Etikettarkiv: 2014

Queer Top 20 | #12. Pride (2014)

Gästbloggare Christer Hedström listar sina 20 personliga favoriter inom queerfilm.


#12. Pride (2014)

”If we were normal, this is where we’d kiss.”

Verklighetsbaserat igen! Pride handlar om ett gäng LGBT-aktivister i England på 80-talet som bildade föreningen LGSM (Lesbians and Gays Support the Miners) för att stötta strejkande gruvarbetare (det låter mycket tråkigare än det är). De åker till en liten by i Wales där de möts av både uppskattning och motstånd. Många av de begåvade skådespelarna kan kännas igen från andra brittiska filmer eller serier som Harry Potter, Sherlock eller Hot Fuzz. Intressant feel-good-rulle. LGBT plus England plus 80-talsmusik är lika med bra grejer.

Christer Hedström


Christers kompletta lista och övriga texter även jag bidrar med i månadstemat 31 dagar av Queer hittas här.

Queerfilmstemat representeras av filmer innehållandes karaktärer och/eller beteenden som utmanar heteronormen. Queer-teman som homosexualitet, bisexualitet och könsidentitet eller könsuttryck tas i någon mån upp. 

Annonser

Queer Top 20 | #18. The Skeleton Twins (2014)

Gästbloggare Christer Hedström listar sina 20 personliga favoriter inom queerfilm.


#18. The Skeleton Twins (2014)

Detta är en rolig feelgood-film som samtidigt lyckas kännas sorglig vid rätt tillfällen. Bill Hader skiner som den sarkastiske Milo, vars romantiska förflutna med en lärare i high school (Ty Burrell) plågar honom. Hader, Kristen Wiig och Luke Wilson är alla hysteriskt roliga och filmen innehåller en av de mest uppmuntrande scenerna någonsin (det enda jag tänker avslöja är att den innefattar låten Nothing’s Gonna Stop Us Now av Starship).

Christer Hedström


Christers kompletta lista och övriga texter även jag bidrar med i månadstemat 31 dagar av Queer hittas här.

Queerfilmstemat representeras av filmer innehållandes karaktärer och/eller beteenden som utmanar heteronormen. Queer-teman som homosexualitet, bisexualitet och könsidentitet eller könsuttryck tas i någon mån upp. 

The Editor (2014)

Halloween-banner-2015the-editor-dude-designs-poster-thomas-hodge

Genre: Pastisch, Komedi, Mysterium, Skräck, Giallo, Parodi
Produktionsland: Kanada
Manus: Matthew Kennedy, Conor Sweeney, Adam Brooks
Regi: Matthew Kennedy, Adam Brooks
Längd: 95 min
Budget: Cirka 130 000 dollar (CAN)
Skådespelare: Paz de la Huerta, Adam Brooks, Matthew Kennedy, Conor Sweeney, Udo Kier, Laurence R Harvey, Jerry Wasserman, Samantha Hill, Kevin Anderson, Brett Donahue, Dan Bern, Sheila Campbell, Brent Neale, Jasmine Mae

Filmklipparen Rey Ciso har förlorat fyra fingrar på högerhanden. Utrustad med en träprotes har han nu nedgraderats till en nobody i 70-talets italienska filmindustri. När skådespelare, från filmen han arbetar med, mördas brutalt är Rey huvudmisstänkt och han måste nu kämpa för att rentvå sitt namn.

The-Editor-2k115687 The-Editor-2k28196

Några kanadensiska, indiefilmande entusiaster (ett filmkollektiv som går under namnet Astron-6) har gjort en pastisch/parodi – tillika hyllning, av främst 70-talets italienska giallos och annat med euroskräckrötter. Sergio Martinos, Lucio Fulcis, Dario Argentos filmer och framför allt alla dess mer ofrivilligt komiska element.

Dom har verkligen gjort sin nördläxa och överfört det i hantverket. Så pass att det både är absurt fånigt på ett hysteriskt sätt vilket med rätt humör lätt omvandlas till den bästa formen av humor. Deras sinne för detaljer är inte riktigt på Edgar Wrights nivå (Shaun of the Dead), men inte långt ifrån. Som en blandning av Den Nakna Pistolen (1988) och Evil Ed (1995) ungefär. Det ska sägas att det är betydligt mer pastisch än parodi på denna, så du inte förväntar dig skämtintensiteten av en Scary Movie-film eller ren parodi.

the-editor-2 The-Editor-2k69891

Komplett med riktigt b-charmig efterdubbning och oförargliga inslag av nakna kroppar så fort minsta möjlighet ges och huvudkaraktären Rey Ciso har snott Donald Sutherlands stil rakt av från venedigmysteriet Don’t Look Now (1973 – läs min recension). The Beyond / …E tu Vivrai nel Terrore! L’aldilà (1981) och Inferno (1980) är andra filmer som spoofas träffsäkert.

Ju mer filmen utvecklas, ju mer ambitiös känns den på gott och ont. Humor övergår till hysteria och slutligen ett pussel i ett pussel och en dröm inuti en dröm. Underhållande och lekfullt skådespeleri, med en cameo av kultveteranen Udo Kier och synthtrippig musik av starke retrosynthartisten Carpenter Brut. Utöver det dyker Paz de la Huerta (från Enter the Void) upp i en… väldigt… annorlunda roll.

The-Editor-2k125625 The-Editor-2k118047

Trots det är jag inte riktigt lika tillfredsställd andra gången jag ser den gentemot den totala överraskningen filmen blev för mig i den risiga, trånga bakgatehakbiografen ReflexenStockholm Filmfestival 2014. Då förväntade jag mig faktiskt en seriös film i stil med giallohomaget Amer (2009), men det blev som att vandra in på en sunksalong på 42th Street i New York på 70-talet och få sig en rejäl dos b-underhållning. Och en liten, öppen publik som är med på noterna gör alltid sitt till!

Men jag rekommenderar den varmt om du vill se något märkligt komiskt. Särskilt om du är bekant med giallos och kan följa med i referenserna. En present till dom initierade och en av dom mest roliga och flippigaste filmerna året 2014. Det går inte annat än att gilla spårat lågbudgetskapande och jag rekommenderar att köpa den för att stötta personerna som ligger bakom allt.

3 – Manus
3 – Skådespelare
3 – Atmosfär
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
————
21/30 – Totalt

SYD-Betyg-07

Love & Mercy (2014)

Mkrorecensioner-headerLove Mercy PosterGenre: Drama, Biografi
Produktionsland: USA
Manus: Oren Moverman, Michael A Lerner
Regi:
Bill Pohlad
Längd:
 122 min
Skådespelare:
Paul Dano, John Cusack, Paul Giamatti, Elizabeth Banks, Brett Davern, Kenny Wormald, Jake Abel, Graham Rogers,  Erin Darke, Joanna Going, Bill Camp, Nick Gehlfuss, Johnny Sneed, Teresa Cowles, Max Schneider, Erik Eidem, Diana Maria Riva, Dylan Kenin, Mark Linett, Jeff Meacham, Vince Meghrouni, Carolyn Stotesbery, Fred Cross, Tyson Ritter, Jeff Galfer, Morgan Phillips, Wayne Bastrup, Oliver Pohlad

The Life, Love and Genius of Brian Wilson

En biografi om den tillbakadragna låtskrivaren och musikern Brian Wilson, grundare till det legendariska popbandet The Beach Boys. Från hans framgångar inom musiken till hans nervsammanbrott och efterföljande möte med den kontroversiella terapeuten Dr Eugene Landy.

LOVE-MERCY-3

Satan vilken positiv överraskning det här var! Den mytologiska berättelsen om det kreativa geniet Brian Wilson som gick in i en mental kollaps, har berört mig oerhört, på nästan samma sätt som den snarlika mytologin om Syd Barrett som grundlade Pink Floyds tidiga framgångssaga samtidigt som han själv brakade ihop mentalt av pressen det medförde i kombination med drogrelaterad depression. Ja, det är verkligen moderna mytologiska sagor vi talar om när det kommer till Syd Barretts och Brian Wilsons livsöden och jag kan ju endast drömma om en Syd Barrett-filmatisering någon gång i framtiden.

”Alright, Chuck, Let’s have it… We don’t want to take 16… Here we go… I’m losing it, I’m losing the whole record… That’d be great… Something’s not happenin’… Alright, here we go, ‘I’m Grass and You’re a Power Mower’…”

60181

Här är det Oren Moverman som skrivit manuset som skildrar Brian Wilsons prövningar. Han har tidigare skrivit manus till musikerbiografimästerverket I’m Not There (2007), men även oscarsnominerats för manuset till dramat The Messenger (2009) som han även regisserade. Sedan var han med någonstans i manusprocessen för den delvis taffliga rysaren The Quiet Ones (2014), men pengarna ska in och med många kockar…

Jag tippade att alltid suveräne Paul Dano (Little Miss Sunshine, There Will Be Blood, Prisoners) skulle briljera som den unge Brian Wilson och jag älskar hans prestation (lyssna på intervjuer med Brian Wilson från perioden och du hör hur identiska dem bägge är enbart i talrytmiken) men förväntade mig inte mycket av John Cusack (High Fidelity, Being John Malkovich) som den äldre versionen. Cusack levererade verkligen genuint och rodde skådisbriljansen i hamn så det räckte och blev över. Han har nog aldrig varit bättre.

r1wg

Lägg därtill mycket – mycket, fina prestationer från Elizabeth Banks (Wet Hot American Summer, W.) som kvinnan som faktiskt bryr sig om det knepige genioffret Brian och Paul Giamatti (American Splendor, Win Win) som den narcissistiske framgångspsykopaten och terapeuten som skor sig på att kontrollera Brian. Banks har några sällsynt fina scener där hon visar klart statyettvärdig talang – liksom Giamatti även om han var det verkar till sin egen nackdel är lika suverän för ofta. Sällsamt välavvägd casting.

Carl Wilson: I’m worried about you, brother.
Brian: I think I might be losing it.
Dennis Wilson: I don’t blame you. There’s a lot to lose out there.

Det är ju synd att inte filmen skyltats mer på filmgalorna i år för det här är en riktigt bra film totalt oförtjänt satt i skymundan. Den hade ganska lätt kunnat ståta med över en handfull oscarsnomineringar i år, men där gick galan bet. Men vad spelar det för roll egentligen. Viktigast ändå är att filmen kryllar av känsliga ögonblick kring det genuint kreativa skapandet och svårigheterna som förföljer det i en kommersiell värld. Det här är för mig mer än bara en film. Den skildrar något mycket större.

4 – Manus
5 – Skådespelare
4 – Stämning
3 – Foto
5 – Musik
———-
21 – Totalt

SYDSYDSYDSYDSYDs-half


The Expendables 3 (2014)

Mkrorecensioner-headerExpendables_3_posterGenre: Action, Nostalgi
Produktionsland: USA, Frankrike
Manus: Sylvester Stallone, Creighton Rothenberger, Katrin Benedikt
Regi:
Patrick Hughes
Längd:
 127 min
Skådespelare:
Sylvester Stallone, Jason Statham, Jet Li, Antonio Banderas, Wesley Snipes, Dolph Lundgren, Mel Gibson, Harrison Ford, Arnold Schwarzenegger, Kellan Lutz, Terry Crews, Kelsey Grammer, Robert Davi, Randy Couture, Glen Powell, Ronda Rousey, Victor Ortiz

New team. New attitude. New mission.

Barney, Christmas och resten av The Expendables ställs ansikte mot ansikte med Conrad Stonebanks, som för många år sedan var med och grundade The Expendables. Conrad blev senare en hänsynslös vapenhandlare och någon som Barney tvingades att döda… trodde han i alla fall. Conrad, som redan undvikit döden en gång, gör det nu till sitt uppdrag att sätta stopp för The Expendables en gång för alla. Men Barney har andra planer, och bestämmer sig för att det åldrande gänget behöver lite nytt blod. Han rekryterar en samling yngre individer som är kvickare och mer tekniskt kunniga för att kunna matcha sin gamle partner.

The Expendables 3

Det här är verkligen inte min typ av film. Lufttunt manus som går att skriva över en kafferast (och skicka över till ett par praktikanter att späda ut rent bokstavsmässigt). En ensemble av muskulösa, rynkiga män med maskingevär som pratar som att dom leker att dom är muskulösa, rynkiga män med maskingevär. Jättekul att höra deras tillgjorda, hårda röster. Beundransvärda stunts och actionproduktion rent tekniskt. Mitt engagemang väcks inte nämnvärt av det, men det syns inte till några CGI-luftslott bland fordon och bråte som flyger och flänger utan det känns som äkta vara och det förtjänar beröm.

Mel Gibsons antagonistkaraktär är kronan på verket över filmens b-filmsaura och dom inblandade siktar givetvis inte heller på något högre, så det är ingen dålig kritik. Men inte min typ av underhållning, eftersom pengarna kunde lagts på hög, brännas upp och det hade engagerat mig lite mer faktiskt.

1 – Manus
1 – Skådespelare
2 – Stämning
3 – Foto
2 – Musik
———-
9 – Totalt

SYDSYDs-halfSYDs-ghostSYDs-ghostSYDs-ghost

Lost Songs: The Basement Tapes Continued (2014)

Mkrorecensioner-headerlost-songs-the-basement-tapes-continued.35942Genre: Dokumentär, Musikdokumentär
Produktionsland: USA
Manus: Sam Jones
Regi: Sam Jones
Längd: 106 min
Medverkande: Jim James, Elvis Costello, Marcus Mumford, Taylor Goldsmith, Rhiannon Giddens, Johnny Depp

En dokumentär med några av dagens mest talangfulla musiker som går bakom kulisserna när dom ska göra ny musik av sedan länge försvunna men nu funna sångtexter från Bob Dylan och The Bands legendariska inspelningar av The Basement Tapes. T-Bone Burnett bjuder in Elvis Costello, Rhiannon Giddens, Taylor Goldsmith, Jim James, och Marcus Mumford för att tillsammans genomföra projektet i en dramatisk tvåveckorsinspelning i Capitol Studios. Innehåller en exklusiv intervju med Bob Dylan. Regisserad av prisbelönade musikfotografen Sam Jones som dokudebuterade med Wilco-dokumentären I Am Trying to Break Your Heart, 2002.

Lost Songs The Basement Tapes Conitnued

En musikdokumentär med musiker som ska spela in förlorat material av Dylan och The Band. Puttrigt och småtrevligt. Inte så värst engagerande. Var trött när jag såg den, men kändes lite som att se in i kändis-Big Brother utan flippiga, uppmärksamhetskåta människor, men utan något särskilt intressant komplement att riktigt engageras av.

2 – Ämne
2 – Berättargrepp
2 – Visuell stil
2 – Stämning
———-
8 – Totalt

SYDSYDSYDs-ghostSYDs-ghostSYDs-ghost

Kommer snart: 2014 års bästa upplevelser inom FILM och MUSIK

Bästa-Film---Filmarbete---Album-2014

– Best Movies 2014 – from S.Thomas on Vimeo.

Jag är i sluttampen av arbetet att sammanställa min resumé av det jag sett och hört från året som passerat. Jag kommer summera 2014 års bästa filmer, bästa insatser inom film samt bästa musikalbum och även om jag har ett par filmer och knappt en handfull album kvar att uppleva tror jag att summeringarna ska se dagens ljus ganska snart.

Turist_1

Givetvis kommer jag uppdatera listorna även kommande år då jag lär se fler filmer och höra ett och annat till album som förtjänar sina platser på 2014 års ”bästalistor”, men den här gången spottar jag ut listorna redan nu istället för att vänta in alla filmer av intresse, då jag faktiskt tycker mig ha sett det mesta som kan intressera och hört rätt mycket musik (även om jag bränt av en mängd av musiken bara runt Jul).

Min avbrutna mastodontlista över 2013 års bästa filmer ska också kastas ut ganska snart förhoppningsvis, då den stannade av efter hälften denna tid förra året trots att jag redan sammanställt den med texter och allt.

Guardians-of-the-Galaxy-Rocket-Raccoon-2-Wallpaper

Sammanfattningsvis har jag som mål att göra 2015 till just ett ”listornas år”, då jag börjat fila på en hel bunt enklare listor för att i korta ordalag presentera hur jag rankar mina favoritregissörer, skådespelare och filmfavoriter även från tidigare år. Andra filmspanarbloggare har flitigt publicerat topplistor för alla möjliga år från filmhistorien och kanske börjar även jag med det detta år.

Förhoppningen är i stora, grovt skissade drag nå ut med tips på bra filmupplevelser utan att dra långa haranger som otydliggör mitt tyckande och tipsande mängdmässigt. Principen ”tyck först, förklara sedan” skulle kunna bli något slags ledord, eller det mer uppmuntrande ”många listor korta”. Även om jag gillar att gräva ned mig i enskilda filmers detaljer vill jag slå ett slag för att presentera film i plural detta år.

the-editor (1)

Fast viktigast med år 2015 i bloggväg för mig är att fortsätta tåga på med min Twin Peaks-bevakning samt upplysa om utmanande film som förtjänar större uppmärksamhet. I mitt eget oregelbundna tempo.