Etikettarkiv: Frankrike

La vie d’Adèle / Blue is the Warmest Color (2013) eller: Kvinnlig, oral fixering

Skådespelaren Adèle Exarchopoulos castades enligt egen utsago i rollen tack vare hur hon såg ut när hon åt mat (läs; hennes mun). Regissör Abdellatif Kechiche ville att Adèle och medspelaren Léa Seydoux skulle läsa manuset en gång och sedan glömma replikerna så att dom kunde leverera naturligt spel.

Därefter följde en intensiv och kontroversiell inspelningsperiod där Kechiche gjorde nära på hundratals omtagningar av små, små ögonblick för att få fram en så autentisk realism som möjligt (en metod Cannes-aktuelle Ruben Östlund är erfaren inom i Sverige). Detta resulterade i ett socialrealistiskt ”magnum opus”, men dom två aktriserna ville inte genomgå samma pers igen. Jag tar en titt tillbaka på den omtyckta guldpalmsvinnaren 2013.

Vid 15 års ålder ifrågasätter inte Adele att en flicka går ut med pojkar. Hennes liv vänds dock upp och ner natten hon möter Emma, en ung kvinna med blått hår, som hjälper henne att upptäcka önskan att hävda sig själv som kvinna och som vuxen. Baserad på serieromanen Le Bleu est une couleur chaude av Julie Maroh från år 2010.

Övriga texter i temat 45 dagar av Female Exploitation hittas här.

Övriga texter i månadstemat 31 dagar av Queer hittas här.


Det är snart fyra år sedan jag såg det tre timmar långa dramat om Adèles sexuella uppvaknande. En film som uppmärksammades ordentligt på Cannes 2013 på grund av två ser; det lesbiska skildrandet och det omfattande innehållet av explicita, lesbiska sexscener. På så vis marknadsfördes Blå är den Varmaste Färgen (den svenska titeln) som lesbisk exploitation.

Jag skulle kunna tala om filmens ingående berättelse om hur en tjej växer upp genom att axla det komplexa i att vara förälskad i en annan tjej istället för en kille, men mitt bestående intryck var och är fortfarande det fotografiska fokuset på framför allt Adèles mun. La vie d’Adèle är en kavalkad av fascination vid oral erotik. Munfetishism på en nivå jag aldrig tidigare skådat. Får jag mynta begreppet ”munsploitation”?

Betyg:
3 – Atmosfär
3– Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
31/50 – Totalt


En mer ingående recension av La vie d’Adèle / Blue is the Warmest Color (2013) som jag skrev 12 november 2013 i samband med Stockholm Filmfestival kan du läsa här.

Annonser

Spegelreflektion: Jackie (2016)

jackie-posterGenre: Drama, Biografi
Produktionsland: USA, Chile, Frankrike
Manus:  Noah Oppenheim
Regi:  Pablo Larraín
Längd:  99 min
Skådespelare: Natalie Portman, Peter Sarsgaard, Greta Gerwig, Billy Crudup, John Hurt

En skildring av första damen Jacqueline Kennedys dagar efter mordet på hennes man, president John F. Kennedy.

Jackie med oscarsnominerade Natalie Portman har svensk biopremiär idag. Detta är en spegelreflektion av den aktuella filmen som jag skrev efter att ha läst recensionen från filmspanarkollegan Rörliga bilder och tryckta ord. En kommentar som jag under tidigare etablerade principen ”spegelreflektion” publicerar även på min egen blogg, i utökad form.


Jag tycker riktningen Jackie tog var mer intressant än att berätta något i historisk mening. Det psykologiska porträttet var tungt på ett ovanligt påtagligt sätt. Det kändes som att hänga med en hålögd människa i en svart stund av livet. Den var utdragen, som den närmaste perioden efter något fruktansvärt hänt i ens närhet, som drabbat en personligen.

jackie_trailer

Inte en lättsedd, bekväm eller underhållande film, men hellre allt detta än 95% av alla biopics, helt klart. Historia kan jag läsa på Wikipedia, men känslor som ger intryck kan biopics fortfarande leverera desto bättre. Filmen är ett mörkt vältrande, men ekot klingar positivt för mig.

Den dramatiserar inte den skärrade, sörjande personen Jackies psyke i form av utfall och stora, operaliknande penseldrag. Känslouttrycken förstoras inte utanpå. Porträttet tar några steg bort från typiska knep som annars finns där att ta till om berättaren vill att publiken inte ska kunna undgå en karaktärs känslor. Här krävs det att läsa subtila signaler. Beteende, kroppsspråk, motsägelser. Motivation och personlighetsförändringar. Flashbacks visar Jackie innan det fruktansvärda – inte bara som känslomässig kontrast utan också för att kontrastera hennes beteende.

skammen_9

Jackie kan nog liknas ganska mycket vid en bergmanfilm. Byt ut Jackie mot X och Portman mot Ullmann. Placera skildringen på Fårö i grått regnrusk och byt ut männen hon talar med mot andra bergmanbekantingar. Låt det handla om en innesluten änka av rang, sörjande på en ensam herrgård. Voilà! Du får en ganska stabil bergmanrulle.


Tidigare idag recenserade jag filmen mer specifikt, med betyg. Recensionen hittas här.  Fler recensioner av filmen ses återigen på dessa bloggar:

Filmnight
Movies-Noir
Fiffis filmtajm (inlägg postas på lördag)
Snacka om film (podcast)

beauty-2012-05-34-100-best-hairstyles-jackie-kennedy-onasis-pillbox-hairdo-main 1-before-the-murder

Jackie (2016)

jackieGenre: Drama, Biografi
Produktionsland: USA, Chile, Frankrike
Manus:  Noah Oppenheim
Regi:  Pablo Larraín
Längd:  99 min
Skådespelare: Natalie Portman, Peter Sarsgaard, Greta Gerwig, Billy Crudup, John Hurt, Richard E Grant, Caspar Phillipson, John Carroll Lynch, Beth Grant, Max Casella, Sara Verhagen, Hélène Kuhn, Deborah Findlay, Corey Johnson

En skildring av första damen Jacqueline Kennedys dagar efter mordet på hennes man, president John F. Kennedy.

b2ae45e51a7977011f4e9a5b1d396e72-002

På pappret verkar Jackie vara en typisk biopic, lätt att föreställa sig, men det är inte sant. Det här är inte en biografisk skildring om den enigmatiske ikonen Jackie Kennedy som vill säga oss något om henne som hon inte själv sade. Den tar en annan väg än att ge oss ”hela historien i ett uppslag”.

”I want them to see what they have done to Jack.”

Det är en uppvisning i hur intressant tystnaden hos en person kan vara och hur agerandet från en tyst person kan förmedla nog så mycket. Uttryck består lika mycket av vad vi håller inom oss. Vad vi väljer att inte blotta. Sådant skapar karaktärer lika mycket som att öppna dom och spilla ut… karaktärens inre på ett öppet bord. Natalie Portman (Léon, Black Swan) visar hur en karaktär kan tala genom att hålla tillbaka. Hur känslorna stannar i en inandning.  Filmen rekonstruerar samtalen Jackie hade med personerna allra, allra närmast henne efter mordet på hennes man. Tomrummet skriker genom tystnaden.

Jag tror att dom som förlorat någon mycket nära, på ett mycket chockartat vis, kan bli starkt drabbade av Jackie. Skildrandet av hur folket berövades sin ledare får stå tillbaka för intimitet. Manusförfattare Oppenheim och regissör Larraín kramar ur allt som går ur historien om Jackies personliga sorgeprocess, det ska filmen verkligen ha. Det görs brutalt och – för att använda Jackie O’s förmodade favoritord, ”beautiful”.

be6b48c1eab40212720b3008b1ad9c3f-1483630983_tmp_ladda_ned

”I will march with Jack, alone if necessary.”

Musiken är just det –  brutal och vacker. Experimentiell. Oerhört passande för vad filmen behandlar. Den innehåller påträngande tristess och förlösande katarsis om vartannat. Violinisten MicaUnder the Skin Levis bidrag till Jackie är faktiskt smått fantastisk. Historien är bara inte tillräckligt intressant för att rättfärdiga mer än stabila betyg. Den mjölkar sitt innehåll utan att fylla hela kannan och tomgången blir påtaglig om du inte är religiöst fascinerad av den mytiska Jacqueline ”Jackie” Lee Bouvier Kennedy Onassis. Filmen är något av årets oscarssäsongs The Danish Girl (min recension från mars 2016). Öm och ganska luftig.

Betyg:
3 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
3 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
2 – Omtittningsvärde
————
32/50 – Totalt

Popcorn-betyg-6


Jackie med Natalie Portman har svensk biopremiär idag. Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord har också recenserat Jackie denna fredag. Som jag minns var hon mer skeptisk än mig, eller hur var det nu?

Fler som skrivit om filmen är FilmnightMovies-Noir och Fiffis filmtajm (inlägg postas på lördag). Fiffi pratar även om filmen i Snacka om film-podden.

be6b48c1eab40212720b3008b1ad9c3f-1483630937_tmp_ladda_ned__1_ be6b48c1eab40212720b3008b1ad9c3f-1483630947_tmp_ladda_ned__2_

La Drôlesse (1979)

la-drolesse-755x1024Genre: Drama, Kammarspel
Produktionsland: Frankrike
Manus: Jacques Doillon
Regi: Jacques Doillon
Längd: 90 min
Skådespelare: Claude Hébert, Madeleine Desdevises, Paulette Lahaye, Juliette Le Cauchoix, Fernand Decaean, Dominique Besnehard, Odette Maestrini, Ginette Mazure, Denise Garnier, Norbert Delozier, Janine Huet, Marie Sanson

De två huvudpersonerna i filmen är en 20-årig pojke som bor på vinden hos sin mor och sin styvfar, vilka han inte kommer så bra överens med och en 11-årig ficka som bor hos sin mor som inte älskar henne. De är båda ensamma. En dag kidnappar pojken flickan och håller henne fången på vinden. Hon gör minimalt med motstånd och finner sig i situationen och huvuduppgiften blir att dölja situationen för omgivningen.

f2ukxgzbwrvikhbecfrivp5khe

En 11-årig flicka vid namn Mado blir kidnappad av en äldre pojke – François, på den franska landsbygden. Mado och François får en komplex relation till varann vilket skildras oerhört intressant i denna film av franske Jacques Doillon. Den beter sig som en realistisk saga med klassiska kvaliteter. Ett kammarspel med missanpassade. Madeleine Desdevises som spelade flickan i filmen dog tragiskt nog i leukemi bara några år senare blott 15 år och detta blev hennes enda filmroll. Hon briljerar och det med väldigt djupt material, hisnande för vilken erfaren aktör som helst.

Hennes medspelare Claude Hébert är även han högst närvarande – vilsen i hela sitt sätt. Mest intressant är François undergivenhet gentemot sin mycket yngre fånge Mado. Bägge är svikna av sin omgivning som i sin tur är besvikna på dem. Dom har vänt samhället ryggen av ensamhet och tillsammans finns det ingen självklar riktning för vem som ska utnyttja det vapen vi kallar ”auktoritet”. Pojken vill vara barn och flickan vill vara vuxen. Dom liksom letar efter vilka roller dom ska spela för att fylla varandras saknad efter något. Saknaden efter föräldrar, saknaden efter en andra halva, saknaden efter en vän.

la-drolesse_09

Tydliga paralleller går att dra till William Wylers film The Collector från 1965 (efter romanen av John Fowles), men även Luc Bessons förhållandedrama i Léon (1994 – läs min recension från 2016).

Jacques Doillon har vigt sin filmkarriär åt att skildra barnens komplicerade förhållande till vuxenvärlden och samhället och jag ser framför allt fram emot att se hans bortglömda Ponette (1996) härnäst, med en – hör och häpna, 4-årig flicka i huvudrollen! Detta fokus delar han inte minst med Louis Malle (Au Revoir Les Enfants / Vi Ses Igen Barn, Zazie, Black Moon läs min recension från 2016). Vad är det som gör den franska kulturen så skicklig på att föda starka draman från barnens perspektiv?

4dqjxlhpy0pkhecvoe42krraux6

Betyg:
3 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
2 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
33/50 – Totalt

Popcorn-betyg-8

Lèvres de sang / Lips of Blood (1975)

halloween-banner-2016untitled-1

Genre: Surrealism, Saga, Fantastique, Fantasy, Romantik, Vampyrfilm, Rysare
Produktionsland: Frankrike
Manus: Jean-Loup Philippe, Jean Rollin
Regi: Jean Rollin
Längd:  88 min
Budget: ?
Skådespelare:  Jean-Loup Philippe, Annie Belle, Nathalie Perrey, Catherine Castel, Marie-Pierre Castel, Martine Grimaud, Hélène Maguin, Anita Berglund, Claudine Beccarie, Béatrice Harnois, Sylvia Bourdon, Mireille Dargent

En ung man försöker finna ett mystiskt slott som han känner igen från vaga barndomsminnen. En mystisk vitklädd flicka dyker upp ibland och hälper honom. Samtidigt dyker en grupp vackra, lättklädda vampyrflickor upp och sprider terror. De verkar på något sätt vara sammanbundna med det mystiska slottet…

Temacheck: Filmens många kvinnor går både att tolka som ”witches” och ”bitches”. Dessutom skymtas en och annan ”dick” åtminstone symboliskt – inte minst på bilden här under.

lips-of-blood

Lockar inte denna beskrivning så vet jag inte vad. En blodig påle träs genom Tove Janssons berättande och möter nakna vampyrer i en drömvärld formad genom djup, trögflytande sömn. Jean Rollin (The Nude Vampire, Fascination, Living Dead Girl) har blivit ett beroende som träffat mig på ett djupt plan. Denna film får kanske sägas vara hans mest omtyckta. Den har hans signum, men är också ganska konkret, trots allt.

Jag älskar hur huvudkaraktären – trots underbart fokus på en återkommande miljödetalj, upplever märkligheterna som att han sjunker in i minnesframkallade dagdrömmar och hur dessa märkligheter framgångsrikt övergår till det mest riktiga, utan någon symboliskt framhävd passage. Inga kaninhål eller portar, utan ett mer mentalt skutt – ett öppet sinne, in i fantastiquevärlden. Det är förstås en av surrealismens största utropstecken, att övergångarna sker suggestivt eller kompromisslöst snarare än konkretiserat.

lips-of-blood51-1

Å andra sidan saknade jag något djärvare även i det större som brukar komma ur brist på ordning och förväntad struktur. Det är lite retsamt att Lèvres de sang frestar in mig på surrealismens ledlösa kvaliteter men i längden levererar lite för linjärt berättande för min smak. Fresta mig inte med fruktsallad om du tänker bjuda på oskuren frukt. Kan du dra ett svärd galant känner jag mig blåst på konfekten om du sedan avstår från att använda det.

Betyg:
4 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
3 – Dialog
3 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
34/50 – Totalt

Popcorn-betyg-7


Tidigare recensioner av Jean Rollins filmer:

La Rose de Fer / The Iron Rose (1973)

Paris, Texas (1984)

Artsy-Fartsy-headerparis_texas_84

Genre: Drama, Roadmovie
Produktionsland: Västtyskland, Frankrike, Storbritannien
Manus: Sam Shepard, L M Kit Carson
Regi: Wim Wenders
Längd: 147 min
Budget: 1 162 000 dollar
Skådespelare: Harry Dean Stanton, Dean Stockwell, Nastassja Kinski, Hunter Carson, Aurore Clément, John Lurie, Bernhard Wicki

A place for dreams. A place for heartbreak. A place to pick up the pieces.

Travis vandrar från öknen in i en bar, äter lite is och däckar. Han vägrar att prata men genom en lapp med ett telefonnummer får byns läkare tag på hans bror. Travis har varit borta i fyra år, hans son är snart åtta och mamman är borta…

2308_1

Den underanvände, oemotståndlige karaktärsskådespelaren Harry Dean Stanton (Fire Walk With Me, Repo Man, Alien) har verkligen ”it”-faktorn och i Paris, Texas får Harry Dean Stanton för ovanlighetens skull stå i centrum. Det blir mycket ”det” på två och en halv timme, medan hans stumme karaktär – försvunnen sedan fyra år, vandrar i öknen för att hitta tillbaka till samhället, sig själv, sin familj och det liv som försvann från honom. Roger Ebert är verkligen rätt ute i sitt påstående från 1984 att Paris, Texas är en film skapad i ”fel” tid, med experimentiell 70-talsfreeform mitt i smeten av 80-talets popcornentertainmenthets.

”Paris, Texas” is a movie with the kind of passion and willingness to experiment that was more common fifteen years ago than it is now. It has more links with films like ”Five Easy Pieces” and ”Easy Rider” and ”Midnight Cowboy,” than with the slick arcade games that are the box-office winners of the 1980s. It is true, deep, and brilliant.

Kreative författaren, aktören och southernskildraren Sam Shepard (Days of Heaven, The Right Stuff, Mud) står för historien (som adapterades till filmmanus av L M Kit Carson) i denna guldpalmsbelönade pärla och kopplingarna till Days of Heaven (1978 – läs min hyllning) är mer än bara Shepard.

rglcoj2vdv9ditdcgypuujavt7f

Tyske roadmoviespecialisten Wim Wenders (Der Himmel über Berlin, Buena Vista Social Club, Der Amerikanische Freund) regisserar existentiellt som bara auteurer kan och ännu ett underanvänt, oemotståndligt ”it”-unikum – Nastassja Kinski (Tess, Cat People, Maria’s Lovers) ruvar en mystisk utstrålning så hög att den sinnerliga och emotionella närvaron hittar en bro utåt, på ytan. Utseende som öppnar dörren till den inre världen, eller åtminstone drömmar om den. Kinski är en älva, en ängel, en gudinna av mått som blir långt mer fåniga än den här recensionen att försöka förklara med ord. Hon lyser som solen i detta panoramakammarspel utan väggar. En långsamt hypnotisk lågbudgetfilm som skildrar tomhet så fullständigt att den sväller upp i dess motsatser.

För om något så är känslan av tomhet en ballong som växer och kan smälla, snarare än det ingenting vi försöker definiera det som. Det är något som känns oerhört påträngande för att vara motsatsen till någonting. Närvaron av frånvaron av någonting får ingenting att verka mer. Och närvaron av frånvaro i Paris, Texas är lysande.

paris_texas_-_couv

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
4 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
2 – Sentimentalitet/Romantik
1 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
3 – Budskap
1 – Obehag
1 – Humor
1 – Action
2 – Prat

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
4 – Dialog
5 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
4 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
43/50 – Totalt

SYD-Betyg-09


ptx03cwws

Une Histoire d’Eau / A Story of Water (1961)

Artsy-Fartsy-headerUne_Histoire_D'Eau_poster

Genre: Drama, Kortfilm, New Wave, Franska Nya Vågen
Produktionsland: Frankrike
Manus: Jean-Luc Godard, François Truffaut
Regi: Jean-Luc Godard, François Truffaut
Längd: 12 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Caroline Dim, Jean-Claude Brialy, Jean-Luc Godard (röst)

En ung kvinna från landsbygden försöker ta sig till jobbet i Paris under en översvämning, orsakad av den smultna snön från Alperna. Hon får lift i en Ford Taunus av en man i samma ålder som retas med henne. Under resan kommer dom närmare varandra och Eiffeltornet.

com1rx8.8424

”En historia om vatten” (fritt översatt) är skriven och regisserad av franska nya vågens innovativa duo Jean-Luc Godard och François Truffaut. Truffaut gav sin förkärlek trogen utrymme åt den romantiska berättelsen i manuset, men Godard konstruerade filmen väldigt frispelat och icketraditionellt i klipprummet, varpå det blev mer ”Godard” än ”Truffaut” över dess stil. Av Godard har jag tidigare recenserat den för mig omvälvande  Week End (1967).

Kortfilmen är på franska och jag förstod nästan ingenting eftersom det var tyska undertexter, men dom dokumentärt strukturerade bilderna och hur dom växelklipptes till bilder från flyghöjd gillade jag, förstärkt av dramatisk musik.

histoire_eau_6(1)

Jag hade inte läst handlingen så noga, men jag förstod det mesta genom bilderna. Inga hörbara repliker sägs av mannen och kvinnan (denna Caroline Dim är väldigt lik Sherilyn Fenn från Twin Peaks för övrigt). Istället pratar en kvinnlig berättare – huvudkaraktären gissar jag, genom hela filmen i formen av någon slags inre monolog. Eller övre monolog, snarare. Hon talar inte från huvudet i scenerna, utan direkt till mig som publik. Som en speaker i en naturfilm kan man säga. Ett grepp intressant att använda i fiktion, som tillför en slags absurd humor.

tumblr_o1mnes0XTO1qmemvwo1_r1_1280

Hon nämner Raymond Chandler – deckarförfattaren, och någon Brown. Arthur Brown – den psykedeliska 60-talsmusikern från The Crazy World of Arthur Brown…? Nej, han var inte etablerad då. Allan Brown kanske det var. Eller Albert Brown. Ja, Albert var det nog.

Jag älskar slutdraget, att låta berättarrösten som malt på konstant genom hela kortfilmen också presentera eftertexterna enbart i muntlig form. Underbar distans. Men jag undrar ändå vad hon sade innan.

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
3 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
4 – Sentimentalitet/Romantik
1 – Barnförbjudet
4 – Feelgood
4 – Budskap
1 – Obehag
3 – Humor
2 – Action
5 – Prat

001

Betyg:
3 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
4 – Dialog
3 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
4 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
35/50 – Totalt

SYD-Betyg-06


Edgar_Allan_Poe_2_retouched_and_transparent_bgFotnot: Den andra populärkulturella referensen hon nämnde var ingen Brown, men däremot en Arthur, närmare bestämt Arthur Gordon Pym. Hon jämför sin sorti från hemmet med den i novellen The Narrative of Arthur Gordon Pym of Nantucket (1838). I denna roman – den enda som legendariske författaren Edgar Allan Poe fullföljde, beger sig Arthur ut på ett stormigt hav tillsammans med vännen Augustus, vilket blir början på ett osannolikt äventyr.

Trots att Poe var missnöjd med sin roman och kallade den ”fånig”, influerade den bland annat Jules Verne och har kallats för en av dom mest välskrivna böckerna på engelska någonsin. Även om jag älskar Edgar Allan Poe har jag inte läst den. All denna information kommer från Wikipedia.