Etikettarkiv: Sexspalten

The Big Sleep (1946)

Mkrorecensioner-header936full-the-big-sleep-poster

Genre: Film-Noir, Mysterium, Kriminalthriller
Produktionsland: USA
Svensk titel: Utpressning
Manus: William Faulkner, Leigh Brackett, Jules Furthman (efter romanen av Raymond Chandler)
Regi: Howard Hawks
Längd: 114 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Humphrey Bogart, Lauren Bacall, Dorothy Malone, Regis Toomey, Elisha Cook Jr, John Ridgely, Martha Vickers, Peggy Knudsen, Charles Waldron

The Violence-Screen’s All-Time Rocker-Shocker!

En gammal general upptäcker att hans dotter är utsatt för utpressning. Han anlitar privatdetektiven Philip Marlowe och snart är denne indragen i en härva av mord, kidnappning och svekfulla kvinnor. Invecklad film noir-klassiker efter en roman av Raymond Chandler.

large_the_big_sleep_X05_blu-ray_

Denna klassiska film-noir av Howard Hawks (His Girl Friday, Bringing Up Baby, Rio Bravo) har jag undvikit fram till nu. Inte för att jag inte velat se den, men jag har i nästan 10 år haft ambitionerna att bocka av alla klassiska film-noir-rullar i ett svep som en konkret nerdykning i genren. Något som med så många andra ambitiösa projekt aldrig riktigt kommer till skott när jag håller i taktpinnen. Nu slog jag mig bara ner och såg den utan baktankar om mer, då det väl nästan är bästa sättet att bemöta film.

Filmen baseras på detektivromanen av Raymond Chandler, omvandlat till manus av inga mindre än (på sina egna vis) avantgardististerna William Faulkner (legendarisk författare bakom böcker som As I Lay Dying och The Sound and the Fury) och Leigh Brackett (föbisedd sci-fi-romandrottning som även skrev manusen till The Long Goodbye, Rio Bravo och en tidig version av The Empire Strikes Back bland annat) tillsammans med en av manusbranschens flitigaste pennor, Jules Furthman (Mutiny on the Bounty, Shanghai Express, Rio Bravo).

large_the_big_sleep_X06_blu-ray_

Vivian: So you’re a private detective. I didn’t know they existed, except in books, or else they were greasy little men snooping around hotel corridors. My, you’re a mess, aren’t you?
Philip Marlowe: I’m not very tall either. Next time I’ll come on stilts wear a white tie and carry a tennis racket.
Vivian: I doubt if even that will help.

Hollywoodikonen Humphrey Bogart (Casablanca, The African Queen, The Maltese Falcon / Riddarfalken från Malta) spelar här den sorglöse privatdetektiven Philip Marlowe, som är samma filur som triumferade på nytt i just Robert Altmans The Long Goodbye (1973) i Elliott Goulds skepnad, nästan 30 år senare. Detta är den första berättelsen och första filmversionen i den marlowska kronologin. Nästa hollywoodikon att äntra scenen är Lauren Bacall (Written on the Wind, How to Marry a Millionaire, Dogville), som fick sitt stora genombrott som motspelerskan Vivian Rutledge.

large_the_big_sleep_X03_blu-ray_

Hon underkastar sig inte Bogarts status och roll med ”jag är bara så tacksam för att få vara med i ett sånt här sammanhang”-manér, utan hon ger verkligen Bogart en match i självsäkerhet och det jämlika samspelet dem emellan – både i karaktär och som två personer som leker det gamla goda spelet Hollywood, är filmens mest lysande smycke (som jag jämfört med Audrey och Coopers samspel i Twin Peaks). Bacall och Bogart bildade i princip filmisk firma och spelade mot varandra i ytterligare två filmer på kort tid – Dark Passage (1947) och Key Largo (1948) . En firma som började redan 1944 i hennes debutfilm, To Have and Have Not.

Jag älskar också föga oväntat atmosfären. Inte bara det som kommer i regel med en film-noir som sådan, utan specifika saker som att försätta en scen i ett hett, svettframkallande växthus och att ha en kvinnlig motpol till Bacalls karaktär Vivian Rutledge, i form av hennes flörtigt och taktiskt undergivna lillasyster (spelad av Martha Vickers). En mycket intressant femme fatale med lurig lolitapersona som självklart även hon andas Audrey Horne.

The_Big_Sleep-1946-MSS-4

General Sternwood: How do you like your brandy, sir?
Philip Marlowe: In a glass.

Regissör Howard Hawks omnämns ofta som en av dom allra första auteurerna inom amerikansk film och inom självaste hollywoodmaskinen. En av hans talanger är just att förvandla fjädrar till hönor genom driv i det skådespelarmässiga samspelet, genom dels det överlappande munhuggandet i dialogleveransen som Tarantino sedan förde vidare arvet med i sina filmer, men också genom att lyckas med den ack så viktiga bedriften att få skådespelarna att utstråla en glädje över att få leka tillsammans framför kameran. Allt känns som en lek och det är en underskattad kvalitet som sällan syns ens i närheten av lika genuint i andra filmer – små som stora, som i en Howard Hawks-film.

large_the_big_sleep_03_blu-ray_

The Big Sleep beskrevs av Roger Ebert som ”a movie about the process of a criminal investigation, not its results.” Jag kan verkligen instämma och fylla i att det än mer än processen som sådan, är processen av en smittsam lek i skuggan av en brottsutredning snarare än en skildring av hur det ska sluta. En film i både dur och zen. För att vara en film inom den mörka, krassa och hårda genren film-noir är det oerhört hemtrevligt. En riktigt mysrulle, där dom stora, ”viktiga” sakerna är finfina men aldrig lika briljanta som dom små. En film jag lär återvända till flera gånger för att påminna mig om dom verkliga kvaliteterna i våra göranden.

”What’s the matter? Haven’t you ever seen a gun before? What do you want me to do, count three like they do in the movies?”

Sex symbolSexspalten: Samspelet mellan en hårdhudad men sympatisk detektivman och förföriska men beräknande femme fatales som har detektivmannen i sitt grepp – mitt i ett mysterium, är själva essensen av Film-Noir och så även här, i högsta grad. På så vis är det en oerhört intressant film ur synpunkten ”skildrandet av könsroller”. Då det finns stora forskningsunderlag på det planet när det gäller den här filmen kommer jag inte bli långrandig på det planet utan rekommenderar istället att läsa på kring detta själv då det är en utmärkt film att fokusera på ur dom ändamålen.

large_the_big_sleep_X09_blu-ray_

Det jag dock tänkte på var efter vilka enkla och rent ytliga premisser både männen och kvinnorna bedömde varandra utifrån. Därmed inte sagt att det är negativ kritik mot filmen, utan snarare en reflektion av karaktärerna som sådana och en realistisk spegling av hur vi bedömer våra motsatta kön i en flyktig tillvaro. Både männen och kvinnorna är ganska jämlikt glorifierande och degraderande av deras motsatta kön, men det är endast män som är naiva nog att falla för det.

Vivian: Do you always think you can handle people like, uh, trained seals?
Philip Marlowe: Uh-huh. I usually get away with it too.
Vivian: How nice for you.

Målgruppschecklist (mängdvärde):
4 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
2 – Sentimentalitet
1 – Barnförbjudet
4 – Feelgood
1 – Budskap
1 – Obehag
2 – Humor
2 – Action
4 – Prat

title_the_big_sleep_blu-ray

4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
4 – Dialog
4 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
3 – Ljudform
4 – Lekfullhet
4 – Omtittningsvärde
————
37/50 – Totalt

SYD-Betyg-07

Annonser

The Witch: A New-England Folktale (2015)

Halloween-banner-2015tumblr_o2safsn9VJ1qm7fcfo1_r1_1280

Genre: Folksaga, Rysare, Ockult saga, Drama, Perioddrama
Produktionsland: USA, Storbritannien, Kanada, Brasilien
Alternativ titel: The Witch, The VVitch: A New-England Folktale
Manus: Robert Eggers
Regi: Robert Eggers
Längd: 92 min
Budget: 3 500 000 dollar (USA)
Skådespelare: Anya Taylor-Joy, Ralph Ineson, Kate Dickie, Harvey Scrimshaw, Ellie Grainger, Lucas Dawson, Julian Richings, Bathsheba Garnett, Sarah Stephens, Viv Moore, Axtun Henry Dube, Athan Conrad Dube, Wahab Chaudhry

I 1630-talets New England lever William och Katherine ett gudfruktigt kristet liv med fem barn och en gård på gränsen till en oframkomlig vildmark. När deras nyfödde son försvinner och skörden blir misslyckad, vänder sig familjemedlemmarna emot varandra. Bortom deras värsta farhågor visar det sig att en övernaturlig ondska lurkar i den närbelägna skogen.

the-witch

Det kommer inte många rysare i modern tid som är både är välgjorda till yta och innehåll samtidigt och kan hålla en sådan kvalitet att dom levererar ett bestående värde som håller genom tiderna och flera återbesök.

Dom rysare som levererat detta dom senaste 20 åren går för mig nästan att räkna på en enda hand – The Blair Witch Project (1999), Rob Zombies House of 1000 Corpses (2003 – läs min då ganska återhållsamma recension) och hans alternativa remakes Halloween (2007 – läs min hyllning och Christers sågning) och Halloween 2 (2009 – läs min då relativt måttliga hyllning och Christers sågning), till viss del Paranormal Activity (2007/2009 – läs min recension), Ti Wests makalöst fina The House of the Devil (2009) och Rob Zombies Lords of Salem (2012). Jag har endast sett Robert Eggers passionerade häxfolksagoskildring en gång ännu, men den besitter kvaliteter som gör att jag helt klart vill placera den bland dom allra bästa rysarna som gjorts den här sidan om millennieskiftet. Rysarmästaren Stephen King är en av dem som verkar hålla med mig, då han själv påstår att han blev skrämd till vettet av The Witch: A New-England Folktale

The_Witch_2015_720p_Blu_Ray_mkv_003811000

Samtidigt är det så otacksamt att låsa denna film i facket ”rysare” då jag framför allt ser värdet inom andra områden. Det är så skönt med en ny film inom subgenren folksagoskildring som inte känns plastig och doppad i glasyr, utan är så pass välgjord in i varje beståndsdel att den är lika delar realism som folksaga. Den är så pass grundad i USA:s första kolonialism och skogsbelägna bondeliv att karaktärerna till och med talar gammelengelska och känns castade efter ansiktslikheter med porträtt från 1600-talets fattigfolk.

Just skildrandet av rysarelement i svunna tidsepoker verkar ligga oerhört nära regissör Eggers hjärta, då hans tidigare egenregisserade kortfilmprojekt även dem skildrat liknande saker – närmare bestämt bröderna Grimms Hans och Greta och Edgar Allan Poes novell The Tale-tell Heart, minsann. Smakar dom två referenserna gott i din mun, bör du verkligen gilla The Witch.

UlKuL

”We will conquer this wilderness. It will not consume us.”

Det är flera gånger som jag imponeras över hur allt känns så autentiskt. Den svarta geten som filmens familj äger gör en skådespelarprestation värd att både hurra och buga inför och huvudrollinnehaverskan Anya Taylor-Joy (har mest varit med i Skrillex musikvideo till Red Lips) imponerar i en krävande roll som lätt kan bli för mycket, med stark uppbackning från den övriga familjen. Hon har ett ansiktsuttryck som gjord för rollen och påminner en hel del om Michelle Williams och Carey Mulligan för övrigt. Trots skådespelets närhet kan riskeras att försvinna i gammelspråkets tekniska svårighet får hon det för mig att kännas som det är så hon talar till vardags. Jag kan fokusera på känslan i skådespelet fullt ut hos henne, men även övriga inblandade.

The.Witch.2015.1080p.REPACK.BluRay.x264.DTS-ETRG.Screenshot10

Det visuella är helt strålande. Det går att känna doften av fukt och lera ända in i varje autentiskt klädesplagg och dom karga miljöerna gör mer än 70 procent av filmen, som kameran gärna stannar kvar i tålmodigt. Kameran har en klassisk gräddighet i oskärpan som sällan används i dagens skärpekåta, kliniska foto och filmens skarpa vyer ger å sin sida verkligen allt av den kvistiga tätskogens magi. Antichrist (2009) är en film som har liknande visuella kvaliteter men även inte minst i den ganska maniska, feberskorvande musiken och ljudbilden.

”She desires of my blood. She sends ‘em upon me. They feed upon her teats, her nether parts. She sends ‘em upon me.”

Jag såg filmen utan undertext, så jag lyckades inte tyda mycket av vad karaktärerna sade till varann, men det spelade faktiskt mindre roll då filmen hade tillräckligt att leverera på alla övriga fält för att fängsla mig. Jag ser fram emot att se om The Witch för att få veta mer vad dom sade och för att njuta av en rysare och historiskt drama som bjuder på stämning och oerhört välgjort hantverk och detaljer, istället för att trycka på billiga skräckeffektknappar och intensivt stimulerande för korta tålamodströsklar.

TheWitch_R2__1.27.1-1024x768

Förrförra och förra året satte The Babadook (2014) avtryck med sina klassiska rysargrepp och fokus på dramat inom skräcken, men för mig är The Witch mer tillfredsställande och djärv på alla tänkbara plan. Den slutar när den ska och eskalerar inte över sin egen potential. Går du igång på denna films innehåll rekommenderar jag starkt snarlika folksagogrundade guldkornet The Blood on Satan’s Claw (1971 – läs recensionen), Ken Russells särpräglade The Devils (1971) och givetvis The Wicker Man (1973).

The Witch påminner starkt om den förstnämnda i både handling, atmosfär och miljö, men har en särskilt vacker och skör mardrömskänsla likt den i The Devils, med en betoning på drama och atmosfär snarare än rysningar precis som i The Wicker Man. Det säger väl sig självt att även Lars von Triers tidigare nämnda, häxrelaterade film Antichrist (2009 – läs min hyllning till bland den filmen och drömska filmer i sig här) också är en film som går att lägga i samma hand som denna skara filmgodis.

edoeqmdvgkktyuuguntw

Sex symbolSexspalten: Filmens huvudroll är en kvinna och filmens huvudämne är rädslan för häxor, så när det kommer till skildrandet av kön har den ett intressant ämne. Den visar på ett ungefär vilken position kvinnor i det fattiga samhällsskiktet förde sig inom, men mest av allt handlar den om hur avvikande beteende kunde tolkas när religiös fanatism och rädslan för det okända härjade – något som givetvis var en större börda att leva under som kvinna och med bräckligt, förutfattat anseende, men filmen skildrar även mannens problematik att uppfylla sin könsroll i ett kämpande bondeklimat.

Målgruppschecklist:
2 – Hjärna (komplext värde)
2 – Hjärta (emotionellt värde)
1 – Sentimentalitet
4 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
2 – Budskap
4 – Obehag
1 – Humor
2 – Action
4 – Prat

TheWitch_R1__1.37.1-1024x768

Betyg:
4 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
4 – Dialog
4 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
4 – Ljudform (nyttjande av ljud)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
38/50 – Totalt

SYD-Betyg-08

Star 80 (1983)

Mkrorecensioner-headerstar_eighty_ver1_xxlg

Genre: Drama, Biografi
Produktionsland: USA
Manus: Bob Fosse
Regi: Bob Fosse
Längd: 103 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Eric Roberts, Mariel Hemingway, Carroll Baker, Cliff Robertson, Roger Rees, David Clennon

Verklighetsbaserad berättelse om Dorothy Stratten som 1980 blev ”Playmate of the Year”. Hon upptäcktes av den halvkriminelle Paul Snider. Han lyckades få in henne i Playboy och de gifte sig. Dorothy fick filmroller och arbetade ofta borta. Men när hon blev en större stjärna blev Snider allt elakare och mer svartsjuk.

star-80-1983-07-g

Den flitigt arbetande skådespelaren Eric Roberts (The Dark Knight, The Cable Guy, Inherent Vice) är förmodligen ”the hardest working man in Hollywood” då han vid dags datum hunnit medverka i drygt 400 filmer! Han är oftast med i ganska trötta dussinfilmer av typen ”direkt-till-video”, men anlitas emellanåt av filmbranschens mer intressanta kreatörer. Det är väl förstås rent statistisk sannolikhetslära med hans CV och han är svår att inte känna till vid det här laget. Inte nog med det är hans syster en viss Julia Roberts och dottern heter Emma Roberts. Han blev till och med oscarsnominerad 1985 för birollen i Runaway Train. Det går att lita på att Eric Roberts levererar stabilt och han har ändå ett speciellt sätt som oftast gör att han får lite mer slemmiga eller smutsiga gangsterroller.

I Star 80 – regisserad av showbusinesspecialisten Bob Fosse (Cabaret, Showtime, Lenny Bruce), får han dock för ovanlighetens skull verkligen chansen att visa sig då han för ovanlighetens skull innehar huvudrollen – en obehaglig, men innerlig karaktär, som han klämmer ur sin arsenal genom. Det är ett mycket kraftfullt porträtt av en utnyttjande, asocial sociopat som tar en knappt vuxen kvinna under sina vingar för att göra henne till stjärna, baserad på det verkliga fallet kring modellen Dorothy Stratten”playmate of the year” 1980. Han övertygar henne om att hon har en naturlig talang för att bli modell med klass och vill ta henne till självaste Hollywood för större roller när väl tiden är inne. Givetvis ser han sin chans att tjäna stora pengar och erbjuder sig att vara hennes manager för att dom som team ska kunna ta henne till toppen.

2298000,Nr1ze7vsXPICTg0DEbJMqPFeFqV+G8LJCv3lkXy+Up2bQepquqi9pZhA8gInJI1BdqSVxJsLYAg9z+cpkuJvaw==

Han lockar in henne i utvikningsbranschen och en tillvaro som kan tänkas ge betydligt smutsigare villkor och leverne än vad hon räknat med. Folket inom nakenmodellsvängen är dock inte i närheten av lika smutsiga och okänsliga som hennes pojkvän och det är inte svårt att gissa att deras förhållande blir en nedåtgående spiral mot undergång i hans giriga grepp. Svartsjukan tar snabbt över och kontrollmanin eskalerar till otäcka nivåer där Roberts visserligen spelar över ganska friskt i sin energiskhet, men jag tycker ändå att det känns både ganska trovärdigt och framför allt läskigt närvarande. Han plockar fram den osäkrade, svartsjuke ynklingen så att flera nog kan känna igen sorten ifrån verkliga livet. Frågan är om Eric Roberts någonsin varit bättre än här?

”Together we can be someone.”

Dorothy Stratten spelas av Mariel Hemingway, som utöver TV-serien Civil Wars (1991) framför allt är känd som den underåriga kvinnan som Woody Allens karaktär intresserar sig för i klassikern Manhattan (1979). I Star 80 spelar hon väldigt naiv och godtrogen, med känslor utanpå och ett positivt sätt. Vissa kanske tycker att hon är för dum och medgivande för att det ska kännas realistiskt, men jag köper personen helt då det är det givna materialet för att hamna i klorna på sådana som Eric Roberts karaktär. Särskilt scenerna när hon samspelar med hennes familj är för mig höjdpunkter i filmen. Gamle räven Cliff Robertson (huvudrollen i Brian De Palmas Obsession – en rolig double feature till denna, samt ”Uncle Ben” i Sam Raimis Spider-Man-filmer) dyker upp i ett sevärt porträtt av Playboy-mogulen Hugh Hefner.

star80lobby6

Filmen har dock ganska stora problem när det kommer till tempot och den utdragna intrigen. Det känns som att filmen besitter händelseutveckling lämpad för max en timmes TV-film utifrån vad jag får se här, för större delen av andra och tredje akten trampar oerhört mycket vatten. Den skildrar visserligen utviknings- och porrbranschen på ett intressant – och vad jag tror är ett relativt trovärdigt, vis. Folk är hängivna, generösa och trevliga för det mesta och Roberts karaktärs förhoppning om att vara Dorothys trygghet kommer på skam när han själv är den uppenbart mest smutsige i hennes liv.

För dig som gillar Boogie Nights får du förstås mer av samma miljöer i denna film, men inspelat mer under samma tid det begav sig på. Den nyare porrbranschskildringen Lovelace (2013) är snarlik Star 80, med Amanda Seyfried (Mamma Mia!, Les Miserables, Mean Girls) i rollen som den första porrstjärnan Linda Lovelace, där hela hennes uppgång och fall skildras i skuggan av den gangstertunga porrbranschen. Likheterna är nästan för stora men jag är ändå osäker på om inte den är bättre, då den visserligen saknar ett engagerande skådespel men åtminstone har ett drama som berättigar en långfilm.

Intressant är också att händelserna som denna film bygger på redan hade filmatiserats en gång, i TV-filmen Death of a Centerfold: The Dorothy Stratten Story (1981) med Jamie Lee Curtis (Halloween, The Fog, Freaky Friday) i rollen som Dorothy – gjord inte ens ett år efter att förgrundshändelsen ägt rum! Jag har inte sett den men den ska vara ganska kass och överdriven.

star80lobby7

Mer än halva spellängden av Star 80 känns uttänjd och fantasilös utan tillräckligt stora skeenden för att habila manusförfattare och skådespelare ska kunna förvandla det till något mer än vad det är. Förklaringen till en stor del av vattentrampandet och att händelseutvecklingen snabbt blir repetitiv ligger nog i att manuset bygger på en porträttartikel om fallet och inte en djupdykande bok, men regissör Bob Fosse har ändå nischat sig till filmer om underhållningsbranschen med Showtime och Cabaret i bagaget, så jag tycker att han borde översett filmens luftigare partier med lite mer tempo.

Ta dig hellre kreativa friheter än att stanna vid en fattig verklighet! Potentialen skymtas ändå emellanåt så ta vara på den för sjutton. Jag gillar verkligen hur slutet byggs upp på klippbordet och hur det sedan utförs med stor känsla. Det är riktigt stilfullt snyggt! Applåder! Men – när jag kommit till det klimaktiska slutet är det just en känsla av lättnad jag upplever över att faktiskt vara där, när jag nog egentligen borde bäva och hoppas att det värsta ändå inte kommer hända dom karaktärer jag följt.

star80lobby2

Sex symbolSexspalten: Det är en mycket klassisk skildring av ett förhållande mellan man och kvinna som blir bräckligt när mannen ser sig som ägare av sin andra part och henne som ett redskap för att bygga den framgång han aldrig kunnat få på egen hand. En narcissist som använder sin flickvän som inkomstkälla likt en hallick och en kvinna ser hans verkliga läggning alltför sent.

Målgruppschecklist:
2 – Hjärna (komplext värde)
2 – Hjärta (emotionellt värde)
2 – Sentimentalitet
4 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
2 – Budskap
3 – Obehag
1 – Humor
1 – Action
3 – Prat

STAR 80, Mariel Hemingway, 1983. © Warner Brothers

Betyg:
3 – Atmosfär
2 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
2 – Musik
2 – Ljudform (nyttjande av ljud)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
2 – Omtittningsvärde
————
27/50 – Totalt

SYD-Betyg-05

8½ (1963)

Artsy-Fartsy-headerbff32e098cf293037fd79eee138b8ded

Genre: Drama, Surrealism, Absurdism, Fantasy
Produktionsland: Italien, Frankrike
Manus: Federico Fellini, Ennio Flaiano, Tullio Pinelli, Brunello Rondi
Regi: Federico Fellini
Längd: 138 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Marcello Mastroianni, Claudia Cardinale, Rossella Falk, Guido Alberti, Anouk Aimée, Sandra Milo, Mario Conocchia, Barbara Steele, Madeleine Lebeau, Caterina Boratto, Eddra Gale, Cesarino Miceli Picardi, Jean Rougeul, Mario Pisu, Mino Doro

A picture that goes beyond what men think about – because no man ever thought about it in quite this way!

Guido arbetar som filmregissör och medan han försöker hitta uppslag för nya filmer, kommer han att tänka på de kvinnor i sitt liv som han har älskat, men lämnat…

8 1-2

Såg såg slutligen en av Federico Fellinis (Amaracord, La Strada, Fellini – Satyricon) och filmhistoriens allra största klassiker med ganska lättat och svävande huvud, men ändå med fin inlevevelse. Jag ansträngde mig inte för att hänga med och analysera allting som någon slags filmtolk, utan tog ett steg tillbaka och njöt av resan likt en dov dröm. Det visade sig vara en underbar inställning till en underbar filmupplevelse, då filmen i sig förstås berättas betydligt mer likt den ologiska dramaturgin av en dröm snarare än den så meningsfullt dirigerade och av människans kontroll skrivna verkligheten.

Filmen följer en regissör – spelad av Marcello Mastroianni (La Dolce Vita / Det Ljuva Livet, La Notte / Natten), men det är givetvis en självbiografisk spegling av Fellini själv i ett av dom tydligaste exemplen på den auteuriska andan. Han vandrar genom inspelningsplatser, genom fester, ensliga rum, kvinnorika minnen eller fantasier – vilket genom en makalöst kreativt frikopplad dramaturgi blir en existentiell vandring genom hans eget huvud. Realism kastas åt sidan för ett mycket mer surrealistiskt berättande som åtminstone för mig både innefattar mer aktion, tempo och underhållning än den regelstyrda konventionen vi förväntar oss att en film ska ha.

DYycj

Ovissheten om nästa ögonblick utspelas tillsammans med en kypare eller en clown, en dansös eller din egen mor återuppstånden, i din barndom eller i din plötsligt påkomna framtid, det sätter både en spänning och en experimentiell skaparnerv på högvarv. Filmen är för sin tid och genre (?) mäktiga 2 timmar och 18 minuter lång men det känns inte som måttet på upplevelsen. Gör inte misstaget att backa från bort från den och börja knyta ihop allt detta absurdistiska fragmentskapande till logiska meningar, för då missar du hela frukten av upplevelsen, slutar med känslan ”jag fattade inte” och analysen ”filmen sade mig ingenting”. Var inte så enformig i ditt synsätt att du värderar den utifrån logikens värden. Det är en film som spränger logikvallen och pekar finger till allt sånt!

DVD Snap 1#33

Sex symbolSexspalten: Emellanåt kommer även jag på mig med att ta ett steg tillbaka in i mitt kontrollsinne, när jag reagerar på att filmens huvudkaraktär – filmskaparen, bygger hela sitt liv kring att smita från verkligheten och förlora sig i alla kvinnorna i hans liv. Jag börjar tänka att han lägger oerhört stor vikt vid att smeka och bli smekt av en hel uppställning kvinnor som cirkulerar kring honom som om han är en Gud.

Han reflekterar konstant kring vad kvinnorna gör med honom och hur dom präglat hans liv, tills jag faller ur mig själv och in i upplevelsen igen – förstår att det här inte är en uppvisning i egots smaskande på gourmeter utan en stjärnas försök att hela tiden forma sig själv genom att låta ljuset studsa på planeterna runt honom, tills planeterna snarare visar sig vara han själv. Hur allt runt honom är speglingar av han själv eller friktion i dom yttre rummen av det han tror är hans omgivning. Allt är en och samma själ som han försöker navigera sig igenom i tron om att han är en mittpunkt i en separerad värld, när han egentligen endast är omgivningen han ser och alltid har inbillat sin egen existens som egen.

Fellini-2

Det ser ut som en film om en uppburen regissör och hyllad – men inte tillräckligt förstådd, konstnär som också är en man med smak för vackra kvinnor och ett behov av att bli omhändertagen av dem, men formen löser upp sig och visar hur allt är ett låtsasskådespel. Det finns ingen ”man”. Det finns inga ”kvinnor”. Det finns ingen ”film”. Allt är påhittade symboler vi försöker sätta mening på för att enklare definiera och göra begripliga och ur detta fyrkantiga sökeri skapar vi kropparna vi ser oss som och vikten vi lägger i det vi åstadkommer. Allt vi ser blir plötsligt materia vi tror att vi ska kontrollera och ur detta hoppas vi kontrollera våra liv till framgång, när allt egentligen är en allvarsam lek sprungen ur överenskommet symboltydande.

8½ är en formupplösande inspirationskälla för att få dig att se ditt liv och din omgivning lite lättare – med mindre allvar vid sökandet efter mening och viktigheter, för att istället leva det med kreativt, öppet sinne och känna den obegränsade möjligheten att skapa och förgöra där inget är skrivet på förhand och allt flyter ihop. Det kan låta läskigt att släppa den kontrollen, men det är själva kärnan allt består av och det verkligt läskiga är det vi försöker göra just verkligt, genom att definiera i fast form och allvarsamt tonläge. Förena dig och se hur din form och begränsningar finns i det du ser, men friheten i det du inte kan tyda!

ladda ned (13)

Vill du se fler gränstänjande filmupplevelser av det absurdistiskt kreativa slaget rekommenderar jag samtliga av galningen Quentin Dupieuxs filmer (som jag skrivit mer om här och här än så länge). Inledningsscenen i hans existentiella bildäckslasher Rubber (2010) är en tydlig blinkning till denna film samt förstås viss struktur i hans senaste, Réalité (2014), men listan kan göras oerhörd lång när det kommer till filmskapare som inspirerats till egna galenskaper och mindfucks, efter att ha sett 8½. Den går att återspegla i David Lynchs hela surrealistramverk och alla världens nya filmvågor hade 8½ som en ledstjärna. Det är väl tecknet på en schysst rulle, när den kan få andra att vilja vara kreativa och släppa på förutfattade tyglar?

Målgruppschecklist:
5 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
2 – Sentimentalitet
1 – Barnförbjudet
3 – Feelgood
2 – Budskap
1 – Obehag
3 – Humor
1 – Action
4 – Prat

ladda ned (10)

Betyg:
4 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
4 – Dialog
3 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
5 – Ljudform (nyttjande av ljud)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
44/50 – Totalt

SYD-Betyg-09

 

Rapture (1965)

Mkrorecensioner-header09a1f9753f9169f633b5a8e022e326b5

Genre: Drama
Produktionsland: USA, Frankrike
Svensk titel: Lek med Främling
Manus: Stanley Mann (efter en roman av Phyllis Hastings)
Regi: John Guillermin
Längd: 104 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Melvyn Douglas, Patricia Gozzi, Dean Stockwell, Gunnel Lindblom, Leslie Sands, Sylvia Kay, Peter Sallis, Christopher Sandford, Ellen Pollock

Tonårsflickan Agnes lever i sin egen fantasivärld på en ödsligt belägen gård i nordvästra Frankrike tillsammans med sin kärva och strikte far och en hushållerska. En dag får de oväntat besök av den karismatiske Joseph, en fånge på flykt undan polisen, som får stanna på gården. Till faderns förtret förälskar sig Agnes i den unge mannen.

title_rapture_blu-ray
large_rapture_blu-ray_2

Jag är oerhört svag för berättelser som tar formen av en enkel saga och vågar stå för det, med allt vad det innebär. Det här är en sådan film. Barnskådespelaren Patricia Gozzi (flickan i Söndagarna med Cybéle / Les dimanches de Ville d’Avray) spelar tydligt men bräckligt den naivt drömmande och desillusionerade flickan Agnes, som tror att hennes fågelskrämma fått liv i form av rymlingen Joseph.

Hennes far, som är en sammanbiten, tyst och oerhört hårt uppfostrande man av den gamla skolan, har hållit henne i en slags antisocial och utvecklingsförhindrande karantän sedan hon var liten när hennes mamma dog. Fadern spelas träffande mörkt och dystert av den store Melvyn Douglas, erfaren från Hollywoods allra tidigaste ljudfilmsguldålder – inte minst mot Greta Garbo i Ninotchka (1939) men efter en övergångsera till den nyblommande TV-dramafabriken hann han även medverka i senare klassfilmer som rysarpärlan The Changeling (1980 – läs min recension), Polanskis The Tenant (1976) och Peter Sellers svansång Being There (1979).

tumblr_n9rnqrQAef1qmemvwo1_1280
large_rapture_blu-ray_9

Givetvis uppstår en uppenbar åtrå från hennes sida till den mystiske mannen, mjukt och stilfullt spelad av före detta barnskådespelaren Dean Stockwell, som senare skulle göra sig själv oförglömlig i David Lynchs Blue Velvet (1986) som den kusligt sjungande hallicken. Kontakten mellan Agnes och Joseph driver sagan med sitt drama till uppfriskande solid dramatik som nästan bär drag av Ingmar Bergmans ödesmått emellanåt, men helt klart en mer europeisk touch än vad mer tidstypiska amerikanska 60-talsfilm brukar uppvisa.

Den är samtidigt inte alls jämförbar med den nya amerikanska vågen som gläntade på dörren, utan den tar klassiskt enkelt filmkartonage och gör det mycket mer fabliskt laddat.

rapture_03
large_rapture_blu-ray_3

Tänk Bergmans Jungfrukällan (1960), som har en klassisk, enkel struktur men eldar på i den psykologiska laddningen så det blåser ut över hela ytan. Svulstigt, som när Von Sydow bräcker trädet i skogen, men innerligt i undertexten. Intressant just att svenska Gunnel Lindblom (Tystnaden, Älskande Par, Nattvardsgästerna) som spelade en av huvudrollerna i Jungfrukällan har en nyckelbiroll här. Sagoinramningen; liten flicka drömmer, enslig stuga mitt ute i ingenstans, fågelskrämma som får symboliskt liv och det stigande allvaret på en väldigt tydlig yta – detta skapar magi! Och jag älskar den magin till bristningsgränsen.

Filmens mest odiskutabla styrka är däremot dess mäktiga, spaghettiwesternartat distanserade CinemaScope-foto av Marcel Grignon. En fransos som fotat 120 långfilmer – inte minst rebooten av den surrealistiske antihjälten Fantômas vid samma tid. Eftersom fotot är odiskutabelt behöver jag inte säga mer om det, förutom möjligen då att dom svartvita, kontrastläckra kustbilderna i recensionen talar för sig själv.

large_rapture_blu-ray_7
large_rapture_blu-ray_4

Regissör är brittiske John Guillermin, med en resumé av helt andra filmer än detta pjäsutformade, lantdrama på sitt rika CV. Vad sägs om Tarzan’s Greatest Adventure (1959), flygkrigsfilmen The Blue Max (1966), Shaft in Africa (1973), katastroffilmen Skyskrapan Brinner / The Towering Inferno (1974) och slutligen remaken av King Kong (1976), Agatha Christie-deckaren Death on the Nile (1978) och kalkongorillauppföljaren King Kong Lives (1986).

Det enda riktigt negativa är att filmen i tredje akten plötsligt hastar på för att berätta en ganska stor del av händelseutvecklingen. Det är som om manusförfattaren Stanley Mann (Firestarter, Conan the Destroyer, Damien: Omen II) – som byggt handlingen från en bok av Phyllis Hastings, kom på att ”oj, vi har ju 120 sidor kvar att berätta trots att jag är i slutfasen av filmen” och komprimerat en väldigt distinkt del av aktstrukturen till att endast bli en passage. Trots att det rent praktiskt är förståeligt rubbar det tonen lite i en annars fin, undangömd film jag rekommenderar alla att se.

vlcsnap-2015-05-22-22h45m18s227
large_rapture_blu-ray_6

Sex symbolSexspalten: Filmens huvudkaraktär Agnes är en mycket intressant och komplex kvinnokaraktär. Hon är ett äldre barn med turbulent uppväxt och psyke. Hon är naivt storögd mot människor, men med en aggressiv beslutsamhet och rättframhet som överumplar dem som endast ser henne som ett barn. Det underliggande skildrandet av hennes pendlande mellan barn och vuxen kvinna är en viktig del i filmen. Övriga roller består till största del av ytterligare en kvinna och två män.

Den andra kvinnan på gården är en omtänksam ”babe” och hembiträde som snabbt visar intresse för Dean Stockwells man på flykt, men hon är också intelligent och känns alldeles för storstadskarriärsdriven för att befinna sig i sin nuvarande roll. Agnes pappa är som sagt en oerhört sammanbiten slaggklump till överman. Det utvecklas till ett mycket intressant mansporträtt med en sjuklig relation till hans sedan länge döda, mycket yngre hustru. Relationen mellan Agnes och hembiträdet är också intressant.

Karaktärsporträtten – kvinnor som män, bär som tidigare nämnts på en välskriven tyngd som påminner om Bergmans karaktärer, om än aningen mer handlingsdrivna.

4 – Manus
3 – Skådespelare
4 – Atmosfär
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
————
22/30 – Totalt

SYD-Betyg-07