L’Âge d’Or / Guldåldern (1930)

Genre: Surrealism, Drama, Komedi
Produktionsland: Frankrike
Alternativ titel: The Golden Age, Age of Gold
Manus: Luis Buñuel, Salvador Dali
Regi: Luis Buñuel
Längd: 60 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Gaston Modot, Lya Lys, Caridad de Laberdesque, Max Ernst

Banned for over 50 years

Ingenting är som det verkar och dessutom faller hela kvarter ihop på söndagarna i denna surrealistiska klassiker som Buñuel skrev tillsammans med Salvador Dali.

Salvador Dalí och Luis Buñuel skapade ytterligare ett surrealistiskt filmprojekt tillsammans efter 1929 års konstfilm Un Chien Andalou (läs min recension). Redan året därpå släpptes L’Âge d’Or / Guldåldern, som under den betydligt längre speltiden en timme hann med att skildra diverse teman och besynnerligheter. Katolska kyrkan, fotfetischism, dödliga skorpioner, kläder som symboler för den mänskliga kroppens avtryck samt en och annan bekvämt tillbakalutad kossa som tagit människans plats i sänghalmen.

Filmen innehåller till skillnad från Den Andalusiska Hunden inte bara diegetiskt ljudberättande (filmen räknas som en av dom första filmerna att utnyttja ljudet på ett kreativt sätt och bryta sig loss från stumfilmens konventioner), utan också en avsevärd dos kontroversiell samhällskritik enligt Buñuels sedermera välkänt subversiva principer, men också förvånansvärt mycket humor som faktiskt får mig att skratta högt ett flertal gånger.

Eller är det egentligen så förvånande att en film av Dalí och Buñuel skulle ha sin dos humor? Bägge var karaktärer som tog livet med absurdistisk distans och älskade leken i deras konstnärskap, men inte desto mindre ville dom skildra snedstegen i mänsklighetens försök att kontrollera den naturliga gången.

Vad gäller deras samhällskritiska inställning gick deras meningar isär under förproduktionens gång, eftersom Buñuel låg till vänster politiskt medan Dalí å sin sida var nationalistisk sympatisör och stöttade Francos spanska diktatur. Han nöjde sig med att fokusera på kritiken mot katolska kyrkan, medan Buñuel ville revoltera mot all form av överklass och etablissemang.

Resultatet blev att Buñuel tog hand om själva inspelningen på egen hand (första inspelningsdagen började med att han jagade iväg Dalí med en hammare) och vad som var beställt som en ny kortfilm växte både över budget och längd för att resultera i en smärre långfilm. Något som dock stöttades av surrealistfinansiärerna och privatbiografägarna Marie-Laurie och Charles de Noailles (stöttare av bland annat innovatören Man Ray) trots Buñuels bekymran, varpå  han slängde in i stort sett allt han filmat, otrimmat i sin helhet.

Om filmen börjar relativt konkret – om än fragmentariskt episodisk (ibland kommer jag att tänka på berättandet i betydligt färskare finanssatiren The Big Short – läs min recension), är filmens sista tredjedel en uppfriskande tempoökning i Buñuels och Dalís speciella förmågor och jag får räta ryggen framför filmen för att hänga med. Symbolismen sparkar emellanåt bakut och jag njuter under denna period av fenomenalt filmberättande.

Det nyskapande och filmhistoriska värdet av en surrealistisk långfilm till trots känner jag ändå att filmen hade kunnat rappas upp fram till avslutningens intensitet, men då hade en relevant del av briljansen i slutets scener möjligen degraderat i dess intryckspotential. Blivit mer kaka än russin.

Guldåldern är nog en av dessa filmer som demonstrerar hur platta, matta passager är viktiga för att göra ögonblicken du kommer ihåg ännu mer minnesvärda. Hur surrealism trots allt utgår från realism och därför tjänar på ett ankare i måttfullheten. Ingen saft utan vatten. Oftast är ju saften bäst utspädd; en del saft och en handfull delar vatten.

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
5 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
3 – Sentimentalitet/Romantik
1 – Barnförbjudet
2 – Feelgood
4 – Budskap
1 – Obehag
3 – Humor
2 – Action
1 – Prat

Betyg:
3 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
2 – Dialog
3 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
34/50 – Totalt

Posters: 

Un Chien Andalou / Den Andalusiska Hunden (1929) – Posters

Här är ett knappt dussin posters till den av Luis Buñuel pch Salvador Dali surrealistiska kortfilmsklassikern Un Chien Andalou / Den Andalusiska Hunden (1929) som jag recenserade igår.

Givetvis är det den berömda ögonscenen som fått porträttera dom flesta posters, men som alltid kommer det några polska posterskapare och gör något väldigt alternativt och konstnärligt som du inte hade kunnat se framför dig på egen hand.

---

 

Un Chien Andalou / Den Andalusiska Hunden (1929)

Genre: Surrealism, Kortfilm, Stumfilm
Produktionsland: Frankrike
Alternativ titel: An Andalusian Dog
Manus: Luis Buñuel, Salvador Dali
Regi: Luis Buñuel
Längd: 16 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Simone Mareuil, Pierre Batcheff, Jaime Miravilles, Luis Buñuel, Salvador Dalí

En man skär upp en kvinnas öga. Senare uppvaktas samma kvinna av en annan man. Då hon ratar honom börjar myror krypa ut ur ett hål i hans hand. I en serie besynnerliga bilder möts det banala och det bisarra. Detta är en surrealistisk kortfilm som Buñuel gjorde tillsammans med Salvador Dalí.

Under surrealismens storhetstid skapade Luis Buñuel och Salvador Dalí detta historiska exempel på surrealistisk film. En serie scener och händelser utan logisk koppling till varann och inspirerande, intuitiv filmkonst. Dom uppnår upplevelsen av en dröm vid ett flertal moment och passager. Handen med myror eller åskådandet av en person i symbolisk konfrontation med trafik är saker jag lägger särskilt väl på näthinnan, samt förstås den ikoniska klyvningen av ögat. Scener som får både känslor och tankar att spinna iväg på ett sätt jag uppskattar oerhört.

Både handen, insekterna och ögat var hämtade ur drömmar som Dalí och Buñuel haft och som tillsammans blev basen för deras filmprojekt. Ett projekt som inte fick ha någon rationell logik annat än inspirationen av drömmar och förträngda, mänskliga känslor. Jag älskar förflyttandet mellan rum och inne/utemiljöer, styrda av karaktärers blickriktning. Som att färden från en plats till en annan endast kräver att du tittar bort och föreställer dig något, så är du där.

Jag rekommenderar att se kortfilmen utan det överflödiga musikspåret, då dom stukturerade tangotonerna distraherar den surrealistiska känslan. I total tystnad blir den andalusiska hundens svartvita bilder som mest drömtäta. Vad syftar frasen ”den andalusiska hunden” på? Har någon tyckt sig hitta en logik i titeln, eller är den lika irrationellt sammansatt som dess innandöme?

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
5 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
3 – Sentimentalitet/Romantik
4 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
1 – Budskap
3 – Obehag
3 – Humor
2 – Action
1 – Prat

Betyg:
5 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
3 – Dialog
3 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
2 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
42/50 – Totalt

Bonusögonblick:

Tristana (1970)

Genre: Drama
Produktionsland: Frankrike, Italien, Spanien
Manus: Luis Buñuel (regibearbetning), Julio Alejandro (efter en roman av Benito Pérez Galdós)
Regi: Luis Buñuel
Längd: 95 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Catherine Deneuve, Fernando Rey, Franco Nero, Lola Gaos, Antonio Casas, Jesús Fernández, Vicente Solar, José Calvo, Fernando Cebrián

Somewhere between the innocent girl and the not so innocent mistress is the bizarre, sensuous story of Tristana

Tristanas mor dör och hon tas om hand av den gamle kvinnotjusaren Don Lope. På Don Lopes initiativ inleder de snart ett förhållande. Samtidigt som banden mellan de två växer starkare, ökar emellertid Tristanas förakt för sin förmyndare och ett brott verkar oundvikligt.

Catherine Deneveue (Repulsion, Un Flic, Les Demoiselles de Rochefort / Flickorna i Rochefort) spelar Tristana – en ung, vacker kvinna som blivit nedstämd sedan hennes mors död och som får arbeta som hushållerska på gården hos hennes nye förmyndare Don Lope, under det spanska 1900-talets början. Den skäggige, äldre herren Don Lope (spelad av veteranen Fernando Rey) tar hand om missanpassade barn på sin gård och låter dem arbeta och utvecklas under hans vingar. Han förklarar för Tristana hur han ”alltid skyddar de svaga i alla lägen”. På gården lär Tristana känna den dövstumme pojken Saturno och hennes mor Saturna, som arbetat som hushållerska åt Don Lope i många år.

Husets herre, Don Lope, visar sig till en början vara rättvis och vänlig, men med bestämda åsikter om mycket och vill gärna sprida sin filosofi till de unga på gården. Han förklarar för Tristana hur han anser äktenskapet som något negativt – ”passionen måste vara fri, utan band, papper eller välsignelser”. Religionen och kyrkan är något som han över huvud taget ser negativt på. Don Lope faller snabbt för Tristanas oskuld och glada utsida och börjar närma sig henne allt mer. Tristana själv är ovan i situationen och vågar inte säga ifrån till sin herre. Tristana börjar få återkommande mardrömmar om att en av klocktornets klockpinglor tagit formen av Don Lopes huvud, som ropar på Tristana.

Tiden går vidare för Tristana och hon känner sig alltmer fjättrad av Don Lope, som visar mer och mer av sina tränga sida. Han predikar hela tiden om människans frihet, men försöker samtidigt binda Tristana till sig, utan att lyssna på hennes åsikter. Tristana berättar alltmer för Saturna om hur hon vill bli fri från Lope. Han har fått total makt över henne, som både hennes man och fader. Han behandlar henne efter hans egen vilja. Tristana börjar i hemlighet att träffa en annan man, Horacio (spelad av Franco ”Django” Nero) och Lopes misstänksamhet gör honom svartsjuk. Då tar plötsligt allt en oanad vändning och förändringarnas vindar börjar blåsa kallt…

Tristana är ett vanligt drama utan surrealism och tempot går i samma tecken som regissör Luis Buñuels (Borgarklassens Diskreta Charm, Den Andalusiska Hunden, Mordängeln) och Deneveues samarbete Belle de Jour (1967 – läs min recension), med ytterst lite musik.

Jag kände till en början inget extraordinärt för filmen som tuffade på med en och samma växel utan några speciella tempohöjningar. Jag gillade dock hur relationen mellan Lope och Tristana visade på skillnaden mellan vilja, snack och agerande och hur filmen tog upp ämnen som makt och frihet. Lopes snack och agerande väcker tankar och funderingar på ett rakt och tydligt sätt.

Jag fascinerades över hur tydlig Lope var med sin vilja och ambition och hur han verkligen ville få Tristana att tycka likadant – och att hans egen behandling av henne sedan helt talade emot vad han sagt, men att han var för blind för att se det. Och när Tristana ville lära hennes herre något så kunde han inte lyssna. Som när Tristana försöker förklara att (inget och) ingen är den andra lik, utan att vi alla är unika. Herren förstår inte vad hon menar och viftar bara bort hennes visdomsord.

Efter drygt halva filmen känner jag ändå fortfarande inte så mycket för filmen och intresset börjar svalna, men då sker en utveckling i filmen och historien blir oväntat kraftfull. Här höjs allt i filmen flera snäpp. Skådespeleriet griper helt plötsligt tag i mig på ett sätt jag inte varit med om särskilt ofta och min syn på filmen höjs betydligt. Både Catherine Deneveue och Fernando Rey griper tag om mig, speciellt med kroppsspråket av Rey. Det är svårt att inte tänka på Erland Josephson när jag ser Fernando Rey för övrigt. Filmen får ett helt nytt värde och träffar mig ordentligt som bara riktigt speciella filmer kan göra.

Det jag värderar högst med filmen är hur den på ett så underbart sätt visar hur vi människor inte är ensidiga – utan ses på olika sätt beroende på vilken sida av människan vi ser. Hur oförstånd beror på bristen att vilja se, snarare än en oförmåga.

Luis Buñuel har skapat en rak historia utan hans kännetecknande tankefällor och absurditeter, men Tristana är det bästa jag hittills sett av Buñuel och han visar att han inte bara är en extraordinär och nyskapande regissör, utan också en mästare av det enkla och träffsäkra.

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
2 – Hjärna (komplext värde)
2 – Hjärta (emotionellt värde)
2 – Sentimentalitet/Romantik
2 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
3 – Budskap
1 – Obehag
1 – Humor
1 – Action
3 – Prat

Betyg:
3 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
2 – Omtittningsvärde
————
32/50 – Totalt

Belle de Jour (1967)

Denna film recenserade jag 2008 i en temaspecial kring surrealistregissören Luis Buñuel (Le Charme Discret de la Bourgeoisie / Borgarklassens Diskreta Charm, Un Chien Andalou / Den Andalusiska Hunden, Cet Obscur Objet du Désir / Begärets Dunkla Mål).

Då tyckte jag att filmen höll tillbaka på det surrealistiska berättandet, men jag undrar om jag inte hade sett mer av dom intentionerna med dagens ögon. Nog för att jag redan då föredrog flummigt berättande, men all surrealism uttrycks inte alltid tydligt.

---

Genre: Drama, Surrealism
Produktionsland: Frankrike, Italien
Svensk titel: Belle de Jour – Dagfjärilen
Manus: Luis Buñuel, Jean-Claude Carrière (efter en roman av Joseph Kessel)
Regi: Luis Buñuel
Längd: 101 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Catherine Deneuve, Jean Sorel, Michel Piccoli, Geneviève Page, Pierre Clémenti, Françoise Fabian, Macha Méril, Muni, Maria Latour, Claude Cerval, Michel Charrel, Iska Khan, Bernard Musson, Marcel Charvey, François Maistre, Francisco Rabal

Luis Bunuel’s Masterpiece of Erotica!

Den unga hemmafrun Séverine prostituerar sig, inte för att tjäna pengar utan för att komma över sina sexuella hämningar. Hon tar sig arbetsnamnet Belle de jour.

Den unga Severine (Catherine Deneuve) är lyckligt gift med en ung doktor som hon älskar – och han älskar henne. Hon har dock psykiska problem med intimitet och det förföljer hennes i hennes drömmar, där hon lever ut sina annorlunda, sexuella fantasier. Hon försöker bli kvitt sitt problem och uppsöker i absolut största hemlighet en bordell, där hon möter de mest besynnerliga människor som rentav skulle kunna vara hämtade ur hennes fantasier. På bordellen kan Severine dock bara arbeta på eftermiddagen och får då smeknamnet Belle de jour – dagfjärilen Direkt översatt från franska blir betydelsen snarare ”vacker kvinna av dagen” som kontrast till den prostituerades fördomsroll som ”vacker kvinna av natten” eller för den delen, en ”nattfjäril”. Dagarna går och med tiden utvecklas dagfjärilen i sin nya miljö.

Denna film av Luis Buñuel är i princip en rak historia och sparsmakat med surrealism, trots att det är den surrealistiska filmens mästare som gjort filmen. Eftersom jag inte sett något mer av Buñuel än stumkortfilmen Un Chien Andalou / Den Andalusiska Hunden (1929) sedan tidigare vet jag ju inte vilken nivå han lägger surrealismen på i normala fall – men det är betydligt mindre av det än vad det är i nyss nämnda ”hundfilm”.

Dessutom har filmen i princip ingen musik alls att luta sig tillbaka på – något som jag dock egentligen aldrig tänkte något på, och det är ju ett positivt betyg. Lyckas du förmedla film utan musik har du ju lyckas med något. Jag kommer in i Belle de jours handling ganska snabbt och tycker inte att filmen stannar av ju längre in i filmen jag kommer, utan det tillkommer hela tiden någonting nytt som får mig att hålla kvar intresset vid handlingen. Vissa svagheter finns det på sina ställen i dialogen, där det som sägs låter lite krystat emellanåt, men det är små detaljer och plumpar som finns i de flesta filmer.

Catherine Deneuve (Les Parapluies de Cherbourg / Paraplyerna i Cherbourg, The Hunger) i titelrollen känner jag igen från Polanskis kanonfilm Repulsion (1965) och karaktären i Belle de jour är förvillande lik. Deneuve är i alla fall ingen skådespelerska som är rädd för att utnyttja sin skönhet i filmerna hon spelar i. Och hon är ju otroligt vacker.

En sak som jag tycker Buñuel har glömt i filmen är Deneuves karaktär Severines fästman. Han är inte med speciellt mycket i filmen och hade behövts mer för att få fram mer kraft i händelserna som sker. Jag hinner inte riktigt ta till mig honom och då tror jag ändå att visionen var att vi ska känna sympati för den karaktären. Det kunde Bunuel ha förstärkt.

En annan sak i filmen som kunde gjorts annorlunda är Deneuves dagdrömsscener från barndomen. Jag tycker att dessa scener är överflödiga och tillför inte något märkvärt. Dom kanske får mer utrymme i boken som filmen är baserad på, men i filmen behövs inget utrymme alls för dessa tillbakablickar och det känns onödigt att ens ha med det lilla som finns där. Dock så är det enkla men effektfulla övergångar till just dessa scener och jag får en liten, liten glimt av Buñuels egenskaper.

Spoiler! Markera textstycket.

I de övriga drömmarna som filmen bjuder på har Buñuel mer att visa och jag gillar hur han leder in åskådaren i förvirring och inte talar om att det är en dröm förrän drömmen är över. Han lyckas speciellt i början av filmen att göra mig frågande av vad det är som händer – och då tänker jag på den absolut första scenen, den med hästvagnen och den absurda bestraffningen. Det är ju passande att inleda med en dröm, eftersom åskådaren då ser det som verklighet, då han inte har någon verklighet att jämföra med och då heller inte vet hur det egentligen borde vara.

Det var fascinerande och kusligt att se hur alla de olika kunderna på bordellen är perfektionister när det kommer till hur deras ”möten” ska gå till, men så är det nog ofta i verkligheten.

Det jag lade märke till mest i filmen är Buñuels val att låta Deneuves kläder symbolisera hennes inre känslor. Ju längre vi får följa hennes karaktär ser vi att hennes kläder övergår mer och mer från helt rena, vita klädesplagg till att bli svarta. Ju mer skam som hon bär på inom sig, ju svartare blir klädvalen på utsidan. Som när hon redan vid sitt första möte med bordellen anländer i en svart mössa. Och mot slutet, när hennes fästman börjar misstänka hennes hemligheter, så har hon övergått till helt klädd i svart – med svart rock, svart lädermössa och svarta stövlar. Slutligen går hon i en blänkande svart läderjacka.

Det är då också intressant hur Buñuel har valt att låta den unga älskaren (som besöker Deneuve på bordellen) att gå klädd som en svart plump och blir nästan som nån slags shakespearesque karaktär med kroppsspråk och allt. Kanske är han en skammens vålnad – om jag får uttrycka mig lite svävande? Just det här knepet att ”tala” genom kläderna är ju ett grepp som används både förr och senare i filmhistorien – inte minst Hitchcock. I Psycho (1960) lät han Vivien Leigh skifta sina underkläder från vitt till svart, efter hennes fiffel med pengarna .

Hur som helst tycker jag att filmen har det där lilla extra på slutet som får mig att fortsätta tänka på vad det är jag sett.

Spoiler slut.

Det är ödets ironi att fästmannen blir helt uttrycksförlamad och att Severine tvingas ta hand om en man som innanför han uttryckslösa ansikte vet att hon förrått honom och att hon aldrig kan se vad han känner för henne efter att den skamliga hemligheten slutligen avslöjades. Den sista twisten är dock svår att tolka vad Buñuel egentligen menar?

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
4 – Hjärna (komplext värde)
2 – Hjärta (emotionellt värde)
2 – Sentimentalitet/Romantik
3 – Barnförbjudet
2 – Feelgood
2 – Budskap
2 – Obehag
2 – Humor
1 – Action
2 – Prat

Betyg:
3 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
35/50 – Totalt

---

Fler filmbloggare som skrivit intressanta reflektioner med olika utfall om Belle de Jour är:

Filmitch
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Svart noir