The Last Boy Scout (1991) eller: Varmhjärtad, oemotståndlig 90-tals-noir

Shane Black skrev nervfullt fräsiga, varma mysmanus till Dödligt Vapen, Last Action Hero, Long Kiss Goodnight och Kiss Kiss Bang Bang. Tony Scott regisserade nervfullt fräsiga, varma mysfilmer som Top Gun, True Romance och Man on Fire. The Last Boy Scout är något av en ”perfect combo” och du kan inte undgå att bli träffad av en sån – rätt i hjärtat.

Två föredettingar – stjärnsnuten Willis som förlorat jobbet och det före detta quarterback-esset Wayons som anklagats för bl a knarkbrott – slår sig ihop ijakten på en mördare. Det visar sig att de petat i ett riktigt getingbo och för att överleva får de ständigt vara redo…

Jag gillade Shane Black/Tony Scott-samarbetet The Last Boy Sout rakt igenom. Som en tall. Det visuella var nästan retfullt snyggt många gånger, i kvällsscenerna. Färggrannt ljus – ofta i blått och blandad neon. Rökfyllda gränder. Snäva vinklar och en oerhört värdefull 90-talsatmosfär i ett hett LA. Dessa heta LA-avspeglingar.  Manuset var grymt, just med Shane Blacks talangfulla tugg och inte minst relationen mellan dom olika karaktärerna. Relationerna var välskrivna och ska inte tas för givna. Dottersrollen (spelad av en av tidernas bästa barnskådisar – Danielle Harris från Halloween 4 och 5) var ett grymt, grymt, grymt stort plus. Det lyfter en film att ta in barn om det görs med sån naturlighet och känsla. Hon är som karaktär farsan upp i dagen. Bruce Willis spelar farsan – den ensamdrivande, coole film-noir-detektiven. Som klippt och skuren för sin karaktär. Jag kanske bara säger det en gång men multiplicera det hur många gånger du vill; Tony Scotts regikänsla i utförandet passade det här manuset perfekt.

Willis karaktär är sån där bra, filmsympatisk karaktär som film-noir ofta skildrar. En bra man, men som i ett smutsigt samhälle överfylld av ohederliga typer byggt upp ett hårt, hårt skinn och en attityd för att inte skadas av tillvaron. Inte ens hans fru är hederlig och det är hans polare som bedrar honom! Snacka om talande för hans miljö. Han försöker trots denna fifflande stadssmogg göra det han är bäst på – att se igenom allt fiffel och bemästra ohederligheten. Och förmodligen så tvivlar han på sin egen meningsfullhet eftersom allt runt honom är honom övermäktigt i långa loppet. Men han harvar på för att inte stå still och bli en del av skiten han står i.

Bruce Willis som Last Boy Scout är en god, kille med väldigt, väldigt hård hud. ”Den siste scouten” är på så vis en titel som bär en mening långt högre än vad nog många tar den för. En man som arbetar där han står, med det han har och med en för sin värld ärofylld hederskodex som gör honom till en överlevare med rent hjärta. Hans hjärta må vara något han försöker dölja – skydda, men det kommer fram på okonventionella sätt tack vare relationerna med dottern, frun och baseballspelaren. Hans hjärta kommer fram genom dom han tycker om. Manuspoäng! Att få just relationer att öppna nycklar till karaktärernas inre. Där har The Last Boy Scout en schysst, varm aspekt som dom flesta film-noirs inte har.

Noteringar:

• Filmmusiken av kompositören Michael Camen låter direkt hämtad från en gammal, svartvit film-noir från tiden då det verkligen begav sig. Det blir inte fel på något sätt att matcha 90-talsaction med sådan musik. Det är klassiskt filmscore som vi inte upplever idag. Jag uppskattar verkligen det lagret.

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
4 – Dialog
4 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
40/50 – Totalt

Day of the Outlaw / De Laglösas Dag (1959) eller: Helvetet runt hörnet

Sam Peckinpah innan Sam Peckinpah. Spaghettiwestern innan spaghettiwestern. Amerikansk western möter europeisk krasshet genom ungerske, hårdhudade regissören André De Toths härdade öga (han bar ögonlapp) och bildar en slags westerns Apocalypse Now i smalt format. 

Blaise Starrett – en ranchägare i konflikt med bygdefolket, får ännu mer problem när ett gäng laglösa utifrån kommer på besök och tar bygden i besittning. Det laglösa packet hålls tillbaka endast av deras skoningslöse, auktioritäre kapten, men han försvagas av en skottskada och det får hela samhället att bli en krutdurk redo att ta fyr vilket ögonblick som helst. Något måste göras snabbt och Blaise Starrett får ett riskfullt ansvar på sina axlar. 

Övriga texter i månadstemat 30 dagar av Western hittas här.

---

Vilken dyster, råbarkad westernskildring. I Day of the Outlaw är nog alla ganska tragiska människor. Vem sympatin går till handlar mest om vem du tycker mest synd om. Ett fåtal unga får stå för den lilla gnuttan tro, hopp och kärlek men det här en western utan ljusa utsikter. Inte så konstigt. Regissör är André De Toth – en ungersk, hårdhudad emmigrant med ögonlapp, en officer till far och en ganska skarp syn på film och livet (”Life is goddam black, and I photograph life.”). Han regisserade flera genrer, men många gånger krig, skräck och kriminalare. Mest berömd blev House of Wax (1953). Allt detta sammantaget förklarar den avvikande karaktären på Day of the Outlaw lite bättre.

Skådespeleriet är ojämnt och ganska tamt, så när som på ett par fula nunor som går in för deras roller och bär upp. Rövarbandets ledare har en knepigt farlig karisma och en av hans lakejer är väldigt intensivt sliskig i sin jokermässiga elakhet. Jag kommer att tänka på Bobby Peru – det ruggiga psychot som Willem Dafoe spelade till perfektion i Wild at Heart (1990 – läs recensionen). Filmen har sedan några rent parodiska slagsmålsögonblick som hade mått bra av kortare avslut eller mer realistiska aktioner. Detta säger jag trots att De Toth var omtalad för hans hårdhänta skildring av våld. Misshandlarna här slutar visserligen inte slå i första taget, den äran kan jag ge dem och De Toth.

Utöver detta ser jag en western med den uppfriskande oförskämdheten att skaka om den glänsande amerikanska genren och visa svärta – mer än ett halvt sekel innan spaghettiwesternvågen gjorde det på ett mer burdust sätt. Det är något sjukt att se en elak man klappa en kalv i koppel på ett kontor. Nästan buñuelskt surrealistiskt. En dansscen i filmen fångar in mig. Traktens kvinnor tvingas dansa med det vilda gänget och detta dysfunktionella dansgolv vibrerar av obehag, till tonerna av fröjdig pianoklinkande. Denna flersvansat spretiga kontrast blir snabbt mörkt vrickad – mörkt absurd, och bör upplevas. Det är som att denna ovanligt norra westernbygd har hamnat mitt i en hopplös mardröm. Ingen chans att vakna upp. Det kan bara bli värre.

När filmen bär iväg leds den in i en överraskande fin fas och jag börjar smått älska vad jag känner. Den stadigt fallande snön i skogsnaturen skänker sällsynt stark atmosfär för en westernfilm och det ser mycket fint ut i svart och vitt. Plötsligt känns det som att vi lämnat en mardöm för att kliva ner i ett rent helvete, känslomässigt. Hopplöshet och död når nya nivåer. Jag kommer att tänka på Valhalla Rising (2009). Till yta och struktur är Day of the Outlaw inte lika feberdrömsk, men min upplevelse av den är det. Sådana upplevelser värderar jag oerhört högt.

Och så har den granskog – doppad i snö. Jag ÄLSKAR granskog. Den följer mig i nästan alla mina drömmar (du ska se mina drömjournaler). Och jag älskar atmosfären snö alltid ger. Day of the Outlaw har stark drömfaktor, stark snöfaktor och stark granfaktor. Bland dom vackraste skildringarna av granskog jag sett. Mmm…

Betyg:
5 – Atmosfär
3– Dramaturgi
2 – Dialog
2 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
34/50 – Totalt

 

The Big Sleep (1946)

Genre: Film-Noir, Mysterium, Kriminalthriller
Produktionsland: USA
Svensk titel: Utpressning
Manus: William Faulkner, Leigh Brackett, Jules Furthman (efter romanen av Raymond Chandler)
Regi: Howard Hawks
Längd: 114 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Humphrey Bogart, Lauren Bacall, Dorothy Malone, Regis Toomey, Elisha Cook Jr, John Ridgely, Martha Vickers, Peggy Knudsen, Charles Waldron

The Violence-Screen’s All-Time Rocker-Shocker!

En gammal general upptäcker att hans dotter är utsatt för utpressning. Han anlitar privatdetektiven Philip Marlowe och snart är denne indragen i en härva av mord, kidnappning och svekfulla kvinnor. Invecklad film noir-klassiker efter en roman av Raymond Chandler.

Denna klassiska film-noir av Howard Hawks (His Girl Friday, Bringing Up Baby, Rio Bravo) har jag undvikit fram till nu. Inte för att jag inte velat se den, men jag har i nästan 10 år haft ambitionerna att bocka av alla klassiska film-noir-rullar i ett svep som en konkret nerdykning i genren. Något som med så många andra ambitiösa projekt aldrig riktigt kommer till skott när jag håller i taktpinnen. Nu slog jag mig bara ner och såg den utan baktankar om mer, då det väl nästan är bästa sättet att bemöta film.

Filmen baseras på detektivromanen av Raymond Chandler, omvandlat till manus av inga mindre än (på sina egna vis) avantgardististerna William Faulkner (legendarisk författare bakom böcker som As I Lay Dying och The Sound and the Fury) och Leigh Brackett (föbisedd sci-fi-romandrottning som även skrev manusen till The Long Goodbye, Rio Bravo och en tidig version av The Empire Strikes Back bland annat) tillsammans med en av manusbranschens flitigaste pennor, Jules Furthman (Mutiny on the Bounty, Shanghai Express, Rio Bravo).

Vivian: So you’re a private detective. I didn’t know they existed, except in books, or else they were greasy little men snooping around hotel corridors. My, you’re a mess, aren’t you?
Philip Marlowe: I’m not very tall either. Next time I’ll come on stilts wear a white tie and carry a tennis racket.
Vivian: I doubt if even that will help.

Hollywoodikonen Humphrey Bogart (Casablanca, The African Queen, The Maltese Falcon / Riddarfalken från Malta) spelar här den sorglöse privatdetektiven Philip Marlowe, som är samma filur som triumferade på nytt i just Robert Altmans The Long Goodbye (1973) i Elliott Goulds skepnad, nästan 30 år senare. Detta är den första berättelsen och första filmversionen i den marlowska kronologin. Nästa hollywoodikon att äntra scenen är Lauren Bacall (Written on the Wind, How to Marry a Millionaire, Dogville), som fick sitt stora genombrott som motspelerskan Vivian Rutledge.

Hon underkastar sig inte Bogarts status och roll med ”jag är bara så tacksam för att få vara med i ett sånt här sammanhang”-manér, utan hon ger verkligen Bogart en match i självsäkerhet och det jämlika samspelet dem emellan – både i karaktär och som två personer som leker det gamla goda spelet Hollywood, är filmens mest lysande smycke (som jag jämfört med Audrey och Coopers samspel i Twin Peaks). Bacall och Bogart bildade i princip filmisk firma och spelade mot varandra i ytterligare två filmer på kort tid – Dark Passage (1947) och Key Largo (1948) . En firma som började redan 1944 i hennes debutfilm, To Have and Have Not.

Jag älskar också föga oväntat atmosfären. Inte bara det som kommer i regel med en film-noir som sådan, utan specifika saker som att försätta en scen i ett hett, svettframkallande växthus och att ha en kvinnlig motpol till Bacalls karaktär Vivian Rutledge, i form av hennes flörtigt och taktiskt undergivna lillasyster (spelad av Martha Vickers). En mycket intressant femme fatale med lurig lolitapersona som självklart även hon andas Audrey Horne.

General Sternwood: How do you like your brandy, sir?
Philip Marlowe: In a glass.

Regissör Howard Hawks omnämns ofta som en av dom allra första auteurerna inom amerikansk film och inom självaste hollywoodmaskinen. En av hans talanger är just att förvandla fjädrar till hönor genom driv i det skådespelarmässiga samspelet, genom dels det överlappande munhuggandet i dialogleveransen som Tarantino sedan förde vidare arvet med i sina filmer, men också genom att lyckas med den ack så viktiga bedriften att få skådespelarna att utstråla en glädje över att få leka tillsammans framför kameran. Allt känns som en lek och det är en underskattad kvalitet som sällan syns ens i närheten av lika genuint i andra filmer – små som stora, som i en Howard Hawks-film.

The Big Sleep beskrevs av Roger Ebert som ”a movie about the process of a criminal investigation, not its results.” Jag kan verkligen instämma och fylla i att det än mer än processen som sådan, är processen av en smittsam lek i skuggan av en brottsutredning snarare än en skildring av hur det ska sluta. En film i både dur och zen. För att vara en film inom den mörka, krassa och hårda genren film-noir är det oerhört hemtrevligt. En riktigt mysrulle, där dom stora, ”viktiga” sakerna är finfina men aldrig lika briljanta som dom små. En film jag lär återvända till flera gånger för att påminna mig om dom verkliga kvaliteterna i våra göranden.

”What’s the matter? Haven’t you ever seen a gun before? What do you want me to do, count three like they do in the movies?”

Sexspalten: Samspelet mellan en hårdhudad men sympatisk detektivman och förföriska men beräknande femme fatales som har detektivmannen i sitt grepp – mitt i ett mysterium, är själva essensen av Film-Noir och så även här, i högsta grad. På så vis är det en oerhört intressant film ur synpunkten ”skildrandet av könsroller”. Då det finns stora forskningsunderlag på det planet när det gäller den här filmen kommer jag inte bli långrandig på det planet utan rekommenderar istället att läsa på kring detta själv då det är en utmärkt film att fokusera på ur dom ändamålen.

Det jag dock tänkte på var efter vilka enkla och rent ytliga premisser både männen och kvinnorna bedömde varandra utifrån. Därmed inte sagt att det är negativ kritik mot filmen, utan snarare en reflektion av karaktärerna som sådana och en realistisk spegling av hur vi bedömer våra motsatta kön i en flyktig tillvaro. Både männen och kvinnorna är ganska jämlikt glorifierande och degraderande av deras motsatta kön, men det är endast män som är naiva nog att falla för det.

Vivian: Do you always think you can handle people like, uh, trained seals?
Philip Marlowe: Uh-huh. I usually get away with it too.
Vivian: How nice for you.

Målgruppschecklist (mängdvärde):
4 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
2 – Sentimentalitet
1 – Barnförbjudet
4 – Feelgood
1 – Budskap
1 – Obehag
2 – Humor
2 – Action
4 – Prat

4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
4 – Dialog
4 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
3 – Ljudform
4 – Lekfullhet
4 – Omtittningsvärde
————
37/50 – Totalt

”Utmana din smak”: Le Samouraï (1967)

Bloggnätverket Filmspanarna är tillbaka efter en månads semester och denna gång är temat lite speciellt.

Vi har valt filmer åt varandra att skriva om, under parollen ”utmana din smak” – filmer som vardera filmbloggare vanligtvis inte skulle ta sig för att se. Anledningen kan vara så logisk som att det är den typ av film bloggaren ignorerar för att hen ogillar innehållet i någon form. Regissören, skådespelaren/skådespelarna eller själva genren kanske sticker i ögonen på den filmintresserade bloggaren.

Den som fick utmaningen att välja film åt mig var ingen mindre än filmallätaren på den tunga bloggen Movies – Noir! Eftersom jag också är en allätare och helst varken tar avstånd eller visar främlingsfientlighet mot någon typ av film är det faktiskt en omöjlig utmaning att hitta något som jag inte skulle ta mig tiden att se.

Jag älskar såväl den finaste prettofilmkulturen som den skitigaste skräpfilmkulturen och inspireras av bägge. Ett av mina mantran är också att aldrig, aldrig någonsin säga att jag aldrig kommer se den eller den filmen för det är för mig som att ignorant stänga en dörr som kan leda precis vart som helst.

En förfärlig filmupplevelse är också en upplevelse och den ger betydligt mer än ingen upplevelse alls. Den ger till och med betydligt mer än en upplevelse du redan upplevt en gång, vilket är värt att komma ihåg.

Jag vill alltså påstå att jag kan ta mig tid för all film, men tyvärr finns det mycket film jag skjutit upp att utforska mer då det finns så många filmer att se. Äldre filmperioder till exempel, där allt ifrån stumfilm, tysk expressionism, italiensk neo-realism, film-noir och franska ”nya vågen” tålmodigt fått vänta år efter år på att jag ska få tummen ur det så kallade arslet på allvar.

Movies – Noir har dock varit smart i sitt val av film och gett mig utmaningen att se Jean-Pierre Melvilles kriminaldrama Le Samouraï, från 1967. En av europeisk films största klassiker, dessutom från Frankrike med hjälp av Italien och med starka influenser av film-noir. En film jag vet att Movies – Noir själv gillar och även har recenserat.

Läs också alla andra filmspanares bloggtexter på temat ”utmana din filmsmak” som dykt upp idag och dessa finner du här:

Fiffis Filmtajm
Flmr
Filmitch
Fripps Filmrevyer
Har Du Inte Sett Den: Johans & Markus val (podcast)
Har Du Inte Sett Den: Eriks val (podcast)
Jojjenito
Mode och Film
Movies – Noir
Moving Landscapes
Rörliga Bilder och Tryckta Ord
The Velvet Café

…

Genre: Kriminaldrama, Thriller
Produktionsland: Frankrike, Italien
Regi: Jean-Pierre Melville
Manus: Jean-Pierre Melville, Georges Pellegrin
Längd: 105 min
Skådespelare: Alain Delon, Nathalie Delon, François Périer, Cathy Rosier, Roger Fradet

En enslig yrkesmördare blir under ett beställningsjobb sedd av en kvinnlig barpianist. Vid polisens vittneskonfrontation väljer dock pianisten att inte peka ut mördaren trots att hon vet vem det var.

Jag har känt till hollywood-influerade Jean-Pierre Melville – ”Frankrikes Hitchcock”, länge och förmodligen hans film Le Samouraï ännu längre.

För flera år sedan gick jag till och med så långt att jag satte mig ner för att se filmen, men något hejdade mig efter mindre än en kvart och jag såg aldrig vidare. Förmodligen var läget inte rätt då det här definitivt är en film präglad av en karaktärsdriven stil.

Karaktären i fråga – Jef Costello, är en ytterst ensam och tystlåten yrkesmördare som hänger sig enbart åt sitt jobb då tecken på fritid endast ses genom en fågelbur innehållandes en fågel samt en kvinnlig bekantskap som i ärlighetens namn till största del verkar vara ett alibi för den ickeexisterande fritiden.

För den vanligtvis så bortträngde romantikern inom mig är hon trots allt ett tecken på att vår man i filmen då och då visar små, diskreta fragment av känslor för någon annan än hans fågel, trots att han givetvis gör nästan allt han kan för att inte visa dem.

Givetvis klickar jag handfallen med den iskalle, perfektionistiske ensamvargen tack vare den ytterst lilla sprickans välkomnande av denna ljusglimts intåg. Gestaltningen från Alain Delon (Le Cercle Rouge, Plein Soleil, Un Flic) lyser utöver det av fenomenal, högst levande kyla.

Trots ett antal ikoniska karaktärer bärandes trenchcoat genom filmhistorien så får väl Alain Delons ”Jef Costello”-karaktär vara den bästa, till och med före legender som Humphrey Bogart. Han är definivivt en av filmhistoriens tuffaste antihjältar.

Influenserna till den franskproducerade Luc Besson-filmen Léon (1994) och dess huvudkaraktär är också väldigt tydliga, där ensamvargens fågelbur istället bytits ut mot en krukväxt.

Mina tankar dras dock ännu starkare till Ryan Goslings ensamvarg i Drive (2011), där den filmens inledning är en näst intill direkt hyllning till Le Samouraï. Ensamvargen avvaktar iskallt i sin boning, förbereder sitt ärende och ger sig ut i den lika ensamma staden för att utföra sitt jobb.

Le Samouraï är en film som trots – men också tack vare, spelar efter ackord jag gillar. Ordlöst berättande, en psykologiskt intressant huvudkaraktär, skildrande av perfektionism och en på ytan väldigt simpel film som visar sig innehålla mer djupsinniga idéer.

Ögonblicket då den perfektionistiske ensamvargen ska besöka sin kvinnliga bekantskap med lika välplanerad diskretion som alltid och hon trots det listar ut att han är på ingång är mitt favoritögonblick i filmen.

Filmens handfasta enkelhet i story och utförande tillsammans med trevlig musik och välskrivna ögonblick som dessa gör Le Samouraï till en fröjd att se och värdig sin klassikerstämpel.

In the Mood for Love (2000)

Originaltitel: Fa yeung nin wa
Produktionsland: Hong Kong, Frankrike
Genre: Romantiskt drama, Auteurfilm
Regi: Wong Kar Wai
Manus: Wong Kar Wai
Längd: 98 min
Skådespelare: Maggie Cheung, Tony Leung Chiu-wai, Rebecca Pan, Siu Ping-lam

Två par flyttar samtidigt in i samma fastighet, av en händelse är det bara mannen i det ena förhållandet och kvinnan i det andra som är närvarande. Deras respektive jobbar jämt och de två söker sällskap i varandra. Ungefär samtidigt kommer de på att båda deras partners har affärer vid sidan av.

I och med att jag för tillfället pluggar Filmvetenskap vid Filmhuset kommer jag komma i kontakt med fin filmhistoria på bästa möjliga vis, nämligen på bioduk och oförskämt ofta i 35 mm.

I och med min flytt till Stockholm kommer förhoppningsvis en hel del också att fördrivas på Cinematekets ”klassikervisningar” och min motivation är att få ut en och annan recension när jag erbjuds dessa lyxiga möjligheter.

Första filmen jag haft nöjet att se är auteuren Wong Kar Wais (Ashes of Time, Chungking Express, Happy Together) romantiska drama, In the Mood for Love – en film jag velat sett i ett decennium och trott mycket på, men det har inte blivit av att jag sett denna ”Hong Kong-rulle” förens nu.

Jag kände dock till den väl genom den stora skara som näst intill dyrkar den och alla filmskapare som influerats av den. Lost in Translation (2003) och svenska Darling (2007) är två filmer som har tydliga drag av Wong Kar Wais subtila romantik. Just ordet ”subtil” ligger som en tydlig stämpel över filmen.

Filmens ”shtick” är den osynliga vägg, eller än mer passande – den fönsterruta, som hindrar filmens försiktiga kärlekspar från att blossa ut i passion och känslomässig förlösning som man så vackert kan uttrycka det.

Fönsterrutan inbillas till och med i det fantastiska fotot, som genom trängda miljöer placerar karaktärerna i intim förgrund respektive avståndstagande bakgrund jämt och ständigt.

Jag får även se otaliga närbilder på händer som smeker föremål, röker cigaretter och halsar bakifrån, för att lyfta fram karaktärernas innersta känslor som trots deras vägg inte går att dölja om man kommer dem in på skinnet för ett ögonblick.

Starka, brännande färger pryder sedan det singaporiska ”noir”-landskapet i 60-talsmiljö. Christopher Doyles foto är – utan minsta tvivel, strålande briljant och ett av de mest beundrade av filmfotobranschen i sig.

De återkommande slow motion-sekvenserna tillsammans med den tidsenliga, ”moodiga” jazzmusiken är dom ögonblick i filmen då jag känner själva romantiken som mest.

Problemet är dock att jag utöver detta föremålsmålande av karaktärer känner för lite för att vara nöjd.

Jag märker inte av den där oöverträffade, sprängfyllda hettan mellan filmens försiktiga man och kvinna som ska vara så påtaglig just för att dom aldrig ”äter upp” varandra känslomässigt eller knappt ens vidrör varandra.

Den passionerade länken finns där men jag hade velat se den blossa upp aningens mer.

Jag talar inte om saknaden efter någon svettig sexscen – en scen som för övrigt tydligen existerade innan Kar Wai bestämde sig för att klippa bort den då han tyckte att avtrycket av scenen fanns kvar i karaktärernas känsloläge ändå.

Jag uppskattar Kar Wais intention, men det jag saknar är en scen då mannen och kvinnan fördjupar sig i varandra på ett själsligt plan. Pratar med varandra med blickar som gräver sig in i varandras huvuden och de blir lyckliga, med samma intensitet från kameran men där bägge är på samma nivå, förenade.

Istället får jag 20 klänningsbyten från välspelade Maggie Cheung och sensuella kamerasmekningar längs med ryggraden på henne i slow motion, samt en extremt slickad frisyr och allmän laid back coolness från ännu mer välspelade Tony Leung.

En massa yta som givetvis berör mig, men jag saknar den där innerligheten som gjorde mig så varm inombords i Darling och framför allt Lost in Translation. Jag vill att In the Mood for Love ska beröra min unga person såsom Scarlett Johanssons och Bill Murrays underbart lågmälda relation i den filmen, men det gör den inte.

Filmens avslutning är dock det som i efterhand blir mest bestående i efterhand, med det absoluta förtydligandet av den där fönsterrutan som aldrig krossas. Temat är ofantligt sorgligt och det känns.

Kanske är jag en självplågare som trots det vill att det ska kännas ännu mer?

I’m in the mood for love
Simply because you’re near me
Funny but when you’re near me
I’m in the mood for love.

Heaven is in your eyes
Bright as the stars we’re under,
Oh, is it any wonder
I’m in the mood for love.

Why stop to think of whether
This little dream might fade,
We’ve put our hearts together
Now we are one, I’m not afraid.

If there’s a cloud above
If it should rain, we’ll let it.
But for tonight, forget it
I’m in the mood for love.

(Sången ”I’m in the mood for love”, skriven av Dorothy Fields)