Curse of the Crimson Altar (1968)

Genre: Rysare, Mysterium, Ockultism
Produktionsland: Storbritannien
Alternativ titel: The Crimson Cult
Svensk titel: Monstret i Skräckens Hus
Manus: Mervyn Haisman, Gerry Levy, Henry Lincoln, Jerry Sohl (inspirerad av en novell av H.P. Lovecraft)
Regi: Vernon Sewell
Längd:  89 min
Budget: ?
Skådespelare: Boris Karloff, Christopher Lee, Mark Eden, Barbara Steele, Michael Gough, Virginia Wetherell, Rosemarie Reede, Derek Tansley, Michael Warren

The high priestess of evil… A monstrous fiend with an overpowering lust for blood…

När hans bror försvinner uppsöker Robert Manning den lilla idylliska staden där hans bror senast setts till. Väl där blir han erbjuden att stanna hos den välbärgade Morley, men Robert anar att något inte står rätt till.

Temacheck: ”Witches” förekommer i högsta grad, ”bitches” förekommer också beroende på vad du tolkar in i det. En blond, lurig kvinna och en drös blonda offerlam utan mycket till kläder, samt en hel del swingersgäster förstås. Sedan har filmen en ockult, ståtlig ”dick” och ett brödrapar i riktiga dickheads. Kanske den mest tematrogna filmen hittills i år!

Produktionsbolget Tigon British Film Productions var en rapp uppstickare som kom och gick mellan åren 1968 fram till 1972. Tigon producerade skräckrelaterade filmer som istället för att kopiera framgångsrika Hammer Films och Amicus Productions snodde åt sig deras och amerikanernas skräckaffischnamn för att göra lite aningens mer djärva rullar. Brutala Witchfinder General (1968), franska konsterotikfilmen The Nude Vampire (1970 – av min favorit Jean Rollin) och sagolikt krypande The Blood on Satan’s Claw (1971 – läs min text av den pärlan här) är förmodligen höjdpunkterna. Hade dom funnits kvar längre hade en alternativ film som The Wicker Man (1973) passat utmärkt i deras stall.

I begynnelsen gjorde dom också denna kultfilm ur mer än en synpunkt – Monstret i Skräckens Hus, där storstjärnan Christopher Lee (presentation överflödig) paras ihop med legendariske förebilden Boris Karloff (presentation överflödig) i en av gamle Boris sista filmer. Han dog mindre än ett halvår senare, men hann faktiskt synas i ytterligare fem filmer efter denna. Han är allmänt mysig att se i sin tillbakadragna men ändå värdiga roll på ålderns höst.

Det märks att alla bakom och framför kameran rör sig runt en legend och det förekommer även en småkul blinkning till hans medverkan i ett replikskifte innan hans entré. Dessutom dyker ”the original scream queen” och gothiska gudinnan Barbara Steele (Black Sunday, The Pit and the Pendulum, Piranha) upp i en mindre, men oerhört färgstark och minnesvärd roll som den ockulta gudinnan Lavinia. Hon stjäl faktiskt showen både i filmen och på filmens posters. Som om inte det vore nog dyker Batmans butler Alfred upp – rättare sagt skådespelaren Michael Gough, som en slags butler just. en Betydligt mer pressad butler dock.

Filmen följer dock i huvudsak Robert Manning, spelad av mer lättviktige TV-skådisen Mark Eden och som är en brittisk kopia av fotbollspelaren Lionel Messi. Manning söker likt en gäst i Cluedo efter sanningen om hans försvunne bror ute i en partystinn herrgård på den brittiska landsbygden, där den frodande, hippieinfluerade swingersklubben håller låda. Stilige Manning ger ett gentlemannamässigt intryck, men trots omständigheterna flörtar han oerhört klumpigt och scoutlikt på en blondin värdinna mellan varven.

På natten blir det dock riktigt snurrigt, när han drömmer att han är delaktig i vad som får sägas vara filmens överlägset starkaste partier – en ockult ritualtillställning som ger mig underbara vibbar av experimentfilmskaparen Kenneth Angers starkt flummiga ritualkortfilmer Invocation of My Demon Brother (1968) och Inauguration of the Pleasure Dome (1954). Tyvärr avtar detta på många sätt förtrollande surrealistiska parti och filmens slut har visserligen spektakulära ambitioner, men det känns mer vagt och intetsägande än vad en surrealistisk cirkus hade gjort i slutändan. Det var ju så oerhört vackert med dom isolerade mardrömsscenerna filmen stundtals bjöd på.

Filmen ska tydligen vara fritt inspirerad av skräckmästaren H. P. Lovecrafts novell The Dreams in the Witch House, från 1932. När jag läser om denna abstrakt skildrande novell blir jag helt klart intresserad av hans berättande, då jag ännu inte grävt mig ner i hans populära värld av kosmisk skräck ännu men har en fin samling hemma i bokhyllan som väntar på min uppmärksamhet. Lovecraft själv såg dock nämnda novell som misslyckad, har jag hört.

Jag kan inte heller låta blir att återkomma till The Wicker Man, då Christopher Lee roll i Curse of the Crimson Altar är en försmak av hans del i den filmen, men där föll bitarna runt honom på plats på ett helt annat sätt. Här blir det bara lagom kul, men med en skön 60-talsosande swingersaura och en del psykedeliska färgdroppar.

Betyg:
4 – Atmosfär
2 – Dramaturgi
3 – Dialog
3 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
2 – Omtittningsvärde
————
29/50 – Totalt

---

 

8½ (1963)

Genre: Drama, Surrealism, Absurdism, Fantasy
Produktionsland: Italien, Frankrike
Manus: Federico Fellini, Ennio Flaiano, Tullio Pinelli, Brunello Rondi
Regi: Federico Fellini
Längd: 138 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Marcello Mastroianni, Claudia Cardinale, Rossella Falk, Guido Alberti, Anouk Aimée, Sandra Milo, Mario Conocchia, Barbara Steele, Madeleine Lebeau, Caterina Boratto, Eddra Gale, Cesarino Miceli Picardi, Jean Rougeul, Mario Pisu, Mino Doro

A picture that goes beyond what men think about – because no man ever thought about it in quite this way!

Guido arbetar som filmregissör och medan han försöker hitta uppslag för nya filmer, kommer han att tänka på de kvinnor i sitt liv som han har älskat, men lämnat…

Såg såg slutligen en av Federico Fellinis (Amaracord, La Strada, Fellini – Satyricon) och filmhistoriens allra största klassiker med ganska lättat och svävande huvud, men ändå med fin inlevevelse. Jag ansträngde mig inte för att hänga med och analysera allting som någon slags filmtolk, utan tog ett steg tillbaka och njöt av resan likt en dov dröm. Det visade sig vara en underbar inställning till en underbar filmupplevelse, då filmen i sig förstås berättas betydligt mer likt den ologiska dramaturgin av en dröm snarare än den så meningsfullt dirigerade och av människans kontroll skrivna verkligheten.

Filmen följer en regissör – spelad av Marcello Mastroianni (La Dolce Vita / Det Ljuva Livet, La Notte / Natten), men det är givetvis en självbiografisk spegling av Fellini själv i ett av dom tydligaste exemplen på den auteuriska andan. Han vandrar genom inspelningsplatser, genom fester, ensliga rum, kvinnorika minnen eller fantasier – vilket genom en makalöst kreativt frikopplad dramaturgi blir en existentiell vandring genom hans eget huvud. Realism kastas åt sidan för ett mycket mer surrealistiskt berättande som åtminstone för mig både innefattar mer aktion, tempo och underhållning än den regelstyrda konventionen vi förväntar oss att en film ska ha.

Ovissheten om nästa ögonblick utspelas tillsammans med en kypare eller en clown, en dansös eller din egen mor återuppstånden, i din barndom eller i din plötsligt påkomna framtid, det sätter både en spänning och en experimentiell skaparnerv på högvarv. Filmen är för sin tid och genre (?) mäktiga 2 timmar och 18 minuter lång men det känns inte som måttet på upplevelsen. Gör inte misstaget att backa från bort från den och börja knyta ihop allt detta absurdistiska fragmentskapande till logiska meningar, för då missar du hela frukten av upplevelsen, slutar med känslan ”jag fattade inte” och analysen ”filmen sade mig ingenting”. Var inte så enformig i ditt synsätt att du värderar den utifrån logikens värden. Det är en film som spränger logikvallen och pekar finger till allt sånt!

Sexspalten: Emellanåt kommer även jag på mig med att ta ett steg tillbaka in i mitt kontrollsinne, när jag reagerar på att filmens huvudkaraktär – filmskaparen, bygger hela sitt liv kring att smita från verkligheten och förlora sig i alla kvinnorna i hans liv. Jag börjar tänka att han lägger oerhört stor vikt vid att smeka och bli smekt av en hel uppställning kvinnor som cirkulerar kring honom som om han är en Gud.

Han reflekterar konstant kring vad kvinnorna gör med honom och hur dom präglat hans liv, tills jag faller ur mig själv och in i upplevelsen igen – förstår att det här inte är en uppvisning i egots smaskande på gourmeter utan en stjärnas försök att hela tiden forma sig själv genom att låta ljuset studsa på planeterna runt honom, tills planeterna snarare visar sig vara han själv. Hur allt runt honom är speglingar av han själv eller friktion i dom yttre rummen av det han tror är hans omgivning. Allt är en och samma själ som han försöker navigera sig igenom i tron om att han är en mittpunkt i en separerad värld, när han egentligen endast är omgivningen han ser och alltid har inbillat sin egen existens som egen.

Det ser ut som en film om en uppburen regissör och hyllad – men inte tillräckligt förstådd, konstnär som också är en man med smak för vackra kvinnor och ett behov av att bli omhändertagen av dem, men formen löser upp sig och visar hur allt är ett låtsasskådespel. Det finns ingen ”man”. Det finns inga ”kvinnor”. Det finns ingen ”film”. Allt är påhittade symboler vi försöker sätta mening på för att enklare definiera och göra begripliga och ur detta fyrkantiga sökeri skapar vi kropparna vi ser oss som och vikten vi lägger i det vi åstadkommer. Allt vi ser blir plötsligt materia vi tror att vi ska kontrollera och ur detta hoppas vi kontrollera våra liv till framgång, när allt egentligen är en allvarsam lek sprungen ur överenskommet symboltydande.

8½ är en formupplösande inspirationskälla för att få dig att se ditt liv och din omgivning lite lättare – med mindre allvar vid sökandet efter mening och viktigheter, för att istället leva det med kreativt, öppet sinne och känna den obegränsade möjligheten att skapa och förgöra där inget är skrivet på förhand och allt flyter ihop. Det kan låta läskigt att släppa den kontrollen, men det är själva kärnan allt består av och det verkligt läskiga är det vi försöker göra just verkligt, genom att definiera i fast form och allvarsamt tonläge. Förena dig och se hur din form och begränsningar finns i det du ser, men friheten i det du inte kan tyda!

Vill du se fler gränstänjande filmupplevelser av det absurdistiskt kreativa slaget rekommenderar jag samtliga av galningen Quentin Dupieuxs filmer (som jag skrivit mer om här och här än så länge). Inledningsscenen i hans existentiella bildäckslasher Rubber (2010) är en tydlig blinkning till denna film samt förstås viss struktur i hans senaste, Réalité (2014), men listan kan göras oerhörd lång när det kommer till filmskapare som inspirerats till egna galenskaper och mindfucks, efter att ha sett 8½. Den går att återspegla i David Lynchs hela surrealistramverk och alla världens nya filmvågor hade 8½ som en ledstjärna. Det är väl tecknet på en schysst rulle, när den kan få andra att vilja vara kreativa och släppa på förutfattade tyglar?

Målgruppschecklist:
5 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
2 – Sentimentalitet
1 – Barnförbjudet
3 – Feelgood
2 – Budskap
1 – Obehag
3 – Humor
1 – Action
4 – Prat

Betyg:
4 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
4 – Dialog
3 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
5 – Ljudform (nyttjande av ljud)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
44/50 – Totalt