Etikettarkiv: Komedi

Back to the Future (1985)

Mkrorecensioner-headerBack_to_the_future

Genre: Äventyr, Komedi, Science-Fiction
Produktionsland: USA
Svensk titel: Tillbaka till Framtiden
Manus: Robert Zemeckis, Bob Gale
Regi: Robert Zemeckis
Längd: 116 min
Budget: Cirka 19 000 000 dollar
Skådespelare: Michael J Fox, Christopher Lloyd, Lea Thompson, Crispin Glover, Thomas F Wilson, Claudia Wells, Marc McClure, Wendie Jo Sperber, George DiCenzo, Frances Lee McCain, James Tolkan, Casey Siemaszko, Billy Zane

17 year old Marty McFly got home early last night.

30 years early.

För att komma undan ett gäng terrorister hoppar Marty in i en sportbil, som visar sig vara en tidsmaskin. Hastigt och lustigt befinner han sig 30 år tillbaka i tiden, där han möter sina föräldrar som unga. Inte nog med att de tror att hans täckjacka är en flytväst – hans mamma blir till råga på allt förälskad i honom. Marty har förstås inget val. Han måste se till att hans blivande mamma och pappa får ihop det. Annars kommer han själv inte att bli född.

back-to-the-future

Jag har blivit allergisk mot perfektion. Det måste finnas något som skaver i den allmänna perfektionen för att min tvångstankehjärna inte ska sprängas av bekräftelse. Men eftersom Back to the Future aldrig varit en ”5 av 5” för mig har den trots allt inte nått fram på alla punkter och det gör den bättre än perfektion. Mindfuck.

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
2 – Hjärna (komplext värde)
5 – Hjärta (emotionellt värde)
3 – Sentimentalitet/Romantik
1 – Barnförbjudet
5 – Feelgood
3 – Budskap
1 – Obehag
4 – Humor
3 – Action
3 – Prat

title_back_to_the_future_blu-ray

Betyg:
4 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
3 – Dialog
5 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
4 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
42/50 – Totalt

SYD-Betyg-09

L’Âge d’Or / Guldåldern (1930)

Artsy-Fartsy-headerpostlage2

Genre: Surrealism, Drama, Komedi
Produktionsland: Frankrike
Alternativ titel: The Golden Age, Age of Gold
Manus: Luis Buñuel, Salvador Dali
Regi: Luis Buñuel
Längd: 60 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Gaston Modot, Lya Lys, Caridad de Laberdesque, Max Ernst

Banned for over 50 years

Ingenting är som det verkar och dessutom faller hela kvarter ihop på söndagarna i denna surrealistiska klassiker som Buñuel skrev tillsammans med Salvador Dali.

ld8

Salvador Dalí och Luis Buñuel skapade ytterligare ett surrealistiskt filmprojekt tillsammans efter 1929 års konstfilm Un Chien Andalou (läs min recension). Redan året därpå släpptes L’Âge d’Or / Guldåldern, som under den betydligt längre speltiden en timme hann med att skildra diverse teman och besynnerligheter. Katolska kyrkan, fotfetischism, dödliga skorpioner, kläder som symboler för den mänskliga kroppens avtryck samt en och annan bekvämt tillbakalutad kossa som tagit människans plats i sänghalmen.

Filmen innehåller till skillnad från Den Andalusiska Hunden inte bara diegetiskt ljudberättande (filmen räknas som en av dom första filmerna att utnyttja ljudet på ett kreativt sätt och bryta sig loss från stumfilmens konventioner), utan också en avsevärd dos kontroversiell samhällskritik enligt Buñuels sedermera välkänt subversiva principer, men också förvånansvärt mycket humor som faktiskt får mig att skratta högt ett flertal gånger.

ld18

Eller är det egentligen så förvånande att en film av Dalí och Buñuel skulle ha sin dos humor? Bägge var karaktärer som tog livet med absurdistisk distans och älskade leken i deras konstnärskap, men inte desto mindre ville dom skildra snedstegen i mänsklighetens försök att kontrollera den naturliga gången.

Vad gäller deras samhällskritiska inställning gick deras meningar isär under förproduktionens gång, eftersom Buñuel låg till vänster politiskt medan Dalí å sin sida var nationalistisk sympatisör och stöttade Francos spanska diktatur. Han nöjde sig med att fokusera på kritiken mot katolska kyrkan, medan Buñuel ville revoltera mot all form av överklass och etablissemang.

ld22

Resultatet blev att Buñuel tog hand om själva inspelningen på egen hand (första inspelningsdagen började med att han jagade iväg Dalí med en hammare) och vad som var beställt som en ny kortfilm växte både över budget och längd för att resultera i en smärre långfilm. Något som dock stöttades av surrealistfinansiärerna och privatbiografägarna Marie-Laurie och Charles de Noailles (stöttare av bland annat innovatören Man Ray) trots Buñuels bekymran, varpå  han slängde in i stort sett allt han filmat, otrimmat i sin helhet.

bungoldenage

Om filmen börjar relativt konkret – om än fragmentariskt episodisk (ibland kommer jag att tänka på berättandet i betydligt färskare finanssatiren The Big Short – läs min recension), är filmens sista tredjedel en uppfriskande tempoökning i Buñuels och Dalís speciella förmågor och jag får räta ryggen framför filmen för att hänga med. Symbolismen sparkar emellanåt bakut och jag njuter under denna period av fenomenalt filmberättande.

Det nyskapande och filmhistoriska värdet av en surrealistisk långfilm till trots känner jag ändå att filmen hade kunnat rappas upp fram till avslutningens intensitet, men då hade en relevant del av briljansen i slutets scener möjligen degraderat i dess intryckspotential. Blivit mer kaka än russin.

ld23

Guldåldern är nog en av dessa filmer som demonstrerar hur platta, matta passager är viktiga för att göra ögonblicken du kommer ihåg ännu mer minnesvärda. Hur surrealism trots allt utgår från realism och därför tjänar på ett ankare i måttfullheten. Ingen saft utan vatten. Oftast är ju saften bäst utspädd; en del saft och en handfull delar vatten.

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
5 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
3 – Sentimentalitet/Romantik
1 – Barnförbjudet
2 – Feelgood
4 – Budskap
1 – Obehag
3 – Humor
2 – Action
1 – Prat

titlelage

Betyg:
3 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
2 – Dialog
3 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
34/50 – Totalt

SYD-Betyg-07

Posters: 

postlage1

Lengua-Castellana-Hist.-del-cine-02-CA-La-edad-de-oro-1930

Ferris Bueller’s Day Off (1986)

Mkrorecensioner-headerFerris-Buellers-Day-Off-Poster

Genre: Drama, Komedi
Produktionsland: USA
Svensk titel: Fira med Ferris
Manus: John Hughes
Regi: John Hughes
Längd: 103 min
Budget: Cirka 6 000 000 dollar (USA)
Skådespelare: Matthew Broderick, Alan Ruck, Mia Sara, Jennifer Grey, Charlie Sheen, Lyman Ward, Kristy Swanson, Jeffrey Jones, Cindy Pickett, Edie McClurg, Max Perlich

While the rest of us were just thinking about it…Ferris borrowed a Ferrari and did it…all in a day.

Ferris Bueller är en kaxig tonåring som dessutom är proffs på att skolka från skolan, utan att vare sig rektor eller föräldrar märker någonting. Nu ska han ta en fridag tillsammans med flickvännen men hamnar i oväntade äventyr.

large ferris buellers day off blu-ray12

Sentimentalfeelgood, busig 80-talsnostalgi för yngre ungdomar i alla åldrar som vill leva det okomplicerade livet och ställer sig i attackposition inför vuxenlivets krav.

Det är vad John Hughes (The Breakfast Club, Home Alone, Sixteen Candles) förpackat i och med Fira med Ferris (som den svenska titeln lyder). Trots att jag skriver under på det mesta av detta är det ändå inte en film helt efter mina takter. Det sentimentala, övertydligt charmiga och okomplicerade dominerar lite för mycket. Jag hoppar hellre inlindade lustigkurreskratt och ställer mig mer i perspektivet att vuxenvärlden är en primitiv zon som tror att dom avancerat, när det egentligen är barnen som är dom avancerade varelserna. Vuxenlivet är mest en avstannande konvention som lättmanipulerade människor finner sig i.

jennifer_grey_jeanie_ferris_buellers_day_off

Ferris Bueller står i fronten för att revoltera mot vad nu dom vuxna har i planerna för honom och detta gör han sorglöst och felfritt. Faktiskt visar dom vuxna i Hughes berättande mycket av mitt perspektiv – rektorn är flitig men hans överlägsna självbild faller kort inför dom yngres fantasi, precis som dom två tjuvarna i Home Alone (1990) som överlistas av fantasin och den sorglösa lekfullheten under en ensam liten pojkes påhittighet.

Ferris är dock för perfekt för att min sympati ska vara med honom på samma sätt som ett mindre barn. Han har knutit band till vuxenheten i och med sin ålder. Han har en vacker tjej som – hur oemotståndligt vacker Mia Sara än är, mest fungerar som hans nickedockande knähund och finns där för att understryka hans briljans som förebild. Han är sarkastisk mot sina hjärntvättade föräldrar så pass att charmen i det överskuggas av arrogansen emellanåt. Han är älskad och saknad av hela skolan, som uppmärksammar honom som ett skolgårdshelgon, till rektorns stora avund. Han har en smart men pessimistisk nördkompis i Cameron (spelad av en Alan Ruck i spelsäkert The Graduate-territorium), som han kör med och som å ena sidan kritiserar Ferris sorglösa kommandoföring, men å andra sidan så gärna vill ha det Ferris får gratis.

ferris-bueller-why-so-blu-7

Jag gillar Matthew Brodericks karisma som Ferris. Han påminner väldigt mycket om det andre underbarnet Xavier Dolan – filmskaparen från Kanada, i sin ansiktsföring och pojkaktiga utstrålning. Men det är farligt med alltför perfekta karaktärer och min relation till Ferris stannar någonstans vid likgiltighet, medan sympatierna istället förs över på den depressive vännen och ensambarnet Cameron. Filmens resa blir att se honom släppa kontrollen över det ”perfekta” livet i form av mål och prestationer för andras skull och istället nå Nirvana med Ferris som kraft. Släppa kontrollen och hitta sig själv. Där är filmens hjärta för mig.

Jag gillar teorin som går ut på att Ferris egentligen inte existerar. Att Ferris är en fantasifigur skapad av Cameron för att våga ta tag i sin snåriga livssituation och våga lätta från marken, slå ut och övervinna sin musselpersona. Men någonstans ska filmen studsa tillbaka på Ferris ändå och det skär sig lite med potentialen jag gärna sett mer av.

large ferris buellers day off blu-ray3

Filmens tekniska guldstjärna går givetvis till berättare Hughes postmodernistiska lek med att exempelvis bryta fjärde väggen och likt gamla och nya friskusfläktar som (1962 – läs min recension), Annie Hall (1977), The Big Short (2015 – läs min recension) och Deadpool (2016) kasta om konventionerna kompromisslöst i största allmänhet. Där funkar *karaktären* Ferris som bäst, utan omvärldens idoliserande som rättfärdigande för hans värdefullhet som playmaker. Där är han en flippig rebell på riktigt, helt i min smak!

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
2 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
4 – Sentimentalitet/Romantik
1 – Barnförbjudet
5 – Feelgood
3 – Budskap
1 – Obehag
4 – Humor
2 – Action
3 – Prat

ferris_buellers_day_off_174-1

Betyg:
3 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
32/50 – Totalt

SYD-Betyg-06

Sedmikrásky / Daisies (1966)

Artsy-Fartsy-headertumblr_me7x0wHKhI1qe3pw6o1_1280

Genre: Absurdism, Komedi, Drama
Produktionsland: Tjeckoslovakien
Svensk titel: Tusenskönorna
Manus: Vera Chytilová, Ester Krumbachová, Pavel Jurácek
Regi: Vera Chytilová
Längd: 74 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Jitka Cerhová, Ivana Karbanová, Julius Albert

Upsa-daisy .. downs-a-daisy … turned-ons-a-daisy

Absurd tjeckisk film om två vänninor som båda heter Marie. På grund av att det händer så mycket hemskt i världen anser de att de också bör sprida kaos omkring sig.

born-to-be-wild-11-counterculture-films-riding-shotgun-with-easy-rider-11

Sedmikrásky (vars svenska titel är Tusenskönorna) är en experimentiell liten film av kvinnliga filmskaparen Vera Chytilová (Ovoce Stromu Rajských Jíme / Fruit of Paradise) som var udda till och med i jämförelse med andra tjeckoslovakiska ”Nya vågen”-filmer som kom på 60/70-talet. Den har ett slags anarkofeministiskt driv att löpa amok med sina energidryckspåverkade kvinnokaraktärer men framför allt en vilja att gå loss helt i det tekniska filmskapandet.

Jag blir lite distanserad av upplevelsen just på grund av fokuset på dom tekniska bitarna som tycks vara långt mer intressanta för filmskaparna än att sätta en stämning eller skildra något djupare. Engagemanget förvanskas när drivet mer handlar om att visa ett tekniskt experiment på klippbordet än att sätta ett avtryck kopplat till föregående och nästföljande scen, eller för den delen landa i själva ögonblicket. Finesserna med regnbågsfärgade multiexponeringar, pusselklippt stop-motion och ständigt växlande mellan svartvitt, sepia, grönt, blått och färg är dock oerhört långt före sin tid och galet fortfarande i dagens filmklimat. Rent ut sagt häpnadsväckande effekter.

daisiesPDVD_011

Det blir att kännas som om det är tekniknördar som gått loss på alla cylindrar snarare än en kreativt känslomässig filmskapare som försöker sätta en prägel att bygga något på och jag föredrar känsla framför teknisk briljans. Filmen är mer ett skickligt gitarrsolo i hög hastighet än ett finstämt stämningsbyggande, för att jämföra med musik. Oviljan att landa i något allvarligt och tråkseriöst eller att saker ska vara på ”ett sätt” känns som filmens stora statement. För mig blir intrycket mer en föreställning skapad av yta och teknisk finess snarare än att verkligen beröra mig konstnärligt.

Daisies_3

Sexspalten: Filmens huvudroller består av två kvinnor som revolterar mot allt och alla och utöver det filmstrukturen i sig på ett metaplan, när dom inte gör någon hemlighet av att dom är fullt medvetna om deras roller i en film jag som åskådare upplever. Dom går på dejter med mycket äldre män och skickar sedan iväg dem på tågresa för att bli av med dem, gång på gång. Dom massakrerar fester och deras inställning pendlar mellan ”uppfriskande manisk” och ”övertydligt, uppmärksamhetssökande och för mycket”.

vlcsnap-2012-07-06-21h42m27s139

Dom ursäktar sig inte och är på många vis utmärkt inspiration för kvinnans kompromisslöshet och frigörande från konventionerna makten satt kvinnan i, men det blir många gånger för poserande för mig. Vill jag ha kompromisslöst feministiskt flipperspel föredrar jag Mai Zetterlings Flickorna (1968) eller Harmony Korines Spring Breakers (2013 – läs min recension) framför Tusenskönorna, men jag ångrar defintivt inte att jag sett den.

Filmen avslutas genom att tillägnas till ”those that get upset only by a stumped-upon bed of lettuce”. Den kanske finaste absurdismen i hela filmen, som rättfärdigar till och med allt jag i min tråkighet och i sig absurda sökande efter värde kallar för mindre värdefullt.

Daisies__014_large

Jag känner att jag lär behöva återkomma till denna för min egen kunskaps skull, då det finns flera intressanta analyser som tar upp saker jag inte riktigt träffades av under åtminstone denna visning. Jag är övertygad om att det finns en rik mängd intressant undertext – meningsfylldhet, till filmens innehåll jag kommer må bra av att lära mig mer av, då jag i min fåniga jakt på mening i en absurd film inte träffades oerhört starkt just av filmens experimentglädje som något märkvärt ”empowering” element utan mer som teknisk, klämkäck nihilism.

Vilket är gott nog för mig i det lilla – egentligen. Varför krånglar jag till det för mig? Konstruktiv nihilism är ändå konstruktiv nihilism.

daisies-09

Målgruppschecklist:
3 – Hjärna (komplext värde)
2 – Hjärta (emotionellt värde)
4 – Sentimentalitet
1 – Barnförbjudet
4 – Feelgood
2 – Budskap
1 – Obehag
3 – Humor
1 – Action
2 – Prat

daisiesPDVD_006

Betyg:
2 – Atmosfär
2 – Dramaturgi
2 – Dialog
3 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
2 – Musik
3 – Ljudform (nyttjande av ljud)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
30/50 – Totalt

SYD-Betyg-06

The Editor (2014)

Halloween-banner-2015the-editor-dude-designs-poster-thomas-hodge

Genre: Pastisch, Komedi, Mysterium, Skräck, Giallo, Parodi
Produktionsland: Kanada
Manus: Matthew Kennedy, Conor Sweeney, Adam Brooks
Regi: Matthew Kennedy, Adam Brooks
Längd: 95 min
Budget: Cirka 130 000 dollar (CAN)
Skådespelare: Paz de la Huerta, Adam Brooks, Matthew Kennedy, Conor Sweeney, Udo Kier, Laurence R Harvey, Jerry Wasserman, Samantha Hill, Kevin Anderson, Brett Donahue, Dan Bern, Sheila Campbell, Brent Neale, Jasmine Mae

Filmklipparen Rey Ciso har förlorat fyra fingrar på högerhanden. Utrustad med en träprotes har han nu nedgraderats till en nobody i 70-talets italienska filmindustri. När skådespelare, från filmen han arbetar med, mördas brutalt är Rey huvudmisstänkt och han måste nu kämpa för att rentvå sitt namn.

The-Editor-2k115687 The-Editor-2k28196

Några kanadensiska, indiefilmande entusiaster (ett filmkollektiv som går under namnet Astron-6) har gjort en pastisch/parodi – tillika hyllning, av främst 70-talets italienska giallos och annat med euroskräckrötter. Sergio Martinos, Lucio Fulcis, Dario Argentos filmer och framför allt alla dess mer ofrivilligt komiska element.

Dom har verkligen gjort sin nördläxa och överfört det i hantverket. Så pass att det både är absurt fånigt på ett hysteriskt sätt vilket med rätt humör lätt omvandlas till den bästa formen av humor. Deras sinne för detaljer är inte riktigt på Edgar Wrights nivå (Shaun of the Dead), men inte långt ifrån. Som en blandning av Den Nakna Pistolen (1988) och Evil Ed (1995) ungefär. Det ska sägas att det är betydligt mer pastisch än parodi på denna, så du inte förväntar dig skämtintensiteten av en Scary Movie-film eller ren parodi.

the-editor-2 The-Editor-2k69891

Komplett med riktigt b-charmig efterdubbning och oförargliga inslag av nakna kroppar så fort minsta möjlighet ges och huvudkaraktären Rey Ciso har snott Donald Sutherlands stil rakt av från venedigmysteriet Don’t Look Now (1973 – läs min recension). The Beyond / …E tu Vivrai nel Terrore! L’aldilà (1981) och Inferno (1980) är andra filmer som spoofas träffsäkert.

Ju mer filmen utvecklas, ju mer ambitiös känns den på gott och ont. Humor övergår till hysteria och slutligen ett pussel i ett pussel och en dröm inuti en dröm. Underhållande och lekfullt skådespeleri, med en cameo av kultveteranen Udo Kier och synthtrippig musik av starke retrosynthartisten Carpenter Brut. Utöver det dyker Paz de la Huerta (från Enter the Void) upp i en… väldigt… annorlunda roll.

The-Editor-2k125625 The-Editor-2k118047

Trots det är jag inte riktigt lika tillfredsställd andra gången jag ser den gentemot den totala överraskningen filmen blev för mig i den risiga, trånga bakgatehakbiografen ReflexenStockholm Filmfestival 2014. Då förväntade jag mig faktiskt en seriös film i stil med giallohomaget Amer (2009), men det blev som att vandra in på en sunksalong på 42th Street i New York på 70-talet och få sig en rejäl dos b-underhållning. Och en liten, öppen publik som är med på noterna gör alltid sitt till!

Men jag rekommenderar den varmt om du vill se något märkligt komiskt. Särskilt om du är bekant med giallos och kan följa med i referenserna. En present till dom initierade och en av dom mest roliga och flippigaste filmerna året 2014. Det går inte annat än att gilla spårat lågbudgetskapande och jag rekommenderar att köpa den för att stötta personerna som ligger bakom allt.

3 – Manus
3 – Skådespelare
3 – Atmosfär
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
————
21/30 – Totalt

SYD-Betyg-07

Mon Oncle (1958)

Mkrorecensioner-headerMon Oncle poster

Genre: Komedi, Feelgood, Absurdism, Slapstick
Produktionsland: Frankrike, Italien
Svensk titel: Min Onkel
Manus: Jean L’Hôte, Jacques Lagrange, Jacques Tati
Regi: Jacques Tati
Längd: 110 min | 117 min
Budget: Cirka 250 000 franc (FRF)
Skådespelare: Jacques Tati, Lucien Frégis, Jean-Pierre Zola, Alain Bécourt, Adrienne Servantie, Jean Meyet, Betty Schneider, Jean-François Martial, Dominique Marie, Yvonne Arnaud, Adelaide Danieli, Régis Fontenay

Mr. Hulot Ventures Into Suburbia… And Disrupts… Disassembles… And Demolishes With His Very Subtle Satire

Herr och Fru Arpel är de modernaste av människor. Deras hem är ett formfulländat verk proppat med mekaniska uppfinningar, radar och miljontals knappar. En dröm för vissa. Men en mardröm för lille sonen Gérard. Inte konstigt då att han flyr den steriliserade världen in i famnen på sin onkel, Monsieur Hulot. Hos honom upplever han obeskrivliga stunder av glädje och befrielse. Allt kan hända, allt är tillåtet. Som alltid i världar byggda på fantasi. Men så kommer föräldrarna på dem. Hulot måste stoppas! I deras värld äger han det farligaste vapnet av allt. Ett hjärta.

Mon_Oncle_Hulot_Arpel__Large_

Jacques Tati (Semestersabotören, Playtime, Trafic) gjorde inte många filmer i sitt liv, men dom han gjorde skapade han med en personlig stil och hjärta som motsvarar mer än vad dom flesta kvantitetsmässigt flitigare filmskapare hinner förmedla på en hel karriär. Hans touch är genomgående i alla hans verk, från 40-tal till 70-tal.

Så även i Mon Oncle (Min Onkel). Stort fokus på humoristiska absurditeter grundat i slapstick som uppstår när människa kommer i kontakt med samhällets maskineri. Stumfilmsdrivet, men där ljudet blir ett tydligt effektelement i sig, som jag skrattar åt flera gånger. Allt är utformat på ett väldigt funktionellt vis, oftast i mycket vackert och finurligt välkomponerade helbilder där karaktärerna går in och ut, fram och tillbaka och skildrar trevligt vardagens gång utan någon alltför uppenbar röd tråd. Däremot får en lång, röd gummislang dock mycket utrymme. Symboliskt … eller?

mo2

Film driven genom mise-en-scène – scenen, estetiken och tempot innanför kameran oberoende av klipp. Det är alltid väldigt fina kompositioner med njutbar färgbalans och obalans i en fyndigt stiliserad miljö. Stil och olycka – ordning och kaos. Det är inte bara tidsepoken och landet Frankrike i sig som får filmens visuella form att påminna mig starkt om den surrealistiske konstnären Guy Bourdins färgstarka fotografier.

vlcsnap-9090518

Jacques Tati spelar alltid huvudkaraktären – allt som oftast den med hatt och rock beprydde Monsieur Hulot, lika utpräglat tydlig som Charlie Chaplins, Buster Keatons och Laurel & Hardys stumfilmsfigurer. Hulot – en man som inte riktigt passar in någonstans och gör tvärtemot vad du ska göra (mannen som gör vad som faller honom in, för all del) och av sin naturliga läggning skapar oordning i miljöer där allt ska vara ordnat och strukturerat – kontrollerat till perfektion. Han är den felande länken i det mänskliga maskineriet.

01_mon_oncle_cc

Hulot får i denna film fin kontrast att röra om i, i form av det strukturerade, materialistiskt moderna designparet och deras bekantskapskrets. Dom beter sig som folk gör mest och filmen tar fram hur fånigt det är. Hulot blir den mest sansade i sammanhanget, tillsammans med parets son Gérard, som är trött på sina föräldrars fantasikvävande ordning och reda. Hulot, busiga barn och hundar som sorglöst flyr människornas fåniga diciplin skildras alla som lekfulla och fria varelser medan resten symboliserar ett strikt samhälle styrt av status, modern materialism och andra värdelösa luftslott.

Ofta händer mycket i bilden på samma gång. Några pratar, ett oväsen försiggår bakom och Hulot är i fullt tag med att fixa något i ett annat hörn. Du som tittare får välja var du ska fokusera. Trots få bilder är det ibland mer intensivt än en actionladdad musikvideo just genom simultanskildrandet. Som verkligheten är – men det absurdistiska skildrandet av verkligheten.

00a47481758b5a1dc29c2cd36763f43a1a078eba-700

Tati skildrar den på ett sätt som till ytan är långt ifrån den ”realism” vi är vana vid, men under den speciella ytdistansen sägs många sanningar, mer träffsäkra än allt det den tunga realismen ambitiöst försöker säga sin åskådare. Mon Oncle är precis som en Roy Andersson-film, men med barnboksmålad feelgood som plattform istället för dammgrå depression. Trevligt och charmig kritik av samhället med hjälp av underbar a-b-s-u-r-d-i-s-m, med andra ord.

3 – Manus
4 – Skådespelare
4 – Atmosfär
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
3 – Musik
————
24/30 – Totalt

SYD-Betyg-07


jacques-tati-quote-05-on-hulot-1959

Braindead (1992)

Halloween-banner-2015

Braindead posterGenre: Splatterkomedi, Skräck, Komedi, Svart komedi, Äventyr
Produktionsland: Nya Zeeland
Alternativ titel: Dead Alive (USA)
Manus: Peter Jackson, Stephen Sinclair, Fran Walsh
Regi: Peter Jackson
Längd: 104 min | 85 min (R-rated) | 97 min (unrated) | 80 min (FSK 16) | 92 min (1992) (1993) (cut) | 85 min (heavily cut) | 99 min (DVD edition)
Skådespelare: Timothy Balme, Diana Penalver, Elizabeth Moody, Ian Watkin, Brenda Kendall, Stuart Devenie, Jed Brophy, Stephen Papps, Murray Keane, Glenis Levestam, Lewis Rowe, Elizabeth Mulfaxe, Harry Sinclair

Publiken skrattar och spyr!

En ung mans mor blir biten av en ”rat monkey”. Hon blir sjuk och dör, men återvänder för att döda och äta hundar, sköterskor, vänner och grannar.

Förord: Jag recenserade ursprungligen denna för min lista över dom bästa filmerna från 1992, men eftersom jag på sikt utformar listupplägget med originalrecensionerna fristående från listan, publicerar jag därför denna och övriga 1992-recensioner som separata pjäser i efterhand – med eventuella tillägg.

Dead Alive Braindead

Peter Jacksons splattersprutande, rekordslafsiga kultrulle såg dagens ljus år 1992, nästan ett decennium innan han skulle få ett nytt, vitt skilt genombrott med Sagan om Ringen-filmerna.

”They’re not dead exactly, they’re just… sort of rotting.”

Jag har aldrig varit kåt i effektfilmer, men jag får verkligen lyfta på hatten åt den passion och ambitionsnivå Jackson måste ha haft för att ro denna massaker i land. I princip varje bildruta bjuder på lemmar som flyger, levande och döda människor i panik och skådespeleri som känns som en ren hyllning till Sam Raimis och Bruce Campbells ”crazy train”-prestationer i dom gamla Evil Dead-filmerna. Jackson inleder filmen med att uppenbart hylla Steven Spielbergs och George Lucas äventyr med Indiana Jones för övrigt.

Braindead

Jag trodde faktiskt att budgeten för denna film var av rejält låga lågbdugetmått, då jag fått för mig dig från förr, men med tanke på alla gedigna, praktiska effekter samt vissa inspelningsplatser förstår jag om den kostat en del. Att det var så mycket som 3 miljoner omräknat till amerikanska dollar förväntade jag mig dock inte. Idag är det närmare 25 miljoner kr och på den tiden var det förstås värt ännu mer.

”She’s history! I know what to do, I’ve read the comics! Total… bodily… dismemberment!”

Nog för att det med senaste decenniernas mått mätt är en vanlig totalkostnad för en indiefilm på lågbudgetnivå, men det är inte lite pengar. En större svensk dramafilm kostar väl ungefär lika mycket och en dyrare svensk lågbudgetfilm är inte ens hälften så kostsam. Men svenska filmer innehåller i regel inte heller så här mycket slafs.

Huvudrollen här är inte lika inspirerande som Bruce Campbell när det kommer till slapsticktalang, vilket gör att jag tvångsmässigt placerar Braindead i skuggan av föregångare, men all heder åt Jackson för att han kör ända in i kaklet med slafs, överspel, kameradragningar och allmän galenskap! Det är en riktigt underhållande resa i teknisk, köttig finess.

3 – Manus
– Skådespelare
– Stämning
– Foto
– Musik
———-
13 – Totalt

SYD-Betyg-06