Etikettarkiv: Biografi

Spegelreflektion: Jackie (2016)

jackie-posterGenre: Drama, Biografi
Produktionsland: USA, Chile, Frankrike
Manus:  Noah Oppenheim
Regi:  Pablo Larraín
Längd:  99 min
Skådespelare: Natalie Portman, Peter Sarsgaard, Greta Gerwig, Billy Crudup, John Hurt

En skildring av första damen Jacqueline Kennedys dagar efter mordet på hennes man, president John F. Kennedy.

Jackie med oscarsnominerade Natalie Portman har svensk biopremiär idag. Detta är en spegelreflektion av den aktuella filmen som jag skrev efter att ha läst recensionen från filmspanarkollegan Rörliga bilder och tryckta ord. En kommentar som jag under tidigare etablerade principen ”spegelreflektion” publicerar även på min egen blogg, i utökad form.


Jag tycker riktningen Jackie tog var mer intressant än att berätta något i historisk mening. Det psykologiska porträttet var tungt på ett ovanligt påtagligt sätt. Det kändes som att hänga med en hålögd människa i en svart stund av livet. Den var utdragen, som den närmaste perioden efter något fruktansvärt hänt i ens närhet, som drabbat en personligen.

jackie_trailer

Inte en lättsedd, bekväm eller underhållande film, men hellre allt detta än 95% av alla biopics, helt klart. Historia kan jag läsa på Wikipedia, men känslor som ger intryck kan biopics fortfarande leverera desto bättre. Filmen är ett mörkt vältrande, men ekot klingar positivt för mig.

Den dramatiserar inte den skärrade, sörjande personen Jackies psyke i form av utfall och stora, operaliknande penseldrag. Känslouttrycken förstoras inte utanpå. Porträttet tar några steg bort från typiska knep som annars finns där att ta till om berättaren vill att publiken inte ska kunna undgå en karaktärs känslor. Här krävs det att läsa subtila signaler. Beteende, kroppsspråk, motsägelser. Motivation och personlighetsförändringar. Flashbacks visar Jackie innan det fruktansvärda – inte bara som känslomässig kontrast utan också för att kontrastera hennes beteende.

skammen_9

Jackie kan nog liknas ganska mycket vid en bergmanfilm. Byt ut Jackie mot X och Portman mot Ullmann. Placera skildringen på Fårö i grått regnrusk och byt ut männen hon talar med mot andra bergmanbekantingar. Låt det handla om en innesluten änka av rang, sörjande på en ensam herrgård. Voilà! Du får en ganska stabil bergmanrulle.


Tidigare idag recenserade jag filmen mer specifikt, med betyg. Recensionen hittas här.  Fler recensioner av filmen ses återigen på dessa bloggar:

Filmnight
Movies-Noir
Fiffis filmtajm (inlägg postas på lördag)
Snacka om film (podcast)

beauty-2012-05-34-100-best-hairstyles-jackie-kennedy-onasis-pillbox-hairdo-main 1-before-the-murder

Jackie (2016)

jackieGenre: Drama, Biografi
Produktionsland: USA, Chile, Frankrike
Manus:  Noah Oppenheim
Regi:  Pablo Larraín
Längd:  99 min
Skådespelare: Natalie Portman, Peter Sarsgaard, Greta Gerwig, Billy Crudup, John Hurt, Richard E Grant, Caspar Phillipson, John Carroll Lynch, Beth Grant, Max Casella, Sara Verhagen, Hélène Kuhn, Deborah Findlay, Corey Johnson

En skildring av första damen Jacqueline Kennedys dagar efter mordet på hennes man, president John F. Kennedy.

b2ae45e51a7977011f4e9a5b1d396e72-002

På pappret verkar Jackie vara en typisk biopic, lätt att föreställa sig, men det är inte sant. Det här är inte en biografisk skildring om den enigmatiske ikonen Jackie Kennedy som vill säga oss något om henne som hon inte själv sade. Den tar en annan väg än att ge oss ”hela historien i ett uppslag”.

”I want them to see what they have done to Jack.”

Det är en uppvisning i hur intressant tystnaden hos en person kan vara och hur agerandet från en tyst person kan förmedla nog så mycket. Uttryck består lika mycket av vad vi håller inom oss. Vad vi väljer att inte blotta. Sådant skapar karaktärer lika mycket som att öppna dom och spilla ut… karaktärens inre på ett öppet bord. Natalie Portman (Léon, Black Swan) visar hur en karaktär kan tala genom att hålla tillbaka. Hur känslorna stannar i en inandning.  Filmen rekonstruerar samtalen Jackie hade med personerna allra, allra närmast henne efter mordet på hennes man. Tomrummet skriker genom tystnaden.

Jag tror att dom som förlorat någon mycket nära, på ett mycket chockartat vis, kan bli starkt drabbade av Jackie. Skildrandet av hur folket berövades sin ledare får stå tillbaka för intimitet. Manusförfattare Oppenheim och regissör Larraín kramar ur allt som går ur historien om Jackies personliga sorgeprocess, det ska filmen verkligen ha. Det görs brutalt och – för att använda Jackie O’s förmodade favoritord, ”beautiful”.

be6b48c1eab40212720b3008b1ad9c3f-1483630983_tmp_ladda_ned

”I will march with Jack, alone if necessary.”

Musiken är just det –  brutal och vacker. Experimentiell. Oerhört passande för vad filmen behandlar. Den innehåller påträngande tristess och förlösande katarsis om vartannat. Violinisten MicaUnder the Skin Levis bidrag till Jackie är faktiskt smått fantastisk. Historien är bara inte tillräckligt intressant för att rättfärdiga mer än stabila betyg. Den mjölkar sitt innehåll utan att fylla hela kannan och tomgången blir påtaglig om du inte är religiöst fascinerad av den mytiska Jacqueline ”Jackie” Lee Bouvier Kennedy Onassis. Filmen är något av årets oscarssäsongs The Danish Girl (min recension från mars 2016). Öm och ganska luftig.

Betyg:
3 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
3 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
2 – Omtittningsvärde
————
32/50 – Totalt

Popcorn-betyg-6


Jackie med Natalie Portman har svensk biopremiär idag. Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord har också recenserat Jackie denna fredag. Som jag minns var hon mer skeptisk än mig, eller hur var det nu?

Fler som skrivit om filmen är FilmnightMovies-Noir och Fiffis filmtajm (inlägg postas på lördag). Fiffi pratar även om filmen i Snacka om film-podden.

be6b48c1eab40212720b3008b1ad9c3f-1483630937_tmp_ladda_ned__1_ be6b48c1eab40212720b3008b1ad9c3f-1483630947_tmp_ladda_ned__2_

Witchfinder General (1968)

halloween-banner-2016-nywitchfinder-general-movie-poster-1968-1000435301

Genre: Historiskt drama, Skräck, Biografi
Produktionsland: Storbritannien, USA
Alternativ titel: The Conqueror Worm, Matthew Hopkins: Witchfinder General
Svensk titel: Den Blodiga Snaran
Manus: Louis M Heyward, Ronald Bassett, Tom Baker, Michael Reeves
Regi: Michael Reeves
Längd:  86 min
Budget: 175 000 dollar (USA)
Skådespelare: Vincent Price, Rupert Davies, Ian Ogilvy, Hilary Heath, Robert Russell, Nicky Henson, Tony Selby, Patrick Wymark

There’s lots of screaming when there’s this much at stake!

Vincent Price spelar en sadistisk häxjägare som hittar besatta människor där det passar honom.

Temacheck: ”Witches”, check. ”Bitches”, check. ”Little children”, endast bland åskådarna under avrättningarna av dom förstnämnda.

title_witchfinder_general_blu-ray

12 augusti 1647, i hans hem i Essex, avlider den unge advokaten och unikt flitige häxjägaren Matthew Hopkins av förmodad tuberkulos. Exakt hur ung han är vid sin död råder det delade meningar om, men den knapphändiga informationen pekar på att han mycket väl kan vara blott 25 år. Under dom sista drygt två åren av hans liv hinner Hopkins – känd som ”The Witchfinder General” ansvara för inte mindre än 300 kvinnors död – två tredjedelar av Englands alla häxavrättningar vid denna tid. Detta gör han genom rygghuggande tortyr, bålbränning, hängning och hans specialitet – simtestet, där den anklagade binds vid en stol och kastas i vattnet. Simmar eller flyter hon för sin överlevnad är hon definitivt en häxa. Sjunker hon och drunknar är hon oskyldig, men också garanterat död.

Konspirationer säger att Hopkins egen sjukdomsdöd är en efterskriven lögn, för att dölja att han själv dödats med denna tortyr, som straff för alla han själv dödat med ett leende på sina läppar.

large_witchfinder_general_blu-ray_07x

När en av USA:s mest meriterade skräckfilmsaktörer genom tiderna, Vincent Price (House of Wax, The Fly, House on Haunted Hill) år 1967 tackar ja till att medverka i den 25-årige regissörpojkspolingen Michael Reeves (The Sorcerers) filmatisering av den grymme häxjägaren Matthew Hopkins aktiviteter under 1600-talet och far över till Storbritannien för den märkbart lågbudgetmässiga inspelningen (under 175 000 fattiga dollar till en film som mest sågs som återbetalning en skuld för bolaget) tror han att han kommer få några enkla dagar på den engelska landsbygden.

wf2

Novisregissören Reeves har dock helt andra planer för gamle Reeves, som för honom redan på förhand blivit ett misslyckande för produktionen då Reeves själv vill ha brittiske Donald Pleasence i rollen.

L0000812 Matthew Hopkins, Witch-finder. Credit: Wellcome Library, London. Wellcome Images images@wellcome.ac.uk http://wellcomeimages.org Matthew Hopkins, of Manningtree Essex, The Celebrated Witch-finder. From a very rare print in the Pepysian Library, at Magdelene College, Cambridge. The discovery of witches Hopkins, Matthew Published: 1837 Copyrighted work available under Creative Commons Attribution only licence CC BY 4.0 http://creativecommons.org/licenses/by/4.0/

Hårdsatsande produktionsbolaget Tigon British Film Productions (The Creeping Flesh, The Blood on Satan’s Claw, The Nude Vampire) ville istället prompt ha med amerikanen Price för att stå bra till med den amerikanska distributören och valpen fick som så ofta förr svälja överhandens grepp. Redan när gamle Price (betydligt äldre än förlagan han ska tolka)  anländer vid flygplatsen får han smaka på Reeves egen järnhand. Regissören dyker inte upp som planerat, utan skickar dit en andreperson att möta upp skräcklegendaren. Price ber irriterat att ta honom till ”detta unga regissörsgeni” omedelbart för ett möte. Väl under deras första samtal ägnar Reeves tiden åt att kort konstatera att han inte ville ha Price i rollen och han vill fortfarande inte ha honom i rollen, men nu är han tyvärr illa tvungen.

10-1

På första inspelningsdagen faller Price ”olyckligt” av sin häst och slår sig ganska illa, efter att på reigssörens envisa kommando ha avlossat ett attrappskott med sin flintlåspistol mellan hästens öron. Inspelningsteamet håller andan inför den store stjärnans hälsa och humör, som i ögonblicket svävar på ännu en skör tråd. Blickarna vänds åt regissör Reeves, men Reeves vägrar att ägna Price en gnutta av sin oro. Reeves har räknat ut det här; kan han hålla hollywoodgiganten Price vid dåligt humör kommer han kunna få ur gentlemannen den lågmält onda, kalla energi som han vill ha av karaktären utan att behöva instruera honom till att låtsas.

Efter en frekvent infekterad relation med regissören under följande inspelningsdagar gör Vincent Price ett nytt försök att sätta honom på plats för alla i produktionens bästa. I’ve made 87 films. What have you done?, säger han. I’ve made three good ones, svarar Reeves. Så här pågick det, under Vincent Price mest otrevliga filminspelning någonsin. Och tackar för det – hans insats som Matthew Hopkins är unik för hans karriär, men den sticker också ut i 60-talets skräckfilmsskörd som en av dom allra grymmaste och mest sadistiska prestationerna, i all sin kallhamring. Det är svårt att se honom i en någon annan av hans filmer utan att rollen som Matthew Hopkins ekar tillbaka som ett djävulskt spöke.

01-1

Jag blir förvånad när jag ser Witchfinder General (i USA kallad The Conqueror Worm för att felaktigt sälja på Poes framgångar i Roger Cormans adaptioner med Price), för där filmen håller tillbaka i blodmängd går den långt i tortyrmomentens utdragenhet och psykologiskt hårda obehag. Humorn är totalt frånvarande, vilket är ytterst ovanligt för tidens skräck. Det finns ingen nåd alls att hoppas på. När hoppet glimtar är det i ren hämndlystnad, från filmens Syd Barrett-like soldatdräng (spelad av Michael Reeves trogne parhäst, Ian Ogilvy). Precis som den verklige Price och regissör Reeves befinner han sig i en mardröm som inte vinns genom godhet.

07-1

Var allt groll värt resultatet? Det tyckte i varje fall Vincent Price själv, när han får se den färdigklippta filmen några månader senare. Först då förstår han helt klart vad regissören ville få ut av honom i rollen. Price kallar det hans finaste prestation i karriären inom skräckfilmen och skriver en tio sidor lång hyllning till filmen och till Michael Reeves. Regissörens svar? I knew you would think so.

Trots att Michael Reeves har en avlägsen kusin vid det brittiska filmcensurkontoret, totalförbjuds ett flertal minuter av filmens i vad som beskrivs som ”överskottlig, sadistisk brutalitet”. Regissören går med på att klippa om dessa scener personligen, men ger efter censorernas envishet till slut upp och överlåter ansvaret till dem.

large_witchfinder_general_blu-ray_06x

Morgonen den 11 februari 1969 i västra London hittar städerskan den 25-årige Michael Reeves livlösa kropp i hans sovrum. En marginell överdos ångestbedövande tabletter har av misstag släckt hans liv. Nio månader tidigare hade hans fjärde regisserade långfilm – den kontroversiella Witchfinder General, premiär till blandade reaktioner.

Den för sin ålder oerhört flitige Reeves hade perioden härifrån fram till sin död märkbart svårt att få nya filmjobb och det han fick sparkades han ifrån mitt under produktionen. Depression och sömnsvårigheter upptog alltmer hans vardag och nu är alltså stunden kommen. Michael Reeves död må vara ofrivillig, men den som kan historien vet att för mycket svärta och utfrysningens kyla har sitt pris, även inom filmbranschen. Det fick han bistert känna på – och med några piller bedöva den här natten, en gång för alla.

large_witchfinder_general_blu-ray_04

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
3 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
36/50 – Totalt

Popcorn-betyg-7


witchfinder-general

Soul Surfer (2011)

Mkrorecensioner-headersoul-surfer-movie-poster-2011-1020688074

Genre: Drama, Biografi, Sportfilm
Produktionsland: USA
Manus: Sean McNamara, Deborah Schwartz, Douglas Schwartz, Michael Berk, Matt Allen, Caleb Wilson, Brad Grann (baserad på en biografisk bok av Bethany Hamilton, Sheryl Berk och Rick Bundschuh)
Regi: Sean McNamara
Längd: 106 min
Skådespelare: AnnaSophia Robb, Helen Hunt, Dennis Quaid, Lorraine Nicholson, Kevin Sorbo, Carrie Underwood, Ross Thomas, Chris Brochu, Jeremy Sumpter, Craig T. Nelson, Branscombe Richmond, Cody Gomes, Titus Kinimaka, Tiffany Hofstetter

When you come back from a loss, beat the odds, and never say never, you find a champion.

Soul Surfer är den otroliga men sanna historien om tonåringen Bethany Hamilton som förlorar sin arm i en hajattack när hon surfar med sina vänner på Hawaii. Med hjälp av sina föräldrar Tom och Cheri påbörjar Bethany den långa resan tillbaka till livet inom surfeliten. Soul Surfer är en inspirerande film med välkända skådespelare samt idolvinnaren Carrie Underwood som här gör sin första (och sista) film som skådespelare. Bethanys beslutsamhet och envisa vägran att ge upp ger henne styrka att vända sin tragedi till framgång och samtidigt ge hopp åt andra.

10

Soul Surfer är en olidligt sentimental, kristen och moralkakig verklighetsbiografi om 13-åriga surfartjejen Bethany Hamilton som förlorar armen i ett möte med en haj men beslutsamt kämpar på för att leva som hon vill och fortsätta surfa. Jag har uppenbarligen svårt för att uppleva konstruerat sentimentala uttryck. Gester som ska kommunicera kärlek på ett predikande sätt istället för genuina uttryck. Soul Surfer kryllar av detta, men också mossiga konventioner om familjens betydelse, mäns och kvinnors roller och annat religiöst simplifierande av den perfekta, amerikanska familjen och ödets roll i meningen med våra liv.

Som tur är står den verkliga livsutmaningen för en vanlig tjej ändå konkret i förgrunden och även om mina kräkreflexer stinger till gång efter varannan ser jag en uppriktig genuinitet i detta, emellanåt. AnnaSophia Robb (Bridge to Terabithia, Jack of the Red Hearts) tar ner min cynism en aning och förtjänar en eloge för att hon tillför spelad ärlighet som känns trovärdigt, medan Helen Hunt och Dennis Quaid får det att klia genom deras banala såpoperagestaltning av den amerikanska drömmens frälsta idealföräldrar.

87603f83bd2c335fdf47cb21f4985459

Kolla sedan på manusförfattarlistan, som nästan är fetare än skådespelarantalet – 10 stycken inblandade i historiens utformning. Många manusförfattare är oftast ett exempel på en sämre, själlös, mer kompromissfylld film och Soul Surfer tycks vara skriven av hela den lokala kyrkoförsamlingen. En vanskligt fjäderlätt film som lever farligt och framkallar viss tourettes, trots goda avsikter.

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
1 – Hjärna (komplext värde)
5 – Hjärta (emotionellt värde)
5 – Sentimentalitet/Romantik
1 – Barnförbjudet
5 – Feelgood
5 – Budskap
1 – Obehag
3 – Humor
3 – Action
3 – Prat

313394-1_1920x1080_536240195983

Betyg:
2 – Atmosfär
2 – Dramaturgi
1 – Dialog
2 – Skådespelare
2 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
1 – Musik
1 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
1 – Lekfullhet (experimentiell lust)
1 – Omtittningsvärde
————
16/50 – Totalt

SYD-Betyg-03

Star 80 (1983)

Mkrorecensioner-headerstar_eighty_ver1_xxlg

Genre: Drama, Biografi
Produktionsland: USA
Manus: Bob Fosse
Regi: Bob Fosse
Längd: 103 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Eric Roberts, Mariel Hemingway, Carroll Baker, Cliff Robertson, Roger Rees, David Clennon

Verklighetsbaserad berättelse om Dorothy Stratten som 1980 blev ”Playmate of the Year”. Hon upptäcktes av den halvkriminelle Paul Snider. Han lyckades få in henne i Playboy och de gifte sig. Dorothy fick filmroller och arbetade ofta borta. Men när hon blev en större stjärna blev Snider allt elakare och mer svartsjuk.

star-80-1983-07-g

Den flitigt arbetande skådespelaren Eric Roberts (The Dark Knight, The Cable Guy, Inherent Vice) är förmodligen ”the hardest working man in Hollywood” då han vid dags datum hunnit medverka i drygt 400 filmer! Han är oftast med i ganska trötta dussinfilmer av typen ”direkt-till-video”, men anlitas emellanåt av filmbranschens mer intressanta kreatörer. Det är väl förstås rent statistisk sannolikhetslära med hans CV och han är svår att inte känna till vid det här laget. Inte nog med det är hans syster en viss Julia Roberts och dottern heter Emma Roberts. Han blev till och med oscarsnominerad 1985 för birollen i Runaway Train. Det går att lita på att Eric Roberts levererar stabilt och han har ändå ett speciellt sätt som oftast gör att han får lite mer slemmiga eller smutsiga gangsterroller.

I Star 80 – regisserad av showbusinesspecialisten Bob Fosse (Cabaret, Showtime, Lenny Bruce), får han dock för ovanlighetens skull verkligen chansen att visa sig då han för ovanlighetens skull innehar huvudrollen – en obehaglig, men innerlig karaktär, som han klämmer ur sin arsenal genom. Det är ett mycket kraftfullt porträtt av en utnyttjande, asocial sociopat som tar en knappt vuxen kvinna under sina vingar för att göra henne till stjärna, baserad på det verkliga fallet kring modellen Dorothy Stratten”playmate of the year” 1980. Han övertygar henne om att hon har en naturlig talang för att bli modell med klass och vill ta henne till självaste Hollywood för större roller när väl tiden är inne. Givetvis ser han sin chans att tjäna stora pengar och erbjuder sig att vara hennes manager för att dom som team ska kunna ta henne till toppen.

2298000,Nr1ze7vsXPICTg0DEbJMqPFeFqV+G8LJCv3lkXy+Up2bQepquqi9pZhA8gInJI1BdqSVxJsLYAg9z+cpkuJvaw==

Han lockar in henne i utvikningsbranschen och en tillvaro som kan tänkas ge betydligt smutsigare villkor och leverne än vad hon räknat med. Folket inom nakenmodellsvängen är dock inte i närheten av lika smutsiga och okänsliga som hennes pojkvän och det är inte svårt att gissa att deras förhållande blir en nedåtgående spiral mot undergång i hans giriga grepp. Svartsjukan tar snabbt över och kontrollmanin eskalerar till otäcka nivåer där Roberts visserligen spelar över ganska friskt i sin energiskhet, men jag tycker ändå att det känns både ganska trovärdigt och framför allt läskigt närvarande. Han plockar fram den osäkrade, svartsjuke ynklingen så att flera nog kan känna igen sorten ifrån verkliga livet. Frågan är om Eric Roberts någonsin varit bättre än här?

”Together we can be someone.”

Dorothy Stratten spelas av Mariel Hemingway, som utöver TV-serien Civil Wars (1991) framför allt är känd som den underåriga kvinnan som Woody Allens karaktär intresserar sig för i klassikern Manhattan (1979). I Star 80 spelar hon väldigt naiv och godtrogen, med känslor utanpå och ett positivt sätt. Vissa kanske tycker att hon är för dum och medgivande för att det ska kännas realistiskt, men jag köper personen helt då det är det givna materialet för att hamna i klorna på sådana som Eric Roberts karaktär. Särskilt scenerna när hon samspelar med hennes familj är för mig höjdpunkter i filmen. Gamle räven Cliff Robertson (huvudrollen i Brian De Palmas Obsession – en rolig double feature till denna, samt ”Uncle Ben” i Sam Raimis Spider-Man-filmer) dyker upp i ett sevärt porträtt av Playboy-mogulen Hugh Hefner.

star80lobby6

Filmen har dock ganska stora problem när det kommer till tempot och den utdragna intrigen. Det känns som att filmen besitter händelseutveckling lämpad för max en timmes TV-film utifrån vad jag får se här, för större delen av andra och tredje akten trampar oerhört mycket vatten. Den skildrar visserligen utviknings- och porrbranschen på ett intressant – och vad jag tror är ett relativt trovärdigt, vis. Folk är hängivna, generösa och trevliga för det mesta och Roberts karaktärs förhoppning om att vara Dorothys trygghet kommer på skam när han själv är den uppenbart mest smutsige i hennes liv.

För dig som gillar Boogie Nights får du förstås mer av samma miljöer i denna film, men inspelat mer under samma tid det begav sig på. Den nyare porrbranschskildringen Lovelace (2013) är snarlik Star 80, med Amanda Seyfried (Mamma Mia!, Les Miserables, Mean Girls) i rollen som den första porrstjärnan Linda Lovelace, där hela hennes uppgång och fall skildras i skuggan av den gangstertunga porrbranschen. Likheterna är nästan för stora men jag är ändå osäker på om inte den är bättre, då den visserligen saknar ett engagerande skådespel men åtminstone har ett drama som berättigar en långfilm.

Intressant är också att händelserna som denna film bygger på redan hade filmatiserats en gång, i TV-filmen Death of a Centerfold: The Dorothy Stratten Story (1981) med Jamie Lee Curtis (Halloween, The Fog, Freaky Friday) i rollen som Dorothy – gjord inte ens ett år efter att förgrundshändelsen ägt rum! Jag har inte sett den men den ska vara ganska kass och överdriven.

star80lobby7

Mer än halva spellängden av Star 80 känns uttänjd och fantasilös utan tillräckligt stora skeenden för att habila manusförfattare och skådespelare ska kunna förvandla det till något mer än vad det är. Förklaringen till en stor del av vattentrampandet och att händelseutvecklingen snabbt blir repetitiv ligger nog i att manuset bygger på en porträttartikel om fallet och inte en djupdykande bok, men regissör Bob Fosse har ändå nischat sig till filmer om underhållningsbranschen med Showtime och Cabaret i bagaget, så jag tycker att han borde översett filmens luftigare partier med lite mer tempo.

Ta dig hellre kreativa friheter än att stanna vid en fattig verklighet! Potentialen skymtas ändå emellanåt så ta vara på den för sjutton. Jag gillar verkligen hur slutet byggs upp på klippbordet och hur det sedan utförs med stor känsla. Det är riktigt stilfullt snyggt! Applåder! Men – när jag kommit till det klimaktiska slutet är det just en känsla av lättnad jag upplever över att faktiskt vara där, när jag nog egentligen borde bäva och hoppas att det värsta ändå inte kommer hända dom karaktärer jag följt.

star80lobby2

Sex symbolSexspalten: Det är en mycket klassisk skildring av ett förhållande mellan man och kvinna som blir bräckligt när mannen ser sig som ägare av sin andra part och henne som ett redskap för att bygga den framgång han aldrig kunnat få på egen hand. En narcissist som använder sin flickvän som inkomstkälla likt en hallick och en kvinna ser hans verkliga läggning alltför sent.

Målgruppschecklist:
2 – Hjärna (komplext värde)
2 – Hjärta (emotionellt värde)
2 – Sentimentalitet
4 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
2 – Budskap
3 – Obehag
1 – Humor
1 – Action
3 – Prat

STAR 80, Mariel Hemingway, 1983. © Warner Brothers

Betyg:
3 – Atmosfär
2 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
2 – Musik
2 – Ljudform (nyttjande av ljud)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
2 – Omtittningsvärde
————
27/50 – Totalt

SYD-Betyg-05

Born on the Fourth of July (1989)

PROLOG: Av någon anledning publicerade jag aldrig denna recension av mysiga dramat Born on the Fourth of July för några år sedan, när filmspanarna körde det intressant vrickade temat ”Män som springer”. Ingen idé att vänta på sig. Jag publicerar detta nu istället, i sin fulla originalform! RUUUUUUUUUUN!!!


 

filmspanarnaMånadens filmspanartema är ”Män som springer”, vilket får mig att se många bilder i huvudet hämtat från filmer genom historien.

Givetvis ser jag Forrest Gump spurta ifrån traktens mobbare och en löksvettig Rocky besegra trappsteg i filmerna med samma namn, men även en enormt taggad Will Smith i inledningen av Men in Black kuta med armarna formade som pilar och Al Pacino smygfly från lakejer på en centralstation i Brian De Palmas Carlitos Way.

rocky-ii-_-la-revanche-wallpaper_52771_14762

Jag tänker också på Daniel Day-Lewis som amerikanske urinvånaren Hawkeye springa kors och tvärs genom belägrade skogar i The Last of the Mohicans, vitklädda löpare kuta på en blaskig strand till Vangelis bombastiska musik i Chariots of Fire och Gian Maria Volontés skitiga flykt från den franska polisstyrkan i mästerliga Melville-filmen Le Cercle Rouge – en jakt så spännande att den slår det mesta som skildrats på film.

tom_cruise-mission-impossible-4-01

När det kommer till själva löparen finns det dock en person som tagit fler individuella spurtpriser än någon annan på den vita duken. Han har blivit själva definitionen av ”den springande mannen”. Jag tänker självklart på Tom Cruise.

Jag kunde ha gjort en hyllning till alla gånger han kutat utav bara sjutton i filmer som Risky BusinessWar of the WorldsCollateralMission Impossible 1-4The Last SamuraiMinority Report och ett dussin ytterligare friska fläktar. Det tänker jag dock inte göra, utan istället riktar jag mitt temainlägg på den film där Tom Cruise istället förlorade förmågan att springa.

born_on_the_fourth_of_july_26

Born on the Fourth of July (1989) spelar nämligen Tom Cruise en vietnamveteran som blir rullstolsbunden och Cruises frustration och uppgivenhet har väl aldrig varit så uppenbar som i den rollen.

För många krigsveteraner blev filmen en upprättelse för all skit dom fick utstå när dom lämnades i sticket av USA och för Tom Cruise blev det ett genombrott som ”riktig” skådespelare och inte bara det snygga ansiktet från Top Gun.

born_on_the_fourth_of_july_31

born_on_the_fourth_of_july_xlgGenre: Drama, Biografi
Produktionsland: USA
Svensk titel: Född den Fjärde Juli
Manus: Oliver Stone, Ron Kovic, (baserad på självbiografi av) Ron Kovic
Regi: Oliver Stone
Längd: 145 min
Skådespelare: Tom Cruise, Willem Dafoe, Kyra Sedgwick, Tom Berenger, Frank Whaley, Stephen Baldwin, Bryan Larkin, Raymond J Barry, Caroline Kava, Josh Evans, Tom Sizemore, Andrew Lauer, Michael Wincott, Lili Taylor, Jessica Prunell

När Ron åkte till Vietnam vinkade hans amerikanska vänner med flaggorna; när han kom tillbaka, lam från midjan och nedåt, brände dom flaggorna. Ron måste skapa sig ett nytt och meningsfullt liv trots att han är rullstolsbunden.

Oliver Stone är en filmskapare som i sina bästa stunder gör modiga, intellektuella filmer som luckrar upp den patriotiska idealbilden av USA för att visa det få amerikaner vågar ta i med tång av rädsla för att förråda sitt älskade fosterland. JFK (1991) är en av dom tätaste, smartaste och mest angelägna drygt tre timmar som regisserats för film och tillsammans med Natural Born Killers (1994), Wall Street (1987) och The Platoon (1986) dom mest kritiska skildringarna av det så kallade ”Förlovade landet”.

born_on_the_fourth_of_july_3

Dessutom har han i skymundan skrivit manusen till dom vitt skilda klassikerna Midnight Express (1978), Conan the Barbarian (1982), Scarface (1983) och Year of the Dragon (1985). En sån där fräsig parentes.

Men han har även hunnit med att regissera några mindre lyckade rullar. I Jim Morrison-biografin The Doors (1991) var det inte mycket som andades Stones skicklighet och Morrison framstår mest som en alkad drummel inlindad av omvärldens idolstatus, vilket är en ful riktning att ta i skildrandet av Morrison enligt min mening. På senare tid har Oliver Stone fått en stämpel på sig om att ha tappat motivationen och gnistan i dom teman han valt vilket tidigare varit själva bränslet i hans filmer. Det där med motivation går dock att tolka och omtolka i och med att han nu släpper sin tredje omklippning av misslyckade biografin Alexander (2004).

Born on the Fourth of July gjordes dock på toppen av hans karriär och med ett av hans absoluta kärnämnen i botten, nämligen USA och hanterandet av Vietnamkriget.

born_on_the_fourth_of_july_9

Tom Cruise spelar den verklighetsbaserade unge mannen Ron Kovic, som växer upp i en kristen familj med stor vördnad för deras land och där familjemedlemmar har tjänstgjort för militärkåren med stolthet i flera generationer. Ron uppmuntras redan som barn av sina föräldrar att han ska bli en betydelsefull person som ska utföra viktiga saker.

”People say that if you don’t love America, then get the hell out. Well, I love America.”

Han tar värvning som marinsoldat och färdas till Vietnam för att göra alla där hemma stolta, men återvänder till sitt land förlamad från bröstkorgen och nedåt, med stukad självkänsla. Steg för steg blir han utfryst i sitt eget hemland som anklagar honom för medansvarig till ett affärsstyrt krig byggt på oärligheter och manipulation.

Oliver Stone och Tom Cruise demonstrerar Ron Kovics personliga resa genom kärlek och fördärv så pass innerligt och brutalt att det för mig blir till en klassisk berättelse utan skygglappar. Stone räds inte för att visa krigets så kallade baksida ur perspektivet av en patriots ögon och skala av fasaden så att det blir förståeligt för vem som helst med någon form av förnuft.

601px-BornFourth_040

Trots att filmen inleds i glimrande 50-talspastell och pampigt romantiserad filmmusik av John Williams blir utvecklingen en förlösning som heter duga, som verkligen inte håller tillbaka för dem som suckar och spottar så fort en amerikansk flagga vajar till ljudet av fanfarer och glada barn.

Just John Williams musik är långt ifrån karaktäristisk för hans välkända resumé tillsammans med Spielberg, Lucas med flera, utan lutar sig mot just kårmässiga trumpettoner och utnyttjar temat väl till bilderna.

”I’m serious, man, you gotta read some books. There’s a revolution going on, Kovic. Brothers are gettin’ it together, and if you ain’t part of the solution, man, then you’re part of the problem.”

born_on_the_fourth_of_july_29

För mig är filmen ett välberättat, starkt slag i magen stundtals jämförbart med den andra USA-uppgörelsen 12 Years a Slave från förra året och Stone levererar över förväntan. Born on the Fourth of July visar hur viktigt det är att känna tilltro till samhället man lever i och vilka skador samhället ger sina invånare när tilltron hotas.

Anomin bryter ut, folk grupperar sig inom sitt eget samhälle och inbördeskrig delar folket där dom utstötta måste slå tillbaka för att inte kvävas och implodera. Det blir väldigt uppenbart vad som händer och Stone visar det utan att ens behöva förklara det särskilt mycket i ord. Det kan vara en av dom bästa anomiskildringar jag sett och slutsekvenserna som binder ihop filmen är nervös filmmagi.

1341295701_2

Tom Cruise har aldrig varit en dålig skådespelare men hans fagra utseende, hans passion för scientologin och hans stundtals enformiga val av idealistiska hjälteroller har gjort honom till en underskattad skådespelare. I denna film visar han ett djup som han inte ens blottat i mina två tidigare Cruisefavoriter Eyes Wide Shut (1999) och Collateral (2004). Han brister på dom bästa sätt och gråten är framme ett flertal gånger hos mig då han släpper på hämningarna.

Han har dock alltid imponerat just när det kommer till att ge allt motivationsmässigt för sina roller och det lyser minst sagt igenom även i en dramabaserad roll som här.

born_on_the_fourth_of_july_28

För att ge ett exempel på hans hängivenhet i relation till andra hängvina aktörer som Christian Bale och Daniel Day-Lewis; Oliver Stone och Tom Cruise var ense om att testa en nervinjektion som skulle paralysera Cruises ben på riktigt, tillfälligt. Risken var dock för stor för att täcka upp försäkringar och dom tvingades avstå den uppoffringen, men det säger lite om nivån han lägger sin ribba gentemot andra ”snygga lead actors” i filmvärlden.

Trots bakslaget med nervgiftsinjeceringen så hindrade det inte Cruise från att hålla sig i rullstol även mellan tagningarna och verklighetens Ron Kovic som han porträtterade gav Cruise sina tapperhetsmedaljer för rollprestationen. Filmen är en enmansshow av Cruise och en triumf på i stort sett alla punkter.

”It’s my leg! I want my leg, you understand? Can’t you understand that? All’s I’m sayin’ is that I want to be treated like a human being! I fought for my country! I am a Vietnam veteran! I fought for my country!”

5 – Manus
4 – Skådespelare
4 – Stämning
3 – Foto
4 – Musik
———-
20 – Totalt

SYD-Betyg-09


 

Här hittar du övriga filmspanares texter under parollen ”män som springer” så det är bara att börja förkovra dig i detta något nischade filmämne, en gång för alla.

Fiffis filmtajm
Filmitch
Fredrik on film
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
The Nerd Bird
The Velvet Café

Love & Mercy (2014)

Mkrorecensioner-headerLove Mercy PosterGenre: Drama, Biografi
Produktionsland: USA
Manus: Oren Moverman, Michael A Lerner
Regi:
Bill Pohlad
Längd:
 122 min
Skådespelare:
Paul Dano, John Cusack, Paul Giamatti, Elizabeth Banks, Brett Davern, Kenny Wormald, Jake Abel, Graham Rogers,  Erin Darke, Joanna Going, Bill Camp, Nick Gehlfuss, Johnny Sneed, Teresa Cowles, Max Schneider, Erik Eidem, Diana Maria Riva, Dylan Kenin, Mark Linett, Jeff Meacham, Vince Meghrouni, Carolyn Stotesbery, Fred Cross, Tyson Ritter, Jeff Galfer, Morgan Phillips, Wayne Bastrup, Oliver Pohlad

The Life, Love and Genius of Brian Wilson

En biografi om den tillbakadragna låtskrivaren och musikern Brian Wilson, grundare till det legendariska popbandet The Beach Boys. Från hans framgångar inom musiken till hans nervsammanbrott och efterföljande möte med den kontroversiella terapeuten Dr Eugene Landy.

LOVE-MERCY-3

Satan vilken positiv överraskning det här var! Den mytologiska berättelsen om det kreativa geniet Brian Wilson som gick in i en mental kollaps, har berört mig oerhört, på nästan samma sätt som den snarlika mytologin om Syd Barrett som grundlade Pink Floyds tidiga framgångssaga samtidigt som han själv brakade ihop mentalt av pressen det medförde i kombination med drogrelaterad depression. Ja, det är verkligen moderna mytologiska sagor vi talar om när det kommer till Syd Barretts och Brian Wilsons livsöden och jag kan ju endast drömma om en Syd Barrett-filmatisering någon gång i framtiden.

”Alright, Chuck, Let’s have it… We don’t want to take 16… Here we go… I’m losing it, I’m losing the whole record… That’d be great… Something’s not happenin’… Alright, here we go, ‘I’m Grass and You’re a Power Mower’…”

60181

Här är det Oren Moverman som skrivit manuset som skildrar Brian Wilsons prövningar. Han har tidigare skrivit manus till musikerbiografimästerverket I’m Not There (2007), men även oscarsnominerats för manuset till dramat The Messenger (2009) som han även regisserade. Sedan var han med någonstans i manusprocessen för den delvis taffliga rysaren The Quiet Ones (2014), men pengarna ska in och med många kockar…

Jag tippade att alltid suveräne Paul Dano (Little Miss Sunshine, There Will Be Blood, Prisoners) skulle briljera som den unge Brian Wilson och jag älskar hans prestation (lyssna på intervjuer med Brian Wilson från perioden och du hör hur identiska dem bägge är enbart i talrytmiken) men förväntade mig inte mycket av John Cusack (High Fidelity, Being John Malkovich) som den äldre versionen. Cusack levererade verkligen genuint och rodde skådisbriljansen i hamn så det räckte och blev över. Han har nog aldrig varit bättre.

r1wg

Lägg därtill mycket – mycket, fina prestationer från Elizabeth Banks (Wet Hot American Summer, W.) som kvinnan som faktiskt bryr sig om det knepige genioffret Brian och Paul Giamatti (American Splendor, Win Win) som den narcissistiske framgångspsykopaten och terapeuten som skor sig på att kontrollera Brian. Banks har några sällsynt fina scener där hon visar klart statyettvärdig talang – liksom Giamatti även om han var det verkar till sin egen nackdel är lika suverän för ofta. Sällsamt välavvägd casting.

Carl Wilson: I’m worried about you, brother.
Brian: I think I might be losing it.
Dennis Wilson: I don’t blame you. There’s a lot to lose out there.

Det är ju synd att inte filmen skyltats mer på filmgalorna i år för det här är en riktigt bra film totalt oförtjänt satt i skymundan. Den hade ganska lätt kunnat ståta med över en handfull oscarsnomineringar i år, men där gick galan bet. Men vad spelar det för roll egentligen. Viktigast ändå är att filmen kryllar av känsliga ögonblick kring det genuint kreativa skapandet och svårigheterna som förföljer det i en kommersiell värld. Det här är för mig mer än bara en film. Den skildrar något mycket större.

4 – Manus
5 – Skådespelare
4 – Stämning
3 – Foto
5 – Musik
———-
21 – Totalt

SYDSYDSYDSYDSYDs-half