Årets bästa filmer 1984

Filmåret 1984 får verkligen sägas vara ett av dom absolut starkaste filmåren på 80-talet och står sig nog oerhört väl till i konkurrensen mot dom bästa åren genom hela filmhistorien om jag får säga det själv.

Min kärlek till 80-talet i stort kan inte sägas vara så där särskilt hög om jag jämför med den 80-talsfeber och nostalgihets många av dom som är några år äldre än mig besitter. Min smak trogen brukar filmerna jag gillar mest istället bestå av idel knepiga och inte så muntra auteurverk. Mer bittert än ljuvt och ganska så egendomligt.

Denna årslista är också utan tvekan den enda jag kommer göra som ratar en film av David Lynch av dom år han släppt filmer. Hans fantasy/sci-fi-flopp till adaption av Frank Herberts roman Dune blev en strypt vision, när Dino De Laurentiis studiostyre hindrade Lynch från att göra sin egen tolkning av romanen. Mycket pengar hade satsats och då kan en vid det laget relativt oprövad men framför allt vågad regissör som David Lynch inte tillföra något i närheten av så personligt avtryck på sin film, som han hade drömt om.

Istället blev det en viktig lärdom för Lynch som efter en tids djup depression paradoxalt nog kan ha räddat hans fortsatta karriär. Han krävde efter Dune att ha ”final cut” på samtliga framtida projekt och tack vare den betydligt mer småskaliga och billigare deckarfilmen Blue Velvet tog han revansch på sig själv två år senare.

Back on track. Här är min filmlista över det i övrigt succérika, George Orwellska året 1984.

---

Dom här vill jag ju se:
Crimes of Passion, The Toxic Avenger, Efter Repetitionen, Maria’s Lovers, Les Trottoirs de Bangkok, 1984, Razorback, Birdy, The Adventures of Buckaroo Banzai Across the 8th Dimension, Impulse, Repo Man, Night of the Comet, Åke och hans Värld, 2010: The Year We Make Contact, Mannen från Mallorca, Gremlins, Top Secret!, Starman, This Is Spinal Tap, The Bounty, Cloak & Dagger, Tightrope, Splash, Sixteen Candles, Flashpoint, Beverly Hills Cop, The Killing Fields, Dreamscape, Broadway Danny Rose, A Private Function, Conan the Destroyer, Breakin’, Wheels on Meals, Red Dawn

---

Nämnvärda filmer som inte riktigt höll:
Indiana Jones and the Temple of Doom, Ghostbusters, The Karate Kid, Footloose, Friday the 13th: The Final Chapter, Children of the Corn, Firestarter, Streets of Fire, Silent Night Deadly Night, Dune

---

 

10. A Nightmare on Elm Street

Genre: Skräck
Regi: Wes Craven

Fyra tonåringar i Los Angeles har samma mardröm om att de jagas och mördas av en man i slokhatt.

Läs gästrecensenten Christer Hedströms recension från halloweenrundan 2014, av denna välkända skräckklassiker.

---

 

9. The Company of Wolves

Genre: Folksaga, Surrealism, Rysare
Regi: Neil Jordan

En flicka drömmer om en sagovärld där en äldre kvinna berättar sedelärande historier för sitt barnbarn, om män med kraftiga ögonbryn som man bör akta sig för.

---

 

8. Die Unendliche Geschichte / The Neverending Story

Genre: Äventyr, Fantasy, Familjefilm
Regi: Wolfgang Petersen

Ett händelserikt och spännande äventyr som utspelar sig i landet Fantasien, där pojken Bastian och den unge krigaren Atreyu kämpar mot onda krafter som vill ta makten.

---

 

7. Body Double

Genre: Thriller
Regi: Brian De Palma

Jake Scully är fascinerad av en kvinna som varje kväll tar av sig kläderna framför sitt fönster. Snart finner han sig själv vara medelpunkten i ett rörigt morddrama och han blir tvungen att försöka lösa fallet utan polisens assistans.

---

 

6. Ronja Rövardotter

Genre: Drama, Äventyr, Familjefilm
Regi::/strong> Tage Danielsson

En stormig natt får två rivaliserande rövarfamiljer tillökning. De båda barnen, Ronja och Birk, växer upp och blir kamrater till sina fäders stora förtret. Baserad på Astrid Lindgrens bok med samma namn.

---

 

5. Amadeus

Genre: Biografi, Drama
Regi: Milos Forman

En novembernatt 1823 ropar en förvirrad gammal man en bekännelse från sitt fönster för att hela Wien ska höra den. ”Förlåt mig, Mozart. Förlåt mig för att jag dödade dig.” Ett ögonblick senare försöker han ta sitt eget liv, men räddas och förs genom den snötäckta staden till centralsjukhuset, en deprimerande byggnad som rymmer alla typer av sjuklingar. Här blir mannen kvar, och besöks i sitt enskilda rum ett par veckor senare av sjukhusprästen, Fader Vogler. Trots att den gamle mannen visar sitt tydliga förakt för prästen och det denne representerar, bestämmer han sig ändå för att bikta sig. Den gamle mannen är Antonio Salieri, en gång en av de mest berömda musikerna i Wien…

---

 

4. The Terminator

Genre: Thriller, Science-fiction
Regi: James Cameron

År 2029 ligger planeten jorden i ruiner efter ett kärnvapenkrig. Maskinerna har tagit över makten och människorna förvisats till underjorden. Men maskinernas makt hotas av en stark och växande motståndsrörelse. En ung kvinna, Sarah Connor, styr framtiden utan att hon själv vet om det. Hon bär på det barn som ska leda kampen mot maskinernas makt. Hon måste dö innan hon föder sitt barn. En robot – Terminatorn – skickas tillbaka i tiden för att döda Sarah. Den känner varken fruktan, medkänsla eller smärta. Den är en perfekt dödsmaskin. Men Sarah har en beskyddare – en ung soldat, som skickats av människorna från framtiden. Världens öde ligger i deras händer och de måste besegra Terminatorn innan han dödar dem.

Läs min färska recension som jag skrev i samband med denna films listplacering, som jag publicerar på bloggen imorgon.

---

 

3. Paris, Texas

Genre: Drama
Regi: Wim Wenders

Travis vandrar från öknen in i en bar, äter lite is och däckar. Han vägrar att prata men genom en lapp med ett telefonnummer får byns läkare tag på hans bror. Travis har varit borta i fyra år, hans son är snart åtta och mamman är borta…

Kom tillbaka och läs min nyskrivna recension, som släpps på bloggen på lördag.

---

 

2. Once Upon a Time in America

Genre: Krönika, Drama
Regi: Sergio Leone

Berättelsen om några gangsters i New York och deras liv från barndomen i början av 1900-talet fram till 1960-talet. I centrum står Noodles och Max och det komplexa band som binds dem emellan.

---

 

1. Blood Simple.

Genre: Neo-noir, Thriller
Regi: Bröderna Coen

Marty misstänker att hans fru är otrogen och anlitar en privatdetektiv för att undersöka saken närmare. Efter att detektiven bekräftat hans misstankar blir han galen av svartsjuka och allt tar en otrevlig vändning.

Läs min recension av bröderna Coens debutfilm tillika ”vinnare” i kategorin 1984 års bästa film, som jag publicerar på bloggen på söndag.

---

 

Här hittar du även övriga filmspanares filmrika filmlistor för filmåret 1984. Är jag den enda som ratat Indiana Jones andra äventyr och har någon värderat Lynch högre än mig detta år?

Fripps filmrevyer
Jojjenito
Movies-Noir
Filmitch
Rörliga bilder och tryckta ord
Flmr
Filmmedia
Fiffis Filmtajm
Filmfrommen

The Witch: A New-England Folktale (2015)

Genre: Folksaga, Rysare, Ockult saga, Drama, Perioddrama
Produktionsland: USA, Storbritannien, Kanada, Brasilien
Alternativ titel: The Witch, The VVitch: A New-England Folktale
Manus: Robert Eggers
Regi: Robert Eggers
Längd: 92 min
Budget: 3 500 000 dollar (USA)
Skådespelare: Anya Taylor-Joy, Ralph Ineson, Kate Dickie, Harvey Scrimshaw, Ellie Grainger, Lucas Dawson, Julian Richings, Bathsheba Garnett, Sarah Stephens, Viv Moore, Axtun Henry Dube, Athan Conrad Dube, Wahab Chaudhry

I 1630-talets New England lever William och Katherine ett gudfruktigt kristet liv med fem barn och en gård på gränsen till en oframkomlig vildmark. När deras nyfödde son försvinner och skörden blir misslyckad, vänder sig familjemedlemmarna emot varandra. Bortom deras värsta farhågor visar det sig att en övernaturlig ondska lurkar i den närbelägna skogen.

Det kommer inte många rysare i modern tid som är både är välgjorda till yta och innehåll samtidigt och kan hålla en sådan kvalitet att dom levererar ett bestående värde som håller genom tiderna och flera återbesök.

Dom rysare som levererat detta dom senaste 20 åren går för mig nästan att räkna på en enda hand – The Blair Witch Project (1999), Rob Zombies House of 1000 Corpses (2003 – läs min då ganska återhållsamma recension) och hans alternativa remakes Halloween (2007 – läs min hyllning och Christers sågning) och Halloween 2 (2009 – läs min då relativt måttliga hyllning och Christers sågning), till viss del Paranormal Activity (2007/2009 – läs min recension), Ti Wests makalöst fina The House of the Devil (2009) och Rob Zombies Lords of Salem (2012). Jag har endast sett Robert Eggers passionerade häxfolksagoskildring en gång ännu, men den besitter kvaliteter som gör att jag helt klart vill placera den bland dom allra bästa rysarna som gjorts den här sidan om millennieskiftet. Rysarmästaren Stephen King är en av dem som verkar hålla med mig, då han själv påstår att han blev skrämd till vettet av The Witch: A New-England Folktale…

Samtidigt är det så otacksamt att låsa denna film i facket ”rysare” då jag framför allt ser värdet inom andra områden. Det är så skönt med en ny film inom subgenren folksagoskildring som inte känns plastig och doppad i glasyr, utan är så pass välgjord in i varje beståndsdel att den är lika delar realism som folksaga. Den är så pass grundad i USA:s första kolonialism och skogsbelägna bondeliv att karaktärerna till och med talar gammelengelska och känns castade efter ansiktslikheter med porträtt från 1600-talets fattigfolk.

Just skildrandet av rysarelement i svunna tidsepoker verkar ligga oerhört nära regissör Eggers hjärta, då hans tidigare egenregisserade kortfilmprojekt även dem skildrat liknande saker – närmare bestämt bröderna Grimms Hans och Greta och Edgar Allan Poes novell The Tale-tell Heart, minsann. Smakar dom två referenserna gott i din mun, bör du verkligen gilla The Witch.

”We will conquer this wilderness. It will not consume us.”

Det är flera gånger som jag imponeras över hur allt känns så autentiskt. Den svarta geten som filmens familj äger gör en skådespelarprestation värd att både hurra och buga inför och huvudrollinnehaverskan Anya Taylor-Joy (har mest varit med i Skrillex musikvideo till Red Lips) imponerar i en krävande roll som lätt kan bli för mycket, med stark uppbackning från den övriga familjen. Hon har ett ansiktsuttryck som gjord för rollen och påminner en hel del om Michelle Williams och Carey Mulligan för övrigt. Trots skådespelets närhet kan riskeras att försvinna i gammelspråkets tekniska svårighet får hon det för mig att kännas som det är så hon talar till vardags. Jag kan fokusera på känslan i skådespelet fullt ut hos henne, men även övriga inblandade.

Det visuella är helt strålande. Det går att känna doften av fukt och lera ända in i varje autentiskt klädesplagg och dom karga miljöerna gör mer än 70 procent av filmen, som kameran gärna stannar kvar i tålmodigt. Kameran har en klassisk gräddighet i oskärpan som sällan används i dagens skärpekåta, kliniska foto och filmens skarpa vyer ger å sin sida verkligen allt av den kvistiga tätskogens magi. Antichrist (2009) är en film som har liknande visuella kvaliteter men även inte minst i den ganska maniska, feberskorvande musiken och ljudbilden.

”She desires of my blood. She sends ‘em upon me. They feed upon her teats, her nether parts. She sends ‘em upon me.”

Jag såg filmen utan undertext, så jag lyckades inte tyda mycket av vad karaktärerna sade till varann, men det spelade faktiskt mindre roll då filmen hade tillräckligt att leverera på alla övriga fält för att fängsla mig. Jag ser fram emot att se om The Witch för att få veta mer vad dom sade och för att njuta av en rysare och historiskt drama som bjuder på stämning och oerhört välgjort hantverk och detaljer, istället för att trycka på billiga skräckeffektknappar och intensivt stimulerande för korta tålamodströsklar.

Förrförra och förra året satte The Babadook (2014) avtryck med sina klassiska rysargrepp och fokus på dramat inom skräcken, men för mig är The Witch mer tillfredsställande och djärv på alla tänkbara plan. Den slutar när den ska och eskalerar inte över sin egen potential. Går du igång på denna films innehåll rekommenderar jag starkt snarlika folksagogrundade guldkornet The Blood on Satan’s Claw (1971 – läs recensionen), Ken Russells särpräglade The Devils (1971) och givetvis The Wicker Man (1973).

The Witch påminner starkt om den förstnämnda i både handling, atmosfär och miljö, men har en särskilt vacker och skör mardrömskänsla likt den i The Devils, med en betoning på drama och atmosfär snarare än rysningar precis som i The Wicker Man. Det säger väl sig självt att även Lars von Triers tidigare nämnda, häxrelaterade film Antichrist (2009 – läs min hyllning till bland den filmen och drömska filmer i sig här) också är en film som går att lägga i samma hand som denna skara filmgodis.

Sexspalten: Filmens huvudroll är en kvinna och filmens huvudämne är rädslan för häxor, så när det kommer till skildrandet av kön har den ett intressant ämne. Den visar på ett ungefär vilken position kvinnor i det fattiga samhällsskiktet förde sig inom, men mest av allt handlar den om hur avvikande beteende kunde tolkas när religiös fanatism och rädslan för det okända härjade – något som givetvis var en större börda att leva under som kvinna och med bräckligt, förutfattat anseende, men filmen skildrar även mannens problematik att uppfylla sin könsroll i ett kämpande bondeklimat.

Målgruppschecklist:
2 – Hjärna (komplext värde)
2 – Hjärta (emotionellt värde)
1 – Sentimentalitet
4 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
2 – Budskap
4 – Obehag
1 – Humor
2 – Action
4 – Prat

Betyg:
4 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
4 – Dialog
4 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
4 – Ljudform (nyttjande av ljud)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
38/50 – Totalt

The Blood on Satan’s Claw (1971)

Genre: Skräck, Drama, Folksagoskräck, Ockult saga
Svensk titel: Satans skinn
Produktionsland: Storbritannien
Manus: Robert Wynne-Simmons, Piers Haggard
Regi: Piers Haggard
Längd: 101 min
Skådespelare: Patrick Wymark, Linda Hayden, Barry Andrews, Avice Landone, Simon Williams, Tamara Ustinov, Wendy Padbury

”Doctor, witchcraft is dead and discredited. Are you bent on reviving forgotten horrors?”

I en liten by i 1700-talets England hittar en man ett lik från en oidentifierbar människoliknande varelse. Snart blir en blivande brud galen och byns unga börjar se djävulstecken. 

Jag älskar verkligen berättarkänslan som återfinns i folksagornas värld. Tillsammans med dom mytologiska berättelserna – som faktiskt också i högsta grad är folksagor, ger folksagan en avskalad framåtrörelse och en kittlande känsla av att allt kan hända, utan några tankar på realism eller inte. På det öppnas ofta en helt annan tid – en helt annan värld, som plats för sagan och just det avskalade tror jag gör oerhört mycket för fantasin. Jag får fylla i mellanrummen själv och bilda min egen förankring till världen.

Detta är ju i stora drag den största fördelen med all form av ordberättande då du får använda desto mer av din fantasi, men till skillnad från en 500-sidors romanskildring av en folksaga så kan den avskalade, korta folksagan lämna ännu mer till mitt eget huvud och ändå berätta ett lika stort eller långt skeende! Behållningen i en historia ligger för mig ofta i skelettet för det andra fyller jag med passion i själv, sakta och tålmodigt.

Inte så konstigt med den reflektionen i bakgrunden att jag som fantast av såpoperan Rederiet som knapp lågstadieelev fördrev all min internettid på att passionerat läsa dom utskrivna resuméerna av alla episoder jag missat bakåt i tiden och kände att ”det här borde SVT bunta ihop till en effektiv bok för det är ju nog så intressant som själva TV-serien”.

Folksagor och mytologi har i var fall följt med mig sedan så långt jag kan minnas – allt från bilderboksamlingen med bröderna Grimms sagosamling jag läste när jag sov över hos mormor och morfar som liten, till folksagor min morfar berättade dom senaste åren innan han dog, som jag sedan skrivit ner i dokument med ambitioner om att göra till atmosfärisk periodkortfilm om en svunnen tid i närmiljöer.

Där någonstans är jag, när jag nu får händerna på ”Satans Skinn”, eller The Blood on Satan’s Claw.  En brittisk film jag blev nyfiken på inte minst då filmbloggen Trash Is King! hyllade den med orden ”en av de allra bästa brittiska yttringarna i skräckgenren någonsin”.

Det som gör att jag faller så oerhört för den här filmen är förstås en kombo av flera bra element sammanförda, men just det att den utspelas under folksagotider och dessutom är som uppdelad i flera små folksagor sammanvävda i en större historia är en triumf för mig som åskådare. Varje liten berättelse i berättelsen får just så mycket utrymme den behöver för att behålla sin sagolika inramning.

Tydligen har denna iakttagelse av mig en bakgrund i att manusförfattaren till filmen, Robert Wynne-Simmons, egentligen vill berätta tre separata historier som en klassisk antologifilm i Amicus-stil med Satan som gemensam nämnare. Historierna hade han samlat på sig genom livet (den om den blivande bruden bygger på en novell han skrev i college),  men han vidareutvecklade sedan den idén genom att väva samman historierna till en och samma historia.

Ansvariga på filmstudion Tigon British Film Productions ville dessutom att han skulle kika lite extra på deras tidigare succéfilm Witchfinder General (1968) med Vincent Price, för att ta inspiration från den och tidsperioden den skildrade. Det var även dom som förde in filmens final då dom inte tyckte att Wynne-Simmons slut i första manusutkastet var tillräckligt tydligt och slutgiltigt.

Även om oerhört mycket av filmens styrka ligger i Wynne-Simmons manushantverk, tillvaratar regissör Piers Haggard (TV-specialiserad multigenreregissör med bland annat miniserien Quatermass från 1979 och assistent åt Michelangelo Antonioni som merit) detta på bästa sätt och får den minnesvärda nyckelroll en bra regissör ska ha för att kröna berättelsens potential i slutresultatet. Han skapar en förtrollande känsla och försätter filmen näst intill uteslutande i naturliga, engelska lantmiljöer med naturligt ljus och en vilja att fota i lätt grodperspektiv för att ge känslan av något som ser upp på världen från leran. Det är gott om smuts och klafs blandat med tidsenliga kläder och med filmens mer nedstämda tempo liknar det nästan mer ett lantligt kostymdrama än en rysare. Naturen är så oerhört ljuvligt skildrad och fotad – bokstavligen sagolikt vacker.

Haggard var även med och ”petade” i manuset för att ta fram karaktärerna en aning och fick även han sitt namn omnämnt på manusrollen, även om han själv krediterar all berättarkvalitet till Robert Wynne-Simmons. En av filmens mest minnesvärda och välgjorda scener är helt och hållet improviserad på plats av Haggard vilket är svårt att tro då den är mycket välkoreograferad och stämningsfull, men tydligen är den alltså inte planerad. Ytterligare beröm för regin där.

Även om filmens skådespel är så där träigt som det alltid blir när replikskiftena är som hämtade från hundratals år tillbaka, lyckas den unga – knappt vuxna, skådespelerskan Linda Hayden (Baby Love, Taste The Blood of Dracula) briljera totalt under hennes scener. Hon har en extremt förförande utstrålning som får både Marilyn Monroe och Charles Manson att verka tråkiga i jämförelse. Det går kalla kårar kring det som sker runt henne samtidigt som jag inte kan vända bort från hennes skönhet och tankarna på att se First Aid Kit eller vilken kvinna som helst i en liknande ockult setup, som närmaste substitut för att stilla abstinensen.

Det är Edie Sedgwick-varning på hennes magnetism och läser du recensionen av nyss nämnda Trash Is King! (nåja, ganska nyss) är jag inte ensam om att ha blivit märkligt förförd. Jag skulle kunna skylla på något så ytligt som ögonbrynen (jag älskar ju markerade, stadiga ögonbryn), men det här har inte med yta att göra. Det börjar med att du ser in i blicken och sedan har hon skapat ett universum i dig.

Australiensaren Marc Wilkinsons filmmusik är den yttersta komponenten och kronan på verket för min förälskelse av Blood on Satan’s Claw. Den är folkmusikaliskt len samtidigt som den faller in mot mörka, förrädiska lager där östeuropeiska zigenarinstrument får mig att se grön, demonisk rök framför mig och jag älskar det. Musiken här är lika särpräglad, hypnotisk och viktig för filmen som den i Psycho (1960), The Exorcist (1973), Suspiria (1977) och The Shining (1980) och med den jämförelsen får du ett hum om hur jag mycket jag uppskattade Wilkinsons musik. Då jag ogillar jämförelser trots min ovana att dra till med dem så säger jag istället att det är ett nytt favoritsoundtrack till samlingen. Och ser man på – den finns hör och häpna på Spotify eftersom albumet släpptes på skivbolag 2007!

Musikskaparen Paul Giovanni ska tydligen ha fått råd av just Wilkinson när han gjorde musiken till The Wicker Man (1973) och det är en film om någon jag kommer att tänka på när jag ser den här. Det är så fruktansvärt mysigt att vara filmälskare när jag ser filmer av den här typen, som kan framkalla en sådan förtrollande stämning som färgar av sig och gör att jag vill leva mig kvar i filmens ockulta värld. Den strålar rakt igenom mig och jag kan verkligen höra hur den berättas som en saga för att skrämma barn och vuxna i små, svunna (och framtida?) timmerstugor i skogen …

Trivia:

• Regissören Piers Haggard tillkännagav en gång att han behöll en klo från filmens djävulsvarelse som ett minne av filmen.
• Regissör Piers Haggard om bollandet kring filmtiteln; ”It was initially The Devil’s Touch and then Satan’s Skin. I think Satan’s Skin is the best title. When it was sold to America, this wonderful old showman Sam Arkoff of AIP bought it and they released it as Blood on Satan’s Claw. Tony Tenser then changed the title and I thought that was a bit infra-dig, a bit naff. So I think Satan’s Skin was my favourite.”
• I ett skede var både Peter Cushing och Christopher Lee tillfrågade för rollen som filmens domare, men Cushing behvöde tid med sin sjuka fru och Lee var för dyr vid tillfället. Andra namn som övervägdes var Donald Pleasence och Michael Gough. Patrick Wymark som sedermera fick rollen dog kort efter inspelningen vilket blev en stark avslutning för honom.

4 – Manus
3 – Skådespelare
5 – Stämning
4 – Foto
5 – Musik
———-
21 – Totalt