Etikettarkiv: 1985

Back to the Future (1985)

Mkrorecensioner-headerBack_to_the_future

Genre: Äventyr, Komedi, Science-Fiction
Produktionsland: USA
Svensk titel: Tillbaka till Framtiden
Manus: Robert Zemeckis, Bob Gale
Regi: Robert Zemeckis
Längd: 116 min
Budget: Cirka 19 000 000 dollar
Skådespelare: Michael J Fox, Christopher Lloyd, Lea Thompson, Crispin Glover, Thomas F Wilson, Claudia Wells, Marc McClure, Wendie Jo Sperber, George DiCenzo, Frances Lee McCain, James Tolkan, Casey Siemaszko, Billy Zane

17 year old Marty McFly got home early last night.

30 years early.

För att komma undan ett gäng terrorister hoppar Marty in i en sportbil, som visar sig vara en tidsmaskin. Hastigt och lustigt befinner han sig 30 år tillbaka i tiden, där han möter sina föräldrar som unga. Inte nog med att de tror att hans täckjacka är en flytväst – hans mamma blir till råga på allt förälskad i honom. Marty har förstås inget val. Han måste se till att hans blivande mamma och pappa får ihop det. Annars kommer han själv inte att bli född.

back-to-the-future

Jag har blivit allergisk mot perfektion. Det måste finnas något som skaver i den allmänna perfektionen för att min tvångstankehjärna inte ska sprängas av bekräftelse. Men eftersom Back to the Future aldrig varit en ”5 av 5” för mig har den trots allt inte nått fram på alla punkter och det gör den bättre än perfektion. Mindfuck.

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
2 – Hjärna (komplext värde)
5 – Hjärta (emotionellt värde)
3 – Sentimentalitet/Romantik
1 – Barnförbjudet
5 – Feelgood
3 – Budskap
1 – Obehag
4 – Humor
3 – Action
3 – Prat

title_back_to_the_future_blu-ray

Betyg:
4 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
3 – Dialog
5 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
4 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
42/50 – Totalt

SYD-Betyg-09

Annonser

Idi i Smotri / Gå och Se (1985)

Denna recension skrev jag på Filmsnack.se sommaren 2009 i Filmklubbens temaspecial med fokus på krigsskildringar. Detta är så långt jag kan minnas, av allt jag sett, en av dom cirka tre bästa filmerna om andra världskriget som gjorts tillsammans med The Thin Red Line (1998) och Schindler’s List (1993).


Artsy-Fartsy-header936full-come-and-see-poster

Genre: Drama, Krigsskildring
Produktionsland: Sovjetunionen
Manus: Elem Klimov, Ales Adamovitj
Regi: Elem Klimov
Längd: 136 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Aleksej Kravtjenko, Olga Mironova, Liubomiras Lauciavicius, Vladas Bagdonas, Viktor Lorents, Juris Lumiste, Kazimir Rabetskij, Jevgenij Tilitjejev, Aleksandr Berda

Året är 1943 och en sovjetisk pojke bestämmer sig för att ta värvning och försöka hindra nazisternas intåg på sovjetisk mark. Det han får se kommer inte bara att ta död på hans barndom utan även hans förstånd.

a-z-comeandsee

Extrema inslag som sex, våld och misär har använts i filmer för att chocka sin publik och i de mer begåvade fallen även väcka nyttiga tankar och budskap. Jag har en slags förkärlek för den typen av film och trots att jag har sett en hel del vågar jag påstå att Elem Klimovs Gå och se kan vara den film som skickligast utnyttjat denna typ av provocerande berättande. Det går knappast inte att konkurrera med denna film när det gäller att utse vilken antikrigsfilm som är mest ”anti”. Hyllade filmer som Schindler’s List (1993), Saving Private Ryan (1998) och The Thin Red Line (1998) har tydliga drag av detta sovjetiska mästerverk.

Filmen berättas brutalt och poetiskt från början till slut och man får genom den unge pojken Floryas ögon se hur världen rasar ihop från alla håll samtidigt – det finns ingenstans att gömma sig. Intensiteten stiger ju längre filmen pågår och jag höll bokstavligen för mina öron när skriken från alla skräckslagna människor tog över. Ljudet i filmen är fenomenalt effektiv på sina ställen – speciellt när stämningen byggs upp av det dova undergångsljudet från ett bombplan, skriken från Hitler och hans undersåtar – eller en döende ko.

4454031344_b76e45b9bd

Aleksej Kravtjenko, som spelar huvudrollen, gick in i filmen utan erfarenhet inom skådespel, men hans insats är riktigt stark och uttrycken i hans ansikte säger allt. Han berättar själv i extramaterialet till filmen hur pass väl hans inställning till rollen var, då han bland annat sprang miltals för att ”komma i form” till filmen, och hur hans, av kölden, avdomnade händer i en scen fick honom att verkligen agera ut det karaktären kände. I en annan scen sattes i praktiken hans liv på spel. Den som inte lyckas bli berörd av Kravtjenkos karaktär har någon form av seriöst problem, för han känns äkta. Känslan av att det som händer honom är på riktigt tog över inom mig efter drygt en kvart – och jag föll aldrig ut ur den känslan efter det.

Fotot är även det noggrant utfört och miljöerna som Florya flyr genom känns unika för en skildring andra världskriget och gör mycket för stämningen. Något speciellt med filmens foto är att karaktärerna emellanåt ser och talar direkt in mot filmens åskådare, rakt in i kameran. Sådana saker kan förstöra illusionen av att det är en film, men tillsammans med den poetiska stämningen som filmen har tillför detta grepp istället. Kontakten med filmens karaktärer blir större och det går inte att missta på deras ögon vad de känner.

191687

De poetiska, symboliska detaljerna i filmen förhöjer upplevelsen till något jag aldrig varit med om tidigare i någon annan krigsfilm. Storken som i bakgrunden förföljer Florya, planet som hela tiden vakar över människorna och den gamla tanten som lämnas kvar i sin säng.

Målgruppschecklist:
4 – Hjärna (komplext värde)
4 – Hjärta (emotionellt värde)
1 – Sentimentalitet
4 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
5 – Budskap
5 – Obehag
1 – Humor
2 – Action
1 – Prat

idi-i-smotri

Betyg:
5 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
4 – Dialog
5 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
4 – Ljudform (nyttjande av ljud)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
40/50 – Totalt

SYD-Betyg-09

Friday the 13th Part V: A New Beginning (1985)

Halloween-banner-20142860256_origGenre: Skräck, Slasher, Mysterium
Produktionsland: USA
Manus: Martin Kitrosser, David Cohen, Danny Steinmann
Regi: Danny Steinmann
Längd: 92 min
Skådespelare: Melanie Kinnaman, John Shepherd, Shavar Ross, Richard Young, Marco St John, Juliette Cummins, Carol Locatell, Vernon Washington, John Robert Dixon, Jerry Pavlon, Caskey Swaim, Mark Venturini, Anthony Barrile, Dominick Brascia, Tiffany Helm

Trots att den fjärde filmen var tänkt att bli den sista i serien var populariteten helt enkelt för stor och en femte film började omedelbart produceras, med porrfilmsregissören Danny Steinmann bakom rodret. Corey Feldman återvände till sin roll som Tommy Jarvis, men bara i filmens öppningsscen eftersom han var fullt upptagen med att spela in min favoritfilm The Goonies (Dödskallegänget). I resten av filmen togs rollen som en äldre Tommy över av John Shepherd, och liksom han var även resten av skådespelarna nykomlingar.

Friday_The13th_ANew_Beginning26

Den numera artonårige Tommy Jarvis har varit i enorm psyskisk obalans sedan Jason Voorhees mördade hans mor och en stor mängd ungdomar, och Tommy själv högg ihjäl Jason med en machete. Tommy skickas till Pinehurst, ett hem för ungdomar med mentala problem. Personalen på hemmet är trevlig och Tommy börjar något ofrivilligt att umgås med Reggie, en ung pojke vars farfar jobbar som kock på hemmet, men Tommy plågas av hallucinationer och mardrömmar om Jason. En av patienterna på hemmet blir brutalt mördad av Victor Faden, en annan patient. Efter att Faden arresterats och förts bort börjar folk i området att mördas på de mest makabra sätt. Har Faden rymt för att fortsätta mörda? Är Jason vid liv trots allt eller är det någon annan som har fått smak för mord?

Friday_The13th_ANew_Beginning14

Fredagen den 13:e del 5 är en väldigt konstig film, och inte på något särskilt bra sätt. Den är utan tvekan en av de svagaste filmerna i serien. Det enda riktigt positiva jag kan säga är att filmen har en mordscen som mycket väl kan vara den mest kreativa i hela serien, och en konstig men rolig dansscen (vilket hade kunnat bli en tradition inom serien om de hade fortsatt med det, eftersom fyran också hade en rolig dansscen). Allt ifrån regi till skådespeleri till manus sjunker ned en rejäl bit från samtliga tidigare filmer i serien, och detta faktum är plågsamt märkbart eftersom den kommer direkt efter fyran, som är en av seriens starkaste delar. Filmen har lyckligtvis en hel del humor i sig, även om den i många fall troligtvis var ofrivillig.

Friday_The13th_ANew_Beginning29

Eftersom fyran och sexan är mina favoritfilmer i serien hamnar ju denna film i mellan dem, och tillsammans bildar de vad jag brukar kalla ”Tommy Jarvis-trilogin”, och som en brofilm mellan de två bästa filmerna i serien gör femman åtminstone ingen skada. John Shepherd är dock tyvärr den sämsta skådespelaren som har axlat rollen som Jasons ärkefiende Tommy, då både Corey Feldman i fyran och Thom Mathews i sexan gjorde betydligt bättre insatser. Jag läste en gång en artikel på skräcksidan Bloody-Disgusting.com där en snubbe som heter Evan Dickson beskrev Fredagen den 13:e del 5 på ett väldigt klockrent sätt. Jag citerar:

”If all twelve F13 were guests at a cocktail party, A New Beginning would be the one heading to the bathroom every five minutes, wiping its nose, and yelling sweatily at the host. It would rummage through Part One’s medicine cabinet, double dip and piss on the floor before leaving.”

Friday_The13th_ANew_Beginning24

Visste du att:

  • Huvudkaraktären Tommy Jarvis säger bara tjugofyra ord i hela filmen.
  • John Shepherd som spelar Tommy Jarvis hade på sig cowboy-boots för att se längre ut.
  • Det här är den andra av två filmer i serien som Jason Voorhees inte är mördaren i.

HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2

/Gästrecension av Christer Hedström

A Nightmare on Elm Street 2: Freddy’s Revenge (1985)

Halloween-banner-2014nightmare-on-elm-street-2-freddys-revenge-movie-poster-1985-1020198814Genre: Skräck, Slasher
Produktionsland: USA
Manus: David Chaskin
Regi: Jack Sholder
Längd: 87 min
Skådespelare: Mark Patton, Kim Myers, Robert Rusler, Clu Gulager, Hope Lange, Marshall Bell, Melinda O Fee, Tom McFadden, Sydney Walsh, Robert Englund, Edward Blackoff, Christie Clark

Året efter den första Elm Street-filmens ankomst var det dags för den första uppföljaren. Terror på Elm Street 2 regisserades av Jack Sholder, och den enda skådespelaren som var tillbaka från ettan var Robert Englund som Freddy Krueger. Terror på Elm Street 2 är känd för sina enorma mängder av homoerotiska scener och undertoner, vilka regissören påstår var helt oavsiktliga.

1

Jesse Walsh är en tonårig pojke som flyttar till ett hus på Elm Street i Springwood tillsammans med sina föräldrar och sin lillasyster. Det är något som inte står rätt till i huset. Temperaturen är plågsamt varm och Jesse har fruktansvärda mardrömmar. I mardrömmarna besöks Jesse av Freddy Krueger, som vill ta hans kropp i besittning så att han kan fortsätta sitt ondskefulla livsverk. Jesses flickvän, Lisa, är den enda som kan rädda Jesse innan det är för sent.

2

Terror på Elm Street 2 är något av en personlig favorit i serien för mig. Den är väldigt speciell och olik de andra Elm Street-filmerna, och jag kan förstå varför så många hatar den, men jag älskar den. Jag måste nog börja med att ta upp det uppenbara: Ja, den här filmen är otroligt bögig, men jag tycker att det är däri filmens styrka ligger. Denna bögighet (jag använder ordet i brist på ett bättre ord) passar faktiskt tematiskt in i handlingen. Mark Patton som spelar huvudrollen Jesse är gay, och även om han har en flickvän i filmen så känns det ändå som att manusförfattaren lekte väldigt mycket med Jesses sexualitet (vilket tydligen förbigick regissören fullständigt).

3

Robert Englund är återigen fantastisk som Freddy, och i den här filmen levererar han några av mina favoritrepliker från karaktären. Freddy är fortfarande läskig, och man skulle till och med kunna argumentera för att han är läskigare än i ettan. Skådespeleriet är överlag helt okej, och karaktärer som Jesses pappa och klasskamraten Grady bidrar med mycket humor.

4

Vissa delar av filmen är väldigt underliga och svåra att förstå sig på, det största och bästa exemplet på detta är när Jesse går till en S&M-klubb mitt i natten, där han träffar sin gymnastiklärare som tar med honom till skolan och tvingar honom att springa en massa varv i gympasalen. Musiken är jättebra, både den kusliga filmmusiken och de härligt medryckande åttiotalslåtarna. Liksom i den första filmen är de praktiska effekterna kreativa och intressanta.

Jag tycker att den här filmen är ett väldigt underskattat tillskott i serien och att den förtjänar en andra chans av många.

5

Visste du att:

      • Studion gick från början inte med på att ge Robert Englund en löneförhöjning och castade istället en stuntman som Freddy Krueger. När de insåg att det inte var en bra idé gick de med på Englunds krav.
      • Producenten Robert Shaye har en cameo som bartendern på S&M-klubben, och utöver sin roll som Freddy Krueger spelar Robert Englund även busschauffören i början av filmen.
      • Varje gång Freddy Krueger är med i en scen användes valsång i bakgrundsmusiken. Detta skulle bidra till den drömlika känslan.

HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1

/Gästrecension av Christer Hedström

Jimmys fotnot: Jag recenserade även jag denna film i oktober 2011 och min recension hittar du här, kort och gott. Detta är en film även jag håller som min personliga favorit i Elm Street-serien och betyget 7 av 10 som jag gav den för tre år sedan är klaaart i underkant idag då denna skrattfest har blivit en stor inspirationskälla för mig. En film som verkligen förtjänar stämpeln ”Absurd” med stort A!


Avsnitt 2 av podcasten Popkultur – Film: The Place Beyond the Pines, Vi, The Evil Dead, Tom Cruise och The Breakfast Club

The Breakfast Club

”We’re all pretty bizarre. Some of us are just better at hiding it, that’s all.” – från The Breakfast Club (1985)

Andra avsnittet av filmpodcasten Popkultur – Film finns sedan några dagar tillbaka för avlyssning i feeden och på iTunes, samt givetvis genom bloggen Popkultur!

Jag medverkar även denna gång på sidan av Jonas Strandberg och i avsnittet diskuterar vi nästa film i skolfilmcirkeln, nämligen 80-talsklassikern The Breakfast Club (1985) av nära-på-legenden John Hughes (Ferris Bueller’s Day-Off, Weird Science, Home Alone).

Dessutom hinner jag ge min kärleksförklaring till Derek Cianfrances nya, The Place Beyond the Pines (2013) och Jonas luftar sina känslor för aktuella, svenska relationsdramat Vi (2013). Vi diskuterar också The Evil Dead (2012), skrala nyheter och Tom Cruises rollval.

Följ länkarna och lyssna nu!

Om ett par dagar kommer nästa avsnitt där nästa skolfilmcirkelval blir Fast Times at Ridgemont High (1982), med bland annat Sean Penn och Jennifer Jason Leigh i den fräsiga rollistan som även innehåller Forest Whitaker, Eric Stoltz och Nicolas Cage! Manuset är dessutom skrivet av Cameron Crowe (Jerry Maguire, Almost Famous)!

Phenomena (1985)

Genre: Rysare, Mysterium
Regi: Dario Argento
Manus: Franco Ferrini, Dario Argento
Längd: 110 min
Skådespelare: Jennifer Connelly, Donald Pleasence, Patrick Bauchau, Fiore Argento, Dalila Di Lazzaro, Federica Mastroianno

Jennifer anländer till Richard Wagner Acadamy, ett internat för flickor i Schweiz där en galning med kniv mördar unga kvinnor. Jennifer går i sömnen och skolans ledning försöker stoppa hennes nattliga vandringar som verkar sammanträffa med morden. Vid en av hennes nattliga vandringar träffar hon på Entomologen John och han blir förvånad av hennes extraordinära förmåga att förstå insekter. Med en väldigt speciell liten vän ger sig Jennifer ut på jakt efter mördaren men det blir mer fruktansvärt än vad någon hade kunna föreställt sig.

Dario Argento visar tydlig kontrast när det gäller kvaliteten på hans filmer. Från och med sitt genombrott på 60-talet och fram till hela 80-talet har han levererat filmer med både intressanta storys, visuellt godis och ambitiöst utförande. När 90-talet började hade han tagit vändan över till USA och tillbaka och tappade stadigt ambitionsnivån med svaga storys och mindre personlig ambition och har dalat i filmkännares medvetanden. Phenomena kom dock precis innan hans storhetstid var över och om han under denna tid inte kunde filma ett alltför bra manus så var det i alla fall mycket blod och annat visuellt att gotta sig i – och i bästa fall både och! Denna film har alla komponenter till 80 procent ungefär.

Phenomena är hans första engelskspråkiga film och har en 14-årig Jennifer Connelly (Requiem for a Dream, A Beautiful Mind) i huvudrollen, som insektsglad överklassflicka på en dansinternatskola i Schweiz. I trakten har en mystisk psykopat mördat småflickor under en längre tid och tillsammans med insektsexperten Donald Pleasence (allmänt känd som Dr. Loomis i Halloween-filmerna, givetvis) börjar Jennifer sökandet på mördaren.

Historien är typisk för Dario Argento, och han har som vanligt Claudio Simonetti och Goblins till hands för det stämningsfyllda soundtracket, som tillhör de bästa melodierna de gjort. Men där finns även Iron Maiden, Motörhead och andra metal-band för att göra musiken ännu mer ”hipp” och tidsenlig, vilket är synd och skam då det numera känns föråldrat och hämmar vissa scener som hade mått mycket bättre av krypande stämning. Det känns som att metal-musiken bara lagts till för att fylla en dialoglös scen, utan någon egentlig, konstnärlig tanke bakom. Dessutom innehåller filmen några föråldrade specialeffekter som är skapade i en dator stämplad ”80-tal”.

Men utöver det så är det en ganska trevlig film och Jennifer Connelly är imponerande säker – speciellt med tanke på att det är hennes första huvudroll. Donald Pleasence är också skön och leverar i den bekväma miljön, som inte är alltför lik den enstyriga rollen i Halloween-serien. Det som är det bästa med filmen är landskapsmiljöerna som verkligen skapar stämning. Men trots att mycket är som det brukar med Argento-filmer så är Phenomena ändå aldrig särskilt läskig.

Det övriga skådespeleriet är som vanligt klent, men det får man ta då det precis som med spaghetti westerns är handlingen, det visuella och musiken som betyder mest. Jag föredrar helt klart Suspiria, Bird with a crystal plumage, Deep Red, Cat O’Nine Tails eller allra mest, Tenebre framför Phenomena. Det betyder inte att detta är en bagatell, för det här är fortfarande en väldigt intressant och sevärd film, men han har gjort ännu bättre tidigare.

Om ett år får vi se Dario Argentos nästa projekt skåda dagens ljus, då han tar sig an Dracula 3D, vilket kan bli lika platt fall som hans tidigare, minst lika ambitiösa och intressanta comebackförsök på 2000-talet, men än så länge kan vi hoppas att hans visuella briljans och gothiska ryktbarhet kan ge Dracula nytt liv.

6/10

A Nightmare on Elm Street 2: Freddy’s Revenge (1985)

Genre: Skräck, Slasher
Regi: Jack Sholder
Manus: David Chaskin
Längd: 87 min
Skådespelare: Robert Englund, Mark Patton, Kim Myers, Robert Rusler, Clu Gulager, Hope Lange, Marshall Bell, Melinda O Fee, Tom McFadden, Sydney Walsh

Jesse flyttar tillsammans med sina föräldrar och sin lillasyster in ett det hus på Elm Street som Nancy (”Terror på Elm Street 1”) bodde i. Jesse börjar drömma mardrömmar i vilka den ökände barnamördaren Freddy Krueger dyker upp. Freddy är nu väldigt svag, men har en plan: Han ska komma åt Elm Streets ungdomar genom Jesse´s kropp…

Här måste jag säga oj, oj, oj (som Lill-Erik skulle sagt), för jag hade verkligen inte förväntat mig att gilla den här filmen, som på förhand verkade vara en kalkon när jag såg den för exakt två år sedan. Och visst var det en kalkon, men i positiv bemärkelse. Eller jag vet faktiskt inte om det ens kan kallas kalkon, för om inte regissören varit medveten om alla hysteriskt roliga saker med den här filmen så vet jag inte vad jag ska tro längre.

Filmens egentliga handling sägs vara om en ung mans rädsla för att acceptera sin homosexualitet, och när jag tänkte mer på det i efterhand så gör det filmen bara ännu lite bättre! Jag fick i bakom-dokumentären Elm Street Legacy (2010) veta att även om huvudrollen var gay och manuset realiserades med många homosexuella undertoner, så var det inget medvetet val från produktionsteamet.

Trots det innehåller filmen en gayclub-scen, en naken piskscen i killarnas omklädningsrum, en pinsasmt rolig dansscen, ett undertextiellt homoerkännande från huvudkaraktären Jesse. Och inte minst omvända roller där mannen Jesse spelar den klassiska ”kvinnorollen” och det kvinnliga kärleksintresset har en – för sin tid, mansorienterad hjälteroll som ska ta Jesse ur garderoben och in i hennes famn (Meryl Streep-lookaliken Kim Myers spelar denna karaktär och gör en klart bra insats).

Denna könsrollsväxling var dock en önskan från manusförfattaren i och med att det är så ovanligt i skräckfilmsgenren. Pluspoäng där och många underhållningspoäng i denna galna slasherbuskis. Att Freddy Krueger (Robert Englund) själv får visualisera Jesses konfrontation med bögrädslan är fantastiskt kul.


Det extremt roliga undertextiella homoerkännandet hos Jesses bästa killkompis!

Det är en dessutom en high school-film som fullkomligen hyperventilerar ”80-tal” där tjejkillen Jesse ska föreställa skolans nolla och börjar bli galen då hans drömmar känns lite för verkliga och innehåller en man med knivfingrar, randig tröja och hatt. Men när han vaknar ur sina drömmar så är han egentligen en riktig stjärna, då han gång på gång måste skrika som en tjej och filmen är värd att se bara för det! Fenomenale skådespelaren Mark Patton kände efter filmen en viss stolthet över att kallas ”filmhistoriens första manliga Scream queen”, haha!

Den andra Elm Street-filmen är underhållning på högsta nivå och den blir bara bättre och bättre ju mer jag tänker tillbaka på den. Underhållningsmässigt den starkaste i serien, även om den första (7/10) är bäst rysarmässigt och den tredje (5/10) och fjärde (4/10) vinner effektmässigt.

Detta kapitel är ganska ologisk då Freddy bryter mot reglerna och stiger ut ur drömvärlden vilket ger minus rent kvalitetsmässigt, men det är å andra sidan alldeles hysteriskt kul! Se den innan du dör, för annars har du missat något!

7/10