Etikettarkiv: Meditation

Musikrecension: Long Ambients 1: Calm. Sleep. (Moby, 2016)

long_ambients_1_calm_sleep

Albumtitel: Long Ambients 1: Calm. Sleep.
Artist: Moby
Genre: Ambient
Speltid: 04:04:47
Utgivningsår: 2016

over the last couple of years i’ve been making really really really quiet music to listen to when i do yoga or sleep or meditate or panic. i ended up with 4 hours of music and have decided to give it away.

Moby tycks ha uppfyllt mina drömmar efter den ambienta versionen av 2009 års album Wait for Me, genom att skapa ett renodlat ambient album med organiskt lugnande effekt, fri från beats och popambitioner. Äntligen – en fyra timmar lång, levande ljudmatta som lägger sig över min påträngande hjärnas respektlöshet gentemot tomrummet och vaggar den till ro.


Konsonans: Dom djupa atmosfärernas längd uppmuntrar stabilitet

Dissonans: Long Ambients 1 kräver att du vill uppnå just stabilitet och har en omslutande ljudkälla, eftersom ytliga hörlurar/högtalare förtar atmosfärsspektrat


SYD-Betyg-09


Du kan ladda hem eller lyssna på Long Ambients 1: Calm. Sleep. helt gratis, på Mobys initiativ. Följ bara länken.

Annonser

PPPPPP #10: Reflektioner kring nuet och allt existerande

Prousit-header

Jag har skrivit en lång, djupt reflekterande text om nuet och allt existerande, som kan vara intressant att läsa för varje persons existentiella intresse och i längden allas vår positiva utveckling och därför delar jag med mig den. Jag tycker att den ger ganska bra inblick i ett konstruktivt tänkande i teorin för att lättare släppa egots bojor, hitta meditationen och harmonin i livet och därigenom hitta nuet i allt som görs.

När detta teoretiska tänkande känns av i varandet, uppstår harmonin – ”the void”, ”the unified field”, ”the flow”, ”rörelsen” och allt som den brukar kallas, allt oftare.

”The High Calling: Do you view your work as an astronomer as a high calling from God? If so, how?

Jennifer Wiseman: Yes, I view the study of nature as a high calling, because we believe God is responsible for all of creation and that creation itself glorifies God. To learn more about it is in some way learning more about God and being appreciative of his wonderful work.”

Se naturen som Gud och allt i den. Se dig själv som en del av Gud och i förlängningen är du lika mycket gud som naturen. Därför är allt och alla Gud inklusive dig själv. Du är inte ens en del när du förstår det, för Du upphör då att vara Du och Då är inte Då utan det är Nu. Och det du levt i är Då. Och Gud är inte längre det du ser som Gud. Varför?

För det är inte ens monoteism. I monoteismen står Gud över allt annat vilket etablerar att det finns något annat, men Nuet, Existensen är inte exkluderande för Det Gudomliga här är allt existerande. Panteism. Det sista som inte existerar är det som inbillas – allt utöver Nuet. Allt utöver Existensen. Allt utöver Det Gudomliga. Allt utöver Alltet. Och det existerar – och existerar utöver, endast när tanken separeras från Nuet – det som existerar.

”The High Calling: Do you view your work as an astronomer as a high calling from God (from yourself, the God, the Nature, All Existing)? If so, how?

Jennifer Wiseman: Yes, I view the study of nature as a high calling, because we believe God (, Yourself, the Nature, All Existing) is responsible for all of creation and that creation itself glorifies (You, the holy part of) God (, which is the Nature, All Existing). To learn more about it is in some way learning more about God and being appreciative of his (- which is your) wonderful work (which is the Nature, All Existing).”

Jag, du och varje individ är den heliga delen av Gud, vilket är Naturen. Gud är Naturen – Existensen. Och existensen är helig – allt som existerar, vilket gör varje separerad del och individ en del av existensen (alltet, Gud, naturen eller vad du än väljer att kalla allt existerande). Men så länge du ser dig som en separerad del i helheten, snarare än helheten självt, är du oförmögen att känna den verkliga harmonin. För är du separerad från allt annat, är du du en del av det som inte existerar. Du separerar dig från resten av existensen och blir något ickeexisterande. Det som bryter det hela och definierar det ena och det andra. Det som inte existerar är det som inte är. Det som separerar är det som inte existerar.

Du är inte ”du”. ”Du” är existensen. Existensen är Nuet. ”Du” är någon annanstans. Du är en ickeexisterande illusion, med tro på att ”Du” existerar, ensam.

Och först när ”Du” blir Gud och Gud blir Existensen och Existensen är allt, utan separationer – gränser – begränsningar, är ”Du” verkligen i nuet och ”Du” är inte något annat än alltet. Att kalla alltet gudomligt är att begränsa sig till det mänskliga språkets definitioner. ”Gud” är inte tillräckligt i sammanhanget, för ”Gud” är endast stöpt i en annan form av ”Du”.

För människans sätt att se och tolka går genom separationsseende – att se tingen i helheten – dra gränser. Däri ligger alla människans bekymmer, då människan begränsar sig själv från ”allt det andra”. Ur det skapas allt som inte existerar. Ur ”Den Första Illusionen” – den som separerar Helheten och gör den till ”Den Andra Illusionen”, föds det första problemet. Allt som grumlar ut bilden av Nuet, det hela, allt som existerar.

Ingenting är ingenting annat än en ”del” av allt som existerar – alltså existerar även ingenting i formen av allting, det hela, men när tron på något annat kommer in, föds problem efter problem. Så för att leva i Nuet – i Existensen (eller vad ”Du” än kallar det) gäller det att sluta tvivla men också att sluta tro. Det gäller att vara.

Procent #9: David Lynch fyller 70 och jag börjar tänka på idéer

Prousit-headerdavid-lynch-5

Idag, den 20 januari 2016, fyller min favoritkonstnär David Lynch hela 70 år. Det är omöjligt för mig att säga vilket projekt som är min favorit av honom *egentligen*, eftersom riktigt starka upplevelser är för komplexa att definiera på det viset. Ändå envisas jag med att rangordna viktiga saker gång på gång, ironiskt nog. Mitt livs bästa upplevelser kommer genom David Lynchs skapelser och inte minst Twin Peaks har förändrat mitt liv för alltid, vågar jag dock med handen på hjärtat påstå.

Har du missat något av honom så finns det underbara, nya upplevelser som väntar dig, om du har ett öppet sinne. Ett öppet sinne har jag nog alltid haft och jag vågar påstå att det är vad alla föds med och bär på som barn, men dom flesta stryper och tränar bort ju äldre dom blir. När dom blir vad dom kallar ”vuxna” eller lärda. Ibland – mer och mer ofta, får jag dock känslan av att mitt sinne blir mer öppet och det är en pirrande känsla, som när jag var barn.

david-lynch-614193

För att uppmärksamma dagen lite mer än med premiären av mitt uppsnack inför tredje säsongen av Twin Peaks, som han just nu filmar, tänkte jag envisas med att dela med mig av en kort reflektion kring ett ämnesområde som han tjatat om år efter år; idéer, kreativitet och meditation. Jag har flertalet dussin gånger reagerat över att han tjatar om samma, simpla saker, men jag har insett att det kan ta åratal – om inte livstider, för människor att ta in dessa ”enkla” saker han försöker beskriva. Och att det inte alls är så simpelt, då jag först nu börjar se det stora i dom på ytan små sakerna han upprepar om och om igen.

Det här är vad jag tänker på just nu…

Idéerna är energin som binder oss samman. Idéer är en förlängning av harmonin – den kreativa energin, och kreativiteten visar sig i form av idéer när våra primitiva sinnen får tolka. Idén kommer alltid först. Den kommer alltid före mig som tänker den. Intentioner är illusioner. Intentioner är i själva verket en intuition, formad av idén. Intentionen är skapad av mitt ego, som försöker hitta mening ur det kreativa flödet och paketera det efter mitt mänskliga intellekt. Intentionen är tron på att intuitionen har ett syfte och att det kom före. Det är min meningsfulla tolkning av idén.

När någon frågar mig vad syftet med någonting är och jag tror att jag har ett svar, så är det min egen tolkning, konstruerad i efterhand, från idén. Inte från mig, utan det innan och det efter. Jag är aldrig större än idén jag presenterar. Jag är egot men idén är det verkligt fantastiska. Alla vi människor – alla vi egon, är egentligen våra idéer och hur mycket vi än försöker knyta dem till oss så kommer vi aldrig kunna ta kontroll över idéerna, för det är dem som styr oss.

Pro-life #7: Börja meditera, påbörja din egoupplösning och bidra till en bättre värld (OBS! Inget mumbo jumbo!)‏

Prousit-header

Glöm krig, terror och död. Människans största rädsla är den för sitt personliga rykte. Rädslan för sitt anseende. Det är en monumental osäkerhet du bär på. Och det har eskalerat kraftigt i en så socialt öppen tid som vi numera lever i. Det märks när du söker bekräftelse och när du tar avstånd.

Det är så absurt många i dagens samhälle som upprätthåller detta bekräftelsebeteende och avståndstagarsbeteende att det är tillräckligt för att göra hela jorden mörkrädd. Drömma livslånga mardrömmar både natt och dag. För mig är avståndstagande inte en konstruktiv handling. Det är på sin höjd en passiv handling, men då sådana handlingar är något motsägelsefullt i sig vill jag kalla det en destruktiv handling. En egoistisk handling. En omedveten handling för att rädda ditt eget skinn. Rädda ditt ego och sedan få bekräftelse för det. Upprätthålla det separerande tänkandet.

Jag önskar som dom flesta en konstruktiv värld med mer harmoni. Jag vill därför uppmana dig som läser det här att öka din självkänsla inifrån. Övervinn din rädsla och oro genom konstruktiv handling och flytta fokus från ditt bekräftelsesökande och avståndstagande. Du brottas enbart med bilden av dig själv och du håller på att förlora allt genom tron på att den bilden har någon betydelse för din överlevnad. Att söka bekräftelse och ta avstånd gör dig inget gott.

Stärk dig inifrån, känn harmonin och låt den kraften växa utåt tills den passerat skalet du kallar dig och strålar vidare till skalen i din omgivning, tills du känner att du och omgivningen är samma. Vi är inte separerade. Du är lika mycket det du ser som det blickarna riktade mot dig ser. Det finns ingen konkret vägg däremellan. Du är din omgivning och omgivningen är du. Du kan inte fly den, enbart röra dig genom den, som en del av den.

Det låter i många öron som naivt mumbo jumbo sprunget ur nidbilden av den desillusionerade, fredsfrälsta hippien som talar i gåtor inte ens hon själv kan nysta upp, men ingenting hindrar utvecklingen av harmoni mer än det antibeteendet. Avståndstagande. Separation. Gränsdragande.

EGO 1

Så övervinn det utåtriktade bekräftelsesökandet och avståndstagandet genom att skala av dina masker och fokusera på att stärka din självkänsla, så kommer du till slut inte ha någon anledning att behöva söka varken bekräftelse eller avståndstagande för att lindra din rädsla och må bättre.

Du kommer inte längre vara den statiska prick i tillvaron du emellanåt kan känna att du är. Du kommer lära dig att känna friheten i att falla fritt och det kommer vara förlösande för din kropp. Din rädsla över vem DU är i andras ögon kommer minska i takt med att EGOT försvinner och din kropp växer sedermera samman med allt runt dig. Börja med det du förstår och låt sedan förståelsen om ALLTINGS FÖRENADE RÖRELSE öka i takt med att ditt ego minskar.

Igår lärde jag mig att egots upprätthållande i grunden styrs av muskulär anspänning. Det är den givna punkten att börja på. Meditation. Du gör det förmodligen redan idag till en viss grad, men du har allt att vinna genom att meditera mer. Sluta spänn din så kallade kropp och ditt så kallade psyke och du kommer steg för steg komma närmare upplösningen av ditt ego och en större harmoni förenad med allt det andra runt det du kallar din omgivning.

Meditation kan verka svårt, men svårigheten i det är att det är så oerhört enkelt. Det handlar i grund och botten enbart om att slappna av och upphöra anspänningen av muskler tills du i längden lyckas sluta lokalisera dig själv som en kropp – eller snarare lyckas känna förbindelsen med allt utom det du sett som din kropp.

Då kommer du inte längre behöva spänna dig inför vem du är och inte är inför din omgivning, för du och din omgivning är samma. Det råder inga tvivel om det; Du och din omgivning är samma och den enda gränsen som separerat det faktumet är ditt EGO. Börja inifrån och sudda ut gränserna.

Peace out, folks!!!!

FOTNOT: Detta skrevs i svallvågorna efter det offentliga avståndstagandet av Kristoffer ”Kringlan” aka ”K” Svensson, dom uppmärksammade terrorattentaten i Paris, mitt personliga mörker efter radiodokumentären ”Självmordet på Flashback” (P3 Dokumentär), lyssning av Gustaf Noréns senaste framträdanden i offentligheten samt han och Göran Greiders podcast ”Brännässlor”, lyssning av Alan Watts och speciellt den med Watts inspelade föreläsningen kallad ”The Quaking Mess (Ego, Problems of Life)”, personliga samtal med bekanta och vändningen i och med påbörjandet av regelbunden meditation. Inga droger har än så länge använts utöver ovanstående.

Prousit #1: Vi sover på dagen och drömmer om natten

Prousit-header

filmspanarna

Månadens filmspanartema är ”Natten”. Jag tänkte därför kicka igång min nya, regellösa skriftserie som behandlar korta eller långa betraktelser inom film såväl som utanför filmen, med den enda regeln att jag inte får fastna i regler för hur jag formar dessa texter. Tydligen är det vad som kan kallas ”prosa” – ett forntida ord för bloggtext kan man säga. Denna gång blev det en lång text då friheten att sätta punkt utan regel öppnar upp för det. Prosans gudfader Marcel Proust hade tydligen vissa problem med att sätta punkt han med på sin tid. Det är en ”början” trots allt. Jag får se var jag sätter punkten framöver men vetskapen att den kan landa var som helst är en kittlande känsla. Jag har alltid föredragit distansskytte framför straffsparkar, trots allt …


aokigahara-and-fuji-san-at-night

Det är utan tvekan så att natten är en magisk period i människans liv. Hur värdelösa eller händelserika våra drygt sjuttio procent i vakenhet än ter sig vara så kommer dom knappa trettio procenten av sömn vara långt mer händelserika vare sig vi minns dem eller inte. I vilket fall är det min egen erfarenhet, då drömmarna sveper över mig under nattetid. Den yttre världen får stå tillbaka när den inre världen träder fram. Dagens repetition byts ut mot ett tillstånd där allt kan hända utan att den tar någon som helst hänsyn till logik, kontinuitet eller struktur. Ja, precis allt kan hända.

Det fanns en tid för ett par år sedan då jag grämde mig över att dom drömtyngda dagarna från min barndom sedan länge var förbi och att jag i vuxen ålder fick vara glad över dom få nätterna varje månad då jag över huvud taget mindes en enda dröm från nattens sömn. Sedan började min dagtid bli allt mer hopplös. Harmonin haltade. Stressen lämnade märken trots att jag utåt sett inte på något vis kan ha haft anledning att vara stressad. Plötsligt var dom tillbaka igen ”with a vengeance” – drömmarna.

Idag består nattens föreställningar inte längre lika uteslutande av mardrömmar, så som dom gjorde när jag var ett litet barn. Drömmarna idag är knappast muntra och rofyllda, men jag kan inte säga att jag trots deras bisarra och hotfulla innehåll är särskilt rädd för dem, i dem. Jag välkomnar som av ett spirituellt uppvaknande deras komplexitet och de resor dom bjuder mig på, då det ger mig mer mening – ja, mening, i den i övrigt meningslösa livstillvaro vi lever. För i en meningslös värld kan vi inte annat än leva för drömmarna, om dom så visar sig på dagen eller på natten.

På så vis tror jag att vidden av ditt drömliv på natten har en del att säga om ditt drömliv på dagen. Hur ser det ut för dig?

Jag har nog en hel del att tacka min fascination av David Lynchs filmberättande för mitt idag mer konstruktiva utforskande av drömlivet – liksom jag har mardrömslivet i min barndom att tacka i sin tur, för min fascination av David Lynchs filmberättande.

20120521e1977db

Hur mycket jag än älskar film, kan dock inte upplevelsen av filmer överträffa upplevelsen av en riktigt stark dröm.

Härom natten drömde jag att jag var på släktträff och stressat hällde i mig någon slags spenatsoppa med ingredienser från min tygpåse, tills jag plötsligt märkte att jag av misstag tillsatt soppan med ett dussin LSD-preparerade pappersstickers och att ett par redan var på väg att slinka ner i mitt svalg. I samband med den kaotiska insikten tänkte jag att detta tankspridda felsteg trots allt kan generera en slags positiv utveckling, då min närvaro på släktkalaset utan tvekan skulle explodera och bli något extraordinärt. Då jag drygt en vecka tidigare deltagit i en släktfylld begravning (i vaket tillstånd) kan förklaringen till denna dröm mycket väl vara mitt undermedvetnas bearbetande av dom socialt ångestfyllda känslor jag hade i och med begravningen. Själva känslorna dramatiserades och projicerades som en slags scen ur en märklig film.

En annan natt drömde jag – efter en mer omtumlande mardrömskavalkad, att jag stod på en antik hiss gjord av träd och rep, på väg upp för ett jättelikt stentorn stort och brett som en jättelik skyskrapa, beläget över ett ökenliknande landskap. Även om det inte var en medveten reflektion just i drömmen så påminde tornet om det mytiska Babels torn. På något vis fick jag en utomstående överblick av tornet parallellt som jag hissades upp för dess väldiga, rundade vägg på utsidan. Det var flera hundra meter högt! Hissen jag stod på hade inget skyddsräcke utan jag kunde enbart hoppas att jag inte skulle falla genom att på något sätt luta mig mot fasaden med jag strävade uppåt. Slutdestinationen på toppen skulle dock vara värd risken och det lugnade mig. Väl där uppe möttes jag av tomma stenkorridorer som cirklade sig runt, runt, med avvägar som ledde mer direkt inåt mitten. Där inne mötte jag en flintskallig, naken kvinna men likt någon slags faraon även ståtlig och respektingivande i sin närvaro. Jag kände henne sedan tidigare och – kanske överraskande, kanske fullständigt logiskt, påbörjade vi omedelbart en sexakt i ett intilliggande badrum utan omvägar. Det var också det sista jag gjorde för sedan vaknade jag. Och nej, jag tror inte att det är en medveten metafor för 50 Shades of Grey då det här inte var kring tiden för denna film.

tower_of_babel_2_s

Även om drömmar ytterst sällan repeteras på samma sätt som vardagens strukturerade vanor, så har vissa teman alltid återkommit i mitt drömliv. Jag vandrar alltid igenom stora komplex jag gått vilse i, genom korridorer där jag då och då möter bekanta människor från mitt liv och många gånger stöter på faror. Jag befinner mig nästan alltid i min farmor och farfars hus vid något tillfälle i drömmen. Deras hus blir ofta en utgångspunkt i det normala, som sedan visar sig leda till mycket mer märkliga platser eller händelser än vad huset bjuder på dagligen. Det ska sägas att min farmor och farfars egenbyggda timmerhus – beläget uppe på en höjd och omgiven av björkar i en liten by i Dalarna, är det närmaste en plats kan sägas vara ett ”hem” för min egen del. Då jag bott på mer än en handfull ställen under mitt liv är det den mest stabila platsen i mitt liv. Det är även där min kreativitet har fått blommat som mest under min uppväxt, genom ritande, modellerande och lekande. Om min kreativitet har kopplats till en fysisk plats så är det där. Jag minns att jag kunde bli frustrerad över hur lite fantasi jag hade när jag inte befann mig där.

Idag är kreativiteten inte kopplad till en fysisk plats, utan liksom för många andra får den utlopp under själva natten. När mörkret lägger sig och tystnaden tar över löper känslorna i kroppen som av en drog i amok och vill sprudla ut som fyrverkerier. Det galopperar i bröstkorgen – ibland av glädjerus, ibland av den mer vanligt återkommande melankolin som för mig inte på något sätt är ovälkommen. Den må vara olustig, men den ger så mycket mer än den vaga känsla som jag är så van vid att utstå under dom ljusa timmarna.

Starka känslor vänjer jag mig dock inte vid, även om det länge var en skräck i sig – att jag skulle bli så van av olika sorters känslorus att jag till slut förätit mig av hela känslosortimentet. Idag tror jag inte det är möjligt så länge jag strävar efter konstruktivitet. Den där sortens inbillning tillhör den destruktiva hjärnans rädsla för att springa in i en känslomässig återvändsgränd och vända om tomhänt, vilket i sig blir en självuppfyllande profetia då själva rädslan för känslor endast leder till att du upphör att känna och likväl står där tom på glädje. Depression.

The Nightmare 2015 Sundance

I vilket fall finns det även intressanta mellanlägen på väg från dagens strypta vakenhet till nattens fria drömmande. Sömnparalyser är ett helt eget kapitel, meditation och hypnos är ytterligare några och klardrömmande – förmågan att drömma så kallade lucida drömmar, är även det ett kapitel för sig.

Men jag tror att alla dessa egna kapitel har sin beskärda del i det som jag själv nästan på ren vilja då och då försätter mig i när nattens sömn vakas in. Jag talar om det ögonblick då jag ser en svävande, atmosfäriskt drömsk film samtidigt som jag själv håller på att falla in i mina egna sömniga drömmar. Där kan det uppstå ett magiskt mellanläge som enligt människans egen forskning närmast kan betraktas som just ett meditativt tillstånd – själva vaggan mellan vakenhetens strypta fokus och sömnens fria avslappning.

Om jag hamnar i det tillståndet när jag ser på en film som i sig berättas i samma sömniga harmoni så är det som om upplevelsens gränser mellan film och dröm suddas ut och den projiceras rätt in i mitt undermedvetna. Jag nådde den upplevelsen när jag för första gången såg Lars Von Triers besynnerliga, psykologiska mardrömsskildring Antichrist. Jag satt uppe sent en natt och försökte envist ta mig igenom hela filmen i ett svep, trots att jag började bli trött. Flera gånger kom jag på mig själv med att falla in i sömn, för att sedan kvickna till och göra mig varse om att jag följde med i filmupplevelsen.

ac1

Till slut var det som om jag sov och filmen i sig var min dröm. Jag kunde somna i en sekvens för att med klarhet tro mig vakna upp men inse att jag var kvar i samma sekvens. Ljudbilden lindade in mig och tillsammans med bilderna kunde filmen skrämma mig så att ögonen var uppspärrade, men kroppen var lugn och orörlig. Inte orörlig som i en skräckinjagande sömnparalys, utan orörlig som i total harmoni. En slags mystisk upplevelse av sällan skådat slag, men när du känner att något projiceras rakt in i dig och du tar emot det med totalt lugn – som om du hade en osynlig kontakt med källan till någon slags visdom, så minns du den för evigt. Den här formen av väckelse sker dock oftast först när jag närmar mig den sömn som varje natt i avslappnat tillstånd kan erbjuda mig.

Jag tror att vi som människor behöver värna om våra starka känslor och mystiska upplevelser – och om natten är en sådan kraftfull nyckel och färdväg till det tillståndet som jag själv har upplevt att den är, så innebär det att vi drar nytta av att värna om natten i sig. Hur mycket vi än kniper vårt medvetande och fokuserar på det som är ”viktigt” för att klara av dagen, så borde var och en av oss lära sig hur våra sinnen arbetar när dagen väl är slut, återspegla det på dagen och se hur frånvaron eller närvaron av nattens öppna sinnesförmåga kan säga vad vi behöver ändra i våra dagar.

Jag själv har tänkt på några saker lite mer än andra. Jag har en oerhörd fantasi – en hejdlös kreativitet på natten och i mina drömmar, men den får inte alls samma utlopp när jag är vaken. Jag söker mig alltid tillbaka till kärnan för min egen kreativitet, vilket många gånger symboliseras av min farmor och farfars timmerhus. Eller söker jag mig tillbaka till tryggheten, kort och gott? Jag strävar genom okända platser i mina drömmar – vandrar vilsen genom dem. I verkligheten är jag alltför sällan utanför mitt eget hem. Dock har jag en vilja att utforska platser utanför mitt huvud betydligt oftare än vad jag någonsin gjort. Platserna i mitt eget huvud vandrar jag dock sällsynt självsäkert igenom varje dag – men inte varje natt. Fast med betydligt större nyfikenhet och mod än när jag var ett barn.

maxresdefault (1)

Oavsett vad drömmar än kan säga, så ställer dom så många frågor. Något jag dock nu tror allt mer på tack vare mitt reflekterande över nattens sinnestillstånd är just slutsatsen jag själv indirekt försökte demonstrera;

Att det nattens drömmar faktiskt säger, är vad jag inte får utlopp för på dagen. Stirrar vi oss blinda på alla frågor drömmarna ger går vi också vilse i frågorna, men runt, mellan och bakom mängden av frågor kan vi hitta några desto tydligare svar – ledtrådar till självklarheter. När jag ställer drömmarna i relation till dagen ser jag vad dessa ledtrådar säger om mina beteenden – och vill jag sträva framåt mer beslutsamt mot harmoni i dagen så tar jag itu med dessa beteenden som natten berättar för mig. Svaret på var harmonin ligger – denna självklarhet till dagdröm, finns till stor del besvarad i mina nattdrömmar.

Det får bli nattens insikt för mig. Klockan på min datorskärm visar nu 04.34. Dags att sova.


filmspanarna bred

Vill du läsa vad månadens övriga filmspanare ser i temat ”Natten” är det bara att följa länkarna här under och hugga in på deras texter.

Rörliga bilder och tryckta ord

Flmr

Filmitch

Fripps filmrevyer

Jojjenito

Fiffis filmtajm

Har du inte sett den (bloggen)