Assault on Precinct 13 (1976) eller: Grindhousens Citizen Kane

John Carpenters bästa 70-talare är Attack mot Polisstation 13. Så distinkt i sin kompletta utformning att jag får filmisk ståfräs. Sällan har filmhistorien skådat en sådan briljant långfilmskapare så tidigt i karriären. 

Ett hänsynslöst gatugäng i Los Angeles förklarar krig mot polisen efter ett blodigt bakhåll, med flera dödsfall. Sammanstötningen kulminerar när den nedläggningsklara polisstationen i distrikt 13 utsätts för en attack utan motstycke, med bara en handfull poliser att försvara den. Tidigare har även en fångtransport anlänt till stationen, med några av de farligaste brottslingarna i staden.

A White Hot Night of Hate!

Wow Wow Wow WOOOW! Den talang som då 28-årige John Carpenter visar här är nästan utan motstycke, enligt mig. En helt underbar, fenomenal, fantastisk inspiration för lågbudgetfilmskapare.

Han står för manus, regi, klippning, musik – och väger allt på guldvåg. Filmen är grindhousens motsvarighet till Citizen Kane! Den spelades in med minimal budget och på 20 dagar! Dialogen är perfektion! Karaktärerna får högsta betyg – till och med hos jämställdhetsministern! Kameraplaceringarna är 70-talsmumma! Musiken är makalöst bra!! Behöver jag säga mer? Nej!!

Betyg:
5 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
5 – Dialog
3 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
5 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
44/50 – Totalt

The Hateful Eight (2015) eller: The name of the game here is patience

För drygt ett år sedan recenserade jag Quentin Tarantinos senaste westernextravaganza – kammarspelet The Hateful Eight, starkt inspirerad av westernrotade TV-serien The Virginian (1962-1971). En film väl värd att lyfta fram ytterligare en gång i sluttampen av mitt westerntema, med hjälp av några noteringar.  

Inbördeskriget är över och prisjägaren John “The Hangman” Ruth transporterar Daisy Domergue genom ett vintrigt Wyoming. Målet är den lilla staden Red Rock där Daisy ska ställas inför rätta. Längst med vägen plockar de upp två främlingar; Major Marquis Warren, tidigare soldat men nu ökänd prisjägare, och Chris Mannix, som utger sig för att vara Red Rocks nye sheriff. När en snöstorm sveper in över slätterna, bestämmer sig de fyra för att ta skydd på ett härbärge uppe i bergen. Väl där möts de inte av ägaren, utan av fyra okända ansikten. Stormen börjar vina över bergen, och de åtta resenärerna börjar inse att de kanske inte kommer att klara sig till Red Rock trots allt.

Övriga texter i månadstemat 30 dagar av Western hittas här.

---

”The only time black folks are safe, is when white folks is disarmed. And this letter, had the desired effect of disarming white folks.”

Min originalrecension av The Hateful Eight från februari 2016, några veckor efter den sverigeexklusiva visningen i 70mm på Rigoletto i Stockholm, hittar du här.

Noteringar: 

• Quentin Tarantino har inte balanserat en film så här perfekt och framför allt dinstinkt sedan debuten Reservoir Dogs (1992).
• Säga vad du vill om övriga drygt 180 minuter, men det där korset i inledningen fångar en sån filmisk magi att det mer än något annat fastnat på min näthinna som filmens ögonblick.
• The Hateful Eight och Death Proof (2007 – läs min kärleksförklaring här) är filmer för historien, inte för sin tid. Dom åldras som vin och även om den samlade reaktionen var hygglig när The Hateful Eight kom för drygt ett år sedan, kommer den historiska respekten bara växa med åren. Den gemensamma nämnaren förutom QT? Kurt Russell.
• Min favoritkaraktär av den hatiska bunten? Daisy Domergue (Jennifer Jason Leigh).

Betyg:
4 – Atmosfär
4– Dramaturgi
5 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
44/50 – Totalt

Butch Cassidy and The Sundance Kid (1969) eller: Not that it matters, but most of it is true

Jag ”recenserade” denna omtyckta westernfeelgood med Paul Newman och Robert Redford för ett antal år sedan i min tredelade ”15 i topp”-lista över biografiska skildringar. Den texten var inte mycket att hänga i julgranen. Mest superlativ utan substans. Därför kompletterar jag med några meningar ytterligare för att göra Butch och The Kid någon form av rättvisa. 

Butch och Sundance jagas, efter en rad rånöverfall mot Union Pacific-järnvägen, av ett uppbåd av män. De lyckas komma undan och tillsammans med Sundances älskarinna, Etta, beger de sig till Bolivia där de sorglöst fortsätter med att råna banker. Kommer verkligheten någonsin komma ikapp Butch Cassidy och Sundance Kid?

Not that it matters, but most of it is true.

Övriga texter i månadstemat 30 dagar av Western hittas här.

---

2013:

Jag fick förmånen att se George Roy Hills alternativa western-feelgood/biografiska skildring om charmören Butch Cassidy och revolverundret Sundance Kid på stor duk för endast en vecka sedan och jag måste säga att jag blev golvad av den übermysiga stämningen som Hill skapat tillsammans med den elektriska kemin mellan huvudkaraktärerna – spelade av Paul Newman och Robert Redford. Tillsammans ångar dom på i dialog, aktion och samspel mot odödlighet.

Den amerikanska westerngenren har aldrig sett något liknande varken förr eller senare. Filmen kan liknas vid känslan av en dröm man aldrig vill vakna upp ifrån.  Det går knappt att beskriva upplevelsen bättre än så.

”You should have let yourself get killed a long time ago when you had the chance. See, you may be the biggest thing that ever hit this area, but you’re still two-bit outlaws. I never met a soul more affable than you, Butch, or faster than the Kid, but you’re still nothing but two-bit outlaws on the dodge. It’s over, don’t you get that? Your times is over and you’re gonna die bloody, and all you can do is choose where.”

2017:

Det krävdes endast att jag läste en rad repliker hämtade från filmen för att minnas filmens mest skinande guld. Jag var tillbaka i filmens så omhuldade elektricitet. Oftast lyfts den fram genom att hylla kemin mellan Redford och Newman – ett av filmhistoriens bästa duetter, allmänt förevigad i filmhistorien främst tack vare kemin i denna film.

Och kemin mellan Newman-Redford är underbar, utan tvekan, men kemin mellan två innebär inte per automatik att vi andra bjuds in i myset. Tack vare den så träffande feelgoodpoesin i manusförfattaren William Goldmans lekfulla replikskiften får kemin  precis det svängrum som gör att den inte bara stannar mellan två individer, utan når ut till publiken och bjuder in alla på dansen.

Lekfullhet – det är en energi som inte går att fejka. Goldmans intuition korsdrar genom det ordnade och Newman-Redford jazzar sömlöst med till Goldmans manus. Där är filmens kemi!

Betyg:
4 – Atmosfär
4– Dramaturgi
5 – Dialog
5 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
43/50 – Totalt

---

Twin Peaks – avsnitt 9 (1990) eller: Some strange and twisted dream

Manus: Harley Peyton
Regi: David Lynch
Episodtitel: Coma
Säsong: 2
Sändes: Lördag 6 oktober, 1990
Tittare (USA): 14, 4 miljoner
Tidigare: Avsnitt 8

In the midst of the murder investigation and the aftermath of his shooting, Cooper receives the grim news that his insane former partner, Windom Earle, has escaped from a mental asylum. Meanwhile, Donna’s first day as a Meals on Wheels volunteer leads to an eerie meeting with an old woman and her grandson. Audrey uncovers more about Laura’s double life at One Eyed Jacks, while her investigation becomes increasingly dangerous.

David Lynch regisserar för andra avsnittet i rad och det är ”Lynch Show” all the way. Utan att gå in på någonting specifikt alls kring Twin Peaks-uppföljande långfilmen Fire Walk With Me (1992) skulle jag säga att detta avsnitt har flera paralleller till den filmen – kanske mer än något annat avsnitt av Lynch, men det är mer en känsla än baserat på sakligt innehåll.

Audrey Horne: I’m insane? Well, I’m Audrey Horne and I get what I want.

Cooper och Albert sitter i The Great Northern och samtalar över en kopp kaffe. Cooper talar inledningsvis om harmoniska ämnen, men samtalet leds över till en viss Windom Earle, som från ena stunden till den andra får Cooper att växla över hela scenen till bekymrande stämning.

Albert Rosenfield: Senor Droolcup has, shall we say, a mind that wanders.

Kameran glider tåååålmooodigt (det går aldrig att understrykas tillräckligt när det kommer till Lynchs tempo) över till ett annat bord och med denne Windom Earle instucken i vårt medvetande sitter där istället en asiatisk, inte så gladhågsen man i kostym. Sekvenserna stiger gång på gång in i mystiska banor som här och nu är förvirrande men allt som ofta nattsvart kittlande. Doppade i en mörk atmosfär nästan enbart byggd på händelseförloppet i sig och rytmen, snarare än stämningsmusik.

Avsnittet drivs av detta pendlande från vardaglig harmoni till mörker, likt sömnparalysens förrädiska spratt på den som faller in i den. Om du någon gång drabbats av sömnparalys förstår du precis vad jag menar. Lynch vaggar fram och tillbaka, fram och tillbaka… Till slut är det nästan så att du slumrar till i det högst vardagliga, sparsmakade… Där faller du sedan in i en mörk passage som stramar åt och rätt var det är har den högst bekanta situationen eller miljön inkräktats av hotfull stämning.

Mrs. Tremond: My grandson is studying magic!

Rädsla. Oro. Den finns hela tiden runt hörnet redo att göra entré. Den trygga tillvaron är som en kuliss, som för en paranoid schizofren. Log Ladyn tar kontakt med Major Briggs angående ett meddelande. Leland Palmer känner entusiastiskt igen mannen på fantombilden från hans barndoms dagar vid sommarhuset i Pearl Lake. Donna besöker i hennes ledstrådssökande extraknäck för ”Meals on wheels” en främmande tant och hennes barnbarn – en magiker sägs det.

Spänningen stiger när Donna tycks få meddelanden från pojken. Finns det någon mening i vad som sägs eller vad handlar det om? Major Briggs meddelande levereras till Dale Cooper – en topphemlig rappakalja av ord som plötsligt börjar säga saker, riktade till honom personligen. Många meddelanden på samma dag.

En gråhårig, jeansklädd man smyger fram längst bak från rummet och närmar sig utan att du kan röra dig en millimeter framför TV:n. The owls are not what they seem. En serie lynchiska passager.

Jerry Horne: Is this real, Ben? Or some strange and twisted dream?

---

Betyg – intrig: 9 av 10 (+1)
Betyg – atmosfär: 9 av 10 (+/-0)
Helhetsbetyg – avsnitt 9: 9 av 10 (+1)

Unforgiven (1992) eller: I guess they had it coming

För 25 år sedan regisserade Clint Eastwood ”the western to end all westerns”. Unforgiven vann fyra oscars och erkändes omedelbart som en modern, genre-revisionistisk klassiker. Mer än två decennier senare står fanan onekligen minst lika högt och är en stor influens på vårens utropstecken Logan (2017 – läs mina recensioner här och här).

It’s a hell of a thing, killing a man

Clint Eastwood och Morgan Freeman spelar här två laglösa som efter att ha lämnat det blodiga livet bakom sig bestämmer sig för att greppa sina vapen en sista gång och hjälpa några hämndlystna prostituerade i bygden Big Whiskey. Richard Harris spelar ”English Bob” – en färgstark lönnmördare. Gene Hackman (som fick en Oscar för bästa manliga biroll) spelar den brutale och sluga sheriffen som med hjälp av sina vicesheriffer håller bygden i ett järngrepp. Det blåser upp till storm i Big Whiskey.

Denna recension kommer ursprungligen från min topplista över Årets bästa filmer 1992 där den var en av toppfilmerna.

Bakom filmens ganska mjäkigt inplacerade feelgoodhumor döljer sig en berättelse av mytologiska mått, om en pensionerad, hjärtlös, sadistisk yrkesmördare vid namn Will Munny – en karaktär långt ifrån dom distanserade prisjägarna Clint Eastwood tidigare gjort ikoniska i sina tidigare westernfilmer. Men när favoritskådespelaren Clintan själv regisserade sin avskedsföreställning till den genre som gjort honom till den han är, ville han en gång för alla visa hur den verkliga western var. Allt annat än den ärofyllda och glamorösa period John Ford, John Wayne och kompani diktade upp.

Huvudkaraktären här hakar på sadeln en sista gång – med tvivel över sina två barn och sin risiga ålder, för att hämnas ett blodigt övergrepp på några prostituterade. Ett övergrepp så bestialiskt att inte ens sadisten Will Munnys stenhårda hjärta kan lämnas oberört.

Veteranerna Morgan Freeman och framför allt Gene Hackman lyfter filmen med oerhört välspelade biroller som en svart yrkespartner till Munny samt en högmodigt uppsvullen sheriff, som vägrar skipa rättvisa åt dom prostituerade kvinnorna i ”hans” samhälle. Uppgörelsen ligger som en blodröd rand över himmelen och inväntar dem alla.

Betyg:
4 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
4 – Dialog
5 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
44/50 – Totalt