Genre: Psykologisk thriller
Regi: Gaspar Noé
Manus: Gaspar Noé
Längd: 97 min
Skådespelare: Monica Bellucci, Vincent Cassel, Albert Dupontel, Jo Prestia, Philippe Nahon
Tiden avslöjar allt. Alex och Marcus älskar varandra. Tillsammans med Pierre, en före detta älskare till Alex, är de på väg till en fest. Men under kvällen går allting våldsamt fel.
Tiden förstör allt. För att mannen är ett djur. För att längtan efter hämnd är en naturlig impuls. För att de flesta brottslingar förblir ostraffade. För att förlusten av någon man älskar är lika förödande som ett blixtnedslag. För att kärleken är källan till allt liv. För att föraningar inte ändrar händelsers kurs. För att tiden avslöjar allt. Allt det underbara. Och allt det otänkbara.
Jag fick höra om den här franska filmen på filmforumet Filmsnack för några år sedan, då den var en av de mest omnämnda filmerna under kategorin ”obehagligaste film”. Jag köpte filmen direkt, då jag alltid haft en förkärlek för psykologiskt obehagliga filmer. Dessutom fick jag intrycket av det jag läst om filmen, att den var något annorlunda och att regissören Gaspar Noé var en visuell auteur med intressanta ideér.
Natten efter att jag sett filmen drömde jag de mest extrema och omtumlande mardrömmarna jag någonsin drömt, och vaknade upp totalt utmattad i hela kroppen stirrade ut i tomrummet framför mig. Filmen hade satt sina spår i mitt undermedvetna och gett mig en dubbel skräckupplevelse. Trots att jag älskade filmen bestämde jag mig för att inte se om den i första taget, med rädsla för biverkningar.
För en vecka sedan såg jag Irrèversible igen.
Den här gången var jag förberedd på vad jag hade att vänta och kunde sjunka in i filmen med mindre fruktan. Den grep tag i mig och tog mig med storm igen. Gaspar Noé använder alla element för att leda tittaren in på en mardrömsfärd som sliter i både nervtrådar och tarmar.
Irrèversible är bokstavligt talat en resa där slutet är början och början är slutet – och allt ser ut att vara filmat i en enda tagning. Tittaren ser förödelsen före upptakten och vet därför vad som kommer att hända innan karaktärerna vet det, vilket blir oerhört frustrerande.
Kameran sveper fram runt händelserna så att mitt balanssinne blir rubbat och yrseln lurar alltid runt hörnet. Musiken pulserar fram och tillbaka och det känns som om en mixer rör om i mitt huvud. Noés val att fylla filmen med infraljud – lågfrekvent ljud, gör att du inte ska kunna skoja bort upplevelsen och fly filmens tyngd ens om du försöker. Det är därför inte så konstigt att en mängd biobesökare flydde filmvinsingarna av illamående och yrsel.
För att inte tala om det mer närgågna som filmen visar prov på. Våldet – det fysiska som det psykiska, är i sitt sammanhang så realistiskt att jag vill hålla för både ögon och öron. Det filmen bjuder på får mig att släppa allt runt omkring och det enda jag upplever är en spiral av blytung hopplöshet. Det är lite för verkligt för att jag inte ska kunna distansera mig och säga ”det är ju bara en film”. Hur mycket jag än vill se ljuset i tunneln, så vet jag att det bara blir mörkare.
Gaspar Noé spelade in Irrèversible under ovanligt kort tid och mycket är improvisation från honom och skådespelarnas sida då manuset endast var 30-talet sidor långt, vilket är mäkta imponerande då resultatet flyter på i en takt som känns både naturligt och genomtänkt. Det är definitivt en film som kommer överleva filmhistoriens gång och frågan med filmer av det slaget är inte när – utan om, de kommer att överträffas.
Ingen bra film överlever dock utan bra skådespelarprestationer. Albert Dupontel är så trovärdig i sin roll som Pierre att jag många gånger under filmen tänker att det lika gärna skulle kunna vara en dokumentär jag bevittnar. Vincent Cassel och Monica Bellucci briljerar också dem fullständigt som det förälskade paret Marcus och Alex. De är ett par även i verkligheten, vilket var nyttigt då samspelet dem emellan är fängslande vackert utfört.
Bellucci gör antagligen en utav TIDERNAS svåraste roller och offrar sig totalt för filmen och Noés vision. Det är smärtsamt bra. Och Irrèversible är en smärtsam upplevelse. Det är Gaspar Noés bästa skapelse hittills – och en utav filmhistoriens mörkaste alla kategorier. Ett mästerverk. Nu har jag sagt det.
Se den på egen risk och tänk efter beslutet ordentligt före. Du kommer aldrig att glömma den.
Det provocerande utförandet på samtliga och att Gaspar Noé väljer att berätta filmens händelseförlopp enligt bakvänd berättarstruktur. Det genialiska i det är att han på så vis säger betydligt mer än ifall filmen följt konventionerna och här skapar han sin mest tänkvärda nyckelpoäng.
Inget, såvida du tycker att det kan vara kontruktivt att må dåligt av en film.
Fotnot: Recensionen är skriven för knappt fyra år sedan. Sedan dess har jag sett filmen ytterligare och den blir bara bättre och bättre. Det är definitivt en av 2000-talets allra mest imponerande filmer.
Absurd Cinema 