle stinka äckligt försök till cheesy ungdomssexfilm direkt på köpvideo i svallvågorna av American Pie (1999) och Road Trip (2000), trots tidiga rollinhopp av idag kända stjärnor som Bradley Cooper, Amy Poehler, Paul Rudd och Elizabeth Banks. Jag räknade alltså med att det skulle vara precis vad ungdomslägerfilmerna var på sin tid, minus det mer överblommade nostalgivärdet från den tiden.

Wet Hot American Summer är istället en rakt igenom passionerad, smart hyllning och satir på gränsen till parodi men med en humor som inte lutar sig mot parodikonventionerna. Humorn lutar sig faktiskt inte mot konventioner över huvd taget och det är det som får den att jäsa. Regler som enkelspåriga, lättköpta berättarlinjer för att hålla tittaren trygg är utkastade i utbyte mot en gravt absurd anti-dramaturgi och humor som leker med koncepten helt frikostigt några varv extra. När du tror att det är över så görs det en gång till och en gång till och som tittare får du hela tiden vara på tårna om du tror att du ska köpa strukturen på förväg.

Bäst är givetvis att bara njuta av färden istället för att känna dig säker och kontrollerad för det är det som är det fantastiska med det absurda; syftet är utbytt mot meningslösa händelser som i sitt absurdum ifrågasätter värdets värde och om det det över huvud taget existerar eller endast är en illusion? Jag har sedan länge själv hävdat denna brist på värde i våra liv men det är inget som tas på större allvar i min omgivning och det om något är väl själva beviset på vår naturs absurdhet. Livet ska inte tas på allvar oavsett värdet som vi sätter på den.

Absurd humor fungerar i alla lägen på mig, oavsett stämningsläge. När jag mår som bäst söker jag mig dit i eufori och när jag mår som sämst simmar jag hopplöst i det absurda och finner tryggheten i det för att kunna flyta. För mig är det en form av överlevnad och samtidigt ett fantastiskt sätt att leva på.

Några få gyllene detaljer i Wet Hot American Summer som demonstrerar en gnutta av den absurda galenskapen är hur filmen vrider på åldrarna och våra förväntningar på barn, unga och vuxna. Filmen innehåller flera generationer och ungdomarna är uppenbart spelade av betydligt vuxnare skådespelare (ett grepp som var och varannan ungdomsfilm brukar bjuda på av mer praktiska skäl men inte lika uppenbart som här).

Dom äldre dras å andra sidan tillbaka mot ungdomens ansvarsflyende nöjen och bekymmer och dom små barnen får å sin sida stötta dom vuxna och ta över vuxenroll efter vuxenroll. Filmens barnskådespelare är enligt mig sällsynt avslappnade och fria i sina ageranden och det är en höjdpunkt, liksom i Spielbergs E.T. (1982) och Moodyssons Vi Är Bäst! (2013). Deras attityd är en spegling av hela filmens tillvägagångssätt.

Det är just en film som frodas av ett myller av detaljer – små gester i bakgrunden eller skeva ljudeffekter och jag tror det är den enda filmen som placerat ett så kallat ”wilhelm scream” på en småunge och i bild dessutom. Några fler höjdpunkter är när filmen lika sorglöst som plötsligt sticker iväg i märkligt spännande intriger, som räddningsaktionen som utvecklas till en hisnande jaktduell, ett hemligt homoäktenskap och hot från yttre rymden.

Sedan har filmen en underbar förmåga att driva nördroller till sin spets så pass ständigt och i sådant plural att det skulle fylla en hel vedbod. Det är inte bara endygnsberättandet som för mina tankar till Dazed and Confused (1993) för Wet Hot levererar utan problem på samma nivå på dom flesta punkter. Det är inte så konstigt att filmen förärat kultstatus flera år efter sin misslyckade kommersiella sejour när den först kom, men då var den en monumental flopp både publikmässigt och kritikermässigt och Roger Ebert skrev sin sågning på vers till Alan Sherman-melodin ”Hello Muddah, hello Fadduh” (Brev från kolonien) innan han gav filmen en ynka tumme upp.

Jag må vara en torrboll och jag ser ytterst, ytterst sällan komedier som jag verkligen uppskattar – jag skrattar oftast mer åt ”seriösa” filmer än åt riktig humor (dels av absurda skäl och dels av komedins oförmåga att överraska), men den här hämningslösa fröjdfesten fick mig att skratta mer än jag gjort på flera år. Jag har räknat ut att sannolikheten för att jag ska bli förälskad i en annan levande människa har runnit mig ur händerna genom mina egna självinsikter, men jag kan fortfarande bli förälskad i filmer lyckligt nog och jag är störtförälskad Wet Hot American Summer!

(5/5 Syd Barrett eller 10/10 poäng – oavsett högsta betyg)

Som av en extrem slump har Netflix precis i dagarna (31 juli) släppt en miniserie om 8 avsnitt – Wet Hot American Summer: The First Day of Camp, som är en prequel av originalfilmen, skapad av originalgänget. Michael Showalter och David Wain är tillbaka som författare och regissör och den dysfunktionellt fantastiska ensemblen återvänder – inklusive superhjälteaktuelle Paul Rudd, flerfaldigt oscarsnominerade Bradley Cooper och komedistjärnan Amy Poehler. Den förtjänar mer uppmärksamhet, helt klart. Det fantastiska är just att det är en prequel som utspelar sig i början av samma 1981 års läger, vilket gör att dom 15 år äldre skådespelarna fortfarande ska föreställa lika gamla. Allt är tillåtet i David Wains absurda värld och serien kom lägligt för att tillfredställa mitt nyfunna Wet Hot American Summer-begär.

Här hittar du länkarna till vad övriga filmspanare har skrivit på semestertemat …

Har du inte sett den

Movies-Noir

The Nerd Bird

Fripps filmrevyer

Rörliga bilder och och tryckta ord

Filmitch

Jojjenito

Fiffis filmtajm

The Perks of Being a Wallflower (2012)

Genre: Uppväxtdrama, Skolskildring, Romantik
Regi: Stephen Chbosky
Manus: Stephen Chbosky
Längd: 102 min
Skådespelare: Logan Lerman, Emma Watson, Ezra Miller, Mae Whitman, Johnny Simmons, Kate Walsh, Dylan McDermott, Melanie Lynskey, Zane Holtz, Nina Dobrev, Paul Rudd, Reece Thompson, Brian Balzerini, Nicholas Braun, Joan Cusack, Adam Hagenbuch

Den introverte förstaårsstudenten Charlie introduceras av sina vänner Sam och Patrick till den komplicerade världen av droger, sex och förhållanden.

Ibland vet man vad man får när man slår på en film. Vad för känslosträngar den kommer rycka i och vad för känsloläge man behöver vara i för att tillåtas att bli berörd på just de här känslotrådarna. The Perks of Being a Wallflower blev precis en sådan film för mig personligen.

Det är en sån där vacker, smärtsam skildring av hur det är att genomgå milstolpen i ens uppväxt som kallas ungdomen, om hur vi alla, förr eller senare måste få känna på friheten och det fruktansvärda att konfrontera ungdomen som ett fall från hög höjd, utan fallskärm.

Förr eller senare måste vi alla göra hoppet – vissa fler gånger än andra, tills vi blir bekväma med vår situation och kanske till och med tröttnar på vad vi håller på med.

Filmer som på något speglar dessa milstolparna i oss själva, eller ännu bättre – får oss att hoppa, gör oss alltid lite yra efteråt. Som om någon har skakat om ens huvud och plockat fram de där sakerna som man nog visste fanns där långt inne någonstans, men som behövde en knuff för att falla upp till ytan. Som att få andas efter att ha varit under vattenytan väldigt länge.

Få filmer kan knuffa till mig så, men dom som kan det håller man alltid lite närmare om hjärtat och vårdar, oavsett vad cyniska ”been there, done that”-personer säger. För mig kvalificerar sig den här filmen bland dessa utvalda, tillsammans med filmer som Lost in Translation, Almost Famous, Farväl Falkenberg, Mammoth, Into the Wild, Darling, En Kärlekshistoria och Stand By Me. Flera av dem förekommer på min lista över underbara resor på film, som jag skrev förra veckan.

Dels finns det något magiskt i att skildra den ensamme, iakttagande personen, som huvudpersonen Charlie – en ”wallflower”. För vi alla har väl känt oss ensamma någon gång under vår uppväxt? Jag var ofta ensam, distanserad från dom jag gick i skolan med, men jag kände också igen mig själv som bäst just de stunder då jag var det.

Jag kände att jag växte innifrån och ut, medan världen rusade förbi runt omkring mig. Jag lärde mig vad tålmodig eftertänksamhet kan ge och ta, men mest ge. Medan andra såg ut att leva livet klamrade jag mig fast vid mina teorier om vad livet kunde vara. Varken den ena eller den andra vägen är definitiv, men vi måste välja den väg som tillåter oss att kännas oss gränslösa. En resa som Charlie går igenom.

Musik underlättar verkligen den känslan och det är inte raketforskning direkt. Skaparna av filmen har tagit fasta på det och ger oss ett väldigt fint blandband för att ackompanjera karaktärernas framfart. The Smiths, David Bowie, Nick Drake och andra guldkorn från det djupa 60- till början av 90-talet, långt före karaktärernas födelse. Visst känns det bekant och gjort, men det är väl även livet?

Det är något med den tidsåldern som passar så bra för uppväxtskildringar, för även om vi gräver fram musik från mer moderna tidsperioder rotar sig oftast även den musiken i vibrationerna från just emo-kulturen och punken från 60- till början av 90-talet. Då ska det också tilläggas att jag är född 1988, men känner ändå så. Den viktigaste epoken i musikhistorien ska givetvis även tonsätta den viktigaste epoken i varje persons eget liv. Så är det bara.

Filmen bygger inte oväntat på en roman men det som gör filmen smått unik är det att både manusadaptionen och filmregin är gjord av romanförfattaren själv, Stephen Chbosky! Han ligger sedan tidigare bakom TV-serien Jericho (2006-2008) och skrev även filmadaptionen av musikalen Rent (2005). Jag måste säga att jag är mycket imponerad av den bedriften även om jag inte har läst boken. Ett grepp som skulle vara kul att se mer av i filmvärlden, faktiskt.

Han har castat väldigt passande skådisar i de tre huvudrollerna. Logan Lerman känns helt genuin både i blick och i kroppsspråk som den introverte huvudrollspojken. Hans karaktärisering är helt naturligt inte originell, men han imponerar desto mer då han får sina ögonblick att göra mer av rollen än vad karaktärssorten brukar få i mer typiska filmer. Som berättarröst känns han dessutom väldigt äkta.

Det är också kul att se Emma Watson få spela ut mer i den jordnära rollen som orädde och fria – men inte ofelbara, ”Sam”. Jag är särskilt nöjd över det eftersom det är en Edie Sedgwick-aktig karaktärtyp och unga Watson är ju en kopia av just 60-talspartyikonen Sedgwick! Efter att ha sett Emma Watson anstränga sig i åtta Harry Potter-filmer för att över huvud taget ge sin karaktär mer än två uttryck så få hon här visa att registret sträcker sig längre än så.

Filmens stjärna och viktigaste behållning är dock Ezra Millers porträtt av homosexuelle inspiratören ”Patrick”. Den karisman och livsglädjen som han levererar ger filmen den energi som gör att den höjer sig över många andra i genren och enligt mig borde han ha oscarsnominerats för sitt briljanta skådespeleri! Karaktären har uppenbarligen fått ett eget liv jämfört med boken tack vare hans rolltolkning. Han är en fröjd att se och det är få förunnat att få se en sådan självsäker kraft på film. Det händer någon enstaka gång per år, max.

Det ska tilläggas att det här är samma kille som för ett år sedan skrämde skiten ur de flesta i rollen som den psykopatiska tonåringen i tragiska We Need To Talk About Kevin (2011). Då precis som nu var han oscarsvärdig och då har hans karriär knappt ens börjat. Viss John Cazale-varning där!

Vad gäller kritik mot filmen är den knapphändig, men den finns där. Upplösningen susar igenom väldigt fort och det krävs en del av tittaren för att inte tappa fokus på vad som egentligen händer, men den håller sig trots allt på rätt sida om repet. Vissa bikaraktärer är lite väl skrivna på näsan och vissa beslut hos karaktärerna tas väldigt förhastat, men tiden rusar förbi i filmen så på något sätt förstärker det också den känslan.

Varning för SPOILERS!!!

Dock stör jag mig på en liten detalj rörande filmens nyckelmoment. Dom definierade ögonblicken för karaktärerna när de åker bil genom tunneln är filmens finaste och klart mest magiska ögonblick, men jag retar mig på att Stephen Chblosky har valt en så pass klassisk låt som David Bowies ”Heroes” och trots det ändå låter karaktärerna vara helt ovetandes om vad det är för låt, så pass att de behöver över ett år på sig för att spåra låten som de hört på radio!

I romanen är det en betydligt mindre känd låt, nämligen Fleetwood Macs vemodiga ”Landslide”. så jag blir lite paff när karaktären Sam behandlar David Bowies kanske mest kända låt som om det vore en obskyr independentsingels b-sida. Men jag förstår ändå meningen med att spela ”Heroes” i vilket fall. För den himmelska känslan i scenen är det ett solklart låtval utan några invändningar alls från mig.

Slut på SPOILERS!!!

Men du kan inte gömma dig bakom kostymen av en cyniker när du ser en film som The Perks of Being a Wallflower, för då kommer du bara döma det som du går miste om. Det är som att äta något du älskade en gång i livet, men hålla för näsan samtidigt. Så vad än cynikern inom mig kan säga om The Perks of Being a Wallflower, så är det oavsett en fantastisk film som ger mig känslan att jag har upplevt saker och att jag fortfarande har saker att uppleva.

Tacka fan för den tid som flytt, men glöm inte bort den tid du ännu inte upplevt. Var gränslös så länge du kan, så ofta du kan, och kanske viktigast; Se till att lyssna på riktigt sjuhelsikes bra musik så att du, likt Pavlovs hundar, kan påminna dig själv om hur du känner dig när du är det.