Alien (1979)

Genre: Skräck, Science Fiction
Produktionsland: Storbritannien, USA
Manus:  Dan O’Bannon
Regi:  Ridley Scott
Längd:  117 min
Skådespelare: Tom Skerritt, Sigourney Weaver, Veronica Cartwright, Harry Dean Stanton, John Hurt, Ian Holm, Yaphet Kotto, Helen Horton (röst)

Det första kapitlet i den stora och skräckinjagande science-fictionhistorien om Alien. Skräcken börjar när besättningen på rymdskeppet Nostromo undersöker en nödsignal från en avlägsen planet, och gör den fasansfulla upptäckten att där finns en livsform som uppstår och förökar sig inuti människokroppar. Nu måste besättningen inte bara slåss för sin egen överlevnad, utan även för hela mänsklighetens.

Jag håller faktiskt inte Alien så nära mitt hjärta som majoriteten av filmälskare gör. Den har däremot en hög dos intellektuellt värde; monumentalt stilbildande scenografi och fantastiskt effektiv isolerande inramning, en okonventionell kvinnokaraktär och bra birollsskrivande samt filmhistoriens bästa monster. H.R. Gigers filmdesign är odödlig. Mitt gillande av filmen är dock ganska distanserat och jag behöver fundera vidare på varför. Det känns som att något saknas men det är bara en känsla, för på pappret är Alien komplett.

Vad gäller Ridley Scotts senare bidrag till universumet han här var med och skapade har jag lustigt nog ett större engagemang – både intellektuellt och känslomässigt. Prometheus (2012 – läs massor av tankar kring den från biobesöken här och här) är en film det hackas på jämt och ständigt och den har till skillnad från Alien desto mer konkreta svagheter, men den får mig att tänka både existentiellt och mytologiskt. Den känslolöse karaktären David (Michael Fassbender) är en briljant skapelse och paradoxalt nog den som får mig att bli berörd av alla i universumet. Kommande Alien: Covenant ser tråkigt upprepande ut, men det vete sjutton om inte även den kommer träffa mig mer än vad Alien gör.

Utfyllnaden av James Camerons succésequel Aliens (1986) och det expanderade universumet kan vara förklaringen till tomrummet jag känner i Alien. Första filmen får mig att vilja ha mer. Jag processar den liksom Star Wars (1977) som en epilog, som får mig att drömma om saker jag inte upplever just nu men som  frestar runt hörnet. En teaser för kommande beståndsdelar jag uppskattar ännu bättre. Längtan och begär efter det du saknar slår tillbaka på ditt välbefinnande i nuet. Det kan vara förklaringen till det där tomrummet jag upplever.

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
4 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
39/50 – Totalt

Rogue One: A Star Wars Story (2016)

Genre: Äventyr, Krig, Action, Science Fiction, Fantasy
Produktionsland: USA
Manus:  Tony Gilroy, Chris Weitz
Regi:  Gareth Edwards
Längd:  134 min
Skådespelare: Felicity Jones, Diego Luna, Alan Tudyk, Donnie Yen, Jiang Wen, Riz Ahmed, Ben Mendelsohn, Forest Whitaker, Mads Mikkelsen, Jimmy Smits, Alistair Petrie, Genevieve O’Reilly, Ben Daniels, Duncan Pow, Valene Kane, Beau Gadsdon, James Earl Jones (röst)

I en tid fylld av konflikter slår sig en grupp osannolika hjältar sig samman för att genomföra ett livsfarligt uppdrag: att stjäla ritningarna till Dödsstjärnan, Imperiets ultimata förstörelsevapen. Det här är en av de viktigaste händelserna i Star Wars historia och för samman vanliga människor, vilka valt att utföra extraordinära handlingar, och genom detta bli del i något som är större än de själva.

Skriven av bland annat manusräven Tony Gilroy, som ligger bakom Bourne-filmerna och Michael Clayton. Regisserad av Gareth Edwards som gjorde hyllade lågbudgetfilmen Monsters och nu senast Godzilla.

Rogue One har en egen, kallare ram som sticker ut ur Star Wars-mängden. Intentionen med integreringen av gamla karaktärer och anknytning till Episod IV är mycket god och gör denna till en betydligt stadigare prequel till originaltrilogin än I-III, som nu känns alltmer bortglömda och överflödiga. Som någon sade använder denna skuggan av Darth Vader ypperligt. Mer än ypperligt. CGI-ansiktena på vissa karaktärer funkade dock inte utan skär sig. Det går inte att skapa liv med CGI om inte förlagan lever i stunden. Grodfiskamiralerna kändes som restprodukter från George Lucas post-petande snarare än eventuella reshoots.

Vad gäller protagonisterna bär den några riktiga guldkort men dom två huvudrollerna är gråa, uttryckslösa och trista. Den levererar inkonsekvent men det kan jag uppskatta, med riskminimeringen från The Force Awakens i bakhuvudet. Miljöerna bär på själar som jag ser fram emot att återuppleva. På framför allt denna punkt är den flera snäpp bättre än förra årets Episod VII. Allt som allt en film jag gärna ser om.

Betyg:
3 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
3 – Dialog
3 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
3 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
31/50 – Totalt

---

Altered States (1980)

Genre: Science Fiction, Mysterium, Drama, Skräck
Produktionsland: USA
Manus:  Paddy Chayefsky (baserad på hans egen roman)
Regi:  Ken Russell
Längd:  102 min
Skådespelare: William Hurt, Blair Brown, Bob Balaban, Dori Brenner, Drew Barrymore, Miguel Godreau, Thaao Penghlis, George Gaynes, Charles Haid

I källaren på ett läkaruniversitet har Dr. Jessup gått in i ett totalt mörker. Det mest fruktansvärda experiment i medicinsk historia har spårat ur… och objektet för experimentet är han själv!

Temacheck: Filmen innehåller ytterst lite av häxor, kvinnor eller barn (även om Drew Barrymore pre-E.T. skymtar förbi). Däremot vad som kan sägas vara häxkraft av det mer kraftfulla slaget.

Jag diggar britten Ken Russells egensinniga filmskapande passionerat, men just amerikanska produktionen Altered States känns tyvärr alltför mycket som en kompromiss med alltför konventionella idéer om hur en film ska skildras. Dom visuella kryddorna är stundtals häpnadsväckande snygga – rent ut sagt världsklass. Huvudämnet är monumentalt intressant. En läkare som börjar testa en så kallad ”sensory deprivation tank” på sig själv för att få kontakt med något större… det är högtflygande grejer som för tankarna till 2001: A Space Odyssey.

För mig är det ett frågetecken att Paddy Chayefsky, som skrivit det mästerliga, högintellektuella manuset till Network (1976) står huvudansvarig för både manus och bokförlaga här, då potentialen i det existentiellt och fysiskt komplexa materialet slarvas bort totalt i intelligensbefriad hollywoodspänning. Två mästerkockar gör inte alltid tillsammans en bra soppa.

Betyg:
3 – Atmosfär
1 – Dramaturgi
3 – Dialog
3 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
3 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
29/50 – Totalt

---

Övriga recensioner på filmer av Ken Russell:

Gothic (1986)

La Nuit des Traquées / The Night of the Hunted (1980)

Genre: Mysterium, Drama, Science-Fiction, Fantastique
Produktionsland: Frankrike
Manus:  Jean Rollin
Regi:  Jean Rollin
Längd:  93 min
Skådespelare: Brigitte Lahaie, Dominique Journet, Vincent Gardère, Bernard Papineau, Rachel Mhas, Cathy Stewart, Natalie Perrey, Élodie Delage, Alain Duclos

I vad som verkar vara en alternativ verklighet eller dystopisk framtid flyr Elysabeth bort från en mystisk klinik, belägen i en stor, svart byggnad. Kliniken isolerar patienter som bär på en märklig störning som orsakar minnesförlust och en slags lobotomiartad brist på personlighet.

Temacheck: Filmen innehåller vad som kan sägas vara besatta kvinnor, som hålls instängda av samhällets vetenskapsmän. Vissa likheter med häxprocessen där. Inga barn dock.

Franske auteuren Jean Rollin (The Nude Vampire, Fascination, Living Dead Girl) är en av mitt livs största romanser kreativt. Med som alltid minimal budget och noll inspelningstid lyckas han göra en film vars visuella resultat är helt fantastiskt. Han är känd för sitt ständigt återkommande vampyrtema och försmak för nakna kvinnokroppar inlindade i surrealism, men här lämnar han både vampyrerna och surrealismen hemma.

The Night of the Hunted förmedlar fuktgrå östblockskänsla och Europa i efterkrigstid. A Clockwork Orange och Krzysztof Kieślowski. Dess atmosfär är av sällan skådat slag och sitter kvar starkt på min näthinna. Jag kan inte släppa den, likt en underlig dröm…

Betyg:
4 – Atmosfär
2 – Dramaturgi
3 – Dialog
2 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
35/50 – Totalt

---

Tidigare recensioner av Jean Rollins filmer:

La Rose de Fer / The Iron Rose (1973)
Lèvres de Sang / Lips of Blood (1975)

The Fly (1958)

Genre: Skräck, Science Fiction
Produktionsland: USA
Svensk titel: Flugan
Manus: James Clavell (baserad på en novell av George Langelaan)
Regi: Kurt Neumann
Längd:  94 min
Budget: 700 000 dollar
Skådespelare: Vincent Price, Kathleen Freeman, Herbert Marshall, David Hedison, Patricia Owens, Charles Herbert, Betty Lou Gerson

If she looked upon the horror her husband had become… she would scream for the rest of her life!

En vetenskapsman har kommit på hur man förflyttar sig från en plats till en annan genom en genetisk förflyttningsmaskin och han testar naturligtvis på sig själv. Av misstag råkar en spyfluga följa med vid överföringen och detta leder till att flugans gener sammanblandas med vetenskapsmannen egna.

Vill du inte veta utvecklingen på klassiska The Fly från 1958 och liksom mig få ta del av det mysigt pjäsartade, dialogspännande och sällsynt spänningsmusikfria mysteriet som The Fly inledningsvis är, så råder jag dig att inte läsa den här texten. Jag gillade verkligen den delen av filmen personligen, så jag rekommenderar dig att se filmen före.

Filmens flashbackupplägg är dock något av en dramaturgisk svaghet som David Cronenberg klokt nog inte upprepade i hans remake av The Fly från 1986. En film som jag recenserat tidigare och som du kan läsa här.

Temacheck: Den här filmen innehåller inga ”witches”, men ”bitches” i form av en tveksam kärnfamiljsfru och ett antal riktigt glossiga ”dicks” på olika sidor om mysteriet.

---

 

När min mor var i 10-årsåldern i mitten av 70-talet skulle hon och hennes tjejkompisar tälta på gården, men innan detta äventyr i det lilla skulle dom skrämma upp varandra genom att se den ökända rysaren Flugan – originalet. Detta berättade hon för mig idag när jag själv såg denna klassiker. Dom blev djupt uppskrämda av filmen och såg aldrig klart den, då bilden av en plågad vetenskapsman (spelad av David Hedison som här påminner starkt om en viss George Clooney) med skynke över huvudet väcker mycket åt fantasin när han påstås ha förväxlat delar av sin kropp med en fluga. Jag vet inte om dom ens vågade tälta i slutändan.

Idag fick hon dock se hur allt slutade och det med desto mer ro i sinnet än som 10-åring. Slutet är som hämtad ur en amerikansk propagandafilm för lyckliga slut där saker inte ska ifrågasättas för mycket utan lämnas ifred. Vad var sensmoralen i The Fly? Det förklaras att vetenskapsmannen likt en stor geografisk upptäckare kan stöta på farliga saker på sin resa och förolyckas på vägen, men att vi trots detta ska veta att dom gjorde det för en god sak – att finna sanningen.

Sanning? Vadå sanning? Vilken sanning? Vad talar du om, Vincent Price? Den egentliga sensmoralen i The Fly ligger inte i vad sjutton filmen säger, utan i hur filmen agerar. Barn gör inte som vuxna säger utan som vuxna gör, är ett påstående jag sett stämma gång på gång. I det här fallet är filmen den vuxne – förmyndaren, och publiken eller åtminstone jag tar på mig rollen som barnet.

Det The Fly lär ut är att om du avviker drastiskt från den konventionellt mänskliga formen och lider av detta själv, är självmord den mest vettiga utvägen. Till och med din egen fru (i denna demonstration spelad av Patricia Owens – även känd från Marlon Brandos Sayonara) kommer instämma i det och assistera dig i själmordsakten. Sedan kommer din fru vara lättad, glad, ja rent ut sagt euforisk, över att hennes man fick dö och ta sanningen med sig i graven. Inget sörjande här inte. Endast uppriktiga uttryck som att hon var glad att hon dödade den man som en gång var hennes älskade.

Var glad för det – i den populära novellen som filmen baserades på och som publicerades i Playboy tog frun livet av sig på ett mentalfängelse efter att ha skrivit sanningen som ett testamente på sitt intakta, missuppfattade förstånd. Sådana svarta slut får inte plats i Hollywood, för i Hollywood är anseendet allt. Åter till filmens värld.

När kommissarie Chara, och familjens förnuftige och närmsta vän Francois (en rakryggad Vincent Price) sedan inser sanningen – närsamhällets representanter och egna föredömen, dödar dom hellre och håller tyst om både detta och den större sanningen, eftersom vissa sanningar är så otroliga att din omvärld ändå aldrig kommer tro dig. Francois ersätter gladeligen tomrummet i filmens kärnfamilj i vad som är ett av filmhistoriens mest snopna feelgoodslutscener någonsin.

Jag är förvirrad. Vad är det här för sjuk film jag bevittnat?

Fem år efter att The Fly hade premiär mördades USA:s dåvarande president John F. Kennedy. Än idag tvistas det om vilken den riktige mördaren var och vad som var motivet. Den eller dom som vet undanhöll sanningen. För sanningen kan ibland göra sig bäst i att hålla tyst om, ifall du vill rädda ditt eget skinn inför den onådiga domen som ditt samhälles ögon kan bära. Se bara på Flugan. Se och lär, små barn.

Betyg:
3 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
2 – Dialog
3 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
4 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
28/50 – Totalt

---