Denna recension skrev jag på Filmsnack.se sommaren 2009 i Filmklubbens temaspecial med fokus på krigsskildringar. Detta är så långt jag kan minnas, av allt jag sett, en av dom cirka tre bästa filmerna om andra världskriget som gjorts tillsammans med The Thin Red Line (1998) och Schindler’s List (1993).
Genre: Drama, Krigsskildring
Produktionsland: Sovjetunionen
Manus: Elem Klimov, Ales Adamovitj
Regi: Elem Klimov
Längd: 136 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Aleksej Kravtjenko, Olga Mironova, Liubomiras Lauciavicius, Vladas Bagdonas, Viktor Lorents, Juris Lumiste, Kazimir Rabetskij, Jevgenij Tilitjejev, Aleksandr Berda
Året är 1943 och en sovjetisk pojke bestämmer sig för att ta värvning och försöka hindra nazisternas intåg på sovjetisk mark. Det han får se kommer inte bara att ta död på hans barndom utan även hans förstånd.
Extrema inslag som sex, våld och misär har använts i filmer för att chocka sin publik och i de mer begåvade fallen även väcka nyttiga tankar och budskap. Jag har en slags förkärlek för den typen av film och trots att jag har sett en hel del vågar jag påstå att Elem Klimovs Gå och se kan vara den film som skickligast utnyttjat denna typ av provocerande berättande. Det går knappast inte att konkurrera med denna film när det gäller att utse vilken antikrigsfilm som är mest ”anti”. Hyllade filmer som Schindler’s List (1993), Saving Private Ryan (1998) och The Thin Red Line (1998) har tydliga drag av detta sovjetiska mästerverk.
Filmen berättas brutalt och poetiskt från början till slut och man får genom den unge pojken Floryas ögon se hur världen rasar ihop från alla håll samtidigt – det finns ingenstans att gömma sig. Intensiteten stiger ju längre filmen pågår och jag höll bokstavligen för mina öron när skriken från alla skräckslagna människor tog över. Ljudet i filmen är fenomenalt effektiv på sina ställen – speciellt när stämningen byggs upp av det dova undergångsljudet från ett bombplan, skriken från Hitler och hans undersåtar – eller en döende ko.
Aleksej Kravtjenko, som spelar huvudrollen, gick in i filmen utan erfarenhet inom skådespel, men hans insats är riktigt stark och uttrycken i hans ansikte säger allt. Han berättar själv i extramaterialet till filmen hur pass väl hans inställning till rollen var, då han bland annat sprang miltals för att ”komma i form” till filmen, och hur hans, av kölden, avdomnade händer i en scen fick honom att verkligen agera ut det karaktären kände. I en annan scen sattes i praktiken hans liv på spel. Den som inte lyckas bli berörd av Kravtjenkos karaktär har någon form av seriöst problem, för han känns äkta. Känslan av att det som händer honom är på riktigt tog över inom mig efter drygt en kvart – och jag föll aldrig ut ur den känslan efter det.
Fotot är även det noggrant utfört och miljöerna som Florya flyr genom känns unika för en skildring andra världskriget och gör mycket för stämningen. Något speciellt med filmens foto är att karaktärerna emellanåt ser och talar direkt in mot filmens åskådare, rakt in i kameran. Sådana saker kan förstöra illusionen av att det är en film, men tillsammans med den poetiska stämningen som filmen har tillför detta grepp istället. Kontakten med filmens karaktärer blir större och det går inte att missta på deras ögon vad de känner.
De poetiska, symboliska detaljerna i filmen förhöjer upplevelsen till något jag aldrig varit med om tidigare i någon annan krigsfilm. Storken som i bakgrunden förföljer Florya, planet som hela tiden vakar över människorna och den gamla tanten som lämnas kvar i sin säng.
Målgruppschecklist:
4 – Hjärna (komplext värde)
4 – Hjärta (emotionellt värde)
1 – Sentimentalitet
4 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
5 – Budskap
5 – Obehag
1 – Humor
2 – Action
1 – Prat
Betyg:
5 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
4 – Dialog
5 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
4 – Ljudform (nyttjande av ljud)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
40/50 – Totalt
Absurd Cinema 