Genre: Psykologiskt drama, existentiellt drama, filosofiskt drama
Regi: Lukas Moodysson
Manus: Lukas Moodysson
Längd: 98 min
Fyra personer instängda i en liten lägenhet. Tre av dem ska göra en porrfilm; regissören (Thorsten Flinck) samt en manlig och en kvinnlig porrskådis (Goran Marjanovic och Sanna Bråding). Regissörens svartklädde, sjuttonårige son (Björn Almroth) bor också i lägenheten. Inifrån sitt rum, där han byggt en egen fantasivärld, tjuvkikar han på vad som sker ute i vardagsrummet där porrfilmen spelas in. Pappans, kompisens och flickans beteenden blir alltmer extrema, deras ritualer blir alltmer destruktiva. Är de på väg mot botten? Eller vart är de på väg?
Jag har läst och hört ganska många säga vad dom tycker om Ett hål i mitt hjärta och de flesta av dem säger att det är ett fiasko, ett överpretentiöst snedsteg av Lukas Moodysson och en film som provocerar och äcklar för äcklandets skull – förvirrar mer än den säger något. Jag kan förstå den kritiken då filmen under flera långa stunder inte är tydlig med att visa vad som är ”grejen”, vad den vill visa. Jag får själv bilda en uppfattning om vad det är jag ser, eller snarare vad jag egentligen ser. Bilderna är laddade till bristningsgränsen och Moodysson provocerar mig att ställa mig den frågan om och om igen och jag får fråga mig själv om jag verkligen vet svaret. Bekräftelse?
Människorna i lägenheten skadar och förudmjukar varandra både psykiskt och fysiskt och allt är så skrämmande verkligt att jag tror att det verkligen händer (vilket det också gör). Det de gör mot varandra är så jävla fel och dom ser det inte själva. Den enda som ser är pojken som kikar ut på dem från sitt rum, men han blundar och låtsas att det inte händer. Det är ju så vi tyvärr fungerar. Det är enklare att blunda än att agera. Det sorgligaste av allt är att när han väl försöker göra något för att hjälpa dem så stöter de andra bara bort honom. De låtsas också. De har världens största elefant i sin lägenhet och de göder den tills väggarna brister.
Skådespelarna är stundtals lysande och stundtals medelmåttiga. Mest lysande är Björn Almroth i rollen som Eric, som praktiskt taget verkar spela sig själv. Musiken, eller ljudbilden, i filmen hjälper till att skapa en rörig och ohälsosam stämning och de gulliga poplåtarna tillsammans med de ångestladdade bilderna ger mig en knuff i magen som får mig att bli illamående (Moodysson vet var de där låtarna egentligen var skapta för).
Filmen är kanske inte så tydlig och Lukas Moodysson visste kanske inte hela tiden hur han skulle skildra det han ville få fram med filmen – det märks ju ganska väl i bakommaterialet på dvd:n, där Thorsten Flinck och gänget sitter frågande i en soffa medan kamerorna rullar och Moodysson försöker förklara för dem att de ska göra det de känner för. Alla börjar bli lack och undrar vad Moodysson egentligen vill, och han svarar att han vill göra en film där det – precis som i verkligheten inte behöver hända något speciellt. Bråding kontrar och säger att det inte är normalt, varpå Moodysson säger att han inte vill göra en normal film.
Det är inte det lättaste att göra en film om förintelse och kaos hos en flock människor och säga att ”så här och så här skapas kaos”, utan att det blir konstlat – det är ju ändå kaos vi snackar om. Jag anar att Lukas Moodysson kliade sig i huvudet mer än en gång under den inspelningen. Kaos är ju ingenting fullt begripligt. Kaos är ju kaos – panikens rabiessmittade storebrorsa. Resultatet är en film som i alla fall berör mig, knäcker mig och får mig att tänka till under och långt efter att filmen är slut – och jag ser glimtar av något vackert mitt i den där brutala kaosröran som filmen är.
Jag har fattat, men aldrig förstått, vad folk menar när de skyller på att en film är pretentiös. Jag tycker inte att Ett hål i mitt hjärta är pretentiös. Den är annorlunda och provocerande och ett bevis på att filmer inte måste vara som filmer brukar vara för att träffa oss. Jag tycker att Moodysson har lyckats med sina intentioner. Någon gång i framtiden kanske det är fler som kommer tycka samma sak som mig, än vad det verkar vara idag. Eller kanske inte.
9/10
Absurd Cinema 