Queer Top 20 | #4. The Rocky Horror Picture Show (1975)

Gästbloggare Christer Hedström listar sina 20 personliga favoriter inom queerfilm.

---

#4. The Rocky Horror Picture Show (1975)

Rocky Horror Picture Show är min absoluta favoritmusikal. Alla låtarna är underbara men förtextlåten Science-Fiction Double Feature är nog den bästa i mitt tycke. Skådespelarna är hysteriskt roliga, särskilt Tim Curry och Barry Bostwick. Handlingen är lagom simpel för en musikal, men ändå mer än tillräckligt konstig för att vara intressant, med jämna mellanrum förklarad av en berättare i form av en härligt torr kriminolog spelad av Charles Gray. Om jag någonsin tatuerar en text blir det sista repliken från den här filmen: ”And crawling on the planet’s face, some insects called the human race. Lost in time, and lost in space… and meaning.” Bättre musikal finns inte. Se den!

Christer Hedström

---

Christers kompletta lista och övriga texter även jag bidrar med i månadstemat 31 dagar av Queer hittas här.

Queerfilmstemat representeras av filmer innehållandes karaktärer och/eller beteenden som utmanar heteronormen. Queer-teman som homosexualitet, bisexualitet och könsidentitet eller könsuttryck tas i någon mån upp. 

Black Moon (1975)

Genre: Surrealism, Absurdism, Fantasy, Drama
Produktionsland: Frankrike, Västtyskland
Manus: Louis Malle
Regi: Louis Malle
Längd: 100 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Cathryn Harrison, Joe Dallesandro, Therese Giehse, Alexandra Stewart

Ett blodigt krig pågår mellan män och kvinnor. En ung flicka försöker undfly kriget och flyr till en hemlig gård i skogen. Där lär hon känna en underlig familj och deras märkliga djur.

An apocalyptic Alice in Wonderland!

Mångfacetterade franske filmskaparen Louis Malle (Ascenseur pour l’échafaud / Hiss till Galgen, Au Revoir Les Enfants / Vi Ses Igen Barn) är ordentligt surrealistisk i sin engelskspråkiga drömfilm Black Moon – också beskriven som en apokalyptisk Alice i Underlandet. En ung kvinna eller flicka driver framåt under morgonljuset, i den flyktiga landsbygdsnaturen som evakuerats av soldater. Bomber faller bortom dem. Djuren pratar samtidigt som människor är desto svårare att tolka. Antingen säger dom nonsens eller annars mest ingenting.

Filmens inledning fängslar mig. Det är som en blandning Godards Week End (1967 – läs min recension) och 28 Days Later (2002) i blågröna höglandslandskap och avsaknad av realismens logik. Tyst och förvirrad apokalyps.

Flickan anländer ganska snart till ett hus där filmen ganska länge håller sig kvar, på gott och ont. Den där dövande stillheten som drömmar har, uppstår stundtals tack vare att filmen fastnar här. Lustigheter sker så det räcker och blir över jämfört med det mesta du sett, men av någon anledning tappar jag alltmer intresset.

Tankarna hamnar givetvis i hur jag ska knyta ihop det ologiska – vilka som symboliserar vilka och vad symbolerna vill leda, men detta utrymme för tankar gör mig nog tyvärr lite distanserad från upplevelsen som behöver en mer personlig koppling eller åtminstone en strävan för att förhindra mig att tänka för mycket. Jag tar mig för ovanan att reflektera kring filmen medan den pågår och distraherar därför mig själv från att känna det som går. Trots detta går det inte att komma ifrån den kompromisslösa magi filmen förmedlar.

Vissa saker är skapligt obehagliga – ormar i byrålådor, stora råttor och amning av vuxna människor. Andra saker väldigt vackra – den knubbiga enhörningens roll i allt och Sven Nyqvists foto, med naturligt, daggfuktigt ljus.

Sexspalten: Filmens händelser utspelas samtidigt som ett krig mellan män och kvinnor pågår, vilket är nog så intressant att föra in i analysen av denna film. Det bör sägas att Black Moon är tydlig surrealism, inte endast drama med surrealistiska antydanden. Filmens huvudkaraktär är en flicka vid namn Lily, men även övriga karaktärer – kvinnor som män, kan sägas vara Lily. Åtminstone är det så jag tolkar filmen, att allt som sker är ganska påtaglig freudiansk symbolism och drömsoppa där Lily konfronteras med sig själv i olika former.

Hon matar sig själv som gammal med sig själv som ung. Hon kan inte förstå sina andra jag och hon blir märkbart otålig över detta absurda skådespel. Hela tiden ett oförstånd mellan två parter genom filmen. Den unga Lily skildras flertalet gånger förvånansvärt sexuellt. Nämnvärt i och med att skådespelaren Cathryn Harrison (Images, The Dresser) var 15 år under inspelningen. Hon sexualiseras dock mestadels i ögonen på en gammal tant, som vill ha mer av henne (sig själv?) som ung. Detta bollande mellan olika som egentligen är lika. Vänner och fiender, gamla och unga, människor och djur, kvinnor och män. Lika mycket som att det är en inre strid, lika mycket är det också en yttre. Kampen för individen varken börjar eller slutar hos en människa.

Att Sven Nyqvist är fotograf är beror nog inte endast på att Louis Malle gillar hans öga för bilder. Det finns nog en nyckelsymbolik i att Nyqvist öga fotade Ingmar Bergmans Persona (1966 – läs min recension) – också den en inre konflikt hos en kvinna, skildrad genom en surrealistisk splittring.

Målgruppschecklist:
4 – Hjärna (komplext värde)
2 – Hjärta (emotionellt värde)
1 – Sentimentalitet/Romantik
4 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
1 – Budskap
3 – Obehag
2 – Humor
2 – Action
2 – Prat

Betyg:
3 – Atmosfär
2 – Dramaturgi
3 – Dialog
2 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
2 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
32/50 – Totalt

---

Jag har inte recenserat någon film av Louis Malle tidigare, men däremot Jeunesse (2012 – läs recensionen här) av hans dotter Justine Malle, som  vann pris på Peace & Love Filmfestival 2013.

Sedmikrásky / Daisies (1966)

Genre: Absurdism, Komedi, Drama
Produktionsland: Tjeckoslovakien
Svensk titel: Tusenskönorna
Manus: Vera Chytilová, Ester Krumbachová, Pavel Jurácek
Regi: Vera Chytilová
Längd: 74 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Jitka Cerhová, Ivana Karbanová, Julius Albert

Upsa-daisy .. downs-a-daisy … turned-ons-a-daisy

Absurd tjeckisk film om två vänninor som båda heter Marie. På grund av att det händer så mycket hemskt i världen anser de att de också bör sprida kaos omkring sig.

Sedmikrásky (vars svenska titel är Tusenskönorna) är en experimentiell liten film av kvinnliga filmskaparen Vera Chytilová (Ovoce Stromu Rajských Jíme / Fruit of Paradise) som var udda till och med i jämförelse med andra tjeckoslovakiska ”Nya vågen”-filmer som kom på 60/70-talet. Den har ett slags anarkofeministiskt driv att löpa amok med sina energidryckspåverkade kvinnokaraktärer men framför allt en vilja att gå loss helt i det tekniska filmskapandet.

Jag blir lite distanserad av upplevelsen just på grund av fokuset på dom tekniska bitarna som tycks vara långt mer intressanta för filmskaparna än att sätta en stämning eller skildra något djupare. Engagemanget förvanskas när drivet mer handlar om att visa ett tekniskt experiment på klippbordet än att sätta ett avtryck kopplat till föregående och nästföljande scen, eller för den delen landa i själva ögonblicket. Finesserna med regnbågsfärgade multiexponeringar, pusselklippt stop-motion och ständigt växlande mellan svartvitt, sepia, grönt, blått och färg är dock oerhört långt före sin tid och galet fortfarande i dagens filmklimat. Rent ut sagt häpnadsväckande effekter.

Det blir att kännas som om det är tekniknördar som gått loss på alla cylindrar snarare än en kreativt känslomässig filmskapare som försöker sätta en prägel att bygga något på och jag föredrar känsla framför teknisk briljans. Filmen är mer ett skickligt gitarrsolo i hög hastighet än ett finstämt stämningsbyggande, för att jämföra med musik. Oviljan att landa i något allvarligt och tråkseriöst eller att saker ska vara på ”ett sätt” känns som filmens stora statement. För mig blir intrycket mer en föreställning skapad av yta och teknisk finess snarare än att verkligen beröra mig konstnärligt.

Sexspalten: Filmens huvudroller består av två kvinnor som revolterar mot allt och alla och utöver det filmstrukturen i sig på ett metaplan, när dom inte gör någon hemlighet av att dom är fullt medvetna om deras roller i en film jag som åskådare upplever. Dom går på dejter med mycket äldre män och skickar sedan iväg dem på tågresa för att bli av med dem, gång på gång. Dom massakrerar fester och deras inställning pendlar mellan ”uppfriskande manisk” och ”övertydligt, uppmärksamhetssökande och för mycket”.

Dom ursäktar sig inte och är på många vis utmärkt inspiration för kvinnans kompromisslöshet och frigörande från konventionerna makten satt kvinnan i, men det blir många gånger för poserande för mig. Vill jag ha kompromisslöst feministiskt flipperspel föredrar jag Mai Zetterlings Flickorna (1968) eller Harmony Korines Spring Breakers (2013 – läs min recension) framför Tusenskönorna, men jag ångrar defintivt inte att jag sett den.

Filmen avslutas genom att tillägnas till ”those that get upset only by a stumped-upon bed of lettuce”. Den kanske finaste absurdismen i hela filmen, som rättfärdigar till och med allt jag i min tråkighet och i sig absurda sökande efter värde kallar för mindre värdefullt.

Jag känner att jag lär behöva återkomma till denna för min egen kunskaps skull, då det finns flera intressanta analyser som tar upp saker jag inte riktigt träffades av under åtminstone denna visning. Jag är övertygad om att det finns en rik mängd intressant undertext – meningsfylldhet, till filmens innehåll jag kommer må bra av att lära mig mer av, då jag i min fåniga jakt på mening i en absurd film inte träffades oerhört starkt just av filmens experimentglädje som något märkvärt ”empowering” element utan mer som teknisk, klämkäck nihilism.

Vilket är gott nog för mig i det lilla – egentligen. Varför krånglar jag till det för mig? Konstruktiv nihilism är ändå konstruktiv nihilism.

Målgruppschecklist:
3 – Hjärna (komplext värde)
2 – Hjärta (emotionellt värde)
4 – Sentimentalitet
1 – Barnförbjudet
4 – Feelgood
2 – Budskap
1 – Obehag
3 – Humor
1 – Action
2 – Prat

Betyg:
2 – Atmosfär
2 – Dramaturgi
2 – Dialog
3 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
2 – Musik
3 – Ljudform (nyttjande av ljud)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
30/50 – Totalt

8½ (1963)

Genre: Drama, Surrealism, Absurdism, Fantasy
Produktionsland: Italien, Frankrike
Manus: Federico Fellini, Ennio Flaiano, Tullio Pinelli, Brunello Rondi
Regi: Federico Fellini
Längd: 138 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Marcello Mastroianni, Claudia Cardinale, Rossella Falk, Guido Alberti, Anouk Aimée, Sandra Milo, Mario Conocchia, Barbara Steele, Madeleine Lebeau, Caterina Boratto, Eddra Gale, Cesarino Miceli Picardi, Jean Rougeul, Mario Pisu, Mino Doro

A picture that goes beyond what men think about – because no man ever thought about it in quite this way!

Guido arbetar som filmregissör och medan han försöker hitta uppslag för nya filmer, kommer han att tänka på de kvinnor i sitt liv som han har älskat, men lämnat…

Såg såg slutligen en av Federico Fellinis (Amaracord, La Strada, Fellini – Satyricon) och filmhistoriens allra största klassiker med ganska lättat och svävande huvud, men ändå med fin inlevevelse. Jag ansträngde mig inte för att hänga med och analysera allting som någon slags filmtolk, utan tog ett steg tillbaka och njöt av resan likt en dov dröm. Det visade sig vara en underbar inställning till en underbar filmupplevelse, då filmen i sig förstås berättas betydligt mer likt den ologiska dramaturgin av en dröm snarare än den så meningsfullt dirigerade och av människans kontroll skrivna verkligheten.

Filmen följer en regissör – spelad av Marcello Mastroianni (La Dolce Vita / Det Ljuva Livet, La Notte / Natten), men det är givetvis en självbiografisk spegling av Fellini själv i ett av dom tydligaste exemplen på den auteuriska andan. Han vandrar genom inspelningsplatser, genom fester, ensliga rum, kvinnorika minnen eller fantasier – vilket genom en makalöst kreativt frikopplad dramaturgi blir en existentiell vandring genom hans eget huvud. Realism kastas åt sidan för ett mycket mer surrealistiskt berättande som åtminstone för mig både innefattar mer aktion, tempo och underhållning än den regelstyrda konventionen vi förväntar oss att en film ska ha.

Ovissheten om nästa ögonblick utspelas tillsammans med en kypare eller en clown, en dansös eller din egen mor återuppstånden, i din barndom eller i din plötsligt påkomna framtid, det sätter både en spänning och en experimentiell skaparnerv på högvarv. Filmen är för sin tid och genre (?) mäktiga 2 timmar och 18 minuter lång men det känns inte som måttet på upplevelsen. Gör inte misstaget att backa från bort från den och börja knyta ihop allt detta absurdistiska fragmentskapande till logiska meningar, för då missar du hela frukten av upplevelsen, slutar med känslan ”jag fattade inte” och analysen ”filmen sade mig ingenting”. Var inte så enformig i ditt synsätt att du värderar den utifrån logikens värden. Det är en film som spränger logikvallen och pekar finger till allt sånt!

Sexspalten: Emellanåt kommer även jag på mig med att ta ett steg tillbaka in i mitt kontrollsinne, när jag reagerar på att filmens huvudkaraktär – filmskaparen, bygger hela sitt liv kring att smita från verkligheten och förlora sig i alla kvinnorna i hans liv. Jag börjar tänka att han lägger oerhört stor vikt vid att smeka och bli smekt av en hel uppställning kvinnor som cirkulerar kring honom som om han är en Gud.

Han reflekterar konstant kring vad kvinnorna gör med honom och hur dom präglat hans liv, tills jag faller ur mig själv och in i upplevelsen igen – förstår att det här inte är en uppvisning i egots smaskande på gourmeter utan en stjärnas försök att hela tiden forma sig själv genom att låta ljuset studsa på planeterna runt honom, tills planeterna snarare visar sig vara han själv. Hur allt runt honom är speglingar av han själv eller friktion i dom yttre rummen av det han tror är hans omgivning. Allt är en och samma själ som han försöker navigera sig igenom i tron om att han är en mittpunkt i en separerad värld, när han egentligen endast är omgivningen han ser och alltid har inbillat sin egen existens som egen.

Det ser ut som en film om en uppburen regissör och hyllad – men inte tillräckligt förstådd, konstnär som också är en man med smak för vackra kvinnor och ett behov av att bli omhändertagen av dem, men formen löser upp sig och visar hur allt är ett låtsasskådespel. Det finns ingen ”man”. Det finns inga ”kvinnor”. Det finns ingen ”film”. Allt är påhittade symboler vi försöker sätta mening på för att enklare definiera och göra begripliga och ur detta fyrkantiga sökeri skapar vi kropparna vi ser oss som och vikten vi lägger i det vi åstadkommer. Allt vi ser blir plötsligt materia vi tror att vi ska kontrollera och ur detta hoppas vi kontrollera våra liv till framgång, när allt egentligen är en allvarsam lek sprungen ur överenskommet symboltydande.

8½ är en formupplösande inspirationskälla för att få dig att se ditt liv och din omgivning lite lättare – med mindre allvar vid sökandet efter mening och viktigheter, för att istället leva det med kreativt, öppet sinne och känna den obegränsade möjligheten att skapa och förgöra där inget är skrivet på förhand och allt flyter ihop. Det kan låta läskigt att släppa den kontrollen, men det är själva kärnan allt består av och det verkligt läskiga är det vi försöker göra just verkligt, genom att definiera i fast form och allvarsamt tonläge. Förena dig och se hur din form och begränsningar finns i det du ser, men friheten i det du inte kan tyda!

Vill du se fler gränstänjande filmupplevelser av det absurdistiskt kreativa slaget rekommenderar jag samtliga av galningen Quentin Dupieuxs filmer (som jag skrivit mer om här och här än så länge). Inledningsscenen i hans existentiella bildäckslasher Rubber (2010) är en tydlig blinkning till denna film samt förstås viss struktur i hans senaste, Réalité (2014), men listan kan göras oerhörd lång när det kommer till filmskapare som inspirerats till egna galenskaper och mindfucks, efter att ha sett 8½. Den går att återspegla i David Lynchs hela surrealistramverk och alla världens nya filmvågor hade 8½ som en ledstjärna. Det är väl tecknet på en schysst rulle, när den kan få andra att vilja vara kreativa och släppa på förutfattade tyglar?

Målgruppschecklist:
5 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
2 – Sentimentalitet
1 – Barnförbjudet
3 – Feelgood
2 – Budskap
1 – Obehag
3 – Humor
1 – Action
4 – Prat

Betyg:
4 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
4 – Dialog
3 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
5 – Ljudform (nyttjande av ljud)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
44/50 – Totalt

 

Mon Oncle (1958)

Genre: Komedi, Feelgood, Absurdism, Slapstick
Produktionsland: Frankrike, Italien
Svensk titel: Min Onkel
Manus: Jean L’Hôte, Jacques Lagrange, Jacques Tati
Regi: Jacques Tati
Längd: 110 min | 117 min
Budget: Cirka 250 000 franc (FRF)
Skådespelare: Jacques Tati, Lucien Frégis, Jean-Pierre Zola, Alain Bécourt, Adrienne Servantie, Jean Meyet, Betty Schneider, Jean-François Martial, Dominique Marie, Yvonne Arnaud, Adelaide Danieli, Régis Fontenay

Mr. Hulot Ventures Into Suburbia… And Disrupts… Disassembles… And Demolishes With His Very Subtle Satire

Herr och Fru Arpel är de modernaste av människor. Deras hem är ett formfulländat verk proppat med mekaniska uppfinningar, radar och miljontals knappar. En dröm för vissa. Men en mardröm för lille sonen Gérard. Inte konstigt då att han flyr den steriliserade världen in i famnen på sin onkel, Monsieur Hulot. Hos honom upplever han obeskrivliga stunder av glädje och befrielse. Allt kan hända, allt är tillåtet. Som alltid i världar byggda på fantasi. Men så kommer föräldrarna på dem. Hulot måste stoppas! I deras värld äger han det farligaste vapnet av allt. Ett hjärta.

Jacques Tati (Semestersabotören, Playtime, Trafic) gjorde inte många filmer i sitt liv, men dom han gjorde skapade han med en personlig stil och hjärta som motsvarar mer än vad dom flesta kvantitetsmässigt flitigare filmskapare hinner förmedla på en hel karriär. Hans touch är genomgående i alla hans verk, från 40-tal till 70-tal.

Så även i Mon Oncle (Min Onkel). Stort fokus på humoristiska absurditeter grundat i slapstick som uppstår när människa kommer i kontakt med samhällets maskineri. Stumfilmsdrivet, men där ljudet blir ett tydligt effektelement i sig, som jag skrattar åt flera gånger. Allt är utformat på ett väldigt funktionellt vis, oftast i mycket vackert och finurligt välkomponerade helbilder där karaktärerna går in och ut, fram och tillbaka och skildrar trevligt vardagens gång utan någon alltför uppenbar röd tråd. Däremot får en lång, röd gummislang dock mycket utrymme. Symboliskt … eller?

Film driven genom mise-en-scène – scenen, estetiken och tempot innanför kameran oberoende av klipp. Det är alltid väldigt fina kompositioner med njutbar färgbalans och obalans i en fyndigt stiliserad miljö. Stil och olycka – ordning och kaos. Det är inte bara tidsepoken och landet Frankrike i sig som får filmens visuella form att påminna mig starkt om den surrealistiske konstnären Guy Bourdins färgstarka fotografier.

Jacques Tati spelar alltid huvudkaraktären – allt som oftast den med hatt och rock beprydde Monsieur Hulot, lika utpräglat tydlig som Charlie Chaplins, Buster Keatons och Laurel & Hardys stumfilmsfigurer. Hulot – en man som inte riktigt passar in någonstans och gör tvärtemot vad du ska göra (mannen som gör vad som faller honom in, för all del) och av sin naturliga läggning skapar oordning i miljöer där allt ska vara ordnat och strukturerat – kontrollerat till perfektion. Han är den felande länken i det mänskliga maskineriet.

Hulot får i denna film fin kontrast att röra om i, i form av det strukturerade, materialistiskt moderna designparet och deras bekantskapskrets. Dom beter sig som folk gör mest och filmen tar fram hur fånigt det är. Hulot blir den mest sansade i sammanhanget, tillsammans med parets son Gérard, som är trött på sina föräldrars fantasikvävande ordning och reda. Hulot, busiga barn och hundar som sorglöst flyr människornas fåniga diciplin skildras alla som lekfulla och fria varelser medan resten symboliserar ett strikt samhälle styrt av status, modern materialism och andra värdelösa luftslott.

Ofta händer mycket i bilden på samma gång. Några pratar, ett oväsen försiggår bakom och Hulot är i fullt tag med att fixa något i ett annat hörn. Du som tittare får välja var du ska fokusera. Trots få bilder är det ibland mer intensivt än en actionladdad musikvideo just genom simultanskildrandet. Som verkligheten är – men det absurdistiska skildrandet av verkligheten.

Tati skildrar den på ett sätt som till ytan är långt ifrån den ”realism” vi är vana vid, men under den speciella ytdistansen sägs många sanningar, mer träffsäkra än allt det den tunga realismen ambitiöst försöker säga sin åskådare. Mon Oncle är precis som en Roy Andersson-film, men med barnboksmålad feelgood som plattform istället för dammgrå depression. Trevligt och charmig kritik av samhället med hjälp av underbar a-b-s-u-r-d-i-s-m, med andra ord.

3 – Manus
4 – Skådespelare
4 – Atmosfär
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
3 – Musik
————
24/30 – Totalt

---