Etikettarkiv: Film-noir

The Last Boy Scout (1991) eller: Varmhjärtad, oemotståndlig 90-tals-noir

Shane Black skrev nervfullt fräsiga, varma mysmanus till Dödligt Vapen, Last Action Hero, Long Kiss Goodnight och Kiss Kiss Bang Bang. Tony Scott regisserade nervfullt fräsiga, varma mysfilmer som Top Gun, True Romance och Man on Fire. The Last Boy Scout är något av en ”perfect combo” och du kan inte undgå att bli träffad av en sån – rätt i hjärtat.

Två föredettingar – stjärnsnuten Willis som förlorat jobbet och det före detta quarterback-esset Wayons som anklagats för bl a knarkbrott – slår sig ihop ijakten på en mördare. Det visar sig att de petat i ett riktigt getingbo och för att överleva får de ständigt vara redo…

Jag gillade Shane Black/Tony Scott-samarbetet The Last Boy Sout rakt igenom. Som en tall. Det visuella var nästan retfullt snyggt många gånger, i kvällsscenerna. Färggrannt ljus – ofta i blått och blandad neon. Rökfyllda gränder. Snäva vinklar och en oerhört värdefull 90-talsatmosfär i ett hett LA. Dessa heta LA-avspeglingar.  Manuset var grymt, just med Shane Blacks talangfulla tugg och inte minst relationen mellan dom olika karaktärerna. Relationerna var välskrivna och ska inte tas för givna. Dottersrollen (spelad av en av tidernas bästa barnskådisar – Danielle Harris från Halloween 4 och 5) var ett grymt, grymt, grymt stort plus. Det lyfter en film att ta in barn om det görs med sån naturlighet och känsla. Hon är som karaktär farsan upp i dagen. Bruce Willis spelar farsan – den ensamdrivande, coole film-noir-detektiven. Som klippt och skuren för sin karaktär. Jag kanske bara säger det en gång men multiplicera det hur många gånger du vill; Tony Scotts regikänsla i utförandet passade det här manuset perfekt.

Willis karaktär är sån där bra, filmsympatisk karaktär som film-noir ofta skildrar. En bra man, men som i ett smutsigt samhälle överfylld av ohederliga typer byggt upp ett hårt, hårt skinn och en attityd för att inte skadas av tillvaron. Inte ens hans fru är hederlig och det är hans polare som bedrar honom! Snacka om talande för hans miljö. Han försöker trots denna fifflande stadssmogg göra det han är bäst på – att se igenom allt fiffel och bemästra ohederligheten. Och förmodligen så tvivlar han på sin egen meningsfullhet eftersom allt runt honom är honom övermäktigt i långa loppet. Men han harvar på för att inte stå still och bli en del av skiten han står i.

Bruce Willis som Last Boy Scout är en god, kille med väldigt, väldigt hård hud. ”Den siste scouten” är på så vis en titel som bär en mening långt högre än vad nog många tar den för. En man som arbetar där han står, med det han har och med en för sin värld ärofylld hederskodex som gör honom till en överlevare med rent hjärta. Hans hjärta må vara något han försöker dölja – skydda, men det kommer fram på okonventionella sätt tack vare relationerna med dottern, frun och baseballspelaren. Hans hjärta kommer fram genom dom han tycker om. Manuspoäng! Att få just relationer att öppna nycklar till karaktärernas inre. Där har The Last Boy Scout en schysst, varm aspekt som dom flesta film-noirs inte har.

Noteringar:

  • Filmmusiken av kompositören Michael Camen låter direkt hämtad från en gammal, svartvit film-noir från tiden då det verkligen begav sig. Det blir inte fel på något sätt att matcha 90-talsaction med sådan musik. Det är klassiskt filmscore som vi inte upplever idag. Jag uppskattar verkligen det lagret.

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
4 – Dialog
4 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
40/50 – Totalt

Annonser

Day of the Outlaw / De Laglösas Dag (1959) eller: Helvetet runt hörnet

Sam Peckinpah innan Sam Peckinpah. Spaghettiwestern innan spaghettiwestern. Amerikansk western möter europeisk krasshet genom ungerske, hårdhudade regissören André De Toths härdade öga (han bar ögonlapp) och bildar en slags westerns Apocalypse Now i smalt format. 

Blaise Starrett – en ranchägare i konflikt med bygdefolket, får ännu mer problem när ett gäng laglösa utifrån kommer på besök och tar bygden i besittning. Det laglösa packet hålls tillbaka endast av deras skoningslöse, auktioritäre kapten, men han försvagas av en skottskada och det får hela samhället att bli en krutdurk redo att ta fyr vilket ögonblick som helst. Något måste göras snabbt och Blaise Starrett får ett riskfullt ansvar på sina axlar. 

Övriga texter i månadstemat 30 dagar av Western hittas här.


Vilken dyster, råbarkad westernskildring. I Day of the Outlaw är nog alla ganska tragiska människor. Vem sympatin går till handlar mest om vem du tycker mest synd om. Ett fåtal unga får stå för den lilla gnuttan tro, hopp och kärlek men det här en western utan ljusa utsikter. Inte så konstigt. Regissör är André De Toth – en ungersk, hårdhudad emmigrant med ögonlapp, en officer till far och en ganska skarp syn på film och livet (”Life is goddam black, and I photograph life.”). Han regisserade flera genrer, men många gånger krig, skräck och kriminalare. Mest berömd blev House of Wax (1953). Allt detta sammantaget förklarar den avvikande karaktären på Day of the Outlaw lite bättre.

Skådespeleriet är ojämnt och ganska tamt, så när som på ett par fula nunor som går in för deras roller och bär upp. Rövarbandets ledare har en knepigt farlig karisma och en av hans lakejer är väldigt intensivt sliskig i sin jokermässiga elakhet. Jag kommer att tänka på Bobby Peru – det ruggiga psychot som Willem Dafoe spelade till perfektion i Wild at Heart (1990 – läs recensionen). Filmen har sedan några rent parodiska slagsmålsögonblick som hade mått bra av kortare avslut eller mer realistiska aktioner. Detta säger jag trots att De Toth var omtalad för hans hårdhänta skildring av våld. Misshandlarna här slutar visserligen inte slå i första taget, den äran kan jag ge dem och De Toth.

Utöver detta ser jag en western med den uppfriskande oförskämdheten att skaka om den glänsande amerikanska genren och visa svärta – mer än ett halvt sekel innan spaghettiwesternvågen gjorde det på ett mer burdust sätt. Det är något sjukt att se en elak man klappa en kalv i koppel på ett kontor. Nästan buñuelskt surrealistiskt. En dansscen i filmen fångar in mig. Traktens kvinnor tvingas dansa med det vilda gänget och detta dysfunktionella dansgolv vibrerar av obehag, till tonerna av fröjdig pianoklinkande. Denna flersvansat spretiga kontrast blir snabbt mörkt vrickad – mörkt absurd, och bör upplevas. Det är som att denna ovanligt norra westernbygd har hamnat mitt i en hopplös mardröm. Ingen chans att vakna upp. Det kan bara bli värre.

När filmen bär iväg leds den in i en överraskande fin fas och jag börjar smått älska vad jag känner. Den stadigt fallande snön i skogsnaturen skänker sällsynt stark atmosfär för en westernfilm och det ser mycket fint ut i svart och vitt. Plötsligt känns det som att vi lämnat en mardöm för att kliva ner i ett rent helvete, känslomässigt. Hopplöshet och död når nya nivåer. Jag kommer att tänka på Valhalla Rising (2009). Till yta och struktur är Day of the Outlaw inte lika feberdrömsk, men min upplevelse av den är det. Sådana upplevelser värderar jag oerhört högt.

Och så har den granskog – doppad i snö. Jag ÄLSKAR granskog. Den följer mig i nästan alla mina drömmar (du ska se mina drömjournaler). Och jag älskar atmosfären snö alltid ger. Day of the Outlaw har stark drömfaktor, stark snöfaktor och stark granfaktor. Bland dom vackraste skildringarna av granskog jag sett. Mmm…

Betyg:
5 – Atmosfär
3– Dramaturgi
2 – Dialog
2 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
34/50 – Totalt

 

The Big Sleep (1946)

Mkrorecensioner-header936full-the-big-sleep-poster

Genre: Film-Noir, Mysterium, Kriminalthriller
Produktionsland: USA
Svensk titel: Utpressning
Manus: William Faulkner, Leigh Brackett, Jules Furthman (efter romanen av Raymond Chandler)
Regi: Howard Hawks
Längd: 114 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Humphrey Bogart, Lauren Bacall, Dorothy Malone, Regis Toomey, Elisha Cook Jr, John Ridgely, Martha Vickers, Peggy Knudsen, Charles Waldron

The Violence-Screen’s All-Time Rocker-Shocker!

En gammal general upptäcker att hans dotter är utsatt för utpressning. Han anlitar privatdetektiven Philip Marlowe och snart är denne indragen i en härva av mord, kidnappning och svekfulla kvinnor. Invecklad film noir-klassiker efter en roman av Raymond Chandler.

large_the_big_sleep_X05_blu-ray_

Denna klassiska film-noir av Howard Hawks (His Girl Friday, Bringing Up Baby, Rio Bravo) har jag undvikit fram till nu. Inte för att jag inte velat se den, men jag har i nästan 10 år haft ambitionerna att bocka av alla klassiska film-noir-rullar i ett svep som en konkret nerdykning i genren. Något som med så många andra ambitiösa projekt aldrig riktigt kommer till skott när jag håller i taktpinnen. Nu slog jag mig bara ner och såg den utan baktankar om mer, då det väl nästan är bästa sättet att bemöta film.

Filmen baseras på detektivromanen av Raymond Chandler, omvandlat till manus av inga mindre än (på sina egna vis) avantgardististerna William Faulkner (legendarisk författare bakom böcker som As I Lay Dying och The Sound and the Fury) och Leigh Brackett (föbisedd sci-fi-romandrottning som även skrev manusen till The Long Goodbye, Rio Bravo och en tidig version av The Empire Strikes Back bland annat) tillsammans med en av manusbranschens flitigaste pennor, Jules Furthman (Mutiny on the Bounty, Shanghai Express, Rio Bravo).

large_the_big_sleep_X06_blu-ray_

Vivian: So you’re a private detective. I didn’t know they existed, except in books, or else they were greasy little men snooping around hotel corridors. My, you’re a mess, aren’t you?
Philip Marlowe: I’m not very tall either. Next time I’ll come on stilts wear a white tie and carry a tennis racket.
Vivian: I doubt if even that will help.

Hollywoodikonen Humphrey Bogart (Casablanca, The African Queen, The Maltese Falcon / Riddarfalken från Malta) spelar här den sorglöse privatdetektiven Philip Marlowe, som är samma filur som triumferade på nytt i just Robert Altmans The Long Goodbye (1973) i Elliott Goulds skepnad, nästan 30 år senare. Detta är den första berättelsen och första filmversionen i den marlowska kronologin. Nästa hollywoodikon att äntra scenen är Lauren Bacall (Written on the Wind, How to Marry a Millionaire, Dogville), som fick sitt stora genombrott som motspelerskan Vivian Rutledge.

large_the_big_sleep_X03_blu-ray_

Hon underkastar sig inte Bogarts status och roll med ”jag är bara så tacksam för att få vara med i ett sånt här sammanhang”-manér, utan hon ger verkligen Bogart en match i självsäkerhet och det jämlika samspelet dem emellan – både i karaktär och som två personer som leker det gamla goda spelet Hollywood, är filmens mest lysande smycke (som jag jämfört med Audrey och Coopers samspel i Twin Peaks). Bacall och Bogart bildade i princip filmisk firma och spelade mot varandra i ytterligare två filmer på kort tid – Dark Passage (1947) och Key Largo (1948) . En firma som började redan 1944 i hennes debutfilm, To Have and Have Not.

Jag älskar också föga oväntat atmosfären. Inte bara det som kommer i regel med en film-noir som sådan, utan specifika saker som att försätta en scen i ett hett, svettframkallande växthus och att ha en kvinnlig motpol till Bacalls karaktär Vivian Rutledge, i form av hennes flörtigt och taktiskt undergivna lillasyster (spelad av Martha Vickers). En mycket intressant femme fatale med lurig lolitapersona som självklart även hon andas Audrey Horne.

The_Big_Sleep-1946-MSS-4

General Sternwood: How do you like your brandy, sir?
Philip Marlowe: In a glass.

Regissör Howard Hawks omnämns ofta som en av dom allra första auteurerna inom amerikansk film och inom självaste hollywoodmaskinen. En av hans talanger är just att förvandla fjädrar till hönor genom driv i det skådespelarmässiga samspelet, genom dels det överlappande munhuggandet i dialogleveransen som Tarantino sedan förde vidare arvet med i sina filmer, men också genom att lyckas med den ack så viktiga bedriften att få skådespelarna att utstråla en glädje över att få leka tillsammans framför kameran. Allt känns som en lek och det är en underskattad kvalitet som sällan syns ens i närheten av lika genuint i andra filmer – små som stora, som i en Howard Hawks-film.

large_the_big_sleep_03_blu-ray_

The Big Sleep beskrevs av Roger Ebert som ”a movie about the process of a criminal investigation, not its results.” Jag kan verkligen instämma och fylla i att det än mer än processen som sådan, är processen av en smittsam lek i skuggan av en brottsutredning snarare än en skildring av hur det ska sluta. En film i både dur och zen. För att vara en film inom den mörka, krassa och hårda genren film-noir är det oerhört hemtrevligt. En riktigt mysrulle, där dom stora, ”viktiga” sakerna är finfina men aldrig lika briljanta som dom små. En film jag lär återvända till flera gånger för att påminna mig om dom verkliga kvaliteterna i våra göranden.

”What’s the matter? Haven’t you ever seen a gun before? What do you want me to do, count three like they do in the movies?”

Sex symbolSexspalten: Samspelet mellan en hårdhudad men sympatisk detektivman och förföriska men beräknande femme fatales som har detektivmannen i sitt grepp – mitt i ett mysterium, är själva essensen av Film-Noir och så även här, i högsta grad. På så vis är det en oerhört intressant film ur synpunkten ”skildrandet av könsroller”. Då det finns stora forskningsunderlag på det planet när det gäller den här filmen kommer jag inte bli långrandig på det planet utan rekommenderar istället att läsa på kring detta själv då det är en utmärkt film att fokusera på ur dom ändamålen.

large_the_big_sleep_X09_blu-ray_

Det jag dock tänkte på var efter vilka enkla och rent ytliga premisser både männen och kvinnorna bedömde varandra utifrån. Därmed inte sagt att det är negativ kritik mot filmen, utan snarare en reflektion av karaktärerna som sådana och en realistisk spegling av hur vi bedömer våra motsatta kön i en flyktig tillvaro. Både männen och kvinnorna är ganska jämlikt glorifierande och degraderande av deras motsatta kön, men det är endast män som är naiva nog att falla för det.

Vivian: Do you always think you can handle people like, uh, trained seals?
Philip Marlowe: Uh-huh. I usually get away with it too.
Vivian: How nice for you.

Målgruppschecklist (mängdvärde):
4 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
2 – Sentimentalitet
1 – Barnförbjudet
4 – Feelgood
1 – Budskap
1 – Obehag
2 – Humor
2 – Action
4 – Prat

title_the_big_sleep_blu-ray

4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
4 – Dialog
4 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
3 – Ljudform
4 – Lekfullhet
4 – Omtittningsvärde
————
37/50 – Totalt

SYD-Betyg-07

”Utmana din smak”: Le Samouraï (1967)

filmspanarnaBloggnätverket Filmspanarna är tillbaka efter en månads semester och denna gång är temat lite speciellt.

Vi har valt filmer åt varandra att skriva om, under parollen ”utmana din smak” – filmer som vardera filmbloggare vanligtvis inte skulle ta sig för att se. Anledningen kan vara så logisk som att det är den typ av film bloggaren ignorerar för att hen ogillar innehållet i någon form. Regissören, skådespelaren/skådespelarna eller själva genren kanske sticker i ögonen på den filmintresserade bloggaren.

Den som fick utmaningen att välja film åt mig var ingen mindre än filmallätaren på den tunga bloggen Movies – Noir! Eftersom jag också är en allätare och helst varken tar avstånd eller visar främlingsfientlighet mot någon typ av film är det faktiskt en omöjlig utmaning att hitta något som jag inte skulle ta mig tiden att se.

Jag älskar såväl den finaste prettofilmkulturen som den skitigaste skräpfilmkulturen och inspireras av bägge. Ett av mina mantran är också att aldrig, aldrig någonsin säga att jag aldrig kommer se den eller den filmen för det är för mig som att ignorant stänga en dörr som kan leda precis vart som helst.

HannahMontanaTheMovie_786936793642_3

En förfärlig filmupplevelse är också en upplevelse och den ger betydligt mer än ingen upplevelse alls. Den ger till och med betydligt mer än en upplevelse du redan upplevt en gång, vilket är värt att komma ihåg.

Jag vill alltså påstå att jag kan ta mig tid för all film, men tyvärr finns det mycket film jag skjutit upp att utforska mer då det finns så många filmer att se. Äldre filmperioder till exempel, där allt ifrån stumfilm, tysk expressionism, italiensk neo-realism, film-noir och franska ”nya vågen” tålmodigt fått vänta år efter år på att jag ska få tummen ur det så kallade arslet på allvar.

Movies – Noir har dock varit smart i sitt val av film och gett mig utmaningen att se Jean-Pierre Melvilles kriminaldrama Le Samouraï, från 1967. En av europeisk films största klassiker, dessutom från Frankrike med hjälp av Italien och med starka influenser av film-noir. En film jag vet att Movies – Noir själv gillar och även har recenserat.

Läs också alla andra filmspanares bloggtexter på temat ”utmana din filmsmak” som dykt upp idag och dessa finner du här:

Fiffis Filmtajm
Flmr
Filmitch
Fripps Filmrevyer
Har Du Inte Sett Den: Johans & Markus val (podcast)
Har Du Inte Sett Den: Eriks val (podcast)
Jojjenito
Mode och Film
Movies – Noir
Moving Landscapes
Rörliga Bilder och Tryckta Ord
The Velvet Café

le samourai criterionGenre: Kriminaldrama, Thriller
Produktionsland: Frankrike, Italien
Regi: Jean-Pierre Melville
Manus: Jean-Pierre Melville, Georges Pellegrin
Längd: 105 min
Skådespelare: Alain Delon, Nathalie Delon, François Périer, Cathy Rosier, Roger Fradet

En enslig yrkesmördare blir under ett beställningsjobb sedd av en kvinnlig barpianist. Vid polisens vittneskonfrontation väljer dock pianisten att inte peka ut mördaren trots att hon vet vem det var.

Jag har känt till hollywood-influerade Jean-Pierre Melville – ”Frankrikes Hitchcock”, länge och förmodligen hans film Le Samouraï ännu längre.

För flera år sedan gick jag till och med så långt att jag satte mig ner för att se filmen, men något hejdade mig efter mindre än en kvart och jag såg aldrig vidare. Förmodligen var läget inte rätt då det här definitivt är en film präglad av en karaktärsdriven stil.

Karaktären i fråga – Jef Costello, är en ytterst ensam och tystlåten yrkesmördare som hänger sig enbart åt sitt jobb då tecken på fritid endast ses genom en fågelbur innehållandes en fågel samt en kvinnlig bekantskap som i ärlighetens namn till största del verkar vara ett alibi för den ickeexisterande fritiden.

le samourai 6

För den vanligtvis så bortträngde romantikern inom mig är hon trots allt ett tecken på att vår man i filmen då och då visar små, diskreta fragment av känslor för någon annan än hans fågel, trots att han givetvis gör nästan allt han kan för att inte visa dem.

Givetvis klickar jag handfallen med den iskalle, perfektionistiske ensamvargen tack vare den ytterst lilla sprickans välkomnande av denna ljusglimts intåg. Gestaltningen från Alain Delon (Le Cercle Rouge, Plein Soleil, Un Flic) lyser utöver det av fenomenal, högst levande kyla.

Trots ett antal ikoniska karaktärer bärandes trenchcoat genom filmhistorien så får väl Alain Delons ”Jef Costello”-karaktär vara den bästa, till och med före legender som Humphrey Bogart. Han är definivivt en av filmhistoriens tuffaste antihjältar.

le samourai 5

Influenserna till den franskproducerade Luc Besson-filmen Léon (1994) och dess huvudkaraktär är också väldigt tydliga, där ensamvargens fågelbur istället bytits ut mot en krukväxt.

Mina tankar dras dock ännu starkare till Ryan Goslings ensamvarg i Drive (2011), där den filmens inledning är en näst intill direkt hyllning till Le Samouraï. Ensamvargen avvaktar iskallt i sin boning, förbereder sitt ärende och ger sig ut i den lika ensamma staden för att utföra sitt jobb.

Le Samouraï är en film som trots – men också tack vare, spelar efter ackord jag gillar. Ordlöst berättande, en psykologiskt intressant huvudkaraktär, skildrande av perfektionism och en på ytan väldigt simpel film som visar sig innehålla mer djupsinniga idéer.

le samourai 3

Ögonblicket då den perfektionistiske ensamvargen ska besöka sin kvinnliga bekantskap med lika välplanerad diskretion som alltid och hon trots det listar ut att han är på ingång är mitt favoritögonblick i filmen.

Filmens handfasta enkelhet i story och utförande tillsammans med trevlig musik och välskrivna ögonblick som dessa gör Le Samouraï till en fröjd att se och värdig sin klassikerstämpel.

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhostBetygReelGhost

In the Mood for Love (2000)

In-the-Mood-For-Love-movie-poster-1020236368Originaltitel: Fa yeung nin wa
Produktionsland: Hong Kong, Frankrike
Genre: Romantiskt drama, Auteurfilm
Regi: Wong Kar Wai
Manus: Wong Kar Wai
Längd: 98 min
Skådespelare: Maggie Cheung, Tony Leung Chiu-wai, Rebecca Pan, Siu Ping-lam

Två par flyttar samtidigt in i samma fastighet, av en händelse är det bara mannen i det ena förhållandet och kvinnan i det andra som är närvarande. Deras respektive jobbar jämt och de två söker sällskap i varandra. Ungefär samtidigt kommer de på att båda deras partners har affärer vid sidan av.

I och med att jag för tillfället pluggar Filmvetenskap vid Filmhuset kommer jag komma i kontakt med fin filmhistoria på bästa möjliga vis, nämligen på bioduk och oförskämt ofta i 35 mm.

I och med min flytt till Stockholm kommer förhoppningsvis en hel del också att fördrivas på Cinematekets ”klassikervisningar” och min motivation är att få ut en och annan recension när jag erbjuds dessa lyxiga möjligheter.

Första filmen jag haft nöjet att se är auteuren Wong Kar Wais (Ashes of Time, Chungking Express, Happy Together) romantiska drama, In the Mood for Love – en film jag velat sett i ett decennium och trott mycket på, men det har inte blivit av att jag sett denna ”Hong Kong-rulle” förens nu.

1

Jag kände dock till den väl genom den stora skara som näst intill dyrkar den och alla filmskapare som influerats av den. Lost in Translation (2003) och svenska Darling (2007) är två filmer som har tydliga drag av Wong Kar Wais subtila romantik. Just ordet ”subtil” ligger som en tydlig stämpel över filmen.

Filmens ”shtick” är den osynliga vägg, eller än mer passande – den fönsterruta, som hindrar filmens försiktiga kärlekspar från att blossa ut i passion och känslomässig förlösning som man så vackert kan uttrycka det.

Fönsterrutan inbillas till och med i det fantastiska fotot, som genom trängda miljöer placerar karaktärerna i intim förgrund respektive avståndstagande bakgrund jämt och ständigt.

2

Jag får även se otaliga närbilder på händer som smeker föremål, röker cigaretter och halsar bakifrån, för att lyfta fram karaktärernas innersta känslor som trots deras vägg inte går att dölja om man kommer dem in på skinnet för ett ögonblick.

Starka, brännande färger pryder sedan det singaporiska ”noir”-landskapet i 60-talsmiljö. Christopher Doyles foto är – utan minsta tvivel, strålande briljant och ett av de mest beundrade av filmfotobranschen i sig.

De återkommande slow motion-sekvenserna tillsammans med den tidsenliga, ”moodiga” jazzmusiken är dom ögonblick i filmen då jag känner själva romantiken som mest.

3

Problemet är dock att jag utöver detta föremålsmålande av karaktärer känner för lite för att vara nöjd.

Jag märker inte av den där oöverträffade, sprängfyllda hettan mellan filmens försiktiga man och kvinna som ska vara så påtaglig just för att dom aldrig ”äter upp” varandra känslomässigt eller knappt ens vidrör varandra.

Den passionerade länken finns där men jag hade velat se den blossa upp aningens mer.

4

Jag talar inte om saknaden efter någon svettig sexscen – en scen som för övrigt tydligen existerade innan Kar Wai bestämde sig för att klippa bort den då han tyckte att avtrycket av scenen fanns kvar i karaktärernas känsloläge ändå.

Jag uppskattar Kar Wais intention, men det jag saknar är en scen då mannen och kvinnan fördjupar sig i varandra på ett själsligt plan. Pratar med varandra med blickar som gräver sig in i varandras huvuden och de blir lyckliga, med samma intensitet från kameran men där bägge är på samma nivå, förenade.

Istället får jag 20 klänningsbyten från välspelade Maggie Cheung och sensuella kamerasmekningar längs med ryggraden på henne i slow motion, samt en extremt slickad frisyr och allmän laid back coolness från ännu mer välspelade Tony Leung.

5

En massa yta som givetvis berör mig, men jag saknar den där innerligheten som gjorde mig så varm inombords i Darling och framför allt Lost in Translation. Jag vill att In the Mood for Love ska beröra min unga person såsom Scarlett Johanssons och Bill Murrays underbart lågmälda relation i den filmen, men det gör den inte.

Filmens avslutning är dock det som i efterhand blir mest bestående i efterhand, med det absoluta förtydligandet av den där fönsterrutan som aldrig krossas. Temat är ofantligt sorgligt och det känns.

Kanske är jag en självplågare som trots det vill att det ska kännas ännu mer?

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhost

I’m in the mood for love
Simply because you’re near me
Funny but when you’re near me
I’m in the mood for love.

Heaven is in your eyes
Bright as the stars we’re under,
Oh, is it any wonder
I’m in the mood for love.

Why stop to think of whether
This little dream might fade,
We’ve put our hearts together
Now we are one, I’m not afraid.

If there’s a cloud above
If it should rain, we’ll let it.
But for tonight, forget it
I’m in the mood for love.

(Sången ”I’m in the mood for love”, skriven av Dorothy Fields)

Lost Highway (1997)

Idag har jag och ytterligare tre filmbloggarkollegor slagit våra filmkritikerhjärnor ihop för att knäcka den berömda David Lynch-koden i mysteriet Lost Highway – eller åtminstone för att knäcka Lynch. Inga ordvitsar om att ”lyncha” honom däremot. De tre filmbloggare utöver mig som idag skriver bra – eller dåligt, om Lost Highway är;

Fiffis Filmtajm
Fripps Filmrevyer
Jojjenito

lost-highway-movie-poster-1997-1020189228Genre: Psykologisk thriller, Mysterium, Neo-Noir
Regi: David Lynch
Manus: David Lynch, Barry Gifford
Längd: 135 min
Skådespelare: Bill Pullman, Patricia Arquette, Balthazar Getty, Robert Loggia, Robert Blake, Gary Busey, Richard Pryor, Jack Nance, Giovanni Ribisi, Lisa Boyle, Natasha Gregson Wagner, Henry Rollins, Louis Eppolito, Jack Kehler

När Fred kommer hem en kväll hittar han en videofilm utanför sin dörr, som är filmad inifrån hans hus. När så ytterligare ett videoband dyker upp får Fred problem. Bandet visar ett mord, och det är Fred som mördar sin fru.

David Lynch har en yrkeskarriär av sällan skådat slag. Hans gränslösa inställning till kreativitet är hans verktyg och den har utmynnat i yrken som konstnär, målare, fotograf, filmregissör, manusförfattare, producent, ljuddesigner, bilddesigner, tecknare, dokumentärfilmare, musiker samt föreläsare om kreativitet och Trancedental Meditation.

Han ligger bakom surrealistiska kultfilmer som Eraserhead (1977), Blue Velvet (1986), Wild At Heart (1990), Mulholland Drive (2001) och Inland Empire (2006), men även mer konventionella draman som The Elephant Man (1980) och The Straight Story (1999). För att inte nämna den nyskapande TV-serien Twin Peaks (1990-1991) och en rad intressanta kortfilmer.

Jag håller sedan jag upptäckte honom som min absoluta favoritregissör och största inspirationskälla. Twin Peaks-uppföljaren Fire Walk With Me (1992) räknar jag till en av mina två absoluta favoritfilmer genom tiderna.

1

Lost Highway var dock en tudelad upplevelse första gången jag såg den, men en upplevelse som oavsett lämnade djupa avtryck hos mig.

Mitt största missnöje mot filmen efter att jag såg den första gången var att Lynch blandade in kontemporär rockmusik med artister som David Bowie, Rammstein och Marilyn Manson i filmen (varav den sistnämnde även gör en cameo), medan jag var mer frälst i hans suggestiva ljudarbete och samarbete med kompositören Angelo Badalamenti.

Efter en omtitt bildade jag dock en ny uppfattning då rockmusiken slår ann en särpräglad karaktär på filmen. Lynch skapar oftast sina filmlandskap genom att blanda den kontemporär tidperioden med en mer idyllisk 40/50-talston men Lost Highway känns itsället enbart kontemporär med 90-talet.

Angelo Badalmentis musik finns även den där, trots att den är väldigt underliggande och tonlös, men Lost Highways musik är enligt mig något av hans starkaste samarbeten med Lynch och mycket just tack vare fokuset på det mer suggestiva.

6

Lost Highway gjorde Lynch efter en flera år lång paus från filminspelningens värld för att istället koncentrera sig på konst, musik och fotografier. Förarbetet till filmen påbörjades dock ganska direkt efter hans föregående film och det var under bilresan hem efter sista inspelningsdagen av Fire Walk With Me som idén till Lost Highway kläcktes i Lynchs huvud.  

Filmen skrevs sedan tillsammans med Barry Gifford – romanförfattaren bakom boken Wild At Heart och som Lynch snabbt filmatiserade och vann Guldpalmen med i Cannes. De hade tidigare samarbetat med TV-filmen Hotel Room (1993), där Gifford skrev två av de tre episoderna och Lynch var en av regissörerna.

Lost Highway möttes – som alltid när det gäller Lynch, av väldigt blandad kritik och i filmens reklam skyltade Lynch med kritikerna Gene Siskels och Roger Eberts ”two thumbs down” som ”two good reasons to go and se Lost Highway!”

Utöver införandet av en större dos rockmusik i soundtracket så undviker Lynch i Lost Highway även mycket av den absurda humor som ofta brukar krydda hans märkliga filmuniversum. Visst innehåller den komiska ögonblick, men humorn är vid dessa fåtalet tillfällen sällan uppenbara.

7

Just Lynchs vilja att avfyra humorelement vid tillfällen då det är osäkert ifall det är ”tillåtet” eller ”meningen” att man får skratta är alltid uppfriskande enligt mig och då funkar principen ”gärna hellre än ofta” utmärkt.

Spoiler!

En av inspirationerna till Lost Highway ligger i det mentala störningstillståndet ”pychogenic fugue”, i vilket den som drabbas av det oavsiktligt glömmer sitt pågående liv totalt och skapar en helt ny identitet med alternativ personlighet, familjeband och till och med nya ”minnen”. Blev du ”lost” av handlingen i Lost Highway kan den vetskapen eventuellt få dig att tolka filmen lite klarare, men kom ihåg att detta endast är inspiration och inte någon ”förklaring” som löser något slags konceptuellt pussel till punkt och pricka.

Spoiler slut.

För även om likheterna mellan Lost Highway och Mulholland Drive finns där så är den förstnämnda enligt mig betydligt rakare berättad. Den berättar från punkt till punkt med endast ett fåtal karaktärer, som en slags Neo-Noir-historia med kriminalitet i skuggan av den ensliga stadmiljön, med  femme fatales och gangsters i varje hörn. Även om post-modernt filmskapande med noir-drag har legat Lynch varmt om hjärtat är Lost Highway den film som lägger mest vikt vid just det moderna i post-modernismen.

Min raka vy av Lost Highway har dock kommit efter ett par omtittar. Första gången såg jag den som ”svårare” än både Mulholland Drive och Eraserhead, men Lost Highways rakare fokus har fått den att utvecklas snabbare än de andra filmerna jag jämför med.

8

De första 45 minuterna av filmen brukar beskrivas som en ”skräckfilm signerad Lynch” och jag är verkligen beredd att hålla med då de stilrena, nakna och mörka rumsmiljöerna gör mig både paranoid och i hypnotiskt tillstånd över att följa var karaktärerna är på väg. Filmfotot är fruktansvärt bra och insugande. Det är verkligen Film-Noir fast i färg!

Bill Pullman (Spaceballs, Independence Day) är den saxofonspelande (rättelse; saxofonskrikande), välbetalde Fred – vilket är stor ironi från Lynch då hans musikaliska yrke kan ses som okonventionellt jazzande eller överskattat bogus beroende på vilken inställning till kreativitet man har.

Fred har en lika luxuös fru – Renee, som är precis lika fåordig och inåtvänd som Fred är. Vad vi börjar ana är dock att Fred lider av ohälsosam svartsjuka och ständigt oroas över vad Renee kan vara när hon inte är med honom. Renee spelas av Patricia Arquette (A Nightmare on Elm Street III, True Romance, Medium).

En dag hittar Renee ett videoband utanför deras villaentré och de börjar ana att någon övervakar dem. Fred får också syn på en mystisk, väldigt svartvit liten man – trollbindande spelad av hustrumordanklagade Robert Blake (In Cold Blood, Baretta) och härifrån tar den svartsjuka paranoian över på ett väldigt absurt, skrämmande sätt.

3

Spoiler!

Teorierna över vem denne ”Mystery man” egentligen är har tolkats på olika sätt, men som en bekant till mig antydde kan symbolismen kring honom tolkas som svartsjukan i mänsklig form. Han verkar där du inte är, han övervakar ständigt när du inte ser. Mitt ute i ingenstans har han en kall fristad – ett gömställe bortom konsekvenser men som håller på att brinna upp. Han får saker i rullning, likt en listig orm eller varför inte halvguden Loke. Han är beräknande och svartsjukan delar definitivt hans karaktärsdrag.

Spoiler slut.

En annan del av filmen berättar hux flux om en ung bilmekaniker – Pete, spelad av relativt okände Balthazar Getty. Han har en flickvän, men är inte nöjd med sin tillvaro. Han servar Mr. Eddies – en gangsterhöjdares, skrytbil. Mr. Eddie visar med uppenbar tydlighet att han är beredd att offra ett och annat liv för att få som han vill och för att visa att det är han som bestämmer.

Han spelas av oscar-nominerade Robert Loggia (Big, Jagged Edge). David Lynch erbjöd honom rollen som den machorytande djävulskaraktären eftersom skådisen mer än 10 år tidigare gett ett sådant ursinnigt machointryck efter att han inte blivit castad som Dennis Hoppers karaktär i Lynchs film Blue Velvet. Det behövs inte nämnas att han gör Mr. Eddie-rollen som en smäck.

Det visar sig även att Mr. Eddie har en kvinnlig blondin i bekantskap och unge Pete blir frestad att dra sig in i ett farligt äventyr som givetvis riskerar att sluta väldigt olyckligt.

5

Spoiler!

Blondinen – vid namn Alice, är märkligt lik Freds fru, Renee. Petes relation till Alice är på många sätt en konstrast till Freds relation med Renee. Pete besitter en naturlig dragningskraft och Alice är beredd att leva farligt för hans skull, precis som han är beredd att riskera livet för att få känna det farliga med Alice. Pete har sex gång på gång och är otrogen mot sin flickvän.

Pete är på många sätt den önskepersonlighet Fred vill vara. Pete är också Freds inneboende revanch mot sin fru Renee, men problemet är att väldigt mycket i den här soppan är spekulativa dröm- och mardrömsscenarion skapade i Freds fantasi. På så vis verkar filmen vara Freds mentala kollaps efter den sjukliga svartsjukeparanoian han upplever och som sedan resulterar att han i någon slags tillfällig psykos mördar sin egen fru. Fred förlorar sig i sin fantasi och faller över i en alternativ personlighet.

Slutet kan betyda mycket, men kanske är det Freds verklighet och brott som börjar inkräkta/klarna för honom och han måste återigen fly iväg genom en personlighetsförträngning.

Spoiler slut.

Lost Highway visar på så pass introverta, innestängda karaktärer att den aldrig ger något totalt utlopp på samma sätt som mina absoluta favoritfilmer av Lynch, men det är också filmens syfte att visa dessa karaktärer då filmens underliggande konflikt finns att hämta just i denna ”mentala implosion”. Filmens 135 min flyger förbi fasligt fort för mig varje gång jag ser den och det är David Lynchs klart mest tempofyllda film.

9

Originella skådespelare som Richard Pryor (Silver Streak, Blue Collar, See No Evil Hear No Evil), nämnde Robert Blake och framför allt Lynchs återkommande favoritskådis Jack Nance (Eraserhead, Blue Velvet, Twin Peaks) gör sina sista roller och även om dom är små skänker det ännu mer handplockad finkänslighet till den minst sagt speciella stämningen som genomsyrar filmen.

Den djupa, ”lynchiska” drömkänslan är definitivt mer enhetlig här än i Mulholland Drive och stämningsmässigt på det stora hela är Lynch närmare debuten Eraserheads drömvärld än någonsin. Filmen är otvivelaktigt intressant, stundtals briljant av sällan skådat slag och ett mycket intressant svartsjukekomplement till Lynch-beundraren (och min näst störste favoritfilmskapare) Stanley Kubricks Eyes Wide Shut (1999)!

Och på tal om hanterandet av minnen;

Ed: ”Do you own a video camera?”
Renee Madison: ”No. Fred hates them.”
Fred Madison: ”I like to remember things my own way.”
Ed: ”What do you mean by that?”
Fred Madison: ”How I remembered them. Not necessarily the way they happened.”

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhostBetygReelGhost

Shutter Island (2010)

Genre: Kriminalthriller, Psykologisk rysare
Regi: Martin Scorsese
Manus: Laeta Kalogridis
Längd: 138 min
Skådespelare: Leonardo DiCaprio, Mark Ruffalo, Ben Kingsley, Emily Mortimer, Michelle Williams, Max von Sydow, Patricia Clarkson, Jackie Earle Haley, Elias Koteas, John Carroll Lynch, Christopher Denham, Ted Levine, Ruby Jerins

Året är 1954, mitt under det brinnande Kalla kriget. Sheriff Teddy Daniels och hans nye partner Chuck Aule kallas till Shutter Island för att undersöka det osannolika försvinnandet av en kvinnlig massmördare som tycks ha rymt från ett låst rum på det ogenomträngliga Ashecliffe Hospital.

Omgivna av snokande psykiatriker och livsfarliga psykopater på en avlägsen, vindpinad ö förstår de båda poliserna snart att ön döljer något mer än en förvunnen patient…

Förord: Denna recension skrev jag 2010, precis efter att jag hade sett filmen på bio, men då filmen emellanåt är ruggig och passar hösttiden exemplariskt så får den en plats i årets halloween-tema. Förord slut.

När jag läste boken Shutter Island (Patient 67 på svenska) blev jag fängslad av den tunga atmosfären som författaren Dennis Lehane lyckades förmedla, samt hur en inre känsla smög sig på mer och mer.

När så Martin Scorsese skulle regissera filmen var förväntningarna lite mer höga än vanligt, blandat med en viss oro.

Filmen känns inte alls lång trots sina två timmar och arton minuter, och är du rädd för att avsnitt ur boken ska ha ratats så kan du sluta oroa dig – det enda som har valts bort är de mest logiska delarna.

Det är ganska skrämmande egentligen, hur filmen lyckas visualisera stora partier nästan exakt så som jag tänkte mig dem när jag läste boken.

Filmen löper dessutom efter samma nerv som boken och lyfter den sista delen efter att ha velat lite bortanför greppunkten. Den är lite sträv att ta till sig och jag kan tänka mig att målgruppen kommer vara ganska liten, men när handlingen lyfter så är det en fröjd att se.

Större delen av skådespelarensemblen imponerar aldrig på mig – trots utseendemässigt bra casting, men några ansikten övertygar. Max Von Sydow är – tillsammans med en ytterligare, den som blåser riktigt liv i sin karaktär och det är självklart kul att se gammelgubben visa vad skåpet ska stå, med yngre gubbar som Mark Ruffalo och framför allt Ben Kingsley runt sig.

Kingsley är som vanligt stabil och passar perfekt i rollen som mentalsjukhusets pådrivare. Även mycket kompetente Michelle Williams får några små tillfällen att glänsa i huvudkaraktärens återblickar och visar ytterligare en gång att hon kan briljera om materialet är bra.

Värt att nämna är också Ted Levines lilla men träffsäkra framträdande, där skådespeleriet är av högsta klass.

Men detta är ändå Leonardo DiCaprios film och han får en del tillfällen att spela ut sina bästa sidor och göra en bred prestation, trots den ganska härdade karaktären. Han kan ändra uttryck med små miner och sin röstton – han kräver inte manér för att vända sina mynt. Ibland blir det riktigt, riktigt bra!

Filmen bjuder på rent fantastiska utomhusmiljöer och med en naturell, kylig känsla utan att för den delen använda den så vanliga gråa tonen i fotot. Ölandskapet är något av det vackraste jag sett i naturväg på väldigt länge och det jag kommer se fram emot mest att återuppleva vid kommande visning.

Fotot av Oliver Stones, Quentin Tarantinos och Scorseses vapendragare Robert Richardson är en fröjd att se (vad kan man annars vänta sig av en Scorsese-film?) och bidrar med några riktiga delikatesser – bland annat i en intensiv avrättningsscen från 2:a världskriget.

Känslan av retrodeckare finns verkligen där genom filmen och när bilderna av Ruffalo och DiCaprio på båten på väg till ön visas så är det uppenbart att Scorsese har tagit influenser från den ”gamla goda tidens” filmteknik.

Jag förväntade mig att soundtracket – Scorseses vana trogen, skulle vara mer framträdande genom filmen, men den verkar i bakgrunden och gör det effektivt utan att dominera. Någon enstaka gång biter den verkligen tag, men hela tiden enhetligt och med en rispande känsla som får mig att tänka på Kubricks The Shining (några musikaliska spår från The Shining förekommer till och med i Shutter Island).

Shutter Island är en filmatisering som jag tycker lyckas motsvara förväntningarna från boken. Även om handlingen är ganska flytande så utmynnar det i ett fint hantverk och ett ganska udda sådant för att vara av Martin Scorsese. Den känns helt rätt i tiden för honom och jag är glad att det var just han som ville satsa på boken.

Mitt slutomdöme är preliminärt, för jag känner verkligen att jag måste se filmen minst en gång till innan jag kan vara rättvis, men det är definitivt ett steg i rätt riktning för Scorsese som regissör.

Efterord: Sedan jag skrev recensionen såg jag filmen ytterligare en gång på bio och även någon gång på dvd/blu-ray.

Filmen behåller betyget stabilt och tapar inte i sevärde av flera tittar. Det är en av mina favoritfilmer av Scorsese, även om den inte är lika fantastisk som exempelvis Taxi Driver (1976) och King of Comedy (1983), men väl i samma klass som Cape Fear (1991) vilken jag gillar skarpt.

Gillar du Film-noir och psykologiska rysare som The Shining (1980) och The Wicker Man (1973) så är i sådana fall Shutter Island ett måste.

Leonardo DiCaprios prestation i filmen är för mig dessutom hans bästa, tillsammans med den han gjorde som Howard Hughes i Scorseses The Aviator (2004).

Dock är ursprungsromanen (Patient 67 på svenska) av Dennis Lehane i en klass för sig och jag är nu allra mest sugen på att läsa om boken. Det kan vara den bästa romanen jag läst hittills faktiskt, och jag rekommenderar den för precis alla som inte sett filmen men även för dem som gjort det och gillade den.