Etikettarkiv: Pjäs

Rapture (1965)

Mkrorecensioner-header09a1f9753f9169f633b5a8e022e326b5

Genre: Drama
Produktionsland: USA, Frankrike
Svensk titel: Lek med Främling
Manus: Stanley Mann (efter en roman av Phyllis Hastings)
Regi: John Guillermin
Längd: 104 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Melvyn Douglas, Patricia Gozzi, Dean Stockwell, Gunnel Lindblom, Leslie Sands, Sylvia Kay, Peter Sallis, Christopher Sandford, Ellen Pollock

Tonårsflickan Agnes lever i sin egen fantasivärld på en ödsligt belägen gård i nordvästra Frankrike tillsammans med sin kärva och strikte far och en hushållerska. En dag får de oväntat besök av den karismatiske Joseph, en fånge på flykt undan polisen, som får stanna på gården. Till faderns förtret förälskar sig Agnes i den unge mannen.

title_rapture_blu-ray
large_rapture_blu-ray_2

Jag är oerhört svag för berättelser som tar formen av en enkel saga och vågar stå för det, med allt vad det innebär. Det här är en sådan film. Barnskådespelaren Patricia Gozzi (flickan i Söndagarna med Cybéle / Les dimanches de Ville d’Avray) spelar tydligt men bräckligt den naivt drömmande och desillusionerade flickan Agnes, som tror att hennes fågelskrämma fått liv i form av rymlingen Joseph.

Hennes far, som är en sammanbiten, tyst och oerhört hårt uppfostrande man av den gamla skolan, har hållit henne i en slags antisocial och utvecklingsförhindrande karantän sedan hon var liten när hennes mamma dog. Fadern spelas träffande mörkt och dystert av den store Melvyn Douglas, erfaren från Hollywoods allra tidigaste ljudfilmsguldålder – inte minst mot Greta Garbo i Ninotchka (1939) men efter en övergångsera till den nyblommande TV-dramafabriken hann han även medverka i senare klassfilmer som rysarpärlan The Changeling (1980 – läs min recension), Polanskis The Tenant (1976) och Peter Sellers svansång Being There (1979).

tumblr_n9rnqrQAef1qmemvwo1_1280
large_rapture_blu-ray_9

Givetvis uppstår en uppenbar åtrå från hennes sida till den mystiske mannen, mjukt och stilfullt spelad av före detta barnskådespelaren Dean Stockwell, som senare skulle göra sig själv oförglömlig i David Lynchs Blue Velvet (1986) som den kusligt sjungande hallicken. Kontakten mellan Agnes och Joseph driver sagan med sitt drama till uppfriskande solid dramatik som nästan bär drag av Ingmar Bergmans ödesmått emellanåt, men helt klart en mer europeisk touch än vad mer tidstypiska amerikanska 60-talsfilm brukar uppvisa.

Den är samtidigt inte alls jämförbar med den nya amerikanska vågen som gläntade på dörren, utan den tar klassiskt enkelt filmkartonage och gör det mycket mer fabliskt laddat.

rapture_03
large_rapture_blu-ray_3

Tänk Bergmans Jungfrukällan (1960), som har en klassisk, enkel struktur men eldar på i den psykologiska laddningen så det blåser ut över hela ytan. Svulstigt, som när Von Sydow bräcker trädet i skogen, men innerligt i undertexten. Intressant just att svenska Gunnel Lindblom (Tystnaden, Älskande Par, Nattvardsgästerna) som spelade en av huvudrollerna i Jungfrukällan har en nyckelbiroll här. Sagoinramningen; liten flicka drömmer, enslig stuga mitt ute i ingenstans, fågelskrämma som får symboliskt liv och det stigande allvaret på en väldigt tydlig yta – detta skapar magi! Och jag älskar den magin till bristningsgränsen.

Filmens mest odiskutabla styrka är däremot dess mäktiga, spaghettiwesternartat distanserade CinemaScope-foto av Marcel Grignon. En fransos som fotat 120 långfilmer – inte minst rebooten av den surrealistiske antihjälten Fantômas vid samma tid. Eftersom fotot är odiskutabelt behöver jag inte säga mer om det, förutom möjligen då att dom svartvita, kontrastläckra kustbilderna i recensionen talar för sig själv.

large_rapture_blu-ray_7
large_rapture_blu-ray_4

Regissör är brittiske John Guillermin, med en resumé av helt andra filmer än detta pjäsutformade, lantdrama på sitt rika CV. Vad sägs om Tarzan’s Greatest Adventure (1959), flygkrigsfilmen The Blue Max (1966), Shaft in Africa (1973), katastroffilmen Skyskrapan Brinner / The Towering Inferno (1974) och slutligen remaken av King Kong (1976), Agatha Christie-deckaren Death on the Nile (1978) och kalkongorillauppföljaren King Kong Lives (1986).

Det enda riktigt negativa är att filmen i tredje akten plötsligt hastar på för att berätta en ganska stor del av händelseutvecklingen. Det är som om manusförfattaren Stanley Mann (Firestarter, Conan the Destroyer, Damien: Omen II) – som byggt handlingen från en bok av Phyllis Hastings, kom på att ”oj, vi har ju 120 sidor kvar att berätta trots att jag är i slutfasen av filmen” och komprimerat en väldigt distinkt del av aktstrukturen till att endast bli en passage. Trots att det rent praktiskt är förståeligt rubbar det tonen lite i en annars fin, undangömd film jag rekommenderar alla att se.

vlcsnap-2015-05-22-22h45m18s227
large_rapture_blu-ray_6

Sex symbolSexspalten: Filmens huvudkaraktär Agnes är en mycket intressant och komplex kvinnokaraktär. Hon är ett äldre barn med turbulent uppväxt och psyke. Hon är naivt storögd mot människor, men med en aggressiv beslutsamhet och rättframhet som överumplar dem som endast ser henne som ett barn. Det underliggande skildrandet av hennes pendlande mellan barn och vuxen kvinna är en viktig del i filmen. Övriga roller består till största del av ytterligare en kvinna och två män.

Den andra kvinnan på gården är en omtänksam ”babe” och hembiträde som snabbt visar intresse för Dean Stockwells man på flykt, men hon är också intelligent och känns alldeles för storstadskarriärsdriven för att befinna sig i sin nuvarande roll. Agnes pappa är som sagt en oerhört sammanbiten slaggklump till överman. Det utvecklas till ett mycket intressant mansporträtt med en sjuklig relation till hans sedan länge döda, mycket yngre hustru. Relationen mellan Agnes och hembiträdet är också intressant.

Karaktärsporträtten – kvinnor som män, bär som tidigare nämnts på en välskriven tyngd som påminner om Bergmans karaktärer, om än aningen mer handlingsdrivna.

4 – Manus
3 – Skådespelare
4 – Atmosfär
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
————
22/30 – Totalt

SYD-Betyg-07

 

Annonser

The Little Girl Who Lives Down The Lane (1976)

Halloween-banner-2015 tumblr_ntm18yOil31rt156jo1_1280

Genre: Drama, Thriller, Mysterium
Produktionsland: Kanada, USA, Frankrike
Svensk titel: Den Lilla Flickan i Huset vid Vägens Slut
Manus: Laird Koenig (baserad på hans roman)
Regi: Nicolas Gessner
Längd: 100 min
Budget: 1 100 000 kanadickdollar
Skådespelare: Martin Sheen, Jodie Foster, Scott Jacoby, Mort Shuman, Alexis Smith

Den unga, intelligenta flickan Rynn lämnas att leva ensam när fadern dör. Hon är fast besluten om att leva själv och klara uppväxten utan någon vuxen. Hon bor ensam i en villa i utkanten av stan och får kämpa med att dölja att hon faktiskt är helt ensam.

She was only a little girl. She lived in a great big house… all alone. Where is her mother? Where is her father? Where are all the people who went to visit her? What is her unspeakable secret? Everyone who knows is dead.

22578317710_3f395d5626_o

Jodie Foster (The Silence of the Lambs, Panic Room) spelar här 13 år gammal huvudrollen som ensliga skarphuvudet Rynn Jacobs, i kölvattnet efter succéer som Taxi Driver och Bugsy Malone – bägge hade premiärer tidigare samma år och visar vilket kanonår detta var i Jodie Fosters karriär. Jag är ingen expert på Foster och tänkte att hon kanske inte hade gjort så värst mycket mer innan detta – bortsett från en del TV-roller då, men hon hade sedan slutet av 60-talet hunnit med både huvudroller och biroller i ett flertal långfilmer och givetvis massor av TV-produktioner, så tji fick jag.

Här visar hon verkligen talangen som bringat henne alla skådisförfrågningar. Hon är självsäker och avslappnad, med timing i vad som händer i scenerna undertextmässigt men aldrig så det blir överanalyserat, utan med bra balanssinne i agerandet. Sedan spelar hon mot riktigt bra namn också. Martin Sheen (Badlands, Apocalypse Now) glänser i sin intensivt påträngande glidarroll och 19-årige Scott Jacoby (Bad Ronald) är ännu lite bättre, som en ung, smart trollkarl. Han kan verkligen framhäva komplexa känslor med genuint blottande ansiktsuttryck som kontrasterar mot hans säkra attityd.

little_girl_lane-1

Dessa tre tillsammans med en mycket trevlig Mort Shuman  i rollen som en polis får verkligen till en teaterkvalitativ dynamik karaktärsmässigt och tack vare fint samarbete i deras ageranden från varsitt håll. Shuman var egentligen flitigt producerande låtskrivare samt filmkompositör och skrev några av Elvis Presleys allra största hits samt mästerverket ”This Magic Moment” som tolkats av många, men han gjorde även några få skådisroller emellanåt.

Lite tråkigt att veteranen i gruppen – 55-åriga Alexis Smith (Night and Day, Any Number Can Play, Dallas) inte är riktigt lika med. Hon är lite väl dramatisk och tydlig i sin karaktärs känslor, men då är jag också väldigt kräsen. Egentligen kanske hennes karaktär passar rätt bra i hennes tolkning, då den förbittrade, stela damen kommer fram. Jag är nog för hård som ser hennes del i filmen som svagare, då det nog mest handlar om karaktärsmässig kontrast. Jag får lite dåligt samvete faktiskt. Med över 60 roller i bagaget och roller mot legender som Cary Grant, Clark Gable, Bing Crosby och Humphrey Bogart går det inte att ifrågasätta hennes erfarenhet, men erfarenheten kommer trots allt från en annan tid och denna film gjordes i det nymodiga, mer neorealistiska 70-talet. Allt landar på ren matchning av olika stilar, snarare än på egentliga brister. Hon är inte dålig, det vill jag ha sagt.

22145127783_306521eb0a_o

Jodie Foster har i efterhand kallat denna film för hennes minst roliga, då hon sagt att ingen på inspelningen gjorde filmen med glädje. Kanske är det en del av denna disharmoni som gör att jag faktiskt gillar stämningen? Disharmoni kan ju många gånger ge en egen form av känsla vilket filmhistorien visat (Von Trier och Kubrick är några som beprövat detta).

Filmen bär i övrigt på stark 70-talsatmosfär, som sig bör. Väldigt fina glesbygdsmiljöer i fuktigt, höstgrått kustklimat i Kanada. Hela inramningen känns som sagt som skriven för en pjäs med sin starka karaktärsdynamik och förankring i Rynn Jacobs ensamma villa, men filmen bygger i själva verket på en bok. Ett moment i filmen som jag störde mig på då det gjordes väldigt plumpt och billigt – jag behöver inte säga vad, skiljer sig en del i boken då den vågade gå lite längre med karaktärerna.

littlegirl2big

Detta drar ner betyget lite för mig, samt klavertrampet när filmen i allvarliga scener plötsligt bjuder på tidstypiskt jättegrovbasig 70-talsfunk, som ger mig vibbar av blaxploitation och flamboyanta hallickar när jag nog knappast borde dra dom associationerna. Dock bjuder filmen överlag på fin filmmusik i mer klassiska flöjtmelodier (blandat med stycken av Chopin) som sätter desto bättre karaktär på ett sätt som dagens dramer och thrillers sällan lyckas med.

Allt som allt (hugeda mig vad jag maler på i vad som ska vara korta recensioner); Briljanta Jodie Foster är knappast enda behållningen i den här lilla pärlan, men förvänta dig ingen rysare utan snarare ett lågmält mysdrama med rysarinslag och konsekvent bra spänning. Av någon outgrundlig anledning hade denna premiär i Sverige först, av alla platser i världen. Fråga mig inte varför, men ge mig gärna svaret.

3 – Manus
4 – Skådespelare
3 – Atmosfär
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
————
19/30 – Totalt

SYD-Betyg-06

Anomalisa (2015)

Mkrorecensioner-headerPS4buNYGenre: Drama, Animerat
Produktionsland: USA
Manus: Charlie Kaufman
Regi:
Duke Johnson, Charlie Kaufman
Längd:
 90 min
Röster:
David Thewlis, Jennifer Jason Leigh, Tom Noonan

En man, låst i den monotoma tillvaron kallad livet, upplever plötsligt något utöver det vanliga.

Charlie Kaufman har skrivit några av vår tids mest intressanta tillika ambitiösa filmmanus, som Being John Malkovich (1999), Adaptation (2002), Eternal Sunshine of the Spotless Life (2004) och Synecdoche, New York (2008). Den sistnämnda var hans regidebut och hela sju passerade år senare kommer Anomalisa – hans andra film där han själv även regisserar, tillsammans med Duke Johnson (Mary Shelley’s Frankenhole). Vad har han gjort därimellan som hållit honom borta från filmskapandet? Har han varit mer deprimerad än vanligt eller?

”Look for what is special about each individual, focus on that.”

Anomalisa är en historia berättad genom digital claymation, med en vemodig stämning i ensam – sterilt enslig, hotellmiljö. Michael Stone (med röst av David Thewlis) är en föreläsningsresande författare som är livstrött och ur led över att alla går omkring som skuggor och följer livets kugghjul utan att ifrågasätta eller reflektera över någonting. Hela världen runt honom har funnit sig i en lång, monotom depression – men inte han. Eller han har ju det, men han har åtminstone värdet att säga ifrån … åtminstone när han är själv … till sig själv. Annars är han tyst och låter dagarna gå, med ett ansiktsuttryck surt som en citron.

1401x788-068-ANOMALISA-008R

Denna leda dramatiseras väldigt finurligt genom att låta den 2 meter långe kultskådisen Tom Noonan (The House of the Devil, The Last Action Hero), vara röst åt samtliga karaktärer som passerar i Michaels liv. Tills han plötsligt träffar den spontana, uppriktiga Lisa, som sticker ut från dom andra. Michaels inställning till livet börjar alltmer ta en vändning. Lisas röst görs av nyss oscarsnominerade kultnamnet Jennifer Jason Leigh (Fast Times at Ridgemont High, The Hateful Eight).

Hela filmens upplägg är alltså som en lättare pjäs, med endast tre egentliga skådespelare i rollerna.

Jag ser att filmen faktiskt till och med bygger på en identisk radiopjäs – eller rättare sagt ”audio play”, skriven av Kaufman själv redan 2005, men under pseudonymen Francis Fregoli och med samma tre skådespelare i rollerna. I vilket fall tillför det visuella något som han kanske redan då kände saknades, men skulle bli för dyrt att genomföra? Tragiskt nog har den 8 miljoner dollar dyra produktionen vid dags datum inte ens spelat in 2,7 miljoner.

1401x788-Screen-Shot-2015-11-02-at-11.06.31-AM

I varje fall passar det mig mycket gott att filmen sett dagens ljus i sin allra bästa form. Andan – den starkt anomiska – påminner mycket om bröderna Coens dimmgråa pärla Inside Llewyn Davis (2013 – läs min kärleksförklaring till den filmen här). Undertexten bjuder på mycket mer att reflektera över än det väldigt enkla och raka jag ser, vilket är bra på ett sätt många nog tyvärr tar för givet. Lost in Translation (som påminner om denna på nästan alltför många sätt för denna films eget bästa) är också en sådan film, där lagerarbete förhöjer det enkla utan att krångla till något av det sparsmakade som sker på den första, tydliga nivån.

Anomalisa är ambitiös och existensiellt djup på sitt egendomliga vis, men verkligen ingen tankenöt lik Kaufmans tidigare filmer. Den berättas sakta och slumrigt som sent på kvällen, men jag gillar – i saknad av ett finare sammanfattande ord, den ”knubbiga” stämningen filmen har. Nästan avdomnade, liksom. Som Lost in Translation.  Det är ändå något sällsamt vackert med stämningen som kommer i hotellmiljöer. Tysta heltäckningsmattor som talar till dig trots att du inte hör. Kan det vara det mest atmosfäriska näst efter skogen?

4 – Manus
4 – Röster
5 – Stämning
4 – Animation
4 – Musik
———-
21 – Totalt

SYDSYDSYDSYDSYDs-ghost

Mandingo (1975)

Mandingo posterGenre: Historiskt drama, Exploitation
Regi: Richard Fleischer
Manus: Jack Kirkland, Kyle Onstott, Norman Wexler
Längd: 127 min
Skådespelare: James Mason, Susan George, Perry King, Richard Ward, Brenda Sykes, Lillian Hayman, Ken Norton

Förmögna, vita plantageägare och slavägare på 1840-talet lever i lyx medan de svarta slavarna bespottas och misshandlas. Den rasistiska anti-idyllen vänds upp och ner när komplicerade sympatier väcks mellan de vita arvingarna och de fattiga slavarna.

Denna film – regisserad av den kontroversielle och erfarne Richard Fleischer (20, 000 Leagues under the Sea, Tora! Tora! Tora!, Soylent Green, Che!), är producerad av ingen mindre än  Dino De Laurentiis.

Den okonventionelle, italienske filmpampen (ofta med maffiaförknippade öknamn) som bland annat har producerat kreddiga regissörer som Federico Fellini, John Huston, Ingmar Bergman, David Lynch, Mario Bava och Michael Mann, men också ”fulkulturfilmer” som Barbarella, Flash Gordon, Halloween II-III, Evil Dead 2, Maximum Overdrive och Conan The Barbarian.

Och så Mandingo förstås. En mycket kontroversiell och vågad film som bygger på en roman av Kyle Onstott och en pjäs av Jack Kirkland. Det är svårt att veta om man ska kategorisera den som en vågad skildring av USA:s mörka slavhistoria eller om det är en gränslös Exploitation-film vars huvuduppgift är att provocera.

Mandingo6

Som vit amerikan är det nog svårare att bestämma sig i den frågan, men jag skulle vilja säga att det är en underskattad skildring av slavperioden i USA i mitten av 1800-talet och även om vissa karaktärer är lite fyrkantiga så känns den inte nämnvärt överdriven eller falskskildrande enligt min mening. Miljöerna av den amerikanska södern är helt otroligt mäktiga och känns långt borta ifrån hollywoods studios.

Filmen innehåller dock riktigt fruktansvärda detaljer kring hur svarta slavar behandlades av vita, såsom piskstraff, sexuella uppgifter, kokbad och den förudmjukade metoden att låta svarta, små barn vara fotpall åt de äldre, vita rikemännen för att det skulle dra ut krämporna ur dem.

En del våldsscener förekommer också och de är ovanligt realistiska, så det är inte en film som håller tillbaka på något sätt.

Mandingo7

Filmen huvudkaraktär spelas av Ken Norton – en proffsboxare och body builder som är en av få som har vunnit mot självaste Muhammad Ali. Någon skådespelarbakgrund har han dock inte och det märks en del i hans träiga okänsla för repliker, även om han definitivt har en sympatisk charm.

Han är dock med i filmen i första hand för hans fysiska storhet, då han spelar en särskilt stark och storväxt slav – något som den vita societeten kallade för ”mandingo” och som gjorde dem till särskilt eftertraktade slavarbetare med förmågan att kunna slåss i organiserade publikfighter mot andra slavar, där de vita kunde satsa pengar på vinnarslaven.

Det är den här filmen som kultfilmgeniet Quentin Tarantino refererar i huvudsak till i sin slav-western/southern, Django Unchained (2012). Quentin Tarantino har också kallat Mandingo för den enda filmen med äkta exploitationambitioner de senaste decennierna tillsammans med Paul Verhoevens Showgirls (1995).

Mandingo12

Ursprungligen kommer uttrycket ”mandingo” från ett av  Afrikas största etniska grupper – så kallade ”mandinskas”, med ursprung från det gamla Mali-imperiet. En tredjedel av denna grupp fångades och skeppades till Amerika som slavar under 1600-, 1700-, och 1800-talet.

Filmen bjuder överlag inte på några särskilda skådespelarinsatser och bland annat det gör att filmen får lite distans från det seriösa temat, men det är helt klart en film som förtjänar mer uppmärksamhet och diskussion då det känsliga ämnet skildras så pass kompromisslöst för att vara en amerikansk film.

En gammal James Mason (A Star is Born, North by Northwest, Lolita) har dock en roll i filmen som en rejält bångstyrig änkefar till en ung arvtagare som visar ”för mycket” sympati för deras slavar.

Mandingo11

Det är fint att se att en så pass respekterad skådespelare som James Mason är modig nog att ställa upp för en så kontroversiell film och min beundran för honom ökar ännu mer. Han har ett avvaktande skådespeleri som trots det är väldigt lätt att ta till sig. Han tog ju ett ganska stort ställningstagande redan med Stanley Kubricks Lolita (1962), mer än 10 år tidigare.

En annan modig skådespelare, Susan George (Straw Dogs, Dirty Mary Crazy Larry), har en ganska stor del i filmen och spelar ibland ut för mycket i sin excentriska roll, men är i en del stunder riktigt, riktigt bra också så hon ska ha sin beröm.

Filmens handling tar ett dock tag på sig att skymta någon verkligt röd tråd och är på väg åt flera håll samtidigt. När väl en tydlig linje följs så får filmen ett annat driv, men samtidigt känns det som att den skyndar på och glömmer bort saker den byggt upp.

Mandingo3

Slutet är intressant precis som resten av filmen, men det känns abrupt och – återigen aningen ostrukturerat. Uppenbarligen beror det på att staten klippte om slutet då originalversionen inte föll i deras smak. Hade varit väldigt intressant att se vad som egentligen klipptes bort.

Filmens puttrande med flera potentiella skildringar i den stora berättelsen gör dock att det blir ganska mysigt – lustigt nog, som om man ser en miniserie som är i inledningsfasen på sitt berättande. Jag hade helt klart kunna se Mandingo som en längre miniserie då den har potential för mer och flera spännande – men allra mest omtumlande, skildringar av den vita societetens behandling av svarta slavar.

Det är ett bra försök till att göra en Gone with the Wind (1939), fast grundad i en bitter, mer cynisk amerikansk tidsmiljö utan romantiska blossanden.

Mandingo14

Blueslegenden Muddy Waters bidrar dessutom med ett stycke musik till filmen, för att knyta ann till själva kärnan med berättandet om den svarta minoritetens historia.

Jag rekommenderar Mandingo, framför allt för det vågade rasismskildrandet som jag helt klart värderar högre än exploitation – men se den även för det kuriosa om du är intresserad av att få mer kött på benen till Quentin Tarantinos slavberättelse, Django Unchained.

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhost