Kategoriarkiv: Recensioner

Queer Top 20 | #5. The Rules of Attraction (2002)

Gästbloggare Christer Hedström listar sina 20 personliga favoriter inom queerfilm.


#5. The Rules of Attraction (2002)

The Rules of Attraction (eller Lustans Lagar som den ibland kallas) är baserad på en bok av Brett Easton Ellis. Den följer tre huvudkaraktärer: Sean Bateman, spelad av James Van Der Beek och bror till Patrick Bateman som spelades av Christian Bale i American Psycho (böckerna som filmerna bygger på skrevs båda av Ellis), Paul Denton (Ian Somerhalder) och Lauren Hynde (Shannyn Sossamon). Handlingen följer dessa tre karaktärers livsöden på college och det är Pauls obesvarade förälskelse i Sean som placerar den på denna lista. Detta är en mycket bra film.

Christer Hedström


Christers kompletta lista och övriga texter även jag bidrar med i månadstemat 31 dagar av Queer hittas här.

Queerfilmstemat representeras av filmer innehållandes karaktärer och/eller beteenden som utmanar heteronormen. Queer-teman som homosexualitet, bisexualitet och könsidentitet eller könsuttryck tas i någon mån upp. 

Queer Top 20 | #6. A Nightmare on Elm Street 2: Freddy’s Revenge (1985)

Gästbloggare Christer Hedström listar sina 20 personliga favoriter inom queerfilm.


#6. A Nightmare on Elm Street 2: Freddy’s Revenge (1985)

Jag är ett stort fan av Terror på Elm Street-filmerna, men jag är nog ganska ensam om att ha den andra filmen i serien, Freddys Hämnd, som favorit. Filmen har en härligt kuslig atmosfär, underbar musik (både i form av svängiga låtar och läskig filmmusik som bland annat använder sig av valsång), en svettig och bedövande på-tok-för-varm sommarkänsla som jag tror de flesta kan känna igen sig i, och en överraskande men underbar homoerotisk känsla. Jag tycker dessutom att filmen är den enda i serien förutom ettan (och möjligtvis trean) som faktiskt är läskig. Efteråt varierade filmerna mellan renodlad komedi (fyran, femman, Freddy’s Dead och Freddy vs. Jason), smart metathriller (Wes Craven’s New Nightmare) och fullkomlig skit (remaken från 2010).

Christer Hedström


Christers kompletta lista och övriga texter även jag bidrar med i månadstemat 31 dagar av Queer hittas här.

Queerfilmstemat representeras av filmer innehållandes karaktärer och/eller beteenden som utmanar heteronormen. Queer-teman som homosexualitet, bisexualitet och könsidentitet eller könsuttryck tas i någon mån upp. 

Queer Top 20 | #7. Velvet Goldmine (1998)

Gästbloggare Christer Hedström listar sina 20 personliga favoriter inom queerfilm.


#7. Velvet Goldmine (1998)

Jonathan Rhys Meyers, Ewan McGregor, Christian Bale och Toni Collette med flera medverkar i denna pärla om 70-talets glamrocksdagar som är starkt influerad av rockstjärnor som David Bowie, Mick Jagger och Lou Reed. Velvet Goldmine är en film full av bra musik, intressanta karaktärer och en härlig skildring av 70- och 80-talets England. Om du vill se Batman och Obi-Wan Kenobi ha sex på ett hustak (eller för all del bara se en väldigt bra film om glamrock) så bör du se denna film. Filmen regisserades av Todd Haynes, som senare gjorde I’m Not There, en annan bra film om musik.

Christer Hedström


Christers kompletta lista och övriga texter även jag bidrar med i månadstemat 31 dagar av Queer hittas här.

Queerfilmstemat representeras av filmer innehållandes karaktärer och/eller beteenden som utmanar heteronormen. Queer-teman som homosexualitet, bisexualitet och könsidentitet eller könsuttryck tas i någon mån upp. 

Twin Peaks: Fire Walk With Me (1992) eller: Lynchisk mindfuckterror av Laura Palmer

Jag skrapar fram en recension av Fire Walk With Me under min ringfingernagel inför fortsättningen av Twin Peaks. Du har väl sett den vid det här laget? Inte? Då är det hög tid. Order från David Lynch.  

Twin Peaks är en liten stad på gränsen till Kanada. En ung prostituerad – Teresa Banks, hittas mördad. FBI kopplas in och agent Chet Desmond får hand om fallet. Ledtrådar till gåtans lösning dyker upp på de mest oväntade och överraskande sätt. När Desmond mystiskt försvinner kopplas specialagent Dale Cooper in. Samtidigt dras en annan ung flicka, high school-eleven Laura Palmer in i en tillvaro med sex och droger i en allt större omfattning. En epilogisk prolog till den kultförklarade tv-serien.

Övriga texter i temat 45 dagar av Female Exploitation hittas här.


Detta ÄR min favoritfilm, tillsammans med The Shining (1980), Valerie and her Week of Wonders (1970 – min recension), Death Proof (2007 – min recension hos kollegan Fiffis filmtajm) och Once Upon a Time in the West (1968 – min recension). Föredrar att se den inofficiella ”extended cut” med dom sedan 2014 släppta bortklippta scenerna. Finns ett antal magiska ögonblick från dessa ”Missing Pieces” och dom upplevs bäst integrerade i sitt rätta sammanhang. The Extended Blue Rose Cut (eller vad den brukar kallas) följer originalmanuset vilket innebär att scenerna ligger där dom ska och övrigt material är som vanligt. Den är högst kompetent sammansatt.

Tre och en halv timme lynchisk mindfuckterror med Laura Palmer i centrum är maxat. Dramatisk, känslotung surrealism som får den stabila grunden att lösas upp metafysiskt. Ljudarbetet i denna film är det bästa jag hört. Någonsin. Här är Lynch i sitt esse på alla punkter utifrån förutsättningarna.

Med tanke på att denna film är hans mest rushade filmproduktion i karriären (skriven, filmad OCH klippt på mindre än ett år) vilket är en bra ventil för Lynchs berömda intuition, lovar det gott för galenskapen i kommande fortsättning av Twin Peaks. Dom kommande 18 timmarna skrevs visserligen i stort på 3,5 år. Två år ägnades åt första timmarna. Själva produktionen regisserades och klipptes däremot på endast ett och ett halvt år, av i huvudsak Lynch själv. Jag ser detta som potentiellt utmärkt för det intuitiva sinnet att binda samman beatsen till en flytande helhet.

Och som du kanske hört några gånger vid det här laget; David Lynch rekommenderar dig att se framför allt Fire Walk With Me inför fortsättningen av Twin Peaks. Den är – givetvis till min stora glädje, essentiell för vad som kommer hända i Twin Peaks 25 år senare…

”I could say it’s the story of Laura Palmer’s last seven days. Very much important for this.”

(David Lynch på Showtimes presskonferens i januari 2017, på frågan om Fire Walk With Me ska ses som en del av utvecklingen i nya Twin Peaks, eller som en fristående enhet)

Betyg:
5 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
5 – Dialog
5 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
5 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
49/50 – Totalt


Jag har recenserat Fire Walk With Me tidigare. Här hittar du recensionen från mars 2016, publicerad i mars 2017.

Lolita (1997) eller: I was a daisy fresh girl and look what you’ve done to me

Jag noterar filmatiseringen av Vladimir Nabokovs Lolita från 1997, regisserad av Adrian Lyne (Fatal Attraction, Flashdance). Titelkaraktären Dolores Haze aka Lolita känns mer som en slug, sensuell kvinna som spelar lillgammal, sensuell flicka – snarare än slug flicka som spelar sensuell kvinna. Trots detta tar den materialet längre och djupare än i Stanley Kubricks version som kom 45 år tidigare.

Humbert är professor i fransk litteratur – en intelligent och attraktiv man. Året är 1947 och Humbert kommer till New England där han hyr ett rum hos änkan Charlotte Haze. Hon ser i Humbert en möjlighet att förverkliga sina drömmar om en kultiverad make. Men Humbert drömmer om hennes dotter, Lolita. De båda ger sig iväg till USA på en lång resa, en resa rakt mot helvetet…

Övriga texter i temat 45 dagar av Female Exploitation hittas här.


Humbert: I missed you. I missed you a lot.
Lolita: Well I haven’t missed you. In fact, I’ve been revoltingly unfaithful to you. But it doesn’t matter, because you don’t care about me anymore anyway.
Humbert: What makes you think I don’t care about you?
Lolita: Well you haven’t kissed me yet, have you?

Noteringar:

• Dominique Swains skådespelarinsats är väldigt imponerande. Hennes lolitakvaliteter exponeras mest genom sexuella klichéer, men hon gör Dolores djävulska motivation brännande bra.

• Jeremy Irons är för det mesta briljant i rollen som pedofilen Humpert Humpert. Hans berättarröst är en av dom finaste av alla berättarröster jag hört – mjuk och meditativ – men hans sentimentala minspel så fort han smälter av Dolores Hazes frestanden är ganska enerverande. Komiskt, men enerverande.

• Stanley Kubricks version av Lolita från 1962 är briljant (min recension), men efter att ha sett denna tyngre, mer deprimerande och i någon mån djärvare version har jag blivit desto mer kluven just i jämförelsen mellan bearbetandet av materialets potential. Lolita anno 1997 är något repeterande, men dess förmåga att dra fram känslor ur mig är högre. Var för sig vet jag vilken som jag föredrar i helhet – men tillsammans?

Bild- och symbolspråket är vid ett flertal gånger bländande i sitt metaforskapande och i sin poesi. Små, små ögonblick av hög, hög känsla för poetiskt talande bildspråk. Bland annat Dolores röda läppstift när hon sticker ut huvudet ur bilfönstret genom en skog vars gröna kulör får läppstiftet att bli en helt egen nivå i bilden. Eller när hon retsamt rullar ifrån Humpert med hans egen bil men spelar genomskinligt oskyldig.

Oj vilket vackert musiktema Ennio Morricone bjuder på. Det där avvikande tonpålägget som bryter in över harmonin. Vemodigt och undergångsbådande. Det stycket är Morricone i absolut mästarform. Så perfekt träffar den filmens starkaste ton.

Kubricks version är mer finslipad för sin form, men vilken final Lolita anno 1997 bjuder på! Dra på trissor vad den kramar ur varenda droppe på ett hejdundrande poetiskt och filmiskt sätt! Jag bugar för skådespelet, skådespeleriet och filmkonsten allt i ett och samma crescendo.

Karaktären Quilty tas till vara på ett nytt sätt jämfört med Kubricks version. Hur han framställs i Nabokovs roman vet jag inte tillräckligt mycket om för att uttala mig. i denna 90-talsfilmatisering blir han verkligen en skuggfigur – en mastermind i skymda vrår, och en mer ikonisk varelse än Peter Sellers fräckare och patetiskt nördige variant. Ord jag uttrycker komplimangartat. Frank Langella är dock min ”Quilty of choice”.

Humbert: Don’t touch me; I’ll die if you touch me.

Betyg:
3 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
35/50 – Totalt