Etikettarkiv: Deckare

Queer Top 20 | #3. Kiss Kiss Bang Bang (2005)

Gästbloggare Christer Hedström listar sina 20 personliga favoriter inom queerfilm.


#3. Kiss Kiss Bang Bang (2005)

Nu fuskar jag lite igen på samma sätt som jag gjorde med Legend, för detta är inte heller så mycket av en LGBT-film egentligen, utan en mörkt komisk noir-deckare, men en homosexuell huvudkaraktär (Gay Perry, spelad av Val Kilmer, den mest underskattade Batman-skådisen någonsin enligt mig) är en så bra roll och en så stor del av filmen att jag tar med den ändå. Den andra, något större huvudrollen spelas av den alltid charmige Robert Downey Jr. och för manus och regi står Shane Black (Iron Man 3 och The Nice Guys).

Manuset är härligt komiskt och smart i sann Shane Black-anda (han har tidigare skrivit men inte regisserat guldrullar som Dödligt Vapen, Den Siste Scouten och The Long Kiss Goodnight), men det som gör denna film bättre än hans andra alster är två saker: för det första Downey Jr. och Kilmers underbara personkemi och för det andra att själva deckarmysteriet är riktigt bra och väl genomtänkt. Handlingen är full av överraskningar men man har ändå en rättvis chans att klura ut hur allt hänger ihop om man tänker till lite.

Manuset är delvis baserat på boken Bodies Are Where You Find Them av Brett Halliday.

Christer Hedström


Christers kompletta lista och övriga texter även jag bidrar med i månadstemat 31 dagar av Queer hittas här.

Queerfilmstemat representeras av filmer innehållandes karaktärer och/eller beteenden som utmanar heteronormen. Queer-teman som homosexualitet, bisexualitet och könsidentitet eller könsuttryck tas i någon mån upp. 

Annonser

Beck: Den Japanska Shungamålningen (2007)

Mkrorecensioner-headerbeck_21_den_japanska_shungamalningen

Genre: Kriminalare, Deckare, Kriminalfeelgood
Produktionsland: Sverige
Manus: Cecilia Börjlind, Rolf Börjlind
Regi: Kjell Sundvall
Längd: 90 min
Budget: ?
Skådespelare: Peter Haber, Mikael Persbrandt, Ingvar Hirdwall, Stina Rautelin, Marie Göranzon, Dieter Pfaff, Måns Nathanaelson, Ing-Marie Carlsson, Jan Malmsjö, Katarina Lundgren-Hugg, Philip Zandén, Dan Bratt

En kvinna hittas skjuten på ett hotell i Stockholm. Det råder en del mystiska omständigheter kring mordet, bland annat har mördaren format kroppen så att den föreställer en känd chagallmålning. Martin Beck tar sig an fallet med hjälp av sin tyske kollega Sperling som är på tillfälligt besök i stan. Ganska snart hamnar man mitt i en förfalskningshärva där ett stort antal falska chagalltavlor är i omlopp – något man inser har samband med mordet. Var kvinnan inblandad och visste för mycket – eller var hon en bricka i spelet? Beck och Sperling förbereder en fälla för mördaren, men vad man inte vet är att mördaren tycks ha situationen under kontroll.

1672161uehiqnbeggtzfkkwxcw_9gt1jhfraxigfnhxslvjvqbr1kuxdechg8sj7pzfqcwre7ytowcbu2qo1xitr_pzsa

Det här något udda recensionsvalet gick på TV hos min mor och jag råkade sitta framför den, när det var för sent för mig att vandra hem till min lägenhet. En fet tysk vid namn Dieter Pfaff gör ett för tysk TV-krimpublik bejublat inhopp spelandes en av sina paradroller, Hans Sperling – Tysklands egen variant på Beck som gick i rutan där mellan 1996-2007. Detta är alltså en spektakulär ”Beck vs Sperling” vi får se här, under regi av Kjell Sundvall (Tomten är Far till Alla Barnen, Jägarna, Vi Hade i Alla Fall Tur med Värdet).

Den överklassbrittiska skurksnobben var riktigt bra och påminde starkt om gamle Jan Malmsjö (Fanny & Alexander), men tänkte att jag borde hört om han varit med i en beckrulle. Sedan facepalmade jag mig själv när poletten trillade ner och jag insåg att det faktiskt var Jan Malmsjö. I övrigt mediokert mys. En TV-räddande Gunvald på poserande uppdrag som superhjälte från order av den trogna publiken. Handlingen delvis förflyttad till engelsk landsbygd för att komma med ännu mer sån där sällsynt frisk luft. Lite svensk krimfeelgood med ”håll i hatten”-kul eurotwist. Beck i Midsomer.

1672167ypt7pmy5lkvdijrnp2232rrcixvh8a_s7n9iswuz4qewaepzzrjpurjbihmuettpjctkiusj0qmdedrko4wa

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
2 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
3 – Sentimentalitet/Romantik
2 – Barnförbjudet
4 – Feelgood
2 – Budskap
2 – Obehag
2 – Humor
3 – Action
3 – Prat

Betyg:
3 – Atmosfär
2 – Dramaturgi
2 – Dialog
3 – Skådespelare
2 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
2 – Foto
2 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
1 – Omtittningsvärde
————
21/50 – Totalt

SYD-Betyg-05

The Hateful Eight (2015)

Hateful Eight posterGenre: Western, Kammarspel, Deckare, Mysterium
Produktionsland: USA
Manus: Quentin Tarantino
Regi: Quentin Tarantino
Längd: 187 min
Skådespelare: Samuel L Jackson, Kurt Russell, Jennifer Jason Leigh, Walton Goggins, Demian Bichir, Tim Roth, Michael Madsen, Bruce Dern, James Parks, Channing Tatum, Dana Gourrier, Zoë Bell, Lee Horsley, Gene Jones, Keith Jefferson, Craig Stark, Belinda Owino, Arnar Valur Halldórsson, Quentin Tarantino

Inbördeskriget är över, och prisjägaren John “The Hangman” Ruth transporterar Daisy Domergue genom ett vintrigt Wyoming. Målet är den lilla staden Red Rock där Daisy ska ställas inför rätta. Längst med vägen plockar de upp två främlingar; Major Marquis Warren, tidigare soldat men nu ökänd prisjägare, och Chris Mannix, som utger sig för att vara Red Rocks nye sheriff. När en snöstorm sveper in över slätterna, bestämmer sig de fyra för att ta skydd på ett härbärge uppe i bergen. Väl där möts de inte av ägaren, utan av fyra okända ansikten. Stormen börjar vina över bergen, och de åtta resenärerna börjar inse att de kanske inte kommer att klara sig till Red Rock trots allt.

The Hateful Eight 1

”Cuz when niggers are scared, that’s when white folks are safe.”

Dialogtungt, apokalyptiskt bildspråk, snötung granskog, isolerad miljö, Agatha Christie, Ennio Morricone, paranoia, hänsynslös lekfullhet och annat som jag njuter av. En pjäs så passande för filmmediet att jag sitter i en aura av rysningar under pjäsens… filmens cirka 3 timmar. Perfekt för dem som älskar välkomponerade manus med dialog och sadism.

Denna visning såg jag i den kompletta, längsta 70mm-roadshowversionen på Rigoletto i Stockholm, vilket innebar att jag fick hela inramningen med förpresentation, minidokumentärinslag om roadshow-spektakel, overture med musik av Ennio Morricone i början samt en intermission efter halva filmen. En av mina bästa bioupplevelser någonsin. Jag tänkte bege mig mot toaletten i pausen och sträcka på benen, men när den väl kom kände jag inget behov av det utan lät mig meditativt vänta på fortsättningen. Min favoritfilm av Quentin Tarantino är Death Proof (läs recensionen och läs om nachosen i filmen!), men den här filmen är inte långt ifrån alltså.

the-hateful-eight-domergue-screencap_1920.0

”The only time black folks are safe, is when white folks is disarmed.”

Det är QT:s förmodligen bästa manus hittills (ja, jag minns Pulp Fiction och Reservoir Dogs) och med klara paralleller till lika fantastiska The Thing (1982) och gamla fristående western-TV-serier som The Virginian, även om jag inte kan backa upp den sistnämnda av egna erfarenheter ännu, men Tarantino kan. Fantastisk täthet och komplext flyt. En film jag kan rysa av välbehag för och musiken är som ett lyxigt täcke över upplevelsen. Trots att han gjorde en officiell westernfilm redan direkt innan (alla hans filmer innehåller ju westernelementen då det är hans favoritgenre) i och med Django Unchained (läs recensionen här och varför inte läsa om all möjlig mat i Tarantinos filmer när du ändå håller på för sjutton), så är det här något helt annat och betydligt mer intressant för mina personliga preferenser.

Finns det någonting jag kan tycka skulle varit bättre? Nej, det hade riskerat att begära omöjligheter och stora förändringar som hade rört om det som redan är helgjutet och gjort det till något annat än vad intentionen är. Jag återkommer med en till recension där jag reflekterar kring kritik av filmen.

”Gentlemen, I know Americans aren’t apt to let a little thing like unconditional surrender get in the way of a good war…”

5 – Manus
3 – Skådespelare
5 – Stämning
5 – Foto
4 – Musik
———-
22 – Totalt

SYDSYDSYDSYDSYDs-half