Gästbloggare Christer Hedström listar sina 20 personliga favoriter inom queerfilm.
#3. Kiss Kiss Bang Bang (2005)
Nu fuskar jag lite igen på samma sätt som jag gjorde med Legend, för detta är inte heller så mycket av en LGBT-film egentligen, utan en mörkt komisk noir-deckare, men en homosexuell huvudkaraktär (Gay Perry, spelad av Val Kilmer, den mest underskattade Batman-skådisen någonsin enligt mig) är en så bra roll och en så stor del av filmen att jag tar med den ändå. Den andra, något större huvudrollen spelas av den alltid charmige Robert Downey Jr. och för manus och regi står Shane Black (Iron Man 3 och The Nice Guys).
Manuset är härligt komiskt och smart i sann Shane Black-anda (han har tidigare skrivit men inte regisserat guldrullar som Dödligt Vapen, Den Siste Scouten och The Long Kiss Goodnight), men det som gör denna film bättre än hans andra alster är två saker: för det första Downey Jr. och Kilmers underbara personkemi och för det andra att själva deckarmysteriet är riktigt bra och väl genomtänkt. Handlingen är full av överraskningar men man har ändå en rättvis chans att klura ut hur allt hänger ihop om man tänker till lite.
Manuset är delvis baserat på boken Bodies Are Where You Find Them av Brett Halliday.
Christer Hedström
Christers kompletta lista och övriga texter även jag bidrar med i månadstemat 31 dagar av Queer hittas här.
Queerfilmstemat representeras av filmer innehållandes karaktärer och/eller beteenden som utmanar heteronormen. Queer-teman som homosexualitet, bisexualitet och könsidentitet eller könsuttryck tas i någon mån upp.
Gästbloggare Christer Hedström listar sina 20 personliga favoriter inom queerfilm.
#17. Brokeback Mountain (2005)
Brokeback Mountain är en vacker och ledsam, men egentligen ganska enkel film om förbjuden kärlek och dess konsekvenser vars största styrka faktiskt ligger i den avlidne Heath Ledger (Jokern från The Dark Knight) och Jake Gyllenhaals starka rollinsatser. Filmen är baserad på en novell med samma namn av Annie Proulx och regisserades av Ang Lee som bland annat även regisserat Hulk.
Christer Hedström
Christers kompletta lista och övriga texter även jag bidrar med i månadstemat 31 dagar av Queer hittas här.
Queerfilmstemat representeras av filmer innehållandes karaktärer och/eller beteenden som utmanar heteronormen. Queer-teman som homosexualitet, bisexualitet och könsidentitet eller könsuttryck tas i någon mån upp.
Gästbloggare Christer Hedström listar sina 20 personliga favoriter inom queerfilm.
#19. Breakfast on Pluto (2005)
En av de mest underskattade skådespelarna någonsin, Cillian Murphy (som spelade Fågelskrämman i Christopher Nolans Batman-trilogi) gör huvudrollen i denna film baserad på en bok med samma namn av Patrick McCabe. Filmen utspelar sig i Irland och London på 70-talet. Murphy spelar den transsexuelle Patrick ”Kitten” Braden som söker efter sin förlorade mor och i rollen som en präst ser vi Liam Neeson.
Christer Hedström
Christers kompletta lista och övriga texter även jag bidrar med i månadstemat 31 dagar av Queer hittas här.
Queerfilmstemat representeras av filmer innehållandes karaktärer och/eller beteenden som utmanar heteronormen. Queer-teman som homosexualitet, bisexualitet och könsidentitet eller könsuttryck tas i någon mån upp.
Genre: Drama Produktionsland: USA Svensk titel:En Dag i Livet Manus: Mark Spragg, Virginia Korus Spragg Regi: Lasse Hallström Längd: 100 min Budget: 30 000 000 dollar (tjänade tillbaka drygt hälften av summan) Skådespelare: Jennifer Lopez, Robert Redford, Morgan Freeman, Josh Lucas, Damian Lewis, Becca Gardner, Camryn Manheim, Lynda Boyd
Every secret takes on a life of its own
Jean Gilkyson är en kvinna vars tur har tagit slut. Desperat försöker hon på alla sätt att ta hand om sin dotter, och tvingas till slut flytta in hos sin svärfar. Men relationen med svärfadern är sedan länge ansträngd. Tillsammans återupptäcker de dock varandra, och lär sig att tiden har en tendens att läka gamla sår.
Ytterligare en sentimental familjefilm, men inte alls på samma nivå som Soul Surfer (läs min recension av den här) och Lasse Hallström (Mitt Liv Som Hund, What’s Eating Gilbert Grape, The Cider House Rules) kan konsten att ge detta fack av filmer något som känns mysigt. Puttrande och konventionellt, men trevlig gubbnärvaro av Robert Redford och Morgan Freeman som överskuggar att Jennifer Lopez är lite för mycket Hollywood för att passa in i det nordamerikanska lantlivet, ens som ”den eleganta storstadsbruden”.
Rent skådespelarmässigt är hon klart bra, men hon faller paradoxalt nog på utseendet här. Hollywoodstandarden kan vara en käpp i hjulet, men fagre Redford kommer undan på att han är gubbe. Är min bedömning orättvis? Jag känner att det finns intressant debatt kring min något skilda syn på unga och fagra kvinnan Lopez kontra gamle och fagre gubben Redford.
Det är ändå perfekt att matcha Robert Redford med Lasse Hallström, då dom är registilmässiga tvillingsjälar. En stabil ”direkt till köpfilmbacken”-film som ger en fin stund, med några ögonblick där jag faktiskt blir riktigt berörd och får hämta andan en aning.
Filmens naturnära miljöer och trivsamma lantkänsla för tankarna till Redfords Mannen Som Kunde Tala Med Hästar (1998), som också den har en flicka i något slags hjärta av historien och vilket får mig rotad i händelserna. I den filmen var det en okänd Scarlett Johansson och här är det den då 14-åriga Becca Gardner, som jag tycker visar naturlig talang. Flickor, natur och granskog – ömma punkter för mitt emotionella förhållande till filmen. Det riskerar att tolkas som en gravt pervers, freudiansk fantasi, men det är helt och hållet något med själen. Någon slags igenkänning. Jag kommer närmare mig själv på något vis.
Betyg:
4 – Atmosfär
2 – Dramaturgi
2 – Dialog
3 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
2 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
1 –Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
25/50 – Totalt
Slutnot: Här är en mycket vacker oljemålning av konstnären Matthew Joseph Peak inspirerad av Lasse Hallströms film, som fick pryda CD-omslaget till dess soundtrack. Den målningen plockar fram det allra bästa ur filmen. Jag hade blivit rörd om jag som filmskapare fick någon att skapa ett sånt stämningsfullt motiv som ett led av något jag gjort.
Denna filmrecension är den första av ett en liten serie recensioner jag kommer att bjuda på i samarbete med Peace & Love Film Festival, som går av stapeln i Borlänge dagarna före – samt i samband med, den musikbaserade Peace & Love-festivalen.
Själva filmfestivalen kommer att bjuda på allt ifrån internationella långfilmer, kortfilmer av toppklass och midnattsvisningar utomhus i (förhoppningsvis) sommarsolnedgången. Allt som allt pågår filmfestivalen i 5 dagar och jag kommer även bevaka samtliga dagar av festivalen på plats!
…
Genre: Dokumentär, Biografisk dokumentär, Musikdokumentär Regi: Jeff Feuerzeig Manus:Jeff Feuerzeig Längd: 110 min
Daniel Johnston började spela in små kassetter hemma i Austin, Texas i början av 80-talet – kassetter som han gick runt på gatorna och gav bort till folk som ville ha.
Det ville allt fler, och trots att han lidit av manodepression sedan tidiga tonår och under sin karriär tillbringat flera perioder på mentalkliniker, har kultryktet bara vuxit. Alla från Sonic Youth och Butthole Surfers till Johnny Depp älskar honom. Ett av hans största fan var Kurt Cobain, som ofta syntes iförd en Daniel Johnston-T-shirt.
Här berättas historien om hans liv med hjälp av nytaget material, gamla konserter, hemvideor, intervjuer och framförallt Daniels musik.
Man pratar ofta om musikers känsla. Deras förmåga att beröra oss genom att presentera något känslosamt för oss. Sångerskor och sångare som bestiger höjder, träffar toner och rör en nerv med deras intränade sångtalang. Även instrumentalister plockar fram känslor när de stilar med inövade melodier, riff och solon.
I det här fallet talar vi om känslan som en slags professionalitet. Amadeus Mozart, Aretha Franklin, Elvis Presley och Adele har och hade alla förmågan att plocka fram känslan på beställning. De är och var proffs.
Känslighet är något annat. Det kommer mycket genuinare, ömtåligare och uppfattas snarast som negativt. I en professionell värld får man inte vara känslig, utan måste lära sig att bemästra den och utnyttja den till sin fördel. Ta död på känsligheten och spela ut den som ett verktyg för att fylla en refräng eller ett crescendo.
Musikern Daniel Johnston är en rakt igenom genuin själ, som har lidit av bipolär störning, manodepressivitet och schizofreni sedan tonåren, men samtidigt gett sig den på att vara enastående kreativ. Han bemästrade aldrig sin känslighet, men trots – eller snarast tack vare det, lyckades han beröra mer än vad all professionalitet i världen skulle gett honom.
I sitt pojkrum spelade han i början på 80-talet in sin musik genom att spela in på en enkel kassettband-recorder. Hans sång var allt annat än professionell, hans tangentklinkande tog sig toner av ren och skär vilja och någon studiokvalitet gick inte att tala om. I all denna anti-perfektion sken det fram en oslipad diamant, med texter som berättade hans glädje och bekymmer i ofiltrerad enkelhet, klarhet och i slutändan med en genuitet som knappast existerar idag.
Jag upptäckte honom först genom låten ”Worried Shoes”, från albumet Yip/Jump Music (1981);
I made a mistake and I never forgot I tied knots in the laces of My worried shoes And with every step that I’d take I’d remember my mistake As I marched further and further away In my worried shoes
Dokumentären The Devil and Daniel Johnston berättar hans fantastiska tillika sorgliga livshistoria på ett perfekt sätt. Hans person kommer fram i varje ögonblick och musiken är närvarande hela tiden.
Att se honom gå igenom allt som plötsligt möter honom på hans resa är så berörande att ögonen vattnas mer än en gång. Hur idolskapet fyller honom av värme, hur plötsligt folk från andra platser än hans egen känner till hans musik och hur hans föräldrar går igenom allt.
För hans faser av mani och dalar i beteendet måste vara särskilt påfrestande för en mor och far när det går att avläsa så pass tydligt. När hans pappa återberättar en resa dem emellan går det inte att hålla känslorna tillbaka.
Dokumentärens titel, ”The Devil and Daniel Johnston”, är minst sagt passande med tanke på de demoner hans har fått tampats mot under sitt liv och Johnstons tecknande av ständigt återkommande symbolkaraktärer gör den aspekten inte mindre intressant.
Grodan ”Jeremiah the Innocent” – som prydde kassettomslaget till albumet Hi, How are You (1983), är bara en av alla hans skapelser och också den mest kända då det var den som prydde t-shirten som Kurt Cobain hade under hela promotion-turnén för albumet Nevermind, 1991 och som lyfte upp Daniel Johnston till större höjder kommersiellt.
För mig är Daniel Johnston i sina mer hälsosamma stunder på samma nivå som hans artistiska likar Nick Drake, Brian Wilson (från Beach Boys) och självaste Bob Dylan. Den här dokumentären är kanske också den bästa musikdokumentär som har gjorts.
Det är en biografisk resa som lär oss någonting om kreativ frihet och hur ömtålig den är. Jag har sällan sett en mer konstnärligt inspirerande film än The Devil and Daniel Johnston, just efterom Johnston själv är en sån inspirerande person.
Men det är så mycket mer än bara en biografisk skildring av en artist.
Den skildrar en bipolär man med schizofreni, och manodepressivitet – en hård kamp med mediciner och personlighetsförändringar som aldrig kan ta slut. I min värld är det sådana som Johnston som förtjänar att kallas kreativa genier, just eftersom han visar vilken tunn gräns det är mellan kaos och frihet inom oss.
I avsnitt 52 av Alex & Sigges Podcast talar Sigge Eklund just om hur personer antingen är introverta eller extroverta och att den introverte i grunden är mer tillbakadragen och tystlåten, men har en betydligt större förmåga att känna av sina känslor. Den extroverte däremot är utåtriktad, syns och talar gärna, men har betydligt mindre förmåga att känna av känslovibbar inom sig och utom sig.
Varför nämner jag det här? På Filmtipsets kommentarsfält för The Devil and Daniel Johnston hittar jag en mängd kommentarer som förklarar den extroverte kan reagera på en känslig person som Daniel Johnston och den fria – oprofessionella, kreativitet han förmedlar. Om det enbart handlar om extrovert brist på känsla, känslighet och empatiförmåga eller om det i förlängningen bottnar i en avundsjuka låter jag vara osagt;
”Ett retard som varken kan sjunga eller spela gura, blä.” – Mastern
”Innan jag satte igång filmen var jag rädd att man här skulle spela på konstnärsmyten om det plågade geniet. Den rädslan besannades tyvärr. Ständiga stiliserade, ibland nästan fåniga, iscensättningar av det här ”kreativa ruset” som jag blivit så fruktansvärt trött på i alla konstnärsbiografier som någonsin gjorts. Den här vidriga respekten för den man skildrar som nästan närmar sig skoslickeri.” – Santa Claus
”verkligen ett geni, jobbar på donken med att torka bord och det utan att få sparken!! Wow, verkligen.” – Martain
”Och varför han promt skulle spela gitarr fick man aldrig svar på. Men som sagt, det var bisarrt att plötsligt se en apman stå och hänga.” – katwa
”vilket hemskt jävla porträtt av en människa, jag mår illa” – arthuro
Var Daniel Johnston befinner sig på introvert/extrovert-skalan är inte svårt att lista ut, och det är också där vi finner den sanna kreativiteten i slutändan. Daniel Johnston är i sig en uppmaning till alla där ute att släppa lös den fria kreativiteten i sin personlighet och inte anpassa sig till ett samhälle som anser att den vägen är udda, konstig och till och med fel.
Johnston förmedlar det ständigt i sin oputsade, genomärliga musik av total känslighet och kanske bäst i sången ”The Story Of An Artist”, från albumet Don’t Be Scared (1982);
Listen up and i’ll tell a story about an artist growing old Some would try for fame and glory Others aren’t so bold Everyone in friends and family sayin ”Hey get a job Why do you only do that only Why are you so odd? ”We dont really like what you do We dont think anyone ever will It’s a problem that you have and this problem’s made you ill”
Absurd Cinema 