The Witch: A New-England Folktale (2015)

Halloween-banner-2015tumblr_o2safsn9VJ1qm7fcfo1_r1_1280

Genre: Folksaga, Rysare, Ockult saga, Drama, Perioddrama
Produktionsland: USA, Storbritannien, Kanada, Brasilien
Alternativ titel: The Witch, The VVitch: A New-England Folktale
Manus: Robert Eggers
Regi: Robert Eggers
Längd: 92 min
Budget: 3 500 000 dollar (USA)
Skådespelare: Anya Taylor-Joy, Ralph Ineson, Kate Dickie, Harvey Scrimshaw, Ellie Grainger, Lucas Dawson, Julian Richings, Bathsheba Garnett, Sarah Stephens, Viv Moore, Axtun Henry Dube, Athan Conrad Dube, Wahab Chaudhry

I 1630-talets New England lever William och Katherine ett gudfruktigt kristet liv med fem barn och en gård på gränsen till en oframkomlig vildmark. När deras nyfödde son försvinner och skörden blir misslyckad, vänder sig familjemedlemmarna emot varandra. Bortom deras värsta farhågor visar det sig att en övernaturlig ondska lurkar i den närbelägna skogen.

the-witch

Det kommer inte många rysare i modern tid som är både är välgjorda till yta och innehåll samtidigt och kan hålla en sådan kvalitet att dom levererar ett bestående värde som håller genom tiderna och flera återbesök.

Dom rysare som levererat detta dom senaste 20 åren går för mig nästan att räkna på en enda hand – The Blair Witch Project (1999), Rob Zombies House of 1000 Corpses (2003 – läs min då ganska återhållsamma recension) och hans alternativa remakes Halloween (2007 – läs min hyllning och Christers sågning) och Halloween 2 (2009 – läs min då relativt måttliga hyllning och Christers sågning), till viss del Paranormal Activity (2007/2009 – läs min recension), Ti Wests makalöst fina The House of the Devil (2009) och Rob Zombies Lords of Salem (2012). Jag har endast sett Robert Eggers passionerade häxfolksagoskildring en gång ännu, men den besitter kvaliteter som gör att jag helt klart vill placera den bland dom allra bästa rysarna som gjorts den här sidan om millennieskiftet. Rysarmästaren Stephen King är en av dem som verkar hålla med mig, då han själv påstår att han blev skrämd till vettet av The Witch: A New-England Folktale

The_Witch_2015_720p_Blu_Ray_mkv_003811000

Samtidigt är det så otacksamt att låsa denna film i facket ”rysare” då jag framför allt ser värdet inom andra områden. Det är så skönt med en ny film inom subgenren folksagoskildring som inte känns plastig och doppad i glasyr, utan är så pass välgjord in i varje beståndsdel att den är lika delar realism som folksaga. Den är så pass grundad i USA:s första kolonialism och skogsbelägna bondeliv att karaktärerna till och med talar gammelengelska och känns castade efter ansiktslikheter med porträtt från 1600-talets fattigfolk.

Just skildrandet av rysarelement i svunna tidsepoker verkar ligga oerhört nära regissör Eggers hjärta, då hans tidigare egenregisserade kortfilmprojekt även dem skildrat liknande saker – närmare bestämt bröderna Grimms Hans och Greta och Edgar Allan Poes novell The Tale-tell Heart, minsann. Smakar dom två referenserna gott i din mun, bör du verkligen gilla The Witch.

UlKuL

”We will conquer this wilderness. It will not consume us.”

Det är flera gånger som jag imponeras över hur allt känns så autentiskt. Den svarta geten som filmens familj äger gör en skådespelarprestation värd att både hurra och buga inför och huvudrollinnehaverskan Anya Taylor-Joy (har mest varit med i Skrillex musikvideo till Red Lips) imponerar i en krävande roll som lätt kan bli för mycket, med stark uppbackning från den övriga familjen. Hon har ett ansiktsuttryck som gjord för rollen och påminner en hel del om Michelle Williams och Carey Mulligan för övrigt. Trots skådespelets närhet kan riskeras att försvinna i gammelspråkets tekniska svårighet får hon det för mig att kännas som det är så hon talar till vardags. Jag kan fokusera på känslan i skådespelet fullt ut hos henne, men även övriga inblandade.

The.Witch.2015.1080p.REPACK.BluRay.x264.DTS-ETRG.Screenshot10

Det visuella är helt strålande. Det går att känna doften av fukt och lera ända in i varje autentiskt klädesplagg och dom karga miljöerna gör mer än 70 procent av filmen, som kameran gärna stannar kvar i tålmodigt. Kameran har en klassisk gräddighet i oskärpan som sällan används i dagens skärpekåta, kliniska foto och filmens skarpa vyer ger å sin sida verkligen allt av den kvistiga tätskogens magi. Antichrist (2009) är en film som har liknande visuella kvaliteter men även inte minst i den ganska maniska, feberskorvande musiken och ljudbilden.

”She desires of my blood. She sends ‘em upon me. They feed upon her teats, her nether parts. She sends ‘em upon me.”

Jag såg filmen utan undertext, så jag lyckades inte tyda mycket av vad karaktärerna sade till varann, men det spelade faktiskt mindre roll då filmen hade tillräckligt att leverera på alla övriga fält för att fängsla mig. Jag ser fram emot att se om The Witch för att få veta mer vad dom sade och för att njuta av en rysare och historiskt drama som bjuder på stämning och oerhört välgjort hantverk och detaljer, istället för att trycka på billiga skräckeffektknappar och intensivt stimulerande för korta tålamodströsklar.

TheWitch_R2__1.27.1-1024x768

Förrförra och förra året satte The Babadook (2014) avtryck med sina klassiska rysargrepp och fokus på dramat inom skräcken, men för mig är The Witch mer tillfredsställande och djärv på alla tänkbara plan. Den slutar när den ska och eskalerar inte över sin egen potential. Går du igång på denna films innehåll rekommenderar jag starkt snarlika folksagogrundade guldkornet The Blood on Satan’s Claw (1971 – läs recensionen), Ken Russells särpräglade The Devils (1971) och givetvis The Wicker Man (1973).

The Witch påminner starkt om den förstnämnda i både handling, atmosfär och miljö, men har en särskilt vacker och skör mardrömskänsla likt den i The Devils, med en betoning på drama och atmosfär snarare än rysningar precis som i The Wicker Man. Det säger väl sig självt att även Lars von Triers tidigare nämnda, häxrelaterade film Antichrist (2009 – läs min hyllning till bland den filmen och drömska filmer i sig här) också är en film som går att lägga i samma hand som denna skara filmgodis.

edoeqmdvgkktyuuguntw

Sex symbolSexspalten: Filmens huvudroll är en kvinna och filmens huvudämne är rädslan för häxor, så när det kommer till skildrandet av kön har den ett intressant ämne. Den visar på ett ungefär vilken position kvinnor i det fattiga samhällsskiktet förde sig inom, men mest av allt handlar den om hur avvikande beteende kunde tolkas när religiös fanatism och rädslan för det okända härjade – något som givetvis var en större börda att leva under som kvinna och med bräckligt, förutfattat anseende, men filmen skildrar även mannens problematik att uppfylla sin könsroll i ett kämpande bondeklimat.

Målgruppschecklist:
2 – Hjärna (komplext värde)
2 – Hjärta (emotionellt värde)
1 – Sentimentalitet
4 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
2 – Budskap
4 – Obehag
1 – Humor
2 – Action
4 – Prat

TheWitch_R1__1.37.1-1024x768

Betyg:
4 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
4 – Dialog
4 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
4 – Ljudform (nyttjande av ljud)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
38/50 – Totalt

SYD-Betyg-08

Annonser

3 thoughts on “The Witch: A New-England Folktale (2015)”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s