Månadens filmspanartema är ”Natten”. Jag tänkte därför kicka igång min nya, regellösa skriftserie som behandlar korta eller långa betraktelser inom film såväl som utanför filmen, med den enda regeln att jag inte får fastna i regler för hur jag formar dessa texter. Tydligen är det vad som kan kallas ”prosa” – ett forntida ord för bloggtext kan man säga. Denna gång blev det en lång text då friheten att sätta punkt utan regel öppnar upp för det. Prosans gudfader Marcel Proust hade tydligen vissa problem med att sätta punkt han med på sin tid. Det är en ”början” trots allt. Jag får se var jag sätter punkten framöver men vetskapen att den kan landa var som helst är en kittlande känsla. Jag har alltid föredragit distansskytte framför straffsparkar, trots allt …
Det är utan tvekan så att natten är en magisk period i människans liv. Hur värdelösa eller händelserika våra drygt sjuttio procent i vakenhet än ter sig vara så kommer dom knappa trettio procenten av sömn vara långt mer händelserika vare sig vi minns dem eller inte. I vilket fall är det min egen erfarenhet, då drömmarna sveper över mig under nattetid. Den yttre världen får stå tillbaka när den inre världen träder fram. Dagens repetition byts ut mot ett tillstånd där allt kan hända utan att den tar någon som helst hänsyn till logik, kontinuitet eller struktur. Ja, precis allt kan hända.
Det fanns en tid för ett par år sedan då jag grämde mig över att dom drömtyngda dagarna från min barndom sedan länge var förbi och att jag i vuxen ålder fick vara glad över dom få nätterna varje månad då jag över huvud taget mindes en enda dröm från nattens sömn. Sedan började min dagtid bli allt mer hopplös. Harmonin haltade. Stressen lämnade märken trots att jag utåt sett inte på något vis kan ha haft anledning att vara stressad. Plötsligt var dom tillbaka igen ”with a vengeance” – drömmarna.
Idag består nattens föreställningar inte längre lika uteslutande av mardrömmar, så som dom gjorde när jag var ett litet barn. Drömmarna idag är knappast muntra och rofyllda, men jag kan inte säga att jag trots deras bisarra och hotfulla innehåll är särskilt rädd för dem, i dem. Jag välkomnar som av ett spirituellt uppvaknande deras komplexitet och de resor dom bjuder mig på, då det ger mig mer mening – ja, mening, i den i övrigt meningslösa livstillvaro vi lever. För i en meningslös värld kan vi inte annat än leva för drömmarna, om dom så visar sig på dagen eller på natten.
På så vis tror jag att vidden av ditt drömliv på natten har en del att säga om ditt drömliv på dagen. Hur ser det ut för dig?
Jag har nog en hel del att tacka min fascination av David Lynchs filmberättande för mitt idag mer konstruktiva utforskande av drömlivet – liksom jag har mardrömslivet i min barndom att tacka i sin tur, för min fascination av David Lynchs filmberättande.
Hur mycket jag än älskar film, kan dock inte upplevelsen av filmer överträffa upplevelsen av en riktigt stark dröm.
Härom natten drömde jag att jag var på släktträff och stressat hällde i mig någon slags spenatsoppa med ingredienser från min tygpåse, tills jag plötsligt märkte att jag av misstag tillsatt soppan med ett dussin LSD-preparerade pappersstickers och att ett par redan var på väg att slinka ner i mitt svalg. I samband med den kaotiska insikten tänkte jag att detta tankspridda felsteg trots allt kan generera en slags positiv utveckling, då min närvaro på släktkalaset utan tvekan skulle explodera och bli något extraordinärt. Då jag drygt en vecka tidigare deltagit i en släktfylld begravning (i vaket tillstånd) kan förklaringen till denna dröm mycket väl vara mitt undermedvetnas bearbetande av dom socialt ångestfyllda känslor jag hade i och med begravningen. Själva känslorna dramatiserades och projicerades som en slags scen ur en märklig film.
En annan natt drömde jag – efter en mer omtumlande mardrömskavalkad, att jag stod på en antik hiss gjord av träd och rep, på väg upp för ett jättelikt stentorn stort och brett som en jättelik skyskrapa, beläget över ett ökenliknande landskap. Även om det inte var en medveten reflektion just i drömmen så påminde tornet om det mytiska Babels torn. På något vis fick jag en utomstående överblick av tornet parallellt som jag hissades upp för dess väldiga, rundade vägg på utsidan. Det var flera hundra meter högt! Hissen jag stod på hade inget skyddsräcke utan jag kunde enbart hoppas att jag inte skulle falla genom att på något sätt luta mig mot fasaden med jag strävade uppåt. Slutdestinationen på toppen skulle dock vara värd risken och det lugnade mig. Väl där uppe möttes jag av tomma stenkorridorer som cirklade sig runt, runt, med avvägar som ledde mer direkt inåt mitten. Där inne mötte jag en flintskallig, naken kvinna men likt någon slags faraon även ståtlig och respektingivande i sin närvaro. Jag kände henne sedan tidigare och – kanske överraskande, kanske fullständigt logiskt, påbörjade vi omedelbart en sexakt i ett intilliggande badrum utan omvägar. Det var också det sista jag gjorde för sedan vaknade jag. Och nej, jag tror inte att det är en medveten metafor för 50 Shades of Grey då det här inte var kring tiden för denna film.
Även om drömmar ytterst sällan repeteras på samma sätt som vardagens strukturerade vanor, så har vissa teman alltid återkommit i mitt drömliv. Jag vandrar alltid igenom stora komplex jag gått vilse i, genom korridorer där jag då och då möter bekanta människor från mitt liv och många gånger stöter på faror. Jag befinner mig nästan alltid i min farmor och farfars hus vid något tillfälle i drömmen. Deras hus blir ofta en utgångspunkt i det normala, som sedan visar sig leda till mycket mer märkliga platser eller händelser än vad huset bjuder på dagligen. Det ska sägas att min farmor och farfars egenbyggda timmerhus – beläget uppe på en höjd och omgiven av björkar i en liten by i Dalarna, är det närmaste en plats kan sägas vara ett ”hem” för min egen del. Då jag bott på mer än en handfull ställen under mitt liv är det den mest stabila platsen i mitt liv. Det är även där min kreativitet har fått blommat som mest under min uppväxt, genom ritande, modellerande och lekande. Om min kreativitet har kopplats till en fysisk plats så är det där. Jag minns att jag kunde bli frustrerad över hur lite fantasi jag hade när jag inte befann mig där.
Idag är kreativiteten inte kopplad till en fysisk plats, utan liksom för många andra får den utlopp under själva natten. När mörkret lägger sig och tystnaden tar över löper känslorna i kroppen som av en drog i amok och vill sprudla ut som fyrverkerier. Det galopperar i bröstkorgen – ibland av glädjerus, ibland av den mer vanligt återkommande melankolin som för mig inte på något sätt är ovälkommen. Den må vara olustig, men den ger så mycket mer än den vaga känsla som jag är så van vid att utstå under dom ljusa timmarna.
Starka känslor vänjer jag mig dock inte vid, även om det länge var en skräck i sig – att jag skulle bli så van av olika sorters känslorus att jag till slut förätit mig av hela känslosortimentet. Idag tror jag inte det är möjligt så länge jag strävar efter konstruktivitet. Den där sortens inbillning tillhör den destruktiva hjärnans rädsla för att springa in i en känslomässig återvändsgränd och vända om tomhänt, vilket i sig blir en självuppfyllande profetia då själva rädslan för känslor endast leder till att du upphör att känna och likväl står där tom på glädje. Depression.
I vilket fall finns det även intressanta mellanlägen på väg från dagens strypta vakenhet till nattens fria drömmande. Sömnparalyser är ett helt eget kapitel, meditation och hypnos är ytterligare några och klardrömmande – förmågan att drömma så kallade lucida drömmar, är även det ett kapitel för sig.
Men jag tror att alla dessa egna kapitel har sin beskärda del i det som jag själv nästan på ren vilja då och då försätter mig i när nattens sömn vakas in. Jag talar om det ögonblick då jag ser en svävande, atmosfäriskt drömsk film samtidigt som jag själv håller på att falla in i mina egna sömniga drömmar. Där kan det uppstå ett magiskt mellanläge som enligt människans egen forskning närmast kan betraktas som just ett meditativt tillstånd – själva vaggan mellan vakenhetens strypta fokus och sömnens fria avslappning.
Om jag hamnar i det tillståndet när jag ser på en film som i sig berättas i samma sömniga harmoni så är det som om upplevelsens gränser mellan film och dröm suddas ut och den projiceras rätt in i mitt undermedvetna. Jag nådde den upplevelsen när jag för första gången såg Lars Von Triers besynnerliga, psykologiska mardrömsskildring Antichrist. Jag satt uppe sent en natt och försökte envist ta mig igenom hela filmen i ett svep, trots att jag började bli trött. Flera gånger kom jag på mig själv med att falla in i sömn, för att sedan kvickna till och göra mig varse om att jag följde med i filmupplevelsen.
Till slut var det som om jag sov och filmen i sig var min dröm. Jag kunde somna i en sekvens för att med klarhet tro mig vakna upp men inse att jag var kvar i samma sekvens. Ljudbilden lindade in mig och tillsammans med bilderna kunde filmen skrämma mig så att ögonen var uppspärrade, men kroppen var lugn och orörlig. Inte orörlig som i en skräckinjagande sömnparalys, utan orörlig som i total harmoni. En slags mystisk upplevelse av sällan skådat slag, men när du känner att något projiceras rakt in i dig och du tar emot det med totalt lugn – som om du hade en osynlig kontakt med källan till någon slags visdom, så minns du den för evigt. Den här formen av väckelse sker dock oftast först när jag närmar mig den sömn som varje natt i avslappnat tillstånd kan erbjuda mig.
Jag tror att vi som människor behöver värna om våra starka känslor och mystiska upplevelser – och om natten är en sådan kraftfull nyckel och färdväg till det tillståndet som jag själv har upplevt att den är, så innebär det att vi drar nytta av att värna om natten i sig. Hur mycket vi än kniper vårt medvetande och fokuserar på det som är ”viktigt” för att klara av dagen, så borde var och en av oss lära sig hur våra sinnen arbetar när dagen väl är slut, återspegla det på dagen och se hur frånvaron eller närvaron av nattens öppna sinnesförmåga kan säga vad vi behöver ändra i våra dagar.
Jag själv har tänkt på några saker lite mer än andra. Jag har en oerhörd fantasi – en hejdlös kreativitet på natten och i mina drömmar, men den får inte alls samma utlopp när jag är vaken. Jag söker mig alltid tillbaka till kärnan för min egen kreativitet, vilket många gånger symboliseras av min farmor och farfars timmerhus. Eller söker jag mig tillbaka till tryggheten, kort och gott? Jag strävar genom okända platser i mina drömmar – vandrar vilsen genom dem. I verkligheten är jag alltför sällan utanför mitt eget hem. Dock har jag en vilja att utforska platser utanför mitt huvud betydligt oftare än vad jag någonsin gjort. Platserna i mitt eget huvud vandrar jag dock sällsynt självsäkert igenom varje dag – men inte varje natt. Fast med betydligt större nyfikenhet och mod än när jag var ett barn.
Oavsett vad drömmar än kan säga, så ställer dom så många frågor. Något jag dock nu tror allt mer på tack vare mitt reflekterande över nattens sinnestillstånd är just slutsatsen jag själv indirekt försökte demonstrera;
Att det nattens drömmar faktiskt säger, är vad jag inte får utlopp för på dagen. Stirrar vi oss blinda på alla frågor drömmarna ger går vi också vilse i frågorna, men runt, mellan och bakom mängden av frågor kan vi hitta några desto tydligare svar – ledtrådar till självklarheter. När jag ställer drömmarna i relation till dagen ser jag vad dessa ledtrådar säger om mina beteenden – och vill jag sträva framåt mer beslutsamt mot harmoni i dagen så tar jag itu med dessa beteenden som natten berättar för mig. Svaret på var harmonin ligger – denna självklarhet till dagdröm, finns till stor del besvarad i mina nattdrömmar.
Det får bli nattens insikt för mig. Klockan på min datorskärm visar nu 04.34. Dags att sova.
Vill du läsa vad månadens övriga filmspanare ser i temat ”Natten” är det bara att följa länkarna här under och hugga in på deras texter.
Rörliga bilder och tryckta ord
Flmr
Filmitch
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den (bloggen)
Absurd Cinema 