Queer Top 20 | #3. Kiss Kiss Bang Bang (2005)

Gästbloggare Christer Hedström listar sina 20 personliga favoriter inom queerfilm.

---

#3. Kiss Kiss Bang Bang (2005)

Nu fuskar jag lite igen på samma sätt som jag gjorde med Legend, för detta är inte heller så mycket av en LGBT-film egentligen, utan en mörkt komisk noir-deckare, men en homosexuell huvudkaraktär (Gay Perry, spelad av Val Kilmer, den mest underskattade Batman-skådisen någonsin enligt mig) är en så bra roll och en så stor del av filmen att jag tar med den ändå. Den andra, något större huvudrollen spelas av den alltid charmige Robert Downey Jr. och för manus och regi står Shane Black (Iron Man 3 och The Nice Guys).

Manuset är härligt komiskt och smart i sann Shane Black-anda (han har tidigare skrivit men inte regisserat guldrullar som Dödligt Vapen, Den Siste Scouten och The Long Kiss Goodnight), men det som gör denna film bättre än hans andra alster är två saker: för det första Downey Jr. och Kilmers underbara personkemi och för det andra att själva deckarmysteriet är riktigt bra och väl genomtänkt. Handlingen är full av överraskningar men man har ändå en rättvis chans att klura ut hur allt hänger ihop om man tänker till lite.

Manuset är delvis baserat på boken Bodies Are Where You Find Them av Brett Halliday.

Christer Hedström

---

Christers kompletta lista och övriga texter även jag bidrar med i månadstemat 31 dagar av Queer hittas här.

Queerfilmstemat representeras av filmer innehållandes karaktärer och/eller beteenden som utmanar heteronormen. Queer-teman som homosexualitet, bisexualitet och könsidentitet eller könsuttryck tas i någon mån upp. 

Braindead (1992)

Genre: Splatterkomedi, Skräck, Komedi, Svart komedi, Äventyr
Produktionsland: Nya Zeeland
Alternativ titel: Dead Alive (USA)
Manus: Peter Jackson, Stephen Sinclair, Fran Walsh
Regi: Peter Jackson
Längd: 104 min | 85 min (R-rated) | 97 min (unrated) | 80 min (FSK 16) | 92 min (1992) (1993) (cut) | 85 min (heavily cut) | 99 min (DVD edition)
Skådespelare: Timothy Balme, Diana Penalver, Elizabeth Moody, Ian Watkin, Brenda Kendall, Stuart Devenie, Jed Brophy, Stephen Papps, Murray Keane, Glenis Levestam, Lewis Rowe, Elizabeth Mulfaxe, Harry Sinclair

Publiken skrattar och spyr!

En ung mans mor blir biten av en ”rat monkey”. Hon blir sjuk och dör, men återvänder för att döda och äta hundar, sköterskor, vänner och grannar.

Förord: Jag recenserade ursprungligen denna för min lista över dom bästa filmerna från 1992, men eftersom jag på sikt utformar listupplägget med originalrecensionerna fristående från listan, publicerar jag därför denna och övriga 1992-recensioner som separata pjäser i efterhand – med eventuella tillägg.

Peter Jacksons splattersprutande, rekordslafsiga kultrulle såg dagens ljus år 1992, nästan ett decennium innan han skulle få ett nytt, vitt skilt genombrott med Sagan om Ringen-filmerna.

”They’re not dead exactly, they’re just… sort of rotting.”

Jag har aldrig varit kåt i effektfilmer, men jag får verkligen lyfta på hatten åt den passion och ambitionsnivå Jackson måste ha haft för att ro denna massaker i land. I princip varje bildruta bjuder på lemmar som flyger, levande och döda människor i panik och skådespeleri som känns som en ren hyllning till Sam Raimis och Bruce Campbells ”crazy train”-prestationer i dom gamla Evil Dead-filmerna. Jackson inleder filmen med att uppenbart hylla Steven Spielbergs och George Lucas äventyr med Indiana Jones för övrigt.

Jag trodde faktiskt att budgeten för denna film var av rejält låga lågbdugetmått, då jag fått för mig dig från förr, men med tanke på alla gedigna, praktiska effekter samt vissa inspelningsplatser förstår jag om den kostat en del. Att det var så mycket som 3 miljoner omräknat till amerikanska dollar förväntade jag mig dock inte. Idag är det närmare 25 miljoner kr och på den tiden var det förstås värt ännu mer.

”She’s history! I know what to do, I’ve read the comics! Total… bodily… dismemberment!”

Nog för att det med senaste decenniernas mått mätt är en vanlig totalkostnad för en indiefilm på lågbudgetnivå, men det är inte lite pengar. En större svensk dramafilm kostar väl ungefär lika mycket och en dyrare svensk lågbudgetfilm är inte ens hälften så kostsam. Men svenska filmer innehåller i regel inte heller så här mycket slafs.

Huvudrollen här är inte lika inspirerande som Bruce Campbell när det kommer till slapsticktalang, vilket gör att jag tvångsmässigt placerar Braindead i skuggan av föregångare, men all heder åt Jackson för att han kör ända in i kaklet med slafs, överspel, kameradragningar och allmän galenskap! Det är en riktigt underhållande resa i teknisk, köttig finess.

3 – Manus
2 – Skådespelare
3 – Stämning
3 – Foto
2 – Musik
———-
13 – Totalt

Irrational Man (2015)

Genre: Drama, Svart Komedi
Produktionsland: USA
Manus: Woody Allen
Regi: Woody Allen
Längd: 95 min
Skådespelare: Joaquin Phoenix, Emma Stone, Parker Posey, Jamie Blackley, Betsy Aidem, Ethan Phillips, Sophie von Haselberg, Susan Pourfar, Tom Kemp, Kate McGonigle, Robert Petkoff, Michael Goldsmith

Filosofiprofessorn Abe föreläser vid ett universitet i en amerikansk småstad. Han lider av en existentiell kris, men hans liv får ett nytt syfte när han går in i en relation med en av hans studenter.

Woody Allen (Annie Hall, Manhattan, Midnight in Paris – läs recensionen) är mästare på att skriva små putterfilmer som upplevs likt en liten lättläst novell eller kortroman, som du hittar i en solblekt, dammig hylla hos din snarktrötta farförälder. Som en vårvarm vardag när alla redan flytt till sina jobb, men du börjar senare och kan sitta inne i solgasset med en kopp och låta tiden upphöra i några timmar framför just en sådan fjäderbok som får dig att upplösas meditativt en stund utan krav på varken dig eller boken. Ett litet terassäventyr. Woody Allens filmatiserade manus är just så och dom är få förunnade.

Irrational Man skildrar en lönnfet, småalkoholiserad filosofilärare som har svårt att se livets mening. Joaquín Phoenix (Walk the Line, The Master, Her) har väl sällan varit så välcastad som här och jag tycker han visar sig på sin bästa sida. Oerhört bekväm i rollen utan att ”behöva” göra sig till. Inga dramatiska övertoner. Han är bara helt hemma med den lugnt hopplösa tonen. Manuset är det som tar kommandot och ger mig en riktigt mysigt problematisk stund att luta mig tillbaka och avnjuta. Perfekt för lätt deprimerade, lagom brydda sinnen som vill ta en dagssemester. Perfekt för terassäventyraren.

Emma Stone (Zombieland, Easy A, The Help) är hon minst lika välcastad som den klartänkta, unga studenten med ambitioner om något odefinierbart, som har sina små livsval att hantera från hennes sida livet. En ”vanlig” person utan större, mer existensiella problem men som försiktigt trevar bort från lagomlivet hon är tillbakalutad i. Rollen känns hemma för det jag sett av Stone och vad jag kan gissa är ungefär som hon är i verkligheten. Jag har inte sett henne i Allens föregående, Magic in the Moonlight (2014), ännu.

Hon är vanligtvis ingen som ligger mig direkt varmt om hjärtat utan jag är snarare likgiltig inför hennes varmt avspända energi, men det handlar mest om att jag inte tycker hon fått några märkvärdiga roller – ännu. Hon förtjänar större utmaningar, men kanske är hon (för) nöjd. Det här är inte heller någon jättespeciell roll, men på så vis är hon perfekt castad och för mig är det här Allens bästa film sedan Midnight in Paris (2011), endast lite mer bagatellartad sett till handling. Precis som Allen ska vara. Lagom har sällan smakat så gott som i Irrational Man.

Det är tråkigt nog alldeles för många som slentrianmässigt dömer ner Allens bagateller med ord som ”inte hans bästa” eller ”lite lagom” och ”inte så märkvärdig”, när hans jämna lagomnivå istället borde uppskattas och avnjutas till fullo medan den finns där.

Woody Allens filmskapande upplevs av alltför många lika lojt som livet; det pågår, är sällan så bra som dom allra bästa stunderna, det blickas tillbaka på och jämförs utan en känsla av total tillfredställelse. Underskattas, istället för att njutas av. Det är egentligen få förunnat. Plötsligt upphör det när du minst anar det. Livet är i slutändan en bagatell och det ska inte underskattas.

4 – Manus
4 – Skådespelare
4 – Stämning
3 – Foto
3 – Musik
———-
18 – Totalt