Etikettarkiv: Komedi

Freddy’s Dead: The Final Nightmare (1991)

Halloween-banner-2014Freddys Dead posterGenre: Skräck, Slasher, Fantasy, Komedi
Produktionsland: USA
Manus: Michael De Luca
Regi: Rachel Talalay
Längd: 89 min
Skådespelare: Tom Arnold, Yaphet Kotto, Robert Englund, Lisa Zane, Alice Cooper, Shon Greenblatt, Lezlie Deane, Ricky Dean Logan, Breckin Meyer, Roseanne Barr

Den sjätte filmen i Terror på Elm Street-serien kom ut samma år som jag föddes: 1991. Den regisserades av Rachel Talalay, som tidigare hade varit involverad i serien som producent. Marknadsföringen för filmen var större än vanligt, eftersom tanken var att Freddy Krueger en gång för alla skulle dö. Los Angeles borgmästare gjorde den 13:e september, filmens premiärdatum, till ”Freddy Krueger Day”.

FD04

Många år har gått utan att Freddy Krueger har plågat invånarna i Springwood. Detta beror på att alla i staden har kommit överens om att ignorera och förtränga Freddys existens. Utan människors fruktan tynar Freddy bort, men han har en plan för att frambringa sin egen återkomst. En ung man med minnesförlust, några ungdomar från ett hem för problembarn och en kvinna från hemmets personal åker till Springwood och upptäcker att något skumt pågår där. Freddy terroriserar ungdomarna, och kvinnan från hemmet upptäcker fruktansvärda sanningar om både sitt eget och Freddys ursprung.

elmstreet6bdcap1_original

Freddy’s Dead är praktiskt taget en komedi, och många fans hatar filmen av den anledningen. Jag har ingenting emot filmens komiska aspekter eftersom jag tycker de är ganska charmiga, men jag ska inte sticka under stolen med att filmen har en del andra problem.

Manuset är ett av de svagare i serien, och filmen har inte åldrats särskilt väl. En sak som jag inte riktigt kan bestämma mig för om jag tycker är positiv eller negativ är att filmen är väldigt fristående. Den följer inte riktigt upp någon av de tidigare filmerna i serien, även om den lyckligtvis inte ignorerar någon av de heller (tvärtom eftersom klipp från alla de tidigare fem filmerna visas i eftertexterna).

FD06

Freddys död är något av en besvikelse, speciellt med tanke på att det är just hans död som är hela filmens uppbyggnad, och till och med titel. Det är visserligen inget större fel på handlingsomständigheterna och dialogen runt hans död, men själva dödsscenen är alldeles för ostig, till och med för min smak. Skådespelet kan beskrivas på samma sätt som filmens ton: extremt nittiotaligt. Robert Englund har lika roligt som alltid med sin roll som Freddy Krueger.

Filmen är helt klart en av de svagare delarna i serien, men enligt min åsikt inte den sämsta. Om man inte har några problem med ett överskott av humor i en skräckfilm så tror jag att man kan uppskatta filmen utan problem. Om inte för dess kvalitet så åtminstone för dess charm och camp value.

FD11

Visste du att:

    • Producenten Robert Shaye har en cameo som bussbiljettsförsäljare, och Johnny Depp, som medverkade i den första filmen, har en cameo som en skådespelare i en anti-drogreklam. Utöver dessa två har även Tom Arnold, Roseanne Barr och Alice Cooper små roller i filmen.
    • När filmen visades på bio var delar av den i 3D. För att biobesökarna skulle veta när det var dags att ta på sig glasögonen skrevs ett par 3D-glasögon in i filmens handling och besökarna blev tillsagda att ta på sig sina glasögon när karaktären i filmen gjorde det.
    • Peter Jackson, som senare regisserade Sagan om Ringen, skrev ett tidigt manus till filmen som inte användes.

HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2

/Gästrecension av Christer Hedström

Frankenhooker (1990)

Halloween-banner-2014frankenhookerVHSGenre: Skräck, Komedi, Absurdism
Produktionsland: USA
Manus: Robert Martin, Frank Henenlotter
Regi: Frank Henenlotter
Längd: 85 min
Skådespelare: James Lorinz, Joanne Ritchie, Patty Mullen, J J Clark, Louise Lasser, Joseph Gonzales, Carissa Channing, Charlotte J Helmkamp, Kimberly Taylor, Heather Hunter, Gittan Goding, Beverly Bonner, Jennifer Delora, Lia Chang, Susan Napoli

En man förlorar sin flickvän i en olycka och bestämmer sig för att försöka lappa ihop henne igen. Tyvärr har han bara kvar hennes huvud så han behöver samla ihop kroppsdelar från prostituerade.

Frank Henenlotter är en av filmhistoriens klart mest intressanta regissörer när det kommer till absurd film. Den Manhattan-etablerade filmgalningens genombrott Basket Case (1982) handlade om en kille som bar omkring på sin deformerade, livsfarlige tvillingbror i en korgväska. Hans andra film Brain Damage (1988) handlar om en tonårskille som har en köttätande liten mask vid namn Elmer som kryper in i hans hjärna och ställer till kalas. Senaste filmen Bad Biology (2008) skildrar en kvinna med rovdjurskåtslag och en man med mördarpenis.

Henenlotter skulle alltså kunna vara David Cronenbergs muntrare clownbror inom subgenren ”body horror”.

Frankenhooker 1

Frankenhooker börjar bra. Jeffrey (spelad av James Lorinz som senare kom att medverka i RoboCop 3) är en insnöad vetenskapsman som får en gräsklippare i present av sin flickvän Elizabeth Shelley (spelad av ”Penthouse pet of the year 1987” Patty Mullen från Doom Asylum). Tyvärr kör gräsklipparen omedelbart över Elizabeth så att hon dör. Utvecklingen därefter är given. Jeffrey – expert på människans fysiologi, påbörjar ett projekt där han ska väcka liv i henne igen. För att åstadkomma det behöver han först ge henne en ny kropp. Hans sunda förnuft leder honom till Manhattans fnaskgator – för där går det ju att köpa människokroppar, eller hur?

”In a blaze of blood, bones, and body parts, the vivacious young girl was instantly reduced to a tossed human salad… a salad that police are still trying to gather up… a salad that was once named Elizabeth.”

Frankenhooker 3

Henenlotter bjuder på sin obligatoriska lek med ”old school”-effekter och kompromisslös absurdism, där samtliga karaktärer är pantade människor i en pantad värld, men där kombinationen gör inramningen fullkomligt logiskt. Allt är barnsligt kul och gång på gång suckar jag nöjt över var sjutton han får allt ifrån. Det är lätt att uppmärksamma det som syns, men dialogen i hans filmer är nästan höjdpunkten. Han tänjer hela tiden på gränserna för vad som är korrekt, på ett sådant sätt att jag gapar av förtjusning.

Det är som gjort för min smak av underhållning och för det förtjänar han en medalj. Enkelt, idiotgenialt lågbudgetfilmskapande från en given konstnär.

Frankenhooker 4

Det jag saknar är den intensitet som jag kände i Brain Damage. Frankenhooker går – trots det bisarra innehållet, mer från punkt A till B än Brain Damage och det vibrerande klimaxet kommer aldrig riktigt på samma sätt (ursäkta referensen). Frankenhooker blir därför inget mästerverk, men ett stadigt, lättsett och klart underhållande bidrag med mängder av 80-talsmumma och galenskap för dig som gillar Re-animator, Quentin Dupieux eller David Lynch. Absurd Cinema aproved!

Fotnot: En av skådespelerskorna i filmen heter Gittan Goding. Det är bland dom festligaste namn jag hört på år och dagar. Hon måste ha en fribiljett till Ankeborg för jag kan redan se hur hon skulle se ut som tecknad figur. Genom lite närmare efterforskning (hon har självklart en egen flashback-tråd) får jag reda på att hon är en svensk strippa och 80/90-talsprofil, som även hade en statistroll som strippdansös i Mickey Rourke/Kim Basinger-filmen 9 1/2 Weeks (1986).

Frankenhooker 5

Magnus Uggla namedroppade henne i sången ”Paroles Svensexan”, dragspelaren Roland Cedermark har en låt med hennes namn, hon har drivit strippskola och detta är en anekdot från flashback om henne från signaturen Aproev;

Gittan Goding i Aftonbladet”Jo, hon var en strippa som bland annat brukade hyras in till svensexor. Gittan drog av palterna (hon hade bra stuns i kroppen på den tiden ska gudarna veta), svenne satt med röda öron och instamatickamrorna rasslade. Hon hade också en beryktad låda som kunde komma fram. I lådan fanns, enligt ryktet, blandade dildos osv. Den svensexa jag var på där GG hyrdes in bestod av ganska så städade gossar med idel röda öron.”

HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2

Bästa komedi 2011

1. Midnight in Paris

2. 50/50

3. Crazy, Stupid, Love

4. Bridesmaids

5. Johnny English Reborn

Kommentar: Jag kan ha svårt att klassa en komedi som bättre än en bra dramafilm, då humor i sig bedöms på ett sätt och de vanliga bedömningarna som handling, karaktäriserande, realism och så vidare kan stå i bakgrunden, vilket de därmed också gör i många komedier. Jag tycker att komedier ofta brukar pricka fel på många punkter utöver humorn och då slutar det med att en bra film som knappt försökte vara rolig också blir roligare än en film som i huvudsak försökte vara rolig.

Jag tycker alltså att det är svårt att jämföra humor med allvar på film, så i ett försök att undvika det ger jag komedin en egen kategori där dessa genrefilmer får lite extra uppmärksamhet.

50/50

50/50 fick mig – trots min skepticism till den lättsamma genrefilmer, väldigt intresserad. Det gyllene receptet som fångade mig låg i att placera den korkade, obrydde buddy-skådespelaren Seth Rogen (40-year Old Virgin, Knocked Up, Pineapple Express) som den som alltid lika karaktäristiske, närmaste vännen – men denna gång är han vän till en person vars liv tar en dramatisk vändning när han får reda på att han har cancer. Det är smått genialiskt att ställa en så inpräntad hovnarr mitt i ett så pass känsligt allvar och visa fler dimensioner hos denna karaktär än bara rapande, elakheter, ironi och gräsrökande.

Dessutom har jag någon slags broderlig respekt för Seth Rogen som skådespelare och att se honom få lite mer intressant material att jobba med är, för mig, rörande.

Jag kan tycka att filmen kunde varit ännu lite mer melankolisk på sina ställen men samtidigt är jag ändå ganska tilfredställd, ju mer jag tänker tillbaka på de få riktigt rörande scenerna. Filmen ska ju ändå skildra det positiva också och den inspirerar nog många att ta sig igenom svåra perioder eller sjukdomar. Kan den ens kallas för komedi? Den ”outar” sig ju ändå som en slags relationskomedi om ett allvarligt tema, så jag tycker nog det. Feel good om kampen mot cancer – jag gillar den riktningen.

Joseph Gordon-Lewitt (500 Days of Summer, Inception, Hesher) – huvudrollen i denna film är alltid så sprudlande lättälskad och även om han går mig på nerverna ibland i den här filmen så känns det ändå rätt, för när du har cancer måste du få släppa fasaden och känna att du får vara frustrerad ibland också, med risk att det går ut över dom som älskar dig.

Filmen går inte ända in i mål på alla plan, men den har mycket av min sympati för vad den faktiskt åstadkom och kommer att åstadkomma för många av dom som ser den.

Bridemaids

Bridesmaids har jag talat om tidigare, i listan över filmer från året som på något sätt misslyckades. Publiken verkar inte vara lika petig som mig, men jag tycker att den här hyllade filmen föll på att – helt enligt komedins regler komplicera allting, men för att sedan knyta ihop allting till en alldeles för naivt lättsam film totalt. Jag mår dåligt över mycket av det som huvudkaraktärerna går igenom under filmen, så jag ser det som amerikansk hollywood-falskhet att sedan förenkla allt till en klassisk rom-com i slutändan när den gett sken av någonting annat.

Dock är det stundtals en väldigt rolig film och den förtjänar ändå sin plats här – mycket för att den skildrar kvinnliga karaktärer på ett fräscht, ohämmat sätt och bjuder på scener som är värda att se.

Crazy, Stupid, Love

Crazy, Stupid, Love var däremot en positiv överraskning. Jag gillar Steve Carrell och även om han går ner i en seriös ton – något han behärskar väldigt bra, så är han ändå skrattretande bra! Filmen i sig bjuder inte på något nytt, men den är skickligt skriven och fungerar väldigt mycket som en teaterpjäs på gränsen till fars, med ovanligt skickliga skådespelare för den här typen av film, som alla sköter sig utmärkt. Emma Stone, Ryan Gosling, Kevin Bacon, Marias Tomei och Julianne Moore backar upp Carell så att denna komedi får en ovanlig skådespelartyngd.

Regissörerna bakom filmen – Glenn Ficarra och John Requa, gjorde tidigare den hyllade Jim Carrey-filmen I Love You Philip Morris och dessutom skrev de den ännu mer hyllade Bad Santa, så det är definitivt en duo som höjt ribban för den romantiska komedin och framtiden utlovar mer.

Johnny English Reborn

Johnny English Reborn kanske ni höjer på ögonbrynen åt (ursäkta min ofrivilliga vitsighet), men den fick mig att skratta högt flertalet gånger och överträffar definitivt föregångaren. Mr.Bean-specialisten Rowan Atkinson må bjuda på en humor vi sällan ser idag och som många ser som föråldrad, men i den här filmen finner jag den väldigt rolig och det blir inte för mycket för att jag ska få nog.

Faktum är att Johnny English Reborn är den mest utpräglade komedin jag sett 2011 och skulle jag enbart bedöma efter skämten så vinner den nästan, men jag har ju redan belyst att jag brukar vilja se alla element i en komedi och därför går vinsten till en annan, lite fylligare film.

Midnight in Paris

Den film jag skrattat mest åt och mått som allra, allra bäst av i år är dock årets oslagbara feelgoodfilm, Woody Allens (Annie Hall, Manhattan, Hannah and her Sisters) promenad i midnattens Paris! Äntligen en film som lyckas vara till bredden fylld med romantik utan att hålla på och naivifiera begreppet. Midnight in Paris visar att kärlek uppstår ur en känsla och inte genom en relation mellan man och kvinna.

Någonstans ur den tanken vill jag beskriva filmen.

Visst vill vi vara med om de där stora, livsförändrande händelserna som skakar om oss och får oss att utveckla nya sätt att se på saker, men i slutändan mår vi ändå som bäst av de där små stunderna då vi egentligen inte gör något särskilt, men ändå trivs så att hela kroppen fylls av en tillfällig värme.

Som att plötsligt höra en kär gammal sång på radion, en liten rysning när vi läser en bra text, en särskilt god tugga mat eller en vacker solnedgång när vi minst anar det. Ett par sekunders meditation som får livet att stanna upp, även om det bara varar ett ögonblick.

Midnight in Paris är filmens motsvarighet till precis den känslan. En bagatell som med små medel gör mig alldeles varm i kroppen och som jag gärna upplever igen och igen. Woody Allen har gett mig ett flertal sådana stunder och för det är jag honom evigt tacksam, denna romantiska komedins mästare!