Etikettarkiv: Eric Roberts

Star 80 (1983)

Mkrorecensioner-headerstar_eighty_ver1_xxlg

Genre: Drama, Biografi
Produktionsland: USA
Manus: Bob Fosse
Regi: Bob Fosse
Längd: 103 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Eric Roberts, Mariel Hemingway, Carroll Baker, Cliff Robertson, Roger Rees, David Clennon

Verklighetsbaserad berättelse om Dorothy Stratten som 1980 blev ”Playmate of the Year”. Hon upptäcktes av den halvkriminelle Paul Snider. Han lyckades få in henne i Playboy och de gifte sig. Dorothy fick filmroller och arbetade ofta borta. Men när hon blev en större stjärna blev Snider allt elakare och mer svartsjuk.

star-80-1983-07-g

Den flitigt arbetande skådespelaren Eric Roberts (The Dark Knight, The Cable Guy, Inherent Vice) är förmodligen ”the hardest working man in Hollywood” då han vid dags datum hunnit medverka i drygt 400 filmer! Han är oftast med i ganska trötta dussinfilmer av typen ”direkt-till-video”, men anlitas emellanåt av filmbranschens mer intressanta kreatörer. Det är väl förstås rent statistisk sannolikhetslära med hans CV och han är svår att inte känna till vid det här laget. Inte nog med det är hans syster en viss Julia Roberts och dottern heter Emma Roberts. Han blev till och med oscarsnominerad 1985 för birollen i Runaway Train. Det går att lita på att Eric Roberts levererar stabilt och han har ändå ett speciellt sätt som oftast gör att han får lite mer slemmiga eller smutsiga gangsterroller.

I Star 80 – regisserad av showbusinesspecialisten Bob Fosse (Cabaret, Showtime, Lenny Bruce), får han dock för ovanlighetens skull verkligen chansen att visa sig då han för ovanlighetens skull innehar huvudrollen – en obehaglig, men innerlig karaktär, som han klämmer ur sin arsenal genom. Det är ett mycket kraftfullt porträtt av en utnyttjande, asocial sociopat som tar en knappt vuxen kvinna under sina vingar för att göra henne till stjärna, baserad på det verkliga fallet kring modellen Dorothy Stratten”playmate of the year” 1980. Han övertygar henne om att hon har en naturlig talang för att bli modell med klass och vill ta henne till självaste Hollywood för större roller när väl tiden är inne. Givetvis ser han sin chans att tjäna stora pengar och erbjuder sig att vara hennes manager för att dom som team ska kunna ta henne till toppen.

2298000,Nr1ze7vsXPICTg0DEbJMqPFeFqV+G8LJCv3lkXy+Up2bQepquqi9pZhA8gInJI1BdqSVxJsLYAg9z+cpkuJvaw==

Han lockar in henne i utvikningsbranschen och en tillvaro som kan tänkas ge betydligt smutsigare villkor och leverne än vad hon räknat med. Folket inom nakenmodellsvängen är dock inte i närheten av lika smutsiga och okänsliga som hennes pojkvän och det är inte svårt att gissa att deras förhållande blir en nedåtgående spiral mot undergång i hans giriga grepp. Svartsjukan tar snabbt över och kontrollmanin eskalerar till otäcka nivåer där Roberts visserligen spelar över ganska friskt i sin energiskhet, men jag tycker ändå att det känns både ganska trovärdigt och framför allt läskigt närvarande. Han plockar fram den osäkrade, svartsjuke ynklingen så att flera nog kan känna igen sorten ifrån verkliga livet. Frågan är om Eric Roberts någonsin varit bättre än här?

”Together we can be someone.”

Dorothy Stratten spelas av Mariel Hemingway, som utöver TV-serien Civil Wars (1991) framför allt är känd som den underåriga kvinnan som Woody Allens karaktär intresserar sig för i klassikern Manhattan (1979). I Star 80 spelar hon väldigt naiv och godtrogen, med känslor utanpå och ett positivt sätt. Vissa kanske tycker att hon är för dum och medgivande för att det ska kännas realistiskt, men jag köper personen helt då det är det givna materialet för att hamna i klorna på sådana som Eric Roberts karaktär. Särskilt scenerna när hon samspelar med hennes familj är för mig höjdpunkter i filmen. Gamle räven Cliff Robertson (huvudrollen i Brian De Palmas Obsession – en rolig double feature till denna, samt ”Uncle Ben” i Sam Raimis Spider-Man-filmer) dyker upp i ett sevärt porträtt av Playboy-mogulen Hugh Hefner.

star80lobby6

Filmen har dock ganska stora problem när det kommer till tempot och den utdragna intrigen. Det känns som att filmen besitter händelseutveckling lämpad för max en timmes TV-film utifrån vad jag får se här, för större delen av andra och tredje akten trampar oerhört mycket vatten. Den skildrar visserligen utviknings- och porrbranschen på ett intressant – och vad jag tror är ett relativt trovärdigt, vis. Folk är hängivna, generösa och trevliga för det mesta och Roberts karaktärs förhoppning om att vara Dorothys trygghet kommer på skam när han själv är den uppenbart mest smutsige i hennes liv.

För dig som gillar Boogie Nights får du förstås mer av samma miljöer i denna film, men inspelat mer under samma tid det begav sig på. Den nyare porrbranschskildringen Lovelace (2013) är snarlik Star 80, med Amanda Seyfried (Mamma Mia!, Les Miserables, Mean Girls) i rollen som den första porrstjärnan Linda Lovelace, där hela hennes uppgång och fall skildras i skuggan av den gangstertunga porrbranschen. Likheterna är nästan för stora men jag är ändå osäker på om inte den är bättre, då den visserligen saknar ett engagerande skådespel men åtminstone har ett drama som berättigar en långfilm.

Intressant är också att händelserna som denna film bygger på redan hade filmatiserats en gång, i TV-filmen Death of a Centerfold: The Dorothy Stratten Story (1981) med Jamie Lee Curtis (Halloween, The Fog, Freaky Friday) i rollen som Dorothy – gjord inte ens ett år efter att förgrundshändelsen ägt rum! Jag har inte sett den men den ska vara ganska kass och överdriven.

star80lobby7

Mer än halva spellängden av Star 80 känns uttänjd och fantasilös utan tillräckligt stora skeenden för att habila manusförfattare och skådespelare ska kunna förvandla det till något mer än vad det är. Förklaringen till en stor del av vattentrampandet och att händelseutvecklingen snabbt blir repetitiv ligger nog i att manuset bygger på en porträttartikel om fallet och inte en djupdykande bok, men regissör Bob Fosse har ändå nischat sig till filmer om underhållningsbranschen med Showtime och Cabaret i bagaget, så jag tycker att han borde översett filmens luftigare partier med lite mer tempo.

Ta dig hellre kreativa friheter än att stanna vid en fattig verklighet! Potentialen skymtas ändå emellanåt så ta vara på den för sjutton. Jag gillar verkligen hur slutet byggs upp på klippbordet och hur det sedan utförs med stor känsla. Det är riktigt stilfullt snyggt! Applåder! Men – när jag kommit till det klimaktiska slutet är det just en känsla av lättnad jag upplever över att faktiskt vara där, när jag nog egentligen borde bäva och hoppas att det värsta ändå inte kommer hända dom karaktärer jag följt.

star80lobby2

Sex symbolSexspalten: Det är en mycket klassisk skildring av ett förhållande mellan man och kvinna som blir bräckligt när mannen ser sig som ägare av sin andra part och henne som ett redskap för att bygga den framgång han aldrig kunnat få på egen hand. En narcissist som använder sin flickvän som inkomstkälla likt en hallick och en kvinna ser hans verkliga läggning alltför sent.

Målgruppschecklist:
2 – Hjärna (komplext värde)
2 – Hjärta (emotionellt värde)
2 – Sentimentalitet
4 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
2 – Budskap
3 – Obehag
1 – Humor
1 – Action
3 – Prat

STAR 80, Mariel Hemingway, 1983. © Warner Brothers

Betyg:
3 – Atmosfär
2 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
2 – Musik
2 – Ljudform (nyttjande av ljud)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
2 – Omtittningsvärde
————
27/50 – Totalt

SYD-Betyg-05

Annonser

Spun (2002)

Mkrorecensioner-headerSpun poster 3Genre: Drama, Komedi, Kriminalare
Produktionsland: USA
Manus: Will De Los Santos, Creighton Vero
Regi:
Jonas Åkerlund
Längd:
 101 min
Skådespelare:
Jason Schwartzman, John Leguizamo, Mena Suvari, Patrick Fugit, Peter Stormare, Brittany Murphy, Alexis Arquette, Deborah Harry, Chloe Hunter, Eric Roberts, Mickey Rourke, Nicholas Gonzalez, Charlotte Ayanna, Ron Jeremy, Josh Peck, Julia Mendoza, Elisa Bocanegra, China Chow, Larry Drake, Rob Halford, Billy Corgan, Lisa Brounstein

Based on the truth… and lies

En utflippad metamfetaminberoende man introduceras till sin dealers rekommendation, vilket blir inledningen på en tre dagar lång galenskap.

Spun 9

Svenske musikvideoregissören Jonas Åkerlund gör emellanåt fiktionfilm. Spun är en riktig kultfilm som jag antar har en trogen skara beundrare, för den levererar som en fyrverkerisnurra. Skildrar ett gäng neurotiska kaninknarkare i deras ”white trash”-liv. Oerhört fin, dysfunktionell ensemble med Brittany Murphy (R.I.P.), Mena Suvari, Mickey Rourke, Jason Schwartzman, John Leguizamo, Peter Stormare och andra roliga nunor. En ovanligt trevlig ensemble knäppisar.

”She can’t handle her shit, man. You know? She’s been, like, partying with the candy for ten, eleven days. And then the bitch crashes, and then she starts freaking out. Man, you know, she’ll split for a day or two then she’ll come back. She’s just spun.”

Spun 3

Fotot är skateboard-märkt ultravidvinkel vilket jag älskar och det är som gjort för filmens miljöer och perspektivet dom ses igenom. Klipptekniken är riktigt flashig och det flippiga ADHD-berättandet på stissiga doser speed ger mig starka vibbar av Gregg Arakis filmer (som Totally F***ed Up, Nowhere, Kaboom etc.) och det bästa från det rave-osande 90-talets undergroundkultur. En riktigt frisk filmfläkt som känns fräsch och nyskapande även 14 år senare. När får vi se en flippig, edgy film på svenska av Jonas Åkerlund? Snart! Snart!!

– Manus
4 – Skådespelare
5 – Stämning
4 – Foto
4 – Musik
———-
20 – Totalt

SYDSYDSYDSYDSYDs-ghost

Fotnot: Filmkollektivet Har Du Inte Sett Den snackade ganska kärleksfullt om Spun i ett av avsnitten av deras podcast, under filmspanartemat ”Knark”.

Stockholm Filmfestival: Wrong Cops (2013)

Sthlm-Filmfestival-2013-header2

Wrong Cops posterGenre: Svart komedi, Snutrulle
Produktionsland: USA
Regi: Quentin Dupieux
Manus: Quentin Dupieux
Längd: 94 min
Skådespelare: Mark Burnham, Eric Judor, Steve Little, Marilyn Manson, Ray Wise, Grace Zabriskie, Eric Roberts, Arden Myrin, Eric Wareheim, Isabella Palmieri, Daniel Quinn, Hillary Tuck, Jennifer Blanc, Tim Trobec, Joel Bryant, Don Stark, Agnes Bruckner, Bob McCracken, Brandon Beemer

Poliserna Duke och Renato ägnar arbetstiden åt att sälja gräs och kränka tonårstjejer med tjänstevapen. När Duke råkar döda sin granne kontaktar han en stammis för att städa upp röran.

Under filmfestivalen har vi inför varje film i en inspelad introduktion fått stifta bekantskap med årets juryledare, kinesiske konceptkonstnären och av Kina landsfängslade Ai Weiwei, genom en vänlig uppmaning att ”be happy (!)” med ett efterföljande ”fuck you”-finger (som vi kallade det på skolgården) pekat mot oss.

Det är en underbar form av motsägelsefullhet i den scenen och precis den typen av charmiga provokation jag älskar! Vill du gå hem hos mig ska du klappa mig mothårs.

Några experter på det är David Lynch (Eraserhead – läs ”Lynch-tråden”), John Waters (Pink Flamingos), Frank Henenlotter (Brain Damage), Gaspar Noé (I Stand Alonese recension), Lukas Moodysson (Ett Hål i Mitt Hjärtase recension) och Harmony Korine (Spring Breakersse recension).

Nu kan jag addera Quentin Dupieux aka Mr. Oizo till det mycket fina ”l’Enfant terrible”-stämplade sällskapet tack vare Wrong Cops!

Wrong-Cops-8

Mr. Oizo har tidigare regisserat föra årets festivalfilm Wrong (ej någon koppling till Wrong Cops – det är bara Dupieux som är lat vad gäller titlar, som hemsidan till Wrong Cops påpekar), men framför allt 2010 års Rubber – en rysare om ett bildäck som besitter intelligent liv och har telepatiska krafter. Ganska flippat.

Vad är grejen med Wrong Cops då? Inget spektakulärt. Vi följer ett antal poliser göra vardagsgrejer.

Vardagsgrejerna består av att munhuggas med varandra, sälja in enformig electromusik, skrämma småbarn, gripa udda typer, sprida polisgayporr, sälja knark förpackat i döda råttkroppar till barn och vuxna och allt där emellan, pistolhota oskyldiga kvinnor på stan och tvinga dem visa brösten samt skjuta puckade grannar och köra runt med halvdöda grannar i bakluckan på deras bilar! Och en massa annat, ska tilläggas.

Allt detta i sann MTV-realityestetik blandat med 70-tals b-filmsestetik – och flipperspelstempo på kamerans zoomfunktion!

Wrong-Cops-4

Quentin Dupieux fortsätter följa det underbara framgångsreceptet ”No Reason” som han myntade i inledningen av Rubber. Varför är exempelvis E.T. brun? No reason. Trots att man inte fattar någonting så kommer man skratta även om det kan vara mot sin egen vilja. Sådant är alltid så befriande, att höra skratt som om dom kommer ut för att man inte kan ”hålla tätt”, liksom.

Denna film är ett utmärkt exempel på min teori om att kreativiteten flödar som mest när du siktar som lägst kvalitetsmässigt och i slutändan kan det resultera i klassiker, som här.

Filmens huvudroller spelas en hög av störda och stört underhållande skådisar som Mark Burnham, Eric Wareheim, Eric Judor, Arden Myrin och framför allt Steve Little – känd från HBO-serien Eastbound & Down och som flitig röstskådis på Cartoon Network!

Steve Little ser fantastisk ut i 70-talspilotbrillor och har sådan underbart dampig timing i sin komik genom filmen.

Wrong-Cops-7

Trevliga ansikten (med väldigt otrevliga ansikten) som flimrar förbi är bland annat Marilyn Manson i en minst sagt alternativ roll jämfört med hans annars så alternativa stil som vi är van att se honom. Sedan ser vi den klassiskt typecastade working actor-snubben Eric Roberts (Star 80 och 100 andra filmer du sett).

Trevligast cameos för mig personligen var dock Grace Zabriskie och Ray Wise!

Tidigare samma dag hade jag sett Kyle Maclachlan i filmen Breathe In så det var sannerligen en dag med kära återseenden av gamla Twin Peaks-favoriter. Jag tar för givet att regissör Dupieux är ett David Lynch/Twin Peaks-fan, för det passar honom som handen i handsken.

Speciellt Ray Wise visar som alltid var skåpet ska stå vad gäller självsäker ”craziness” i filmens förmodligen mest vrickade scen, som polispräst på en begravning. Helt sjukt, säger jag kort och gott utan att avslöja för mycket men Wise är definitivt i sitt rätta element!

Wrong-Cops-3

När jag anlände till föreställningen på Filmhusets näst största salong, Mauritz, gjorde jag det med en fruktansvärt bultande huvudvärk trots värktabletter. Kände dock att jag knappast skippar en film för huvudvärk, då den ju inte lär gå över för att jag sitter hemma och rullar tummarna istället för att se en efterlängtad film.

Det behövs knappast påpekas att jag inte för alla surrealistiska galenpannor i världen ångrar det beslutet, för Wrong Cops är ett stort, fett utropstecken som tar b-film lika allvarligt som en kåt kaninhane tar sina sexobjekt!

Quentin Dupieux/Mr. Oizo är John Waters rättmätige arvtagare!

Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2
Bechdel-A-märkt2
Feministisk slutnot: En av snutarna har ett polisregister som samlat en massiv mängd bröstfoton som han tagit själv. En kvinnlig snut ser det som sin uppgift att förnedra hennes manliga arbetskamrater. En kvinnlig hemmafru tjatar om att hon vill ha sex med sin polisgranne. En tonårstjej suger av en polis i utbyte mot en knarkförstoppad råtta. En lågstadietjej och hennes mamma tittar på Quentin Dupieuxs våldsamma kultrysare Rubber (2010) och tycker att det är en fantastisk film (och ett hysteriskt ögonblick i filmen). Vilken underbar häxblandning av ADHD-kreativitet!

Fiffis Filmtajm och Fripps Filmrevyer har också recenserat filmen och gav den tummarna upp!

The Dark Knight (2008)

Genre: Psykologisk thriller, Kriminaldrama, Action
Regi: Christopher Nolan
Manus: Jonathan Nolan, Christopher Nolan, David S. Goyer
Längd: 152 min
Skådespelare: Gary Oldman, Morgan Freeman, Michael Caine, Heath Ledger, Aaron Eckhart, Christian Bale, William Fichtner, Anthony Michael Hall, Eric Roberts, Nestor Carbonell, Maggie Gyllenhaal, Ritchie Coster, Cillian Murphy, Chin Han, Monique Gabriela Curnen

Ett år har gått sedan händelserna i Batman Begins. Batman vill en gång för alla sätta stopp för brottsligheten i Gotham City och slår till mot maffians svagaste punkt, deras ekonomi.

Men när en psykopatisk skurk som går under namnet ”Jokern” dyker upp i Gotham får Batman, poliskommissarie James Gordon och den skarpe åklagaren Harvey Dent rikta sina blickar mot honom. Plötsligt dyker det upp döda människor i batmanliknande dräkter och jokerkort i hela Gotham.

Jokern väljer sina offer och skapar snabbt anarki bland Gothams maffiasläkten, där inte bara dessa, utan alla invånare tvingas vända sig emot varandra för att överleva Jokerns terror…

Med Batman Begins visade regissören Christopher Nolan att det fanns liv för Batman och trots att filmen inte var någon jättesuccé på bio så fick han erbjudandet om att göra en fortsättning. Hinten i Begins om att ”Jokern” skulle bli Batmans näste motståndare gav nog en hel del bensin på elden och efter ”mellanfilmen” The Prestige (2006) tog teamet Nolan, David S. Goyer och brorsan Jonathan Nolan tag i filandet på ett nytt Batman-kapitel.

Mycket riktigt blev den ikoniske skurken ”Jokern” Batmans motståndare. En karaktär som tidigare skildrats i Tim Burtons Batman (1989), då i skepnaden av legenden Jack Nicholson. Denna gång skulle den betydligt yngre, talangfulle skådespelaren Heath Ledger spela honom. Han hade tidigare gjort sig allmänt känd genom filmer som 10 Orsaker Att Hata Dig (1999), En Riddares Historia (2001), Brokeback Mountain (2005) och Casanova (2005).

En populär flickfavorit, type-castad i romantiska komedier med äventyrsinslag, men som hade större mål än så och ville helst ta sig ann svåra roller såsom de i Monster’s Ball (2001), Candy (2006), Bob Dylan-filmen I’m Not There (2007) och Brokeback Mountain-rollen, vilken han också oscarsnominerades för. Trots det såg jag mest Casanova-killen och var tveksam till valet av denne ”handsome boy”.

Jag vet att jag hellre såg Jack Nicholson reprisera rollen ännu en gång, då jag oroades över att den psykopatiske karaktären Jokern skulle bli en snygg karaktär som tjejer skulle attraheras av snarare än att visa den mörka sidan hos honom. Ett annat, på sätt och vis också redan utnyttjat val som jag hellre såg var Jim Carrey, i en mörkare, allvarligare tappning än den som ”Riddler” i tidigare Batman-sammanhang.

Inspirationen för The Dark Knight är frestande och värd att nämna. Nolan, Nolan och Goyer ska främst ha inspirerats av Frank Millers stilbildande The Dark Knight Returns – seriealbumet som förändrade Batman-tonen för all framtid, men framför allt den Gudfadern-influerade Jeph Loeb-deckaren The Long Halloween – den enligt mig både bästa och snyggaste Batman-historien, samt de två tidigaste berättelserna med Jokern, i de första Batman-serierna på 40-talet. Större delen av filmens händelser är skissade och omplacerade utefter dessa fyra Batman-storys.

Från The Dark Knight Returns togs främst temat kring kampen mellan Batman och Jokern och faktumet att Batman aldrig kan leva utan honom. Dödar Batman honom bryter han sitt eget löfte om att inte döda och låter han Jokern vinna bryter han också sitt eget löfte om att skydda Gotham.

Tre ytterligare inspirationskällor för just Joker-karaktären rimligen även vara The Killing Joke av samhällsuperserievärldens (!?) kung, Allan Moore (Watchmen, V for Vendetta), The Man Who Laughs av Ed Brubaker och dels Grant Morrisons Batman-serier. Dessa herrar valde att gå särskilt djupt in i Jokerns mörka själ och karaktären hade aldrig tidigare varit mer hotfull än i deras verk.

Heath Ledger hittade i sin tur inspiration från  andra källor. I ett försök att hitta karaktären och komma så långt ifrån Jack Nicholsons rolltolkning som möjligt låste han in sig i en lägenhet i sex veckor där han bearbetade Jokerns psykologi. Han studerade karaktären Alex De Large i A Clockwork Orange (1971) och Sex Pistols-medlemmen Sid Vicious bland annat. Det är inte omöjligt att en bit av Jack Nicholsons karaktär i The Shining (1980) även fanns i bakhuvudet.

Christopher Nolan har gång på gång gett sken av att han söker något originellt i sina filmer snarare än att upprepa sig, så det faktum att han över huvud taget regisserade ytterligare en Batman-film förvånade vissa. En del betydande skiftningar skedde dock jämfört med föregående film.

Nolan vidgade storleken på filmen och istället för att koncentrera berättelsen kring Bruce Wayne ännu en gång ges mer fokus åt Harvey Dent – en borgmästarkandiderande toppadvokat, samt Gothams nya fiende – Jokern själv.

Nolan införde även IMAX-formatet i fiktionsfilmvärlden, för att expandera filmen på alla sätt. Detta jätteduksformat kräver exklusiva filmkameror som tidigare endast använts i mastodontiska naturfilmer men Nolan såg hur dessa kunde utveckla filmmediet även inom spelfilmen och glassade på med dem i utvalda actionscener där stadsmiljön utnyttjades till fullo. Kamerorna var dock så tunga och högljudda att dialogscener fortfarande gav bäst resultat i standardfomrat, där ljudet kunde tas direkt från inseplningsplatsen.

Karaktäriseringen av staden Gotham är helt enligt Nolans intentioner därför på många sätt ”boostad” och vi får se mycket mer av de finare, centrala delarna i dagsljus, till skillnad från föregående film som mest utspelade sig i mörkagathörn. Batman korsar till och med landsgränsen – mycket just för att vi ska känna att universumet inte enbart består av den staden och att Gothams öde även ger avtryck i omvärlden.

Problem i vårt verkliga samhälle speglas tydligt i filmen, med ett folk i försvarsställning mot ett omänskligt hot som skapar obalans i maktens olika korridorer, likt det terrorhot som blivit en del av vår nutid. Det mest skrämmande är att Jokerns syfte med sina brott inte är att sno åt sig mer rikedomar än någon annan, utan att skaka om de mäktiga i staden och frambringa kaos. Precis samma taktik som bland annat terroristnätverket Al Qaida har utövat på västvärlden.

”Kaos” är filmens utpräglade tema, precis som ”rädsla” var det i Batman Begins. Och i en stad som tappar kontrollen och leds av kaos blir alla rädda. Därför blir det mer av ett globalt tema, betydligt större än den personliga berättelsen i föregående film.

Bruce Wayne och Batman blir som sagt lite av biroller i denna intrig som kontrast till den djupa karaktäriseringen vi redan fått i Batman Begins, men det gör mig ingenting då intrigen kring Harvey Dent är nog så gripande och den begåvade independentskådespelaren Aaron Eckhart (Thank You For Smoking) gör ett strålande jobb i skorna som Gothams nya hopp. Miljardären Wayne ser Dent mer och mer som en frälsare för Gotham – en verklig man som bekämpar brottsligheten utan mask och i dagsljus, med en tro på staden.

Han får snabbt smeknamnet ”The White Knight” för sin förmåga att skänka hopp åt den rädda stadsbefolkningen.

Det privata såväl som yrkesmässiga triangeldramat som utspelar sig mellan Harvey Dent, Bruce Wayne/Batman och Waynes barndomsvän, advokaten Rachel Dawes är rafflande. Rachel har insett att hon inte kan ha en relation med Bruce så länge han tvingas slåss för staden som Batman, och Bruce Wayne själv ser äntligen ett liv efter Batman när Dent skänker en tro på stadens stabilitet som Batman aldrig kan ge.

Detta drama når nästan Shakespeariska höjder och när dessutom Rachel blivit en mer kluven karaktär sedan förra filmen, i skepnaden av den luriga Maggie Gyllenhaal (Sherry Baby) så blir det inte mindre svårt att förutspå utgången.

Den speciella relationen mellan kommissare Jim Gordon fördjupas och problematiseras mer i The Dark Knight och det är rörande då Gary Oldman spelar den känsliga, godhjärtade karaktären så satans bra och dessutom ger det vibbar av det bästa från serierna – framför allt nämnda The Long Halloween, där även Harvey Dent får en stor roll då de liksom i denna ingår en pakt om att störta Gothams brottslighet. Fantastiskt vackert handlingsmässigt!

De få scenerna med Gordon tillsammans med sin familj är filmen verkliga hjärta – mer genuint rörande känslor har Nolan aldrig skapat på film varken förr eller senare.

Filmens snackis är dock Heath Ledger. Hans tragiska bortgång av en överdos slog ner som en bomb i filmvärlden. Filmens öde svävade i ovisshet för en stund, men eftersom rapporter kom om att Heath Ledger hade fullföljt inspelningen och dessutom efterbearbetningen stod det klart att The Dark Knight skulle bli hans sista fullföljda roll. En roll som spekulativt tog så mycket energi att den bidrog till hans försämrade psykiska hälsa och död. Samtidigt väckte det ett ännu större intresse för allmänheten att se hans sista, omtalade framträdande – och vilket framträdande sen!

Jag gillar egentligen inte hans hjälla röstläge (precis som många ogillar batmans basröst, haha!), men bortsett från den detaljen är han så underbart slingrig och osårbar i sin psykopatbubbla. Scenen när han hänger ut med huvudet genom bildörren och meditativt tar in vad han har orsakat staden är oslagbar filmkonst! Och scenen när han kommisarie Gordon blir befordrad och han plötsligt klappar händerna innifrån sin cell liksaså – dessutom spontan improvisation från Ledger trots att det känns så genialt ”skrivet”.

Det filmen hämmas lite av är den sista akten. Filmen förlöser sig där och går in i ett mer uppskruvat tempo där alla beslut tas väldigt snabbt. Jag har hört flera som anser att filmen blir lite för lång, men jag tycker att tiden flyger iväg och två och en halv timme har nästan aldrig gått så fort på film som i denna.

Dock är det just den här sista akten som jag tycker sker på lite för kort tid rent filmtittarmässigt och kunde varit längre, men framför allt hade jag sett att den snarare utspelat sig på flera dagar inom filmens tidsramar, för att handlingarna ska kännas mer befogade.

Trots den detaljen så är det en fantastisk, bombastisk (slut på Shaggy-recitationer där) actionfilm med politiska och moraliska teman som får mig att sitta på nålar och en helt annan typ av film än vad Batman Begins var. Till råga på det var min bioupplevelse av filmen en av de tre största jag haft i mitt liv. Christopher Nolan lyckades igen!

Det känslomässiga fokuset på de övriga invånarna i Gotham – Harvey Dent, kommisarie Gordon, Rachel Dawes, och den rörande kampen mot det allt mer hopplösa motståndet, samt kommentaren den ger på vår fixering vid kontroll av omvärlden, även om kontrollen inte nödvändigtvis har något konstruktivt att ge. Och så givetvis karaktären Jokern i skepnad av en briljerande Heath Ledger – hans karriärs kröning och emotionella, sista dans!
Jag saknar Bruce Wayne och Batman en aning, men alla kan inte få plats i en så pass massiv film. Slutet kunde få mer andrum för större kontrast mot det höga tempot i resten av filmen, men det är en smaksak och ingen större brist.