Genre: Film-Noir, Mysterium, Kriminalthriller
Produktionsland: USA
Svensk titel: Utpressning
Manus: William Faulkner, Leigh Brackett, Jules Furthman (efter romanen av Raymond Chandler)
Regi: Howard Hawks
Längd: 114 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Humphrey Bogart, Lauren Bacall, Dorothy Malone, Regis Toomey, Elisha Cook Jr, John Ridgely, Martha Vickers, Peggy Knudsen, Charles Waldron
The Violence-Screen’s All-Time Rocker-Shocker!
En gammal general upptäcker att hans dotter är utsatt för utpressning. Han anlitar privatdetektiven Philip Marlowe och snart är denne indragen i en härva av mord, kidnappning och svekfulla kvinnor. Invecklad film noir-klassiker efter en roman av Raymond Chandler.
Denna klassiska film-noir av Howard Hawks (His Girl Friday, Bringing Up Baby, Rio Bravo) har jag undvikit fram till nu. Inte för att jag inte velat se den, men jag har i nästan 10 år haft ambitionerna att bocka av alla klassiska film-noir-rullar i ett svep som en konkret nerdykning i genren. Något som med så många andra ambitiösa projekt aldrig riktigt kommer till skott när jag håller i taktpinnen. Nu slog jag mig bara ner och såg den utan baktankar om mer, då det väl nästan är bästa sättet att bemöta film.
Filmen baseras på detektivromanen av Raymond Chandler, omvandlat till manus av inga mindre än (på sina egna vis) avantgardististerna William Faulkner (legendarisk författare bakom böcker som As I Lay Dying och The Sound and the Fury) och Leigh Brackett (föbisedd sci-fi-romandrottning som även skrev manusen till The Long Goodbye, Rio Bravo och en tidig version av The Empire Strikes Back bland annat) tillsammans med en av manusbranschens flitigaste pennor, Jules Furthman (Mutiny on the Bounty, Shanghai Express, Rio Bravo).
Vivian: So you’re a private detective. I didn’t know they existed, except in books, or else they were greasy little men snooping around hotel corridors. My, you’re a mess, aren’t you?
Philip Marlowe: I’m not very tall either. Next time I’ll come on stilts wear a white tie and carry a tennis racket.
Vivian: I doubt if even that will help.
Hollywoodikonen Humphrey Bogart (Casablanca, The African Queen, The Maltese Falcon / Riddarfalken från Malta) spelar här den sorglöse privatdetektiven Philip Marlowe, som är samma filur som triumferade på nytt i just Robert Altmans The Long Goodbye (1973) i Elliott Goulds skepnad, nästan 30 år senare. Detta är den första berättelsen och första filmversionen i den marlowska kronologin. Nästa hollywoodikon att äntra scenen är Lauren Bacall (Written on the Wind, How to Marry a Millionaire, Dogville), som fick sitt stora genombrott som motspelerskan Vivian Rutledge.
Hon underkastar sig inte Bogarts status och roll med ”jag är bara så tacksam för att få vara med i ett sånt här sammanhang”-manér, utan hon ger verkligen Bogart en match i självsäkerhet och det jämlika samspelet dem emellan – både i karaktär och som två personer som leker det gamla goda spelet Hollywood, är filmens mest lysande smycke (som jag jämfört med Audrey och Coopers samspel i Twin Peaks). Bacall och Bogart bildade i princip filmisk firma och spelade mot varandra i ytterligare två filmer på kort tid – Dark Passage (1947) och Key Largo (1948) . En firma som började redan 1944 i hennes debutfilm, To Have and Have Not.
Jag älskar också föga oväntat atmosfären. Inte bara det som kommer i regel med en film-noir som sådan, utan specifika saker som att försätta en scen i ett hett, svettframkallande växthus och att ha en kvinnlig motpol till Bacalls karaktär Vivian Rutledge, i form av hennes flörtigt och taktiskt undergivna lillasyster (spelad av Martha Vickers). En mycket intressant femme fatale med lurig lolitapersona som självklart även hon andas Audrey Horne.
General Sternwood: How do you like your brandy, sir?
Philip Marlowe: In a glass.
Regissör Howard Hawks omnämns ofta som en av dom allra första auteurerna inom amerikansk film och inom självaste hollywoodmaskinen. En av hans talanger är just att förvandla fjädrar till hönor genom driv i det skådespelarmässiga samspelet, genom dels det överlappande munhuggandet i dialogleveransen som Tarantino sedan förde vidare arvet med i sina filmer, men också genom att lyckas med den ack så viktiga bedriften att få skådespelarna att utstråla en glädje över att få leka tillsammans framför kameran. Allt känns som en lek och det är en underskattad kvalitet som sällan syns ens i närheten av lika genuint i andra filmer – små som stora, som i en Howard Hawks-film.
The Big Sleep beskrevs av Roger Ebert som ”a movie about the process of a criminal investigation, not its results.” Jag kan verkligen instämma och fylla i att det än mer än processen som sådan, är processen av en smittsam lek i skuggan av en brottsutredning snarare än en skildring av hur det ska sluta. En film i både dur och zen. För att vara en film inom den mörka, krassa och hårda genren film-noir är det oerhört hemtrevligt. En riktigt mysrulle, där dom stora, ”viktiga” sakerna är finfina men aldrig lika briljanta som dom små. En film jag lär återvända till flera gånger för att påminna mig om dom verkliga kvaliteterna i våra göranden.
”What’s the matter? Haven’t you ever seen a gun before? What do you want me to do, count three like they do in the movies?”
Sexspalten: Samspelet mellan en hårdhudad men sympatisk detektivman och förföriska men beräknande femme fatales som har detektivmannen i sitt grepp – mitt i ett mysterium, är själva essensen av Film-Noir och så även här, i högsta grad. På så vis är det en oerhört intressant film ur synpunkten ”skildrandet av könsroller”. Då det finns stora forskningsunderlag på det planet när det gäller den här filmen kommer jag inte bli långrandig på det planet utan rekommenderar istället att läsa på kring detta själv då det är en utmärkt film att fokusera på ur dom ändamålen.
Det jag dock tänkte på var efter vilka enkla och rent ytliga premisser både männen och kvinnorna bedömde varandra utifrån. Därmed inte sagt att det är negativ kritik mot filmen, utan snarare en reflektion av karaktärerna som sådana och en realistisk spegling av hur vi bedömer våra motsatta kön i en flyktig tillvaro. Både männen och kvinnorna är ganska jämlikt glorifierande och degraderande av deras motsatta kön, men det är endast män som är naiva nog att falla för det.
Vivian: Do you always think you can handle people like, uh, trained seals?
Philip Marlowe: Uh-huh. I usually get away with it too.
Vivian: How nice for you.
Målgruppschecklist (mängdvärde):
4 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
2 – Sentimentalitet
1 – Barnförbjudet
4 – Feelgood
1 – Budskap
1 – Obehag
2 – Humor
2 – Action
4 – Prat
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
4 – Dialog
4 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
3 – Ljudform
4 – Lekfullhet
4 – Omtittningsvärde
————
37/50 – Totalt
Absurd Cinema 