Kategoriarkiv: Recensioner

Logan (2017) – recension #2 eller: Don’t be what they’ve made you

Ville skriva av mig mer om Logan efter att ha sett den på bio för andra gången och motvilligt avhållit mig från att se den en tredje gång. Allting har sin tid. Jag går in mer kring var filmen triumferar och några fler positiva aspekter kring karaktären X-23/Laura.

His time has come

I en nära framtid tar en sliten Logan hand om en sjuk Professor X, i en gömma nära den mexikanska gränsen. Men Logans försök att hålla sig undangömd från världen och sitt förflutna ställs plötsligt på sin spets när en ung mutant anländer och som visar sig förföljas utav mörka krafter.

Min första recension av Logan finnes här.

Älskade stumheten hos Laura. Fanns ingen anledning för henne att tala. Drömmen om Eden var riktigt vacker. Älskade hur filmen visar bandet mellan barn och myterna dom influeras av (serier, film). Älskade hur karaktärerna bearbetar barndom och åldrande. Älskade hur filmen sätter karaktärer först – i en westerninramning, och spolar sånt som gör superhjältefilmgenren så plastig. Den skalar av allt som blivit överkonsumerat dödkött inom genren. Den fick för mig hela den genren att bli ett trivialt distanserad luftslott i jämförelse. Lite som att bli kär i en person och plötsligt är alla andra så ointressanta. Jag tänker på allt inom den genren och känner att det är film för barn medan det här är en film för vuxna, fast det är tvärtom.

”Only about a quarter of this is true…”

Logan är en film som kan säga något om barn och till barn, medan superhjältegenren i regel mest är fan service för fans som inte är fans. Vuxna som vill att saker ska vara enkelt. Superhjältar på film blir ofta på sin höjd en förenklad, kristen bibel eller lättsamt allvar efter mall med urvattnad leverans (läs; i Disney/Marvels tappning), medan Logan kommer som en post-modern film med det gamla men får det att kännas så fräscht i nutiden. Gammal är yngst.

Logan hade varit en flera snäpp lamare och för mig mindre rörande film om Laura var en pojke. Briljansen ligger så mycket i att det är ett barn som beter sig oberoende av könsroll (eftersom hon är i ett stadium då könsroller inte i sig präglat individen att skapa en identitet runt könsrollen) men att hon trots detta ändå ÄR en flicka. Hon blir liksom en människa kort och gott, men indirekt ett statement för att flickor inte bara är flickor, utan i första hand människor. Rollen som flicka är en identitet som utformas genom behov präglad av omgivning i första hand. Laura är en förebild. Som pojke blir hon mer av en roll i mängden som inte bevisar något annat än den konvention – det urvattnade ”ideal” många lever efter och som gör att ”boys will be boys” är en självklarhet som ställer flickor i en separat kategori.

”Don’t be what they’ve made you.”

Tycker karaktären X-23/Laura är betydligt svagare skildrad i serietidningarna. Hade velat se serierna bearbetat henne efter filmen mer. När hon är mer utvecklad och närmat sig mer vuxen ålder är hon som samtliga övriga tjejer i serieform; en supermodellbomb med stora bröst och avslöjande klädsel som hela tiden utstrålar sex åt den manlige läsaren, som i ännu högre grad är pojkar och ska influeras av den skiten. Jag förstår att puberteten ska behandlas den också, men den sexuella tappningen av X-23 är ingen ”hit”. Usch.

För att tydliggöra avsaknaden av könsroll; i filmen beter sig Laura utan könsroll och om hon varit pojke hade hennes beteende varit mer förväntat, men eftersom hon är flicka är hennes beteende annorlunda och förebildande. Just eftersom flickor förväntas vara på ett sätt som inte passar hennes beteende i filmen, medan pojkar som beter sig som henne setts förr. Så som hon beter sig gör henne inte grabbig. Det är i sig en fördom där vi förväntar oss en sak av pojkar och annat av flickor. Hon är ingen pojke utan beter sig som hon gör av praktiska anledningar, inte för att hon vill vara en pojke. Hon spelar därför ingen könsroll. Det hon gör är inte baserat på en strävan att vara könet pojke/man utan helt praktiskt. Överlevnadsanpassning, attityd och målmedvetenhet är inte vigt åt det manliga könet. Du blir inte manlig för att du praktiserar dessa beteenden. Det är en fördom.

”It is for Laura.”

Hon är ett barn och ett barn är oerhört lite ett kön så länge inte barnets omgivning influerar barnet att ta efter könet. Vilket dom gör, mycket. Därför är föräldrar och förebilder essentiella för vad ett barn tar efter i beteende. X-23 har inte ens haft en fadersroll. Hon beter sig så som situationen kräver efter dom förutsättningar hon har. En djurisk överlevnadsinstinkt.

Betyg:
4 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
4 – Dialog
4 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
41/50 – Totalt

Popcorn-betyg-9

The Wolverine (2013) eller: Ett steg bakåt och två steg fram

Efter att ha golvats av Logan två gånger på bio, testade jag i abstinensen att återbesöka även förra samarbetet mellan indieregissören James Mangold och Wolverine (Hugh Jackman). 

Wolverine har dragit sig tillbaka och lever en anonym tillvaro ute i vildmarken. När han kontaktas av en gammal bekant som ligger på dödsbädden reser han till Japan där han kommer att möta sin värsta fiende. Sårbar för första gången och pressad till det yttersta, både fysiskt och emotionellt, ställs han inte bara mot dödligt samurajstål utan tvingas även brottas med sin egen odödlighet. En kamp som för evigt kommer förändra honom.

Uppskattar:

  • Ett behövligt steg mot mer seriös bearbetning av karaktären, efter den kräkdåliga föregångaren X-Men Origins: Wolverine (2009 – herregud, det känns som en evighet sedan den kom).
  • Att filmen är mer intim mot Wolverine.
  • Jackmans fysiska hängivenhet inför rollen. Han har aldrig varit så välgjuten som här.
  • Japansettingen.
  • Den adrenalinpumpade tågscenen, mycket.
  • Den symboliska vägen upp till tornet…

Ogillar:

  • …som tyvärr leder fram till filmens mest oinspirerade fas.
  • Inblandning av mutanten Viper. Skulle varit en mutantfri film utöver Logan och den kvinnliga livvakten.
  • Hur CGI överexponeras. Ska du blanda in CGI, dölj det istället för att blotta hela paketet som om du tycker det är tjusigt.
  • Antagonistmotivets utveckling. Berördes inledningsvis hyfsat men bryr mig inte det minsta hur filmen bygger det vidare.
  • Silver CGI Samurai. Här tappar Mangold mig. Jag faller i backen och går sönder.

The Wolverine är ömsom vin, ömsom vatten. Var inte helt tillfreds när jag först såg den och ännu mindre denna andra gång, trots att det var den så kallade ”Extended Cut” som tydligen ska klassas som ”Rated R” (något James Mangold kämpade för redan till denna film), men det är knappast så det märks. Minns att när jag såg The Wolverine på bio för knappt fyra år sedan och sedan fick höra att James Mangold var kopplad även till en uppföljare så blev jag lite irriterad. Mangold visade inte mycket till personlig touch (även om tågscenen var imponerande på egna meriter) och det intressanta han förde in var hämtat från ett klassiskt seriealbumWolverine (1982), av Frank Miller och Chris Claremont.

Jag tvivlade på att denna skuggdrivne ”actor’s director” hade mer att tillföra Wolverine och fruktade att en till Logan/Mangold-kombo skule riskera att vara än mer urvattnad åt det trista. Lyckligtvis hade jag fel.

Betyg:
2 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
3 – Dialog
3 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
2 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
2 – Omtittningsvärde
————
25/50 – Totalt


På tal om Frank Millers och Chris Claremonts klassiska seriealbum som den här filmen har sina rötter i … Enligt mig ÄR det inte en så stark serie som ryktet gör det gällande. Illustrationerna är ganska stela och liksom frusna i platta stillbilder, även om berättelsen är stabil och även där tack vare dom japanska influenserna.

Läs då hellre den visuellt mästerliga Logan-berättelsen Weapon X (1991), författad och fenomenalt illustrerad av Barry Windsor-Smith.

Carnival of Souls (1962) eller: Tillbaka från döden, men något fastnade

Kultrysaren eller snarare mysteriet Carnival of Souls har ett nästan ”hitchcockianskt” intressant narrativ, men når inte hela vägen och lämnar en del kvar att önska vad gäller just narrativ. Istället – eller kanske just tack vare bristen på handling – men gott om träffsäkert mysterium, bjuder den på en ordentlig och väldigt sällsam atmosfär.

En ung kvinna drunknar i en flod efter en svår bilolycka. Eller gör hon det? En stund senare kommer hon upp ur floden, till synes utan men. Hon tar ett jobb som organist, men plågas av mystiska figurer som bara hon tycks se.

Temacheck: En kvinna i huvudrollen som upplever ugglor i mossen. Subtila kopplingar till temat även om barn inte har någon större del i själva handlingen.

She Escaped Death. Now It Wants Her Back!

Ett övergivet nöjesfält. En kvinna som kommer tillbaka från dom döda. Mystiska syner som i stunder går att gnugga bort från ögonen, men ibland sitter kvar. Skapandet av det där rummet i ögonvrån känns påtaglig, så pass att psykotiska bör känna sig hemma. Gillar du Hitchcock eller Lynch bör du ha sett denna lågbudgetfilm som i Sverige fick namnet ”De infernaliska”.

Den har ett innovativt, drömskt sätt att skildra allt på och inte heller drömmar brukar besitta ett välgjutet narrativ, men väl ett starkt finger över känslotangenternas nervtrådstege, tillika brist på svar.

Miljöerna är vid tillfällen trollbindande, med det övergivna nöjesfältet i centrum. Filmens grädde över moset vilar i denna plats, som bär på en skugga av sitt forna jag, där liv och skratt en gång stod i fokus. Saltair Amusement Park är urban exploringporr, som filmens manusförfattare och regissör Herk Harvey såg när han bilade på vägen genom Salt Lake City. Synen satte ett sådant intryck att han skapade hela berättelsen baserat på platsen.

Filmen spelades sedan in med minimumbudget och produktionsteamet bestod av rekordlåga sex till antalet, vilket idag kan verka imponerande men rimligt, men då var högst ovanligt. Tillvägagångssättet tog flera av teknikerna som användes inom stumfilm för att lyckas utifrån begränsningarna. Trots den minimala produktionen blev Harvey stämd på den symboliska summan 50 dollar för att ha spelat in på den igenbommade nöjesfätplatsen.

Helheten känns som en stark rysarnovell tack vare just nämnda stämning, snarare än det händelsemässiga. Vaggandet. Det där som kryper upp på dig tiden efter att du sett filmen. Det går verkligen att se förbi dom lågbudgetmässiga så kallade bristerna (jag skulle inte kalla det brister) och dramaturgi med fokus på punchline, när en film går under huden som Carnival of Souls gör.

Betyg:
5 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
2 – Dialog
2 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
4 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
33/50 – Totalt

Twin Peaks: Fire Walk With Me (1992) eller: It’s a great big psychedelic circus ride, isn’t it, Cooper?

Detta är en recension ursprungligen hämtad från topplistan över årets bästa filmer 1992 (från mars 2016), där Fire Walk With Me var, är och förblir otvivelaktig 1:a. Den får stå på egna ben som uppvärmning inför kommande säsongen av Twin Peaks senare i vår (21 maj 2017).


När Twin Peaks lades ner gjorde David Lynch sin egen uppföljare – egentligen en prolog om Laura Palmers sista dagar i livet, fylld av surrealism på en nivå som Lynch inte visat sedan begynnelsen av hans karriär. Filmen blev ett kommersiellt fiasko och sågades av både publik och kritiker, men har decennier senare fått sin upprättelse som en av tidernas mest underskattade filmer. Här är en av mina recensioner av Fire Walk With Me.

Twin Peaks är en liten stad på gränsen till Kanada. En ung prostituerad – Teresa Banks, hittas mördad. FBI kopplas in och agent Chet Desmond får hand om fallet. Ledtrådar till gåtans lösning dyker upp på de mest oväntade och överraskande sätt. När Desmond mystiskt försvinner kopplas specialagent Dale Cooper in. Samtidigt dras en annan ung flicka, high school-eleven Laura Palmer in i en tillvaro med sex och droger i en allt större omfattning. En epilogisk prolog till den kultförklarade tv-serien.

Vad hade du förväntat dig? Hur skulle jag kunna placera någon annan film än David Lynchs (Eraserhead, Blue Velvet, Mulholland Drive) mästerverk först, detta år? En film som tillsammans med The Shining (1980)) är den enda jag skulle kunna påstå är min favoritfilm någonsin. Den floppade stort på biograferna och orsakade det kanske största och längsta buropet någonsin på Cannes filmfestival när den premiärvisades där i en längre, 3,5 timmar lång version. En version som Lynch efter Cannes snabbt klippte ned till den slutliga 2 timmar långa versionen som existerar idag.

Detta och faktumet att filmen spelades in och klipptes inom loppet av endast ett år, gör det till hans snabbast producerade långfilmsverk någonsin, Han är dock inte obenägen att förlita sig på känslan när han skapar sina filmer, då han ett knappt decennium senare skulle göra andra mästerverket Mulholland Drive (2001) vidareutvecklat från en pilotavsnitt för en TV-serie med samma namn som ratades av branschen.

Jag har skrivit om uppföljaren till Twin Peaks (1990-1991) – utspelandes innan händelserna i TV-serien,  ett antal gånger flyktigt förut i och med alla texter om serien och kommer skriva om den igen, då det lär komma en och annan recension i samband med min pågående bevakning av den kompletta TV-serien och dess fortsättning, men också genom allmänt djupdykande kring filmens koder. Det är verkligen en intensiv, intim och stundtals oerhört svårtolkad upplevelse. Eller som Albert sade till Cooper, i en scen från ”the shooting script” som aldrig användes;

COOPER
The very fact that we are talking about word association means we are in a space that was opened up by our practice of word association. The world is a hologram, Albert.

ALBERT
Yes, it’s a great big psychedelic circus ride, isn’t it, Cooper?

Vi definierar vår verklighet genom mänskliga ord och språk – koder vi själva hittat på – och det gör vår värld till ett återskapat hologram av den ”verkliga” verkligheten. En enda stor, psykedelisk cirkusshow, för att låna orden från Albert och Coopers dialog. Det är en ganska bra beskrivning av detta komplexa mysterium till film. En enda stor, psykedelisk cirkusshow, eller feberdröm. En rymd omöjlig att på riktigt nysta upp till en ”verklig” verklighet, men massor av symbolik som säger något om vad som försiggår under ytan. Jag menar under ytan av det vi kallar vår verklighet.

Originaltiteln på filmen förklarar trots allt den konkreta grundpremissen; Fire Walk With Me – Teresa Banks and the Last Seven Days of Laura Palmer. FBI utreder med stor sekretess mordet på en ung, blond kvinna i det skogsbelägna samhället Dear Meadow, ett år innan det mytomspunna mordet på 17-åriga Laura Palmer. Resten av filmen skildrar Lauras sista, skälvande dagar i livet, som endast dokumenterades och berättades genom andra karaktärer i själva TV-serien.

Här får vi hela den hisnande upplevelsen rätt i ansiktet med första parkett rakt framför den mörka tunneln som TV-serien bara snuddade vid och Lynch har aldrig kommit närmare ren och skär skräck än så här.

Det är sådant flöde av frihet som förenas i denna film –  symbolberättandet, det psykologiska skildrandet, ljudkonst, miljökonst, Sheryl Lee (Laura Palmer) i en av decenniets starkaste rollprestationer, Harry Dean Stanton (Paris, Texas, Alien) som dyker upp och stjäl showen på bara några minuter, David Bowie och hans vänner som suddar ut begreppen om tidslogik totalt och en atmosfär som både älskar mig och våldtar mig på samma gång. Det är inte skildrandet av drömmar jag känner här – det är verkligen en dröm. En turbulent dröm i slow-motion, som blev för mycket för att ges en ärlig chans i tiden då den damp ner.

Tack vare att David Lynch efter 22 års medlande och tjatande från inbitna nördar lyckades få rättigheterna till dom 1,5 timmar bortklippta scenerna från Fire Walk With Me och släppa dem i blu-ray-utgåvan av Twin Peaks för två år sedan, har givetvis en engagerad entusiast klippt in dessa scener på ett naturtroget vis utifrån originalmanuset och det innebär att vi idag genom fildelning kan ta del av ”den långa versionen”. Den innehåller till största del ”fan service” med fler cameos av karaktärer från originalserien, samt några riktigt intressanta scener som späder på mytologin ytterligare.

Jag väger inte någon av versionerna över den andra, utan vilken version du eller jag borde se beror helt på hur mycket tid vi känner för att investera i Twin Peaks fantastiska drömvärld. Jag rekommenderar dock varmt att uppleva dom bortklippta scenerna integrerade i filmen, då dom gör ännu sin rätt där än genom att ses separat.

Betyg:
5 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
5 – Dialog
5 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
5 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
49/50 – Totalt


Läs mina övriga recensioner av Twin Peaks här:

Och mina övriga recensioner av David Lynchs filmer här:


Höstsonaten (1978) eller: Mor versus Dotter i en kokande bergmankittel

Ingmar Bergman bunkrar på med redigt vatten i grytan och drar upp på full värme, när han i slutet av hennes filmkarriär lagar ihop något extra åt namnen Ingrid – den kanske enda som kunde sätta honom på plats och få honom att underordna sig i registolen. 

Efter att inte ha träffats på sju år återförenas Charlotte (Ingrid Bergman) och dottern Eva (Liv Ullman) i dotterns hem. Modern, en känd konsertpianist, har nyligen drabbats av en personlig sorg. Hennes manlige vän har dött. Eva får höra om detta och får en plötslig impuls att skriva till sin mor och bjuda henne till sig. I huset finns också en annan dotter, Helena (Lena Nyman), svårt handikappad, som den äldsta dottern sköter om sedan två år. Detta vet inte modern om. Hon tror att Helena vårdas på ett sjukhus, där hon lämnat henne. Mötet mellan främst Eva och Charlotte blir mycket uppslitande. Mycket uppdämd kärlek och hat väller fram vid ett nattligt samtal.

Kammarspelsdialogen är av bergmansk högklass. Finkänsligt fingersydd och taktfast intensitetshöjande mellan Bergmans musa Liv (Ullman) och hollywoodikonen Ingrid (Bergman) – här spelandes en roll så skräddarsydd för hennes egen privatperson att den dimensionen i sig lyfter dom bägge Bergmans kvalitéer till en plats som känns uppfriskande för bägge veteraner. Det är trevligt att se, trots att jag tas tillbaka lite av Ullmans karaktärs så demonstrativa mjäkighet och tafatthet (samt hennes av Sven Nykvist rikligt ljussatta överläppsbehåring), som trevligt nog tar sina vändningar.

Mor och dotter i filmen kommer in i spelrummet med kraftiga kontraster. Ingrids Charlotte är en kallsint, rationell och självständig egenhärskarinna. När den egna karriären blomstrade på framsidan skrek blommorna på baksidan efter vatten. Livs Eva är en salivdrypande emotionell och behövande dotter med oerhört behov av att äntligen få spilla över alla känslor hon sparat till hennes frånvarande mor. En traumatiserad barndom har gjort henne sned och i känslomässigt sökande efter en ny chans till stöd, eller åtminstone få vända på jorden innan rötterna ruttnat.

Jag får svårt att sympatisera eller ens empatisera med den bekräftelsesökande karaktären Liv spelar, men jag kan verkligen uppskatta det intressanta i att ställa henne mot Ingrids karaktär. En karaktär som jag däremot kan känna igen mig i desto mer, även om hon bär på självförvållade demoner jag inte varit i närheten av i praktiken. Allt eskalerar gastkramande för att vara ett drama och Lena Nyman tränger imponerande på som den handikappade systern. Jag blir lite tagen på sängen över hur mycket hon går in för sin karaktär (”You never go full retard!”), men så slutar jag heller aldrig överraskas av Bergmans regi, efter alla dessa år. Jag blir imponerad, så hatten av.

Något som jag verkligen gläds av med Bergman är hans fallenhet för att i klassisk fantastiqueteateranda kasta några ytterst väl valda nycker av magi över hans filmberättelser. Surrealism! Så även här, inte endast i formen av dröm kontra verklighet (applåd), utan också när han någon enstaka gång låter karaktärerna bryta den fjärde väggen och sträcka ut deras funderingar och tvivel direkt till mig som åskådare. Vid ett tillfälle ser jag rätt in i Livs Evas ögon och hon möter min blick. Kittlande värre. Vid dom ögonblicken upplever jag i högsta grad det som gjorde Ingmar Bergman till en av dom stora och inte bara den där aktade klichén som alla slänger fördomar kring kors och tvärs.

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
5 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
5 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
44/50 – Totalt


 

Läs även min äldre recension av Ingmar Bergmans Persona (1960), här. Samt alla andra ”svåra” filmer i kategorin med det passande namnet Artsy Fartsy.

Pretty Baby (1978) eller: Prostitution sedd genom ett barns ögon

Är Pretty Baby en pervers tabloidfilm som osar av tveksamheter vad gäller porträttet av en minderårig hora? Den hade sannolikt inte gått att göra lika enkelt i dagens moralistklimat, men det säger mer om nutidens blindhet än dåtidens friare tyglar. 

Historien om en prostituerad kvinna (Susan Sarandon), en fotograf (Keith Carradine) och den prostituerades dotter (Brooke Shields). Året är 1917, de sista månaderna med laglig prostitution i New Orleans bordellkvarter och den tolvåriga Violets oskuld auktioneras ut.

Louis Malle ägnade en stor portion av hans karriär åt att skildra barn och unga karaktärer i svårlevade inramningar. Pretty Baby har mest fått uppmärksamhet för kontroversen kring då 12-åriga barnstjärnan Brooke Shields roll som minderårig och gryende prostituerad på bordell i amerikanskt, tidigt 1900-tal, men bakom den uppseendeväckande fasaden finns ett stycke intressant historia om amerikanska överlevare, om opportunism och om ägande. Vart går gränsen för det vuxna utnyttjandet av ett barn eller det barnsliga utnyttjandet av en vuxen?

Jag överraskades av hur laddad filmens drama är. En flicka uppväxt i en miljö där hon överlevt på sin lillgamla rättframhet. Hon tacklar situationer som inte är gjorda för barn. Hon ger ett starkt, självständigt intryck, men att hon är ett barn som söker sig till tryggheten ett barn behöver uppenbarar sig i scen efter scen. Parallellt har vi en man som kan se friheten hon saknar men charmas mer av vad hon kan ge. Gränsen mellan strävan efter en tryggare frihet och begäret efter kontroll kan vara hårfin och bräcklig när en emotionell investering binder samman människors gemensamma strävan. Bort från något turbulent och osäkert, men till något ännu mer ovisst. Barn vill leva ut sina liv medan vuxna vill fixera dem vid något. Barnslig livslust möter vuxna begär.

Allt helt ljuvligt färgfotograferat av Sven Nykvist som samarbetade med Malle även tre år tidigare i Black Moon (1975 – som jag recenserade 2016). Ljuset är så där fuktigt vardagligt som vi knappt ser idag, i brist på natur och organiskt foto. Lägg därtill en scenografi som fångar det tidiga 1900-talets New Orleans på ett levande vis. Likt miljöerna i Vilmos Zsigmond-fotade Heaven’s Gate (1980) och McCabe & Mrs Miller (1971) går miljön att ta på genom riktig textur och naturens egna ljus. Pretty Baby osar lite filmisk opium. En förhäxat vaggande sannsaga. En sagolik verklighet med rå, allvarlig botten. I denna – med lite engagemang på dig som tittare, tungt påverkade vardagspalett stjäl Brooke Shields verkligen showen.

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
4 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
4 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
40/50 – Totalt

Popcorn-betyg-9


 

Jag vill även rekommendera filmen Jeunesse från 2013, av Louis Malles dotter Justine Malle. Den har ingen direkt koppling i övrigt, men den skildrar självbiografiskt en ung kvinnas livskval i en ur konventionerna perfekt tillvaro för en ung kvinna – på ytan, men egentligen skildrar den en ung kvinna som inte är så präglad av konventionerna om hur en ung kvinna ska vara. Kvinnligt skildrande av kvinnlig självständighet på flera sätt. Detta gör den klart sevärd. Jag recenserade den året den kom och den går att läsa här.

Logan (2017) eller: Wolverine gör mig barnsligt frälst

logan-2017-posterHugh Jackman kände efter 17 år av Wolverine – den karaktär han ofrånkomligen kommer bli igenkänd som resten hans liv, att det var dags att pensionera klorna. Ålder och hudcancer gjorde att klockan började ticka för två år sedan. Neil Blomkamp frågade efter en pressturné med filmen Chappie vad han hade för planer angående Wolverines framtid, men Jackman hade inget bra svar.

Efter att ha somnat med flera glas vin i kroppen samma kväll vaknade han plötsligt upp i ett febertillstånd. Klockan var fyra på morgonen och han fick han en övertygelse, som han spelade in i sin röstinspelare. Han och James Mangold skulle göra en sista Wolverine tillsammans och den skulle vara en blandning av Unforgiven (1992), The Wrestler (2008) och Shane (1953). Ett farväl, värdigt westernhjältarna från förr. 

I en nära framtid tar en sliten Logan hand om en sjuk Professor X, i en gömma nära den mexikanska gränsen. Men Logans försök att hålla sig undangömd från världen och sitt förflutna ställs plötsligt på sin spets när en ung mutant anländer och som visar sig förföljas utav mörka krafter.

logan-hugh-jackman-car

När jag gick i lågstadiet upptog ett fåtal saker dagarna betydligt oftare än andra. Den lille Jimmy ritade och formade i lera. Detaljerade fantasimotiv av stympade huvuden, avhuggna armar och köttknivar doppade i blodiga lik. Han återbesökte Clint Eastwoods westernfilmer oftare än toaletten. Per un Pugno di Dollari / En Handfull Dollar (1964), Unforgiven / De Skoningslösa (1992) och allt där mellan nöttes inbitet på farfars inspelade VHS-kassetter. Lille Jimmy var besatt av gudar. Inte på något religiöst vis, utan han avgudade det mytologiska berättandet. Han läste inbitet serietidningar. Mega Marvel, Spindelmannen och Spawn varvades med Kalle Anka. Moderna mytologier avhandlades i bilder och bubblor. När våldet inte undertrycktes tillfredsställdes den 7-årige Jimmy som mest.

För att Logan skulle bli av krävde James Mangold (Girl Interrupted, I Walk The Line, Heavy) och Hugh Jackman att filmen skulle bli ”Rated R” istället för ”PG13” eller någon annan barnvänlig, blodfri gradering så som superhjältefilmer presenterats i all evighet. Det var slut på undertryckt våld nu och det första som träffar mig är hur underbart förlösande lite ultravåld kan vara, för en 29-åring. Det var bara början. Logan är en triumf i allt som serietidningshjältefilmer ska vara, men som tidigare filmer inte lyckats fullända. Marvel Cinematic Universe, tidigare X-Men, Christopher Nolans batmantrilogi – jag kan inte ta er på samma allvar längre efter att ha sett vad James Mangold åstadkommit här.

Logan är för superhjältefilmgenren vad spaghetti western var för westerngenren. Saker ställs på ända. Ut med CGI. Ut med mastiga multinarrativ, karaktärspotpurri och hela världen som insats. Ut med ”extra allt”. Logan är en antihjälte, en antisuperhjältefilm och en liten film om människor, med mytologiska kvaliteter. Härdade men sårbara människor – gamla som unga, redo att möta den ofrånkomliga döden. Det är mästerligt hur berättelsen om den helande, odödlige mördaren Wolverine under 17 år har byggt upp för den här saluten.

l1005610-1

Filmen är en postapokalyptisk saga, en pjäs med anor av Shakespeares The Tempest / Stormen, en western och, en roadmovie och ett karaktärsdrama med både visuellt och andligt realistisk puls. En döende ensling vid namn Logan och en dement trollkarl vid namn Charles ”Prospero” Xavier har äntrat vår värld, som att alla tidigare X-Men-filmer är fantasivärlden Oz och vi nu är inne i scenen efter slutscenen av Trollkarlen från Oz (1939), när Dorothy har återvänt till den sepiatonade verkligheten igen. Istället för Dorothy presenteras vi för Laura – en 11-årig flicka som bär samma krafter som Logan. Paralleller dras direkt till japanska följetongen Lone Wolf and Cub. Dom bildar en briljant trio för berättelsen.

Jag trodde inte Logan skulle beröra mig så, men den träffade visst allt gott som gjorde min barndom. Jag gråter av lycka över ultravåldet, gläds åt att fångas av en serietidningsbaserad berättelse som klår sina förlagor så det står härliga till, sugs in i den råbarkade westernberättelsen och hänförs av den mytologiska tematiken. Karaktären Laura är den mest fascinerande mutantkaraktären, barnkaraktären, kvinnliga karaktären och karaktären jag haft nöjet att följa inom film på länge, länge, länge. Barn i viktiga roller tillför något som när det görs rätt slår vuxna karaktärer alla gånger. Dafne Keen 11 år är extraordinär i sitt skådespeleri både vad gäller drama och action (hennes andra riktiga roll någonsin!), medan Patrick Stewart och Hugh Jackman förmodligen gör sina karriärers bästa roller tillsammans med henne.

Jackman kommer knappast oscarsnomineras, men nomineringen för Les Misérables (2012) är ett rent skämt i jämförelse med hans helhjärtade svett och blod här. Eastwood i Unforgiven är inte på den här nivån. John Wayne ska vi inte ens tala om. Högsta betyget skriker efter uppmärksamhet, men jag måste reservera mig inför kommande återseenden, på bioduken. Det var inte igår jag blev så förälskad i en film.

hd_bd2d1f131f

Betyg:
4 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
4 – Dialog
4 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
41/50 – Totalt

Popcorn-betyg-9