House of 1000 Corpses (2003)

Genre: Skräck, Gore
Regi: Rob Zombie
Manus: Rob Zombie
Längd: 88 min
Skådespelare:

Efter ett besök på ett skräckmuseum får ett par ungdomar reda på den lokala legenden om Doktor Satan. De beslutar sig för att undersöka saken och givetvis går deras bil sönder mitt i ödemarken. De tags till fånga i ett hus fullt med psykopater i bästa motorsågsmassakerstil. Skall de klara sig?

Den gamla Alternative Metal-sångaren Rob Zombies debutrulle är en orgie i allt som Zombie älskar; gore, skräcknostalgi, svordomar, burlesk och skön musik. Allt riktigt tajt och kärleksfullt förpackat, förstås. Han är speciellt skicklig med att skriva dialoger. Han är lite av skräckgenrens Tarantino, och har man sett en av Zombie’s filmer så vet man redan allt om hur en ”zombie-film” är. Jag hade innan jag såg denna (2007) sett hans nya remake av John Carpenter’s Halloween och utvecklade en stor kärlek till den filmen, trots viss skepsis på förhand.4 år senare är jag ett fan av Zombies idéer och har gillat allt han gjort, mer eller mindre.

House of 1000 Corpses utspelar sig också på all hallows night, då ett gäng average skräckfilmsungdomar hamnar i en håla mitt ute i ingenstans, sökandes efter udda sevärdheter. De har kommit precis rätt, då stället kryllar av galna lodisar och massmördare. Rob Zombies ”white trash”-värld är så sinnessjuk och insyltad att man får känslan att han filmerna han gör är skapad helt och hållet av inavlade, blodtörstiga Charles Manson-sektmedlemmar och den här filmen för givetvis framförallt tankarna till Motorsågsmassakern, tack vare upplägget och Texas-känslan.

Skådespelarna är en bunt galna jävlar och framför allt b-kultskådisen Sid Haig imponerar som fadersgestalten ”Captain Spaulding”. Flertalet övriga ansikten känns igen från Zombies efterkommande alster. Filmen varvar gore-skräck med en ironisk, svart humor och stor kärlek till skräck- och filmmediet – framför allt det som vevades ut under Hollywoods gyllene era före 60-talet. Antagonistkaraktärernas namn är exempelvis hämtade från Bröderna Marxs filmer.

Det börjar galet och blir bara galnare och galnare. När eftertexterna rullar så sitter jag som ett frågetecken efter en omtumlande, obekväm resa. Men jag är ganska glad ändå, då det sannerligen var en sjuhelsikes resa!