Etikettarkiv: Komedi

Queer Top 20 | #3. Kiss Kiss Bang Bang (2005)

Gästbloggare Christer Hedström listar sina 20 personliga favoriter inom queerfilm.


#3. Kiss Kiss Bang Bang (2005)

Nu fuskar jag lite igen på samma sätt som jag gjorde med Legend, för detta är inte heller så mycket av en LGBT-film egentligen, utan en mörkt komisk noir-deckare, men en homosexuell huvudkaraktär (Gay Perry, spelad av Val Kilmer, den mest underskattade Batman-skådisen någonsin enligt mig) är en så bra roll och en så stor del av filmen att jag tar med den ändå. Den andra, något större huvudrollen spelas av den alltid charmige Robert Downey Jr. och för manus och regi står Shane Black (Iron Man 3 och The Nice Guys).

Manuset är härligt komiskt och smart i sann Shane Black-anda (han har tidigare skrivit men inte regisserat guldrullar som Dödligt Vapen, Den Siste Scouten och The Long Kiss Goodnight), men det som gör denna film bättre än hans andra alster är två saker: för det första Downey Jr. och Kilmers underbara personkemi och för det andra att själva deckarmysteriet är riktigt bra och väl genomtänkt. Handlingen är full av överraskningar men man har ändå en rättvis chans att klura ut hur allt hänger ihop om man tänker till lite.

Manuset är delvis baserat på boken Bodies Are Where You Find Them av Brett Halliday.

Christer Hedström


Christers kompletta lista och övriga texter även jag bidrar med i månadstemat 31 dagar av Queer hittas här.

Queerfilmstemat representeras av filmer innehållandes karaktärer och/eller beteenden som utmanar heteronormen. Queer-teman som homosexualitet, bisexualitet och könsidentitet eller könsuttryck tas i någon mån upp. 

Annonser

Queer Top 20 | #18. The Skeleton Twins (2014)

Gästbloggare Christer Hedström listar sina 20 personliga favoriter inom queerfilm.


#18. The Skeleton Twins (2014)

Detta är en rolig feelgood-film som samtidigt lyckas kännas sorglig vid rätt tillfällen. Bill Hader skiner som den sarkastiske Milo, vars romantiska förflutna med en lärare i high school (Ty Burrell) plågar honom. Hader, Kristen Wiig och Luke Wilson är alla hysteriskt roliga och filmen innehåller en av de mest uppmuntrande scenerna någonsin (det enda jag tänker avslöja är att den innefattar låten Nothing’s Gonna Stop Us Now av Starship).

Christer Hedström


Christers kompletta lista och övriga texter även jag bidrar med i månadstemat 31 dagar av Queer hittas här.

Queerfilmstemat representeras av filmer innehållandes karaktärer och/eller beteenden som utmanar heteronormen. Queer-teman som homosexualitet, bisexualitet och könsidentitet eller könsuttryck tas i någon mån upp. 

Queer Top 20 | #20. The Birdcage (1996)

Gästbloggare Christer Hedström listar sina 20 personliga favoriter inom queerfilm.


#20. The Birdcage (1996)

The Birdcage eller ”Lånta Fjädrar” som den heter på svenska är en komedi av Mike Nichols som har regisserat många bra filmer (bland annat Biloxi Blues och Primary Colors). Den avlidne Robin Williams och Nathan Lane som gjorde den engelska rösten till Timon i Lejonkungen spelar ett homosexuellt par. När Williams son (produkten av ett engångsligg med en kvinna för längesedan) vill ta hem sin flickvän och hennes föräldrar på middag får paret lov att spela hetero (Lane klär ut sig till kvinna) för att blidka flickvännens föräldrar (Gene Hackman och Dianne Wiest). En farsaktig men underhållande film.

Christer Hedström


Christers kompletta lista och övriga texter även jag bidrar med i månadstemat 31 dagar av Queer hittas här.

Queerfilmstemat representeras av filmer innehållandes karaktärer och/eller beteenden som utmanar heteronormen. Queer-teman som homosexualitet, bisexualitet och könsidentitet eller könsuttryck tas i någon mån upp. 

Back to the Future (1985)

Mkrorecensioner-headerBack_to_the_future

Genre: Äventyr, Komedi, Science-Fiction
Produktionsland: USA
Svensk titel: Tillbaka till Framtiden
Manus: Robert Zemeckis, Bob Gale
Regi: Robert Zemeckis
Längd: 116 min
Budget: Cirka 19 000 000 dollar
Skådespelare: Michael J Fox, Christopher Lloyd, Lea Thompson, Crispin Glover, Thomas F Wilson, Claudia Wells, Marc McClure, Wendie Jo Sperber, George DiCenzo, Frances Lee McCain, James Tolkan, Casey Siemaszko, Billy Zane

17 year old Marty McFly got home early last night.

30 years early.

För att komma undan ett gäng terrorister hoppar Marty in i en sportbil, som visar sig vara en tidsmaskin. Hastigt och lustigt befinner han sig 30 år tillbaka i tiden, där han möter sina föräldrar som unga. Inte nog med att de tror att hans täckjacka är en flytväst – hans mamma blir till råga på allt förälskad i honom. Marty har förstås inget val. Han måste se till att hans blivande mamma och pappa får ihop det. Annars kommer han själv inte att bli född.

back-to-the-future

Jag har blivit allergisk mot perfektion. Det måste finnas något som skaver i den allmänna perfektionen för att min tvångstankehjärna inte ska sprängas av bekräftelse. Men eftersom Back to the Future aldrig varit en ”5 av 5” för mig har den trots allt inte nått fram på alla punkter och det gör den bättre än perfektion. Mindfuck.

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
2 – Hjärna (komplext värde)
5 – Hjärta (emotionellt värde)
3 – Sentimentalitet/Romantik
1 – Barnförbjudet
5 – Feelgood
3 – Budskap
1 – Obehag
4 – Humor
3 – Action
3 – Prat

title_back_to_the_future_blu-ray

Betyg:
4 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
3 – Dialog
5 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
4 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
42/50 – Totalt

SYD-Betyg-09

L’Âge d’Or / Guldåldern (1930)

Artsy-Fartsy-headerpostlage2

Genre: Surrealism, Drama, Komedi
Produktionsland: Frankrike
Alternativ titel: The Golden Age, Age of Gold
Manus: Luis Buñuel, Salvador Dali
Regi: Luis Buñuel
Längd: 60 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Gaston Modot, Lya Lys, Caridad de Laberdesque, Max Ernst

Banned for over 50 years

Ingenting är som det verkar och dessutom faller hela kvarter ihop på söndagarna i denna surrealistiska klassiker som Buñuel skrev tillsammans med Salvador Dali.

ld8

Salvador Dalí och Luis Buñuel skapade ytterligare ett surrealistiskt filmprojekt tillsammans efter 1929 års konstfilm Un Chien Andalou (läs min recension). Redan året därpå släpptes L’Âge d’Or / Guldåldern, som under den betydligt längre speltiden en timme hann med att skildra diverse teman och besynnerligheter. Katolska kyrkan, fotfetischism, dödliga skorpioner, kläder som symboler för den mänskliga kroppens avtryck samt en och annan bekvämt tillbakalutad kossa som tagit människans plats i sänghalmen.

Filmen innehåller till skillnad från Den Andalusiska Hunden inte bara diegetiskt ljudberättande (filmen räknas som en av dom första filmerna att utnyttja ljudet på ett kreativt sätt och bryta sig loss från stumfilmens konventioner), utan också en avsevärd dos kontroversiell samhällskritik enligt Buñuels sedermera välkänt subversiva principer, men också förvånansvärt mycket humor som faktiskt får mig att skratta högt ett flertal gånger.

ld18

Eller är det egentligen så förvånande att en film av Dalí och Buñuel skulle ha sin dos humor? Bägge var karaktärer som tog livet med absurdistisk distans och älskade leken i deras konstnärskap, men inte desto mindre ville dom skildra snedstegen i mänsklighetens försök att kontrollera den naturliga gången.

Vad gäller deras samhällskritiska inställning gick deras meningar isär under förproduktionens gång, eftersom Buñuel låg till vänster politiskt medan Dalí å sin sida var nationalistisk sympatisör och stöttade Francos spanska diktatur. Han nöjde sig med att fokusera på kritiken mot katolska kyrkan, medan Buñuel ville revoltera mot all form av överklass och etablissemang.

ld22

Resultatet blev att Buñuel tog hand om själva inspelningen på egen hand (första inspelningsdagen började med att han jagade iväg Dalí med en hammare) och vad som var beställt som en ny kortfilm växte både över budget och längd för att resultera i en smärre långfilm. Något som dock stöttades av surrealistfinansiärerna och privatbiografägarna Marie-Laurie och Charles de Noailles (stöttare av bland annat innovatören Man Ray) trots Buñuels bekymran, varpå  han slängde in i stort sett allt han filmat, otrimmat i sin helhet.

bungoldenage

Om filmen börjar relativt konkret – om än fragmentariskt episodisk (ibland kommer jag att tänka på berättandet i betydligt färskare finanssatiren The Big Short – läs min recension), är filmens sista tredjedel en uppfriskande tempoökning i Buñuels och Dalís speciella förmågor och jag får räta ryggen framför filmen för att hänga med. Symbolismen sparkar emellanåt bakut och jag njuter under denna period av fenomenalt filmberättande.

Det nyskapande och filmhistoriska värdet av en surrealistisk långfilm till trots känner jag ändå att filmen hade kunnat rappas upp fram till avslutningens intensitet, men då hade en relevant del av briljansen i slutets scener möjligen degraderat i dess intryckspotential. Blivit mer kaka än russin.

ld23

Guldåldern är nog en av dessa filmer som demonstrerar hur platta, matta passager är viktiga för att göra ögonblicken du kommer ihåg ännu mer minnesvärda. Hur surrealism trots allt utgår från realism och därför tjänar på ett ankare i måttfullheten. Ingen saft utan vatten. Oftast är ju saften bäst utspädd; en del saft och en handfull delar vatten.

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
5 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
3 – Sentimentalitet/Romantik
1 – Barnförbjudet
2 – Feelgood
4 – Budskap
1 – Obehag
3 – Humor
2 – Action
1 – Prat

titlelage

Betyg:
3 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
2 – Dialog
3 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
34/50 – Totalt

SYD-Betyg-07

Posters: 

postlage1

Lengua-Castellana-Hist.-del-cine-02-CA-La-edad-de-oro-1930

Ferris Bueller’s Day Off (1986)

Mkrorecensioner-headerFerris-Buellers-Day-Off-Poster

Genre: Drama, Komedi
Produktionsland: USA
Svensk titel: Fira med Ferris
Manus: John Hughes
Regi: John Hughes
Längd: 103 min
Budget: Cirka 6 000 000 dollar (USA)
Skådespelare: Matthew Broderick, Alan Ruck, Mia Sara, Jennifer Grey, Charlie Sheen, Lyman Ward, Kristy Swanson, Jeffrey Jones, Cindy Pickett, Edie McClurg, Max Perlich

While the rest of us were just thinking about it…Ferris borrowed a Ferrari and did it…all in a day.

Ferris Bueller är en kaxig tonåring som dessutom är proffs på att skolka från skolan, utan att vare sig rektor eller föräldrar märker någonting. Nu ska han ta en fridag tillsammans med flickvännen men hamnar i oväntade äventyr.

large ferris buellers day off blu-ray12

Sentimentalfeelgood, busig 80-talsnostalgi för yngre ungdomar i alla åldrar som vill leva det okomplicerade livet och ställer sig i attackposition inför vuxenlivets krav.

Det är vad John Hughes (The Breakfast Club, Home Alone, Sixteen Candles) förpackat i och med Fira med Ferris (som den svenska titeln lyder). Trots att jag skriver under på det mesta av detta är det ändå inte en film helt efter mina takter. Det sentimentala, övertydligt charmiga och okomplicerade dominerar lite för mycket. Jag hoppar hellre inlindade lustigkurreskratt och ställer mig mer i perspektivet att vuxenvärlden är en primitiv zon som tror att dom avancerat, när det egentligen är barnen som är dom avancerade varelserna. Vuxenlivet är mest en avstannande konvention som lättmanipulerade människor finner sig i.

jennifer_grey_jeanie_ferris_buellers_day_off

Ferris Bueller står i fronten för att revoltera mot vad nu dom vuxna har i planerna för honom och detta gör han sorglöst och felfritt. Faktiskt visar dom vuxna i Hughes berättande mycket av mitt perspektiv – rektorn är flitig men hans överlägsna självbild faller kort inför dom yngres fantasi, precis som dom två tjuvarna i Home Alone (1990) som överlistas av fantasin och den sorglösa lekfullheten under en ensam liten pojkes påhittighet.

Ferris är dock för perfekt för att min sympati ska vara med honom på samma sätt som ett mindre barn. Han har knutit band till vuxenheten i och med sin ålder. Han har en vacker tjej som – hur oemotståndligt vacker Mia Sara än är, mest fungerar som hans nickedockande knähund och finns där för att understryka hans briljans som förebild. Han är sarkastisk mot sina hjärntvättade föräldrar så pass att charmen i det överskuggas av arrogansen emellanåt. Han är älskad och saknad av hela skolan, som uppmärksammar honom som ett skolgårdshelgon, till rektorns stora avund. Han har en smart men pessimistisk nördkompis i Cameron (spelad av en Alan Ruck i spelsäkert The Graduate-territorium), som han kör med och som å ena sidan kritiserar Ferris sorglösa kommandoföring, men å andra sidan så gärna vill ha det Ferris får gratis.

ferris-bueller-why-so-blu-7

Jag gillar Matthew Brodericks karisma som Ferris. Han påminner väldigt mycket om det andre underbarnet Xavier Dolan – filmskaparen från Kanada, i sin ansiktsföring och pojkaktiga utstrålning. Men det är farligt med alltför perfekta karaktärer och min relation till Ferris stannar någonstans vid likgiltighet, medan sympatierna istället förs över på den depressive vännen och ensambarnet Cameron. Filmens resa blir att se honom släppa kontrollen över det ”perfekta” livet i form av mål och prestationer för andras skull och istället nå Nirvana med Ferris som kraft. Släppa kontrollen och hitta sig själv. Där är filmens hjärta för mig.

Jag gillar teorin som går ut på att Ferris egentligen inte existerar. Att Ferris är en fantasifigur skapad av Cameron för att våga ta tag i sin snåriga livssituation och våga lätta från marken, slå ut och övervinna sin musselpersona. Men någonstans ska filmen studsa tillbaka på Ferris ändå och det skär sig lite med potentialen jag gärna sett mer av.

large ferris buellers day off blu-ray3

Filmens tekniska guldstjärna går givetvis till berättare Hughes postmodernistiska lek med att exempelvis bryta fjärde väggen och likt gamla och nya friskusfläktar som (1962 – läs min recension), Annie Hall (1977), The Big Short (2015 – läs min recension) och Deadpool (2016) kasta om konventionerna kompromisslöst i största allmänhet. Där funkar *karaktären* Ferris som bäst, utan omvärldens idoliserande som rättfärdigande för hans värdefullhet som playmaker. Där är han en flippig rebell på riktigt, helt i min smak!

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
2 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
4 – Sentimentalitet/Romantik
1 – Barnförbjudet
5 – Feelgood
3 – Budskap
1 – Obehag
4 – Humor
2 – Action
3 – Prat

ferris_buellers_day_off_174-1

Betyg:
3 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
32/50 – Totalt

SYD-Betyg-06

Sedmikrásky / Daisies (1966)

Artsy-Fartsy-headertumblr_me7x0wHKhI1qe3pw6o1_1280

Genre: Absurdism, Komedi, Drama
Produktionsland: Tjeckoslovakien
Svensk titel: Tusenskönorna
Manus: Vera Chytilová, Ester Krumbachová, Pavel Jurácek
Regi: Vera Chytilová
Längd: 74 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Jitka Cerhová, Ivana Karbanová, Julius Albert

Upsa-daisy .. downs-a-daisy … turned-ons-a-daisy

Absurd tjeckisk film om två vänninor som båda heter Marie. På grund av att det händer så mycket hemskt i världen anser de att de också bör sprida kaos omkring sig.

born-to-be-wild-11-counterculture-films-riding-shotgun-with-easy-rider-11

Sedmikrásky (vars svenska titel är Tusenskönorna) är en experimentiell liten film av kvinnliga filmskaparen Vera Chytilová (Ovoce Stromu Rajských Jíme / Fruit of Paradise) som var udda till och med i jämförelse med andra tjeckoslovakiska ”Nya vågen”-filmer som kom på 60/70-talet. Den har ett slags anarkofeministiskt driv att löpa amok med sina energidryckspåverkade kvinnokaraktärer men framför allt en vilja att gå loss helt i det tekniska filmskapandet.

Jag blir lite distanserad av upplevelsen just på grund av fokuset på dom tekniska bitarna som tycks vara långt mer intressanta för filmskaparna än att sätta en stämning eller skildra något djupare. Engagemanget förvanskas när drivet mer handlar om att visa ett tekniskt experiment på klippbordet än att sätta ett avtryck kopplat till föregående och nästföljande scen, eller för den delen landa i själva ögonblicket. Finesserna med regnbågsfärgade multiexponeringar, pusselklippt stop-motion och ständigt växlande mellan svartvitt, sepia, grönt, blått och färg är dock oerhört långt före sin tid och galet fortfarande i dagens filmklimat. Rent ut sagt häpnadsväckande effekter.

daisiesPDVD_011

Det blir att kännas som om det är tekniknördar som gått loss på alla cylindrar snarare än en kreativt känslomässig filmskapare som försöker sätta en prägel att bygga något på och jag föredrar känsla framför teknisk briljans. Filmen är mer ett skickligt gitarrsolo i hög hastighet än ett finstämt stämningsbyggande, för att jämföra med musik. Oviljan att landa i något allvarligt och tråkseriöst eller att saker ska vara på ”ett sätt” känns som filmens stora statement. För mig blir intrycket mer en föreställning skapad av yta och teknisk finess snarare än att verkligen beröra mig konstnärligt.

Daisies_3

Sexspalten: Filmens huvudroller består av två kvinnor som revolterar mot allt och alla och utöver det filmstrukturen i sig på ett metaplan, när dom inte gör någon hemlighet av att dom är fullt medvetna om deras roller i en film jag som åskådare upplever. Dom går på dejter med mycket äldre män och skickar sedan iväg dem på tågresa för att bli av med dem, gång på gång. Dom massakrerar fester och deras inställning pendlar mellan ”uppfriskande manisk” och ”övertydligt, uppmärksamhetssökande och för mycket”.

vlcsnap-2012-07-06-21h42m27s139

Dom ursäktar sig inte och är på många vis utmärkt inspiration för kvinnans kompromisslöshet och frigörande från konventionerna makten satt kvinnan i, men det blir många gånger för poserande för mig. Vill jag ha kompromisslöst feministiskt flipperspel föredrar jag Mai Zetterlings Flickorna (1968) eller Harmony Korines Spring Breakers (2013 – läs min recension) framför Tusenskönorna, men jag ångrar defintivt inte att jag sett den.

Filmen avslutas genom att tillägnas till ”those that get upset only by a stumped-upon bed of lettuce”. Den kanske finaste absurdismen i hela filmen, som rättfärdigar till och med allt jag i min tråkighet och i sig absurda sökande efter värde kallar för mindre värdefullt.

Daisies__014_large

Jag känner att jag lär behöva återkomma till denna för min egen kunskaps skull, då det finns flera intressanta analyser som tar upp saker jag inte riktigt träffades av under åtminstone denna visning. Jag är övertygad om att det finns en rik mängd intressant undertext – meningsfylldhet, till filmens innehåll jag kommer må bra av att lära mig mer av, då jag i min fåniga jakt på mening i en absurd film inte träffades oerhört starkt just av filmens experimentglädje som något märkvärt ”empowering” element utan mer som teknisk, klämkäck nihilism.

Vilket är gott nog för mig i det lilla – egentligen. Varför krånglar jag till det för mig? Konstruktiv nihilism är ändå konstruktiv nihilism.

daisies-09

Målgruppschecklist:
3 – Hjärna (komplext värde)
2 – Hjärta (emotionellt värde)
4 – Sentimentalitet
1 – Barnförbjudet
4 – Feelgood
2 – Budskap
1 – Obehag
3 – Humor
1 – Action
2 – Prat

daisiesPDVD_006

Betyg:
2 – Atmosfär
2 – Dramaturgi
2 – Dialog
3 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
2 – Musik
3 – Ljudform (nyttjande av ljud)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
30/50 – Totalt

SYD-Betyg-06