Etikettarkiv: 2005

Queer Top 20 | #3. Kiss Kiss Bang Bang (2005)

Gästbloggare Christer Hedström listar sina 20 personliga favoriter inom queerfilm.


#3. Kiss Kiss Bang Bang (2005)

Nu fuskar jag lite igen på samma sätt som jag gjorde med Legend, för detta är inte heller så mycket av en LGBT-film egentligen, utan en mörkt komisk noir-deckare, men en homosexuell huvudkaraktär (Gay Perry, spelad av Val Kilmer, den mest underskattade Batman-skådisen någonsin enligt mig) är en så bra roll och en så stor del av filmen att jag tar med den ändå. Den andra, något större huvudrollen spelas av den alltid charmige Robert Downey Jr. och för manus och regi står Shane Black (Iron Man 3 och The Nice Guys).

Manuset är härligt komiskt och smart i sann Shane Black-anda (han har tidigare skrivit men inte regisserat guldrullar som Dödligt Vapen, Den Siste Scouten och The Long Kiss Goodnight), men det som gör denna film bättre än hans andra alster är två saker: för det första Downey Jr. och Kilmers underbara personkemi och för det andra att själva deckarmysteriet är riktigt bra och väl genomtänkt. Handlingen är full av överraskningar men man har ändå en rättvis chans att klura ut hur allt hänger ihop om man tänker till lite.

Manuset är delvis baserat på boken Bodies Are Where You Find Them av Brett Halliday.

Christer Hedström


Christers kompletta lista och övriga texter även jag bidrar med i månadstemat 31 dagar av Queer hittas här.

Queerfilmstemat representeras av filmer innehållandes karaktärer och/eller beteenden som utmanar heteronormen. Queer-teman som homosexualitet, bisexualitet och könsidentitet eller könsuttryck tas i någon mån upp. 

Queer Top 20 | #17. Brokeback Mountain (2005)

Gästbloggare Christer Hedström listar sina 20 personliga favoriter inom queerfilm.


#17. Brokeback Mountain (2005)

Brokeback Mountain är en vacker och ledsam, men egentligen ganska enkel film om förbjuden kärlek och dess konsekvenser vars största styrka faktiskt ligger i den avlidne Heath Ledger (Jokern från The Dark Knight) och Jake Gyllenhaals starka rollinsatser. Filmen är baserad på en novell med samma namn av Annie Proulx och regisserades av Ang Lee som bland annat även regisserat Hulk.

Christer Hedström


Christers kompletta lista och övriga texter även jag bidrar med i månadstemat 31 dagar av Queer hittas här.

Queerfilmstemat representeras av filmer innehållandes karaktärer och/eller beteenden som utmanar heteronormen. Queer-teman som homosexualitet, bisexualitet och könsidentitet eller könsuttryck tas i någon mån upp. 

Queer Top 20 | #19. Breakfast on Pluto (2005)

Gästbloggare Christer Hedström listar sina 20 personliga favoriter inom queerfilm.


#19. Breakfast on Pluto (2005)

En av de mest underskattade skådespelarna någonsin, Cillian Murphy (som spelade Fågelskrämman i Christopher Nolans Batman-trilogi) gör huvudrollen i denna film baserad på en bok med samma namn av Patrick McCabe. Filmen utspelar sig i Irland och London på 70-talet. Murphy spelar den transsexuelle Patrick ”Kitten” Braden som söker efter sin förlorade mor och i rollen som en präst ser vi Liam Neeson.

Christer Hedström


Christers kompletta lista och övriga texter även jag bidrar med i månadstemat 31 dagar av Queer hittas här.

Queerfilmstemat representeras av filmer innehållandes karaktärer och/eller beteenden som utmanar heteronormen. Queer-teman som homosexualitet, bisexualitet och könsidentitet eller könsuttryck tas i någon mån upp. 

An Unfinished Life (2005)

Mkrorecensioner-header7ae0e4d1260a2b850e9618fc5b4848ba

Genre: Drama
Produktionsland: USA
Svensk titel: En Dag i Livet
Manus: Mark Spragg, Virginia Korus Spragg
Regi: Lasse Hallström
Längd: 100 min
Budget: 30 000 000 dollar (tjänade tillbaka drygt hälften av summan)
Skådespelare: Jennifer Lopez, Robert Redford, Morgan Freeman, Josh Lucas, Damian Lewis, Becca Gardner, Camryn Manheim, Lynda Boyd

Every secret takes on a life of its own

Jean Gilkyson är en kvinna vars tur har tagit slut. Desperat försöker hon på alla sätt att ta hand om sin dotter, och tvingas till slut flytta in hos sin svärfar. Men relationen med svärfadern är sedan länge ansträngd. Tillsammans återupptäcker de dock varandra, och lär sig att tiden har en tendens att läka gamla sår.

shot01vlcsnap_2015_01_18_16h30m13s177

Ytterligare en sentimental familjefilm, men inte alls på samma nivå som Soul Surfer (läs min recension av den här) och Lasse Hallström (Mitt Liv Som Hund, What’s Eating Gilbert Grape, The Cider House Rules) kan konsten att ge detta fack av filmer något som känns mysigt. Puttrande och konventionellt, men trevlig gubbnärvaro av Robert Redford och Morgan Freeman som överskuggar att Jennifer Lopez är lite för mycket Hollywood för att passa in i det nordamerikanska lantlivet, ens som ”den eleganta storstadsbruden”.

shot08 shot07

Rent skådespelarmässigt är hon klart bra, men hon faller paradoxalt nog på utseendet här. Hollywoodstandarden kan vara en käpp i hjulet, men fagre Redford kommer undan på att han är gubbe. Är min bedömning orättvis? Jag känner att det finns intressant debatt kring min något skilda syn på unga och fagra kvinnan Lopez kontra gamle och fagre gubben Redford.

Det är ändå perfekt att matcha Robert Redford med Lasse Hallström, då dom är registilmässiga tvillingsjälar. En stabil ”direkt till köpfilmbacken”-film som ger en fin stund, med några ögonblick där jag faktiskt blir riktigt berörd och får hämta andan en aning.

shot25An-unfinished-life-Captures-an-unfinished-life-28641426-900-507

Filmens naturnära miljöer och trivsamma lantkänsla för tankarna till Redfords Mannen Som Kunde Tala Med Hästar (1998), som också den har en flicka i något slags hjärta av historien och vilket får mig rotad i händelserna. I den filmen var det en okänd Scarlett Johansson och här är det den då 14-åriga Becca Gardner, som jag tycker visar naturlig talang. Flickor, natur och granskog – ömma punkter för mitt emotionella förhållande till filmen. Det riskerar att tolkas som en gravt pervers, freudiansk fantasi, men det är helt och hållet något med själen. Någon slags igenkänning. Jag kommer närmare mig själv på något vis.

shot20 shot11

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
1 – Hjärna (komplext värde)
4 – Hjärta (emotionellt värde)
4 – Sentimentalitet/Romantik
2 – Barnförbjudet
4 – Feelgood
3 – Budskap
2 – Obehag
2 – Humor
2 – Action
3 – Prat

shot24 1404f4

Betyg:
4 – Atmosfär
2 – Dramaturgi
2 – Dialog
3 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
2 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
1 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
25/50 – Totalt

SYD-Betyg-06

Slutnot: Här är en mycket vacker oljemålning av konstnären Matthew Joseph Peak inspirerad av Lasse Hallströms film, som fick pryda CD-omslaget till dess soundtrack. Den målningen plockar fram det allra bästa ur filmen. Jag hade blivit rörd om jag som filmskapare fick någon att skapa ett sånt stämningsfullt motiv som ett led av något jag gjort.

An Unfinished Life, oil on panel (Matthew Joseph Peak)

Film & Musik: The Devil and Daniel Johnston (2005)

P&LFF-Film-Musik-header-GIF

Denna filmrecension är den första av ett en liten serie recensioner jag kommer att bjuda på i samarbete med Peace & Love Film Festival, som går av stapeln i Borlänge dagarna före – samt i samband med, den musikbaserade Peace & Love-festivalen.

Själva filmfestivalen kommer att bjuda på allt ifrån internationella långfilmer, kortfilmer av toppklass och midnattsvisningar utomhus i (förhoppningsvis) sommarsolnedgången. Allt som allt pågår filmfestivalen i 5 dagar och jag kommer även bevaka samtliga dagar av festivalen på plats!

the_devil_and_daniel_johnstonGenre: Dokumentär, Biografisk dokumentär, Musikdokumentär
Regi: Jeff Feuerzeig
Manus: Jeff Feuerzeig
Längd: 110 min

Daniel Johnston började spela in små kassetter hemma i Austin, Texas i början av 80-talet – kassetter som han gick runt på gatorna och gav bort till folk som ville ha.

Det ville allt fler, och trots att han lidit av manodepression sedan tidiga tonår och under sin karriär tillbringat flera perioder på mentalkliniker, har kultryktet bara vuxit. Alla från Sonic Youth och Butthole Surfers till Johnny Depp älskar honom. Ett av hans största fan var Kurt Cobain, som ofta syntes iförd en Daniel Johnston-T-shirt.

Här berättas historien om hans liv med hjälp av nytaget material, gamla konserter, hemvideor, intervjuer och framförallt Daniels musik.

Man pratar ofta om musikers känsla. Deras förmåga att beröra oss genom att presentera något känslosamt för oss. Sångerskor och sångare som bestiger höjder, träffar toner och rör en nerv med deras intränade sångtalang. Även instrumentalister plockar fram känslor när de stilar med inövade melodier, riff och solon.

I det här fallet talar vi om känslan som en slags professionalitet. Amadeus Mozart, Aretha Franklin, Elvis Presley och Adele  har och hade alla förmågan att plocka fram känslan på beställning. De är och var proffs.

1

Känslighet är något annat. Det kommer mycket genuinare, ömtåligare och uppfattas snarast som negativt. I en professionell värld får man inte vara känslig, utan måste lära sig att bemästra den och utnyttja den till sin fördel. Ta död på känsligheten och spela ut den som ett verktyg för att fylla en refräng eller ett crescendo.

Musikern Daniel Johnston är en rakt igenom genuin själ, som har lidit av bipolär störning, manodepressivitet och schizofreni sedan tonåren, men samtidigt gett sig den på att vara enastående kreativ. Han bemästrade aldrig sin känslighet, men trots – eller snarast tack vare det, lyckades han beröra mer än vad all professionalitet i världen skulle gett honom.

I sitt pojkrum spelade han i början på 80-talet in sin musik genom att spela in på en enkel kassettband-recorder. Hans sång var allt annat än professionell, hans tangentklinkande tog sig toner av ren och skär vilja och någon studiokvalitet gick inte att tala om. I all denna anti-perfektion sken det fram en oslipad diamant, med texter som berättade hans glädje och bekymmer i ofiltrerad enkelhet, klarhet och i slutändan med en genuitet som knappast existerar idag.

2

Jag upptäckte honom först genom låten ”Worried Shoes”, från albumet Yip/Jump Music (1981);

I made a mistake and I never forgot
I tied knots in the laces of
My worried shoes
And with every step that I’d take I’d remember my mistake
As I marched further and further away
In my worried shoes

3

Dokumentären The Devil and Daniel Johnston berättar hans fantastiska tillika sorgliga livshistoria på ett perfekt sätt. Hans person kommer fram i varje ögonblick och musiken är närvarande hela tiden.

Att se honom gå igenom allt som plötsligt möter honom på hans resa är så berörande att ögonen vattnas mer än en gång. Hur idolskapet fyller honom av värme, hur plötsligt folk från andra platser än hans egen känner till hans musik och hur hans föräldrar går igenom allt.

För hans faser av mani och dalar i beteendet måste vara särskilt påfrestande för en mor och far när det går att avläsa så pass tydligt. När hans pappa återberättar en resa dem emellan går det inte att hålla känslorna tillbaka.

Dokumentärens titel, ”The Devil and Daniel Johnston”, är minst sagt passande med tanke på de demoner hans har fått tampats mot under sitt liv och Johnstons tecknande av ständigt återkommande symbolkaraktärer gör den aspekten inte mindre intressant.

4

Grodan ”Jeremiah the Innocent” – som prydde kassettomslaget till albumet Hi, How are You (1983), är bara en av alla hans skapelser och också den mest kända då det var den som prydde t-shirten som Kurt Cobain hade under hela promotion-turnén för albumet Nevermind, 1991 och som lyfte upp Daniel Johnston till större höjder kommersiellt.

För mig är Daniel Johnston i sina mer hälsosamma stunder på samma nivå som hans artistiska likar Nick Drake, Brian Wilson (från Beach Boys) och självaste Bob Dylan. Den här dokumentären är kanske också den bästa musikdokumentär som har gjorts.

Det är en biografisk resa som lär oss någonting om kreativ frihet och hur ömtålig den är. Jag har sällan sett en mer konstnärligt inspirerande film än The Devil and Daniel Johnston, just efterom Johnston själv är en sån inspirerande person.

5

Men det är så mycket mer än bara en biografisk skildring av en artist.

Den skildrar en bipolär man med schizofreni, och manodepressivitet – en hård kamp med mediciner och personlighetsförändringar som aldrig kan ta slut. I min värld är det sådana som Johnston som förtjänar att kallas kreativa genier, just eftersom han visar vilken tunn gräns det är mellan kaos och frihet inom oss.

I avsnitt 52 av Alex & Sigges Podcast talar Sigge Eklund just om hur personer antingen är introverta eller extroverta och att den introverte i grunden är mer tillbakadragen och tystlåten, men har en betydligt större förmåga att känna av sina känslor. Den extroverte däremot är utåtriktad, syns och talar gärna, men har betydligt mindre förmåga att känna av känslovibbar inom sig och utom sig.

?????????????????????????????????????????

Varför nämner jag det här? På Filmtipsets kommentarsfält för The Devil and Daniel Johnston hittar jag en mängd kommentarer som förklarar den extroverte kan reagera på en känslig person som Daniel Johnston och den fria – oprofessionella, kreativitet han förmedlar. Om det enbart handlar om extrovert brist på känsla, känslighet och empatiförmåga eller om det i förlängningen bottnar i en avundsjuka låter jag vara osagt;

”Ett retard som varken kan sjunga eller spela gura, blä.” – Mastern

”Innan jag satte igång filmen var jag rädd att man här skulle spela på konstnärsmyten om det plågade geniet. Den rädslan besannades tyvärr. Ständiga stiliserade, ibland nästan fåniga, iscensättningar av det här ”kreativa ruset” som jag blivit så fruktansvärt trött på i alla konstnärsbiografier som någonsin gjorts. Den här vidriga respekten för den man skildrar som nästan närmar sig skoslickeri.” – Santa Claus

”verkligen ett geni, jobbar på donken med att torka bord och det utan att få sparken!! Wow, verkligen.” – Martain

”Och varför han promt skulle spela gitarr fick man aldrig svar på. Men som sagt, det var bisarrt att plötsligt se en apman stå och hänga.” – katwa

”vilket hemskt jävla porträtt av en människa, jag mår illa” – arthuro

7

Var Daniel Johnston befinner sig på introvert/extrovert-skalan är inte svårt att lista ut, och det är också där vi finner den sanna kreativiteten i slutändan. Daniel Johnston är i sig en uppmaning till alla där ute att släppa lös den fria kreativiteten i sin personlighet och inte anpassa sig till ett samhälle som anser att den vägen är udda, konstig och till och med fel.

Johnston förmedlar det ständigt i sin oputsade, genomärliga musik av total känslighet och kanske bäst i sången ”The Story Of An Artist”, från albumet Don’t Be Scared (1982);

Listen up and i’ll tell a story
about an artist growing old
Some would try for fame and glory
Others aren’t so bold
Everyone in friends and family
sayin ”Hey get a job
Why do you only do that only
Why are you so odd?
”We dont really like what you do
We dont think anyone ever will
It’s a problem that you have
and this problem’s made you ill”

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAlive

Batman Begins (2005)

Genre: Psykologisk thriller, Kriminalfilm, Action
Regi: Christopher Nolan
Manus: Christopher Nolan, David S. Goyer
Längd: 140 min
Skådespelare: Christian Bale, Michael Caine, Morgan Freeman, Katie Holmes, Cillian Murphy, Liam Neeson, Ken Watanabe, Gary Oldman, Tom Wilkinson, Rutger Hauer, Mark Boone Junior, Linus Roache

Bruce Wayne – ende sonen i miljardärfamiljen Wayne, blir vittne till hur hans föräldrar kallblodigt skjuts ner i en gränd av en rånare, efter ett operabesök. Han ger då ett tyst löfte om att konfrontera den ondska som han själv blivit utsatt för. Han är trött på att se ett korrumperat Gotham City och söker sig till ninjan Ra’s Al-Ghul för träning och vägledning.

När han kommer tillbaka till Gotham City är staden i ett värre skick än någonsin med korruption och organiserad brottslighet sida vid sida med självaste polisen. Han bestämmer sig då för att bli brottslingarnas värsta mardröm och inspirerad av sina egna mardrömmar tar han skepnaden av det han fruktar mest. Han blir den mörka vålnaden – en tyst väktare, en vakande beskyddare, en mörk riddare. På gatorna går plötsligt ryktena om ”The Batman”.

Åtta år hade gått sedan den senaste Batman-filmatiseringen – Batman and Robin (1997), innan Batman Begins äntrade biograferna.

Tim Burton väckte 1989 ett stort filmintresse för karaktären i och med den första stora filmsatsningen – Batman. Han regisserade med lika stor framgång även uppföljaren, Batman Returns (1992) och till skillnad från tv-serien med Adam West och Burt Ward 30 år tidigare hade Burtons filmer en gothisk, mörk stil som både hedrade serietidningskällan, samtidigt som han antog en mer seriös ton inspirerad av serieförfattaren/tecknaren Frank Millers revival av karaktären i serietidningarna, som hade givit Batman betydligt mer djup och allvar sedan karaktärens mer sorglösa period före 80-talets mitt och bakåt.

Tim Burton må ha ingett en mörkare känsla i sin Batman-tolkning, men allt grundades egentligen i gothisk, visuell yta, då karaktäriseringen fortfarande var endimensionell och skildrandet mestadels av det lustiga slaget.

Joel Schumacher tog sedan över ”manteln” efter Burton och regisserade de kommande två Batman-filmerna, Batman Forever (1995) och nyss nämnda Batman and Robin. Dessa filmer behöll Burtons gothiska stil men gjordes ännu mer med glimten i ögat och för den lättsamma actionunderhållningens skull. Det är kanske svårt att föreställa sig nu, men innan Batman Begins hade denna legendariska serietidningskaraktär på film gått från en humorfylld tv-serie fylld av slapstickhumor och oneliners, till en stilistisk mörk nytändning på bioduken och tillbaka till en ganska lättsam fars med mycket action och spektakulära skurkar, helt utan egentligt utrymme för något djupare allvar.

Regissören Christopher Nolan hade före denna film gjort sig ett hett namn med den stiliserade filmen Memento (2000) och remaken på norska filmen Insomnia (2002), där han visat prov på ett intresse för en mörk stil med en tydligt, psykologisk ton. När han tog sig ann Batman ingick han tillsammans med manusförfattaren David S. Goyer (som dessförinnan författat Dark City och Blade-trilogin) en tydlig vision.

Goyer skrev ett mer verklighetsförankrat, nutidsanpassat manus, där handlingen skulle fokusera mer på Bruce Waynes resa på ett personligt, psykologiskt plan, snarare än genom actionbetonade möten med välkända superskurkar. Influenserna hämtade dem mestadels från Frank Miller (återigen) och hans banbrytande seriealbum Batman: Year One (1989).

Resultatet blev en film tydligt kretsat kring ett tema – rädsla. Stilen bär tydliga drag av en modern ”film-noir” där berättelsen centreras enbart kring huvudkaraktären och antagonisten blir rädslan i sig självt, snarare än en fysisk skurk. Det spelar längre ingen roll vem som vinner det fysiska slagsmålet – det är rädslan som måste övervinnas.

Vi får därför följa Bruce Waynes psykologiska kamp mot sina inre demoner och hjälplösheten han känt sedan hans föräldrars bortgång, och hur allt detta leder till skapelsen av hans brottsbekämpande persona. Skurkarna är inte mer än brickor i hans kamp. Den talangfulle barn-skådisen Christian Bale castades i rollen som Bruce Wayne, efter succén med American Psycho (2000) och The Machinist (2004).

Det Bale bidrar med till karaktären är en helt ny sida, då den vanligtvis så fyrkantige miljardären Wayne tillika Howard Hughes-liknande playboy-mannen får en obrydd yta fylld av en ynglings otålighet, men i hans blick ser vi hans inre ångest och brännmärken efter den sorg hans ensamma uppväxt kantats av.

Bales totala hängivelse åt rollen hade visat sig i hans tidigare två senaste succéer och han drog inte ner på inställningen här. Hans ansiktsuttryck skriker stundtals på hjälp. Man måste se det för att förstå hur pass mycket han evolverar rollen åt det djupare, mer känslomässiga hållet. Bruce Wayne blir plötsligt den intressanta karaktären och inte Batman.

Att dessutom se Liam Neeson (Schindler’s List, Rob Roy, Taken) i en ovanlig skepnad, i rollen som den beslutsamme och komplexe Rha’s Al-Ghul-lärlingen Henri Ducard, är en av filmens små höjdpunkter och han får verkligen den svårtacklade rollen att komma till sin fulla rätt. Risken är även här att en mindre skicklig skådis går in och gör rollen pasticheartad, men Neeson gör mig inte det minsta besviken.

Genidragen slutar inte där. Nolan plockar in tv-älsklingen Katie Holmes (Dawson’s Creek) i rollen som den idealistiske advokaten Rachel – en nära barndomsvän till Wayne som växt upp och bekämpar brottsligheten enligt lagboken – en lagbok som olyckligtvis alltid är anpassningsbar sedan maffian fått överläget i hiearkin. Hon har en viktig åsiktsosämja gentemot en av sina psykiatrikerkollegor, kallt och skickligt spelad av Cillian Murphy (28 Days Later).

Det karaktären – och inte minst Holmes gestaltning hjälper till, är att visa en rättvis men oskuldsfull och rakryggad kvinna, totalt ren från sexuell åtrå och på det sättet änglalik. Som ett sista tecken på att godheten finns kvar hos dem som tror. I Gothams hopplösa tillvaro lyckas en sådan karaktär ge något genuint istället för fejkade förhoppningar. Hon blir Bruce Waynes positiva ledstjärna, men samtidigt en känslomässig risk på det personliga planet.

På hans sida finns också en annan idealist – kommissarie James Gordon, briljant spelad av Gary Oldman (Sid & Nancy, Bram Stoker’s Dracula, Leon). Denne man är den enda hederliga polisen som finns kvar i Gotham City och precis som Wayne och Rachel känner han sig ganska ensam i rollen som fredstroende. Han ser dock en oväntad strimma hopp i och med ryktena om att en maskerad brottsbekämpare vakar i natten.

Den fenomenale Tom Wilkinson stjäl dessutom en av filmens bästa scener i rollen som Gothams mäktigaste maffiaboss – Carmine Falcone. Scenen symboliserar tydligt hur pass insnärjat Gotham har blivit den senaste tiden, när en poliskommisarie kan vandra in i gangstrarnas samlingsplats utan att någon ens tittar åt han håll.

Batman har dock två närmare medarbetare som vet mer om honom än några andra. Bruce Waynes trogna butler Alfred, som tagit han om honom sedan han var liten och blivit som en fosterfar till Wayne. Veterangentlemannen Michael Caine spelar honom och även här får karaktären tack vare Sheen samt mycket välskrivet manus en flerdimensionell äkthet som inte utnyttjats lika centralt i de tidigare filmerna, där han mest varit Waynes kostymklädda maskot.

Den andra viktiga personen i Batmans inre krets är Wayne Enterprises teknikutvecklare, Lucius Fox (stabilt spelad av Morgan Freeman). Denna karaktär har saknats i tidigare filmatiseringar och det han tillför är en logisk källa till Batmans högteknologiska utrustning.

Denna gång har den visuella skönheten fått stå tillbaka för verklighetstrogna uppfinningar som med spelbara odds skulle gå att skapa även i vår värld för rätt kostnad – något miljardären Bruce Wayne inte behöver oroa sig nämnvärt för. Hela den realistiska biten har Nolan verkligen lyckats förmedla.

Varför rabblar jag då upp all dessa biroller så pass konsekvent. Jo, för att alla dem trots sitt relativt lilla utrymme lyckas bli skildrade så rikt och med så mycket bidragande till den stora handlingen. Tillsammans med den realistiska tonen utgör den rika karaktäriseringen filmens största triumfkort och det är anledningen till filmens storhet.

Batman Begins banbrytande för den så kallade ”superhjälte-genren” då den i och med just realism och karaktärisering innehar kvaliteter personer som vanligtvis inte ser denna typen av film kan uppskatta väldigt mycket. Den tjänar ett större, mer komplext syfte än sina konkurrenter.

Filmen banade väg för en ny våg av serietidningsfilmatiseringar – och Christopher Nolan var inte färdig med sagan om Batman.

Nolan lyfter upp Batman och Bruce Wayne från lättsamhetens grav och placerar honom i en realistisk, hopplös framtid där Bruce Waynes levnadsöde är lätt att förstå och ta till sig på ett seriöst plan.
Slutet kunde dras ännu mer till sin spets och inte vara över så hastigt, men det gör snarare att jag snabbt vill se nästkommande film.

Snyftare i romantik #5: Brokeback Mountain (2005)

Grundkriterium: Jag ska ha blivit tårögd av filmen ett flertal gånger per visning. Alltså inte filmer med endast en eller ett par riktigt känslosamma scener, utan riktiga magslag av kärlek, godhet, lycka eller sorg.

Genre: Romantik, Relationsdrama
Regi: Ang Lee
Manus: Larry McMurtry, Diana Ossana
Längd: 134 min
Skådespelare: Heath Ledger, Jake Gyllenhaal, Michelle Williams, Anne Hathaway, Randy Quaid, Scott Michael Campbell, Graham Beckel, Linda Cardellini, Anna Faris, David Harbour, Kate Mara, Roberta Maxwell, Peter McRobbie

Signal, Wyoming, sommaren 1963. En tidig morgon möts två unga män, Ennis Del Mar och Jack Twist, utanför den lokale ranchägaren Joe Aguirres kontor. De söker båda ett tillfälligt jobb vilket består i att vakta en fårhjord uppe i det vilda Brokeback Mountain. När sommaren är över har hela deras tillvaro förändrats dramatiskt och livslånga band har knutits.

Taiwanesiske Ang Lee (Crouching Tiger, Hidden Dragon, Snow Storm) har näst intill nischat sig som en mästerregissör på att skildra USA och dess kultur. Att hans visuella konstnärskap, känslosinne och personliga uttryck till största del har verkat i ”det stora landet i väst” beror på att han utbildade sig där och sedermera tilläts börja yrkeskarriären i landet.

Det är svårt att tro att en taiwanes skulle ha regisserat ett sådant här amerikanskt kulturellt, tabubelagt relationsdrama som skildrar den sanna förälskelsen mellan ett manligt gaypar i 60-talets västra countryområden, men samtidigt är det logiskt att det är just en icke-amerikan med ögon från ett utomstående perspektiv som vågar göra det.

I de flesta bekantskapskretser jag rört mig har filmen haft ett dåligt rykte just på grund av att den bagatelliseras som ”en fikusfilm med bögcowboys som har sex med varandra”, vilket är sorgligt då det är en mycket seriös film om relationer och inte en demonstration i ohämmat gaysex för provokationssyfte. Ni homofober som känner igen er behöver inte sluta läsa här, om ni nu inte vill fortsätta att missa poängen.

Heath Ledger och Jake Gyllenhaal var före denna film gjordes mycket omtyckta och begåvade, unga skådespelare med en mycket lovande framtid. Denna film var en utmaning och ett styrkebevis på att de tog sitt yrke på största allvar, men något som verkligen inte ska glömmas bort är de minst lika begåvade kvinnliga motspelerskorna, Michelle Williams och Anne Hathaway. De spelar männens fästmöer som blir försatta i en totalt oförutsedd sits när sanningen börjar flyta upp inför ett homofientligt samhälle.

Filmen bjuder alltså på fyra ordentligt starka prestationer som inte tar ut varandra vilket är mitt i prick och ganska ovanligt. Det är kort och gott svårt att säga vem som egentligen är bäst. Att Heath Ledger och motspelerskan Michelle Williams blev förälskade under inspelningen av denna film och att Ledger inte finns kvar efter dödsincidenten 2008 ger ytterligare ett lager av svårtuggade känslor till filmen.

När jag såg filmen för första gången var det under ogynnsamma förhållanden. En visuellt storslagen film med breda landskap och idylliska drömmiljöer ska inte ses på en 7-tums, bärbar dvd-skärm vid ett köksbord vilket jag gjorde, men ändå satt jag där och tjocknade som en svamp i maggropen av alla väldiga livsbeslut som den omöjliga kärlekshistorien innebar.

Filmens fantastiska sammansättning av amerikansk, miljötypisk musik ger en svår känsla av både enorm passion och stundande katastrof. Karaktärerna tvingades att välja mellan att leva i lögn eller att konfrontera deras känslor med sina liv på spel – den som inte kan beröras av något så fruktansvärt måste ifrågasätta deras känsloregister ordentligt!

Och trots de ofrånkomliga protesterna filmen fick är den ändå en av de tio mest framgångsrika kärleksfilmerna på bio, vilket visar att vi kommit betydligt längre i vår acceptans för alternativa sexuella förhållanden än den tiden som huvudkaraktärerna Jack och Ennis levde i.

8/10

Filmens snyftarögonblick:
Filmen är mer en ihållig skur av känslor snarare än de riktigt gripande ögonblicken, men det här är en scen med slitande vemod då det homosexuella huvudrollerna konfronterar faktumet att de inte kan vara tillsammans. Smärtsamt skådespel där Ledgers sammanbitna karaktär brister. En fantastisk uppvisning i hur kärlek är något rakt igenom själsligt och inte en simpel, sexuell dragning.