Gästbloggare Christer Hedström listar sina 20 personliga favoriter inom queerfilm.
#4. The Rocky Horror Picture Show (1975)
Rocky Horror Picture Show är min absoluta favoritmusikal. Alla låtarna är underbara men förtextlåten Science-Fiction Double Feature är nog den bästa i mitt tycke. Skådespelarna är hysteriskt roliga, särskilt Tim Curry och Barry Bostwick. Handlingen är lagom simpel för en musikal, men ändå mer än tillräckligt konstig för att vara intressant, med jämna mellanrum förklarad av en berättare i form av en härligt torr kriminolog spelad av Charles Gray. Om jag någonsin tatuerar en text blir det sista repliken från den här filmen: ”And crawling on the planet’s face, some insects called the human race. Lost in time, and lost in space… and meaning.” Bättre musikal finns inte. Se den!
Christer Hedström
Christers kompletta lista och övriga texter även jag bidrar med i månadstemat 31 dagar av Queer hittas här.
Queerfilmstemat representeras av filmer innehållandes karaktärer och/eller beteenden som utmanar heteronormen. Queer-teman som homosexualitet, bisexualitet och könsidentitet eller könsuttryck tas i någon mån upp.
En ung man försöker finna ett mystiskt slott som han känner igen från vaga barndomsminnen. En mystisk vitklädd flicka dyker upp ibland och hälper honom. Samtidigt dyker en grupp vackra, lättklädda vampyrflickor upp och sprider terror. De verkar på något sätt vara sammanbundna med det mystiska slottet…
Temacheck: Filmens många kvinnor går både att tolka som ”witches” och ”bitches”. Dessutom skymtas en och annan ”dick” åtminstone symboliskt – inte minst på bilden här under.
Lockar inte denna beskrivning så vet jag inte vad. En blodig påle träs genom Tove Janssons berättande och möter nakna vampyrer i en drömvärld formad genom djup, trögflytande sömn. Jean Rollin (The Nude Vampire, Fascination, Living Dead Girl) har blivit ett beroende som träffat mig på ett djupt plan. Denna film får kanske sägas vara hans mest omtyckta. Den har hans signum, men är också ganska konkret, trots allt.
Jag älskar hur huvudkaraktären – trots underbart fokus på en återkommande miljödetalj, upplever märkligheterna som att han sjunker in i minnesframkallade dagdrömmar och hur dessa märkligheter framgångsrikt övergår till det mest riktiga, utan någon symboliskt framhävd passage. Inga kaninhål eller portar, utan ett mer mentalt skutt – ett öppet sinne, in i fantastiquevärlden. Det är förstås en av surrealismens största utropstecken, att övergångarna sker suggestivt eller kompromisslöst snarare än konkretiserat.
Å andra sidan saknade jag något djärvare även i det större som brukar komma ur brist på ordning och förväntad struktur. Det är lite retsamt att Lèvres de sang frestar in mig på surrealismens ledlösa kvaliteter men i längden levererar lite för linjärt berättande för min smak. Fresta mig inte med fruktsallad om du tänker bjuda på oskuren frukt. Kan du dra ett svärd galant känner jag mig blåst på konfekten om du sedan avstår från att använda det.
Betyg:
4 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
3 – Dialog
3 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 –Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
34/50 – Totalt
Genre: Surrealism, Absurdism, Fantasy, Drama Produktionsland: Frankrike, Västtyskland Manus: Louis Malle Regi: Louis Malle Längd: 100 min Budget: Okänt Skådespelare: Cathryn Harrison, Joe Dallesandro, Therese Giehse, Alexandra Stewart
Ett blodigt krig pågår mellan män och kvinnor. En ung flicka försöker undfly kriget och flyr till en hemlig gård i skogen. Där lär hon känna en underlig familj och deras märkliga djur.
An apocalyptic Alice in Wonderland!
Mångfacetterade franske filmskaparen Louis Malle (Ascenseur pour l’échafaud / Hiss till Galgen, Au Revoir Les Enfants / Vi Ses Igen Barn) är ordentligt surrealistisk i sin engelskspråkiga drömfilm Black Moon – också beskriven som en apokalyptisk Alice i Underlandet. En ung kvinna eller flicka driver framåt under morgonljuset, i den flyktiga landsbygdsnaturen som evakuerats av soldater. Bomber faller bortom dem. Djuren pratar samtidigt som människor är desto svårare att tolka. Antingen säger dom nonsens eller annars mest ingenting.
Filmens inledning fängslar mig. Det är som en blandning Godards Week End (1967 – läs min recension) och 28 Days Later (2002) i blågröna höglandslandskap och avsaknad av realismens logik. Tyst och förvirrad apokalyps.
Flickan anländer ganska snart till ett hus där filmen ganska länge håller sig kvar, på gott och ont. Den där dövande stillheten som drömmar har, uppstår stundtals tack vare att filmen fastnar här. Lustigheter sker så det räcker och blir över jämfört med det mesta du sett, men av någon anledning tappar jag alltmer intresset.
Tankarna hamnar givetvis i hur jag ska knyta ihop det ologiska – vilka som symboliserar vilka och vad symbolerna vill leda, men detta utrymme för tankar gör mig nog tyvärr lite distanserad från upplevelsen som behöver en mer personlig koppling eller åtminstone en strävan för att förhindra mig att tänka för mycket. Jag tar mig för ovanan att reflektera kring filmen medan den pågår och distraherar därför mig själv från att känna det som går. Trots detta går det inte att komma ifrån den kompromisslösa magi filmen förmedlar.
Vissa saker är skapligt obehagliga – ormar i byrålådor, stora råttor och amning av vuxna människor. Andra saker väldigt vackra – den knubbiga enhörningens roll i allt och Sven Nyqvists foto, med naturligt, daggfuktigt ljus.
Sexspalten: Filmens händelser utspelas samtidigt som ett krig mellan män och kvinnor pågår, vilket är nog så intressant att föra in i analysen av denna film. Det bör sägas att Black Moon är tydlig surrealism, inte endast drama med surrealistiska antydanden. Filmens huvudkaraktär är en flicka vid namn Lily, men även övriga karaktärer – kvinnor som män, kan sägas vara Lily. Åtminstone är det så jag tolkar filmen, att allt som sker är ganska påtaglig freudiansk symbolism och drömsoppa där Lily konfronteras med sig själv i olika former.
Hon matar sig själv som gammal med sig själv som ung. Hon kan inte förstå sina andra jag och hon blir märkbart otålig över detta absurda skådespel. Hela tiden ett oförstånd mellan två parter genom filmen. Den unga Lily skildras flertalet gånger förvånansvärt sexuellt. Nämnvärt i och med att skådespelaren Cathryn Harrison (Images, The Dresser) var 15 år under inspelningen. Hon sexualiseras dock mestadels i ögonen på en gammal tant, som vill ha mer av henne (sig själv?) som ung. Detta bollande mellan olika som egentligen är lika. Vänner och fiender, gamla och unga, människor och djur, kvinnor och män. Lika mycket som att det är en inre strid, lika mycket är det också en yttre. Kampen för individen varken börjar eller slutar hos en människa.
Att Sven Nyqvist är fotograf är beror nog inte endast på att Louis Malle gillar hans öga för bilder. Det finns nog en nyckelsymbolik i att Nyqvist öga fotade Ingmar Bergmans Persona (1966 – läs min recension) – också den en inre konflikt hos en kvinna, skildrad genom en surrealistisk splittring.
Betyg:
3 – Atmosfär
2 – Dramaturgi
3 – Dialog
2 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
2 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
32/50 – Totalt
Jag har inte recenserat någon film av Louis Malle tidigare, men däremot Jeunesse (2012 – läs recensionen här) av hans dotter Justine Malle, som vann pris på Peace & Love Filmfestival 2013.
Welcome to The Grindhouse-serien av dvd-filmer är ett försök att tjäna pengar på intresset efter Quentin Tarantinos och Robert Rodriguez ”double feature” Grindhouse (2007) – en hyllning till 60/70-talets gamla grindhousefilmer.
I den här “double feature”-utgåvan med filmer av just denna typ, utlovas tonårsbekymmer, motorcyklar, svängiga disco-scener, dryga moralmammor – och självklart de obligatoriska nakenscenerna och våldet. Dessutom visas trailers för ”coming attractions” mellan filmerna för att få den ultimata grindhouse-upplevelsen. A+ för utformning!
Jag tänkte därför recensera en av dessa utgåvoruppdelat på två recensioner; en för film ”A” (Malibu High) och en för film ”B” (Trip with the Teacher). Det finns flera utgåvor av detta slag som står i min hylla så fler recensioner av denna typ lär komma. Kanske kommer jag även snickra ihop egna ”double feature presentations” framöver då det är ett underbart recept på filmunderhållning i min stil.
Prevues of Coming Attractions:
Virgin Witch
The Babysitter
Genre: Exploitation, Teensploitation, Terror, Rysare Produktionsland: USA Alternativ titel: Deadly Field Trip, Kiss the Teacher… Goodbye Manus: Earl Barton Regi: Earl Barton Längd: 91 min Budget: Cirka 56 000 dollar (USA) Skådespelare: Brenda Fogarty, Robert Gribbin, Dina Ousley, Zalman King, Robert Porter
How Far Should a Teacher Go to Protect Her Students?
En lärarinna och hennes skolklass med sockersöta tonårstjejer färdas på en klassresa längs de amerikanska landsvägarna, fram tills dess att dom får motorstopp. Som tur är stöter dom på ett motorcykelgäng. De tre hjälpsamma knuttarna bogserar bussen efter sig och för dem till en stuga i ödemarken. Men två av dem har en ondskefull plan i sikte och efter att de gjort sig av med busschauffören och den tredje mc-killen tillfångatar de skolklassen…
Jag gillade faktiskt musiken skapligt i den här filmen, som i övrigt inte hade mycket att komma med. Händelserna känns orealistiska och karaktärerna agerar gång på gång som om våldtäkt och mord är vardagsmat och de påverkas ingenting.
I slutet till exempel (SPOILER om du verkligen inte vill veta…) när saker ordnat upp sig för dem. Lärarinnan omfamnar sina elever i en jättekram och alla är lyckliga i all sina dagar, typ. Dom visar absolut INGA tecken på att dom sekunderna innan varit med om en helt fruktansvärd kidnappningsterror.
Bobbie: Well gang, here we are. Right smack dab in the middle of nowhere. At least a whole day’s walk to the nearest boy. Julie: If that’s all you can think of, Bobbie, then why did you come on this trip? Bobbie: My mother insisted. Hey listen – don’t tell me you never think about boys. Julie: Don’t be absurd, Bobbie, of course I do. Bobbie: Then you know there is a difference between the boys and the girls! Pam: Just what are you getting at, Bobbie? Bobbie: The truth! Just tell it like it is – truth. Julie: Nothing wrong with that. Tina: My, my. Sounds like regular group therapy. Bobbie: Aw, not at all. At least I’m honest about what I do. Julie: You’re hopeless, Bobbie, absolutely hopeless. Pam: I think there’s another word for it. Bobbie: What do you mean? Pam: Well, if I have to explain it, it wouldn’t be worthwhile. Bobbie: Come on. We’ve all had it – and loved it. Pam: Not all, Bobbie. Regardless of how square, how unnatural – how hypocritical – not all of us have had it. Bobbie: Do you mean to tell me that we actually have a virgin among us? Pam: There are probably more than you’d care to know about. You see, some of us were raised by parents who stressed the teachings of the Bible. Bobbie: Please, I can’t take it! Would you get off that crap? Either you like it or you don’t. It was meant to be used, not to just sit on. Pam: That’s all very understandable if you’re talking about dogs. Bobbie: Are you calling me a bitch? Pam: That’s right, you’re just a horny little bitch!
Själva handlingen i filmen låter som om det kunde ha varit en tonårssrysare från 2000-talet i stil med Wrong turn och Hostel, men så allvarligt är det inte. Trip with the teacher är i alla fall stundtals ganska obehaglig, på grund av att den går ganska långt i övergreppscenerna, men filmen känns lite seg och för lång för att jag ska bli engagerad – och då är den ändå bara en och en halv timme kort. Huvudantagonisten är en fattig variant av Krug i The Last House on the Left (1972 – läs min recension!).
They forced her to commit the ultimate sacrifice!
Det är för lite charm och lite för mycket seriositet för att jag verkligen ska kunna gilla den distanserat, enligt principen ”so bad it’s good”. Det finns tyvärr inga slapstickpoliskonstaplar i stil med just ”Last House…” eller The Town that Dreaded Sundown (1976 – läs min recension!) för att trycka på dom nödtangenterna. Trevligt dock med high school-rulle/såpoperaeftertexterna, med foton på vardera skådespelare tillsammans med deras namn. Sånt förgyller.
DVD-utgåvan: Jag gillar verkligen att någon har tagit initiativet och dammat av några hederliga B-filmer från 70-talet och förpackat dem i tjusiga double feature-utgåvor med två filmer ”back-to-back”, till priset av en. Och priset är generöst lågt också. På Amazon kostade dom bara 10-13 dollar per double feature och nu kan du få ett ex ännu billigare.
Kronan på verket med utgåvan är ju ändå inramningen med dom trailers som visas före och mellan filmerna tillsammans med de klassiska ”prevues of coming attractions”– och ”intermission”-texterna med melodisnutt och allt. Det är mer sann bioupplevelse över detta än 95 procent av det som visas på dagens biografer. Det uppmanas till och med om att rensa bioplatserna från popcorn och skräp när man lämnar salongen. Då är jag som filmnörd helsåld.
Månadens filmspanartema är ”Orgier” och trots att jag tvingats prioritera bort de senaste månadernas filmspanarteman måste jag givetvis vara med när det vankas ett ämne som detta. Det självklara underlaget för temat blev en klassisk publikdelare, Salò, eller Sodoms 120 Dagar – en sann orgie i sex, våld och förnedring från 1975. Missa inte heller min uppföljare till denna recension, där jag fördjupar mig kring förhållandet mellan Saló och den modernare publikdelaren Twilight (2008).
Här är övriga filmspanarbloggares texter kring filmtemat ”Orgier”. Det ska bli kul att se vad andra filmälskare kan tänkas skriva om detta ämne…
Genre: Drama Produktionsland: Italien, Frankrike Manus: Pier Paolo Pasolini, Sergio Citti (efter en roman av Marquis de Sade) Regi: Pier Paolo Pasolini Längd: 116 min Skådespelare: Paolo Bonacelli, Giorgio Cataldi, Umberto Paolo Quintavalle, Aldo Valletti, Caterina Boratto, Hélène Surgère, Sonia Saviange, Elsa De Giorgi, Ines Pellegrini, Antonio Orlando, Franco Merli, Antiniska Nemour, Dorit Henke, Sergio Fascetti, Bruno Musso
Salò kan sägas vara en film om vad människan hittar vid vägens ände i sökandet efter absolut makt, i kombination av absolut njutning. Den förklaras oftast ur perspektivet av att vara en kritik och ett hatbrev till fascismen. Om några människor fick absolut makt över massan är våldtäktsborgen i Salò enda sättet att få absolut utlopp för sin maktposition – maktens våld och våldets makt i total harmoni.
Filmen är regisserad av den italienske poeten, filosofen, samhällskritikern, skribenten, författaren, fotografen och filmskaparen Pier Paolo Pasolini, som mördades under mystiska omständigheter när filmen var klar. Trots alla dessa fack han nu kategoriserats in i av mig är det också värt att nämna hans homosexualitet. Kontexten av alla dessa fack kan alltid uppmuntra till kontextläsande av hans film.
Salò, eller Sodoms 120 Dagar är baserad på romanen ”Les 120 journées de Sodome or l’école du libertinage”, skriven under 37 dagar av fångenskap på en 12 meter lång papyrusrulle av tidernas mest provocerande romanförfattare, den perverterade och intresseväckande fransmannen Marquis de Sade, år 1785. Pasolini har förflyttat berättelsen från den franska régencen under tidigt 1700-tal till en mer modern tidsålder, närmare bestämt till Andra världskrigets avslutning där den italienska fascismens elit skördade sina fält i samband med den stundande förlusten.
Handlingen – ett förlopp utan egentligt dramaturgiska vändpunkter, toppar eller dalar, skildrar fyra stycken högt uppsatta fascistiska libertiner som kidnappat nio stycken pojkar och nio stycken flickor i omyndig ålder. Under fyra månader får dom leva ett fängslat liv i totalt undergiven diciplin med regelbundna, sexuella övergrepp. Alla förbjudna gränser överträds av fascisterna och inga regler får brytas av slavarna. Ett organiserat helvete på jorden har aldrig skildrats mer bokstavligt.
Frontal våldtäkt ratas för anal och oral sådan. Äldre män våldtar pojkar. Äldre kvinnor våldtar pojkar. Äldre kvinnor våldtar flickor. Äldre kvinnor våldtar pojkar. Slavarna tvingas dricka fascisternas urin och äta deras bajs. Fascisterna ”föregår med gott exempel” genom att göra detsamma, för att visa slavarna hur naturlig deras nya vardag är och för att visa sin enorma obryddhet. Slavarna kläs av nakna i grupp och får krypa som hundar i koppel. Selektiva våldtäkter beskådas oftast i grupp. Dom tvingas dö tusen dödar. Fascisterna ser ett problem i att slavarna tycks gilla gråt och skrik framför skrattet så i ett försök att vänja slavarna mellan tortyrritualerna och locka dem till skratt, berättar en veteranprostituerad grafiska och detaljerade historier om hennes egna erfarenheter av total förudmjukelse.
Borgens president (spelad av Aldo Valetti) bär på ett ständigt skelögt leende ansikte som liksom slickar sig om munnen utan att någonsin göra det. Han visar stolt upp sitt analhål för att välkomna middagsgästerna och är den som njuter allra mest av maktens våldtäktsritualer med slavarna – den mest utsökta formen av fascism, som också uttrycks som den mest rena formen av anarki. Total frihet är omöjlig att nå i ett jämställt samhälle så för att nå anarkins totala frihet måste du först nå fascismens totala makt över omgivningen. Enligt fascismen är makt den enda sanna friheten, kort sagt. Denne presidents ansikte är den bild som tydligast fastnat på min näthinna från filmen, trots att den visar i stort sett alla övergrepp du kan tänka dig på ett mycket bokstavligt sätt. Intressant faktum, vill jag påstå.
Från ett intellektuellt samtal i Salò: ”Ni borde inse att ibland finns ingen glädje att hämta ur en kvinnas anus.”
Till Salós brister hör ur mitt perspektiv vid en första reaktion att filmens (och filmens fascisters) nyttjande av förnedring är så jämngående att jag som åskådare ganska snart bli härdad, likgiltig och faktiskt uttråkad. Att detta skulle vara en brist vill jag dock egentligen inte säga, då denna reaktion från mig säger någonting ännu mer groteskt än filmens groteskheter i sig – det avslöjar hur vår intelligenta hjärna blir immun och passiv för intaget av våld efter att vi matats tillräckligt länge. Detta är i sig fascismens största triumfkort – att göra massan passiv för det destruktiva vilket i sin tur ger maktens folk ännu större möjlighet att avancera.
När det går att vända filmens kanske största svaghet till en sådan kritisk tanke så kan jag inte döma den för det. Dom upprörda reaktioner filmen väckte när den kom 1975 och än idag är därför intressanta. Har dessa personer en större aktiv vilja att stoppa budskap om vad strävandet och undergivenheten till makten leder oss till för form av destruktivitet, än att faktiskt stötta kritiken mot den? Uttrycker inte dessa personer egentligen en passivitet och därmed ett undergivet stöd inför makten genom att uttrycka en aktiv kritik mot maktens kritiker?
Oavsett – filmer från svunna tider må i stort ha slagits och överträffats gällande innehåll av våld och sex, men Pier Paolo Pasolinis Salò håller fortfarande tronen i förhållande till dagens filmer. Den visar hemskheter avskalat och i stora, överskådliga rum utan domdera särskilt med instrument som klippning och musik vad åskådaren ska känna. Jag får själv betrakta och bedöma hur jag ska tycka och relfektera över det jag ser, men det är inte en på något sätt våldsförhärligande film för det. Långt ifrån.
Det enda riktigt självklara sättet att bräcka Salò lär vara att göra en dokumentär remake, där handlingarna på dessa underåriga slavar utförs i verkligheten – kanske i form av en dokusåpa?
Trivia:
Den ursprungliga DVD-utgåvan från augusti 1998 av Salò från Criterion Collection, plockades bort från marknaden på grund av rättighetsskäl som inte godkänts av Pasolinis arvtagare. Denna dvd-utgåva med den utmärkande vita ringen runt skivans spinnhål var värderar runt 600 amerikanska dollar eller mer i nytt eller fint skick under tidigt 2000-tal. Detta gör denna DVD-utgåva till en av dom mest värdefulla – om inte DEN mest värdefulla, DVD-utgåvan genom tiderna. Dock sjönk värdet märkvärt särskilt efter att Criterion gav ut filmen i en nyare DVD- och blu-ray-utgåva för några år sedan. Bootleg-utgåvor cirkulerar dock fortfarande till samma priser som den ursprungliga DVD-utgåvans värde, vilket innebär att du får syna utgåvorna noga om du inte vill bli lurad vid ett eventuellt köp till din filmsamling.
Är du intresserad av metaforer i filmberättande? Pier Paolo Pasolini har sagt att scenerna då slavarna tvingas äta bajs är en metafor för konsumtionskapitalism och den ständigt växande skräpmatskulturen.
Titeln ”Salò” härstammar från samhället med samma namn vid Garda-sjön i norra Italien, där filmen utspelas. För italienare förknippas platsen Salò som en påminnelse om det skräckvälde diktatorn Benito Mussolini och hans regim gjorde Italien till, där Salò fungerade som fascisternas huvudstad från 1943 fram till deras fall från makten, 1945. Platsen har särskild betydelse för Pier Paolo Pasolini personligen, eftersom hans egen bror dödades där.
Se även filmrebellen John Waters (Pink Flamingos, Hairspray, Cry-Baby) ganska så mycket mer lättsamma introduktion samt samtal om Saló, här:
![aaf-black.moon.1080p.mkv_snapshot_01.37.51_[2011.08.02_17.21.23]](https://exceptfear.files.wordpress.com/2016/06/aaf-black-moon-1080p-mkv_snapshot_01-37-51_2011-08-02_17-21-23.jpg)
Absurd Cinema 