Etikettarkiv: 2004

Queer Top 20 | #2. Mysterious Skin (2004)

Gästbloggare Christer Hedström listar sina 20 personliga favoriter inom queerfilm.


#2. Mysterious Skin (2004)

Mysterious Skin är en hemsk och rörande berättelse om hur samma traumatiska upplevelser påverkar två pojkar på helt olika sätt. Musiken i den här filmen är fantastisk, mystiskt, kuslig och lugnande på samma gång. I huvudrollerna ser vi Joseph Gordon Levitt i vad jag tycker är hans bästa rollprestation någonsin och Brady Corbet, som jag aldrig har sett i något annat men även han är ruskigt bra här. Detta är en sorglig film med en obehaglig men samtidigt nostalgisk känsla. Den är regisserad av Gregg Araki och baserad på en bok med samma namn av Scott Heim. Jag rekommenderar både filmen och boken starkt.

Christer Hedström


Christers kompletta lista och övriga texter även jag bidrar med i månadstemat 31 dagar av Queer hittas här.

Queerfilmstemat representeras av filmer innehållandes karaktärer och/eller beteenden som utmanar heteronormen. Queer-teman som homosexualitet, bisexualitet och könsidentitet eller könsuttryck tas i någon mån upp. 

Annonser

Avsnitt 4 av podcasten Popkultur Film: The Great Gatsby, Fast & Furious 6 och Mean Girls

mean-girls-cast

“In the regular world, Halloween is when children dress up in costumes and beg for candy. In Girl World, Halloween is the one night a year when a girl can dress like a total slut and no other girls can say anything about it.” – från Mean Girls (2004)

Glöm inte bort att lyssna på avsnitt 4 av podcasten Popkultur Film, som jag medverkar i. Lyssna genom iTunes eller ladda ner avsnittet från feeden.

Jag drack en så kallad Red Bull i samband med detta avsnitt och det är min ursäkt för rekordet i tjatigt… tjatande från mig. Jag har tagit lugnande inför nästa avsnitt och lovar vara bättre då!

I detta avsnitt pratar i vilket fall podcastvärden Jonas Strandberg (som driver populärkultursidan Popkultur.nu) och jag själv om våran upplevelse av Baz Luhrmanns (Romeo + Juliet, Moulin Rouge) senaste post-moderna pompa-och-ståt-spektakel, The Great Gatsby – i 3D. Vi gläds bägge över Leo DiCaprios insats men är tudelade inför Tobey Maguires berättarfunktion.

Vi sveper också förbi motorensemblefilmen Fast & Furious 6 och de eviga turerna kring kommande (?) Ghostbusters 3.

Framför allt snackar vi dock om skolfilmcirkelns fjärde film, som är Lindsey Lohan-klassikern och Tina Fey-pennade kultrullen Mean Girls (2004)! En film som både benämns som typisk tonårs-”guilty pleasure” och som intelligent skoldrama med en kvinnlig synvinkel.  Var ställer vi oss, är frågan?

Själv hade jag i princip glömt bort att halvcreddiga Rachel McAdams (The Notebook, Midnight in Paris, To the Wonder) och solstråleskådisen Amanda Seyfried (Mamma Mia!, Les Miserables, Lovelace) också var före detta ”Mean Girls”.

Skolorna börjar stänga igen runt om i sommarsverige, så i nästa avsnitt avslutar vi skolfilmstemat med den något obskyra, svarta high school-komedin Heathers (1988)!

I jukeboxen: ”She won’t” (Lee Hazlewood, Nancy Sinatra, Duane Eddy)

Tre legender i ett oförglömligt samarbete. Sångaren och låtskrivaren Lee Hazlewood med sin karaktäristiskt baritoniska basstämma, Nancy Sinatra med sin vemodigt självsäkra röst och Duane Eddy – denna elgitarrernas melodiska mästare, med musik som för samman de två rösterna till fullständig harmoni en sista gång.

När jag hör den här underbara låten känns det som att jag går ute längs en ensam väg i den amerikanska Nevada-öknen, eller kanske åker, men de där tankarna jag färdas bort ifrån kommer tillbaka och plågar mig, får mig att minnas… och plötsligt faller en tår ner för kinden, som blåser bort av vinden från öknens öppna panoramavy med en lång väg som sträcker sig framför.

Låten är en del av albumet Nancy & Lee 3, som gavs ut så sent som 2004. Tre år senare avled Lee Hazlewood i cancer.

Lee Hazlewood (1929-2007)

Ett hål i mitt hjärta (2004)

Genre: Psykologiskt drama, existentiellt drama, filosofiskt drama
Regi: Lukas Moodysson
Manus: Lukas Moodysson
Längd: 98 min

Fyra personer instängda i en liten lägenhet. Tre av dem ska göra en porrfilm; regissören (Thorsten Flinck) samt en manlig och en kvinnlig porrskådis (Goran Marjanovic och Sanna Bråding). Regissörens svartklädde, sjuttonårige son (Björn Almroth) bor också i lägenheten. Inifrån sitt rum, där han byggt en egen fantasivärld, tjuvkikar han på vad som sker ute i vardagsrummet där porrfilmen spelas in. Pappans, kompisens och flickans beteenden blir alltmer extrema, deras ritualer blir alltmer destruktiva. Är de på väg mot botten? Eller vart är de på väg?

Jag har läst och hört ganska många säga vad dom tycker om Ett hål i mitt hjärta och de flesta av dem säger att det är ett fiasko, ett överpretentiöst snedsteg av Lukas Moodysson och en film som provocerar och äcklar för äcklandets skull – förvirrar mer än den säger något. Jag kan förstå den kritiken då filmen under flera långa stunder inte är tydlig med att visa vad som är ”grejen”, vad den vill visa. Jag får själv bilda en uppfattning om vad det är jag ser, eller snarare vad jag egentligen ser. Bilderna är laddade till bristningsgränsen och Moodysson provocerar mig att ställa mig den frågan om och om igen och jag får fråga mig själv om jag verkligen vet svaret. Bekräftelse?

Människorna i lägenheten skadar och förudmjukar varandra både psykiskt och fysiskt och allt är så skrämmande verkligt att jag tror att det verkligen händer (vilket det också gör). Det de gör mot varandra är så jävla fel och dom ser det inte själva. Den enda som ser är pojken som kikar ut på dem från sitt rum, men han blundar och låtsas att det inte händer. Det är ju så vi tyvärr fungerar. Det är enklare att blunda än att agera. Det sorgligaste av allt är att när han väl försöker göra något för att hjälpa dem så stöter de andra bara bort honom. De låtsas också. De har världens största elefant i sin lägenhet och de göder den tills väggarna brister.

Skådespelarna är stundtals lysande och stundtals medelmåttiga. Mest lysande är Björn Almroth i rollen som Eric, som praktiskt taget verkar spela sig själv. Musiken, eller ljudbilden, i filmen hjälper till att skapa en rörig och ohälsosam stämning och de gulliga poplåtarna tillsammans med de ångestladdade bilderna ger mig en knuff i magen som får mig att bli illamående (Moodysson vet var de där låtarna egentligen var skapta för).

Filmen är kanske inte så tydlig och Lukas Moodysson visste kanske inte hela tiden hur han skulle skildra det han ville få fram med filmen – det märks ju ganska väl i bakommaterialet på dvd:n, där Thorsten Flinck och gänget sitter frågande i en soffa medan kamerorna rullar och Moodysson försöker förklara för dem att de ska göra det de känner för. Alla börjar bli lack och undrar vad Moodysson egentligen vill, och han svarar att han vill göra en film där det – precis som i verkligheten inte behöver hända något speciellt. Bråding kontrar och säger att det inte är normalt, varpå Moodysson säger att han inte vill göra en normal film.

Det är inte det lättaste att göra en film om förintelse och kaos hos en flock människor och säga att ”så här och så här skapas kaos”, utan att det blir konstlat – det är ju ändå kaos vi snackar om. Jag anar att Lukas Moodysson kliade sig i huvudet mer än en gång under den inspelningen. Kaos är ju ingenting fullt begripligt. Kaos är ju kaos – panikens rabiessmittade storebrorsa. Resultatet är en film som i alla fall berör mig, knäcker mig och får mig att tänka till under och långt efter att filmen är slut – och jag ser glimtar av något vackert mitt i den där brutala kaosröran som filmen är.

Jag har fattat, men aldrig förstått, vad folk menar när de skyller på att en film är pretentiös. Jag tycker inte att Ett hål i mitt hjärta är pretentiös. Den är annorlunda och provocerande och ett bevis på att filmer inte måste vara som filmer brukar vara för att träffa oss. Jag tycker att Moodysson har lyckats med sina intentioner. Någon gång i framtiden kanske det är fler som kommer tycka samma sak som mig, än vad det verkar vara idag. Eller kanske inte.

9/10