Etikettarkiv: 1991

The Last Boy Scout (1991) eller: Varmhjärtad, oemotståndlig 90-tals-noir

Shane Black skrev nervfullt fräsiga, varma mysmanus till Dödligt Vapen, Last Action Hero, Long Kiss Goodnight och Kiss Kiss Bang Bang. Tony Scott regisserade nervfullt fräsiga, varma mysfilmer som Top Gun, True Romance och Man on Fire. The Last Boy Scout är något av en ”perfect combo” och du kan inte undgå att bli träffad av en sån – rätt i hjärtat.

Två föredettingar – stjärnsnuten Willis som förlorat jobbet och det före detta quarterback-esset Wayons som anklagats för bl a knarkbrott – slår sig ihop ijakten på en mördare. Det visar sig att de petat i ett riktigt getingbo och för att överleva får de ständigt vara redo…

Jag gillade Shane Black/Tony Scott-samarbetet The Last Boy Sout rakt igenom. Som en tall. Det visuella var nästan retfullt snyggt många gånger, i kvällsscenerna. Färggrannt ljus – ofta i blått och blandad neon. Rökfyllda gränder. Snäva vinklar och en oerhört värdefull 90-talsatmosfär i ett hett LA. Dessa heta LA-avspeglingar.  Manuset var grymt, just med Shane Blacks talangfulla tugg och inte minst relationen mellan dom olika karaktärerna. Relationerna var välskrivna och ska inte tas för givna. Dottersrollen (spelad av en av tidernas bästa barnskådisar – Danielle Harris från Halloween 4 och 5) var ett grymt, grymt, grymt stort plus. Det lyfter en film att ta in barn om det görs med sån naturlighet och känsla. Hon är som karaktär farsan upp i dagen. Bruce Willis spelar farsan – den ensamdrivande, coole film-noir-detektiven. Som klippt och skuren för sin karaktär. Jag kanske bara säger det en gång men multiplicera det hur många gånger du vill; Tony Scotts regikänsla i utförandet passade det här manuset perfekt.

Willis karaktär är sån där bra, filmsympatisk karaktär som film-noir ofta skildrar. En bra man, men som i ett smutsigt samhälle överfylld av ohederliga typer byggt upp ett hårt, hårt skinn och en attityd för att inte skadas av tillvaron. Inte ens hans fru är hederlig och det är hans polare som bedrar honom! Snacka om talande för hans miljö. Han försöker trots denna fifflande stadssmogg göra det han är bäst på – att se igenom allt fiffel och bemästra ohederligheten. Och förmodligen så tvivlar han på sin egen meningsfullhet eftersom allt runt honom är honom övermäktigt i långa loppet. Men han harvar på för att inte stå still och bli en del av skiten han står i.

Bruce Willis som Last Boy Scout är en god, kille med väldigt, väldigt hård hud. ”Den siste scouten” är på så vis en titel som bär en mening långt högre än vad nog många tar den för. En man som arbetar där han står, med det han har och med en för sin värld ärofylld hederskodex som gör honom till en överlevare med rent hjärta. Hans hjärta må vara något han försöker dölja – skydda, men det kommer fram på okonventionella sätt tack vare relationerna med dottern, frun och baseballspelaren. Hans hjärta kommer fram genom dom han tycker om. Manuspoäng! Att få just relationer att öppna nycklar till karaktärernas inre. Där har The Last Boy Scout en schysst, varm aspekt som dom flesta film-noirs inte har.

Noteringar:

  • Filmmusiken av kompositören Michael Camen låter direkt hämtad från en gammal, svartvit film-noir från tiden då det verkligen begav sig. Det blir inte fel på något sätt att matcha 90-talsaction med sådan musik. Det är klassiskt filmscore som vi inte upplever idag. Jag uppskattar verkligen det lagret.

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
4 – Dialog
4 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
40/50 – Totalt

Annonser

Queer Top 20 | #1. Fried Green Tomatoes (1991)

Gästbloggare Christer Hedström listar sina 20 personliga favoriter inom queerfilm.


#1. Fried Green Tomatoes (1991)

Stekta Gröna Tomater är en av mina tio favoritfilmer, och den är den enda av dem förutom Dödskallegänget och Stand by Me som inte hör till en serie av filmer (resten av min topp 10-lista består av Batman-, X-Men-, Terminator– och Teenage Mutant Ninja Turtles-filmer). Det här är en otroligt mysig film med underbart vacker musik och klockrent skådespeleri från alla involverade (Mary Stuart Masterson, Kathy Bates och Jessica Tandy är några som är värda att nämna). Den är även den sorgligaste filmen jag vet. Jag har sett den med många olika människor och varenda en av dem har gråtit (det gör även jag varje gång jag ser den).

Jag vill inte beskriva handlingen för det skulle bara förminska magin för den som ser den för första gången. Jag har rekommenderat den till flera personer som har avfärdat den direkt baserat på titeln, och det är synd, men så pass trångsynta människor skulle kanske inte uppskatta den i vilket fall. Filmen är baserad på boken Fried Green Tomatoes at the Whistle Stop Cafe av Fannie Flagg och den gör mig stolt över att vara född 1991.

Christer Hedström


Christers kompletta lista och övriga texter även jag bidrar med i månadstemat 31 dagar av Queer hittas här.

Queerfilmstemat representeras av filmer innehållandes karaktärer och/eller beteenden som utmanar heteronormen. Queer-teman som homosexualitet, bisexualitet och könsidentitet eller könsuttryck tas i någon mån upp. 

An American Tail: Fievel Goes West (1991)

Jag har skrivit om denna tidigare i filmspanartemat ”Tåg” året 2014 och i filmspanartemat ”På väg”, 2013. Nu tänkte jag att det var dags att den får en egen recension.


Mkrorecensioner-headerFievel goes West poster

Genre: Familjefilm, Western, Äventyr, Animerat, Musikal
Produktionsland: USA
Svensk titel: Resan till Amerika: Fievel i Vilda Västern
Manus: David Kirschner, Flint Dille, Charles Swenson
Regi: Phil Nibbelink, Simon Wells
Längd: 75 min
Budget: Okänt
Röster: Phillip Glasser, James Stewart, Cathy Cavadini, Dom DeLuise, John Cleese, Amy Irving, Erica Yohn, Jon Lovitz, Nehemiah Persoff, Jack Angel, Mickie McGowan
Svenska röster: Samuel Elers-Svensson, Emilie Kempe, Lena-Pia Bernhardsson, Jan Nygren, Allan Svensson, Eva Bysing, Thomas Hellberg, Johan Ulveson, Andreas Nilsson, Jan Sjödin, Stephan Karlsén

Look out pardners, there’s a new mouse in town!

Fievel är nu tillbaka igen med hela sin familj. Denna gång styr han kosan till Vilda Västern, ett ställe som verkligen gör skäl för namnet.

ebFzrdBeyamDaPtuhCjB6ddMvL2

”Let this sleepin’ dog lie, son. Dog-gone it, I’m dog tired. I’m tired of leading the dog’s life and fightin’ likes cats and dogs against cats and dogs, a young pup’s doggin’ my trail tryin’ to become top dog. I’m going to the dogs in a dog eat dog world, son. I… I’m so far over the hill… I’m on the bottom of the other side.”

Även om första An American Tail (1986) av  allvarsinnovatören Don Bluth är en bortglömd klassiker har jag inte samma nära relation till den som till uppföljaren, av Phil Nibbelink (animatör på Disneys The Fox and the Hound tillsammans med Don Bluth och pixarkungen Brad Bird men även på Who Framed Roger Rabbit och Mickey’s Christmas Carol) och Simon Wells (regissör för Dreamworks Prince of Egypt och Universals/Amblin Entertainments We’re Back! A Dinosaur’s Story).

Fievel

Jag såg denna om och om igen som liten och det blev min egen introduktion till den mytiska westerngenren. Förmodligen hade jag inte sett Sergio Leones berättande med samma glimmer i ögonen om det inte vore för Fievel Goes West. Berättelsen för tankarna till det episka i Once Upon a Time in the West (1968) och slår den till och med lite på fingrarna. För att citera handlingen från en av mina tidigare texter;

”Denna storslagna westernfilm berättar om hur den judisk-polska invandrarmusen Fievel tappar bort sin familj på tågresan som ska ta dem till en förlovad stad ute på den amerikanska prärien som utlovar guld och gröna skogar och helt fri från hungriga katter som terroriserar mössen i hamnstaden. Fievel gör allt för att komma ikapp sin familj men på vägen mot mussamhället i den ”vilda västern” stöter han på det ena hindret efter det andra.

29_rw0yf

Samtidigt blir Fievels kattkompis Tiger lämnad av sin kattfru när hon vill söka karriärslyckan i den beryktade hundstaden och Tiger bestämmer sig för att haka på Fievels resa för att vinna tillbaka hans kvinnas kärlek. Han får oväntad hjälp av en avdankad hundsheriff vid namn Wille Slurp och det hela utvecklar sig till en episk, romantisk och tragisk berättelse om vad verklig lycka är.”

Den har en sådan drömskt hisnande känsla med både mörker och ljus som får mig förtrollad till total harmoni.  Dom omvandlande animationsövergångarna mellan mäktiga landskap och små muslandskap är ”fjärilar i magen”-mäktigt för att inte säga psykedeliskt och musiken som vävs in genom Fievels syster Tanya (en sentimental favorit i filmen) får mig att flyga iväg i mitt inre. Jag och filmen blir ett.

fievelgoeswest10

Jag har alltid sett den med svenska röster – vilka är suveräna tillika översättningen (av Ingela ”Pling” Forsman) på dom mästerliga sångerna, men originalrösterna specifikt för denna uppföljare är klart värda att omnämna;  John Cleese (Monty Python, Fawlty Towers) som kattboven Katt A. Strof och Hollywoods kanske mest älskade veteran – James Stewart (Vertigo, Rear Window, It’s a Wonderful Life), som den pensionerade hundsheriffen Wille Slurp (Wylie).

83-årige Jimmy Stewart hade pensionerat sig en handfull år tidigare men tog på sig hatten en sista gång bara för denna film. Han avled sex år senare.

fievel et son pote

Som betygformuläret tydliggör kan jag egentligen inte hitta brister någonstans i detta storverk. Jag såg om den senast för några månader sedan med min 4-årige systerson och jag var fortfarande lika extatisk. Golvad och fast som ett litet barn – fast mer än ett litet barn. Det är beviset på en film med magi utöver det vanliga.

”Just remember, Fievel – one man’s sunset is another man’s dawn. I don’t know what’s out there beyond those hills. But if you ride yonder… head up, eyes steady, heart open… I think one day you’ll find that you’re the hero you’ve been looking for.”

Målgruppschecklist:
1 – Hjärna (komplext värde)
5 – Hjärta (emotionellt värde)
4 – Romantik/Sentimentalitet
1 – Barnförbjudet
3 – Feelgood
3 – Budskap
2 – Obehag
2 – Humor
3 – Action
3 – Prat

cherry_and_atticus_go_west__chapter_5_by_perkygoth14-d9mbq3o

Betyg:
5 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
5 – Dialog
5 – Röster
5 – Mise-en-scène (främst tempot oberoende av klipp i detta fall)
5 – Animation
5 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
49/50 – Totalt

SYD-Betyg-GULD

Carne (1991)

Mkrorecensioner-headerCarne-1991-Gaspar_Noe-movie-3Genre: Drama, Thriller, Kortfilm
Produktionsland: Frankrike
Manus: Gaspar Noé
Regi:
Gaspar Noé
Längd:
 39 min
Skådespelare:
Philippe Nahon, Blandine Lenoir, Hélène Testud, Lucile Hadzihalilovic, Frankie Pain

”Butcher” (Philippe Nahon) är slaktare. Han har varit det hela livet och det är det enda han är riktigt bra på. Men han är stolt över det. Han hade en fru en gång. Hon ville ha en son, men fick en autistisk, stum dotter. Det var Butchers fel. Deras äktenskap krossades och hon lämnade honom att ensam uppfostra dottern, vilket han gjorde. Att ta hand om en dotter är dock någonting outforskat för Butcher, men han försöker. Han har svårt att kommunicera med sin stumma dotter, men han gör så gott han kan. Hon är det enda han har.

Carne 1991 Gaspar Noe

Gaspar Noés (Irreversible, Enter The Void) lilla genombrott som vann kortfilmspriset på Cannes. Hans stilistiska berättande kommer fram med ett Godard-influerat, rytmiskt klipptempo med finkalibrerade nedslag i en ensam, alienerad slaktares liv, när han uppfostrar sin utvecklingshandikappade (har dock beskrivits som autistiska), stumma dotter i ett för hans sinnen kallt, rått samhällsklimat. När hans dotter kommer i kontakt med vuxendomen blir det början på hans undergång.

Mycket inspirerande och ganska originellt. Som den yngre filmen Amelie från Montmartre, fast där kärlek bytts ut mot hat. ”En kraftfull, psykopoetisk upplevelse, värd att tänka på långt efter att du sett den” – för att citera mig själv från många år tillbaka. Det hade kunnat stå på videoomslaget.

För jag har faktiskt recenserat Carne tidigare, i min serie Gaspar Noé-recensioner där jag går aningen mer på djupet kring den och alla hans långfilmer (bortsett från den senaste, Love i 3D från 2015 som just nu är Sverige-aktuell på bio och köpfilm), som du gärna kan läsa här:

Carne (1991)
I Stand Alone (1998)
Irreversible (2002)
Enter The Void (2009)

4 – Manus
4 – Skådespelare
4 – Stämning
4 – Foto
3 – Musik
———-
19 – Totalt

SYDSYDSYDSYDSYDs-ghost

Twin Peaks (1990-1991)

1990_twin_peaks

I vad som troligen var inledningen av 2007, började jag se TV-serien Twin Peaks för första gången. Ingenting varken förr eller senare har fängslat mig lika mycket som den atmosfär David Lynch frälste mig med den där gången. Det var det närmaste jag kommit en religiös upplevelse och förnimmelsen av ett tidigare liv.

Två år senare – för ungefär fem och ett halvt år sedan, var jag fortfarande hemmahörande på ett filmforum där jag skrev om film. Då skrev jag denna kortfattade recension av Twin Peaks. Jag tänkte publicera den här med tanke på att Twin Peaks återigen blivit aktuell, dels genom den färska bluray-boxen och framför allt i och med den chockerande comebacken som just annonserats…

jaquette_334062Genre: TV-serie, Mysterium, Kriminaldrama, Thriller, Komedi, Såpopera, Absurdism, Post-modernism
Produktionsland: USA
TV-bolag: ABC
Manus: Mark Frost (story), David Lynch (story), Harley Peyton, Robert Engels, Barry Pullman, Tricia Brock, Scott Frost, Jerry Stahl
Regi: David Lynch, Lesli Linka Glatter, Caleb Deschanel, Duwayne Dunham, Tim Hunter, Todd Holland, Tina Rathborne, Graeme Clifford, Mark Frost, Uli Edel, James Foley, Stephen Gyllenhaal, Diane Keaton, Jonathan Sanger
Längd: 2 säsonger om 30 avsnitt (2 st långfilmslånga avsnitt, 28 standardavsnitt)
Skådespelare: Kyle MacLachlan, Michael Ontkean, Mädchen Amick, Dana Ashbrook, Richard Beymer, Lara Flynn Boyle, Sherilyn Fenn, Warren Frost, Peggy Lipton, James Marshall, Everett McGill, Jack Nance, Ray Wise, Joan Chen, Piper Laurie, Kimmy Robertson, Frank Silva, Eric Da Re, Harry Goaz, Michael Horse, Catherine E. Coulson, Sheryl Lee, Heather Graham, Don S. Davis, Michael Parks, Michael J. Anderson, Russ Tamblyn, Walter Olkewicz, Kenneth Welsh m.fl.

I det isolerade lilla skogssamhället Twin Peaks hittas den sjuttonåriga skönhetsdrottningen Laura Palmer mördad. FBI-agent Dale Cooper kopplas in för att lösa fallet, men inne i de djupa skogarna döljer sig många hemligheter och den öppensinnade Cooper är inte sen att ta till okonventionella metoder för att hitta sanningen om vem som mördade Laura Palmer.

01

Twin Peaks är samhället där alla känner alla och inget är som det verkar…

Jag upptäckte Twin Peaks på allvar efter att det kom på tal under en lektion på gymnasiet. Jag införskaffade mig snabbt serien och ägnade mina mörka, regniga och ensamma kvällar åt att sjunka in i David Lynchs och Mark Frosts postmodernistiska tv-serie som fick ett helt folk att bänka sig framför tv:n, gärna med en rykande kopp svart kaffe och en bit körsbärspaj. Jag var totalt fast och det kändes som hela mitt liv hade strävat åt känslan som jag fick när jag såg Twin Peaks. Det berörde mig så djupt in i själen, det var som en dröm från mitt förflutna – underbar och hemsk på samma gång.

Jag fick en ny syn på tv-serier efter detta och även om jag inte såg speciellt mycket av dem innan så gjorde Twin Peaks att jag fick en slags distans till allt övrigt på televisionen. David Lynch kommer vid de bästa sekvenserna i denna serie till sin karriärs esse, och tack vare tv-serieformatet så lyckas han bjuda på hela spektrat av sitt auteurskap. Den absurda blandningen mellan drama, humor, mystik, såpopera, parodi, deckare och rysare gör Twin Peaks till något som fortfarande är smått unikt, och det gör att beundrarskaran så här 19 år senare är större än någonsin och fortfarande växer (bland annat så gjorde Nike nyligen en skomodell till seriens ära).

02

Den första säsongen består av det inledande, långfilmslånga pilot-avsnittet och sju efterföljande avsnitt. David Lynch har själv regisserat piloten och avsnitt 2. Vi får bekanta oss med den hjälpsamme Sheriff Truman (Michael Ontkean), skogshuggargubben Pete Martell (suveränt spelad av Eraserhead-bekantingen Jack Nance) och den underliga Log-ladyn. Vi lär också känna Twin Peaks ungdomar, som den unge ensamvargen James Hurley, odågan Bobby Briggs och femme fatalen Audrey Horne. Men i centrum, framför alla original och virrpannor, står rättvisans man – Dale Cooper (spelad av Kyle MacLachlan), och försöker vägleda oss till lösningen.

Den andra säsongen inleder även den med ett långfilmslångt avsnitt, regisserat av David Lynch (som regisserade ytterligare tre avsnitt, inkluderat finalen), och fortsätter i ytterligare 21 avsnitt. Eftersom den andra säsongen är längre så blir intensiteten ganska frånvarande under en serie avsnitt och innehåller en del fåniga sidestorys (som kommit till på grund av påtryckningar och inblandning från produktionsbolaget), men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Den andra säsongen innehåller – tillsammans med pilotavsnittet, de mest minnesvärda avsnitten.

TWIN PEAKS ....

Det går inte att tala om Twin Peaks utan att nämna musiken av Angelo Badalamenti. Hans musik är hjärtat i serien och kan tillskrivas åtminstone 40 procent av den speciella atmosfären – därför är det ingen vits med att snåla med ljudet när du ser tv-serien. Jag tycker att du ska göra som jag gjorde; sätt dig ner i ett mörkt rum, skruva upp volymen och avskärma dig från eventuella spoilers på internet och i extramaterial. Det sista tipset ska du ta extra noga i akt, då det finns mycket i Twin Peaks som man bara inte vill veta förens det verkligen är dags. Jag hade turen att veta väldigt lite på förhand ända fram till det sista avsnittet hade avverkats.

Oavsett om du kommer älska eller hata denna tv-serie efter att du sett den, så kommer du inte glömma dom besynnerliga händelserna i det lilla samhället Twin Peaks.

Betyget blir, givetvis, full pott – 5 st koppar svart kaffe med körsbärspaj!

Black Coffee Betyg Cherry Pie Betyg Black Coffee Betyg Cherry Pie Betyg Black Coffee Betyg Cherry Pie Betyg Black Coffee Betyg Cherry Pie Betyg Black Coffee Betyg Cherry Pie Betyg

Fotnot: Efter serien gjorde David Lynch en långfilm som fungerar som en prequel till serien, men som i största grad innehåller spoilers och därför ska undvikas att se innan tv-serien. Dock är filmen min favoritfilm av Lynch och väl värd att se när så är dags. ”Fire walk with me” heter den.

 

Freddy’s Dead: The Final Nightmare (1991)

Halloween-banner-2014Freddys Dead posterGenre: Skräck, Slasher, Fantasy, Komedi
Produktionsland: USA
Manus: Michael De Luca
Regi: Rachel Talalay
Längd: 89 min
Skådespelare: Tom Arnold, Yaphet Kotto, Robert Englund, Lisa Zane, Alice Cooper, Shon Greenblatt, Lezlie Deane, Ricky Dean Logan, Breckin Meyer, Roseanne Barr

Den sjätte filmen i Terror på Elm Street-serien kom ut samma år som jag föddes: 1991. Den regisserades av Rachel Talalay, som tidigare hade varit involverad i serien som producent. Marknadsföringen för filmen var större än vanligt, eftersom tanken var att Freddy Krueger en gång för alla skulle dö. Los Angeles borgmästare gjorde den 13:e september, filmens premiärdatum, till ”Freddy Krueger Day”.

FD04

Många år har gått utan att Freddy Krueger har plågat invånarna i Springwood. Detta beror på att alla i staden har kommit överens om att ignorera och förtränga Freddys existens. Utan människors fruktan tynar Freddy bort, men han har en plan för att frambringa sin egen återkomst. En ung man med minnesförlust, några ungdomar från ett hem för problembarn och en kvinna från hemmets personal åker till Springwood och upptäcker att något skumt pågår där. Freddy terroriserar ungdomarna, och kvinnan från hemmet upptäcker fruktansvärda sanningar om både sitt eget och Freddys ursprung.

elmstreet6bdcap1_original

Freddy’s Dead är praktiskt taget en komedi, och många fans hatar filmen av den anledningen. Jag har ingenting emot filmens komiska aspekter eftersom jag tycker de är ganska charmiga, men jag ska inte sticka under stolen med att filmen har en del andra problem.

Manuset är ett av de svagare i serien, och filmen har inte åldrats särskilt väl. En sak som jag inte riktigt kan bestämma mig för om jag tycker är positiv eller negativ är att filmen är väldigt fristående. Den följer inte riktigt upp någon av de tidigare filmerna i serien, även om den lyckligtvis inte ignorerar någon av de heller (tvärtom eftersom klipp från alla de tidigare fem filmerna visas i eftertexterna).

FD06

Freddys död är något av en besvikelse, speciellt med tanke på att det är just hans död som är hela filmens uppbyggnad, och till och med titel. Det är visserligen inget större fel på handlingsomständigheterna och dialogen runt hans död, men själva dödsscenen är alldeles för ostig, till och med för min smak. Skådespelet kan beskrivas på samma sätt som filmens ton: extremt nittiotaligt. Robert Englund har lika roligt som alltid med sin roll som Freddy Krueger.

Filmen är helt klart en av de svagare delarna i serien, men enligt min åsikt inte den sämsta. Om man inte har några problem med ett överskott av humor i en skräckfilm så tror jag att man kan uppskatta filmen utan problem. Om inte för dess kvalitet så åtminstone för dess charm och camp value.

FD11

Visste du att:

    • Producenten Robert Shaye har en cameo som bussbiljettsförsäljare, och Johnny Depp, som medverkade i den första filmen, har en cameo som en skådespelare i en anti-drogreklam. Utöver dessa två har även Tom Arnold, Roseanne Barr och Alice Cooper små roller i filmen.
    • När filmen visades på bio var delar av den i 3D. För att biobesökarna skulle veta när det var dags att ta på sig glasögonen skrevs ett par 3D-glasögon in i filmens handling och besökarna blev tillsagda att ta på sig sina glasögon när karaktären i filmen gjorde det.
    • Peter Jackson, som senare regisserade Sagan om Ringen, skrev ett tidigt manus till filmen som inte användes.

HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2

/Gästrecension av Christer Hedström

Tema ”Tåg”: Filmkaraktärer som likt tågen går som på räls‏

filmspanarnaÅrets första filmspanartema är trevligt, då det är ”Tåg”, kort och gott. Sedan jag flyttade till Stockholm i augusti har det blivit en del tågresande fram och tillbaka mellan Dalarna och huvudstaden och jag uppskattar alltid en stunds avkoppling i tågmiljö.

Som tema är ”Tåg också något som öppnar för stora friheter, vilket jag därför har dragit nytta av.

Jag har valt att lista filmkaraktärer som likt tågen går som på räls. Det är dock en mer bokstavlig tolkning av uttrycket så min lita består av filmer, som innehåller karaktärer, som någon gång under filmens gång går på järnvägsrälsar. Mycket nöje!

Paris, Texas (1984)

Paris Texas railway

Jag blir så glad när jag kan hitta rena bildbevis som stödjer mitt påstående om rälsgång och det gör att Harry Dean Stantons (Alien, Wild At Heart, Fire Walk With Me) karaktär i Wim Wenders drömska, lilla mästerverk har en given plats på min lista.

Och som han går sen! Han går och går och går som en av dom där duracellkaninerna som gick på reklam när jag var liten – fast oefterhärmelige Harry gör det i slow-motion. Det här är en mer realistisk och meditativt nedtonad version av Forrest Gump och Stanton och Nastassja Kinski lyser av elektricitet.

Staden Paris i Texas är faktiskt i sig ett järnvägscentrum och dessutom utsedd till ”the best small town in Texas” vilket inte är illa pinkat. Dock utspelas Wim Wenders film över huvud taget inte i staden trots titeln.

An American Tail: Fievel Goes West (1991)

64164714

Fievel i Vilda Västern är är en av mina två, tre absoluta favoritbarnfilmer (tillsammans med Resan till Melonia, Lejonkungen och möjligen Landet För Länge Sedan).

I den Don Bluth/Steven Spielberg/George Lucas-producerade filmens första akt beger sig den modige, slangbelleskjutande äventyrsmusen Fievel Muskewitz och hans polska familj med musexpressen för att söka lyckan i en nybyggarstad mitt ute på ökenprärien i den amerikanska Vilda Västern.

Fievel råkar i onåd med sitt nemesis Katt A. Strof och ramlar tyvärr av tåget, varpå den förrädiska hettan och törstandet efter vatten får honom att följa järnvägsrälsen för att hitta i ”ingenmansland”. Jag vet inte hur pass mycket han faktiskt går rälsen, men filmen förtjänar sin plats på den här listan, så mycket magi som den gett mig!

Lone rangern Wille Slurp är kung och  ”Det Laaaaaaaata ögat” är ett givet triumfkort om man hamnar i bråk i gränder…

Schindler’s List (1993)

6CoFx

Steven Spielbergs förintelseskildring hade kunnat vara en väldigt stillastående roadmovie fast på järnvägsräls om det inte vore för att han valde att fokusera handlingen på annat istället och jag vill påstå att han tog rätt dramaturgiskt beslut ändå.

Schindler List Oskar German Businessman
Att judarna vandrar längs med rälsen när dom blir befriade i slutet var det första jag tänkte på när jag listade Schindler’s List (ordvits! ”List”, ”lista” …ni fattar?!). Dessutom är rälsen i sig det enda raka spåret både in och ut ur koncentrationslägret och som bilderna visar kom rälsen till nytta ur flera avseenden.

Apan (2009)

94ZIGnd6HEtGPmq4LrwiEZx9TWT
Svenske regissören Jesper Ganslandt har genom filmer som Farväl Falkenberg (2006) och Blondie (2012) skildrat harmoni och disharmoni på ett genomarbetat sätt, men i filmen Apan som därimellan skildrades disharmonin på ett betydligt mer kraftfullt och olycksbådande sätt.

Som när komikerförknippade Olle Sarri hängset traskar upp på en tågräls mitt i skogen och endast är några hundradelar från att självmant bli överkörd av tåget som swiiissschhhar förbi med full styrka! Så kan det också gå, på räls.

Now or Never (1921)

095-t-lloyd-look-out-below-1917-hill-street-tunnel-location

Harold Lloyd är en ikonisk stumfilmsgigant främst ihågkommen för sina vågade aktioner på hög höjd, särskilt i Safety Last då han berömt hänger från ett klocktorn.

I Now or Never, som kom ut två år tidigare, för han ett fasligt springande både på räls, under tåg, i tåg och tåg. Då ber man om att få medverka i månadens tågtema och så även på min rälsbundna promenadlista. Kolla bara på klippet nedan för att ta del av ytterligare strapatser från Harold Lloyd på räls…

Paranoid Park (2007)

img-7

En central del i denna – av Gus Van Sant (My Own Private Idaho, Elephant, Milk) regisserade filmen, utspelas vid en vagnstation och killen som filmen handlar om springer över ett antal rälsar faktiskt. En film jag behöver se om för att bilda mig ett mer bestående intryck, men en solklar kandidat på denna lista!

Dark of the Sun (1968)

5932833187_499d495f54_o
Denna bortglömda krigsfilmpärla från 1968 som också går under namnet The Mercenaries – eller Sista Tåget Från Katanga på svenska, är ett måste att snoka fram och uppleva då den stadige kultskådisen Rod Taylor (The Birds, Inglourious Basterds) äger filmen i rollen som en tuff men mjuk legosoldat.

Tillsammans med ett team blir Rod värvad för att rädda en grupp europeer bosatta i Kongo från att råka i Simba-rebellernas händer under Kongo-krisen någon gång på 60-talet.  Filmen är en lång och explosiv kamp längs med järnvägsrälsen som ska ta dom till målet i ett romanbaserat krigsraffel i riktig The Expendables-anda – fast bra.

Filmen blev ganska ratad när den kom på grund av sitt rika innehåll av våld och tortyr, så det är föga förvånande att denna influerade Quentin Tarantino när han gjorde Inglourious Basterds (2009) 40 år senare.

Det helt gudomligt fantastiska och blytunga ledmotivet till Dark of the Sun (av Jacques Loussier) finns med i Tarantinos film på flera ställen och rejäle Rod Taylor gör en mycket värdig cameo som självaste Winston Churchill i nämnda film – med bravur!

Rod var faktiskt ena halvan av inspirationen för Brad Pitts karaktär ”Aldo Raine”, givetvis tillsammans med den än mer bortglömde kultskådisen Aldo Ray (Nightfall, What Did You Do In The War Daddy?, The Green Berets).

Birollsskådespelerskan Yvette Mimieux (som spelade med Rod Taylor i flera filmer) gav för övrigt namn åt Basterds-huvudrollen Shosanna Dreyfuss adoptivmoder, ”Madame Mimieux”. En karaktär som – trots att scener spelades in med henne porträtterad av asiatiske kvalitetsskådisen Maggie Cheung (In The Mood For Love, Clean), klipptes bort.

Så varför är denna film med på listan? Enkelt. Den utspelas oavbrutet längs med ett järnvägsspår och ser du det heta postermotivet så märker du att det springer minst en myrstack med Simba-rebeller på rälsen i samklang med typ alla filmens övriga karaktärer. Filmen är ett rent myller av rälskutande.

Hälsoresan (1999)

03s29-aberg-615
Stig-Helmer och Ole vandrar vilsna genom Dalarnas skog i knallgula kycklingdräkter och för att hitta tillbaka till civilisationen följer dom givetvis gamla hederliga bergslagenbanan. Klockren kvalificering för listan, med stilpoäng och guldstjärna i kanten.

The Good, The Bad and The Ugly (1966)

Good-Bad-Ugly-Showdown

Det här är ett gränsfall, men Tuco slänger upp en tungburen fångvakt på rälsen för att kunna kapa handbojan han fängslats fast i vakten med. Dessutom vandrar dom under en räls när dom försöker spränga en bro. Som sagt; ett gränsfall hur mästerlig filmen än är, men man skulle kunna säga att fångvakten åtminstone följer spåret, höhöhö…

Stand By Me (1986)

standbymebdcap2_original

Stand By Me är en fantastisk, FANTASTISK (!) ungdomsberättelse som bygger på Stephen Kings novell ”The Body”. Det är också den kanske mest värdiga kandidaten att få en plats på min lista.

Stand-By-Me-stand-by-me-30965527-1024-768

Titta vad glada dom är över att gå som på räls! TITTA! När pojkgänget vandrar ut i skogen så blir rälsen i sig en slags karaktär som bollar med deras personer på olika vis och vid flera tillfällen. Vem minns inte då Corey Feldmans underbara karaktär ska utmana dom andra i vem som vågar vara kvar på rälsen längst, eller scenen när dom befinner sig mitt på en järnvägsbro?

stand-by-me-4

Och vem minns inte det här ögonblicket? Om det fanns en Gud skulle jag be och tacka just nu…! Tack för alla filmögonblick på järnvägsrälsar!!

Det var det. Förmodligen har övriga filmspanarbloggare tolkat ”Tåg”-temat på fler sätt än mitt sätt, så spana in deras inlägg på temat och förkovra dig ännu mer i tågets bana på film.

Moving landscapes

Fredrik on film

Filmitch

The Velvet Café

Har du inte sett den (podcast)

Rörliga bilder och tryckta ord

Jojjenito

Fripps filmrevyer

Movies-Noir

Fiffis filmtajm